Älgskadeinventering Uppsala län 2010 Bälinge vfo Östervåla vfo Tierp vfo Östhammar vfo Vattholma vfo Norrtälje N vfo 1
Älgskadeinventering i Uppsala län 2010 Sammanfattning Under ett antal år har älgbetesskadorna på tall totalt sett minskat inom de inventerade områdena. Nu verkar denna trend ha brutits och de två senaste åren uppvisar ökande skadenivåer totalt sett. Kommande inventeringar ger oss möjlighet att lägga fast om så är fallet. Tallungskogarna som inventerats i år (2010) uppvisar i medeltal 8,7 procent färska älgskador. I detta medeltal ingår två områden som inventeras för första gången. Dessa är Vattholma vfo och Norrtälje Norra vfo. Detta bör beaktas när rapporten läses. Av de färska skadorna är cirka 50% ett s.k. återbete där trädet tidigare blivit betat. Stora lokala variationer i skadegrad finns inom inventeringsområdena. Se fig.1 eller 5 för respektive områdes resultat. Sett som ett treårsmedeltal har ett mål satts på max 4 % färska betesskador. Skogsstyrelsen Uppsala distrikt bedömning är att de genomsnittliga skadeprocenterna (färska skador) måste minska om målet skall nås. Figur1 Färska stamskador i procent på tall ( inventering 2010 ) Vfo År 2010 1.Bälinge 12,1 2. Östervåla 3,9 3. Tierp 6,9 4.Östhammar 10,5 5. Vattholma 5,5 6. Norrtälje N 13,0 Medel för alla vfo 8,7 Inledning Under våren 2010 har Älgskadeinventering i Uppsala län genomförts. Bild 2a,b på sidan 7 och 8 visar inventeringens geografiska utbredning. Inventeringen har finansierats av Korsnäs, STORA-ENSO, Sveaskog, Uppsala akademiförvaltning, Uppsala stift, Holmen, Skogssällskapet samt Skogsstyrelsen Uppsala distrikt. Bakgrund Skogsstyrelsen arbetar för att skogens värden förvaltas i enlighet med samhällets intressen. I Svensk författningssamling (SFS 2007:1046) föreskriver regeringen följande: Myndigheten skall verka för att skog skyddas mot skador av luftföroreningar, djur och sjukdomar. Samtidigt är skogens vilda däggdjur en naturlig och viktig del i det skogliga ekosystemet (produktions-, och miljömålet ska väga lika tungt). Det svenska hjortviltet (älg, rådjur, kronvilt och dovvilt) är inte bara viktiga för ekologiska processer och den biologiska mångfalden, de bidrar även positivt till viktiga samhällsvärden som t.ex. friluftsliv, jakt, turism. Hjortviltet innebär för många markägare ett skogligt mervärde och har ett högt socialt värde för många människor. Ändrade förutsättningar Ända sedan 1970-talet har en minskning av föryngringsarealen på många håll i landet gett en obalans mellan antalet älgar och tillgänglig fodermängd (se fig.3 s.3). De risker och kostnader som orsakas av att framför allt ungskogstallar ofta betas bidrar till en minskad benägenhet bland markägare att plantera tall. På magrare marker har istället satts gran som leder till att markens produktionsförmåga inte utnyttjas fullt ut. Samtidigt innebär detta att beståndets känslighet mot stressfaktorer som t.ex. torka ökar. Då gran planteras på tallståndorter minskar dessutom skogarnas foderproduktion vilket missgynnar hjortviltets livsbetingelser. Följden av detta har blivit större skador på tallungskog eftersom mängden (arealen) tallungskog blivit mindre i förhållande till mängden älgar. Se fig.2 på s.3 för andelen tall i ungskogarna 5 år efter avverkning i länet. Att andelen tall minskar kan ses som ett tecken på att allt fler skogsägare väljer att föryngra med gran istället för tall. Vi ser även att vad som från början var en tallungskog efterhand övergår till att bli ett allt 2
