Europeiska unionens råd Bryssel den 2 juni 2016 (OR. en) 9840/16 FÖLJENOT från: inkom den: 31 maj 2016 till: Komm. dok. nr: Ärende: ENER 239 ENV 392 MARE 2 COMAR 7 PROCIV 42 Jordi AYET PUIGARNAU, direktör, för Europeiska kommissionens generalsekreterare Jeppe TRANHOLM-MIKKELSEN, generalsekreterare för Europeiska unionens råd COM(2016) 318 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN om huruvida de nationella expertresurserna är tillräckliga för att tillsynsfunktionerna enligt artikel 27.4 i direktiv 2013/30/EU ska kunna följas För delegationerna bifogas dokument COM(2016) 318 final. Bilaga: COM(2016) 318 final 9840/16 /sk DGE 2B SV
EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 31.5.2016 COM(2016) 318 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN om huruvida de nationella expertresurserna är tillräckliga för att tillsynsfunktionerna enligt artikel 27.4 i direktiv 2013/30/EU ska kunna följas {SWD(2016) 182 final} SV SV
1. RÄTTSLIG GRUND OCH RAPPORTENS SYFTE Olje- och gasverksamheten till havs spelar en viktig roll för att stärka EU:s inhemska energiproduktion, och bidrar därmed till en trygg energiförsörjning för EU. Denna verksamhet måste emellertid utföras med tillämpning av bästa praxis och högsta möjliga säkerhet. Av detta skäl och till följd av Deepwater Horizon-tragedin i Mexikanska golfen, har kommissionen föreslagit ny lagstiftning. Den 12 juni 2013 antogs direktiv 2013/30/EU om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs 1 (nedan kallat direktivet). Medlemsstaterna skulle senast den 19 juli 2015 sätta i kraft de lagar, andra författningar och administrativa förfaranden som var nödvändiga för att följa direktivet. Kommissionen har ännu inte slutfört sin utvärdering om huruvida medlemsstaternas nationella lagstiftning överensstämmer till fullo med direktivet. Alla medlemsstater har dessutom inte meddelat kommissionen att de har genomfört direktivet fullständigt. Med tillämpning av de aktuella förfarandena kommer kommissionen att följa upp detta bilateralt tillsammans med respektive medlemsstat, för att säkra ett fullständigt införlivande så snart som möjligt. Tillräckliga personalresurser och administrativa resurser hos myndigheterna är fortfarande en viktig aspekt när det gäller att genomföra alla uppgifter för att garantera en hög säkerhet vid olje- och gasverksamhet till havs. För att följa direktivets krav från och med juli 2015, måste varje medlemsstat bl.a. ha inrättat en myndighet (en s.k. behörig myndighet) som kan utföra de tillsynsfunktioner som krävs av medlemsstaterna enligt direktivet. I artiklarna 8 och 9 i direktivet, tillsammans med dess bilaga III, anges de bestämmelser och skyldigheter, organisatoriska arrangemang och förfaranden för behöriga myndigheter i medlemsstaterna som behövs för att utföra alla nödvändiga funktioner. Kommissionen ska enligt direktivet (artikel 27.4) lägga fram en rapport till medlemsstaterna om huruvida de nationella expertresurserna är tillräckliga för att tillsynsfunktionerna enligt detta direktiv ska kunna följas och, vid behov, inkludera förslag som säkerställer att alla medlemsstater har tillgång till tillräckliga resurser (t.ex. budgetram, personal och utrustning) för att utföra sina uppgifter. Kommissionen hade ett nära samarbete med medlemsstaterna under 2013 och 2014, främst inom ramen för Europeiska unionens grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs (EUOAG) 2, för att bedöma deras tillgängliga resurser och deras planer för ytterligare kapacitetsuppbyggnad av sina behöriga myndigheter. Kommissionen lade i juni 2014 fram sina slutsatser för medlemsstaternas företrädare i EUOAG och diskuterade dem med EUOAG-delegaterna vid ett särskilt seminarium. Den lade också fram slutsatserna vid ett möte i rådets arbetsgrupp för energi, där medlemsstaterna uppmanade kommissionen att göra en ytterligare bedömning av situationen i medlemsstaterna och i synnerhet av deras planer för kapacitetsuppbyggnad inom ramen för införlivandet av direktivet, vilken ska läggas fram i en djupgående skriftlig rapport. Ytterligare utbyten mellan kommissionen och medlemsstaterna har ägt rum bilateralt sedan dess. 1 EUT L 178, 26.6.2013, s. 66. 