Angola. Geografi.

Transkript

1 Angola Det oljerika Angola i sydvästra Afrika blev självständigt från Portugal Landet lider fortfarande av sviterna efter ett 27 år långt och blodigt inbördeskrig, som fördes med inblandning från stormakterna och tog slut först De stora oljetillgångarna har visserligen möjliggjort en snabb tillväxt sedan dess men denna har främst kommit en liten elit till godo, medan det stora flertalet angolaner ännu lever i djup fattigdom. Geografi Angola vid Afrikas sydvästkust är till ytan nästan tre gånger så stort som Sverige. Geografiskt kan landet delas in i fyra regioner: slättland vid Atlantkusten, savann på högplatån mitt i landet, stäppöken i söder och tropisk regnskog i norr. På den 4 till 16 mil breda kustslätten växer gräs, buskar och kaktusliknande arter, men bara enstaka träd. Högplatån på omkring meter över havet täcker mer än två tredjedelar av landet. Landskapet består här av savann med högt gräs och små spridda träddungar. Mellan slätten och högplatån löper bergsformationer med toppar på över meter. Högst är berget Moco i Huamboprovinsen med meter över havet. I söder avlöses savannen av en sandig grässtäpp som övergår i Kalahariöknen.x Regnskogen i norr är gles, men har en tät och svårgenomtränglig undervegetation av buskar och strävt gräs. Cabindaprovinsen längst i norr är avskild från övriga Angola av Kongoflodens mynning och en liten kustremsa av Kongo-Kinshasa. Landskapet här domineras av regnskog. I Angola finns inga större sjöar, men väl flera stora och långa floder. Några rinner mot Kongofloden i norr och Zambezifloden i sydöst. En del av Zambeziflodens övre lopp passerar genom östra Angola. Cunenefloden följer till en del gränsen mellan Angola och Namibia i söder. Cubangofloden löper längs gränsen österut och utmynnar under namnet Okavango i Ngamisjön i Botswana. Endast Kwanzafloden kan användas som transportled, men alla floder är viktiga för vattenkraft, bevattning och fiske. 1/41

2 FAKTA GEOGRAFI Yta km2 (2017) Tid svensk (sommartid -1 timme) Angränsande land/länder Namibia, Zambia, Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville (mot Cabindaprovinsen) Huvudstad med antal invånare Luanda (folkräkning 2014) Övriga större städer Lubango , Huambo , Cabinda , Benguela (folkräkning 2014) Högsta berg Moco (2 620 m ö h) Viktiga floder Kwanza, Cunene Klimat Angola ligger i den tropiska zonen, men klimatet varierar starkt med höjden över havet. Landet har två årstider: en torr och svalare från juni till oktober och en fuktig och varm från oktober till maj. 2/41

3 Den kalla norrgående Benguelaströmmen i södra Atlanten påverkar nederbörden i söder och längs kusten till Luanda och gör klimatet torrt eller halvtorrt. Centralplatån har ett tempererat klimat, men längs Kwanzafloden, i nordväst/nordöst och i de östliga och sydliga provinserna är temperaturerna höga. I norr, inklusive Cabindaprovinsen, faller ofta kraftiga regn, framför allt i april. Västliga och sydvästliga vindar dominerar. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Luanda 31 C (mars), 24 C (aug) Medelnederbörd/månad Luanda 136 mm (april), 1 mm (juni aug) Befolkning och språk Angola hyser omkring 90 olika folkgrupper, varav majoriteten är bantufolk. Tre av fyra invånare tillhör något av de tre största folkslagen: ovimbundu, mbundu och bakongo. Befolkningstillväxten är hög och befolkningen är ung. Närmare hälften av angolanerna är under 15 år och bara några procent är över 60 år.x Under inbördeskriget i Angola (se Modern historia) dödades mellan och 1,5 miljon människor. Även under perioder av vapenvila dog många angolaner på grund av svält, undernäring och brist på sjukvård. Kriget har bland annat fått till resultat att Angola har ett överskott på kvinnor: på 100 kvinnor går det 94 män. Traditionellt bor angolanerna i byar på landsbygden och försörjer sig på vad de själva odlar. Kriget tvingade dock många människor att fly in till städerna (se även Aktuell politik). Omkring 4,5 miljoner angolaner som under kriget flydde inom landet har numera återvänt till sina gamla hemtrakter. Från grannländerna har över angolanska flyktingar återvänt hem, medan runt fortfarande lever utanför Angola. Den största folkgruppen är ovimbundu, som utgör drygt en tredjedel av befolkningen. De talar språket umbundu och bor främst i det bördiga höglandet i centrala Angola. En fjärdedel av invånarna tillhör mbundu, vars språk är kimbundu. Mbundu är bosatta framför allt i huvudstaden Luanda, i kustregionen och i floden Kwanzas dalgång. Bakongo har sin hemvist i nordvästra Angola, talar kikongo och utgör cirka en sjundedel av befolkningen. Av övriga etniska grupper kan nämnas lunda-chokwe, nganguela och nanyeka-nkhumbi. Stadsbefolkningen består till stor del av så kallade assimilados, det vill säga europeiserade angolaner av afrikanskt ursprung, och mestiços, som är av blandad afrikansk och europeisk (framför allt portugisisk) härkomst. Mestiços spelar en viktig roll i landets politiska och ekonomiska liv, trots att de endast utgör några procent av befolkningen. Detsamma gäller många assimilados. Vid Angolas självständighet från kolonialmakten Portugal 1975 lämnade de flesta portugiser kolonin. Oljeboomen i Angola, i kombination med den ekonomiska krisen i Portugal, har dock fått många portugiser att åter söka sig till Angola under 2010-talet. Av de omkring utländska medborgare som bor i Angola är de flesta portugiser, kineser eller brasilianare. Portugisiska är officiellt språk. Det talas av ungefär hälften av befolkningen, främst invånarna i de större städerna. Merparten av cirka 40 inhemska språk är bantuspråk, som nio av tio angolaner oftast talar inom sin egen folkgrupp. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK 3/41

