JORDBRUKETS MILJÖ- SPECIALSTÖD år 2000-2006 Våtmarker och sedimenteringsbassänger 2003
Jordbrukets miljöstödssystem grundar sig på Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden. Finlands miljöstödssystem omfattar programperioden 2000-2006. EU finansierar 75 % av miljöstödets kostnader inom mål 1 - området och 50 % av kostnaderna i resten av landet. Målet med miljöstödet för jordbruk är att minska den belastning som riktas mot miljön, yt- och grundvattnet samt luften. Detta sker genom att förbättra utnyttjandet av växtnäringsämnena, minska riskerna i anslutning till användningen av bekämpningsmedel, värna om den biologiska mångfalden i jordbruksmiljöer, värna om floran och faunan och genom att vårda kulturlandskapet. Målet är också att öka humushalten i marken samt att hålla markens avkastningsförmåga på en hög nivå eller höja den. Miljöstödet för jordbruk delas in bas- och tilläggsåtgärder som riktas till alla jordbrukare, samt specialstödsformer som förutsätter effektivare miljövårdsåtgärder. Specialstödsavtal kan göras för följande åtgärder inom ramen för de tillgängliga anslagen:: anläggning och skötsel av skyddszoner anläggning och skötsel av våtmarker och sedimenteringsbassänger reglerbar dränering, reglerbar underbevattning och återanvändning av avrinningsvatten ekologisk produktion åkerodling på grundvattenområden effektiverad användning av stallgödsel skötsel av vårdbiotoper främjande av den biologiska mångfalden utvecklande och skötsel av landskapet uppfödning av lantraser odling av ursprungssorter regional minskning av surheten Våtmarker och sedimenteringsbassänger Jordbruket har under olika tider på många sätt ändrat vattendragens naturtillstånd, bl.a. vattenkvaliteten samt fårornas och strandzonernas form och växtlighet. Den belastning på vattendragen som orsakas av odling har ökat och dräneringsåtgärderna, såsom grävning av fåror, uträtning av krökar och röjning har ökat erosionen och utarmat vattenmiljön. Dräneringen har även minskat de våtmarker och översvämningsområden som hörde samman med de naturliga fårorna. Ett allmänt mål med skötseln av lantbruksmiljön är att minska de skadliga verkningar som produktionsverksamheten har på vattenmiljön samt att återställa den biologiska mångfalden och viktiga landskapsvärden. Behov och metoder för att hantera avrinningsvatten från odlingsområden Ur miljöns synvinkel är det viktigaste att ändra produktionsverksamheten i sådan riktning att den belastar miljön mindre. Dessutom kan man genom rätt hantering av avrinningsvattnet från fälten minska den belastning som man inte kunnat stoppa på fältet och som förts iväg med avrinningsvattnet mot vattendragen. Metoder för att förbättra vattendragens tillstånd: Genom odlingsåtgärder, såsom ökande av växttäcket vintertid och noggrant avvägd gödsling, samt upprustning av gödselstäderna kan man hindra att jordpartiklar och näringsämnen hamnar i vattendragen. Med skyddszoner minskas erosionen på branta eller översvämningskänsliga strandåkrar och dessutom stoppas flödet av markpartiklar från åkrar som finns högre upp. Genom att bygga våtmarker, sedimenteringsbassänger och bottendammar kan man stoppa de fasta partiklar som Grunda våtmarker är lämpliga mat- och häckningsplatser för många andfåglar. hamnat i vattnet. Med tillräckligt stora våtmarker kan man även fånga de näringsämnen som löst sig i vattnet. Genom att återställa översvämningsområden ökar man fördröjningen hos vattendraget vid översvämningar och stoppar det fasta material som förs med vattendraget samt ökar mångfalden i vattenmiljön. Genom att återställa vattendrag, t.ex. att återställa en slingrande sträckning på vattenfåran och göra fårans struktur mera mångsidig, så förbättras vattendragets egen reningsförmåga och dessutom ökas mångfalden i vattenmiljön och kulturlandskapets värde. Våtmarker, sedimenteringsbassänger och översvämningsområden i vattenvården Våtmarkerna renar avrinningsvattnet på många sätt. Mikrober i vattnet ändrar kvävet i vattnet och bottensedimentet till gasform, varvid det frigörs som ofarlig kvävgas till luften. Växtligheten i våtmarken utnyttjar de näringsämnen som löst sig i vattnet, fosfor och kväve. Då vattnets strömningshastighet minskar tillräckligt sedimenterar det fasta materialet till bottnen på våtmarken. Samtidigt lagras de näringsämnen (främst fosfor) som varit bundna till det fasta materialet i våtmarkens bottenskikt. Kari Koskela/Kuvaliiteri 2