2 Inrättad genom kommissionens beslut av den 19 januari 2012 (EUT C 18, 21.1.2012, s. 8), är EUOAG ett forum för utbyte av erfarenheter av tillsynsmässig och teknisk karaktär och expertkunskaper, både bland och mellan nationella myndigheter och kommissionen om alla frågor som rör förebyggande av stora olyckor till havs. För mer information se EUOAG:s officiella webbplats, som sköts av det gemensamma forskningscentrumet [http://euoag.jrc.ec.europa.eu/]. 2
För att svara på denna begäran från medlemsstaterna och med hänsyn till sin skyldighet enligt artikel 27.4 i direktivet, lägger kommissionen fram denna rapport och det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om nationella expertresurser vid medlemsstaternas behöriga myndigheter och om dessa resurser är tillräckliga för att tillsynsfunktionerna enligt detta direktiv ska kunna följas. Uppgifter om den metod som tillämpas och det informationsunderlag som används för den här rapporten ingår i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (del 1). 2. FUNKTIONER OCH EXPERTKATEGORIER VID BEHÖRIGA MYNDIGHETER SOM SKA FÖLJA DIREKTIVETS BESTÄMMELSER Medlemsstatens behöriga myndighet måste inrättas med en kapacitet att utföra de nödvändiga tillsynsfunktionerna. En behörig myndighet kommer att kräva en organisation som omfattar strategier, förfaranden och processer, en rad tekniska och tillsynsmässiga kompetenser (specifika för offshore-sektorn) samt överenskommelser med berörda parter för att kunna utföra sina tillsynsfunktioner på ett ändamålsenligt sätt. Vid den tidpunkt då kommissionen samlade in uppgifter för denna analys hade emellertid alla medlemsstater inte inrättat fullt fungerande behöriga myndigheter, vilket inbegriper införlivandet av den relevanta delen av direktivet. 2.1. Översikt över typiska funktioner, kompetenser och processer på tillsynsområdet En befintlig, fullt fungerande behörig myndighet som redan är verksam i en tillsynsmiljö som liknar den som eftersträvas enligt direktivet, användes för att analysera och fastställa omfattningen av tillsynsfunktionerna, de stödjande tillsynssystemen och personalens åtföljande kompetenser. De viktigaste funktionerna är följande: Bedömning av rapporter om allvarliga faror och av anmälningar om utformning för nya anläggningar (både för produktions- och icke-produktionsanläggningar). Bedömning av anmälningar och information om brunnsverksamhet. Bedömning av väsentlig ändring och en grundlig regelbunden översyn vart femte år i samband med tidigare godtagna rapporter om allvarliga risker. Övervakning av befintliga anläggningars efterlevnad (kontroll, utredning, verkställighet). Dessa funktioner och de viktigaste organisatoriska arrangemangen (system, personal) beskrivs vidare i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (del 2), vilket tillhandahåller kompletterande tekniska uppgifter till denna rapport. 2.2. Samverkan med intressenter Direktivet kräver också att medlemsstaterna ser till att ägare och verksamhetsutövare och den behöriga myndigheten har gjort överenskommelser för kunskaps- och informationsutbyte med de viktigaste intressenterna. Detta krav innebär en skyldighet för varje behörig myndighet att utarbeta och revidera standarder och riktlinjer om bästa praxis i nära samarbete med berörda intressenter. 3
