Hur får man en bra spelbar högruff? Ett examensarbete HGU

Hur får man en bra spelbar högruff? Ett examensarbete HGU 2015-2017 Carina Granath Lysekil Holma, 2017 1

Bakgrund. Jag heter Carina Granath och jobbar som banchef på Lysekil Holma Golfklubb. Banan var spelklar sommaren -13 och är sådd med rödsvingel på alla ytor. Nästan alla hål ligger på gammal jordbruksmark. Banans karaktär är chip and run med hårda greener och ett öppet landskap. Fairways är sandkappad och utan bevattning och ramas in av höga ruffar. I mitt examensarbete har jag tänkt ta upp en ständigt återkommande fråga. Hur gör vi med högruffen? Går den att få så där gles, vajande och lätt att hitta boll i som golfarna vill ha. Eller måste man böja sig för den allmänna åsikten att ruffen äter bollar och sinkar spelet och istället klippa ner ruff som egentligen inte är i spel. Vilka metoder finns och hur funkar det med betesdjur på banan? I mitt arbete har jag använt får som en del i projektet. Innehåll. Varför har vi högruff? Miljöarbete ängsmark biologisk mångfald Gräsarter för ruff Markförhållanden Att anlägga högruff Olika metoder att sköta högruffen Betesdjur - IPM Genomförande Resultat Sammanfattning Källor 2

Varför har vi högruff? En golfanläggning med 18 golfhål upptar i genomsnitt 65-70 hektar, varav ca 20 hektar är intensivt skötta och nyttjade spelytor, såsom tee, fairway och green. Resterande ytor, 50-70 procent, är extensivt skötta naturområden. Klassiska brittiska banor använder naturlandskapet mycket målmedvetet som en del i att skapa karaktär åt banan och därmed spelet. Intetsägande stora gröna klippta ytor försöker man undvika utan istället eftersträvar man att växla mellan olika vegetationstyper och där artsammansättningen utgår från de på platsen naturgivna förutsättningarna d.v.s. naturanpassning. Här finns unika möjligheter att ytterligare utveckla och säkerställa framförallt hed- och ängskaraktären där den etablerade golfaren kan få möta en väl avvägd balans mellan belöning och bestraffning alltefter vilken spellinje som han/hon väljer att utmana. Att enbart se till att banan sköts så att spelet går snabbt och att man alltid ska hitta bollen kan vara förödande om man eftersträvar att skapa en fullt utvecklad golfupplevelse. Att man samtidigt skapar en mängd värdefulla och unika naturvärden är naturligtvis i alla avseenden positivt. Miljöarbete ängsmark biologisk mångfald Ruffen sköts ofta extensivt och här finns möjlighet att öka mångfalden av växter och djur. Idag finns flera arter som hotas av minskat bete, ökad användning av gödselmedel, kemiska bekämpningsmedel, nya skördetider och metoder för att skörda gräs. Traditionella slåtterängar är allt mer sällsynta. Genom korrekt skötsel kan högruffar på lämpliga kulturmarker skötas så att det gynnar ängs- och slåtterängsflora. I Sverige och Danmark finns 3

några klubbar som använder får eller nötkreatur för att sköta naturliga betesmarker (högruffar). Betet kan bidra till mångfald och bevarande av vissa vegetationstyper. Djurslag och betestryck måste justeras för att få önskad effekt. För att trivas i ett område, behöver de flesta djur mat, husrum, vandringsvägar, övervintringsmöjligheter och skydd mot fiender. Golfbanan har många värdefulla brynzoner (gränser mellan olika biotoper) som är viktiga för den biologiska mångfalden. När golfbanans betydelse för den biologiska mångfalden beaktas är det viktigt att komma ihåg vilka villkor och förhållanden som var innan golfbanan byggdes. Många golfbanor är placerade på åker, skog eller betesmark. Golfbanan är i jämförelse med barrskog eller åkermark en mer varierad biotop med miljöer som gynnar fler djurarter. Stora delar av speciellt betesmark växer igen beroende på minskad hållning av betesdjur. I framtiden förväntas golfbanorna ha större betydelse för bevarandet av biologisk mångfald. Gräsarter för ruff. I ruffen vill de flesta ha ett glesare gräs, så att man lätt kan hitta bollen och ha möjlighet att slå ut från ruffen. Samtidigt måste gräset vara tillräckligt tätt för att hålla ogräset borta. Detta gör att alltför bladrika och täta gräs ska undvikas. I alla ruffblandningar torde rödsvingel ingå i varierande grad. Sorter med liten höjdtillväxt ska väljas. Eftersom ruffen inte vattnas kan hårdsvingel vara ett bra inslag i ruffen eftersom den behåller sin färg ganska bra även under torrperioder. I enstaka lägen kan det också vara intressant att blanda i fårsvingel i ruffblandningarna. Täta gräs som rödven, engelskt rajgräs och ängsgröe bör undvikas. 4