mer grandominerat bestånd. Se bilaga 7 för utveckling av arealen slutavverkning vilket grovt kan sägas spegla mängden älgfoder (med cirka 10 års förskjutning.) Avverkningsvolymen och avverkningsareal ligger idag nära ett maximalt möjligt uttag. Det är nödvändigt att anpassa älgstammens storlek till fodertillgången så att skadorna på tallungskog inte blir orimliga samt att den biologiska mångfalden inte påverkas negativt. Farhågor finns att det lokalt är en liten andel av nyckelarterna* som har möjlighet att blir träd (-bildande) p.g.a. att de hålls nedbetade. Se andra stycket på sida 4 för förklaring av begreppet nyckelarter. Fig. 2 Andelen tall i polytaxinventering Skog viltbalansen enligt Skogsstyrelsen Skogsstyrelsen samt övrig skogssektor i Uppsala län bedömer att frekvensen färska älgbetesskador på tall över tiden inte bör överstiga 4% sett till större områden. Med större områden menas vfo eller större (vfo= viltförvaltningsområde). Vidare skall älgstammen vara i balans med fodertillgången vintertid. Trädbildning av asp, rönn och sälg bör öka. Föryngring ska kunna utföras med ett för ståndorten lämpligt trädslag. I första hand menas här föryngring av tall. Figur 3. Relationen mellan tillgänglig foderareal och antalet skjutna älgar. Foderareal per skjuten älg (ha/ind) 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 3
Minskat virkesvärde, sämre återväxtresultat Älgen betar vintertid yngre tall i höjder mellan cirka 1-4 meter. Betningen leder genom barkgnag, stambrott och toppskottsbetning till stamskador som begränsar rotstockens framtida användbarhet som sågtimmer. En hög älgskadenivå kan avsevärt minska värdet på det talltimmer som kan avverkas i framtiden. Man kan också säga att vi begränsar den framtida användningen och handlingsfriheten av virket/trädet. En hård älgbetning av årsskotten (sidobetning) hämmar också volymstillväxten i ungskogen. En effekt som nyligen uppmärksammats i praktiska försök. Skadorna ger ekonomiska förluster för den enskilde skogsägaren, men påverkar även ekonomin för hela länet och sammantaget exportvärdet för Sverige. SkogForsk (Glöde et al, 2004) skattade kostnaden till cirka 1,3 miljarder kronor/år vid en 10-årig skadeexponering med 5-7 % årliga betesskador. Nyckelarter Asp, rönn och sälg är nyckelarter i skogsekosystemet och är ur biologisk synvinkel mycket viktiga. Många av de arter som vi idag klassar som utrotningshotade är knutna till dessa lövträd. Framför allt äldre och grövre lövträd fungerar som värdar för fåglar, mossor, insekter och diverse olika lavar. En hård betning av de unga lövträden kan på sikt lokalt bidra till att den biologiska mångfalden inte kan säkras. Foderproducerande åtgärder Om viltvårdsåtgärder för hjortvilt kan sägas att de generellt skapar förutsättningar för fler arter men också fler individer av en eller flera arter. Då fler individer av exempelvis älg finns ökar även risken lokalt (per automatik) för mer betesskador. I dagsläget uppstår merparten av det foder som är tillgängligt för älgen genom skogsbruk. Om foderskapande åtgärder genomförs kan de bidra till minskade älgbetesskador under förutsättning att åtgärderna inte följs av en ökande älgstam. Risken finns dock att mängden skador ökar lokalt eftersom områden med mera foder också drar till sig mera älg. Viltförvaltning För att bedriva en långsiktigt hållbar viltförvaltning måste beslutsunderlag i form av kännedom om frekvensen betesskador finnas. Mängden skador är i huvudsak beroende av antalet hjortvilt per ytenhet samt mängden tillgängligt foder. Sett i ett skadeperspektiv innebär detta i sin tur att antalet älgar samt tilldelade älgar (avskjutning) kommer att behöva variera mellan olika områden och också mellan åren. Ett syfte med älgskadeinventeringen är att resultaten ska