3. EU-MEDLEMSSTATERNAS OLJE- OCH GASANLÄGGNINGAR TILL HAVS OCH VERKSAMHET PÅ OMRÅDET Resurskraven är kopplade till storleken på offshoreindustrin inklusive antalet anläggningar 3 och tillhörande offshore-verksamhet, t.ex. antalet bedömningar av rapporter om allvarliga faror, anmälningar om brunnsverksamhet och antalet inspektioner. Även medlemsstater med en liten industri eller med ambitioner att utveckla en offshoresektor kräver ett minimum av administrativa kostnader. Fastställandet av resursbehov i förhållande till storleken på medlemsstaternas industri grundas på en undersökning 4 av befintliga anläggningar 2014 och uppskattad storlek/struktur hos medlemsstaternas offshoreindustrier under 2016 som genomförts av kommissionens gemensamma forskningscentrum (se del 1 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar). Figur 1: Antal anläggningar till havs per EU-medlemsstat 2014 Antal offshoreanläggningar i EU-vatten Spanien; 4 Rumänien; 7 Polen; 4 Storbritannien; 257 Bulgarien; 2 Kroatien; 20 Nederländerna; 154 Italien; 114 Danmark; 37 Tyskland; 2 Grekland; 4 Irland; 2 Baserat på offshoreindustrins storlek, dvs. antal anläggningar till havs, kan medlemsstaterna delas in i tre grupper. Grupp 1 inbegriper de medlemsstater som har ett stort antal olje- och gasproduktionsanläggningar och medlemsstaterna i grupp 2 har ett litet antal anläggningar medan medlemsstaterna i grupp 3 inte har några produktionsanläggningar men likväl planerad eller förutsebar prospekteringsverksamhet: Grupp 1 Kroatien, Danmark, Italien, Nederländerna och Storbritannien Grupp 2 Bulgarien, Tyskland, Grekland, Irland, Polen, Rumänien och Spanien Grupp 3 Cypern, Frankrike, Malta och Portugal 3 Uttrycket anläggning används på samma sätt som i definitionen i artikel 2.19 i direktivet. 4 JRC (Joint Research Centre) Science for Policy report National expert resources for overseeing offshore safety in the EU. 4
Det stora flertalet av anläggningarna i EU finns för närvarande i de fem medlemsstaterna i grupp 1. Utöver det antal anläggningar som finns i medlemsstaterna, är antalet prospekteringsbrunnar och antalet verksamheter på befintliga brunnar en viktig källa till olje- och gasverksamhet till havs. Uppgifter samlades in på tidigare medelvärden för borrprospekteringsbrunnar och annan brunnsverksamhet i varje medlemsstat. Denna typ av uppgifter är svåra att fastställa exakt, eftersom borrningen och brunnsverksamheten är starkt beroende av många faktorer och kan komma att ändras. Därför utvecklades alternativen för baslinje- och höga offshoreverksamheter för att möjliggöra beräkningarna av de resurser som krävdes för de behöriga myndigheterna för tillsynsfunktioner för brunnsverksamhet och prospektering till havs. Dessa beräkningar jämfördes med nuvarande och planerade resurser för behöriga myndigheter i medlemsstaterna för att dra slutsatser om de nationella expertresurserna var tillräckliga. Analysen baserades dessutom på antagandet att större och mogna olje- och gasindustrier skulle ha relativt stabila antal brunnsverksamheter och prospekteringsprogram, medan de nya och framväxande olje- och gasindustrierna kunde ha en större variation i dessa prospekteringsverksamheter. Baslinjealternativet innebär att offshoresektorn skulle förbli stabil utan ändring av den nuvarande nivån på offshoreverksamhet (undersökningen från juli 2014), medan det höga offshoreverksamhetsalternativet bygger på ett antagande om en ökning med 20 % av prospekteringen i medlemsstaterna med en etablerad olje- och gasindustri till havs, och en ökning med 50 % av prospekteringen och brunnsverksamheten i medlemsstaterna med en liten eller framväxande olje- och gasindustri till havs. 