Ett projektarbete av Anni Alm, Elin Klemetz & Åsa Welander Journalistprogrammet, JMG, Göteborgs universitet Ht 2008 Handledare: Britt Börjesson ett magasin om anhörigas roll i brottsjournalistiken
Det blev svårare med de anhöriga när polisen misstänkte att hon blivit utsatt för ett brott. Hon kunde vara bortrövad. Hon kunde vara död eller vid liv. Linda Solum, kriminalreporter på Dalarnas Tidningar
Innehåll Krönika: En angelägen fråga 5 Fyra fall av barnmord 6 Mordrubriker drar blickarna ll sig 8 Englas mamma tar plats på den mediala scenen 10 Ligger förklaringen i fallen? 12 In i det privata 14 Kalla fakta eller varma tårar 16 Krönika: Dagens Nyheters rapportering bekrä ar förändringen 19 I jakten på känslor är all ng llåtet 10 Krönika: Sorg ll salu 23 Cynism och dspress hotar e ken 24 Spektakel och mediala rä egångar 26 En ikon för hela svenska folket 28 När journalisten blir terapeut 31 Jag skulle aldrig drömma om a fråga Englas mamma; hur känns det? 34 Krönika: De använder medierna som redskap 36 Balansgången mellan a beröra och förstöra 38 Till sist... 42 Krönika: Slutord. 43 Redaktionen Anni Alm Elin Klemetz Åsa Welander 073 975 06 74 070 535 96 50 070 534 68 58 annialm@hotmail.com elin.klemetz@gmail.com asa.welander@gmail.com
En angelägen fråga Den 5 april 2008 blev den tioåriga flickan Engla Juncosa-Höglund sexuellt utnyttjad och brutalt mördad på väg hem från fotbollsträningen i lilla Stjärnsund i Dalarna. Händelsen fick extremt stor uppmärksamhet i medierna. Hennes mamma Carina Höglund organiserade frivilliga från hela landet för att hjälpa till i sökandet, tills det hemska mordet uppdagades. Som en av de närmast drabbade fick hon en stor roll i medierapporteringen. Hon blev mamma Carina med hela svenska folket. ANDRA FALL PEKAR på liknande tendenser. Morden på de två små barnen Saga och Max i Arboga ett par veckor tidigare fick också stor uppmärksamhet. Arboga-mamman har blivit en offentlig person som de flesta känner till. Båda fallen har genom medierna gjorts till nationella angelägenheter. Mammornas och de övriga familjemedlemmarnas sorg har blivit hela Sveriges sorg. Som kulmen på uppmärksamheten direktsände Sveriges Television Englas begravning den 10 maj. Från SVT:s sida upplevde man att allmänintresset var så pass stort att det motiverade en sändning. Bland andra medieforskaren Ester Pollack menar att det i kriminaljournalistiken de senaste decennierna har skett en förskjutning i fokus från brottsling till brottsoffer. I den utvecklingen har också de anhöriga fått en allt större roll i medierapporteringen. Med det här magasinet vill vi undersöka hur det blir synligt. ÄR DET SÅ ATT de anhörigas roll i rapporteringen kring brott har förändrats, eller har det sett liknande ut tidigare? Går rapporteringen närmare de anhörigas privatliv än förut? Att undersöka hur det faktiskt ser ut och diskutera de här frågorna är viktigt. Det handlar om den journalistiska etiken i ett samhälle där mer och mer av det privata blir offentligt. Det handlar om vad som värderas som viktiga nyheter. Hur mycket inflytande de anhöriga ska ha över vad som publiceras. Vad som händer med människor som drabbas av sorg och exponeras i medierna. Och om pressen på dem som inte vill gråta inför kamerorna. I Kvällsöppet med Ekdal på TV 4 den 29 oktober 2008 diskuterades frågan om de anhörigas plats på den mediala scenen. Pappan till John Hron, som 1995 mördades av ett gäng nynazister, berättar där hur kontakten med journalister kunde vara ett stöd. De var de enda som orkade lyssna, säger han i programmet. FRÅGAN ÄR OM journalisten ska ha en sådan roll. När journalistiken tar oss allt längre in i de anhörigas privatliv bör man också fråga sig vad det har för konsekvenser. Av vilka anledningar kan det vara önskvärt och vad det finns för risker med utvecklingen? Vilka etiska problem ställs journalister, redaktioner och ansvariga utgivare inför? redaktionen 5
Fyra fall av barnmord För att ta reda på hur rapporteringen kring anhöriga i kriminaljournalistiken har förändrats har vi tittat på fyra fall av mord på barn, från 1980 och framåt. Det är Johan Asplund, som försvann 1980 i Sundsvall, Helén Nilsson, som mördades 1989 i Hörby, Karolina Johansson, som knivskars till döds 2000 i Orrefors och Engla Höglund, som mördades 2008 i Stjärnsund. Vi har valt att titta på barnmord därför att det är något så ofattbart att de ofta berör människor i större utsträckning än andra mord. De engagerar hela samhällen och ibland hela Sverige. I de fall vi har undersökt är det tydligt att morden har skapat ett engagemang på hela orten där det har skett. Det är också lättare att identifiera de närmaste anhöriga vid mord på barn. I alla fyra fallen är det främst föräldrarna som har kontaktas av media. Vi funderade på andra mord där offren varit äldre, men där kan även partners och kompisar tänkas spela en större roll. I alla fyra fallen har det handlat om en okänd gärningsman. Vid brott mot barn är det vanligt att det är föräldrarna själva som är förövarna, vilket ger ett annat dilemma än det vi ville undersöka. Ett viktigt kriterium i urvalet av jämförbara mord har också varit att det ska ha pågått en spaning efter mordet. Polisens spaningar efter gärningsmannen har varit synlig i rapporteringen av alla fall. I en del har man dessutom letat efter barnen och deras kroppar. Sökandet innebär att det blir en följetong på ett annat sätt än om man direkt hittar kroppen och någon som man kan binda till brottet. De fall vi har valt uppfyller alla ovanstående kriterier och därför har vi inte lagt lika stor vikt vid att morden inte är helt identiska. Helén- och Engla sexmördades, vilket i sig kan ha gett upphov till en större rapportering. Men föräldrarna har alla förlorat sina barn och det är framför allt hur medierna berättat om deras sorg och känslor vi varit intresserade av. Anni Alm Undersökningen Vi har undersökt alla artiklar där de anhöriga nämns från och med dagen efter att händelsen inträffade och tre veckor framåt. Vi har även räknat samtliga artiklar som berör fallen under samma tidsperiod för att kunna jämföra med den totala rapporteringen. Tidningarna vi har tittat på är en morgontidning: Dagens Nyheter, en kvällstidning: Aftonbladet, och lokaltidningen på den aktuella orten: Sundsvalls Tidning, Skånska Dagbladet, Barometern och Södra Dalarnes Tidning. 6
Ur Aftonbladet 7 APRIL 2008. Ur Barometern 29 maj 2000. Ur Aftonbladet 1 april 1989. Ur Aftonbladet 9 november 1980. Johans kropp har aldrig hittats Elvaåriga Johan Asplund försvann när han var på väg till skolan den 7 november 1980 i Sundsvall. Många frivilliga och poliser var ute och letade efter honom men polisutredningen körde ganska snabbt fast. Kroppen har fortfarande inte hittats. Föräldrarna väckte enskilt åtal mot en man som de trodde hade rövat bort Johan, men han frikändes. Thomas Quick erkände mordet 1993 och dömdes för det 2001. Både föräldrarna och en rad experter är dock skeptiska till att han verkligen har gjort det. Han har flera gånger erkänt mord som han inte begått. Den 19 november 2008 aktualiseras frågan på nytt när det i flera medier kommer uppgifter om att han tar tillbaka alla sina erkännanden. Karolina blev knivmördad Tioåriga Karolina Johansson mördades den 27 maj 2000 när hon tältade med några kompisar mitt i samhället i Orrefors. Gärningsmannen stack en kniv genom tältduken och träffade Karolina i halspulsådern. Hon dog nästan direkt. Hennes kompis, som också låg och sov i tältet, blev skadad men lyckades springa till glasbruket på orten och larma. Hela samhället drabbades av sorgen och var delaktiga i minnesstunder och ett fackeltåg. Polisen misstänkte tidigt att det kunde vara barn som hade mördat flickan. Det hade varit bråk vid tälten under kvällen. Det tog dock lång tid innan de hade några egentliga spår att gå efter och först i början av juli kunde en16-åring gripas för mordet. Helén-mordet löstes efter 15 år Helén Nilsson försvann den 20 mars 1989 när hon var på väg till lågprisaffären i Hörby för att möta några kompisar. Hon hittades sex dagar senare död i en plastsäck i skogen. Det visade sig att hon hade levt i flera dagar i fångenskap och blivit både misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp. Mordet engagerade hela samhället och det hölls en manifestation mot våld på torget i Hörby. En stor mängd misstänkta förhördes och avfördes från utredningen den närmsta tiden efter brottet. 15 år senare dömdes Ulf Olsson för morden på både Helén och Jannica Ekblad. Det var efter att en polis under en middagsbjudning fått höra att en kvinna alltid misstänkt arbetskamraten. Englas begravning sändes i TV Engla Höglund försvann den 5 april 2008 när hon cyklade hem från fotbollsplanen i Stjärnsund. Flera hundra personer hjälpte till att söka efter henne i skogarna kring byn. Två dagar senare greps Anders Eklund. Det var en privatperson som av en slump fotograferat både Engla och Eklunds bil minuterna innan hon försvann. Den 13 april erkände han mordet på flickan och ett åtta år gammalt mord på Pernilla Hellgren i Falun. Polisen hade fått in tips om Eklund redan två år tidigare och frågan om mordet på Engla kunde ha förhindrats kom upp. Englamordet engagerade inte bara hela Stjärnsund utan hela Sverige och Sveriges Television direktsände begravningen. 7
MORD-rubriker drar BLICKARNA till sig Mord, rån och våldtäkter ger stora rubriker och vällästa löpsedlar. Brott har alltid varit en självklar del i nyhetsrapporteringen. Är brottet dessutom spektakulärt och dramatiskt passar det in i mediedramaturgin som handen i handsken. Brott är oväntade och avvikande, vilket är två av de främsta kraven för att någonting ska bli en nyhet. Dessutom behandlar de fundamentala frågor för människor, om rätt och fel, skuld, straff och försoning. Konflikten mellan gott och ont gjorde berättelserna om brott populära långt innan de moderna massmedierna fanns. Enligt medieforskaren Håkan Hvitfelt är brott och olyckor de ämnen som, tillsammans med ekonomi och politik, har störst chans att hamna på tidningarnas förstasidor. Händer de dessutom geografiskt och kulturellt nära, är sensationella och utspelas som en följetong blir chanserna ännu större. Rättsprocessens alla olika steg gör att medierna får en spännande historia att följa. Från att brottet begås och polisen söker efter misstänkta fortsätter det förhoppningsvis till åtal och domstolsförhandlingar. Rapporteringen kan lätt personifieras och dramatiseras för att vädja till människors känslor och intresse. På vilket sätt man gör det har dock varierat och de båda medieforskarna Ester Pollack och Steven M. Chermak pekar på att kriminaljournalistikens fokus har förändrats på senare tid. Under 1800-talet var brottsbevakningen en del i kampen om rätten att offentligt kritisera 8 rättsväsendet och samhällsordningen. När de svenska medierna i början av 1900-talet tog efter den amerikanska modellen blev sensationsjournalistiken allt större. Diskussioner om namnpubliceringar och andra etiska frågor ledde så småningom fram till de första pressetiska reglerna. I takt med att journalistikens roll förändrades i stort förändrades också kriminaljournalistiken. Efter att på 1950-talet snarast ha samarbetat med både polis och myndigheter för att bekämpa brottsligheten började man på 1970-talet att beskriva samhällets brister och på så sätt förklara framför allt den ökande ungdomsbrottsligheten. PÅ SENARE TID verkar ett effektivt sätt att beröra publiken vara att fokusera på offer och drabbade. Steven M. Chermak skriver att intresset för brottsoffer ökade i USA i mitten av 1970-talet. Ester Pollack beskriver en liknande ökning i Sverige och Storbritannien i mitten på 1990-talet. Istället för att bara rapportera om gärningsmannen började då brottsoffret med dess rättigheter och lidande att komma i fokus. Brottsoffret ersatte ofta brottslingen som huvudperson. Ester Pollack menar att den här förskjutningen hör ihop med hur den kriminalpolitiska debatten har utvecklats, där brottsoffrets rätt på