fungera som ett av flera beslutsunderlag vid adaptiv förvaltning av den aktuella älgstammen. Genom att jaga och skjuta älgarna när de uppehåller sig i områden med skadekänslig ung tallskog kan problemen troligen minskas. Allmänt om inventeringen Inventeringen ger en översiktlig bild av älgskador i varje inventeringsområde. Den lokala variationen i betning kan vara stor inom ett inventeringsområde. Exempelvis har vi i årets (2010 års) inventering uppmätt skillnader i skadeprocent mellan ungskogar på mellan 0 % till 50 % inom samma vfo. Inom de inventerade ungskogarna (bestånden) har vi en god koll på skadenivåerna. I de fall som beståndet är mycket skadedrabbat minskar rimligen risken för förnyade skador om intensiv jakt bedrivs där och i beståndets närhet. Naturligt har vi även en variation i skadenivå mellan åren (s.k. årsmån). Ett visst samband mellan hårda vintrar (stort snödjup som ligger länge) och en högre skadefrekvens tycks föreligga. Det tycks också vara så att variationen i skadegrad mellan ungskogar ökar under sådana vintrar. Inventeringen bör användas tillsammans med information från älgobs, avskjutningsstatistik, flyginventering, spillningsinventering, lokala älgbetesinventeringar (s.k. lokal ÄBIN), viltolycksstatistik samt fodertillgång m.m. Älgskadeinventeringen - material och metod Genom att på ett enhetligt sätt inventera betesskadorna är de framtagna resultaten jämförbara över tid och område. Metoden har efter utvärdering reviderats. Fältarbetet är utfört av Skogskonsulenter på Skogsstyrelsens Uppsala distrikt. Innan inventeringens start genomgick dessa en utbildning i metoden. Som extra kvalitetssäkring utförde inventerarna en dags gemensamt arbete/kalibrering vid inventeringens början. Vid fältarbetet har handdatorer med GPS mottagare använts för positionering av provytor. Förarbete, koordinering av fältarbetet samt bearbetning av materialet har gjorts av Matts Rolander. 4
Inventeringsområden Inventeringsområdena sammanfaller med gränserna för sex Vfo (viltförvaltningsområden). Dessa är 1.Bälinge vfo, 2.Östervåla vfo, 3.Tierp vfo, 4.Östhammar vfo, 5.Vattholma vfo samt 6. Norrtälje N vfo. Både privatägd mark och storskogsbrukets marker har inventerats. Se bild 2a,b sid. 7 och 8 för områdesindelning. Figur 4 Inventeringsområdenas storlek, antal inventerade provytor samt antal ungskogar INVENTERINGS OMRÅDE TOTAL VFO AREAL (HA) ANTAL PROVYTOR ANTAL UNGSKOGAR 1 Bälinge vfo 132500 400 36 2 Östervåla vfo 82000 405 34 3 Tierp vfo 100100 403 31 4 Östhammar vfo 107300 412 34 5 Vattholma vfo 84070 402 31 6 Norrtälje N vfo 183000 404 41 Totalt 688970 2426 207 Urval Med information från storskogsbrukets indelningsregister och avverkningsanmälningar (privata skogar) har ungskogsbestånd slumpmässigt lottats ut (geografiskt systematiskt). Det har även tillämpats en stratifiering. Syftet med att stratifiera är att kunna beräkna skadefrekvenser per större markägare. Skadenivåerna för resp. ägare blir däremot oftast osäkra p.g.a. ett litet statistiskt underlag. De utlottade ungskogarna ska ha över 2/10 tall och med en medelhöjd mellan 1 4 meter. Bestånden inventeras med cirkulära provytor. Provyteradien är 3.5 meter (38.5 m 2 ). Alla träd som är lika med eller högre än hälften av den genomsnittliga höjden av de två högsta ungskogsträden mäts. Detta är träd som sannolikt är presumtiva gagnvirkesträd. Följande faktorer har registrerats vid inventeringen: Totalt antal tallar, granar samt björkar. Antal stammar med färsk stamskada orsakad av älg. Definitionen på färsk stamskada orsakad av älg är: Toppskottsbetning, stambrott eller barkgnag orsakade älg efter den senaste