Rödsvingel Rödsvingel består av två eller tre underarter som i huvudsak kännetecknas av längden på de underjordiska utlöparna. Dessa underarter är i Skandinavien kända som rödsvingel utan/ med korta/långa utlöpare. Den med långa utlöpare växer aldrig helt tätt så den lämpar sig väl i ruffar. Gräsarten är känd från skotska Links banor där den trivs väldigt bra. Arten klarar sig bra där det är torrt och finner sig väl till rätta på höga bunkerkanter och kullar i terrängen. Rödsvingeln tolererar en hel del olika markförhållanden men kommer att bli utkonkurrerad av andra gräsarter om jorden är fuktig och näringsrik. Väldränerad jord är alltid en nyckelfaktor för att få framgång med ren rödsvingel och lågpunkter där vatten kan bli stående efter regn kan göra det omöjligt att producera en ensartad rödsvingel. Tillväxtkapaciteten hos rödsvingel är låg jämfört med andra gräsarter. Andra gräsarter än rödsvingel kommer att dominera ett gräsbestånd om näringsinnehållet i marken är högt. Om banan ligger på gammal jordbruksmark kan det vara svårt att etablera en rödsvingeldominans från fröblandningar med flera gräsarter. Flerårigt rajgräs, ängsgröe och rödven har alla en högre tillväxtpotential och kommer att bli dominerande på lerhaltiga jordar eller jordar med högt organiskt innehåll. Fårsvingel/Hårdsvingel Fårsvingel och hårdsvingel är fleråriga, tätt tuvade gräs. Dessa båda svingelarter har mycket gemensamt med rödsvingel. De har båda mycket små krav på vatten och näring, vilket gör dem användbara på extensiva ytor. Växtsättet är tuvbildande med starka, tunna blad. Både hårdsvingel och fårsvingel passar bäst i högvuxna gräsytor eftersom slitstyrkan och klipptoleransen är sämre. 5