4. EU:S RESURSKRAV PÅ BEHÖRIGA MYNDIGHETER FÖR EFTERLEVNAD AV DIREKTIVET Analysen av de personella expertresurser som krävs för att varje medlemsstats behöriga myndighet ska kunna utföra tillsynsfunktioner till havs genomfördes med hjälp av en nedifrån och upp-uppskattning av de resurser som krävs från den behöriga myndighetens tillsynsfunktioner. Som en del av uppskattningen av de nödvändiga personella expertresurserna gjorde medlemsstaterna kvalitativa bedömningar av sina nuvarande system och förfaranden, samt de förväntade bedömningarna för dessa system för 2016. En del av de behöriga myndigheternas resurser har tillskrivits utvecklingen av dessa tillsynssystem och arrangemang. Uppskattningen av resurser som krävs avser framtida behov i medlemsstaterna som oundvikligen beror på deras framtida verksamhet. För att ge en förståelse för hur dessa uppskattningar beror på verksamheten, har de två scenarier som används för att uppskatta framtida nivåer av verksamhet till havs (se kapitel 3) återigen beaktats. Resurskraven uppskattades för var och en av de fem huvudkategorierna avseende tillsynsuppgift: - Bedömningar av rapporter om allvarliga faror. - Inspektion av anläggningar. - Utredning av tillbud, utveckling av tillsynsstrategier. 5
- Processer och förfaranden. - Utveckling av riktlinjer och normer tillsammans med intressenter. De uppskattades med användning av de två scenarierna för verksamhet till havs. En jämförelse mellan 2014- och 2016-scenarierna pekar på en betydande ökning av resurskraven eftersom direktivet håller på att genomföras. Detta beror till stor del på kraven vid bedömningen av rapporter om allvarliga faror eftersom de behöriga myndigheterna kommer att få alla rapporter om allvarliga faror för nya och befintliga anläggningar mellan juli 2015 och juli 2018. Efter denna treårsperiod kommer resurskraven vid bedömning av rapporter om allvarliga faror att sjunka avsevärt. Resurskraven skulle vara högre om den höga verksamhetsnivån till havs var tillämplig i stället för baslinjescenariot. Baslinjealternativet anses emellertid vara mer relevant för det rådande ekonomiska klimatet. Den höga nivån avseende resurskraven för utvecklingen av tillsynsstrategier (~ 15 % av de totala resurskraven) och uppdateringen av riktlinjerna och normerna (~ 20 %) återspeglar mängden av det kompletterande arbete som krävs för att utveckla sådana strategier, förfaranden och processer och sådana arrangemang för att interagera med alla intressenter som är knutna till direktivets tillsynsfunktioner. Informationen om aktuell status och den planerade utvecklingen av tillsynsförfaranden och tillsynsprocesser och arrangemang med intressenter, som presenteras i nästa avsnitt, visar att det är sannolikt att resurskraven för att utveckla dessa tillsynsförfaranden och arrangemang också kommer att sjunka de första åren efter genomförandet av direktivet. Dessa områden kommer dock fortfarande att kräva översyn och ytterligare förbättringar, eftersom de behöriga myndigheterna utvecklas. 5. RÅDANDE OCH PLANERADE NIVÅER FÖR RESURSER TILL BEHÖRIGA MYNDIGHETER I EU:S MEDLEMSSTATER Kommissionen i samarbete med befintliga behöriga myndigheter, om de redan inrättats, eller med hjälp av myndigheter som ansvarar för att utveckla dem, samlade in information om storleken på och sammansättningen av nuvarande och framtida expertresurser i de behöriga myndigheterna (2014 och 2016). Uppgifter samlades in om det aktuella och planerade läget för tillsynsstrategier, processer och förfaranden i jämförelse med kraven i artiklarna 8 och 9 och bilaga III i direktivet. Vid analysen av uppgifterna gjordes antaganden om de ungefärliga resurskraven i medlemsstaterna i enlighet med kraven i direktivet. 6
