NM i långhåll 2018 Långhållsskytte, en tävlingsform jag lite sporadiskt fick för mig att prova på under lågsäsongen för IPSC då jag alltid varit fascinerad av precisionen man kan få ut av ett bra gevär. Jag har jobbat ett tag på att få ihop ett eget långhållsgevär och blev klar några få månader innan debuten skulle bli av. Sagt och gjort så skickade jag en intresseanmälan till Nordiska Mästerskapen (som varit full ett bra tag) och blev tilldelad en plats ca fyra dagar innan första matchdagen. Min plikttrogna kamrat genom helgen svek mig inte för en sekund. Inom långhållsskytte är det betydligt mycket mer än bara skjutteknik som prövas. Det är en mindre vetenskap att lära sig läsa av alla faktorer som spelar in och man måste ha järnkoll på sin utrustning in i minsta detalj. Då jag inte hade en blekaste aning om hur temperatur, luftfuktighet, vind, vinkel till mål, m.m. påverkade träffläget såg jag den här matchen som ett ypperligt tillfälle att lära sig mer om detta och lärorikt var det! Jag känner mig snudd på mer förvirrad nu än innan tävlingen med all information och alla tips/erfarenheter som hjärnan håller på att behandla.
Vy från station Lima. Varje plåt krävde tre skott under en total skjuttid på 90 sekunder. Max antal skott var 12 så det fanns inte utrymme för slarv. Tävlingen hölls i den lilla orten Bjoneroa i Oppland, Norge och låg geografiskt alldeles fantastiskt till bland skog och berg. Det hade gått ut information om att matchen inte bara testar skjutskickligheten, utan även fysiska förutsättningar då terrängen var mycket hård. Totalt avverkades över 15 km med full packning och vapen (ca 15-20 kg totalt) genom 1,2 meters snödjup och -24 grader båda dagarna och en höjdskillnad på ca 400 meter på varje enskild dag. Snöskor var ett måste för att kunna ta sig fram, vilket också informerades på förhand av tävlingsledningen och tidvis var det klättring med hjälp av träd och krälande som gällde för att kunna ta sig upp för de brantaste stigningarna. Detta är tveklöst något av det tuffaste jag tagit mig igenom och man ställdes verkligen på prov. Första dagen var det uppställning och breifing vid startpunkten vid första skjutområdet kl 05.30 och vi återkom till densamma igen kl 20.00 d.v.s. 14 timmar ute i kylan. Det var inga som helst problem att somna på kvällen. Därefter var det uppställning igen kl 06.00 dagen därpå för sista matchdagens breifing på andra skjutområdet. Denna vandring/klättring var bara på dryga kilometern, men var tuff nog när energidepåerna var rejält nedsatta från föregående dag. Härlig vy över snöfyllda skogar i Bjoneroa
Min Schmidt & Bender PMII funkade klanderfritt trots kyla och diverse smällar och stötar under matchens gång. Superb kvalitét! Vi sköt på enbart stålmål på varierade avstånd. Totalt var det 19 utmanande stationer med majoriteten av målen placerade på 650 1400 meters avstånd. Det tuffaste målet var en rektangulär stålplåt som mätte 50x50 cm och stod 1380 meter bort. Jag hade skjutit in min bössa på upp till 500 meter och använde mig därefter av kulbanekalkylator. Upp till 700 meter lyckades jag samla en del poäng, men bortom det var det mer eller mindre hopplöst och fick avgöras på ren tur för min del. Som jag nämnde tidigare, jag saknar både kunskap och tillräcklig kännedom om min utrusting för att kunna nå längre. Dock kändes det grymt bra att se de 30x30 cm stora plåtarna på 700 meters avstånd gunga till i kikarsiktet medan ljudet från skottet sjöng ut genom skogarna. Det fanns även mål på 280 till 380 meter, men dessa var också betydligt mindre (15x15 cm). Max antal skott för matchen var 180 (d.v.s. ifall man utnyttjade alla sina extraskott). Minsta antal skott var 150, men jag har svårt att tro att ens de bästa skyttarna på plats klarade sig utan ett enda extraskott.
Efter ca 1,5 timme började kylan bita sig fast i både kläder och ansikte. Summa summarum var det en otrolig upplevelse att ta sig igenom matchen och oerhört kul och lärorikt trots de hårda förhållandena som rådde. Det blir absolut ett återbesök nästa år! Snöskor, något jag aldrig trodde att jag skulle äga och än mindre använda.
Jag vill rikta ett särskilt tack till Schmidt & Bender som försåg mig med ett alldeles fantastiskt sikte deras PMII 5-25x56 med extra allt, Torkel på F&K Sport för den ypperliga mynningsbromsen från ASE Utra, Pilla Eyewear för skyddsglas av toppkvalitet, Sportec AB för laddkomponenter av högsta kvalitét och HelikonTex vars suveräna kläder höll mig varm genom dagarna. Väl mött på banorna runt om i världen! Sebastian Nilsson Frostbeklädd, anfådd, något kantstött skytte är det bästa som finns!