Med sedimenteringsbassänger strävar man främst till att sedimentera de fasta partiklar som erosionen tagit med sig. Ju längre vattnet dröjer i bassängen, desto finare jordpartiklar hinner sedimentera. Till jordpartiklarna som avlagras på bottnen finns näringsämnen bundna, speciellt fosfor. Ler- och mjälpartiklar sedimenterar endast om de består av aggregerade gryn med många partiklar. Sedimenteringsbassängerna minskar i allmänhet inte halten av fosfor och kväve som har löst sig i vattnet. Översvämningsområden påverkar vattnet på samma sätt som våtmarkerna. Då bäcken eller ån strömmar över sina bräddar ökar vattendragets vattenvolym, varvid vattnets strömningshastighet sjunker. Då strömningshastigheten minskar sedimenterar de fasta partiklarna på översvämningsområdet. Om fast material avlagras regelbundet uppstår en speciell jordmån. Med bottendammar och -trösklar kan man stoppa det fasta material som speciellt i diken och bäckar rör sig nära bottnen och fosforn som är bunden till den. Effekten hos bottendammar och trösklar förstärks om man bygger flera efter varandra. Genom att återställa uträtade fåror, så att de blir mera slingrande, ökas fåran längd, fårans fall minskas och strandvegetationen blir mera mångsidig. Som en följd av åtgärderna förbättras vattendragets egen reningsförmåga. Övrig nytta med åtgärderna I bästa fall gör åtgärderna nytta för miljön på många sätt. Våtmarker, sedimenteringsbassänger, översvämningsängar, flera bottendammar efter varandra och återställning av en krokig bäckfåra livar upp landskapet och ökar den biologiska mångfalden. De främjar viltvården genom nya häckningsplatser för vattenfåglarna. Våtmarken kan förenas med en sedimenteringsbassäng, antingen efter varandra som separata delar eller fast ihop som en mångfaldig våtmarkshelhet. Bassängerna är även utmärkta bevattningsbassänger. Med specialstödet kan man finansiera våtmarker, översvämningsängar och sedimenteringsbassänger som anläggs antingen på åkern eller i närheten av åker Ari Turtola 3
Definitioner Våtmark är en del av ett dike, en bäck, en å eller ett vattendrag och dess strandområden, som minskar belastningen på vattendragen och största delen av året ligger under vatten och hålls våt även den övriga tiden. En våtmark anläggs vanligen med en fördämning. Typiskt för våtmarker är att de har vatten- eller våtmarksväxtlighet. Det passar bra att ansluta ett område med öppen vattenyta och större vattendjup till våtmarken. Sedimenteringsbassäng är en vattenbassäng som grävts ur eller dämts upp i anslutning till ett dike eller bäck. Sedimenteringsbassängens huvudsakliga uppgift är att samla upp de jordpartiklar vattnet fört bort från åkrar och dikesnät och förhindra att de slipper ut i vattendragen. Avrinningsområdet för en sedimenteringsbassäng eller våtmark är hela det område från vilket vattnet samlas till dessa. Skötselområde är ett område, liknande en skyddszon, som finns invid våtmarken eller sedimenteringsbassängen och som behövs för att regelbundet kunna sköta området. Översvämningsområden är låglänta strandområden invid strömmande vattendrag, som regelbundet översvämmas. Översvämningsområdena består av öppna översvämmade ängar och översvämmade skogar med trädbestånd och buskar. Till översvämningsområdena kan även höra delar av vattendraget som avsnörts från resten av vattendraget. Projektplanering och byggande Bedömning av projektets behov Man kan bevilja specialstöd till våtmarker, sedimenteringsbassänger, översvämningsområden eller motsvarande metoder, om de förbättrar vattenkvaliteten nedströms. Mest nödvändiga är projekt som finns på avrinningsområdena för åarna som mynnar ut i Finska Viken, Skärgårdshavet och Bottenhavet, samt på avrinningsområdena för sådana sjöar där åtgärderna har betydande vattenskyddseffekt. Betydelsen av projekten ökar om de samtidigt främjar jordbruksområdenas mångfald, samt viltoch fiskerinäringen. Den regionala miljöcentralen kan vid behov bedöma hur lämplig platsen är. Man kan förvänta sig en betydande miljöeffekt av våtmarker, sedimenteringsbassänger och liknande om området exempelvis har följande egenskaper: åkrarnas