Figur 2: Tillgänglig och planerad personal per medlemsstat (heltidsekvivalent, 2014 och 2016) Informationen från undersökningen visar att medlemsstaterna planerar att öka personalstyrkan i sina behöriga myndigheter under 2016. För att få tillgång till alla nödvändiga färdigheter som krävs för att utföra tillsynsfunktioner i enlighet med direktivet, planerar de fortbildning/utveckling av nuvarande personal, utkontraktering/tekniska konsulter från offshoreindustrin, mellanstatliga personalöverflyttningar eller delning av resurser och extern rekrytering. 5.1. Det rådande och planerade läget avseende tillsynsstrategier, förfaranden och processer De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i grupp 1 har upprättat tillsynsstrategier, förfaranden och processer, men dessa är inte nödvändigtvis fullständigt överensstämmande med alla krav i direktivet. Behöriga myndigheterna i grupp 1 planerar att få till stånd den nödvändiga utvecklingen senast 2016; några medlemsstater i grupp 1 kräver mer utveckling än andra. Viktiga strategier, förfaranden och processer som kräver ytterligare arbete i medlemsstaternas behöriga myndigheter i grupp 1 inbegriper bedömningar av rapporter om allvarliga faror, bedömningsförfaranden för underrättelser om brunnsverksamhet, tekniska och tillsynsmässiga interna riktlinjer för verksamhet till havs, system för fortbildning eller kompetensgaranti för tillsynspersonal i samband med verksamhet till havs. Behöriga myndigheter i grupp 2 har för närvarande mindre utvecklade tillsynsstrategier, förfaranden och processer än medlemsstaterna i grupp 1, eftersom det för de flesta av dessa medlemsstater är första gången som de har varit tvungna att tillämpa ett säkerhetssystem för allvarliga faror till havs. De håller emellertid på att utveckla de nödvändiga systemen för att kunna efterleva direktivet, vilket ytterligare ökar trycket på expertresurserna i de behöriga myndigheterna i grupp 2. 7
De behöriga myndigheterna i grupp 3 har för närvarande de minst utvecklade stödsystemen för tillsyn till havs. De behöver i allmänhet fastställa några av tillsynsstrategierna, förfarandena och processerna, men inte i samma utsträckning som medlemsstaterna i grupp 1, med tanke på omfattningen av deras verksamhet till havs. I allmänhet anser medlemsstaterna i grupp 3 att de kan förbättra sina tillsynssystem så att de blir tillförlitliga och robusta senast 2016. Detta kommer att innebära betydande ytterligare press på deras behöriga myndigheters resurser. 5.2. Rådande och planerade organisatoriska arrangemang för interaktion med intressenter Grupp 1-medlemsstaternas behöriga myndigheter hade vid tidpunkten för undersökningen väletablerade organisatoriska arrangemang för interaktionen med intressenter. Det krävs emellertid betydande förbättringar i interaktionen med tekniska standardiseringskommittéer och andra behöriga myndigheter. Tre medlemsstater förefaller uppfylla de flesta kriterier som har undersökts, och för de andra två krävs fler utvecklingsinsatser. Grupp 2-medlemsstaternas behöriga myndigheter har mer grundläggande organisatoriska arrangemang för samarbetet med intressenter och för att utveckla dessa normer, men de har mindre industrier att ta itu med. Dessa arrangemang kan därför vara i mindre skala, men det kommer fortfarande att innebära att man använder en betydande del av resurserna från deras respektive behöriga myndighet. Det finns en brist på interaktion med fackföreningar och arbetstagarföreträdare samt med internationella och nationella tekniska standardiseringskommittéer i flera av dessa medlemsstater. Grupp 3-medlemsstaternas behöriga myndigheter har de mest grundläggande organisatoriska arrangemangen för samarbetet med intressenter och utveckling