4 Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 17,8 (2014) Andel invånare i städerna 44,8 procent (2016) Nativitet/födelsetal 42,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 13,9 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 3,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 5,9 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,4 procent (2014) Förväntad livslängd 61 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 64 år (2015) Förväntad livslängd för män 58 år (2015) Folkgrupper ovimbundu 37 %, mbundu 25 %, bakongo 13 %, övriga 25 % (uppskattning) Språk portugisiska är officiellt språk Religion 1 1. i övrigt talas umbundu, kimbundu, kikongo, chokwe m fl lokala språk Angola är en sekulär (icke religiös) stat där religionsfrihet råder. Alla religiösa grupper ska ha lika rättigheter, vilket i stort respekteras av myndigheterna. Kristna samfund har spelat en stor roll i samhällslivet och de har ofta historiska band till politiska rörelser och regionala etniska grupper. Traditionella inhemska religioner har fortfarande stort inflytande, även bland kristna. Katolska kyrkan är det största samfundet och beräknas omfatta mer än halva befolkningen. På grund av statens begränsade ekonomiska resurser har de kristna samfundens insatser inom exempelvis utbildning och hälsovård fått stor betydelse. Katolska kyrkan äger också massmedier. De kristna ledarna, framför allt huvudstaden Luandas katolske ärkebiskop, var aktiva i försöken att mäkla fred under inbördeskriget (se Modern historia). Förutom större protestantiska samfund, som metodister och baptister, finns flera mindre med rötter i Afrika och Brasilien. Invandrare från Västafrika och Libanon utgör en liten muslimsk minoritet. Deras religiösa ledare har mött problem när moskéer tillfälligt tvingats stänga av olika skäl. 4/41

5 Uppgifterna om hur många angolaner, även kristna, som helt eller delvis praktiserar traditionella afrikanska trosåskådningar varierar starkt. Enligt officiella uppskattningar är två av tre angolaner katoliker, men ursprungsreligionen är sannolikt viktigast för de flesta angolaner. Flertalet bantufolk har en gemensam tro, men utövandet kan variera mellan olika folkslag. Myndigheter och olika organisationer försöker motarbeta vissa inslag i denna tro, som schamanism, djuroffer och annat som betraktas som trolldom. I provinsen Cabinda har religiösa sekter förbjudits, bland annat sedan de utövat djävulsutdrivning (exorcism) mot vuxna och barn som anklagats för häxeri. Utbildning Angola har officiellt obligatorisk skolgång i åtta år. Barnen ska börja skolan vid sju års ålder, men det är endast en minoritet av dem som gör det. Orsaken är bland annat att många barn måste hjälpa till att dra in pengar till sina familjer. En del barn börjar skolan senare, och en betydande andel går om flera klasser. Andelen elever som går vidare efter grundskolan är liten, särskilt bland flickorna. På landsbygden är det ont om högstadieskolor, så eleverna måste ofta inackorderas på någon större ort, vilket inte många familjer har råd med. Större delen av undervisningen sker i statliga skolor och ska vara avgiftsfri, men de flesta föräldrar måste betala en liten avgift till läraren. Privata skolor blev tillåtna Många av dessa drivs av kristna samfund. De är avgiftsbelagda vilket gör att de flesta angolaner inte har råd att skicka sina barn dit. Inbördeskriget drabbade utbildningsväsendet hårt. Fyra av fem skolor förstördes eller övergavs. Särskilt utanför huvudstaden Luanda råder ännu allvarlig brist på utbildade lärare, skolbyggnader och undervisningsmaterial. Skillnaden är stor mellan stad och landsbygd också när det gäller kvaliteten på undervisningen. Bristerna i utbildningen har också återverkningar på landets utveckling. Så har till exempel mindre än en tiondel av statstjänstemännen fått någon högre utbildning. I ett försök att komma till rätta med dessa problem har regeringen under de senaste åren kraftigt höjt anslagen till utbildningssektorn. Satsningar har gjorts på att skaffa fler klassrum och att utbilda fler lärare. En bit in på 2010-talet satte regeringen igång att bygga en rad högstadieskolor och tekniska yrkesskolor, samtidigt som det statliga Agostinho Neto-universitetet i Luanda började byggas ut. Det finns flera privata universitet och högskolor, som Universidade Católica i Luanda, av många ansett som landets bästa universitet. Sedan självständigheten från Portugal 1975 har ambitiösa satsningar gjorts på avgiftsfri utbildning. Genom en masskampanj för alfabetisering, en kampanj som fortfarande pågår, har andelen läs- och skrivkunniga vuxna ökat från 15 procent 1975 till 82 procent för män och 61 procent för kvinnor (uppskattning 2015). FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 85,7 procent (2011) Antal elever per lärare i grundskolan 42,5 (2011) Läs- och skrivkunnighet 70,6 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 3,4 procent (2010) 5/41

6 Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 8,7 procent (2010) Kultur Den kanske viktigaste kulturella händelsen i Angola är karnevalen i februari varje år. Firandet engagerar landet under en vecka och har en lång historia. Musik och dans spelar en stor roll i de många angolanska kulturerna. Det rika musiklivet har djupa historiska rötter i det egna landet, men influenser kommer också från bland annat Västafrika och Brasilien. Genom musik och dans som den i mitten av 2010-talet även utanför Angola så populära kudoron har angolanerna genom åren haft möjlighet att uttrycka sådant som annars varit förbjudet i samhället, exempelvis kritik mot den korrupta regimen. I norra Angola finns en rik skulpturkonst med rötter i det gamla Kongoriket (se Äldre historia). Även lunda- och chokwefolken har imponerande konsttraditioner. Landets förste president efter självständigheten, Agostinho Neto, var en omtalad lyriker. Tillsammans med poeter som Geraldo Bessa Victor och Mário António har Neto skildrat klyftorna mellan fattiga och rika i Angola. Det var annars José Luandino Vieira som på 1950-talet gav den moderna angolanska litteraturen dess genombrott. Artur Pestana dos Santos, som skriver under pseudonymen Pepetela, är en av landets viktigaste författare. José Eduardo Agualusa är prisbelönad i Storbritannien och flera av hans böcker har översatts till svenska. Ondjaki (pseudonym för Ndalu de Almeida, född 1977) är flerfaldigt prisbelönt och anses vara en av Afrikas mest lovande portugisiskspråkiga unga författare. Hans romaner Visslaren och God morgon kamrater har översatts till svenska. Massmedier Statligt ägda massmedier dominerar Angolas medielandskap. Officiellt garanteras pressfrihet, men i praktiken lever medierna under hård statlig kontroll, såväl administrativt som ekonomiskt, vilket tvingar journalister och redaktörer till självcensur. Förhållandena för medierna förbättrades något efter krigsslutet 2002 och de oberoende medierna blev alltmer djärva och frispråkiga. Parlamentet antog 2006 en ny medielag som trots brister innebar ett steg mot ökad mediefrihet, bland annat för privatägda etermedier. På senare tid har flera journalister mördats under oklara omständigheter. Andra har utsatts för övergrepp, censur, hot och repressalier av olika slag. Journalisten Rafael Marques på Rádio Despertar (Vakna), finansierad av oppositionspartiet Unita, greps sommaren 2015 då han var på väg att rapportera från en fredlig demonstration. Polis omringade radiostationens lokaler för att hindra andra journalister från att rapportera om demonstrationen i Marques ställe. Strax innan hade Marques dömts till sex månaders villkorligt fängelse för förtal efter att ha skrivit en bok om korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna inom Angolas diamantindustri (se Kalendarium). Att straffet inte blev hårdare kan ha berott på stor internationell uppmärksamhet. Det är straffbart att förolämpa presidenten och statliga institutioner. Angola låg på plats 123 av 180 länder i organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex /41

