Wermdö Golf & Country Club

Två vikingatida gravar Wermdö Golf & Country Club Särskild arkeologisk undersökning Värmdövik 2:1, RAÄ 128 Värmdö socken, Uppland Rapport 2002: 1047

Kartor ur allmänt kartmaterial: Lantmäteriverket Gävle 2007. Medgivande I 2007/2184.

Två vikingatida gravar Wermdö Golf & Country Club Särskild arkeologisk undersökning Värmdövik 2:1, RAÄ 128 Värmdö socken, Uppland Text och manus: Bilder och layout: Ingela Holmgren Ann-Charlotte Larsson Toralf Fors

Innehållsförteckning Inledning..... Topografi och terräng... Fornlämningsmiljö. Stenålder.. Bronsålder Järnålder Raä 128 och fornlämningar i närmiljön... Metodval och dokumentationsteknik.. Gravarnas uppbyggnad och stratigrafi.... Grav 1... Grav 2.. Gravfältet som helhet. Fyndmaterial Datering och tolkning... Sammanfattning Fyndlista.... Referenser.. Tryckt material. Otryckt material. Övriga uppgifter.. Kartor.. Register.. Administrativa och tekniska uppgifter. 4 5 5 5 5 6 6 7 7 7 9 11 11 13 14 15 16 16 16 16 16 16 17

Inledning Under april månad 2001 utförde Arkeologikonsult en särskild undersökning av RAÄ 128, två gravar belägna på fastigheten Värmdövik 2:1, Värmdö socken och kommun, Stockholms län. Undersökningen utfördes på uppdrag av Wermdö Golf & Country Club och länsstyrelsen i Stockholms län. Syftet med uppdraget var att undersöka och borttaga två gravar i kanten av ett gravfält, för att möjliggöra anläggandet av ett utslag och därmed en säkrad spelmiljö för golfverksamheten. Golfbanan anlades på 1960- talet och hål sju har haft samma utsträckning sedan dess. Länsstyrelsen lämnade 1995 tillstånd att flytta herrarnas utslagsplats till hål sju på Värmdö golfbana. Platsen ut- gjordes av en bergavsats som låg omedelbart söder om den sydligaste anläggningen i gravfältet RAÄ 128. Högen omgärdades på tre sidor av utslagsplatsen, som var uppbyggd av timmerstockar och innanför dem sandfyllning. Utslagsplatsen var för liten och låg för nära högen, som kom till skada genom att stenar lossnade. En meter norr om högen fanns en stensättning som var övertäckt av en mattutslagsplats. Gravfältet bestod enligt fornminnesregistret av sju gravar. Gravarna var sedan länge utsatta för slitage. Med hänsyn till detta och fornlämningens upplevelsevärde lämnade länsstyrelsen 2001-04-02 tillstånd till borttagande av högen och stensättningen enligt beslut 2021-00-49952. Enligt länsstyrelsens instruktioner skulle rapporten vara i enkelt utförande. Fig. 1. Utdrag ur Fastighetskartan 10J 5A Herrviksnäs med undersökningsområdet markerat. Sida 4

Topografi och terräng De berörda gravarna ligger 10 meter över havet på en bergsklack som stupar brant åt S-SV ned mot vattnet i Ålstäksviken. Klacken ingår i en höjdrygg som löper i Ö-V riktning och når 35 meter över havet. På ryggen finns enstaka partier av berg i dagen och områden med blockig morän. Höjden är bevuxen med blandskog bestående av tall, ek, björk och enstaka enar. Det omgivande landskapet är kuperat med låglänta ytor kring fem meter över havet och trettiotalet meter högre höjder. Fig. 2. Vy över åsen med utslagsplatsen och Raä 128 till vänster i bilden, vid Ålstäksviken. Stenålder De tidigaste spåren av mänsklig aktivitet i Värmdö utgörs av ett antal boplatser från yngre stenålder, tillhörande den gropkeramiska kulturen. En av dessa är Återvall på Ingarö, där man förutom keramik och stenyxor även påträffat lämningarna av en hydda (Biuw 1997:56-57). Vid den här tiden stod vattnet ca 30 m över dagens strandlinje och Ingarö var det enda större landområde som fanns i Värmdö kommun. Närmast belägna jämförbara stenåldersboplatser finns på Södertörn (Granfelt et al 1989:253). Fornlämningsmiljö Bronsålder Det finns ett antal bronsåldersgravar på Värmdö. Några finns vid Hemmesta på Värmdö och några vid Återvall på Ingarö. På fyra platser finns skålgropsförekomster, det vill säga ytor med små gropformade hällristningar. Det är osäkert om det fanns någon fast bosättning på Värmdö under bronsåldern. Möjligen vistades bronsåldersmänniskorna endast periodvis i skärgården för att fiska och jaga säl (Biuw 1997:56-57, Granfelt et al 1989:253). Sida 5