Kollage: Elin Klemetz 1990-talet blev en central fråga som bland annat drevs av olika brottsofferorganisationer. Den här utvecklingen har fortsatt under 2000-talet och brottsoffrets krets har vidgats. Det är inte bara offret och dess närmast anhöriga som får plats i medierna, utan även vänner, bekanta och ibland en hel ortsbefolkning. ENLIGT STEVEN M. CHERMAK blir de brottshistorier som fokuserar på tydligt oskyldiga offer mest framgångsrika som sensationella nyheter. Dessutom ger brott mot barn ett högt nyhetsvärde. Ett brott där ett oskyldigt försvarslöst barn ställs mot en ond förövare blir lätt en bra historia. När medierna publicerar och fokuserar på extrema, traumatiska fall kan brotten till och med bli en nationell angelägenhet. Steven M. Chermak menar också att mediernas gestaltning av offer har påverkat allmänhetens medvetenhet om brottsoffer. Olika brottsoffergrupper har fått uppmärksamhet i olika tider. Under 1970-talet ökade till exempel rapporteringen om våldtäkter, vilket också ökade allmänhetens medvetenhet om våldtäktsoffer. På samma sätt har barn på senare tid fått större uppmärksamhet. Åsa Welander KÄLLOR Den historiska bakgrunden är baserad på Ester Pollacks kapitel Medier och brott i antologin Handbok i Rättspsykologi, red. Granhagen och Christianson från 2008 och Ester Pollacks avhandling Medier & Brott från 2001. Steven M. Chermaks resonemang är hämtade i hans bok Victims in the news från 1995. Håkan Hvitfelts tankar om nyhetsvärdering återfinns i boken Massmedier av Stig Hadenius och Lennart Weibull från 2005. 9
Englas mamma tar plats på den mediala scenen Mordet på Engla Höglund har fått oerhört stor plats i samtliga undersökta tidningar. Englas mamma har dessutom fått en roll i rampljuset som ingen anhörig i de andra fallen kan mäta sig med. Familjen till den mördade flickan Engla både nämns och citeras i flest artiklar. I fallet Engla handlar det om 71 stycken, att jämföra med sammanlagt 42 artiklar i de tre tidigare fallen. Och det är flickans mamma som träder fram. Hon står för alla uttalanden som tidningarna citerar och det är i princip bara hon som namnges. I de tre tidigare fallen uttalar sig familjemedlemmar som mest i fyra artiklar. Det är efter försvinnandet av Johan i Sundsvall 1980. Det kan jämföras med Englas mamma, som citeras i hela 18 artiklar. I alla de tre tidigare fallen är det dessutom olika anhöriga som uttalar sig. Ingen får ens i närheten en sådan framträdande roll som Carina Höglund. Englas mamma får också i 26 artiklar så stort utrymme att hon blir huvudperson eller en av huvudpersonerna i artikeln. Föräldrarna till Johan är huvudpersoner i fyra artiklar. Annars är det bara i en artikel om Karolinas mamma som någon anhörig har en större roll i artikeln. Andelen artiklar som överhuvudtaget nämner de anhöriga är även i fallen Johan och Helén stor. Men det totala antalet artiklar är väldigt mycket färre än i Engla-fallet. Allra flest artiklar där anhöriga uttalar sig, namnges och spelar en stor roll i artikeln är publicerade i Aftonbladet. Särskilt i fallet Engla, då tidningen låter anhöriga uttala sig i extremt många fler artiklar än de gjort i de andra fallen. I Södra Dalarnes Tidning syns också en stor skillnad i antalet artiklar och uttalanden jämfört med de andra lokaltidningarna. Dagens Nyheter namnger inga anhöriga i de tre första fallen, men gör det ett flertal gånger i fallet Engla. Skånska Dagbladet sticker också ut. De anhöriga nämns i fler artiklar i fallet Helén, än vad vad Johans och Karolinas anhöriga gör i respektive lokaltidning. Elin Klemetz Definition anhörig De allra närmaste anhöriga. Föräldrar, syskon, styvföräldrar, halvsyskon och styvsyskon. Definition huvudperson Den anhörige räknas som huvudperson om artikeln är vinklad på den anhörige, eller om en stor del av artikeln tas upp av beskrivningar av och uttalanden från den anhörige. I nästan alla huvudpersonartiklar har en bild på den anhörige funnits med. 10
Artiklar där anhöriga nämns Alla artiklar Totalt antal artiklar där anhöriga nämns 250 200 150 100 50 0 Johan Helén Karolina Engla Dagens Nyheter Aftonbladet Lokaltidningar Lokaltidningarna är: Fallet Johan: Sundsvalls Tidning Fallet Helén: Skånska Dagbladet Fallet Karolina: Barometern Fallet Engla: Södra Dalarnes Tidning Antal artiklar i varje fall Antal artiklar där anhöriga nämns 100 80 60 40 20 0 Johan Helén Karolina Engla 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Johan Helén Karolina Engla Antal artiklar där anhöriga uttalar sig Antal artiklar där anhörig är huvudperson 10 20 8 15 6 4 2 10 5 0 Johan Helén Karolina Engla 0 Johan Helén Karolina Engla 11
Ligger förklaringen i fallen? Knivmord genom en tältduk och vidrigt sexuellt våld. Oskyldiga barn och monster som förövare. Fallen skiljer sig åt och de anhörigas roll svänger. Men ändå står det klart: Tiderna har förändrats. Anders Eklund erkände tidigt, erkände brottet och berättade var Englas kropp fanns. Det kom även fram att han förgripit sig sexuellt på flickan. Och att det var inte första gången. Erkännandet av mordet på Pernilla gjorde bilden klar: Förövaren var ett monster. Det behövdes inga nyanser, vilket gjorde dramaturgin klockren. Den tydliga kontrasten mellan ond och god skapade en bra och historia som var lätt för medierna att ta till sig. Det finns också tidigt tillgång till en bild på Engla som kommer cyklande precis innan hon försvann. Aktuella bilder är något som höjer nyhetsvärdet markant, enligt bland annat medieforskaren Steven M. Chermak i hans bok Victims in the news från 1995. Englas mamma var också öppen för media, något som Steven M. Chermak också menar bidrar till en större uppmärksamhet. Men de andra tre fallen har också många komponenter som kunde ha motiverat en stor och närgången bevakning. I Sundsvall 1980 när Johan försvann hittades visserligen aldrig kroppen, och polisutredningen körde fast. Något som också kan ha inverkat på rapporteringen är att fyra mord skedde under samma tidsperiod i Sundsvall. Men det var ett stort pådrag i sökandet där många från samhället deltog. Föräldrarna skrev ett brev till Johan och eventuella vittnen, och gick ut och pratade i media om sin oro och sorg. BÅDE SUNDSVALLS TIDNING, trots den relativt stora rapporteringen från deras sida, och DN, fokuserar väldigt lite på de anhöriga. Detta kan inte ha att göra med fallet i sig eftersom Johans föräldrar verkar villiga att prata. Snarare handlar det om tiden. Forskningen visar att fokus på offret fick sitt uppsving först på 1990-talet. Aftonbladet 12 skriver väldigt lite om Johan överhuvudtaget jämfört med de andra fallen, vilket skulle kunna bero på att sensationella upptäckter saknades. Men det hänger sannolikt också ihop med att fokuseringen på brottsoffer inte hade slagit igenom. I de få fall de skriver om Johan ger de dock mer plats åt de anhöriga i artiklarna. Kvällstidningarnas intresse för den lilla utsatta människan kan förklara detta. NÄR HELÉN FÖRSVANN1989 fanns många uppseendeväckande faktorer som gav stort nyhetsvärde. Sättet kroppen hittades på var hemskt i sig. Även att flickan levt i flera dagar och utsatts för sexuella övergrepp gjorde fallet otäckt. Aspekten med det sexuella utnyttjandet har sannolikt höjt nyhetsvärdet, och kan delvis förklara att både Hélen och Engla fått extra stor uppmärksamhet i medierna. Grymheten och utsattheten gör det sensationellt. Steven M. Chermak skriver att våldtäkter uppmärksammas mer än andra brott, tillsammans med mord. Heléns familj höll sig tillbaka väldigt mycket. Hade de tagit emot medierna med öppna armar hade rapporteringen förmodligen blivit betydligt större. De anhöriga nämns i ungefär lika stor utsträckning som i Johan-fallet, men fokuseringen på de anhöriga är större. De namnges och bilder på de anhöriga publiceras i flera artiklar, trots att de inte uttalat sig. Framförallt är skillnaden stor i Skånska Dagbladet jämfört med Sundsvalls tidning. Offerperspektivet slår enligt forskningen igenom först på 1990-talet. Men eftersom Helén mördades 1989 kan det vara början på just detta. Rapporteringen om mordet på Karolina skiljer sig åt. Kroppen fanns redan från början, vilket gör att det inte finns någon rapportering