7 Den enda dagstidningen är den statligt ägda och regeringsvänliga O Jornal de Angola (Angola-tidningen). Oberoende veckotidningar som Agora (Nu) och Folha 8 (Blad 8) har dock ökat sin utgivning under senare år och erbjuder inte minst på internet alternativ till den statligt styrda informationen. De tryckta tidningarna når främst en elit i huvudstaden Luanda. Det finns en del regionala tidningar med oregelbunden utgivning, men de flesta angolaner får sin information via radio. Det statsägda radiobolaget Rádio Nacional de Angola dominerar etern med kanaler på flera inhemska språk och täckning över i stort sett hela landet. Katolska kyrkans ofta regeringskritiska Rádio Ecclésia och den oberoende kommersiella radiostationen Luanda Antena Comercial sänder i Luandaområdet. Ett mål med den nya medielagen från 2006 var att bryta radio- och TV-monopolet, men privatägda radiokanaler har ibland haft svårt att få sändningstillstånd från myndigheterna. Det statsägda TV-bolaget Televisão Pública de Angola har två kanaler. Därutöver finns bland annat en betal- TV-kanal med portugisiska och brasilianska program. Angola hade 4,3 miljoner internetanvändare Befolkningen uppgick samma år till 22,1 miljoner. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 37,8 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 63,5 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 21,3 (2014) Äldre historia Angolas tidiga historia är i hög grad okänd. Forskarna vet dock att de första folkslagen som slog sig ned i det område som idag är Angola var samlar- och jägarfolken khoi och san. De bantufolk som numera utgör en stor majoritet av landets befolkning, vandrade in långt senare. Portugiserna anlände till området i slutet av 1400-talet och 1885 blev Angola en portugisisk koloni. San (även kallade bushmän) tros ha bott i stora delar av södra Afrika i år. En liten grupp pygméer anses ha funnits i regnskogen i nordöstra delen av landet i år. Forskarna räknar med att fiskarsamhällen uppstod från år f Kr. Dessa hade stor betydelse för uppkomsten av organiserade samhällen med byledare, klaner och arvsrätt. Klanerna kunde vara matrilineära, det vill säga att släktskap och arv följer moderns familj, eller patrilineära, som följer faderns familj. Från omkring 800 e Kr började Angola i allt större utsträckning befolkas av bantutalande folk som vandrade in från norr och öster. Gradvis växte kungadömen fram och utvecklades till förhållandevis rika och välutvecklade samhällen. De mest avancerade samhällena var Kongo i väster och Lunda i öster. Dessa hade i sin tur underlydande riken knutna till sig, som till exempel ovimbundufolkets många små kungadömen i centrala Angola. Omkring 1750 täcktes nästan hela landet av sådana mindre kungariken. Den portugisiske sjöfararen Diogo Cão upptäckte området Under de följande årtiondena skedde ett relativt vänskapligt utbyte av varor mellan portugiserna och de lokala kungadömena. Portugiserna gav kungadömena militärt stöd och kunskaper i byggteknik i utbyte mot varor som elfenben, kryddor och koppar. 7/41

8 Så småningom kom dock slavhandel att dominera portugisernas aktiviteter. Den byggde delvis på redan etablerade lokala traditioner. Det var till exempel vanligt med tvångsarbete åt kungen. När framför allt det vidsträckta kongolesiska kungadömet försvagades utnyttjade portugiserna detta för att föra slavar till sin stora sydamerikanska koloni Brasilien. Slavhandeln nådde sin kulmen i slutet av 1600-talet, men den avskaffades först Då hade kanske tre miljoner människor uppgifterna varierar förts bort från Angola och troligen hade bara hälften av dem överlevt resan över Atlanten. Den grymma handeln med människor medförde en kulturell, social och ekonomisk utarmning av området. Vid Berlinkonferensen tillerkändes Portugal det område som idag utgör Angola. Därmed drog européer upp gränser runt folk som tidigare levt under olika förhållanden. Först på 1920-talet fick kolonialmakten viss centralt sammanhållen kontroll över kolonin. Portugal exploaterade Angolas enorma naturrikedomar. Outnyttjad portugisisk arbetskraft och icke önskvärda personer i moderlandet sändes till kolonin samtidigt som billig afrikansk arbetskraft utnyttjades. En militärkupp i Portugal 1926 följdes av den diktatoriska Salazarregimen, vilket innebar ökat förtryck i de portugisiska kolonierna. Tiotusentals angolaner flydde sitt land och i Angola ökade antalet kolonisatörer snabbt från några tusen runt 1910 till närmare tre decennier senare. Många angolanska städer döptes om efter portugisiska hjältar. Modern historia I mitten av 1900-talet inleddes ett organiserat motstånd mot förtrycket i den portugisiska kolonin Angola. Tre rivaliserande befrielserörelser bildades och fick stöd i olika politiska läger utomlands. Ett regimskifte i Portugal 1974 öppnade vägen för självständighet. Den utropades i november 1975, men inbördes strider hade då redan brutit ut. De kom att pågå till och från fram till 2002, i huvudsak mellan det regerande partiet MPLA, som hade stöd av Kuba och Sovjetunionen, och gerillan Unita med uppbackning från USA och Sydafrika. MPLA har behållit makten även efter Portugiserna utnyttjade lokala motsättningar i kolonin Angola och lyckades spela ut olika grupper mot varandra. Utbildade angolaner, så kallade assimilados (anpassade), var i hög grad isolerade från samhället i stort. Övrig befolkning, av portugiserna kallade indígenas (infödda), kontrollerades med hjälp av obligatoriska identitetskort. På 1950-talet växte det politiska motståndet mot kolonialmakten. Utbildade afrikaner och mestiser hade bland annat genom studier i Portugal kommit i kontakt med moderna politiska idéer som marxism och antiimperialism. Tidigare hade enskilda folkgrupper gjort motstånd mot den portugisiska kolonialismen, men de unga utbildade männen ville föra en kamp för alla Angolas folk grundade de Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA). I början av 1960-talet tilltog spänningarna. Motståndsmännen övergick till att bekämpa kolonialmakten med gerillaräder, som besvarades med hård vedergällning mot befolkningen. Många välbärgade portugiser gav sig då av från landet. Rivaliserande befrielserörelser 8/41