Järnålder De flesta kända fornlämningarna i Värmdö utgörs av gravar och gravfält från järnåldern. Vid Hemmesta, Lämshaga, Sund och Söderåva finns gravfält som tagits i bruk redan under den äldre delen av järnåldern. Eventuellt gäller detta även för Myttinge, Norrnäs och Säby (Biuw 1997:56-57). Det är dock först under yngre järnålder som mark för odling friläggs och kolonisation i någon större utsträckning n äga rum. Ett sextiotal gravfält i kommunen stammar från yngre järnålder och kan knytas till 25-30 gårdar, som i de flesta fall har kontinuitet fram till modern tid. Det är framför allt norra delen av Värmdö som är attraktiv för en bosättning. Ett undantag utgörs av Säby på Ingarö, där skärgårdens största järnåldersgravfält finns, med ca 150 synliga gravar och bland dem en storhög (Granfelt et al 1989:253, Biuw 1997:56-57). Två fornborgar är kända i Värmdö; den ena nära Gustavsberg och den andra vid sjön Grisslingen i närheten av Lämshaga. Endast en runsten är känd. Den står vid Väsby gårds järnåldersgravfält dit den flyttades på 1920-talet (Biuw 1997:56-57). Ritning 1. Grav 1 och 2 tillsammans med övriga gravar i fornlämning Raä 128. Raä 128 och fornlämningar i närmiljön De berörda gravarna ingår i ett gravfält om sju kända gravar, varav fem utgörs av stensättningar och två av högar. Gravfältet är beläget i en ojämn och gropig avsats i sydsluttande och storblockig moränmark, i övergången mellan skogsmark och öppen mark/golfbana. Stensättningarna är 4-6,5 meter i diameter och 0,2-0,5 meter höga, bestående av 0,1-0,5 meter stora stenar som är övertorvade men som i regel i syns i ytan. Tre stensättningar har kantkedja, 0,2-0,8 meter hög och bestående av 0,3-1,0 meter stora stenar. Några av stenarna i kantkedjorna verkar vara naturliga stenblock. Stensättningarnas yta är ojämn. Högarna är 6-7,5 meter i diameter och 0,6-0,7 meter höga. En har kantkedja med 0,2-0,5 meter stora stenar. En har även en flack mittgrop, 1,5 meter diameter och 0,1 meter djup. Ytterligare stensättningsliknande förhöjningar finns i området, som är skadat genom anläggande av utslag för golfbana (FMR). En utredning av ett planområde strax norr om Raä 128 gjordes 1992. I rapporten finns uppgifter om rikliga förekomster av skörbränd sten och sotfärgad jord på Raä 128, vilket tolkades som en rest av en skärvstenshög. Den skulle enligt uppgift vara delvis skadad av den utslagsplats som var anlagd på den (Carlsson 1992: 5). Denna förmodade skärvstenshög torde vara identisk med den undersökta stensättningen, det vill säga grav 2. Se även bilaga 2. I närmiljön finns ytterligare ett antal fornlämningar av liknande slag. Raä 67 utgörs av en stensättningsliknande lämning respektive en husgrund, Raä 68 omfattar tre stensättningar, Raä 132 utgörs av fyra högar, 20 stensättningar och en högliknande lämning och Raä 133 omfattar ytterligare fem stensättningar. Det finns bara en känd boplats, Raä 237. Ett intressant inslag i fornlämningsbilden utgörs av Raä 100, en fynduppgift om två silvermynt slagna i Bagdad år 327 och 329. Fyndplatsen för dessa fynd är inte närmare känd; marken utgörs numera av golfbana. Utöver detta finns även en hålväg, Raä 238 (FMR). Sida 6