Ur Dagens Nyheter 10 april 2008. kring sökandet. Men fallet var väldigt dramatiskt. Särskilt med tanke på att Karolinas kompis var med i händelsen men överlevde. Att det fanns många misstänka, och teorier om att barn kunde vara inblandade, gjorde mordet spektakulärt. Det finns dessutom ingenting som tyder på att familjen är ovillig att prata. Ändå är rapporteringen liten och inte alls närgången, vilket inte stämmer med forskningen. Man förväntar sig en uppåtgång i fokuseringen på anhöriga jämfört med de två tidigare fallen, men istället går rapporteringen tillbaka. Detta tyder på att andra faktorer än den övergripande tidsandan inverkar på hur rapporteringen ser ut. EN FÖRKLARING KAN VARA att man tidigt misstänkte att ett barn kunde vara gärningsman. Under natten när flickorna och deras vänner tältade uppstod det bråk med andra barn, vilket gjorde att polisen misstänkte att de kunde vara inblandade i mordet. Fallet präglades också till stor del av en händelse två år tidigare: mordet på fyraårige Kevin i Arvika. Då rapporterade medierna till en början om det som ett misstänkt sexmord. Men det visade sig senare handla om ett bråk, där en femåring och en sjuåring tog livet av pojken. Tidigt i Karolina-fallet kopplas poliserna från Arvika in i utredningen för att bistå med tips om hur man förhör barn. Det visade sig senare att en 16-åring mördat Karolina. Att barn kunde vara inblandade gjorde förmodligen medierna mer försiktiga, särskilt med fallet Kevin i bakhuvudet. Det blev inte så lätt att ställa den onda förövaren mot det oskyldiga offret. Istället backade man. I mitten av 1990-talet skärpte PO tillämpandet av de etiska pressreglerna, vilket ledde till en stor ökning i antalet anmälningar. Det är också en möjlig förklaring till mediernas försiktighet. FALLET ENGLA STÄMMER väl in på det forskarna sett växa fram de senaste 20 åren. Medieforskaren Ester Pollack tror att det vi ser är en följd av det offerperspektiv som slog igenom på 1990-talet. Hon tycker att det är först nu som det blir tydligt, i och med de speciella fall som varit senaste tiden, bland annat mordet på Engla och det uppmärksammade mordet på två små barn i Arboga. Just parallellen till andra uppmärksammade fall är ett argument för att det inte bara handlar om omständigheterna kring fallen. Morden på barnen i Arboga och fokuseringen på deras mamma i media styrker detta. Omständigheterna kring fallet i Arboga såg annorlunda ut. Momentet med sökandet efter kroppar fanns inte, och de anhöriga försökte till en början hålla sig tillbaka från medierna. Ändå har rapporteringen varit extremt stor och mamman har även i detta fall fått en stor plats på mediescenen. Elin Klemetz 13
In i det privata Hur långt in i den anhöriges privata sfär når journalistiken? Ena gången smyger reportrarna innanför alla nej och alla stängda dörrar. Smäller av blixtar på sörjande som kramar varandra. Nästa gång står de försiktigt och trampar på andra sidan avspärrningarna. Trots att tårar säljer. En liten översikt I FALLET JOHAN har ungefär hälften av artiklarna där anhöriga nämns någon form av känslobeskrivningar. Men det är bara Aftonbladet som kommer riktigt nära deras känslor, medan Sundsvalls Tidning håller sig på distans. Dagens Nyheter har inte med några känslor. Föräldrarna vädjar vid till Johan, och eventuella vittnen. Båda föräldrarna uttalar sig efter försvinnandet. I FALLET HELÉN står det formella tillbaka för en mer känslomässig rapportering. Brodern och pappan uttalar sig. I flera fall publiceras bilder på anhöriga och känsliga beskrivningar av dem trots att de inte uttalar sig i artikeln. Både Aftonbladet och Skånska Dagbladet kommer nära, medan Dagens Nyheter inte gör det i någon artikel. Det är journalisterna som tar oss in i det privata. I FALLET KAROLINA balanseras det formella och känslomässiga jämnt. De artiklar som är känslomässiga är ofta observerande, på distans. Mamman uttalar sig två gånger om känslor. Fokus ligger på sorgen. Framförallt är det beskrivningar från mordplatsen och begravningen. I Dagens Nyheter finns en artikel som beskriver känslor, på distans. Uttalandena och de två närmre artiklarna är publicerade i Aftonbladet och Barometern. I FALLET ENGLA dominerar återigen det känslomässiga. Englas mamma pratar om sina känslor i samtliga tidningar, vilket inte skett i de andra fallen. Det skrivs mycket om engagemang både mammans och frivilligas. Men också mycket om sorgen och känslorna. Mamman uttalar sig många gånger. Både journalister och den anhörige tar läsaren in i det privata. Elin Klemetz varför intervjua närstående? Journalister kontaktar brottsoffer och deras anhöriga för olika typer av information. De kan ge en mer visuell och personlig bild av händelseförloppet än polisen, och bidra med information om familjesituationen, yrke och framtidsplaner, som allmänheten kan vara intresserade av. Men de kan också ge något som ingen annan kan, nämligen känslomässig kunskap. Publiken får plötsligt möjlighet att försöka sätta sig in i hur det känns när det som inte fick hända ändå hände. Det är här vi börjar närma oss de anhörigas privatliv. Källa: Steven M. Chermak Victims in the news från 1995. Närgången rapportering De artiklar vi definierat som känslomässigt närgångna är de som innehåller något av följande: - anhöriga som själva pratar om sina känslor. - journalister som beskriver de anhöriga så att känslor kommer fram, eller reflekterar kring de anhörigas känslor i krönika/kolumn. - andra personer som uttrycker sig känslomässigt om de anhöriga. 14
Hur nära får man gå? E er mordet i Orrefors höll både A onbladet, Barometern och Dagens Nyheter en rela vt observerande ton. Men bilden i Dagens Nyheter den 29 maj 2000 visar hur journalisterna är hack i häl på dem som vill lägga blommor på mordplatsen. 15
kalla fakta eller varma tårar I alla fyra fallen får läsaren komma bakom fasaderna till känslor och tårar. Men det är framförallt i rapporteringen om mordet på Engla som mammans tårar sätts på pränt och bereds plats. Polisen har gett upp hoppet om att hitta flickan vid liv i terrängen. Men mamman ger inte upp. Jag hoppas fortfarande att hon finns och mår bra. Hoppet är det sista som överger mig, säger Carina. NÄR DE ANHÖRIGA uttalar sig om sina egna känslor slungas vi rakt in i den privata sfären. In på skinnet. Citatet ovan från Aftonbladet den 12 april 2008 ger en stark bild av Englas mammas envisa hopp. Och inte särskilt förvånande är det i rapporteringen om Engla som känslorna kommer allra närmast. Två tredjedelar av artiklarna i Aftonbladet där anhöriga nämns går mer eller mindre nära inpå känslor. I Södra Dalernes Tidning är andelen lika stor, även om antalet överlag är färre. Ingen annan tidning i något av de andra fallen kan mäta sig med detta. Känslor kommer fram från de anhöriga även i de andra fallen. Johans mamma berättar om sina känslor efter försvinnandet. Men det är bara i Aftonbladet vi får komma nära de anhörigas 16 känslor: Allt har känts så overkligt den senaste tiden. Jag trodde inte att sånt här kunde hända. Men ovissheten om vad som hänt Johan är värst, säger Anna-Clara Asplund. Artikeln är publicerad den 23 november 1980. Johans föräldrar riktar sig även till sin son i en artikel i Aftonbladet den 9 november 1980: Johan hör av dig hem. Ingen är arg på dig för att du varit borta. Du behöver inte skämmas för någonting. Att så många letar efter dig beror på att vi är oroliga för dig. Att föräldrarna riktar sig direkt till sin son Två tredjedelar av artiklarna i Aftonbladet där anhöriga nämns går mer eller mindre nära inpå känslor.
Illustration: Jenny Silfverberg 17
Allt har känts så overkligt den senaste tiden. Jag trodde inte att sånt här kunde hända. Men ovissheten om vad som hänt Johan är värst, säger Anna- Clara Asplund. Ur A onbladet 28 november 1980. 18 gör att vi som läsare dras in i deras personliga relationer till varandra. Deras oro och ovisshet blir extremt tydlig, men också deras hopp om att han har gömt sig frivilligt någonstans. På samma sätt går Englas mamma ut i sammanlagt tre brev. Ett exempel från Aftonbladet den 12 april 2008: Snälla, om du har Engla, släpp henne på en plats där vi kan hitta henne. Hon är en underbar flicka som har hela livet framför sig. Jag älskar henne och vill ha henne tillbaka. KAROLINAS ANHÖRIGA uttalar sig bara två gånger, och det är då mamman som pratar om sina känslor. I Barometern den 29 maj 2000: Jag förstår inte hur någon kan ha gjort det här, säger Karolinas mamma med sprucken röst. Eftersom familjen är restriktiv i sin kontakt med medierna, finns det bara ett fåtal uttalanden i Helén-fallet. Hennes bror uttalar sig den 22 mars 1989 i Skånska Dagbladet: Jag sov ett par timmar i morse, sen har jag och familjen varit uppe och letat hela natten. Det är så overkligt. Man tror att det kan hända andra inte en själv. Skånska Dagbladet sticker återigen ut genom att fler artiklar kryper nära inpå den privata sfären jämfört med de andra lokaltidningarna, undantaget fallet Engla. För Englas mamma kliver fram och ges plats på ett helt annat sätt. Det leder till stor exponering av mamman och hennes känslor, men också att man utelämnar resten av familjen och deras eventuella känslor. Man skulle kunna se det som att medierna får vad de vill ha genom mamman, och att de på så sätt kan lämna övriga familjen i fred. Till exempel berättar hon i Södra Dalernes Tidning den 10 april 2008: Det finns inte ord för hur jag mår, och att hon måste äta sömntabletter för att kunna sova. En liknande artikel finns i Aftonbladet. Något annat som återkommer senare i rapporteringen är att Englas mamma pratar om sin tacksamhet över alla som hjälpt till och stöttat på olika sätt. I Aftonbladet den 9 april 2008: Englas mamma är rörd över att så många frivilliga ställt upp för att hjälpa till att finkamma skogarna. Det finns inte ord för det. Det är så fantastiskt, säger hon och börjar gråta. ANDRA KÄNSLOR beskrivs också mot slutet av rapporteringen: viljan att kämpa vidare och på något sätt hantera det som hänt. I det sista brevet, som publiceras i Södra Dalarnes Tidning den 17 april 2008 skriver familjen: Vårt liv kommer aldrig att bli sig likt men vi kommer att kämpa för att hitta en vardag för oss och våra barn, där vi vill hitta ett sätt att bära Englas ljus vidare till något stort och positivt för alla. Frid och kärlek. Carina, Torbjörn och barnen. Elin Klemetz
Dagens Nyheters rapportering bekräftar förändringen tänker inte sluta leta. Jag hoppas intensivt att Engla är vid liv, men jag kan inte vara säker. Det Jag säger Englas mamma Carina Höglund i en artikel i Dagens Nyheter den 13 april 2008. Hon är den första anhöriga i vår undersökning som uttalar sig i tidningen. Från att ha varit väldigt formella i beskrivningen av de anhöriga, om de ens har nämnts, till att låta Carina Höglund berätta om sin oro är en drastisk förändring. Familjerna till de mördade barnen har tidigare inte uttalat sig överhuvudtaget i Dagens Nyheter. I Engla-fallet låter tidningen dessutom mamman vara huvudperson i tre artiklar. Att Aftonbladet frossar i gråtande föräldrar är ingen nyhet. Men när Dagens Nyheter gör det är det ett tecken på att någonting faktiskt har hänt. De anhöriga har fått en ny roll i kriminaljournalistiken. VI SER ATT Dagens Nyheter inte bara skriver väldigt mycket mer om Engla-fallet i sig än vad de gjort om de andra morden. De ger också plats för mer känslomässig rapportering. Känslorna är mer återhållsamma och suggestiva än i Aftonbladet, men de finns där i nästan hälften av artiklarna om Engla. Det är en enorm ökning om man jämför med de tidigare fallen. Dagens Nyheter publicerar också ett av familjens ganska utlämnande öppna brev till svenska folket. De tidigare öppna brev och vädjanden vi sett i undersökningen har bara funnits i Aftonbladet. Jag tror att detta delvis beror på att dagstidningarna går mot en mer kvällstidningsliknande journalistik. Men det är inte hela sanningen. Brottsoffer och anhöriga har också fått en ny roll i medierna. DEN FÖRÄNDRADE rapporteringen kan delvis bero på Carina Höglunds engagemang och vilja att prata med pressen. Första gången Dagens Nyheter nämner henne är efter att hon framträtt i tv-programmet Efterlyst i TV 3. Hon citeras då från programmet. Några dagar senare, den 14 april 2008, kan man även läsa; Under en vecka har Carina Höglund funnits mitt i det milda kaos som rått på hennes kursgård. Frivilliga, polisen och journalister har rört sig in och ut och hon har haft ett vänligt ord för alla och påpekat att det finns mat och kaffe i köket. Det verkar inte vara Dagens Nyheter själva som övertalat henne att ställa upp eller ens kontaktat henne, utan snarare som att hon redan fanns där till deras förfogande. Kanske var det det som bröt isen för Dagens Nyheter. anni alm 19
