Modern historia Det dröjde ganska länge innan ett mer organiserat motstånd inleddes mot det koloniala förtrycket i Angola. Portugiserna utnyttjade lokala motsättningar och lyckades spela ut olika grupper mot varandra. Utbildade angolaner som arbetade inom handel och industri, så kallade assimilados ( anpassade ), var i hög grad isolerade från samhället i stort. Den övriga befolkningen, av portugiserna kallade indígenas ( infödda ), kontrollerades med hjälp av de identitetskort som de alltid tvingades att bära. Under 1950-talet växte det politiska motståndet mot kolonialmakten. Utbildade afrikaner och mestiser hade bland annat genom studier i Portugal kommit i kontakt med moderna politiska idéer som marxism och anti-imperialism. Tidigare hade enskilda folkgrupper gjort motstånd mot den portugisiska kolonialismen, men de unga utbildade männen ville föra en kamp för alla Angolas folk. 1956 grundade de Folkrörelsen för Angolas befrielse, MPLA. I början av 1960-talet tilltog spänningarna. Motståndsmännen övergick till att bekämpa kolonialmakten med gerillaräder, som besvarades med hård vedergällning mot befolkningen. Många välbärgade portugiser gav sig då av från landet. Rivaliserande befrielserörelser Försöket att skapa ett enat nationellt motstånd misslyckades dock. De som värnade sina rötter i stamkulturen var missnöjda med mestisernas framträdande roll i MPLA. Holden Roberto från bakongofolket bildade 1962 en egen befrielserörelse, Nationella fronten för Angolas befrielse, FNLA. Ur denna rörelse bröt sig ovimbunduledaren Jonas Savimbi ut fyra år senare och bildade Nationella förbundet för Angolas totala befrielse, Unita. Både Holden Roberto och Savimbi hade kontakter med USA, och de uppmuntrades tidigt av Washington, som hade noterat MPLAs kontakter med utländska kommunistpartier. En särskild befrielserörelse för Cabinda i norr, Befrielsefronten för Cabindaenklaven, FLEC, bildades också 1963. De rivaliserande befrielserörelserna sökte politiskt stöd utomlands. MPLA fick vapen och pengar från dåvarande Sovjetunionen. Från de nordiska länderna, däribland Sverige, gavs bistånd till sjukvård och utbildning. FNLA fick hjälp av det dåvarande Zaire och stamfränder där (FNLA-ledaren Roberto var ingift i Zaires president Mobutu Sese Sekos familj). Kina, som ville motverka ett växande sovjetiskt inflytande i Afrika, hade kontakter med både FNLA och Unita. Savimbis rörelse upprättade sitt högkvarter i grannstaten Zambia och fick sitt viktigaste stöd från USA och Sydafrika. Efter hand slöt de afrikanska staternas samarbetsorganisation, OAU, upp bakom MPLA. Rivaliteten mellan rörelserna ledde till strider dem emellan, vilket försvagade kampen mot kolonialmakten. Läget förändrades dock helt genom militärkuppen i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna. I Angola var emellertid ingen av befrielserörelserna stark nog att kontrollera hela landet. MPLA hade en stark ställning i Luanda och andra städer samt i en del landsbygdsområden, i synnerhet runt huvudstaden. FNLA behärskade Bakongoland mot gränsen till Zaire, medan Unita hade herravälde över södra och östra Angola. Strider inför självständigheten De tre befrielserörelsernas ledare lyckades ändå enas om att föra gemensamma förhandlingar med Portugal om självständighet. I januari 1975 slöts ett avtal om att kolonialstyret skulle upphöra den 11 november och att de tre grupperna skulle dela på makten i en övergångsregering som skulle arrangera allmänna val.