vegetationsperioden. Se bild 1. Endast skador som med säkerhet har orsakats av älg noteras. Antal stammar/trädslag uppdelat på färska älgskador, färska älgskador på tidigare skadade stammar, enbart gamla älgskador, stamskador av osäkert ursprung eller annan orsak än älg samt oskadade stammar. Antal trädbildande (> 2.5 meter) respektive potentiellt trädbildande (1.0 2.4 meter) aspar, rönnar och ekar fördelat på antal med/utan färsk toppskottsbetning av älg. Stamskadorna är i huvudsak orsakade av älg. De skador som inte med säkerhet kan identifieras som orsakade av älg, klassas som annan orsak, dvs. i detta antal ligger sannolikt också en del gamla 5
betesskador. Flertalet inventerade bestånd har flera år i beteshöjd kvar vilket gör att en ytterligare ackumulering av andelen betade tallar är mycket trolig. Bild 1. Exempel på skadetyper som registreras Toppskottsbetning Toppbrott och stamgnag Stamgnag Resultat I bild 2 a,b s. 7,8 och figur 5,6 och 7 på s. 9 redovisas resultatet. I bilaga 1, 2, 3, 4, 5 och 6 visas respektive inventeringsområdes resultat. Skogstyrelsen redovisar resultaten vid lokala jaktsamråd, till viltförvaltningsdelegation och Länsstyrelsen som därigenom erhåller underlag för tilldelning av älgar samt vid beredning av skötselplaner, vid information till markägare, förvaltare, till massmedia. 6
Bild 2a Inventeringsområden samt skadefrekvens 2010 i Uppsala län samt del av Stockholms län (4 skadenivåer varav ett intervall (0-4 % färska skador) kopplar till sektorsmål) Genomsnittlig andel färska skador för samtliga områden : 8,7 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 7
Bild 2b Inventeringsområden samt skadefrekvens 2010 i Uppsala län samt del av Stockholms län (9 skadenivåer ) Genomsnittlig andel färska skador för samtliga områden : 8,7 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 8
Figur 5 Färska stamskador per vfo på tall vid inventering 2008-2010 samt 2 och 3 årsmedeltal Vfo 2008 2009 2010 3-års medeltal 1.Bälinge ej inv. 7,8 12,1 2. Östervåla 4,0 6,4 3,9 4,8 3. Tierp 7,6 10,9 6,9 8,5 4.Östhammar 4,0 5,1 10,5 6,5 5. Vattholma ej inv. ej inv. 5,5-6. Norrtälje N ej inv. ej inv. 13,0 - Alla vfo 5,0 7,5 8,7 6,5 Figur 6 (tabell och diagram) Färska skador i genomsnittlig procent för samtliga inventerade områden 2002-2010 År 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 % färska skador 17 12 9 6 9 5 5 7,5 8,7 Figur 7 (tabell och diagram) Färska skador i procent (treårsmedeltal) för samtliga inventerade områden 2002-2010 År 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 % färska 12,7 9 8 6,7 6,3 5,8 7,1 9
Diskussion Som inventeringen visar har vi en situation där framförallt tallungskogen betas hårt på många håll. I år uppvisar framförallt Bälinge vfo och Norrtälje norra vfo mycket höga skadenivåer. Om inget görs åt detta kommer vi sannolikt att ha ett antal år framför oss med fortsatt höga skadenivåer. Detta menar vi är en dålig hushållning av naturresursen skog. Generellt kan sägas att vi idag har en obalans mellan antalet älgar och mängden tallungskog. Vid analys av mängden avverkningsareal i länet visade det sig att runt millennieskiftet avverkades det förhållandevis lite skog. Dessa årsavverkningar är nu i den åldern att älgarna gärna vistas där. Detta kan vara en anledning till att vi idag ser höga skadenivåer. Skogsstyrelsen menar att hänsyn måste tas till förhållandet mellan areal tallungskog och tätheter av älg. Detta är ett ansvar som vilar hos många olika företrädare av olika intressen. För att komma till rätta med de generellt höga skadenivåerna måste alla intressenter bidra med vad som är möjligt utifrån deras