20 Illustration: Jenny Silfverberg
I jakten på känslor är allting tillåtet När de anhöriga inte vill berätta om sin sorg får journalisten själv vara den känslosamma inte sällan mot de anhörigas vilja. När tioåriga Helén Nilsson mördades brutalt i Hörby 1989 blev mediepådraget enormt. Hennes närmaste anhöriga försökte undvika pressen så gott de kunde. För att ge en bild av familjens sorg fick journalisterna söka andra källor. Tidningarna använder sig av lite olika metoder för att förmedla känslorna de anhöriga inte själva talar om. I Helén-fallet har man pratat med andra i deras närhet som får beskriva hur familjen mår. Till exempel berättar en kriminalare i Skånska Dagbladet den 26 mars 1989 om familjens situation: Den ovisshet som familjen Nilsson lever i har tagit mycket hårt på dem. Familjen mår verkligen dåligt. En präst som stöttade familjen uttalar sig också ett flertal gånger om hur de känner och vilken sorg de lever i. Simon Lindgren, forskare i sociologi, har sett många exempel på hur journalister får fram känslor genom andra. De pratar med ortsbefolkningen och klasskamrater. Offren förväntas dela med sig. Om man inte själv pratar kommer andra att göra det åt en, säger han. ETT AV DE MER kontroversiella försöken att förklara familjens chocktillstånd kan man hitta i Aftonbladet den 3 april 1989. Några elever skrev ett brev till rikskriminalpolisen där de krävde förstärkning till Hörby. Brevet som publicerades i tidningen innehåller både känslig och privat information: Hennes familj är mycket chockad och hennes storasyster Kristina Nilsson ligger inne på psyket. När Helén Nilssons föräldrar och syskon fick den smärtsamma nyheten chockades de svårt. Ur Aftonbladet den 27 mars 1989. Det finns många exempel på anhöriga som har känt sig kränkta när medierna skrivit om dem, trots att de inte har velat medverka. Med tanke på citatet ovan är det kanske inte så förvånande. För många handlar det också om hur journalisterna agerat i jakten på deras sorg. Helén Nilssons familj valde till en början att i stort sett inte ställa upp i medierna alls. Först långt senare har de gått ut och berättat om sina upplevelser. Hennes bror berättar i Göteborgs-Posten den 21 november 2004 att de varit med om vidriga saker från journalister och fotografer. Hur de hängde som apor för att få bästa bilden av Heléns kista vid begravningen. I samband med Engla-mordet berättar Heléns mamma om liknande övertramp; Det var rent svinaktigt. När vi inte ville ge kommentarer satt de in foten i dörrspringan säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet den 27 april 2008. ATT DE ANHÖRIGAS syn på medierna formas minst lika mycket av hur journalister och fotografer beter sig som av vad som faktiskt publiceras är tydligt. Medieforskaren Liselotte Englund skriver i sin avhandling Katastrofens öga. En studie av 21
22 journalisters arbete på olycksplats från 2008 att handlingarna och dess effekter omfattar inte bara det publicerade, utan också journalisternas agerande. Både när det gäller personligt yrkesmässigt agerande och slutgiltig redaktionell produkt, balanserar ofta journalisterna på gränsen till vad regelverken och deras samveten medger. Att skildra en outhärdlig händelse är på många sätt ett orimligt uppdrag. Två andra fall där anhöriga känt sig kränkta av pressen är morden på Hallandsåsen 2004 och styckmordet i Halmstad 2002. De anhöriga till de två 18-åriga flickorna som mördades på Hallandsåsen kände sig väldigt pressade av medierna under den tid rapporteringen pågick. De berättar i tidningen Journalisten i mars 2004 hur journalisterna belägrade deras hus. Att de tvingade sig på dem trots att de flera gånger gjort klart att de inte ville göra intervjuer. Marcus Norén var 22 år när han mördades 2002. Hans pappa Lennart Norén skriver i sin bok Styckmordet i Halmstad om hur kränkta de kände sig av medierna. De målade en bild upp av att Marcus intresse för rollspel hade något med mordet att göra, vilket det inte på något sätt hade. I båda fallen gjordes anmälningar till Pressombudsmannen. JOURNALISTER KAN också få fram känslor genom att beskriva de anhöriga på avstånd. Detta dyker ofta upp i rapporteringen kring Helén-fallet: När Helén Nilssons föräldrar och syskon fick den smärtsamma nyheten chockades de svårt. Ambulans fick föras till hemmet på Murarevägen i Hörby skriver Aftonbladet den 27 mars 1989. Den 3 april 1989 berättar de om begravningen: Utanför kyrkan, där snön yr över grönska och blommande påskliljor, kramas Heléns pappa och mamma och syster om av vänner. De tre vandrar hemåt, precis förbi den plats där deras tioåring mötte sin mördare. Det finns också ett fall där journalisterna har tagit ett steg tillbaka i rapporteringen: Karolina i Orrefors. Trots distansen finns ändå en slags närhet. Känslor som bubblar lite under ytan men är beskrivna på avstånd. Den 29 maj 2000 Offren förväntas dela med sig. Om man inte själv pratar kommer andra att göra det åt en. skriver Dagens Nyheter: Plötsligt kommer den dödade flickans mamma och tvillingsyster till mordplatsen för att lägga ner blommor. De blir stående länge innanför avspärrningarna. När de kommer ut på gräsmattan håller pressen ett visst respektavstånd. I undersökningen är det också en specifik tidning som håller väldigt mycket distans. Efter att Johan försvann i Sundsvall intar lokaltidningen Sundsvalls Tidning en väldigt distanserad hållning, genom att undvika beskrivningar om de anhörigas känslor efter själva händelsen. De artiklar som närmar sig det privata håller sig på ett distansierat sätt till Johans relation till familjen. Sundsvalls Tidning skriver den 9 november 1980 att han har mycket fina förhållanden till sina föräldrar, som är skilda. ÄVEN NÄR DE anhöriga väljer att ställa upp på intervjuer kan journalisten förstärka känslorna med beskrivningar av de anhöriga. Det blir tydligt hur små ord kan göra skillnad. Barometern skriver den 29 maj 2000: Jag förstår inte hur någon kan ha gjort det här, säger Karolinas mamma med sprucken röst. Beskrivningen av den spruckna rösten gör att det sköra och privata kommer nära. Även Englas mamma beskrivs på liknande sätt i Södra Dalarnes Tidning den 7 april 2008: rödgråten men behärskad mötte hon den samlade svenska pressen. I Engla-fallet har det också blivit vanligt att journalister skriver kolumner och krönikor där de berättar om sina egna känslor inför det ofattbara mordet. Den 15 april 2008 skriver en kolumnist i Aftonbladet om hur Carina Höglund var en bra mamma som gjorde allting rätt. Trots det förlorade hon sin dotter: Men Englas mamma kunde inte förutse Anders Eklund ( ) Och jag hoppas innerligt att Englas mamma begriper att hon inte kan lasta sig själv för vad som hände. Att hon gjorde allt vad hon kunde för att skydda Engla. Även i Dagens Nyhter förser journalisten oss med känslor. Vid ett tillfälle medverkar en reporter i en ljusmeditation och skriver en slags betraktelse. Reportern åker också runt på vägarna där Engla försvann och känner kaos Simon Lindgren, forskare i sociologi. inom sig. Hon spekulerar inte så mycket i mamman och övriga familjens känslor. Ändå blir man känslomässigt påverkad. Anni Alm Elin Klemetz Åsa Welander
Sorg till salu Att brott säljer behöver man bara kika på närmsta löpsedel för att se. Och så har det varit sedan medierna såg solen gå upp för första gången. När brott dessutom får en sentimental touch med offren i rampljuset, ökar upplagorna. Tårar är dyra droppar för den som vill få sina tidningar sålda. Som medieforskarensteven M. Chermak skriver i inledningen till sin bok Victims in the news efter att först ha beskrivit ett brutalt mord på ett barn: Journalister hoppas att familjemedlemmarna kan uttrycka sin smärta, sitt lidande och sin förvirring på ett nyhetsmässigt sätt [...] Nyhetsvärdet på det här brottet ökar betydande om medlemmar i familjen gråter framför kameran, bidrar med ett beskrivande foto, eller uttrycker sin smärta dramatiskt i ord. (red. översättning) DET LÅTER GANSKA HEMSKT. Vad handlar det här om egentligen? Är majoriteten av världens mediekonsumenter blodtörstiga sensationskåta djur som tycker om att gotta sig i människors privatliv? Är det så att det inte händer tillräckligt mycket i våra egna liv - vilket gör att vi måste läsa om andras dramatiska upplevelser och få en kick av det? Lite som skräckfilm eller kriminalromaner helst grundat på en sann historia. Medan vi skräms så äter vi chips och dricker cola och blir på något läskigt sätt underhållna. ELLER SÅ ÄR DET SÅ att det handlar om att vi helt enkelt är mänskliga. Att vi dras till det känslosamma för att det är sådana vi är. Vi känner. Vi vill veta hur andra känner, för att kunna lida med dem. För att någonstans försöka sätta oss in i deras situation, även om det inte går. Och någonstans måste medierna kanske ställas till svars för när rapporteringen går över gränsen. Från mänsklighet till underhållning. Från en utsatt persons situation, till ett mediespektakel där människorna bakom glöms bort och förvandlas till marionettdockor i en tårdrypande följetong. elin klemetz 23