Några veckor efter avtalet anföll dock FNLA, uppmuntrat av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och med stöd av zairiska trupper, MPLAs ställningar. MPLA lyckades emellertid behålla huvudstaden och driva tillbaka FNLA. Unita gav upp sina försök att medla mellan FNLA och MPLA och satte in sina egna trupper för att försöka nå Luanda. Unita-anfallet understöddes av sydafrikanska trupper som i oktober 1975 gick över gränsen i söder. Den sydafrikanska regeringen ville ha bort MPLA. Man fruktade att en MPLA-regim skulle upplåta Angola som basområde för den namibiska befrielserörelsen Swapo. Då kriget bröt ut kring huvudstaden skyndade sig minst 300 000 av de omkring 340 000 vita invånarna att lämna landet och de tog med sig allt de kunde bilar, maskiner, fabriksinredningar med mera. Andra ägodelar förstördes för att inte angolanerna skulle kunna dra nytta av dem. Kubaner mot sydafrikaner Hårt trängd från två håll bad MPLA-ledaren Agostinho Neto det forna östblocket om hjälp. Kubanska trupper flögs från Havanna till Luanda i en luftbro med sovjetiska plan. Kubanerna lyckades driva tillbaka anstormningen. Sydafrikanerna ville inte öka sina insatser utan stöd från USA. Washington vågade dock inte, av hänsyn till opinionen både hemma och internationellt, stödja Sydafrika och dess rasistiska vita regim så öppet i en militär operation i Angola. Sydafrikanerna drog sig därför tillbaka i början av 1976, och kubanerna kunde tillsammans med MPLAs styrkor besegra de rivaliserande befrielserörelserna på slagfältet. Medan striderna pågick hade det marxistiska MPLA utropat landets självständighet på den dag som avtalats, 11 november 1975. Rörelsens mål var att skapa en revolutionär demokratisk diktatur. Ekonomin förstatligades 1976, men produktionen föll kraftigt inom nästan alla sektorer. En misslyckad politik, portugisernas utvandring och inte minst det fortsatta kriget låg bakom detta. MPLA tillät inga oppositionspartier och gav inte utrymme för någon fri debatt. I mars 1976 slog partiledningen ner ett försök till protest mot partiets hårda linje och mot vad som sågs som en ny privilegierad klass bestående av regeringsmedlemmar och statstjänstemän. Nya konflikter Året därpå försökte en fraktion inom MPLA med stöd från delar av militären störta regeringen. Den direkta bakgrunden var missnöje med mestisernas stora inflytande i regering och statsförvaltning men också en reaktion mot president Netos sätt att styra och mot att intellektuella uteslutits från ledande positioner. Regeringen slog ner kuppförsöket och mellan 4 000 och 6 000 personer beräknas ha försvunnit i en förföljelsekampanj mot fackförenings-, kvinno- och ungdomsrörelser samt provinsorgan och väpnade styrkor. Inbördeskriget var inte över. Visserligen upphörde FNLA och FLEC att vara allvarliga hot efter ett närmande mellan president Neto och Zaires president Mobutu år 1978. Men Unita kunde fortsätta sin militära kamp tack vare lojaliteten hos rörelsens traditionella sympatisörer bland ovimbundufolket och inte minst stödet från USA och Sydafrika. President Neto avled 1979 och efterträddes av den då relativt okände José Eduardo dos Santos. Krig rådde i praktiken mellan Angolas och Sydafrikas regeringar. Angola stödde Swapos krav på självständighet för Namibia. Swapo tilläts operera från Angola och sydafrikanska trupper gick långt in i landet för att slå ut gerillan. MPLA-regeringen höll stånd med hjälp