andel av avrinningsområdet är speciellt stor höga halter näringsämnen i avrinningsvattnet andelen sluttande åkrar är stor andelen vallväxter i odling är liten utfallsdikena är känsliga för ras diken finns på sand- och mojordar mineraljord slammar upp i diken, områden med bakvatten och dikesmynningar Val av plats Platser som naturligt lämpar sig för våtmarker är sådana svackor i diken och bäckar, där man kan höja vattennivån utan att avsevärt försvåra användningen av strandområdena. Det är ofta fråga om att på nytt lägga sänkta träsk, bristfälligt dränerade torrläggningsområden eller uträtade fåror under vatten. På sådana platser är det vanligtvis också enkelt att hitta en lämplig plats för en fördämning. Svackan bör vid fördämningen ha en tillräckligt bärande jordart och vara så smal att omfattande schaktningsarbeten inte behöver genomföras. Då man väljer plats för en bassäng eller våtmark borde man dock undvika sådana områden som i sig har ett egenvärde, t.ex. en traditionell slåtter- eller betesmark, eller en värdefull vegetation. På grundvattenområden bör man på förhand försäkra sig om att våtmarken, eller någon motsvarande åtgärd, inte orsakar risk för nedsmutsning av grundvattnet. Bottendammar och trösklar kan placeras på sådana ställen i fåran där det även Med återställning av översvämningsområden menas att man restaurerar eller återställer sådana översvämningsområden som genom tidigare torrläggningsåtgärder har försvunnit, eller vars översvämningar har minskat. Med återställning av ett vattendrag menas att man återställer naturförhållandena i ett vattendrag så att de påminner om vattendrag i naturtillstånd inom samma område. Med restaurering av vattendrag menas genomförande av sådana åtgärder som syftar till att allmänt förbättra kvaliteten på vattnet i vattendraget och naturförhållandena. 4 På en översvämningsäng utvecklas en varierande växtlighet, som hejdar vattenströmningen. Jukka Jormola
Jarmo Vääriskoski Tero Taponen naturligt sker en ansamling av fast material och där det inte är möjligt att placera en tillräckligt stor våtmark eller sedimenteringsbassäng. Översvämningsområden hör naturligt samman med å- och bäckdalar. Speciellt slingrande åar har ofta vidsträckta översvämningsområden. Översvämningsområden kan även anläggas på åkrar som ofta översvämmas. Man kan princip rekommendera att alla avsnitt av en fåra som tidigare rätats ut görs mera slingrande. Metoden lämpar sig även för flacka områden, då man inte kan bygga en fördämning i fåran beroende på dräneringstekniska faktorer. Jordbrukaren kan själv i huvudsak bedöma om de ovan nämnda metoderna passar på det egna området. En noggrann förhandsutredning sparar tid och minskar planeringskostnaderna för projektet. Planering och dimensionering av våtmarker och sedimenteringsbassänger För att med hjälp av ett miljöspecialstödsavtal anlägga en våtmark, sedimenteringsbassäng eller ett översvämningsområde i vattenvårdssyfte behövs en ordentlig plan. Det är skäl att låta en sakkunnig göra planen. Via den regionala miljöcentralen, TEcentralens landsbygdsavdelning och lantbrukssällskapet kan man höra sig för om personer som kan sköta planeringen. I publikationen Kosteikkojen ja laskeutusaltaiden suunnittelu finns det närmare anvisningar för de som planerar projekt. Med tanke på reningsprocessen bör minimistorleken på våtmarken vara 1-2 % av avrinningsområdets areal. Åkerns areal av avrinningsområdet borde helst vara minst 30 %. För att sedimentera de fasta partiklarna från avrinningsvattnet ner i våtmarken borde en del med större vattendjup och öppen vattenspegel planeras. Även sedimenteringsbassängen bör ha tillräckligt stor yta så att de fasta partiklarna i vattnet hinner sedimentera. Kravet på minimistorlek för sedimenteringsbassängen är 0,1 0,2 % av avrinningsområdet. Vid anläggningen av sedimenteringsbassänger antas att vattnet för med sig grövre erosionsmaterial till bassängen från avrinningsområdet. Med sedimenteringsbassänger kan man i princip endast stoppa mo och grövre jordarter. I sedimenteringsbassängen bör det finnas växtlighet som kan utnyttja näringsämnena i vattnet. Då man bygger flera bottendammar efter varandra bör man beakta terrängens lutring och uppdämningens inverkan på fåran. Om översvämningsområdena blir fler förutsätts i regel mera omfattande kunskaper om vattendragsområdet. Då man återställer den slingrande sträckningen för en fåra beror tätheten på krökarna bl.a. av jordmånen. Man kan få en uppfattning om detta genom att granska motsvarande bäckavsnitt i trakten som är i naturtillstånd. Byggande Då man anlägger våtmarker skall den ursprungliga våtmarksvegetationen lämnas kvar. Om det är nödvändigt att göra grävningsarbeten skall man flytta växterna åt sidan under arbetets gång och plantera dem tillbaka när arbetet är klart. På Uppdämd sedimenteringsbassäng i Hollola. Platsen för bassängen före uppdämningen och den färdiga dammen. 5