9 Försöket att skapa ett enat nationellt motstånd misslyckades. De som värnade sina rötter i stamkulturen var missnöjda med mestisernas framträdande roll inom MPLA. Holden Roberto från bakongofolket bildade 1962 en egen befrielserörelse, Nationella fronten för Angolas befrielse (FNLA). Ur denna rörelse bröt sig ovimbunduledaren Jonas Savimbi ut fyra år senare och bildade Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (Unita). Både Holden Roberto och Savimbi hade kontakter med USA och de uppmuntrades tidigt av regeringen i Washington, som hade noterat MPLA:s kontakter med utländska kommunistpartier. En särskild befrielserörelse för provinsen Cabinda i norr, Befrielsefronten för Cabindaenklaven(Frente para a Libertação do Enclave de Cabinda, Flec), bildades 1963 men splittrades så småningom. De rivaliserande befrielserörelserna sökte politiskt stöd utomlands. MPLA fick vapen och pengar från det dåvarande Sovjetunionen. Från de nordiska länderna, däribland Sverige, gavs bistånd till sjukvård och utbildning. FNLA fick hjälp av det dåvarande Zaire (nu Kongo-Kinshasa) och stamfränder där (FNLA-ledaren Roberto var ingift i Zaires president Mobutu Sese Sekos familj). Kina, som ville motverka ett växande sovjetiskt inflytande i Afrika, hade kontakter med både FNLA och Unita. Savimbis rörelse upprättade sitt högkvarter i grannstaten Zambia och fick sitt viktigaste stöd från USA och Sydafrika. Efter hand slöt de afrikanska staternas samarbetsorganisation OAU (numera Afrikanska unionen, AU) upp bakom MPLA. Rivaliteten mellan rörelserna ledde till strider dem emellan, vilket försvagade kampen mot kolonialmakten. Läget förändrades dock helt genom militärkuppen i Portugal De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna. I Angola var emellertid ingen av befrielserörelserna stark nog att kontrollera hela landet. MPLA hade en stark ställning i Luanda och andra städer samt i en del landsbygdsområden, i synnerhet runt huvudstaden. FNLA behärskade Bakongoland mot gränsen till Zaire, medan Unita hade herravälde över södra och östra Angola. Inbördeskriget utbryter De tre befrielserörelsernas ledare lyckades ändå enas om att föra gemensamma förhandlingar med Portugal om självständighet. I januari 1975 slöts ett avtal om att kolonialstyret skulle upphöra den 11 november och att de tre grupperna skulle dela på makten i en övergångsregering som skulle ordna allmänna val. Några veckor efter avtalet anföll dock FNLA, uppmuntrat av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och med stöd av zairiska trupper, MPLA:s ställningar. MPLA lyckades behålla huvudstaden och driva tillbaka FNLA. Unita gav upp sina försök att medla mellan FNLA och MPLA och satte in sina egna trupper för att försöka nå Luanda. Anfallet understöddes av sydafrikanska soldater, som i oktober 1975 gick över gränsen i söder. Den sydafrikanska regeringen ville ha bort MPLA, då man fruktade att en MPLA-regim skulle låta den namibiska befrielserörelsen Swapo ha sina baser i Angola. Då kriget närmade sig huvudstaden lämnade en överväldigande majoritet av de omkring vita invånarna snabbt landet och tog med sig allt de kunde bilar, maskiner, fabriksinredningar med mera. Annat förstördes för att inte angolanerna skulle kunna dra nytta av det. Hårt trängd från två håll bad MPLA-ledaren Agostinho Neto det forna östblocket om hjälp. Kubanska trupper flögs från Havanna till Luanda i en luftbro med sovjetiska plan. Kubanerna lyckades driva tillbaka anstormningen. Sydafrikanerna ville inte öka sina insatser utan stöd från USA. Washington vågade dock inte, av hänsyn till opinionen både hemma och internationellt, stödja Sydafrika och dess rasistiska vita regim så öppet i en militär operation i Angola. Sydafrikanerna drog sig därför tillbaka i början av 1976, och kubanerna kunde tillsammans med MPLA:s styrkor besegra de rivaliserande befrielserörelserna på slagfältet. 9/41