av inkomster från oljeutvinningen utanför Atlantkusten och breddade sina internationella kontakter till Kina och EG (nuvarande EU). I samband med en uppgörelse om självständighet för Namibia 1988 kom Angola och Kuba överens med Sydafrika om att de nära 50 000 kubanska soldaterna gradvis skulle dras tillbaka från Angola. Detta skedde också enligt planerna. Unita-offensiv och fredsavtal Samtidigt ökade USAs engagemang i Angola. I början av 1990-talet fick Unita-rörelsen stora militära och ekonomiska resurser från Washington och kunde etablera sig även i norra Angola och fick tillgång till landets diamantfyndigheter. Därmed bröts en uppgörelse från 1989 om eldupphör och landet kastades åter in i förödande inbördeskrig. Det stärkta Unita utmanade MPLA-regeringen och hotade för första gången sedan självständigheten huvudstaden Luanda. Med stöd av Portugal, USA och Sovjetunionen uppnåddes dock 1991 ett fredsavtal mellan MPLA, som officiellt hade övergett marxism-leninismen, och Unita. Därmed inleddes för första gången på 15 år en period av fred i Angola. Parterna kom bland annat överens om att arméerna delvis skulle avväpnas och slås ihop till en ny nationell armé och att flerpartival skulle hållas 18 månader efter avtalets undertecknande. Unita var den största av de många oppositionsrörelser som nu kunde bilda lagliga politiska partier. Men den FN-ledda övervakningen av avväpningen var bristfällig och Unita undanhöll stora väpnade styrkor. Val till presidentposten och nationalförsamlingen genomfördes dock som planerat i september 1992 med nära 90 procents deltagande. Val och nytt krig Ingen av de två kandidaterna, MPLAs José Eduardo dos Santos och Unitas Jonas Savimbi uppnådde de 50 procent som krävdes för att vinna presidentvalet i en första omgång. När så de officiella resultaten i parlamentsvalet visade på seger för MPLA med 129 mandat mot Unitas 70 anklagade Savimbi regeringen och valkommissionen för fusk. Unita drog sig ur den nybildade nationella armén och några veckor efter valet bröt nya strider ut. Någon andra omgång i presidentvalet kom inte till stånd. FN utpekade Unita som ansvarigt för det nya krigsutbrottet och förbjöd leveranser av vapen och olja till rörelsen. Förödelsen blev nu större på två år än under de tidigare två decennierna av krig. Minst en halv miljon människor dödades och kanske tre miljoner tvingades att fly från sina hem. Infrastruktur, utbildning, hälsovård och industri raserades. Värst drabbades Huamboprovinsen. Unita, som inte skonade civilbefolkningen, fick till att börja med militärt övertag och erövrade bland annat oljestaden Soyo i nordväst. MPLA-armén hade avväpnats i större utsträckning och dessutom mist det kubanska stödet. Men regeringen hyrde sydafrikanska rådgivare, d v s legosoldater, och återtog så småningom förlorad mark. Hösten 1994 hade den nya regeringsarmén återerövrat de flesta städerna och nästan slagit Unita i spillror. Unita gav upp allt mer av sitt motstånd mot förhandlingar ju större förlusterna blev på slagfältet. I slutet av 1994 slöts ett fredsavtal mellan dos Santos och Savimbi. Det undertecknades i november i Zambias huvudstad Lusaka. Unita förband sig att överlämna sina landområden i regeringens kontroll och att låta sina styrkor avväpnas. Inom Unita rådde oenighet om avtalet. Delar av regeringsarmén protesterade också, eftersom man ansåg att Unita kunde ha krossats slutgiltigt om inte regeringen böjt sig för USAs vilja att skona Savimbi. Båda sidor mobiliserade på nytt och Angola gick in i en period med mindre sammanstötningar men utan fullt krig.