Metodval och dokumentationsteknik Undersökningen inleddes med en terrängrekognoscering och inmätning av gravarna på gravfält 128 med totalstation. De befintliga moderna vallarna och träkonstruktionerna fotodokumenterades och delar av vallarna togs bort. Gravarna torvades av med maskin och en metalldetektoravsökning genomfördes. Efter handrensning skedde dokumentation genom planritning i skala 1:50, fotografering och uppmätning av de rensade strukturerna. Vidare lades en profil i nordsydlig riktning över gravarna så att en gemensam profil erhölls. Profilen dokumenterades genom fotografering och profilritning i skala 1:20 samt genom inmätning med totalstation. Utgrävningen skedde för hand. Maskin användes som hjälp för att lyfta de större stenarna. Fyllningen i gravarnas mitt sållades i vattensåll. De fynd som påträffades fotograferades på plats och mättes in med totalstation. Efter avslutad utgrävning återställdes den mark som skulle bevaras till skydd för kvarliggande gravar. De benrester som påträffades fick lufttorka medan fynd av järn lades i försluten förpackning i silica-gel i väntan på konservering. Efter att konserveringen avslutades under augusti månad 2002 skedde avrapportering av undersökningen. Utöver metalldetektoravsökning genomfördes inga specialundersökningar. Kolprover för C14-analys samlades in, men analyserades inte eftersom de inte ansågs tillföra ny information om datering. Kolproverna har dock sparats för eventuella framtida analyser i samband med forskning och förvaras tillsammans med fynden på SHM. Gravarnas uppbyggnad och stratigrafi Grav 1 Den recenta fyllningen från utslagskonstruktionen som omgav och till viss del överlagrade den södra graven var mellan 0,35-1,2 meter tjock. Graven var överväxt med gräs och småbuskar. Vid avtorvningen påträffades klippmassor, mull, grästorv, ett stort antal peggar och några golfbollar på graven. Klippmassorna täckte en central fördjupning, cirka 0,8 meter i diameter och 0,1 meter djup, som sammanföll med ett stenfritt parti i högens mitt. Vid rensningen togs större delen av torven och klippmassorna i högens mitt bort. Mängden recenta massor på högen framgår därför inte av profilritningen. Grav 1 utgjordes av en rund fylld hög, som efter avtorvning var 7,5-8 meter i diameter och 0,3-1,0 meter hög, mestadels 0,6-0,8 meter hög. De flesta stenarna i fyllningen var 0,25-0,5 meter stora medan kantkedjan bestod av 0,5-1,25 meter stora stenar. I anslutning till kantkedjan fanns även ett block med måtten 0,8x1,75x2 meter som möjligen ska betraktas som en del av kantkedjan. Blocket var jordfast, men rörde inte marken vid profilen, varför detta ej framgår av profilritningen. Utanför kantkedjan låg ett stort antal stenar som ursprungligen torde ha ingått i konstruktionen. Ej medräknat dessa stenar har högen en bullig form och mäter 5,5 meter i diameter. Den beigebruna sandlinsen (1) i grav 1 härrör från den recenta fyllningen innanför timmerstockarna som omgav högen. Det brunsvarta siltlager (2) som i profilritningen syns på gravens norra och södra sida är infiltrerat av torvlagret. Det har troligen funnits även på gravens mittparti, där rensning har skett fram till dess att stenar börjat framträda. Det fanns stora mängder jord mellan stenarna, speciellt i det relativt stenfria partiet i gravens mitt. I profilen syntes spåren efter en plundring tydligt. I gravens mitt fanns ett närmast stenfritt parti med två tydliga fyllningar. Den övre fyllningen (9) stammar Sida 7