Markförhållanden I ett fältexperiment från SLU i Uppsala 1990-1992, gjordes en studie om förhållandet mellan etablering av sportgräsytor och olika markförhållanden. Studien innehöll fyra olika markbyggnadstyper där A var - Naturlig lerjord, B - Sandbädd 100 mm på lerjord, C - Grund sandprofil 300 mm + 100 mm grusmaterial och D - Djup sandprofil 300 mm + 50 mm grovsand + 150 mm grusmaterial. Här kan man se att redan efter ett år i markbyggnadstyp A har rödsvingelandelen gått kraftigt tillbaka, främst p.g.a. att de här finns större tillgång på vatten inom rotdjupet. I markbyggnad A fanns också mest övriga ogräs typ maskros, åkertistel, våtarv, åkermolke och trampört. Andelen barmark var också störst här mycket beroende på att etableringen var svårare trots en mycket noggrann utförd bevattning. Jorden i ytlagret torkade också snabbt ut under varma dagar vilket försvårade etablering. Att anlägga högruff. På golfbanor och andra grästäckta grönyteanläggningar är det endast några få ogräs som skapar problem. I ruffen kan tistlar och olika skräppor förstöra intrycket. De ogräsarter som samarbetar med bakterier för sin kväveförsörjning har lätt att sprida sig i gräsarealer som gödslas lite. Detta gäller klöver, kärringtand, vicker, lupiner och andra plantor i baljväxtfamiljen. Gemensamt för de flesta av dessa ogräsarter är att de har fleråriga rötter eller rotutlöpare. Detta betyder att de inte bara sprider sig med frö utan också med Utlöpare De största ogräsproblemen uppstår oftast på gamla jordbruksarealer beroende på att lantbrukaren har stört konkurrensen mellan de naturliga arterna under lång tid. Särskilt gödsling ger goda förhållanden för ogräs med stor växtpotential. Där som bonden plöjt och drivit jordbruk kan det finnas mycket ogräs med krypande rotutlöpare, typ kvickrot, och där det har varit bete under en lång tid kan det ofta finnas mycket platsbundna ogräs med kraftiga rötter, typ tistel. Många ogräs har olika former av frövila, d.v.s. att fröet kan ligga 10-20 år i marken och vänta på rätt tillfälle att gro. Om jordmassor från gammal jordbruksmark tas in på en grönyta måste man vara förberedda på att det följer med en hel del ogräs, både som frö och växtdelar. Istället för att så direkt efter att jorden är utlagd och planerad är det en fördel om ytan får ligga några veckor innan gräset sås. Då kommer en del av ogräsfröna och växtdelarna i det översta jordlagret att gro och man har då en möjlighet att oskadliggöra ogräsplantorna mekaniskt, t.ex. genom att harva några dagar innan man gör den slutgiltiga finplaneringen och sådden av ytan. Hur mycket ogräsfrö som gror under denna period är avhängigt av temperatur och fuktighet. Metoden förutsätter att det mesta av jordbearbetning/planering är gjord på förhand så att man vid ogräsharvning enbart arbetar i det allra översta jordlagret och därmed inte drar upp nya ogräsfrön till ytan. Metoden kallas ogräsbearbetning och den är inte bara effektiv mot bredbladiga ogräs utan också mot vitgröe och andra icke önskvärda gräsarter. (ettåriga fröogräs) Om man under perioden med ogräsbearbetning upptäcker att många av ogräsplantorna på ytan inte kommer från frön utan mer från vegetativa plantdelar kan man spara mycket ogräsbekämpning senare genom att nu spruta arealen med glyfosat innan den sista 6

harvningen. Vid sådana tillfällen är det viktigt att ogräset har tillräckligt stor bladmassa vid sprutningen och beroende på temperatur och växtförhållande måste man vänta 5-10 dagar med sådden. Vid sådd av nya ytor är det viktigt att fröna blir jämt fördelade. På stora arealer som fairway och ruff används olika typer av såmaskiner men det är alltid viktigt att försäkra sig om god jordkontakt oavsett maskintyp. Många greenkeepers har god erfarenhet av sprutsådd. Mulch (cellulosafiber och lim) färgas för att försäkra sig om att hela ytan blir täckt men den håller också fuktigheten och skyddar mot tunga vattendroppar, mikroerosion samt vind. Det är viktigt att komma igång tidigt med att klippa, gärna redan när gräset är ca 3 cm högt för att på så sätt hålla ogräset nere och dem från att blomma och fröa av sig. Denna strategi kommer att leda till att det sådda gräset tätar till sig och allteftersom skapar en tät matta som tränger undan ogräset. Problemet med att bekämpa ogräs enbart med klippning är att man trots allt ändå nästan alltid får en allsidig ogräsflora som också innehåller små plantor av de fleråriga grönyteogräsen. För att bekämpa dessa arter är man avhängig av en ogräsbekämpning i etableringsfasen och detta kan som regel försvaras med att det är lättare att döda eller hämma ogräs när de är nygrott än när det är fullt etablerat. Så långt etiketten på växtskyddsmedlet tillåter är det därför en god IPM-strategi att bruka herbicider på den tidpunkt då små doser är effektiva. För att få bästa möjliga effekt med låga doser bör man alltid spruta när gräs och ogräs är saftspända och i god tillväxt. (långsiktigt bra åtgärd!) Begränsad keminsats kan spara många problem och skötsel i motvind under lång tid i framtiden. För att ogräset skall ha tillräcklig bladareal så att de kan ta upp ogräsmedlet är det en god regel att undvika att klippa två dagar föra och två dagar efter bekämpningstillfället. Olika metoder att sköta högruffen Putsning gräset slås av och finfördelas med en betesputs, gräsklippet tas inte bort. Borttagning gräset slås av med en slåtterkross, gräset rullas sedan i balar som fraktas bort. Eldning det gamla fjolårsgräset eldas upp tidig vår. Ängsslåtter gräset slås av med slåtterbalk efter att blommande örter hunnit släppa sina frön, gräset samlas upp och förs bort. Bete betesdrift av t ex får, get, nötkreatur eller häst. Ogräsharv/kultivator gräset bearbetas mekaniskt på våren för att glesa beståndet. Kemiskt gräset besprutas med herbicider. Restaurera eller anlägga ny gräset sprutas ner med typ Roundup, marken plöjs, harvas och sås sedan med nya frön. 7