Åter en bräcklig fred Vid ett möte mellan de båda våren 1995 sade sig Unita-ledaren Savimbi acceptera dos Santos som president och lovade stödja en nationell återuppbyggnad. En överenskommelse gjordes om ändrad författning med två vicepresidenter, den ena posten reserverad för Unita som också erbjöds flera ministerposter i regeringen. Året därpå beslöt parterna att en nationell enhetsregering skulle bildas. Men i grunden accepterade Savimbi aldrig valnederlaget från 1992, och Unitas medverkan i fredsprocessen blev halvhjärtad. Först i april 1997 kunde enhets- och försoningsregeringen tillträda, men Savimbi själv var frånvarande med hänvisning till att han fruktade för sin säkerhet. I enhetsregeringen ingick förutom MPLA och Unita ett tiotal mindre partier. Den politiska sämjan blev dock kortvarig. Trots skärpta FN-sanktioner mot Unita, vilka bland annat innebar att handel med diamanter från rebellernas områden förbjöds och att de högre ledarna inte tilläts resa utomlands, förhalade Unita överlämnandet av viktiga landområden till enhetsregeringens kontroll. I augusti 1998 uteslöts partiet ur regering och parlament. Då bröt en rad av Unitas medlemmar och parlamentariker med Savimbi och bildade ett nytt parti, Unitas förnyelsekommitté (Unita Renovada), som kom att ledas av gamla Unitas generalsekreterare Eugenio N'Golo (känd som "Manuvakola"). Nya Unita bekände sig till den politiska processen, men partiet tycktes inte samla något starkt stöd ute i landet. Slutfasen av inbördeskriget Efter splittringen av Unita hårdnade Savimbis linje och hans armé trappade upp krigshandlingarna. FN hade misslyckats med att kontrollera Unitas avväpning och rörelsen hade kvar cirka 35 000 soldater försedda med såväl stridsvagnar som luftvärn. Savimbi erövrade en lång rad städer på landsbygden och ansågs kontrollera mer än halva Angola i slutet av 1998. Då gick regeringsarmén till bred offensiv med målet att krossa gerillan. Fullt inbördeskrig rådde på nytt. Trots sanktionerna mot Unita fick rebellrörelsen övertaget, bland annat på grund av att tusentals regeringssoldater var upptagna i inbördeskriget i Kongo-Kinshasa (se Utrikespolitik och försvar). Unita omringade bland annat städerna Kuito, Huambo och Malanje. De flesta huvudvägar i inlandet skars av och hjälpkolonner angreps av gerillan. I början av 1999 varnade FN-personal för en humanitär katastrof i Angola. Landet beräknades ha omkring en miljon internflyktingar och en stor del av dessa kunde nås enbart med luftbro. Två av FNs transportplan sköts ned, skulden lades på Unita och FN drog bort sin observatörsstyrka från Angola. Kriget tärde så småningom hårt på Unitas resurser och rörelsen hade allt mer övergått till gerillakrigföring. Under 2001 utförde Unita flera blodiga attacker i huvudstadsområdet, vilket förvärrade situationen för MPLA-regeringen. Situationen förändrades dock i februari 2002. Regeringsstyrkor hade spårat upp Savimbi i Moxicoprovinsen och han sköts till döds. Fred efter Savimbis död Efter påtryckningar från omvärlden om nya fredssamtal inleddes FN-övervakade förhandlingar i provinshuvudstaden Luena med syfte att återuppliva Lusaka-avtalet från 1994. I början av april möttes Savimbis tillfällige efterträdare Paulo "Gato" Lukamba och president dos Santos i Luanda och ett avtal om eldupphör undertecknades. Det 27-åriga inbördeskriget var därmed slut. En amnestilag för Unita-medlemmar hade antagits i parlamentet och de cirka 80 000 Unita-soldaterna skulle återgå till civilt liv eller integreras i landets krigsmakt. Till en början skulle de samlas i speciella interneringsläger.
Inrikesminister Fernando da Piedade Dias dos Santos utsågs i december 2002 till premiärminister, en post som varit vakant i över tre år. I den nya regering som tillträdde ingick fyra ministrar från Unita. Samtidigt enades MPLA och Unita om förslag till en ny konstitution som parlamentet ska ta ställning till. FNs säkerhetsråd upphävde sanktionerna mot Unita. Unitas kontroll över stora delar av de diamantrika provinserna i nordöst hade finansierat dess krig och säkrat ett visst stöd från västvärlden. Rörelsens inkomster av diamantsmuggling åren 1992-1998 beräknas ha uppgått till nästan fyra miljarder dollar. Först i slutet av 1997, när den första enhetsregeringen hade bildats, och under 1998 pressades Unita till att överlämna de viktigaste diamantdistrikten till regeringen. Återstående diamantgruvor överlämnades 2002. Den omfattande illegala utvinningen och smugglingen fortsatte dock i de ofta laglösa områdena åtminstone till 2004 (se Utrikespolitik och försvar).