Ritning 2. Planritning över de två vikingatida gravarna. Grav nr. 2 i norr och grav 1 i söder. Skala 1:800 Sida 8

från golfbanans brukningstid, medan den undre fyllningen (10) av svart humös silt kan vara äldre. Den kan bestå av material som hamnat i nedgrävningen i samband med och efter en plundring. Den fyller en nedgrävning i en grå humös sandig silt (8) som bör betraktas som en del av gravkonstruktionen, om än en omrörd sådan. På denna nivå var stenarna i konstruktionen generellt sett något mindre i storlek och antal än högre upp. Stenarna låg spridda i jorden utan någon tydlig konstruktion, bortsett från den nordöstra delen där stenarna i den inre konstruktionen bildade en halvmåneform. De stenar som låg spridda utanför kantkedjan kommer troligen från det stenfria partiet i stensättningens mitt och kan ha kastats bort i samband med plundringen. Det gråbruna lagret med koloch sotinblandning (6) i högens botten var fläckigt, hade en mycket oregelbunden form och var inte sammanhängande i plan. Det utgör troligen spår efter en annan aktivitet än kremering. De sand- och lerlager som låg direkt på bergshällen (4 och 5) är troligen naturliga. Fig. 3. Grav 1 under utgrävning. Halva graven har grävts ut och profilen har rensats inför profilritning. I bakgrunden syns utslagsplatsens sandfyllning. Grav 2 Ett cirka 0,1 meter tjockt gruslager var påfört i den norra och nordostliga delen av grav 2. Gruset tillhörde en liten grusväg som anslöt till trätrapporna som ledde från golfbanan upp till utslagsplatsen på stensätt- Fig. 4. Grav 2 under utgrävning. Jorden högra gravhalvans mitt visar att kistan säckat ihop. De stenar som syns i den vänstra gravhalvans mitt täcker själva kistkonstruktionen, men låg tidigare högre upp. ningen. Gruset gjorde att graven såg mindre ut före rensning än vad den visade sig vara efter rensning. Troligen har jordmassor påförts på gravens mitt och södra del. I gravens västra del fanns tydliga störningar i form av åtta nedgjutningar av cement, som utgjort ett fundament till en träplattform för utslag. De översta stenarna i stensättningen gav intryck av att vara kringflyttade. Grav 2 utgjordes av en rund till oval stensättning, östvästligt orienterad, med en central stenpackning och en yttre friliggande kantkedja. Stensättningen var efter avtorvning 0,2-0,4 meter hög och mätte 7,5x8 meter i diameter. Den friliggande kantkedjan bestod av rundade 0,3-0,5 meter stora stenar. I nordost var den mycket tydlig, medan det i nordväst och söder fanns sten som förband den yttre kantkedjan med den inre koncentrationen. I yt- Sida 9

1. Beigebrun sand, recent fyllning. 2. Brunsvart silt, humös och med stor inblandning av rötter. 3. Brun sandig silt. 4. Grön/blåbeige lera. 5. Mörkbeige till rostrött sandlager. 6. Gråbrun sandig silt med kolstänk och sotinblandning. 7. Brun sand. 8. Grå humös sandig silt. 9. Grå grusig silt, recent dumpmaterial. 10. Svart, humös silt med kolinblandning, rötter och barkbitar. 11. Ljusgrå/gulgrå fin och homogen siltig sand. 12. Roströd/beige/mörkbrun melerad delvis grov sand. 13. Ljusbrun något grusig sand. 14. Mörkbrun grusig sand. 15. Brun-svartbrun humös silt- och grovgrusblandning, recent. 16. Gult till blekt roströd grusig sand. 17. Gråbeige fin sand. 18. Gråbrun och beige melerad något sandig silt.. 19. Gråbrun siltig sand med kolstänk i botten av lagret. 20. Gulaktig kompakt sand. 21. Beigegul sand. 22. Svartbrun silt med kolstänk. Ritning 3. Profilritning där grav 1 representeras av den undre profilritningen och grav 2 av den övre. Skala 1:400 Sida 10