av normer, men de har den minsta industrin att ta itu med, med färre licensinnehavare, ägare eller aktiva verksamhetsutövare. Det finns betydande brister, främst avseende interaktionen med fackföreningarna och arbetstagarföreträdarna, samt med internationella och nationella tekniska standardiseringskommittéer. Grupp 3- medlemsstaterna tror att lämpliga organisatoriska arrangemang kommer att finnas på plats senast 2016. Utvecklingen av dessa arrangemang kommer sannolikt att kräva en betydande del av deras tillgängliga resurser, med tanke på storleken på deras behöriga myndigheter. 6. ANALYS AV POTENTIELLA SKILLNADER MELLAN BEFINTLIGA/PLANERADE RESURSER OCH NÖDVÄNDIGA RESURSER ENLIGT UPPSKATTNING En analys av skillnaderna mellan nödvändiga resurser som fastställs i kapitel 4 och tillhandahållandet av faktiska resurser (2014) och medlemsstaternas planer för 2016 (kapitel 5) genomfördes för var och en av de tre grupperna av medlemsstater och EU som helhet för baslinje- och hög verksamhetsscenarierna. För varje scenario beräknades de nödvändiga tillsynskompetenserna för de tre viktigaste tillsynsfunktionerna (som beskrivs i del 1 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar). Tillräckligheten avseende de expertpersonalresurser för en viss medlemsstats behöriga myndighet beräknades sedan genom att subtrahera de uppskattade resurser som krävs från de befintliga (eller planerade) tillgängliga resurserna. 8
Vid tidpunkten för den ovannämnda undersökning som utfördes av JRC var oljepriset 115 US-dollar per fat, men detta har sjunkit till mindre än 40 US-dollar per fat, och detta kommer att minska verksamhetsnivån avseende prospektering till havs. Med hänsyn till dessa nuvarande ekonomiska förhållanden anses sålunda baslinjealternativet vara det mest lämpliga för att jämföra de nödvändiga resurserna mot de föreslagna tillgängliga resurserna för 2016. Figur 3: Uppskattad nödvändig kompetens och planerade nivåer för kompetens till havs (heltidsekvivalent) baslinjescenario Källa: Bio by Deloitte Grupp 1 Det uppskattade totala kravet på tekniska och tillsynsmässiga offshoreresurser för 2016 för grupp 1-medlemsstaternas behöriga myndigheter är ca 288 heltidsekvivalenter, och det totala antalet föreslagna tekniska och tillsynsmässiga offshoreexpertresurser som är tillgängliga 2016 har visat sig vara nästan detsamma. I genomsnitt behövs en ökning på 10 20 % av antalet nödvändig personal mellan 2014 och 2016. Det finns dock märkbara underskott i de tekniska kategorierna dykning (-17,5 %), rörledningar (-12,8 %), maskinteknik (-10 %), elteknik (-9 %), byggteknik (-25 %) och marin fartygsbyggnad Vid EUOAG har alla medlemsstater i denna grupp påtalat svårigheter när det gäller rekrytering av personer med sådana kvalificerade tekniska offshorekompetenser av olika skäl, däribland konkurrenskraftig lön och tillgång till de önskade färdigheterna. Grupp 2 Det uppskattade totala kravet på tekniska och tillsynsmässiga offshoreresurser i Grupp 2- medlemsstaternas behöriga myndigheter är ca 50 heltidsekvivalenter. Det totala antalet tekniska och tillsynsmässiga offshoreexperter har visat sig vara i hög grad positivt, dvs. >50 heltidsekvivalenter, på grund av betydande resurser i en medlemsstat i denna grupp inom de tekniska disciplinerna. 9