Cynism och tidspress hotar etiken 24 I en tid då känslig rapportering om anhöriga är mer regel än undantag behövs de etiska reglerna kanske mer än någonsin. Men tidspress, cyniska kriminalreportrar och jakten på höga försäljningssiffror riskerar att hamna i vägen. I spelreglerna för press, radio och TV står det bland annat att man noga ska överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och att man ska visa anhöriga till brottsoffer största möjliga hänsyn. Men i olika tider kan reglerna tolkas på olika sätt, skriver advokaten Peter Danowsky i boken Medieetik under debatt från 2006. Synen på vad som kränker privatlivets helgd och vad största möjliga hänsyn innebär kan ändras utan att reglerna egentligen förändras. Peter Danowsky skriver att de 17 kortfattade publicitetsreglerna på så sätt lämnar stort utrymme för egna överväganden. Hur Presssens opinionsnämnds ledamöter själva driver särskilda intressen spelar också in. Vem som är När de frågat journalister om de haft några etiska problem i de uppdrag de gjort fick de ofta svaret Nej, inget särskilt, det var en vanlig rak grej. Pressombudsman, PO, är viktigt för hur den praktiska tillämpningen av reglerna ser ut. Danowsky förklarar att en PO som vill förstärka skyddet för till exempel brottsoffer kan driva dessa frågor och minska publicitetsutrymmet genom att skicka anmälningar till Pressens opinionsnämnd. DET FINNS FORSKARE som pekar på att kommersiella intressen har fått större plats i den praktiska journalistiken på bekostnad av etiken. Forskarna Mats Ekström och Stig Arne Nohrstedt har observerat och intervjuat ett antal journalister under deras dagliga arbete. I boken Pressetik - i vems tjänst av Jesper Falkheimer och Sigfrid Leijonhufvud skrivs det om deras forskning. De hävdar att det finns en slående frånvaro av svåra överväganden i praktiken. När de frågat journalister om de haft några etiska problem i de uppdrag de gjort fick de ofta svaret Nej, inget särskilt, det var en vanlig rak grej. Ekström och Nohrstedt menar att journalistiken går mot ett mindre moraliskt ansvar. Det vi finner mest alarmerande är tendensen till att grundläggande etiska principer utfor-
Några av de pressetiska reglerna Publicitetsregler: - Ge korrekta nyheter Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling. - Respektera den personliga integriteten Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. - Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. Yrkesregler: - Att journalisten visar hänsyn i arbetet på fältet är viktigt för allmänhetens förtroende. Tilltron till medierna och dess medarbetare bygger på att yrkesreglerna följs. - Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges. - Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information. - Visa hänsyn vid fotograferingsuppdrag samt vid anskaffning av bilder, särskilt i samband med olyckor och brott. Källa: Pressens opinionsnämnd, www.po.se Pressetiska organ Till Allmänhetens Pressombudsman, PO, kan personer som känner sig illa behandlade av en publicering vända sig. Man kan också anmäla avvikelser från så kallad god publicistisk sed. PO kan lämna detta vidare till Pressens Opinionsnämnd, PON, som behandlar ärendet. Granskningsnämnden är en statlig myndighet som efterhandsgranskar innehållet i TV- och radioprogram. Granskningen görs efter anmälan från tittare och lyssnare eller på nämndens eget initiativ. Källa: Pressens opinionsnämnd, www.po.se made för att skydda yttrandefriheten och möjligheten till kritisk granskning ofta i praktiken får legitimera ett hänsynslöst exploaterande i kommersiellt syfte skriver de. FORSKARNA MENAR ATT detta i längden gör att etiken blir en dekoration och de moraliska dilemman som journalistiken aktualiserar göms undan. De tror att problemet beror på tidsbrist hos journalisterna och en ökad konkurrens mellan dem. Även resursbrist spelar in. De menar också att det finns vanemässiga, oftast omedvetna, föreställningar hos journalisterna om hur man ska arbeta. Det dagliga nyhetsarbetet är standardiserat och det gör att den etiska reflektionen glöms bort. Även journalisten Katarina Wennstam skriver i Medieetik under debatt 2006 om tidspressen som en anledning till att övertramp görs. Att färre personer ska göra fler saker gör att man går miste om den viktiga kontrollfunktion som kollegorna har. När en reporter redigerar sitt eget material och inte hinner visa det för någon före publicering ökar risken för felaktigheter och etiska övertramp. Katarina Wennstam förklarar även de etiska övertrampen med att kriminaljournalister bli cyniska och härdade med åren. Som kriminalreporter får man se många förundersökningar med bilder på döda och misshandlade människor, bilder som sällan hamnar i medierna men som etsar sig fast hos reportrarna. Men även de nya journalisterna, drivna av en iver att få ett vikariat och att få just sin historia på löpsedeln, är farliga för etiken. Katarina Wennstam menar att många av de grövsta övertrampen begås av gåpåiga vikarier. Inte sällan uppbackade av cyniska och härdade överordnade. Anni Alm 25
Spektakel och mediala rättegångar Offerjournalistik säljer, och tvingar ut människor i den mediala rättegången. Medieforskaren Ester Pollack tror att trenden kommer att växa ännu mer framöver. Journalistiken har blivit mer dramatiserad och känslomässig, menar Ester Pollack, forskare på instutitionen för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet. Och det är här brottsoffer och deras anhöriga passar in. I en sentimentaliserad journalistik är offerjournalistiken väldigt behändig, säger hon. Och på dagens kommersialiserade smörgåsbord av medier där konkurrensen hela tiden ökar blir det allt tydligare. Som ett exempel på hur offerjournalistiken passar in och utnyttjas tar hon upp Knutbydramat, där brottsjournalistiken blev till ett mediespektakel. I spektaklet får offrets krets mer plats och fler roller, berättar Ester Pollack. Hon har forskat i kriminaljournalistik och sett att det på 1990-talet är betydligt större fokus på offret än tidigare. Delvis beror det på det enkla faktum att det säljer. Men hon pekar också på att olika rörelser har haft stor inverkan. Som exempel tar hon den feministiska rörelsen, som verkar för kvinnors rättsskydd och som har gjort att det blivit mer fokus på sexbrott. Men även rörelser som är emot barnmisshandel och pedofili har haft starka 26 röster i den offentliga debatten. En annan förklaring handlar om att kriminalpolitiken under 1990-talet kom att bli en partipolitisk fråga. Ämnet förs upp på agendan på ett annat sätt även av medierna. Politiker försöker vinna röster genom att ha en kriminalpolitik som tilltalar, säger hon. ESTER POLLACK MENAR att utvecklingen får konsekvenser för samhället. Det spelar roll för föreställningarna människor får, säger hon. Hon säger att de allra flesta får sin bild av brott genom medierna. Men på vilket sätt det påverkar människor är svårare att säga. En slutsats man kan dra helt ogenerat är att det spelar roll för hur medierna säljer. Men hon pratar även om att medierna över tid har fått en central ställning i samhället. I medierna pågår parallella rättegångar, samtidigt som de i rättssalarna. Och offrets krets blir aktörer i den mediala rättegången. Vissa gånger när medierna bedrivit kampanjer
Ester Pollack forskar bland annat i kriminaljournalis k. Foto: Privat I en sentimentaliserad journalistik är offerjournalistiken väldigt behändig Ester Pollack om felaktiga domar har det blivit tydligt att de kan påverka utgången av ett fall. Att säga något tydligt om hur skeendena i rättssalen påverkas av mediebruset utanför väggarna verkar dock svårt, eftersom det finns väldigt lite forskning i området. Ester Pollack påpekar att jurister och domare också är mediekonsumenter. De är tränade för att behålla integriteten. Men många vittnar om att det idag är svårt att hantera den mediala uppmärksamheten. Som en illustration berättar hon att Sveriges domare har startat en medieförening som ska göra dem beredda att uttala sig i medierna. De upplever helt enkelt att deras röster behövs. Och att de behöver en mediestrategi, en megafon, för att få rösten att höras bland allt annat mummel. Detta i sig säger något om att det påverkar rättssystemet, tror Ester Pollack. De känner att de bör delta, annars blir bilden som förmedlas förvrängd. FRAMÖVER TROR HON att trenden kommer att växa sig ännu större. Det närmsta decenniet tror jag vi ser en vidareutveckling mer offerperspektiv och mer känslomässig journalistik. Men hon tror också på en annan utveckling vid sidan om de större medierna. En smalare fil bredvid motorvägen. En journalistik som kommer med andra perspektiv, men som är mer elitistisk och vänder sig till de välutbildade. Elin Klemetz 27
En ikon för hela svenska folket Carina Höglund och hennes styrka och engagemang framstår under veckorna efter mordet på dottern Engla som en angelägenhet för hela svenska folket. Enligt medieforskaren Ester Pollack passar fokuseringen på anhöriga bra in i vår individualiserade tid. Det individuella offret passar in i trendutvecklingen, säger hon. Ester Pollack förklarar att brottsjournalistiken tidigare framför allt betonade det kollektiva och strukturer i samhället. I utvecklingen mot ett allt starkare offerperspektiv syns fler och fler artiklar där offrens anhöriga dyker upp som huvudpersoner. I fallen Johan, 1980, och Karolina, 2000, har de den rollen vid något enstaka tillfälle. Englas mamma är i de undersökta tidningarna huvudperson i 26 artiklar under de tre första veckorna efter försvinnandet. Förändringen syns också i uppmärksamheten kring Arboga-mamman, vars två barn mördades i mars 2008. Ester Pollack säger att de trots det stora mediepådraget till en början försökte värja sig. Men det är påfrestande att säga nej, nej, nej. Att också Arboga-mamman har fått så stor uppmärksamhet visar på att det som händer nu är tidstypiskt. I mediernas starka exponering av fallet Engla är det i stort sett bara mamman som omnämns, 28 men av henne får läsaren en desto tydligare bild. Genom intervjuer, bilder, brev och ett antal kolumnisters åsikter framstår hon i alla tre tidningarna som den starka mamman. Hon som gjorde allting rätt för att skydda sin dotter, som engagerade sig i sökandet och aldrig gav upp. Hon som är stark nog att öppet dela med sig och berätta om sin sorg i medierna. Den 7 april 2008 skriver Aftonbladet: Carina kan inte hålla gråten tillbaka när hon berättar om det fruktansvärda dygn som gått. Hela dagen har hon kört runt i området kring Stjärnsund och sökt efter sin lilla dotter. ÄVEN DE ANHÖRIGA till Johan, Helén och Karolina visade ett stort engagemang i samband med morden. Trots det framstår Englas mamma som en stark hjältinna på ett helt annat sätt än de övriga har gjort. All uppmärksamhet från medierna gjorde att stora delar av allmänheten inte bara blev berörda utan också engagerade sig i fallet Engla. Otaliga hälsningar strömmade in till tidningarna, varav Aftonbladet publicerade en hel
Illustration: Jenny Silfverberg 29