Betesdjur - IPM Mycket ogräs på golfbanan kan reducera spelkvaliteten och i ruffen kan det vara svårt att hitta och slå ut bollen. Betning gör att pesticidförbrukningen minskar och kan därför vara ett intressant alternativ i kampen mot ogräs på vissa banor. Får är kanske det djurslag som lämpar sig bäst. Deras tramp gynnar frögroning och därigenom etablering av nya plantor. Fåren håller också nere undervegetationen i högruffarna. De är selektiva vad det gäller gräsarter och låter ofta svingelgräset vara medan kraftigare gräs som rajgräs betas i första hand. De gillar också klöver, maskrosor och sly. Som exempel har man på Värplinge golfanläggning hägnat in hela banan på ca 22 ha och där har man vanligtvis mellan 65-100 djur av rasen Gotländska utegångsfår. De betar från april till december. Att tänka på vid bete på banan: Skydda träd som ska vara kvar, Undersök vilka resurser som finns för stängsel och tillsyn. Hitta någon djurägare som har rätt sorts djur/ras för ändamålet och ta reda på hur många djur det behövs för en effektiv betning. Välj en stängselform som passar. Tänk också på att olika djur har olika näringsbehov, behöver mer tillsyn och är mer rymningsbenägna än andra. Klart bäst här är tackor utan lamm. Risken med får är att de gärna betar örter och därför kan utarma floran om de går på samma mark under hela säsongen. En bra betesrotation där de flyttas mellan olika hagar, senare betessläpp från juli och framåt eller vartannat-år-bete kan vara intressanta alternativ om man vill ha en rik ängsflora. Betesdjur på banan ger golfanläggningen en grön profil och man får goodwill hos myndigheter och miljöorganisationer. Trivselfaktorn ökar också bland spelarna. 8

Genomförande 2014 plöjdes högruffen mellan hål 5/6/7 upp. Denna ruff blev inte sådd med rödsvingel då banan byggdes utan bestod av mest av lantbruksgräs som timotej, rajgräs och klöver. Våren 2015 harvades ytan och såddes med rödsvingel. Mycket ogräs kom upp och ytorna närmast fairway sprutades med herbicider. Hela ytan putsades på hösten med en betesputs. 2016 fick denna yta bli det första betestestet. Den 15/6 anlände 7 st tackor. De övriga ruffar som gick att elda brändes denna vår. Det var rätt fuktigt så gräset brändes bara på ytan och mycket blev kvar. Beslut togs att ta ner hela högruffen hösten -16 och rulla till balar som fraktades bort. Hagen som fåren gått i blev kvar som referensyta. 2017 den 1/7 kom en ny last av får, denna gång 21 till antalet. Nu stängdes en annan del av banan in (mellan 10/16) och här hade gräset tagits bort hösten-16. Arean på de två ytorna (-16 och -17) var ungefär lika stora och fåren var av köttrastyp. Faktaunderlag har tagits fram från STERF, SLU, Jordbruksverket, Banskötselpärmen och olika klubbars skötselplaner. 9