terkanten av gravens södra del, delvis mellan grav 1 och grav 2, låg några stenar i storleken 1-1,5 meter. Den centrala stenpackningen var 3,25x4 meter stor och var uppbyggd av stenar i storleken 0,1-0,5 meter. I dess mitt fanns ett ovalt stenfritt parti som sträckte sig drygt 2 meter i östvästlig riktning De sentida störningarna är tydliga både på plan- och profilritningen. I profilritningen syns ett betongfundament, gjutet i ljusbrun grusig sand av recent karaktär (14). I anslutning till detta fanns en sandlins (13) och en annan lagerbildning (15) som också var av recent karaktär. Den gråbeiga sanden (17) utgör en fyllning på naturliga sandlager (16 och 20). På 0,3 meters djup påträffades packade stenar även i mittgravens centrum. De jordmassor som låg ovanpå stenpackningen kan härstamma från en plundring (18). Troligare är dock att stenarna i packningen har legat på en kista, som rasat samman när den förmultnat. Under stenpackningen framträdde på cirka 0,5 meter djup ett lager av gråbrun siltig sand med kolstänk (19). Det sträckte sig cirka 3 meter i östvästlig riktning och var 0,8-1,0 meter brett. Lagret var fyndförande och utgör troligen resterna av en förmultnad kista och kropp. Nedgrävningen i de naturliga sandlagren var mycket tydlig. En sothorisont framträdde i profilen 0,1-0,2 meter ned i gravens norra del och nådde som djupast 0,4 meter ned. Sotlagret torde ha tillkommit innan gravläggningen eller i anslutning till den, eftersom den delvis överlagras av fyllningen i stensättningen (17). Gravfältet som helhet I FMR finns sju kända gravar registrerade. Vid utgrävningstillfället kunde dock åtta möjliga gravar lokaliseras. Den nytillkomna är troligen den västligaste som utgörs av en mindre oval till rektangulär stensättning. Som framgår av figur 4 ligger de undersökta gravarna i gravfältets sydvästra del. Någon inbördes kronologi för gravfältets gravar kunde inte göras, eftersom endast två gravar varit föremål för arkeologiska undersökningar. Profilritningen över de undersökta gravarna avslöjade inte i vilken ordning de anlagts, eftersom det inte fanns några kulturpåverkade lager som knöt samman de båda stensättningarna. Fyndmaterial Fyndmaterialet från de båda gravarna omfattar 28 fyndposter som fördelar sig på 23 spikar/spikfragment, en benförekomst, en förekomst av trä, en kniv, en liten silverring och fragment av en pärla. I grav 1 påträffades tre spikfragment i gravens centrala del. Spikarna härrör sannolikt från en kista. I grav 2 påträffades övriga fynd. Fyndmaterialet i grav 2 kan indelas i två huvudsakliga fyndkategorier, dels rester från kistor i form av spikar, dels rester av den döde och den dödes begravningsklädsel, såsom ben, kniv, pärla och ring (jfr Andersson 1997). Möjligen ska kniven betraktas som ett föremål av gåvokaraktär som avsiktligt lagts ned vid begravningen. De mer välbevarade spikarna var 5-6 cm långa, med runda till ovala/ fyrkantiga huvuden varav somliga var relativt stora. Den enkla kniven var 13 cm lång och hade ett blad av järn och ett skaft av trä. De träfragment som påträffades kan komma från kistan eller någon spik. Silverringen var mycket liten, 1,2 cm i diameter. Den var öppen på ena sidan och ornerad med tvärgående fåror. Pärlan bestod av opak orange glasfluss och var fragmenterad på ett sätt som gjorde att dess ursprungliga form inte kunde avgöras. Orangea/röda opaka pärlor är inte speciellt tidstypiska utan förekommer i stort sett under hela järnåldern (Andersson 1997:30). Sida 11