30 del. Den 19 april 2008 skriver de i anslutning till hälsningarna: Englas öde har gått rakt in i svenska folkets hjärtan. Hundratals människor har hört av sig till aftonbladet.se för att skicka en sista hälsning till Engla. Men också för att stödja hennes mor och anhöriga i deras sorg. Det är tydligt att det framför allt är den känslomässiga rapporteringen som människor har tagit till sig. I Sveriges Radios Studio Ett den 16 oktober 2008 tar Ester Pollack upp problematiken som kan uppstå när man fokuserar på det emotionella. Väldigt mycket av journalistiken vädjar till det känslomässiga. Det blir mycket av gråt, men inte så mycket analys, säger hon. Englas mamma framstår som en stark hjältinna på ett helt annat sätt än de övriga har gjort. 1980 SKREV JOHANS föräldrar i likhet med Englas mamma ett öppet brev och vädjade i tidningen både att Johan skulle komma hem och att människor skulle hjälpa till att leta. Precis som Englas mamma startade Heléns föräldrar 1989 en fond. Både i fallet Karolina och i fallet Helén var de anhöriga aktiva i lokala fackeltåg mot våld. Trots flera likheter i hur de anhöriga har agerat är mediernas bevakning av fallet Engla tydligt förändrad. I Aftonbladet publicerades de närmsta veckorna efter hennes försvinnande inte mindre än tre öppna brev och även Dagens Nyheter och Borlänge Tidning publicerade Englas mammas enga ord till svenska folket. Hon omnämns och uttalar sig i medierna gång på gång. Ester Pollack tror att förklarningen delvis ligger i att människor idag är mer medvetna om hur medier fungerar och därför mer villiga att ställa upp. Man har börjat använda medierna för egen del. Både som kanaler för att kommunicera och för att få ut sin egen historia, säger hon. SÄTTET PÅ VILKET Englas mamma och hennes sorg framstår som en angelägenhet för hela svenska folket kan jämföras med fallet Johan. Hans mamma träder också fram i Aftonbladet och berättar om hur förtvivlad hon är, men hennes känslor framstår fortfarande som någonting helt privat. Även Karolinas mamma, som inte upptog någon större plats i medierna år 2000, berättade i Aftonbladet om sin sorg utan att det blev en följetong eller beskrevs som en nationell angelägenhet. Händelser som går att personifiera är tacksamma i journalistiken. Om människor kan identifiera sig med någon i texten är det också lättare att bli berörd av det som hänt. Att både Johans och Karolinas föräldrar medverkade i medierna utan att det blev någon större fokusering på dem själva talar för att någon som Englas mamma inte hade kunnat få lika stor plats i rapporteringen i ett tidigare skede, som hon nu har fått. Det tror inte heller Simon Lindgren, sociolog som forskar om mediebilder av brottsoffer. Han beskriver ett förändrat medieklimat där de anhöriga förväntas dela med sig av sina känslor. Folk förväntar sig att få veta allt och att det som är privat ska vara offentligt. I och med internet ska allting vara tillgängligt och det mest intima ses som allas egendom. Anhöriga som inte vill gå ut kan nästan misstänkliggöras. ÄVEN MEDIERNAS bildanvändning har förändrats. De anhöriga till Helén och Karolina syns bara enstaka gånger på bild och då oftast på långt håll. Alla bilderna är tagna i en naturlig situation, när de inte själva har kunnat välja om de vill vara med eller inte. Johans mamma medverkar på bild vid ett tillfälle. Hon sitter då med händerna i knäet och utstrålar framförallt förtvivlan och uppgivenhet. Under veckorna efter Englas försvinnande finns hennes mamma med på bild i både Aftonbladet, Södra Dalarnes Tidning och Dagens Nyheter. På alla utom en är hon den enda personen i bild och tydligt medveten om fotografen. Flera av bilderna är tagna underifrån och hon ser allvarlig men stark och bestämd ut, ofta med armarna i kors. Medierna gjorde fallet Engla och hennes anhörigas sorg till en angelägenhet för hela svenska folket. Det blev extra tydligt i och med Sveriges Televisions beslut att på de anhörigas initiativ direktsända Englas begravning. Det är ytterst ovanligt att begravningar sänds i TV överhuvudtaget, och privata begravningar har aldrig tidigare sänts i SVT. Beslutet har diskuterats och kritiserats på otaliga debatt- och ledarsidor, men visar kanske framför allt på kulmen i mediernas personifiering och dramatisering av en tragisk brottshistoria. Åsa Welander
När journalisten blir terapeut Ibland kan medierna fungera som terapi för att komma över en traumatisk händelse. Men kritiker menar att många ångrar sig i efterhand och att mediernas agerande kan försvåra sorgearbetet. Mikael Ringlander är präst och tidigare pressfotograf. Han är väldigt tveksam till den stora fokuseringen på människor som förlorat en nära anhörig i ett uppmärksammat brott. Han menar att det kan vara negativt även om de anhöriga själva vill ställa upp på en intervju. Det är ju alltid ett problem när man gör det i tillstånd av chock. Man kan säga mycket mer än man vill. Framför allt ett par månader senare kan man bli besviken på sig själv för att man har lämnat ut saker, säger han. som präst råda anhöriga att inte prata så mycket med medierna. Jag tror inte att det är journalister anhöriga behöver. I första hand behöver de någon som lyssnar. Det kan vara en präst, en läkare eller någon annan. JÖRGEN LUNDÄLV SKRIVER i sin bok Det talande offret från 2001 om människors stora behov av någon som lyssnar efter en traumatisk händelse. Han menar att journalister ibland kan uppfattas som ett stöd, trots att de i grunden har ett annat syfte med att lyssna än att vara goda medmänniskor. Han skriver att tillvaron i en krissituation omkullkastas så drastiskt att ingen människa har möjlighet att noga överväga sina uttalanden och att offer ofta ångrar det de har sagt i efterhand. Mikael Ringlander har själv upplevt att människor som har förlorat en nära anhörig inte är i psykisk balans och han brukar i sin roll Foto: Åsa Welander Jag tror inte att det är journalister anhöriga behöver. I första hand behöver de någon som lyssnar. Mikael Ringlander 31
Mikael Ringlander berä ar a det har blivit allt vanligare a människor kommer ll kyrkan för a tända ljus för någon anhörig eller bekant som har gå bort. Foto: Åsa Welander Även han pratar om chocken som brukar infinna sig när någon har varit med om en traumatisk händelse. Tillvaron vänds fullständigt upp och ner. Det är en mängd frågor och känslor som tumlar runt. Många motstridiga känslor blandas samtidigt och det blir en stark emotionell storm hos varje människa kan man säga. Då söker du mening på olika sätt och vill få utlopp för dina känslor. Där tror ju inte jag att media är den bästa formen, men det är möjligt att det fungerar för vissa människor. DET FINNS FLERA exempel på hur anhöriga har använt medierna som terapi. I Kvällsöppet med Ekdal i TV 4 den 29 oktober 2008 berättar Tony Hron, pappa till John Hron som mördades brutalt för 13 år sedan, om hur journalisterna var de enda som orkade lyssna. Han säger att vänner och bekanta hade svårt att hantera deras sorg och 32 att journalisterna var de som ställde de mest relevanta frågorna och visste hur de skulle bemöta dem. Liselott Englund visar upp en liknande bild i arbetsrapporten Katastrofjournalistikens dilemman En forskningsöversikt med etiska och psykologiska perspektiv från 1999, som baseras på arbetet kring diskoteksbranden i Göteborg. Flera journalister beskriver där hur anhöriga hörde av sig med önskan kan ni inte skriva om oss, vårt barn har också dött. Liselott Englund anser dock att medierna måste sätta stopp någonstans, för att inte bli de anhörigas terapeuter. Hon ställer sig också frågan om ett ja alltid är ett ja och menar att ett samtycke om att medverka i medierna inte alltid är att lita på, med tanke på den drabbades fysiska och psykiska tillstånd. Om de anhöriga själva kontaktar en tidning och vill medverka tycker Mikael Ringlander att man kan träffa dem för att prata, men skriva på
Då tar man ju kontakt i akt och mening att verkligen jobba journalistiskt hela vägen, inte bara göra socialporr och smaska till det. Mikael Ringlander ett sätt som man hade velat få det skildrat om det gällde en själv. Man bör vara så varlig man kan och tänka att jag måste kunna titta de här människorna i ögonen efter det här. Han tycker att bevakningen alltid har en tendens att gå över styr, men anser att allmänintresset inte kan vara så stort att det skulle behöva göras några övertramp. En tidning behöver alltid följa upp. Speciellt kvällstidningarna, de vill ha en uppföljning dag två och dag tre och då måste de hitta en ny vinkel. Det tror jag inte att alla anhöriga riktigt har förstått och tänkt på vid första kontakten. I FALLEN MED Johan i Sundsvall, Karolina i Orrefors och Engla i Stjärnsund talar någon av de anhöriga vid ett eller flera tillfällen under de närmsta veckorna efter brottet ut i medierna om sin sorg och förtvivlan. Det är svårt att avgöra om viljan att prata beror på ett omedvetet terapeutiskt behov eller enbart mediernas intresse, men Englas mamma hävdar själv i Kvällsöppet med Ekdal den 29 oktober 2008 i TV 4 att det inte alls handlar om att söka tröst. Hon hävdar att hon hela tiden kunnat fatta förnuftiga beslut om huruvida hon skulle gå ut i medierna. Samtidigt säger hon att hon inte brydde sig om när folk rådde henne att låta bli, helt enkelt för att konsekvenserna inte var viktiga för henne just då. Jag hade så fullt upp med paniken kring att Engla var borta så jag hade inga tankar kring media då. Det enda som fanns för mig, det var att hitta Engla och få ut en bild på henne, säger hon i programmet. Enligt Jörgen Lundälv har internationell forskning om katastrofer visat att offer varken har möjlighet att fly eller värja sig från medierna och att rapporteringen kan få extremt negativa konsekvenser för de drabbade. Han hänvisar till forskning som visar att återhämtningsarbetet för offer i många fall motverkas av mediernas agerande. Men han påpekar också att alla reagerar olika och refererar till en brittisk studie där det framkommit att en del såg mediernas rapportering som en viktig del för att komma över det som hänt. LISELOTT ENGLUND hävdar att såväl tv-inslag som tidningsartiklar kan användas för att stanna kvar i sorgen. En slags fixering kan skapas, som gör att personen får svårt att gå vidare. Men också hon betonar att reaktionerna och konsekvenskerna ser olika ut för olika människor. Karolinas mamma nämner i en artikel i Aftonbladet den 29 maj 2000 hur mediernas rapportering om mordet blir ett sätt att bearbeta sorgen: det är mitt sätt. Jag vill veta så mycket som möjligt, det har känts bra att läsa allt som skrivits. Mikael Ringlander ser också att det finns tillfällen då mediernas bevakning kan vara viktig. Det är om det till exempel har skett en stor olycka och någon behöver ställas till svars. Då kan det finnas ett behov av att anhöriga får beskriva den fruktansvärda katastrofen. Men då tar man ju kontakt i akt och mening att verkligen jobba journalistiskt hela vägen, inte bara göra socialporr och smaska till det. Han menar att det professionella uppdraget för en reporter eller fotograf ibland kan bli en sköld och att man sällan sätter sig i de anhörigas sits. Jag förstod det här på ett annat sätt när jag hade blivit präst. För som pressfotograf så var ju jag intresserad av nyheten, det här var en händelse. Min funktion som präst är att lyssna, inte att ställa en massa frågor och ta med mig ett material hem som jag ska bearbeta. Jag är bara en person som lyssnar och de kan häva ur sig alla sina tankar, sin oro, sin skräck, sin ångest, sitt skrik och sitt behov av tankar om hämnd eller vad det än kan vara. Åsa Welander 33