perspektiv. Representationen vid de lokala samråden på viltförvaltningsområdesnivå måste beaktas. Länsstyrelsen och viltförvaltningsdelegation bör ha tillgång till betestrycksinventeringar som visar skadefrekvenser som orsakats av den vinterstam som skall förvaltas hösten efter. Här har självklart alla relevanta inventeringar en plats. Skogsstyrelsen ser som sagt ett gemensamt ansvar i att minska älgbetesskadorna och ser gärna initiativ från exempelvis Jägareförbundet. Några exempel för att uppnå minskade älgskador skulle kunna vara att : Skogsbolag/förvaltare/markägare oftare representerar vid lokala samråd utbildar i viltanpassad skogsskötsel och lägger ut försök på egna marker. så långt möjligt planterar tall på tallståndorter. Jägarna Samjagar med intilliggande jaktlag så att jakten blir effektiv där skadorna är stora. Jagar mer intensivt i de områden (ungskogar) där skadorna är eller riskerar att bli stora. Jägareförbundet verkar för samarbete med markägare, förvaltare, Skogsstyrelsen. verkar för att information på viltförvaltningsområdesnivå tillgängliggörs och synkroniseras med andra inventeringar (exempelvis älgskadeinventering). Utvecklar foderproducerande viltvård som inte ökar betesskadorna. Verka för att älgstammen består av äldre produktiva djur vilket ger möjlighet att ha en lägre täthet i vinterstam. Skogsstyrelsen genomför älgskadeinventering samt redovisar resultaten vid lokala jaktsamråd, till viltförvaltningsdelegation och Länsstyrelsen som därigenom erhåller underlag för tilldelning av älgar samt vid beredning av skötselplaner. genomför information till markägare/förvaltare och till massmedia. verkar för att skogssektorn i länet har samsyn i vad som är rimliga skadenivåer. utbildar markägare genom rådgivning m.m. utvecklar och samarbetar med andra intressenter vad gäller viltanpassad skogsskötsel. Med denna typ av skogsskötsel menas skogliga åtgärder som minskar betesskador. Utvecklar metoder för skattning av landskapets foderstatus. Verka för samordning mellan skogs- och jaktpolitik samt dito för lagstiftning Stimulera föryngring med tall Anlägga modellområden med målsättning att öka arealen tallföryngring. För ytterligare information kontakta: Matts Rolander, tel. 018-27 88 43, matts.rolander@skogsstyrelsen.se 10
Bil. 1 Bälinge vfo (område 1), betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Bälinge vfo: 8,7 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 11
Bil. 2 Östervåla vfo (område 2), betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Östervåla vfo: 3,9 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 12
Bil. 3 Tierp vfo (område 3), betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Tierp vfo: 6,9 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 13
Bil. 4 Östhammar vfo (område 4), betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Östhammar vfo: 10,5 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 14
Bil. 5 Vattholma vfo (område 5), betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Vattholma vfo: 5,5 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) har samma skadenivå. 15
Bil. 6 Norrtälje N vfo (område6),betestrycksinventering 2010 Genomsnittlig andel färska skador för Norrtälje N vfo: 13,0 % Ovanstående karta visar grovt hur skadesituationen på områdesnivå ser ut. Det går alltså inte utifrån denna karta säga att det på alla platser inom respektive färgat område (med samma färg) ha 16
Bil. 7 Årlig slutavverkningsareal har minskat sedan 70-talet Areal 1000 ha 400 350 300 250 200 150 100 50 0 1955 1965 1975 1985 1995 2005 Anm: Uppgifterna avser glidande treårsmedeltal. Källa: Riksskogstaxeringen 17
18