Fynden i grav 2 påträffades över ett 2,1x0,8 m stor östvästligt orienterad yta, som var rektangulär till trapetzoid till formen. Spikarna/spikfragmenten påträffades framför allt i skelettgravens västra och östra ändar med endast ett fåtal i dess inre och södra delar. På många av spikarna fanns trärester från kistan. De benrester som påträffades var obrända men skelettet var praktiskt taget helt förmultnat. Benresterna var för fragmentariska, mjuka och sköra för att någon vidare bedömning av dem skulle vara möjlig. Benresterna påträffades i anslutning till silverringen och pärlfragmentet i skelettgravens västra del medan kniven påträffades i dess östra Fig.6. Var den lilla silverringen har suttit är oklart. del. Om kroppen nedlagts med huvudet i väster skulle det innebära att benresterna kommer från överkropps- eller huvudpartiet. Silverringen och pärlan skulle då ligga på den gravlagdes högra sida i huvudhöjd medan kniven låg på vänster sida vid den gravlagdes fötter eller ben. Gränsen mellan gåvor och personliga tillhörigheter är svårdragen, men att döma av knivens belägenhet har den inte burits av den gravlagde utan istället placerats i kistans nedre del vid jordfästningen. Vad gäller fyndens tillstånd var järnföremålen kraftigt korroderade med stora korrosionsblåsor som täckte djupa gropar. Föremålen är bitvis håliga med mjöliga orangea järnkorrosionsprodukter och är därför mycket sköra. Träresterna på spikarna och kniven var spröda och smulade. Den lilla silverringen var täckt av ett skikt med grålila silverkorrosionsprodukter, troligen silverklorid. Ringens yta är delvis bortkorroderad, varför det inte går att se eventuella spår av användning (Norlander 2002). De fynd med bäst bevarad metallkärna konserverades vid Riksantikvarieämbetets antikvarisk-tekniska avdelning. Fig. 5. Kniven tillhörde ett av de föremål man bar med sig, och som ofta påträffas i gravar från denna tid. Spiken har hållit samman kistan. Sida 12

Datering och tolkning I grav 1 påträffades inga benrester och de enda fynden utgjordes av tre spikfragment. På gravens botten fanns ett mycket tunt och osammanhängande sotlager. Inga gravgåvor påträffades i sotet och spåren efter eldpåverkan bedömdes vara alltför svaga för att härröra från en kremering. Avsaknaden av ett brandlager sammantaget med de tre spikfragmenten, som kan utgöra rester efter en kista, indikerar att högen har varit en skelettgrav. Att inga fynd av gravgåvor gjordes, kan antingen bero på att inga gåvor funnits, eller på att de stulits/förstörts vid plundringen. Inget kan uttydas om kroppens orientering i graven. Den fyndförande mörkfärgning som i grav 2 påträffades under stenpackningen var liksom graven i helhet östvästligt orienterad. Mörkfärgningens form och storlek sammantaget med förekomsten av spikar med trärester och obrända ben indikerar att det var en skelettgrav med kista. De båda gravarnas läge på nedre delen av en ås, endast cirka 10 meter över havet, indikerar att gravarna är från yngre järnålder. Eftersom grav 2 är en skelettgrav i kista, placerad i östvästlig riktning under en stensättning, är det sannolikt en kristen grav från övergången mellan hednisk och kristen tro. Om detsamma gäller grav 1 är osäkert. Både likbränning och jordande förekommer under vikingatiden men under dess slutskede blev jordandet den enda begravningsformen, under påverkan från kristendomen. Gravskicket förändrades från brandlager under hög eller stensättning som var det vanligaste under 800- och 900-talen. Från 800- talets början fanns dock schaktgravar med eller utan kista på Björkö i Mälaren; vissa under flat mark utan synlig markering i markytan, andra under högar. Även på andra platser i Mellansverige finns enstaka exempel på sådana gravar från tidig vikingatid, men det är inte förrän omkring år 1000 som jordandet blir dominerande, då i form av enkla östvästligt orienterade schaktgravar med eller utan kista, gärna under rektangulära eller runda ofyllda stensättningar (Thunmark-Nylén et al 1981:228). Rent generellt ligger skillnaden mellan vikingatida hedniska och kristna gravar i att de hedniska gravarna är nordsydligt orienterade, medan de kristna är östvästligt orienterade med huvudet i väst. Det är för att ansiktet ska vara vänt mot öst vid uppståndelsen på den yttersta dagen. De kristna gravlades med få eller inga gravgåvor, i svepning eller ibland i sina gångkläder (Thunmark-Nylén et al 1981:89-90). Eftersom grav 2 utgörs av en skelettgrav i spikad kista med föga mer än en kniv kan graven dateras till 1000-talet eller möjligen fram till cirka 1125. Graven utgör ett exempel på de första kristna gravarna i Mälardalens landsbygd. Dessa anlades på gårdsgravfälten innan man etablerat regelrätta kyrkogårdar. Läget ute på Värmdö utesluter också en datering tidigare än vikingatiden (Rundkvist). Någon datering av grav 1 är inte möjlig. Gravgåvorna avslöjar inte något om den dödes könstillhörighet. Knivar hörde nämligen både till männens och kvinnornas personliga utstyrsel och hittas mycket ofta i gravarna. Om den orangea pärlan hade varit tunnformad så skulle man kunna inskränka dess datering till vendeltiden eller vikingatiden (Rundkvist). Eftersom dess ursprungliga form inte kan bestämmas, kan den inte bidra till dateringen. Både i grav 1 och 2 fanns sotlager, som inte tycks härröra från en kremering eller en brandgrav. Vikingatiden kännetecknas av att hedniskt och kristet bruk förekommer jämte varandra. Sotlagren kan höra samman med en form av ceremoniell bränning som inte omfattar den dödes kropp, där man i en övergång mellan två religiösa synsätt blandar delar av de ceremonier som var förknippade med brandgravskick respektive skelettgravskick. Sida 13