Jag skulle aldrig drömma om att fråga Englas mamma; hur känns det? Som den lokala kriminalreportern är man oftast först på plats när ett brutalt mord sker. För Linda Solum var det svårt att inte bli alltför känslomässigt påverkad när Engla Höglund försvann. Men lokaltidningen är också kvar sist på plats och måste kunna se sina läsare i ögonen även efteråt. Engla är det mest dramatiska fallet jag någonsin rapporterat om, säger Linda Solum. Hon har jobbat som kriminalreporter på heltid i fem år på Dalarnas Tidningar. När Anders Eklund erkände mordet på Engla fick också ett mord i Falun sin lösning. I åtta år hade poliser, journalister, anhöriga och falubor undrat vem som mördat Pernilla Hellgren och det skulle visa sig att Anders Eklund hade funnit framför näsan på poliserna i två år. Jag har aldrig tidigare varit med och bevakat en händelse när det handlat om ett mord på ett barn. Inte heller när det har handlat om en dubbelmördare. Här i Falun har mordet på Pernilla Hellgren varit ett trauma i sig. När Linda rapporterade om Engla-fallet ställdes hon inför ett dilemma hon inte behövt ta ställning till tidigare: en anhörig som var väldigt aktiv i sin relation till journalisterna. Det var helt nytt för mig att Englas mamma varit så uppsökande själv. I VANLIGA FALL NÄR Linda möter anhöriga vet man att ett brott har begåtts. När Engla försvann visste man inte om hon gått vilse eller om hon blivit bortrövad. Under letandet var Englas mamma Carina 34 Höglund synlig hela tiden och pratade öppet med journalisterna. I början tyckte Linda att det var svårt att avgöra om hon pratade med henne som journalist eller som en av alla som var med och letade. Hon poängterar att det är en situation som man inte bör utnyttja. När polisen anhöll Anders Eklund förändrades förutsättningarna för kriminalreportrarna. Det blev svårare med de anhöriga när polisen misstänkte att hon blivit utsatt för ett brott. Hon kunde vara bortrövad. Hon kunde vara död eller vid liv. UNDER STORA DELAR av rapporteringen kring Engla-mordet har hennes mamma varit öppen för att prata med journalisterna, och i många fall själv sökt kontakt. Linda säger att det är viktigt att ha klart för sig att de anhöriga är i chock. Man har ett ansvar. Vi har låtit Englas mamma vara känslosam. Men vi har aldrig låtit henne tala fritt. Vi har alltid övervägt vad som varit relevant att trycka. Stundtals har hon varit väldigt arg. Det är en del i chockprocessen, men skulle få konsekvenser i tryck. Man måste vara väldigt försiktig i hur man hanterar vad de säger, förklarar Linda.
Foto: Dalarnas Tidningar Linda Solum har aldrig digare bevakat e så drama skt fall som när Engla blev mördad. När en anhörig är villig att ställa upp i medierna är det viktigt också hur man bemöter dem och vad man ställer för frågor. Linda Solum tycker inte att det har funnits anledning att grotta ner sig i någon sorg. Det har varit så mycket starka känslor ändå kring hela utredningen. När hon har mött Carina Höglund har hon framför allt frågat henne konkreta och faktabaserade frågor. Jag skulle aldrig drömma om att fråga Englas mamma; hur känns det eller hur har det här påverkat dig. Det borde man kunna föreställa sig själv hur det skulle vara.som hände henne är en förälders värsta mardröm. Ett mord som det på Engla Höglund påverkar självklart de som är med och rapporterar. För Linda har redaktionschefen Ewa Wirén varit ett stöd. De har haft mycket fler diskussioner om vad man ska göra och vad man ska ha med i tidningen än vid en normal brottsrapportering. Även efteråt har redaktionsmedlemmarna utvärderat vad som skrivits. Tillsammans har de gått igenom varenda liten artikel. De har bland annat tittat på hur mycket av reportrarnas egna känslor som speglats i rapportering. Slutsatsen blev att de inte hade förstärkt med en massa känsloord eller med gråtande anhöriga. Det var jätteskönt att göra utvärderingen. Man dras in i en sån här grej. Man har med sig det dygnet runt och blir känslomässigt påverkad. Anni Alm 35
Ur Aftonbladet, 19 november 1980, 12 april 2008 och 20 april 2008. De använder medierna som redskap När Engla Höglund plötsligt försvann i april tidigare i år och sedan hittades mördad, var det tydligt hur hennes mamma Carina Höglund använde sig av medierna för att nå ut med sitt budskap. Först gällde det uppmaningar och vädjan. Sedan tacksamhet och sorg. Ser man bakåt i tiden är det ingenting nytt att i en kritisk situation använda medierna för att nå ut till en bred publik. I Johan-fallet 1980 lät föräldrarna publicera ett brev och vädjade om hjälp i tidningen. När Helén rövades bort 1989 uttalade sig hennes bror och bad henne komma tillbaka. När medierna blir ett redskap blir också de anhöriga en del i maskineriet. De får ut sitt budskap och medierna får ännu en pusselbit till sin tragiska följetong. Så länge den här relationen är ömsesidig kan man tycka att det inte finns några större problem. Men vad händer när medierna förväntar sig bilder, uttalanden och känslor och de anhöriga inte vill ställa upp? Och vad händer när de anhöriga vill föra ut ännu ett budskap, fast det egentligen inte tillför någonting i nyhetsrapporteringen? VID BROTT OCH BEVAKNING av enskilda människor står det tydligt i de pressetiska reglerna att det är viktigt att visa hänsyn och respektera den personliga integriteten. I en allt öppnare medievärld där vem som helst kan starta en blogg och så kallade vanliga människor blir kända genom dokusåpor och reality-tv kan det skapas en förväntan på anhöriga vid grova, uppseendeväckande brott. Att medverka, att uttala sig och dela med sig av sin sorg. 36
När medierna blir ett redskap blir också de anhöriga en del i maskineriet. De får ut sitt budskap och medierna får ännu en pusselbit till sin tragiska följetong. Att respektera dem som inte vill vara med i medierna och deras integritet är oerhört viktigt. Allt för ofta görs grova övertramp. Men hur är det när de anhöriga själva kontaktar och vill medverka i medierna? I Kvällsöppet med Ekdal på TV 4 den 29 oktober 2008 sa Carina Höglund med självklarhet att hon använt sig av medierna för att nå ut, men också någonting annat väldigt viktigt och intressant. Hon sa att medierna gärna får rapportera om sådant som hon själv väljer, till exempel om sådant som hon tycker är fel i samhället. Att låta de anhöriga själva bestämma kan betyda just att låta dem vara i fred när de inte vill bli störda i sin sorg. Det är en nödvändighet. Men det kan också betyda att de anhöriga till exempel får komma ut och berätta om sin förtvivlan och vrede mot en misstänkt när de själva vill och anser att det är lämpligt. EFTER POLISMORDEN i Malexander kritiserade statsvetarna Marie Demker och Ulf Bjereld i en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 mediernas bevakning av rättegången. De menade att fokuseringen på de anhörigas lidande och förhoppningar om hårda straff riskerade att påverka domen. De kritiserade också mediernas press på de anhöriga att uttrycka sin sorg offentligt, i syfte att inskärpa brottets ohygglighet. Med tanke på att inga andra, privatpersoner, politiker, företag eller myndigheter, har rätt att bestämma när medierna ska skriva om dem och när de ska låta bli, kan det tyckas kontroversiellt om de anhöriga får sätta agendan för vad som ska tas upp i medierna och när. Alla människor har naturligtvis rätt att driva en politisk agenda. Om ett hemskt brott kan leda till samhällsengagemang är det något bra. Men baksidan med att bli en offentlig person, som uttalar sig i olika sammanhang när man anser att det är lämpligt, är att en offentlig person måste kunna utsättas för kritik. Men ingen vill och få vågar kritisera någon som varit med om en traumatisk händelse. ATT ENSKILDA ANHÖRIGA själva får bestämma över sin medverkan i medierna är ofta rätt. Men på sätt och vis är det ändå problematiskt. Den journalistiska uppgiften riskerar att försvinna någonstans på vägen när medierna tackar och tar emot ännu en känsloyttring, ännu en vädjan, ett utbrott och en åsikt. åsa welander 37
Balansgången mellan att beröra och förstöra De vill alla göra en journalistik som berör. Men vad som ska publiceras och hållningen till de anhöriga har de lite olika åsikter om. I fallet Engla har man tampats med samma etiska dilemman på Aftonbladet, Dagens Nyheter och Dalarnas Tidningar. Det är på redaktionerna de viktiga besluten tas. Om de anhöriga ska kontaktas. Hur det ska göras. Och vad som sedan ska ut på tidningssidorna till allmän beskådan. Till sist är det den ansvarige utgivaren som står där med ansvarets tyngd på sina axlar. Ewa Wirén, redaktionschef på Dalarnas Tidningar, Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, och Johan Brandt, inhoppare som tillförordnad ansvarig utgivare på Dagens Nyheter, är alla väl insatta i de etiska diskussionerna som ständigt hålls på tidningarna. I och med ett större fokus på de anhöriga ställs också högre krav på de etiska resonemangen. ATT KRIMINALJOURNALISTIKEN har förändrats och kommit allt närmare privatlivet håller Ewa Wirén med om. Hon förklarar att offren tidigare knappt syntes. De framställdes som en anonym person som blivit utsatt för något förfärligt. Idag ser det annorlunda ut. Vi menar att genom att berätta om offret får också brottet sin rätta dimension. Det är inte bara någon som har råkat ut för något, det är en människa av kött och blod. Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgi- 38 vare Jan Helin är inne på samma linje, och säger att det ökade fokuset på anhöriga är ett medvetet val. Han tror att osynliggörandet som var vanligt tidigare handlade om missriktad hänsyn. Man utgick ifrån att anhöriga aldrig ville synas. Idag vet vi att det inte är så. Däremot vill naturligtvis inte alla det och det måste man respektera. Johan Brandt har jobbat med utgivareärenden åt flera chefredaktörer på Dagens Nyheter. När vi pratar om den förändring vi har sett i rapporteringen i och med fallet Engla blir han tveksam. Han tycker inte att rapporteringen i den egna tidningen har förändrats särskilt mycket. Grundinställningen att inte exploatera de anhöriga säger han är stark precis som tidigare. Samtidigt pratar han om att de idag har med mer bilder på människor i tidningen. Vi kanske försöker göra en journalistik som berör, som är närmare människor, säger han. I likhet med Ewa Wirén och Jan Helin tycker han ändå att anhöriga är viktiga i rapporteringen om brott. När det händer sådana här tragiska händelser så vill folk veta vad som har hänt. Man vill ha en bakgrund och försöker förstå. Då är det