Hannele Partanen När man anlägger en våtmark utgår man från de möjligheter som terrängen ger. Det lönar sig att göra våtmarken så stor som möjligt inom rimliga gränser. Dammanordningen kan byggas exempelvis av en delad ståltrumma. Konstruktionen på ritningen har en dammlucka med triangelformad öppning som är reglerbar i höjdled. Den fungerar samtidigt som mätdamm. Dammanordningen är ansluten till vägtrumman. 6 området låter man de naturliga vattenväxterna och våtmarksväxterna utvecklas. Lämpliga arter är t.ex. sjöfräken, vass, säv, kaveldun, svärdslilja och starr. Med tanke på landskapet och eventuella fiskar lönar det sig i allmänhet att bygga en stenlagd, möjligast naturlig bottendamm i våtmarken. I anslutning till högre dammar lönar det sig i allmänhet att bygga en mindre brant sidofåra. Om byggandet av en damm ingår i projektet förutsätter det i allmänhet att byggnadsarbetet leds och övervakas av kompetent arbetsledning. Ledningen av byggnadsarbetet kan t.ex. ges i uppdrag åt planeraren. Speciella krav som kan gälla t.ex. landskapshänsyn kan dessutom förutsätta att sakkunniga på området deltar i planerings- och byggnadsskedet. Om fiskens vandring kommer att begränsas avsevärt är det skäl att redan i planeringsskedet kontakta fiskerimyndigheterna. Enskilda sedimenteringsbassänger som görs genom grävning är inte lämpliga ur vattenskyddssynvinkel. Sedimenteringsbassängerna borde i allmänhet göras genom att dämma upp vattendraget, så att grävningsarbetena blir mindre omfattande. Dessutom kan man genom att bygga en fördämning med relativt liten arbetsinsats få en mycket större bassäng än om den grävs. Dammkonstruktionen för sedimenteringsbassängen kan ofta göras som en lätt konstruktion, den kan exempelvis förenas med en trumma vid bassängens utlopp. Det finns många allmänt använda lösningar för detta. Sedimenteringsbassängen kan även göras som en del av en våtmark, vilket gör lösningen mera mångsidig. Det kan också vara motiverat att göra en sedimenteringsbassäng vid nedre loppet, då man återställer den slingrande formen hos en fåra. Bottendammar som är sammanbyggda efter varandra kan ha likadan konstruktion som de dammar som byggs i anslutning till våtmarker och sedimenteringsbassänger. Det ställs dock inte lika stora krav på tätheten och hållbarheten, närmast beroende på att fördämningshöjden i är lägre och begränsas av fåran.
Exempel på bottendammar byggda av jord A. Jordmån med dålig vattengenomsläpplighet, som inte sätter sig 1-4 meter Stenläggning A Tätningsdel och stödvall exempelvis morän Filterduk A B. Jordmån som sätter sig ordentligt, för vilken man inte kan byta ut massan. Åsen på dammen sjunker ihop vilket gör att den bör höjas vid behov. ungefär 4 meter Tätningsdel Filter- eller förstärkningsduk Filterduk Tvärsnitt A-A nedanför dammen Jukka Jormola Man kan forma dammen till en konstgjord fors, så kan även fisk stiga upp vid högvatten. Tillräckligt stora stenar gör att konstruktionen håller. 7
Då man återställer fåror, som tidigare rensats och rätats ut, närmare till naturtillstånd kan det göras på en gång eller stegvis. Målet är att göra fårans dragning så nära den ursprungliga som möjligt. För att återställa den slingrande formen kan man, beroende på situationen, använda sig av olika metoder. Med grävmaskin kan man gräva utbuktningar på båda sidor av den nuvarande fåran, eller så kan man återställa fåran till den ursprungliga sträckningen, t.ex. på basen av gamla kartor. Arbetet kan göras i flera steg, exempelvis så att man släpper in vattnet i den nya fåran först efter att växtligheten har kommit igång, t.ex. följande år. Den gamla fåran kan sedan fyllas