Sammanfattning Under april månad grävdes två gravar ut på Raä 128, en hög och en stensättning. Högen har vid något tillfälle plundrats och de enda fynden utgjordes av tre spikfragment. Stensättningen var också den störd av mer sentida aktiviteter, men gravens mitt var fortfarande ostörd. Under en central stenpackning påträffades spikar, ben- och träfragment, en kniv, en liten silverring och fragment av en pärla. Således var graven en skelettgrav med rester av en kista. Skelettet var nästan helt förmultnat och någon könsbestämning kunde inte göras utifrån fynden. Stensättningen kan utifrån läge, form och gravskick dateras till vikingatiden. Högen har troligen en liknande datering. I botten på båda gravarna påträffades ett sotlager som kan härröra från begravningsceremonin. Fig. 7. Undersökarna i vårsol. Från vänster: Per Falkenström, grävmaskinisten Roland Eriksson, Ann-Charlotte Larsson, Ingela Holmgren och Toralf Fors. Sida 14

Sida 15 Grav Fynd nr Typ Material Antal frag Vikt g Längd cm Bredd cm Tjock- lek cm Lager Konser- X-koordinat Y-koordinat verat 1 F00101 Spikfragment Järn 2 0,27 1,1 0,6 0,4-76445,27 123384,63 1 F00102 Spikhuvud Järn 1 2,07 1,3 1,5 1,6 Lager 6 x 76445,10 123384,29 1 F00105 Spikfragment Järn 1 3,71 4,7 0,7 0,6 Lager 8 x 76444,94 123385,65 2 F00202 Spikfragment Järn 1 8,03 2,7 1,0 0,7 Lager 19 76452,80 123382,43 2 F00203 Spik med trärester Järn/trä 1 9,02 5,6 0,6 0,7 Lager 19 x 76453,04 123382,69 2 F00204 Spik med trärester Järn/trä 1 8,58 3,0 0,7 0,6 Lager 19, ej inmätt 2 F00206 Benrester Ben - 6,90 - - - Lager 19 76453,26 123382,49 2 F00207 Spik med trärester Järn/trä 1 11,20 5,4 1,5 1,5 Lager 19 76453,44 123382,60 2 F00208 Spikfragment Järn 5 5,39 2,5 1,8 1,4 Lager 19 76453,25 123382,28 2 F00209 Spik med trärester Järn/trä 4 9,14 5,0 0,9 0,7 Lager 19 x 76452,95 123382,38 2 F00210 Ring, ornerad med tvärgående fåror. Öppen på ena sidan. Silver 1 0,25-1,2 i diam 0,1 Lager 19 x 76453,15 123382,45 2 F00211 Fragment av orange Glasfluss 1 0,17 0,5 0,5 0,4 Lager 19 76452,97 123382,41 pärla, opak. 2 F00212 Spikfragment med Järn/trä 1 4,93 4,0 0,8 1,5 Lager 19 76453,22 123382,32 trärester 2 F00213 Spik med trärester Järn/trä 4 8,71 5,1 0,6 0,8 Lager 19 x 76453,31 123383,19 2 F00214 Träfragment Trä - 0,44 - - - Lager 19 76453,41 123382,65 2 F00215 Spikfragment Järn 4 7,86 2,5 0,8 0,6 Lager 19 76453,23 123382,36 2 F00216 Spikfragment Järn 2 2,32 2,9 1,0 0,7 Lager 19 76453,55 123382,35 2 F00219 Spik med trärester Järn/trä 2 8,51 4,2 0,7 0,6 Lager 19 x 76453,55 123383,68 2 F00220 Spik med trärester Järn/trä 1 7,34 4,6 0,6 0,5 Lager 19 x 76453,66 123383,94 2 F00221 Spik med trärester Järn/trä 2 10,30 5,9 0,5 0,5 Lager 19 x 76453,47 123383,72 och spikfragment 2 F00222 Spik Järn 3 9,77 5,0 1,2 0,8 Lager 19 76453,90 123383,60 2 F00223 Spik Järn 1 12,41 4,8 0,8 0,6 Lager 19 76453,91 123383,72 2 F00224 Kniv med blad av Järn/trä 1 14,70 12,8 1,0 0,8 Lager 19 x 76453,82 12383,70 järn och skaft av trä 2 F00225 Spik Järn 1 11,61 3,7 0,7 0,7 Lager 19 76453,97 123384,11 2 F00226 Spik Järn 3 20,68 6,2 0,6 0,7 Lager 19, ej inmätt 2 F00227 Spik Järn 1 2,61 3,4 0,7 0,9 Från såll, V delen 2 F00228 Spik med trärester Järn/trä 1 10,36 3,4 0,7 0,9 Från såll, Ö delen 2 F00229 Spik med trärester Järn/trä 1 2,60 2,9 0,8 1,1 Från såll, Ö delen Fyndlista