10 MPLA bildar enpartistat Medan striderna pågick hade det marxistiska MPLA utropat landets självständighet på den dag som avtalats, den 11 november Rörelsens mål var att skapa en revolutionär demokratisk diktatur. Ekonomin förstatligades Nästan all produktion föll dock kraftigt och bakom detta låg en misslyckad politik, portugisernas utvandring och inte minst det fortsatta kriget. MPLA tillät inga oppositionspartier och gav inte utrymme för någon fri debatt. I mars 1976 slog partiledningen ner ett försök till protest mot partiets hårda linje och mot vad som sågs som en ny privilegierad klass bestående av regeringsmedlemmar och statstjänstemän. Året därpå försökte en fraktion inom MPLA med stöd från delar av militären störta regeringen. Den direkta bakgrunden var missnöje med mestisernas stora inflytande i regering och statsförvaltning men också en reaktion mot president Netos sätt att styra landet och mot att intellektuella uteslutits från ledande positioner. Regeringen slog ner kuppförsöket och mellan och personer beräknas ha försvunnit i en förföljelsekampanj mot fackförenings-, kvinno- och ungdomsrörelser samt provinsorgan och väpnade styrkor. Inbördeskriget var inte heller över. Visserligen upphörde FNLA och Flec att vara allvarliga hot efter ett närmande mellan president Neto och Zaires president Mobutu Men Unita kunde fortsätta sin militära kamp tack vare lojaliteten hos rörelsens traditionella sympatisörer bland ovimbundufolket och inte minst stödet från USA och Sydafrika. President Neto avled 1979 och efterträddes av den då relativt okände José Eduardo dos Santos. Fredsavtal sluts 1991 Krig rådde i praktiken mellan Angolas och Sydafrikas regeringar. Angola stödde Swapos krav på självständighet för Namibia. Swapo tilläts operera från Angola och sydafrikanska trupper gick långt in i landet för att slå ut gerillan. MPLA-regeringen höll stånd med hjälp av inkomster från oljeutvinningen utanför Atlantkusten och breddade sina internationella kontakter till Kina och EG (nuvarande EU). I samband med en uppgörelse om självständighet för Namibia 1988 kom Angola och Kuba överens med Sydafrika om att de nära kubanska soldaterna gradvis skulle dras tillbaka från Angola. Detta skedde också enligt planerna. Samtidigt ökade USA:s engagemang i Angola. I början av 1990-talet fick Unita stora militära och ekonomiska resurser från Washington och kunde etablera sig även i norra Angola där landets diamantfyndigheter finns. Därmed bröts en uppgörelse från 1989 om eldupphör och landet kastades åter in i förödande inbördeskrig. Det stärkta Unita utmanade MPLA-regeringen och hotade för första gången sedan självständigheten huvudstaden Luanda. Med stöd av Portugal, USA och Sovjetunionen uppnåddes dock 1991 ett fredsavtal mellan MPLA, som nu officiellt hade övergett marxism-leninismen, och Unita. Därmed inleddes för första gången på 15 år en period av fred i Angola. Parterna kom bland annat överens om att deras soldater delvis skulle avväpnas och slås ihop till en ny nationell armé och att flerpartival skulle hållas 18 månader efter avtalets undertecknande. Unita var den största av de många oppositionsrörelser som nu kunde bilda lagliga politiska partier. Men den FN-ledda övervakningen av avväpningen var bristfällig och Unita gömde undan stora väpnade styrkor. Val till presidentposten och nationalförsamlingen genomfördes dock som planerat i september 1992 med nära 90 procents deltagande. Flerpartisystem införs; krig bryter åter ut 10/41

11 Ingen av de två kandidaterna, MPLA:s José Eduardo dos Santos och Unitas Jonas Savimbi, uppnådde de 50 procent som krävdes för att vinna presidentvalet i en första omgång. När så de officiella resultaten i parlamentsvalet visade på seger för MPLA med 129 mandat mot Unitas 70, anklagade Savimbi regeringen och valkommissionen för fusk. Unita drog sig ur den nybildade nationella armén och några veckor efter valet bröt nya strider ut. Någon andra omgång i presidentvalet kom inte till stånd. FN utpekade Unita som ansvarigt för det nya krigsutbrottet och förbjöd leveranser av vapen och olja till rörelsen. Förödelsen blev nu större på två år än under de tidigare två decennierna av krig. Minst en halv miljon människor dödades och kanske tre miljoner tvingades att fly från sina hem. Infrastruktur, utbildning, hälsovård och industri raserades. Värst drabbades Huamboprovinsen. Unita fick till att börja med ett militärt övertag, då MPLA-armén hade lämnat ifrån sig fler vapen och de kubanska soldaterna hade åkt hem. Men regeringen hyrde sydafrikanska rådgivare, det vill säga legosoldater, och återtog så småningom förlorad mark. Hösten 1994 hade den nya regeringsarmén nästan slagit Unita i spillror, vilket ledde till att ett fredsavtal kunde undertecknas mellan dos Santos och Savimbi i slutet av året i Zambias huvudstad Lusaka. Unita förband sig att överlämna sina landområden till regeringen och låta sina styrkor avväpnas. Inom Unita rådde dock oenighet om avtalet. Delar av regeringsarmén protesterade också, eftersom man ansåg att Unita kunde ha krossats slutgiltigt om inte regeringen böjt sig för USA:s vilja att skona Savimbi. Båda sidor mobiliserade på nytt och Angola gick in i en period med mindre sammanstötningar men utan fullt krig. Vid ett möte mellan de båda 1995 sade sig Unitaledaren Savimbi acceptera dos Santos som president och lovade stödja en nationell återuppbyggnad. En överenskommelse gjordes om en ändrad författning med två vicepresidenter, den ena posten reserverad för Unita, som också erbjöds flera ministerposter i regeringen. Året därpå beslöt parterna att en nationell enhetsregering skulle bildas. Unita splittras och radikaliseras Men i grunden accepterade Savimbi aldrig valnederlaget från 1992, och Unitas medverkan i fredsprocessen blev halvhjärtad. Först 1997 kunde enhets- och försoningsregeringen tillträda, men Savimbi själv var frånvarande med hänvisning till att han fruktade för sin säkerhet. I slutet av 1997 och under 1998 pressades Unita att lämna kontrollen över viktiga diamantdistrikt till regeringen. I enhetsregeringen ingick förutom MPLA och Unita ett tiotal mindre partier. Den politiska sämjan blev dock kortvarig. Trots skärpta FN-sanktioner mot Unita förhalade rörelsen överlämnandet av viktiga landområden till enhetsregeringens kontroll uteslöts partiet ur regering och parlament. Då bröt en rad av Unitas medlemmar och parlamentariker med Savimbi och bildade ett nytt parti, som dock inte lyckades samla något starkt stöd ute i landet. Efter splittringen av Unita hårdnade Savimbis linje och hans armé trappade upp krigshandlingarna. FN hade misslyckats med att kontrollera Unitas avväpning och rörelsen hade kvar cirka soldater försedda med såväl stridsvagnar som luftvärn. Savimbi erövrade en lång rad städer på landsbygden och ansågs kontrollera mer än halva Angola i slutet av Då gick regeringsarmén till bred offensiv med målet att krossa gerillan. På nytt rådde fullt inbördeskrig. Trots sanktionerna mot Unita fick rebellrörelsen övertaget, bland annat på grund av att tusentals regeringssoldater var upptagna i inbördeskriget i Kongo-Kinshasa (se Utrikespolitik och försvar). Unita omringade bland annat städerna Kuito, Huambo och Malanje. De flesta huvudvägar i inlandet skars av och hjälpkolonner angreps av gerillan. I början av 1999 varnade FN-personal för en humanitär katastrof i Angola. 11/41