Det finns ett antal länder med förhållandevis höga nivåer avseende en enstaka kompetens. Med ett undantag finns det emellertid ingen medlemsstat med fullständig teknisk offshorekompetens. Detta är förståeligt eftersom det finns många olika typer av teknisk offshorekompetens och de flesta underskotten handlar om mindre än en heltidsekvivalent. I vissa fall har medlemsstaterna tagit itu med sådana underskott genom korttidskontraktering av externa konsulter. De flesta medlemsstaterna uppgav att de skulle överväga eventuella avtal med andra behöriga myndigheter för att dela kompetens. De tydligaste underskotten finns inom tillsynsspecialister och säkerhetssystem. Fortbildning eller utveckling kan lösa detta problem. Fyra medlemsstater i grupp 2 har rapporterat finansieringsproblem. Grupp 3 Dessa medlemsstater har inga produktionsanläggningar och deras verksamhet till havs kommer därför huvudsakligen att omfatta borrprogram. Det uppskattade totala kravet på tekniska och tillsynsmässiga offshoreresurser i Grupp 3-medlemsstaternas behöriga myndigheter är ca 16 heltidsekvivalenter. I allmänhet har mindre behöriga myndigheter underskott när det gäller tillgänglig offshorekompetens inom sin organisation, särskilt processteknik, miljöskyddsexperter, dykning och några andra tekniska discipliner togs upp som bristkompetenser. De flesta grupp 3-medlemsstaternas behöriga myndigheter uppgav att de var intresserade av eventuella avtal med andra behöriga myndigheter för att dela kompetens för att hantera sådana små underskott. Uppskattningen av tillsynsresurskraven omfattade inte bedömningen av rapporter om allvarliga faror för flyttbara offshoreborrplattformar/anläggningar som inte är baserade permanent inom medlemsstatens myndighetsområde. Detta skulle vara ett betydande ytterligare resurskrav på förekomsten av offshoreborrprogram. Ovanstående resurskrav beräknades endast med beaktande av tillsynsfunktionerna och tillsynsförfarandekraven. Man har uppmärksammat att det kommer ytterligare resurskrav för att inrätta och upprätthålla en organisation med kapaciteten att vara en behörig myndighet. EU-medlemsstaternas behöriga myndigheter har olika mognadsgrad, och denna undersökning har inte inkluderat någon uppskattning om omfattningen av de resurser som är nödvändiga för att man ska kunna inrätta den organisatoriska strukturen i varje behörig myndighet. Det är därför troligt, särskilt för nya eller föränderliga organisationer, att ytterligare resurser kommer att krävas för att utveckla organisationen till att bli en behörig myndighet. Det finns finansieringsbegränsningar som är särskilt allvarliga i två medlemsstater i grupp 3. 7. SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER Information från medlemsstaterna och industrin, framför allt inom ramen för EUOAG, gjorde gällande att olje- och gasverksamhet till havs i vissa områden i EU, t.ex. Nordsjön, sannolikt kommer att minska till följd av den betydande nedgången i oljepriserna. Mindre verksamhet till havs kan minska de behöriga myndigheternas planerade arbetsbelastning och resursbehov, även om avvecklingen av anläggningar också kräver särskild expertis. Detta innebär att de brister som fastställts på grundval av den tidigare undersökningen kan vara mindre framträdande än väntat. 10
Enligt undersökningen visade jämförelsen mellan de uppskattade behoven och den faktiska situationen, på resursunderskott inom EU under 2014 på ca 10 %. Jämförelsen mellan den faktiska administrativa kapaciteten 2014 med de behöriga myndigheternas resurskrav för 2016, ett år efter tidsfristen för genomförandet, dvs. juli 2015, tyder på att resursunderskotten för vissa discipliner skulle kunna öka om medlemsstaterna inte vidtar lämpliga åtgärder. Dessa förutspådda underskott varierade mellan medlemsstaterna. Medlemsstaterna är medvetna om att en förstärkning av resurserna är nödvändig, och de planerar att rekrytera och utbilda personal. Om medlemsstaterna rekryterar i linje med sina planer verkar de flesta discipliner få tillräckliga resurser, och ett tydligt underskott kanske bara utvecklas i kategorierna dykning (-21 %), maskinteknik (-8%), katastrofhantering (-14%) och marin