Referenser Tryckt material Andersson, G. 1997. Arkeologisk undersökning: Valsta gravfält, Arlandabanan, Uppland, Norrsunda socken, RAÄ 59. Rapport 1997:9/1 (2). Stockholm: Byrån för arkeologiska undersökningar, UV Stockholm, Riksantikvarieämbetet. Granfelt, B., Janninger, B. & Asplund, E. 1989. Stockholmsregionens kulturhistoriska miljöer. Landsbygdens kulturmiljöer. Underlag för regionplanering 1. Stockholm: Regionplane- och trafikkontoret, Stockholms läns landsting. Kulturhistoria i Stockholms län. 1997. Red. Anita Biuw. Stockholm: Länsstyrelsen i Stockholms län. Vikingatidens ABC. 1981. Red. Thunmark-Nylén, L., Lamm, J. P., Tegnér, G. & Sandwall, A. Historia i fickformat. Stockholm: Statens Historiska Museum. Otryckt material Carlsson, D. 1992. Värmdövik 1:1, Svarta Backen, Värmdö sn, Stockholms län. Särskild utredning. Rapport IKOS 1992:5. Norlander, Å. 2002. Konserveringsrapport. Dnr 414-1795-2001. Antikvarisk-tekniska avdelningen, Riksantikvarieämbetet. Övriga uppgifter Rundkvist, M. 2002-08-20 via e-post. Kartor 10J 5A Herrviksnäs. Fastighetskartan Skala 1:12 500 Register FMR: Fornminnesregistret Sida 16

Administrativa och tekniska uppgifter Administrativa uppgifter Länsstyrelsens beslutsnummer: 2021-00-49952 Arkeologikonsults projektnummer: 1047 Uppdragsgivare: Wermdö Golf & Country Club RAÄ Nr: 128 Belägenhet Fastighetsbeteckning: Värmdövik 2:1 Kommun: Värmdö Socken: Värmdö sn Län: Stockholms län Landskap: Uppland Ekonomisk karta/fastighetskarta: 10J 5A Herrviksnäs Koordinater: X=76453 Y=123382 Undersökningen Undersökningstyp: Särskild undersökning Utförandetid: 2001-04-09 2001-04-25 Total undersökningsyta: 100 kvm Fältarbetstimmar: 328 Koordinatsystem: ST 74 Höjdsystem: RT 90 Personal Projektledare: Utgrävningsledare: Fältarkeologer: Rapportansvarig: Karthantering,foto och layout: Roger Blidmo Ann-Charlotte Larsson Ann-Charlotte Larsson, Toralf Fors, Per Falkenström, Ingela Holmgren Ingela Holmgren Toralf Fors Förvaring Fynd: Fotografier: Planer och profiler: Statens Historiska Museum Arkeologikonsult Arkeologikonsult och ATA Sida 17