igen, helt eller delvis, med grävmassorna som lämnats i hög. Eftersom grävningen av den nya fåran åtminstone för en viss tid kan orsaka erosion och att jorden dras iväg, är det bra att skydda fåran som grävs genom att så gräsfrö, stensätta fåran, bygga bottendammar, samt plantera strandvegetation, genast efter grävningsarbetena. Då man återställer en slingrande fåra kan man utnyttja den utveckling som eventuellt redan satt igång i den uträtade fåran. Fåran kan sträva till att göra krökar (meandrar), främst genom den erosion som vattnet orsakar. Erosionen och uppslamningen kommer så småningom i balans då fårans längd ökar. Man kan styra vattnets riktning och erosionen av fåran med hjälp av slänter som beläggs med sten eller trä. Sådant bottenmaterial som ökar turbulensen bildar samtidigt skyddade platser, där vattenväxter och övriga organismer som renar vattnet, kan växa. Skötsel och underhåll Våtmarker, sedimenteringsbassänger, samt bottendammar och -trösklar kräver regelbunden skötsel och underhåll. Vid mynningen av de diken som rinner ut i våtmarkerna kan det vara nödvändigt att varje år avlägsna det slam som sedimenterat. Om det finns områden i våtmarken med större vattendjup kan det vara orsak att regelbundet även avlägsna det slam som finns där. Slammet kan spridas på åkern. Vid behov skall man slå växtligheten på våtmarken och det område som finns runt våtmarken och inte odlas, så att området inte växer igen. Man bör föra bort slåtteravfallet från våtmarksområdet. Man kan hålla växtligheten under kontroll även genom bete, om betet inte orsakar problem ur vattenskyddssynvinkel. Det är i allmänhet inte nödvändigt att slå växtligheten i en våtmark som nyligen anlagts, men senare är åtgärden viktig. En sedimenteringsbassäng bör tömmas på slam senast då det slam som samlats på botten börja försämra bassängens funktion. Man bör kontrollera slam- När bassängdelen i våtmarken blir grundare måste man åtminstone då och då avlägsna det slam som samlats vid utloppet. Ari Turtola 8
mängden på botten minst en gång per år. Man bör kontrollera skicket och funktionen hos dammkonstruktionerna regelbundet efter vintern eller efter stora översvämningar. Ett litet läckage i dammen orsakar lätt ett stort sidoflöde, vilket snabbt försämrar effekten hos våtmarken eller sedimenteringsbassängen. Bottendammarna har små förråd, vilket gör att risken är stor för att det material som samlats på botten skall sköljas iväg. Bottentrösklarna samlar så småningom slam, vilket gör att behovet av rengöring med några års mellanrum kan vara nödvändigt. Stödvillkor Man kan få miljöspecialstöd för kostnader som uppstår vid fördämnings- och schaktningsarbetena i samband med anläggningen av våtmarker, sedimenteringsbassänger och då man återställer bäckfåror. Man kan även få stöd för kostnader vid plantering av växter och skötselåtgärder som utförs senare. Ersättningen betalas på basen av den areal som läggs under våtmarken, sedimenteringsbassängen eller översvämningsängen samt för tillräckligt stora kantområden, via vilka man kan sköta området. Den maximala ersättningen för ett projekt som förverkligas på åkermark är 449,90 euro/ha om året och 336,38 euro/ha om året för projekt som inte genomförs på åkermark. Ett nytt projektavtal om anläggning och skötsel kan göras på 5 eller 10 år om projektet utförs på åkermark. För projekt som genomförs på annan mark än åkermark kan ett femårigt avtal göras. Om det enbart är fråga om ett skötselavtal, som berör ett tidigare förverkligat projekt, kan avtalet antingen vara fem- eller tioårigt. Stödbeloppet beror på de kostnader som åtgärderna orsakar och på eventuellt inkomstbortfall. Vem kan ansöka om ett avtal? Den som idkar jordbruk eller trädgårdsodling kan få stöd. Den som ansöker om Säv längs kanten på våtmarker är en trivsam miljö för sävsångaren. stödet, eller makan/maken, måste vara minst 18 år, men inte över 65 år vid utgången av året innan man slutit avtalet. Ett avtal kan göras med en person under 18 år endast om han/hon är gift eller idkar jordbruk i samägo med en eller båda av sina föräldrar, eller om det finns andra speciella orsaker. Ålderskravet gäller inte offentligrättsliga samfund, föreningar, stiftelser, skollägenheter eller fängelselägenheter. Jordbrukaren bör under hela avtalsperioden ha i sin besittning minst tre hektar stödberättigande åker, eller på en trädgårdsodling minst en halv hektar stödberättigande åkermark där trägårdsväxter odlas. En förutsättning för ingående av ett specialstödsavtal är att jordbrukaren har förbundit sig att följa bas- och tilläggsåtgärderna i det nya miljöstödssystemet. Om jordbrukarens förbindelse tar slut under avtalsperioden, skall jordbrukaren förbinda sig på nytt att följa bas- och tilläggsåtgärderna i miljöstödssystemet. Kari Koskela/Kuvaliiteri 9