fartygsbyggnad (-14%). Den osäkra tillgången på tillräckliga personella resurser och den likaledes osäkra rekryteringen av offshoreexperter till de behöriga myndigheterna för att utföra tillsynsfunktionerna kan dock fortfarande äventyra ett framgångsrikt genomförande av direktivet. Tillräckliga ekonomiska medel är nödvändiga för att rekrytera kvalificerad personal, särskilt inom vissa tekniska discipliner, och för att utbilda nya anställda inom områden där kvalificerade personer är inte tillgängliga. Lämpliga lönenivåer krävs för att locka specialister inom discipliner där det finns uppenbara brister. Om siffrorna bryts ned i grupper av medlemsstater, verkar underskotten tydligare i flera kategorier, t.ex. för dykning, maskinteknik, el- och byggteknik, katastrofhantering och marin fartygsbyggnad, vilket redogörs för i avsnitt 6. Det finns emellertid avsevärda skillnader mellan de olika grupperna (för detaljer se även del 3 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar). När det gäller att fastställa mål för resurser, borde en operativ strategi för att uppfylla dem uppdelad i delmål och åtgärder bidra till lösningen av problemet med eventuella underskott under 2016. En mängd alternativ som dessa strategier kan baseras på är tillgängliga, vilka omfattar källor för rekrytering av specialister, kollektiv och gemensam utbildning, bilaterala/multilaterala expertöverföringar, kunskapsdelning och nätverk av experter från tredje part (för ytterligare information se även del 4 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar). Medlemsstaterna bör se till att deras behöriga myndigheter tillåter återfående av sina kostnader från licensinnehavare, ägare och verksamhetsutövare av olje- och gasverksamhet. Grupp 1-medlemsstaternas behöriga myndigheter bör undvika eventuella underskott av kompetens genom att rekrytera tillräckligt många tekniska experter för tillsyn till havs och ge personalen utbildning i de berörda tillsynsfunktionerna. Med anledning av personalkomponenten behöver de optimera tillsynsförfarandena och de tillhörande systemen. Grupp 2- (lågt antal anläggningar) och grupp 3-medlemsstaternas (inga produktionsanläggningar, planerar att utveckla) behöriga myndigheter kommer sannolikt att få ett underskott i ett antal offshorediscipliner under 2016, men generellt förväntas detta bli mindre än en heltidsekvivalent. Denna situation leder till att det blir svårt att tillhandahålla fullständig offshorekompetens inom en behörig myndighet i en 11
medlemsstat med en liten eller framväxande olje- och gasindustri till havs. I detta sammanhang kan medlemsstaterna överväga delning och sammanslagning av resurser inom ett nätverksarrangemang. För att göra ett sådant förslag operativt måste medlemsstaterna ta itu med praktiska frågor om ansvar och logistik i medlemsstaternas samhällsservicesystem. Små och framväxande behöriga myndigheter bör anpassa de tillgängliga alternativen till sina särskilda behov. Nätverket av experter från tredje part i ett gemensamt stödsystem kan t.ex. omfatta enheter som delas av flera medlemsstater eller anställning av experter från industrin för mindre känsliga funktioner. För ytterligare uppgifter om de olika alternativen, se del 4 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar. Ett virtuellt centrum för experter på säkerhet till havs kan t.ex. inrättas för att stödja medlemsstaternas behöriga myndigheter när det gäller att uppfylla kompetenskraven. Slutligen kan EUOAG bidra till det nödvändiga samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen för att utveckla instrument för att underlätta utbyte och gemensamt utnyttjande av personal, i synnerhet till förmån för de mindre, framväxande behöriga myndigheterna. 12