12 Landet beräknades ha omkring en miljon internflyktingar och en stor del av dessa kunde nås enbart med luftbro. Två av FN:s transportplan sköts ned, skulden lades på Unita och FN drog bort sin observatörsstyrka från Angola. Savimbi dödas; fredsavtal 2002 Kriget tärde dock hårt på Unitas resurser och rörelsen övergick allt mer till gerillakrigföring utförde Unita flera blodiga attacker i huvudstadsområdet. Läget förändrades i februari 2002, när regeringsstyrkor spårade Savimbi till Moxicoprovinsen och dödade honom i en eldstrid. Efter påtryckningar från omvärlden inleddes FN-övervakade förhandlingar för att återuppliva Lusaka-avtalet från I april 2002 möttes Savimbis tillfällige efterträdare Paulo "Gato" Lukamba och president dos Santos i Luanda och ett avtal om eldupphör undertecknades. Det 27-åriga inbördeskriget var därmed slut. Enligt den amnestilag för Unitamedlemmar som antagits i parlamentet skulle de cirka Unitasoldaterna återgå till ett civilt liv eller integreras i landets krigsmakt. Till en början skulle de samlas i speciella interneringsläger. I den nya regering som bildades ingick fyra ministrar från Unita. FN:s säkerhetsråd upphävde sanktionerna mot Unita. Unitas kontroll över stora delar av de diamantrika provinserna i nordöst hade finansierat dess krig och säkrat visst stöd från västvärlden. Diamantsmugglingen hade inbringat många miljarder dollar överlämnade Unita sina sista diamantgruvor till regeringen. Den omfattande illegala utvinningen och smugglingen fortsatte dock i de ofta laglösa områdena åtminstone fram till 2004 (se Utrikespolitik och försvar). Unitas deltagande i samlingsregeringen skapade problem för partiet. Den interna oenigheten ökade, och den MPLA-kontrollerade underrättelsetjänsten lyckades infiltrera Unita och muta medlemmar att byta sida. Flera uteslöts och en utbrytarfraktion bildades. Återuppbyggnad med oljepengar Militärt rådde nu relativt lugn efter krigsåren, vilket gav fart åt oljeindustrin och gjorde det möjligt att börja bygga upp det sönderslagna landet igen. Oljan och byggboomen fick fart på den raserade ekonomin. Internationella valutafonden (IMF) beräknade 2007 att Angola hade en BNP-tillväxt på hela 23 procent. Samtidigt konstaterade IMF att det saknades insyn i de lukrativa statliga olje- och diamantföretagen. Svaret på kritiken om korruption blev att Angola bröt med IMF. De allmänna val som skulle ha hållits redan 1997 hade försenats upprepade gånger, först av det återupptagna kriget. Sedan hävdade regeringen att infrastrukturen måste förbättras och avväpningen av civila främst tidigare Unitasoldater skulle avslutas. En komplicerad registrering av väljare skulle också genomföras. Till slut fastlade den MPLA-dominerade valkommissionen datum för parlamentsval till september Unitas valbudskap handlade om de stora ekonomiska orättvisorna. Trots fem år av fred och trots oljerikedomen levde en stor del av befolkningen i fattigdom och led av undernäring. Unita satsade på invånarna i Luandas och Lobitos stora slumområden, där över en tredjedel av landets väljare bodde. MPLA:s kandidater, av vilka över 40 procent var kvinnor, hävdade samtidigt att allt fler angolaner gynnats ekonomiskt inte minst av byggboomen. Stor valseger för MPLA MPLA vann valet överväldigande och fick nästan 82 procent av rösterna och 191 av de 220 mandaten (exklusive tre mandat från angolaner i utlandet). Drygt 10 procent av rösterna gick till Unita, som endast fick 16 mandat och därmed gick miste om stora delar av det statliga partistödet. 12/41

13 Unitaledaren Isaias Samakuva anklagade regimen för valfusk. Den politiska elitens nästan fullständiga kontroll över massmedier och andra institutioner hade gynnat MPLA i valet. Det rapporterades också att oppositionsaktivister trakasserats, och att väljare både mutats och hotats för att rösta på MPLA. Många röstlängder saknades, vallokaler hölls stängda och röstningen måste utsträckas en extra dag. Både Unita och EU:s utsända observatörer accepterade dock hur valet genomförts. År 2009 skulle presidentval ha hållits, men det sköts upp i väntan på en ny författning. I januari 2010 röstade parlamentet igenom en ny författning. Den avskaffade direkta presidentval och stärkte presidentens makt. Unita bojkottade omröstningen och anklagade regeringen för att försöka krossa demokratin. Inför parlamentsvalet i augusti 2012 kom rapporter om repressalier mot journalister och oppositionella. I valet segrade MPLA, som liksom i valet 2008 framställde sig som den enda verkliga garanten för fortsatt fred och stabilitet, men partiet gjorde ett sämre val än 2008 (läs mer om valet i Kalendarium). Politiskt system Formellt är Angola en demokrati där grundläggande mänskliga fri- och rättigheter ska respekteras. I verkligheten är makten starkt koncentrerad till en auktoritär regering, dominerad av partiet Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA), som mellan 1975 och 1992 var landets enda tillåtna parti. Genom en ny författning 2010 fick presidentämbetet ökade befogenheter och de direkta presidentvalen avskaffades. Vid självständigheten från Portugal 1975 blev Angola en socialistisk enpartistat med Folkrörelsen för Angolas befrielse (Movimento Popular de Libertação de Angola, MPLA) som enda tillåtna parti. Partiets centralkommitté beslöt 1990 att godta principen om flerpartisystem inför valet två år senare, då gerillarörelsen Unita (se nedan) skulle delta som ett politiskt parti (se även Modern historia). Författningen från 1992 föreskrev demokrati med grundläggande mänskliga rättigheter, men Angola förblev i praktiken starkt centraliserat under MPLA:s kontroll. En ny författning från 2010 innebär att makten koncentreras än mer hos presidenten. Som stats- och regeringschef, överbefälhavare och chef för det nationella säkerhetsrådet har presidenten omfattande befogenheter. Presidenten utser även domare till författningsdomstolen och Högsta domstolen och tillsätter chefen för riksrevisionen. Statschefen utses sedan 2010 indirekt genom att den person som står överst på partilistan för det största partiet vid parlamentsval automatiskt får presidentposten. Person nummer två på listan blir vicepresident. Mandatperioden för presidenten och hans vicepresident är fem år, och de kan väljas om en gång. Landets lagar stiftas av nationalförsamlingen (Assembleia Nacional), vars 220 ledamöter utses i val vart femte år. 130 ledamöter väljs nationellt, medan 90 väljs av provinserna (fem i varje). Därutöver ska tre ledamöter utses av angolaner utomlands. Presidenten och hans regeringsministrar kan gå förbi parlamentet genom att fatta beslut med dekret. Rösträttsåldern är 18 år. Angolas 18 provinser styrs av provinsförsamlingar och deras verkställande organ. Provinsregeringen leds av en guvernör som måste godkännas av presidenten. Val till de lokala församlingarna har ständigt skjutits på framtiden. Möjligen kan de komma att hållas samtidigt med parlamentsvalet Politiska partier 13/41