Asko Hämäläinen/Kuvaliiteri Våtmarker och sedimenteringsbassänger erbjuder viloplatser även för flyttfåglar. 10 Stödansökan och behandling av ärendet Ansökan om specialstödsavtal skickas till TE-centralens landsbygdsavdelning. År 2003 går ansökningstiden ut 30.5. Ur den plan som skall bifogas ansökan bör bl.a. följande saker framgå: en beskrivning av projektområdet, placering, markanvändning, ägoförhållanden, vattenförhållanden, topografi, jordart målen med projektet och planerade åtgärder, planerings- och dimensioneringsgrunder årlig plan för genomförandet plan för skötseln en bedömning av hur projektet inverkar på vattenkvaliteten och mängden, övriga positiva och negativa aspekter en beräkning över de årliga kostnaderna för projektet och ökad/förlorad inkomst En stödansökan kan göras för ett nytt projekt och skötselåtgärder i anslutning till det projektet, eller för skötselåtgärderna för projekt som redan har genomförts. I samprojekt bör man till ansökan bifoga en kopia av ett avtal mellan de olika parterna som deltar i samprojektet. Våtmarker och sedimenteringsbassänger kan anläggas på åkermark, på kantzonen till en åker eller på skogsmark, högst en kilometer från närmaste åker. Runt våtmarken och sedimenteringsbassängen kan man grunda ett skötselområde. Detta är nödvändigt med tanke på att objektet senare skall kunna skötas. Man kan ta tillvara och utnyttja det slåtteravfall som uppstår vid skötseln. Skötselområden som tagits ur odling och som omger våtmarken eller sedimenteringsbassängen, skyddsremsor och skyddszoner kan räknas med som en del av våtmarks- eller bassängområdet. Om förhållandena tillåter kan man även göra ett separat avtal om skyddszoner för detta område. I vissa fall kan man göra ett avtal om skyddszoner för hela våtmarksprojektet och tillhörande skötselområden, närmast om projektet genomförs på åkermark. Vid anläggning av våtmark, eller res-
taurering av översvämningsområden, kan det behövas mark som tillhör flera olika markägare, för att projektet skall kunna genomföras. Alla markägare bör i så fall stöda projektet och göra ett inbördes avtal om fördelningen av ansvar och kostnader vid anläggningen och skötseln av bassängen eller våtmarken. Även i ett samprojekt bör varje enskild markägare själv göra en specialstödsansökan och ett specialstödsavtal för den egna gården. Den gemensamma planen och avtalet mellan parterna i projektet bör bifogas till ansökan. Det är i allmänhet möjligt att anlägga en sedimenteringsbassäng så att den helt ligger på samma gårds marker. Landsbygdsavdelningen vid TE-centralen begär ett utlåtande för varje ansökning från den regionala miljöcentralen. Efter att ansökan behandlats gör landsbygdsavdelningen vid TE-centralen, på statens vägnar, ett avtal med den sökande, såvida ansökan kan godkännas. Ansökningsblanketter och anvisningar för ansökningen fås från de regionala TEcentralerna och från kommunens landsbygdsnäringsmyndigheter. Skötskeldagbok Man skall föra bok över anläggningen och skötseln av våtmarker och sedimenteringsbassänger. I dagboken antecknas skiftets namn, signum och areal. Där antecknas årligen också uppgifter om de åtgärder som har vidtagits på området, tidpunkterna för vidtagandet av den och deras inverkan på miljön. T.ex. följande kan antecknas: - de byggåtgärder som har vidtagits - putsningar som gjorts senare i skötselsyfte - eventuell slåtter och betesgång - åtgärder för skyddande av stränder och fåror - plantering och röjning av växtligheten. Överföring eller frånträdande av avtalet Avtal som gäller miljöspecialstöd för jordbruket kan överföras till den som helt eller delvis är ny innehavare eller ägare till gården. Förutsättningen är att ägandeeller besittningsrätten överförs till någon som uppfyller kraven i