intressant att höra anhöriga som varit inblandade också. Det gäller att vara i samklang med sin läsekrets. Det betyder inte att man gör allt som efterfrågas, men jag tror att det är viktigt för ett modernt medieföretag att vara i samklang. Jan Helin jämför dagens brottsrapportering med Helén-fallet 1989, då de anhöriga kände sig kränkta av många mediers sätt att agera. Journalister uppträdde fullständigt horribelt och bröt verkligen deras integritet. Det fanns en tid när man såg anhöriga och offer som någonting som ingick i nyhetsdramaturgin som vanligt. Och det gör de inte. De har ingen skyldighet att säga någonting. Han tror att man idag har större förståelse för hur man gör när man närmar sig anhöriga och offer. FÖRÄNDRINGEN I brottsjournalistiken tror Jan Helin började tidigare, men han säger att Engla och Arboga är väldigt tydliga exempel. Där har de anhöriga fått en extremt tydlig roll eftersom de själva har sökt offentlighet. Och i något fall, får man känslan av, sökt tröst i offentligheten. Det lindrar att bli sedd och att landet deltar i traumat på något sätt. Det ökade intresset för att medverka i medierna är något som man märker av på alla redaktionerna. Johan Brandt berättar att om man åker till en skolgård idag står barnen och hoppar för att de vill vara med. För 20 år sedan ville ingen vara med. Som en förklaring på fenomenet ser Jan Helin människors internetanvändning. Väldigt många människor lägger ut sina liv på nätet i form av bloggar, bilddagböcker och liknande. Det har gjort att många är vana vid offentlighet. Det tror jag också flyttar gränsen för var integriteten går, även vad gäller traumatiska händelser. Men människors större lust att medverka i medierna ställer också högre krav på journalister och medier att bedöma vilka som ska släppas fram och inte. PÅ DE TRE TIDNINGARNA har man lite olika syn på i vilken mån man behöver skydda anhöriga från exponering i medierna efter en traumatisk händelse. Johan Brandt menar att det finns anledning att säga nej även om personen i fråga själv vill medverka. Han säger att det är jätteviktigt vad de anhöriga tycker. Men att det inte är fullt så enkelt. Även om personer själva söker sig till media betyder det inte grönt ljus, att nu kan vi intervjua henne och publicera fullt ut privata saker. För det kan inte vara okej om du precis har blivit våldtagen och sett din vän dö att ställa upp på frågor. Då är man med största sannolikhet inte helt samlad, om jag uttrycker mig milt. Så man måste som tidning reflektera kring varje beslut och ta det ansvaret, för att skydda den enskilde. Ewa Wirén påpekar på samma sätt att få anhöriga vet vad det kan få för konsekvenser att vara med i tidningen. De allra, allra flesta av de här människorna är ju medieovana. De vet inte själva vilken fruktansvärd lavin som sätts i gång. Hon tar ett mord i Mora som exempel, där medierna bland annat belägrade familjens hem och stod utanför och tog bilder in i huset. Den mördade flickans mamma är helt förkrossad över hur vissa medier har agerat. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det existerade överhuvudtaget. Eftersom anhöriga oftast är människor som inte vet hur medierna fungerar så faller ett extremt stort ansvar på oss, hur vi agerar. Anhöriga får inte bli några slags megakändisar. Men Jan Helin tror att riskerna med att låta anhöriga framträda i media är överdrivna. Tidigare har man haft en väldig från ovanattityd mot människor som har drabbats av fruktansvärda olyckor eller brott, som om de måste skyddas från sig själva på något sätt. Att människor är så chockade att de inte vet vad de säger. Han hävdar att han inte har sett ett enda sådant fall, men däremot rader av exempel på motsatsen, där människor har varit tacksamma för att bli sedda och uppmärksammade. Att journalisten kan få en roll som medmänniska och kanske till och med terapeut ser han inte som något större problem. Man har nog behov av någon som lyssnar. Men det är väldigt få som orkar lyssna på en i de här traumatiska situationerna. Det finns naturligtvis professionell hjälp, men det är påfallande hur byråkratiskt det ofta är. Jan Helin säger ocså att de anhöriga runt omkring antagligen mår lika dåligt och kanske inte orkar lyssna. Det här ställer ett väldigt högt ansvar på Vi kommer dit och intervjuar, men det finns ett syfte med att vi gör det, som man måste vara tydlig med. Man får absolut inte utnyttja situationen. Johan Brandt, Dagens Nyheter 39
journalisten att vara tydlig i sin yrkesroll. Men det är mitt intryck att de flesta förstår att det är en yrkesroll, fortsätter han. VIKTEN AV TYDLIGHET är en aspekt som går igen även på Dagens Nyheter och Dalarnas Tidningar. Vi kommer dit och intervjuar, men det finns ett syfte med att vi gör det, som man måste vara tydlig med. Man får absolut inte utnyttja situationen när någon är i sorg och har behov av att prata, och exploatera den här människan, säger Johan Brandt. På Aftonbladet diskuterar ofta både chefredaktören, nyhetschefen och reportern tillsammans igenom hur hur ett jobb ska göras och hur de anhöriga ska bemötas. På liknande sätt påpekar Ewa Wirén att det är viktigt att reportrar Genom att berätta om offret får också brottet sin rätta dimension. Det är inte bara någon som har råkat ut för något, det är en människa av kött och blod. Ewa Wirèn, Dalarnas Tidningar Ewa Wirén på Dalarnas Tidningar ser en risk i a anhöriga ll bro soffer kan komma a påverka rä sprocessen. 40 och fotografer som involveras i ett känslomässigt och dramatiskt skeende får uppbackning och stöd från sina redaktioner, inte minst för att kunna upprätthålla sin professionella roll. Det är naturligtvis svårt att förhålla sig till en människa i extrem sorg. Men det blir ännu svårare om man har en så nära relation till brottsoffret att det påverkar ens journalistik. Den situationen får man inte hamna i helt enkelt. Då gäller det att man är professionell. Hon nämner också det speciella förhållandet som en lokaltidning har till sina läsare. Det är våra läsare som är involverade i det här enorma dramat och det ger ett speciellt ansvar, hur man rapporterar. De här människorna ska vi träffa även fortsättningsvis. De som lever i Stjärnsund är ju våra läsare. De sitter på första parkett och har kanske förstahandsinformation. Samtidigt ska de känna igen sig i vår journalistik. Det är ett speciellt ansvar. AVVÄGNINGEN MELLAN nyhetsvärde och hänsyn tycks vara en problematik som är ständigt närvarande på de olika redaktionerna. Johan Brandt reflekterar över Dagens Nyheters rapportering i Engla-fallet. Det är viktigt att hitta en balans, att beskriva hennes upplevelser utan att frossa i det hemska som har hänt. Det tycker jag inte vi gjorde heller. Men det är ju en ständig avvägning, säger han. När Jan Helin tänker tillbaka på Engla-fallet tycker han att de svåraste etiska besluten handlade om hur mycket detaljer de skulle berätta om vad som hänt med kroppen. Han berättar att Englas mamma vädjade om att så lite som möjligt av de detaljerna skulle publiceras. Där stod hennes intresse delvis i konflikt med nyhetsrapporteringen. Vad är relevant att berätta? Det var de svåraste etiska besluten. Vad gäller deras egna känslor och hur de själva har upplevt det, så har de rätt styra den bilden helt och hållet. Men vilken rätt har hon att påverka och vad ska hon ha för inflytande över detaljer i brottet? Det är en mycket svårare avvägning. Ewa Wirén tycker att det är viktigt att fundera på vilken roll man ger anhöriga i rapporteringen. Man snubblar hela tiden på olika etiska dilemman. Det finns ju en diskussion om hur anhöriga ska få vara med i under rättegången och tala till offret och plädera för det ena och det andra vilket jag ser otroligt negativt på. Foto: Dalarnas Tidningar Det är faktiskt ett hot mot rättssäkerheten som jag ser det.
Man kan inte tro att man har någon agenda från Gud, att nyheten måste berättas och därför beter jag mig hur fan jag vill. Jan Helin, Aftonbladet Foto: Aftonbladet A onbladets chefredaktör Jan Helin säger a kvälls dningarna har en mycket större vana vid a diskutera e ska frågor vid bro sbevakning. Hon tar också upp hur det är att förhålla sig till anhöriga som är aktiva gentemot medierna och tar Englas mamma som exempel. Det är ju svårt överhuvudtaget veta hur man ska förhålla sig till människor som har utsatts för ett sådant fruktansvärt brott. Jag kan inte påstå att det är synd om henne och att vi därför ska skriva vad hon vill. Så funkar det helt enkelt inte. Vi ser inte annorlunda på henne än vem som helst annan som försöker påverka vår journalistik. På Dagens Nyheter finns ett liknande resonemang och Johan Brandt är tydlig med att det är ansvarige utgivaren som i slutändan bestämmer vad som ska hamna i tidningen. Sedan tycker jag självklart att man måste lyssna på de anhöriga och respektera dem, men det kan aldrig vara de som bestämmer vad som ska hamna i tidningen, säger han. Jan Helin säger att det är en balansgång att avgöra hur mycket inflytande anhöriga ska ha på rapporteringen. Man måste göra relevant nyhetsbedömning och vara medveten om att du kan hamna i konflikt med hennes önskemål. Och då får du som utgivare fråga dig själv, vad har du för moral, vad kan du stå för? Är det tillräckligt viktigt för att gå emot hennes intresse? Enligt Jan Helin gick morgontidningar och lokalpress ut med mycket mer detaljer i Englafallet än vad kvällstidningarna gjorde. Han menar att det beror på att de har en ovana vid den typen av rapportering. Vi har en mycket större vana och en ständigt pågående etisk diskussion kring den här typen av brott. Det tror folk utanför oftast inte. Man tror att kvällstidningarna bara står på. Men eftersom vi är så offensiva och skriver så nära i den här typen av händelser, så finns det en stor vana och rutin i vad man kan publicera och inte. PÅ DE TRE TIDNINGARNA är man också överens om att det inte bara handlar om vad man publicerar, utan också om hur man beter sig mot de anhöriga. Som Jan Helin uttrycker det: Ska man gå såhär nära, vilket journalistik vill numera, då måste det ske med respekt. Man kan inte tro att man har någon agenda från Gud, att nyheten måste berättas och därför beter jag mig hur fan jag vill mot en människa som just har förlorat sitt barn. Det håller inte. Åsa Welander Elin Klemetz Anni Alm 41