14 De två stridande parterna i inbördeskriget MPLA och Unita (se nedan) har förblivit de dominerande politiska krafterna i Angola även efter krigsslutet. Inför valet 1992, då flerpartisystemet införts, bildades ett stort antal mindre partier. Numera finns tiotals partier i landet, varav de flesta är lokalt förankrade. MPLA har sitt starkaste stöd i kustregionen. Partiets styrande organ domineras av representanter från mbundufolket, men den förhållandevis lilla gruppen av mestiser och assimilados (se Befolkning och språk) har också stort inflytande. Partiets väljare kommer från olika folkgrupper. MPLA:s politik formades till stor del av den lilla gruppen utbildade angolaner, där många hade studerat i Europa och påverkats av socialistiska idéer. Östeuropas länder blev naturliga allierade till MPLA-styret i Angola, samtidigt som stödet från väst var begränsat. I början av 1990-talet övergav MPLA marxismleninismen som ideologi och säger sig numera stå för demokratisk socialism. Inom partiet finns ett missnöje med den starka maktkoncentration som ligger hos presidenten. Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (União Nacional para a Independência Total de Angola, Unita) domineras av ovimbundufolket och har sitt främsta stöd på landsbygden, framför allt i Huamboprovinsen. Som gerillarörelse var Unita antikommunistisk och fick stöd av länder som USA och Sydafrika som betraktade Unita som en motkraft till det marxist-leninistiska MPLA. Grundaren Jonas Savimbi såg dock Unita som en genuint afrikansk rörelse, som i första hand skulle vinna landsbygdsbefolkningens förtroende. Detta förtroende minskade markant efter 1992, då Unita begick en rad svåra övergrepp mot civila (se Modern historia). Genom freden 2002 övergav Unita officiellt sin militära verksamhet för att enbart fungera som ett politiskt parti. Sedan Savimbis död 2003 heter ledaren Isaias Samakuva. Han har försökt omvandla Unita till en demokratisk politisk kraft. Det har dock haft problem med brist på pengar samt med försök från det på alla samhällsområden dominerande MPLA att underminera partiet. Det har också varit dålig disciplin inom Unita, liksom tendenser till splittring. Några månader före valet 2012 bildades valförbundet Bred samling för Angolas räddning (Convergência Ampla da Salvação de Angola-Coligação Eleitoral, Casa-CE) av en utbrytargrupp ur Unita. Casa-CE leds av Abel Chivukuvuku, som var Samakuvas främste konkurrent om ledarskapet inom Unita. Partiet gjorde oväntat bra ifrån sig i valet genom att vända sig till medelklassen och de intellektuella samt genom att utnyttja det växande missnöjet hos allt fler angolaner över att inte få del av inkomsterna från oljan och diamanterna. Partiet för social förnyelse (Partido de Renovação Social, PRS) bildades 1990 och ser sig som ett mittenvänsterparti. PRS, som leds av Eduardo Kuangana, har sitt starkaste stöd i nordöstra Angola. Partiet ingick i de koalitionsregeringar som bildades 1992 och Det saknas dock starka politiska alternativ till de auktoritärt styrda MPLA och Unita, och i Angola finns dessutom ingen demokratisk tradition. Många partier har regional och etnisk förankring, som Nationella fronten för Angolas befrielse (Frente Nacional de Libertação de Angola, FNLA) med bas bland bakongofolket i norr. Rättsväsen Rättssystemet bygger på portugisisk och traditionell afrikansk lag. Det är föråldrat, komplicerat och ineffektivt. Mindre än hälften av domarna har juristexamen. Poliskåren är dåligt utbildad, odisciplinerad och korrupt. Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch har anklagat polisen för bland annat mord, övervåld, tortyr, godtyckliga gripanden och häktningar. Det händer att människor fängslas av politiska skäl. Många åtalade måste vänta 14/41

15 länge på en rättegång. Fängelserna är överfulla och förhållandena därinne är ofta livshotande. Angola har sedan 2005 en justitieombudsman för mänskliga rättigheter och sedan 2010 en statssekreterare för frågor om mänskliga rättigheter. Dödsstraffet är avskaffat. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Angola/ Republiken Angola Statsskick republik, enhetsstat Statschef João Lourenço (2017 ) Regeringschef João Lourenço (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA) 150, Unita 51, Casa-CE 16, övriga 3 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA) 175, Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (Unita) 32, Bred samling för Angolas räddning (Casa-CE) 8, övriga 5 (2012) Valdeltagande 76,1 procent i parlamentsvalet 2017; 62,7 procent i parlamentsvalet 2012 Kommande val parlamentsval 2022 Aktuell politik Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA) har i det närmaste full kontroll över Angola sedan decennier tillbaka. Den politiska oppositionen är svag och splittrad. Samtidigt växer ett folkligt missnöje över vidgade sociala klyftor, ökad korruption och allvarliga inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna. MPLA var den part som gick segrande ur det inbördeskrig som härjade i Angola (se vidare Modern historia). Den förlorande sidan var den dåvarande gerillarörelsen Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (Unita), som idag är landets enda oppositionsparti med något slags betydelse. Det är dock osäkert hur starkt stöd Unita har utanför sina traditionella fästen i provinserna Huambo, Moxico och Bié. Unita anklagar MPLA för maktfullkomlighet och för att svika kampen mot fattigdom och korruption. Unita är dock försvagat av inre maktkamper. En strid om partiledarposten ledde till att förloraren Abel Chivukuvuku i mars 2012 bröt sig ur och bildade ett nytt parti, Bred samling för Angolas räddning (Casa-CE), som nått viss framgång (se Politiskt system). Unita leds sedan 2003 av Isias Samakuva. President dos Santos, som kom till makten 1979, byggde under sina 38 år vid makten upp ett system där presidentens maktapparat och hans innersta krets i hög grad kontrollerade massmedierna (se Massmedier), militären och landets ekonomi, inte minst de stora inkomsterna från olja, naturgas och diamanter (se Ekonomisk översikt). 15/41