avtalet. Jordbrukaren bör göra anmälan till landsbygdsavdelningen vid den TE-central som gjort avtalet om ändringar som berör jordbrukaren eller gården inom 10 dagar efter ändringen. Om lantbrukaren säger upp ett avtal som varit i kraft minst tre år, på grund av att hela gårdens säljs eller jordbrukaren på annat sätt lägger ner jordbruksproduktionen, utbetalas stödet enligt hur länge avtalet varit i kraft. Om avtalet däremot varit i kraft en kortare tid än tre år, krävs utbetalat stöd tillbaka med ränta om det inte är frågan om ett så kallat oöverkomligt hinder som inte beror på jordbrukaren. Övervakning och iakttagande av avtalsvillkoren TE-centralens landsbygdsavdelning övervakar iakttagandet av avtalsvillkoren. Om stödtagaren blir föremål för övervakning är han skyldig att lämna alla de uppgifter som behövs för övervakningen. Om avtalsvillkoren inte följs kan stödet återkrävas antingen helt eller delvis. TE-centralens landsbygdsavdelning kan häva avtalet, om stödtagaren vid avtalets ingående har hemlighållit omständigheter som inverkar väsentligt på ingåendet av avtalet. Avtalet kan hävas också om de uppgifter som lämnats är oriktiga eller om stödtagaren inte har iakttagit avtalsvillkoren. 11
TILLÄGGSUPPGIFTER Arbetskrafts- och näringscentralerna, landsbygdsavdelningen Etelä-Pohjanmaan TE-keskuksen maaseutuosasto Huhtalantie 2, 60220 Seinäjoki tfn. (06) 416 3555, telefax (06) 416 3365 Etelä-Savon TE-keskuksen maaseutuosasto Mikonkatu 5, PL 164, 50101 Mikkeli tfn. (015) 466 4011, telefax (015) 466 4211 Hämeen TE-keskuksen maaseutuosasto Raatihuoneenkatu 11, 13100 Hämeenlinna tfn. (03) 85 151, telefax (03) 851 5799 Lahden palvelupiste Rauhankatu 10, 15110 Lahti tfn. (03) 85 151, telefax (03) 851 5335 Kaakkois-Suomen TE-keskuksen maaseutuosasto Salpausselänkatu 22, PL 1041, 45101 Kouvola tfn. (05) 21 171, telefax (05) 211 7270 Lappeenrannan palvelupiste Snellmanninkatu 10, 53100 Lappeenranta tfn. (05) 211 7400, telefax (05) 211 7409 Kainuun TE-keskuksen maaseutuosasto Kalliokatu 4, 87100 Kajaani tfn. (08) 61 631, telefax (08) 616 3499 Keski-Suomen TE-keskuksen maaseutuosasto Cygnaeuksenkatu 1, PL 44, 40101 Jyväskylä tfn. (014) 410 4600, telefax (014) 410 4745 Lapin TE-keskuksen maaseutuosasto Ruokasenkatu 2, 96200 Rovaniemi tfn. (016) 368 7300, telefax (016) 368 7370 Kemin palvelupiste Asemakatu 19, PL 128, 94101 Kemi tfn. (016) 368 7400, telefax (016) 368 7440 Pirkanmaan TE-keskuksen maaseutuosasto Kauppakatu 4, PL 467, 33101 Tampere tfn. (03) 256 5300, telefax (03) 256 5779 Pohjois-Karjalan TE-keskuksen maaseutuosasto Kauppakatu 40 B, PL 8, 80101 Joensuu tfn. (013) 246 111, telefax (013) 246 4559 Pohjois-Pohjanmaan TE-keskuksen maaseutuosasto Viestikatu 1, PL 86, 90101 Oulu tfn. (08) 536 8000, telefax (08) 536 8180 Ylivieskan palvelupiste, Valtakatu 4 B, PL 103, 84101 Ylivieska, tfn. (08) 429 2430, telefax (08) 429 2440 Pohjois-Savon TE-keskuksen maaseutuosasto Käsityökatu 41, PL 2000, 70101 Kuopio tfn. (017) 617 5111, telefax (017) 617 5335 Satakunnan TE-keskuksen maaseutuosasto Pohjoisranta 11 E, PL 266, 28101 Pori tfn. (02) 620 4000, telefax (02) 620 4001 Egentliga Finlands TE-central, landsbygdsavdelningen Bangårdsgatan 36, PB 592, 20101 Åbo tfn. (02) 210 0400, telefax (02) 210 0626 Nylands TE-central, landsbygdsavdelningen Magistatsporten 2, PB 15, 00241 Helsingfors tfn. (09) 2534 2111, telefax (09) 2534 2300 Österbottens TE-central, landsbygdsavdelningen Hovrättsesplanaden 19 A, PB 131, 65101 Vasa tfn. (06) 329 6300, telefax (06) 329 6482 Kokkolan palvelupiste Isokatu 15 B, PL 240, 67101 tfn. (06) 832 6500, telefax (06) 832 6590 Jord- och skogsbruksministeriet, stödenheten PB 30, 00023 Statsrådet tfn. (09) 16001, telefax (09) 1605 2711 Denna broschyr är gjord i januari 2003. Mera information ges av de myndigheter och organisationer som nämns på denna sida. Regionala miljöcentraler Etelä-Savon ympäristökeskus Jääkärinkatu 14, 50100 Mikkeli tfn. (015) 74 441, telefax (015) 744 4509 Hämeen ympäristökeskus Birger Jaarlin katu 13, PL 131, 13101 Hämeenlinna tfn. (03) 242 0511, telefax (03) 242 0500 Lahden toimipaikka, Kauppakatu 11 C, PL 29, 15141 Lahti tfn. (03) 242 0511, telefax (03) 242 0300 Kaakkois-Suomen ympäristökeskus Kauppamiehenkatu 4, PL 1023, 45101 Kouvola tfn. (05) 75 441, telefax (05) 