Sammanfattning I min studie av högruffen kan jag konstatera att vissa saker har funkat att genomföra som jag tänkt mig och en del har inte blivit som jag tänkt mig. En sak är att det är svårt att bestämma över betet av djuren när det inte är ens egna. Både vad det gäller rätt tidpunkt för betessläpp, mängden av djur och vilken ras som hade passat bäst för detta ändamål. Första året (-16) fick jag alldeles för få får och gräset hade redan nått full höjd vid betessläpp så därför blev inte resultatet så bra det första året. Kan också konstatera att jag skulle varit mycket mera noggrann vid sådden av högruffen (-15) Här skulle jag efter harvning låtit ogräset kommit upp och sedan sprutat med kem eller behandlat ytan mekaniskt igen, före jag sådde. Jag använde vår speedseder vid sådd och här skulle nog en konstgödselspridare varit bättre och sedan myllat ner med en ringvält. Örtogräset som kom bestod till största delen av klöver som säkert fåren hade tagit om man haft tillgång till dom då. År -17 gick projektet bättre. Vi började ju om lite med högruffen hösten -16, då hela togs ner och rullades i balar och fraktades bort. Här kan konstateras att hela proceduren är rätt dyr och tidskrävande. Dels för att vi tog ner högruffen så sent på säsongen och då finns inget värde i fodersyfte så man kan inte bli av med balarna annat än till tippen. (Rundbalar får inte läggas hur som helst i naturen). Det blev 85 st rundbalar hos oss. Och dels för att vi fick hyra in en slåtterkross, strängläggare, balklämma, traktor med rundbalspress och eftersom alla ruffbitar som man kör är småbitar och ofta trekanter tar detta arbete extra lång tid. Fåren som sedan kom var fler denna gång och hann bättre med att beta av till en helt godkänd ruff. Även en del av tistlarna och skräpporna åkte med. Ytan som betades var mer ren rödsvingel denna gång. Har även inventerat vad jag har i min högruff. Banan är ju sådd med rödsvingel på alla ytor och då kan man ju lätt ta för givet att det är det som vajar så rött i ruffen. Kan se att på de ytor där det är mer matjord eller blötare, har rödsvingeln konkurrerats ut och här dominerar istället rödven. Rödvenen har ju mycket bredare blad och ett tuvliknande växtsätt, så på dessa ställen blir ruffen helt ogenomtränglig. Här tror jag att det är svårt att få någon bra högruff även om man har får. Kanske om man över tid låter fåren (som föredrar ven framför svingel) beta ut venen och på så sätt locka upp svingeln igen. Har i min kontakt med miljö- och hälsa fått mycket positiva reaktioner av användandet av betesdjur på banan. Ansågs ha en miljömedveten och ekologisk tanke bakom. Resultat Vi kan konstatera att valet av gräsart, vilken jordart som finns, och att vara lika noga vid sådd och efterkommande klippning vid anläggning av ruff på golfbanan som övriga ytor är ytterst viktigt om man ska lyckas med att få en spelbar högruff. Betande djur ger en bättre glesare ruff och är en stor mysfaktor på golfbanan. De ger också banan en grön profil vilket ger ett plus i relation med myndigheter. 10

Källor Banskötsel, Svenska Golfförbundet Information om svenska golfanläggningars påverkan på omgivande miljö Bekämpning på grönytor, Jordbruksverket Etablering och skötsel från markbyggnadsförsök Ullna, SLU Uppsala Att sköta rödsvingel, STERF Etablering av golfbanor och andra grästäckta grönytor utan ogräs, STERF Val av gräs till golfbanor, STERF Handbok golfbanans multifunktionella värden, STERF Skötselplaner Djupadal och Göteborgs GK En outnyttjad resurs, STERF Betning med djur en del av IPM strategin Kemisk ogräsbekämpning 2016 11