16 Genom en ny författning från 2010 fick presidenten ytterligare maktbefogenheter. Den nya författningen förskrev att ledaren för det största partiet i parlamentet automatiskt blir president. Därtill fick dos Santos möjlighet att sitta kvar som president i ytterligare två femårsperioder, räknat från parlamentsvalet 2012, men så blev det inte. I början av 2017 meddelade dos Santos att han tänkte hoppa av som president efter parlamentsvalet i augusti samma år. MPLA:s kandidat till att efterträda dos Santos blev den förre försvarsmininstern João Lourenço. MPLA vann valet som väntat men med mindre andel röster än vid valet Oppositionen gick fram men ifrågasatte ändå resultatet och menade att MPLA egentligen förlorat (läs mer om valet i Kalendarium). Skiftet på presidentposten skedde i slutet av september 2017 men några stora förändringar är inte att vänta. Dos Santos förblir partiledare och en ny lag som antogs i juli och gör det närmast omöjligt för kommande presidenter att byta ut cheferna för landets säkerhetstjänster. Enligt dos Santos kritiker är lagen ett sätt för honom att behålla sitt starka inflytande över militären, polisen och underrättelstjänsten även efter valet i augusti. Parallella ekonomier MPLA-regimen har för vana att hemlighålla stora delar av den ekonomiska politiken. Sociala eller ekonomiska reformer har presenterats för att sedan upprepade gånger överges eller förändras rejält. Främsta orsak till den bristande öppenheten är den parallella ekonomi som bedrivs av presidentens innersta krets. Närmare en tredjedel av statens inkomster syns inte i budgeten utan tas direkt om hand av landets ledning, militären och det statliga oljebolaget Sonangol (se Ekonomisk översikt). Dos Santos dotter Isabel dos Santos har mycket tack vare detta system kunnat bli Afrikas rikaste kvinna med ett affärsimperium som innefattar allt från mobiltelefoni och diamantföretag till oljeindustri och banker. Systemet bidrar till en omfattande korruption. Angola brukar rankas som ett av världens mest korrupta länder. En ny lag från 2010 riktade sin udd mot korruption bland statstjänstemän, men den har motarbetats av den ekonomiska och politiska eliten. Journalisten och människorättsaktivisten Rafael Marques, som skrivit en bok om korruptionen inom diamantindustrin, dömdes i maj 2015 till sex månaders villkorligt fängelse för förtal. Att domen blev mildare än befarat berodde kanske på att hans fall fick internationell uppmärksamhet (se även Kalendarium). Protester möts av våld I samband med den så kallade arabiska våren 2011 började uppmaningar till protester mot sociala klyftor, korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna cirkulera även i Angola. Budskapen spreds via sociala medier och unga aktivister arrangerade fredliga demonstrationer i huvudstaden Luanda och i provinshuvudstäderna. Aktivisterna krävde president dos Santos avgång. Trots att protesterna aldrig samlade mer än några hundra demonstranter åt gången utsattes de som protesterade för dödshot och gripanden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch. Protester mot gripandena bemöttes av urskillningslöst våld från polisens sida våld som påminde om den portugisiska kolonialmaktens sätt att agera (se Äldre historia). I maj 2012 mördades två aktivister av säkerhetstjänsten och i november samma år dödades ytterligare en aktivist av en medlem i presidentens garde. Protester har också riktats mot regimens ofta brutala tvångsförflyttningar. I Luanda, som byggdes för några hundratusen människor, trängs idag drygt sex miljoner. Kåkstäder har vuxit upp även i stadens centrum. Tusentals fattiga angolaner har mot sin vilja förflyttats till förstäder långt utanför centrum där all infrastruktur och tillgång till vatten saknas. Enbart under 2014 beräknas fler än människor ha vräkts på detta sätt av myndigheterna. Den mark de bott på behövs till annat, eftersom oljeinkomsterna lett till en byggboom i huvudstaden, där nya bostadsområden och skyskrapor snabbt växt upp under 2010-talet, ofta med hjälp av kinesiska pengar. Luanda har samtidigt blivit en av världens dyraste städer att leva i. 16/41

17 Separatism i Cabinda En rad separatistiska grupper, bland vilka Befrielsefronten för Cabindaenklaven (Flec) var störst, kämpade under hela inbördeskriget för självständighet i den oljerika provinsen Cabinda. Striderna fortsatte även efter fredsavtalet 2002, men separatisterna försvagades gradvis av inre splittring. Regeringen slöt 2006 ett preliminärt fredsavtal med den tidigare ledaren för Flec, António Bento Bembe, som numera verkar inom paraplyorganisationen Cabindas forum för dialog (Fórum Cabindêse para o Diálogo,FDC). Andra separatister accepterade inte Bembes ledarroll och fortsatte sin väpnade kamp. När Angola 2010 arrangerade Afrikamästerskapen i fotboll valde regeringen Cabinda som en av spelplatserna. Syftet var att visa utländska investerare att området var säkert. Istället avslöjades stora brister i säkerheten när rebeller besköt en buss med Togos landslag och dödade flera människor. I fredsavtalet 2002 fick Cabinda en särskild administrativ status samt amnesti för rebellerna, men planerna på att ansluta Flec-krigarna till regeringsarmén har gått trögt. Även om konflikten i Cabinda ser ut att gå mot sitt slut har sporadiska sammandrabbningar mellan kvarvarande gerilla och armén fortsatt, så sent som Polisen har bemött demonstrationer i provinsen med kraftigt våld och den politiska situationen i enklaven är känslig. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Angola/ Republiken Angola Statsskick republik, enhetsstat Statschef João Lourenço (2017 ) Regeringschef João Lourenço (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA) 150, Unita 51, Casa-CE 16, övriga 3 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA) 175, Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (Unita) 32, Bred samling för Angolas räddning (Casa-CE) 8, övriga 5 (2012) Valdeltagande 76,1 procent i parlamentsvalet 2017; 62,7 procent i parlamentsvalet 2012 Kommande val parlamentsval 2022 Utrikespolitik och försvar Angola är mycket tack vare sina oljerikedomar ett av de mer inflytelserika länderna i Afrika. Landet har goda relationer till såväl västländerna som Kina och Ryssland. Men så har det inte alltid varit. Under 1960-talet blev Angola ett slagfält för parterna i det kalla kriget mellan öst och väst. Omvärlden underblåste i många år den angolanska inbördeskonflikten som pågick (se även Modern historia). Sovjetunionen stödde länge den marxist-leninistiska MPLA-regeringen med såväl vapen som militära 17/41