371 0893 Lappeenrannan toimipaikka, Laserkatu 6, 53850 Lappeenranta tfn. (05) 624 3294, telefax (05) 624 3298 Kainuun ympäristökeskus Kalliokatu 4, PL 115, 87101 Kajaani tfn. (08) 61 631, telefax (08) 616 3629 Keski-Suomen ympäristökeskus Ailakinkatu 17, PL 110, 40101 Jyväskylä tfn. (014) 697 211, telefax (014) 614 273 Lapin ympäristökeskus Hallituskatu 1-3, PL 8060, 96101 Rovaniemi tfn. (016) 329 4111, telefax (016) 310 340 Pirkanmaan ympäristökeskus Rautatienkatu 21 B, PL 297 33101 Tampere tfn. (03) 242 0111, telefax (03) 242 0266 Pohjois-Karjalan ympäristökeskus Torikatu 36 A, PL 69, 80101 Joensuu tfn. (013) 1411, telefax (013) 123 622 Pohjois-Pohjanmaan ympäristökeskus Isokatu 9, PL 124, 90101 Oulu tfn. (08) 315 8300, telefax (08) 315 8305 Kalajokilaakson osasto Torikatu 40 B, 67100 Kokkola tfn. (06) 3676397, telefax (06) 367 6360 Pohjois-Savon ympäristökeskus Sepänkatu 2 B, PL 1049, 70101 Kuopio tfn. (017) 788 4777, telefax (017) 788 4701 Nylands miljöcentral Stinsgatan 14, PB 36, 00521 Helsingfors tfn. (09) 148 881, telefax (09) 1488 8295 Sydvästra Finlands miljöcentral Självständighetsplan 2, PB 47, 20801 Åbo tfn. (02) 525 3500, telefax (02) 525 3509 Satakunnan toimipaikka, Valtakatu 6, 28100 Pori tfn. (02) 530 3750, telefax (02) 530 3759 Västra Finlands miljöcentral Skolhusgatan 19, PB 262, 65101 Vasa tfn. (06) 367 5211, telefax (06) 367 5251 Kokkolan toimipaikka Torikatu 40 B, 67100 Kokkola tfn. (06) 367 5211, telefax (06) 367 5610 Seinäjoen toimipaikka, Kalevankatu 11 13, PL 156, 60101 Seinäjoki tfn. (06) 367 5211, telefax (06) 367 5531 Miljöministeriet Kaserngatan 25, PB 35, 00023 Statsrådet tfn. (09) 16 007, telefax (09) 1603 9545 Finlands miljöcentral Sommargatan 6, PB 140, 00251 Helsingfors tfn. (09) 403 000, telefax (09) 403 0190 Utgivare: Jord- och skogsbruksministeriet Text: Markku Puustinen, Jukka Jormala Layout och ombrytning: Sauli Heikkilä, Pieni Huone Pärmbild: Maarit Puumala, Pauli Nieminen/Kuvaliiteri Tryckning: Landsbygdsrådgivning Etelä-Karjalan Maaseutukeskus Pormestarinkatu 6, PL 46, 53101 Lappeenranta tfn. (05) 678 911, telefax (05) 453 0008 Etelä-Pohjanmaan Maaseutukeskus Huhtalantie 2, 60220 Seinäjoki tfn. (06) 416 3111, telefax (06) 416 3448 Farma Maaseutukeskus Humalistonkatu 7 b, 20100 Turku tfn. (02) 273 1500, telefax (02) 233 7570 Hämeen Maaseutukeskus tfn. (03) 62 521 Hämeen toimipaikka Raatihuoneenkatu 13 B 13, 13100 Hämeenlinna telefax (03) 625 2240 Lahden toimipaikka Mariankatu 8, 15110 Lahti telefax (03) 625 2340 Kainuun Maaseutukeskus Osmonkatu 9, 87100 Kajaani tfn. (08) 619 870, telefax (08) 6198 7223 Keski-Pohjanmaan Maaseutukeskus Rantakatu 5, 67100 Kokkola tfn. (06) 831 2200, telefax (06) 831 0269 Keski-Suomen Maaseutukeskus Kauppakatu 19, PL 112, 40101 Jyväskylä tfn. (014) 443 7200, telefax (014) 443 7205 Kymenlaakson Maaseutukeskus Paimenpolku 16, 45100 Kouvola tfn. (05) 74 511, telefax (05) 375 6992 Lapin Maaseutukeskus Tutkijantie 28, 96900 Saarenkylä tfn. (016) 331 1700, telefax (016) 331 1777 Maaseutukeskus Mikkeli Mikonkatu 5, PL 173, 50101 Mikkeli tfn. (015) 415 512, telefax (015) 415 5286 Oulun Maaseutukeskus Kauppurienk. 23, PL 106, 90101 Oulu tfn. (08) 316 8611, telefax (08) 373 075 Pirkanmaan Maaseutukeskus Näsilinnank. 48, PL 97, 33101 Tampere tfn. (03) 250 3111, telefax (03) 250 3500 Pohjois-Karjalan Maaseutukeskus Koskikatu 11 C, PL 5, 80101 Joensuu tfn. (013) 611 3311, telefax (013) 611 3399 Pohjois-Savon Maaseutukeskus Puijonkatu 14, PL 1096, 70111 Kuopio tfn. (017) 539 110, telefax (017) 539 1200 Satakunnan Maaseutukeskus Itsenäisyydenkatu 35 A, 28130 Pori tfn. (02) 631 1600, telefax (02) 631 1611 Uudenmaan Maaseutukeskus Seutulantie 1, 04400 Järvenpää tfn. (09) 751 5600, telefax (09) 7515 6777 Maaseutukeskusten Liitto Urheilutie 6, PL 251, 01301 Vantaa tfn. (09) 4174 000, telefax (09) 4174 0400 Finska Hushållningssällskapet Tavastgatan 28, 20700 Åbo tfn. (02) 4690 114, telefax (02) 469 0115 Nylands Svenska Lantbrukssällskap Elisabetsgatan 21 B, 00170 Helsingfors tfn. (09) 1351 244, telefax (09) 135 5331 Österbottens Svenska Lantbrukssällskap Handelsesplanaden 16, 65100 Vasa tfn. (06) 319 0200, telefax (06) 319 0201 Svenska lantbrukssällskapens förbund Elisabetsgatan 21 B, 00170 Helsingfors tfn. (09) 135 1035, telefax (09) 135 1653