2013 aktuellt om litteratur från berättarnas landskap

2013 aktuellt om litteratur från berättarnas landskap 1

förord FAKTA Redaktionsråd Anita Andersson, Värmländska Författarsällskapet, Hedvig Bergenheim, Lars Falkman, Maria Östergren och Ulf Nordström från Region Värmland. Grafisk form Lars Falkman, Region Värmland. Foto berättelsen skapar platsen Severus Tenenbaum, Øyvind Lund, Linn Malmén, Sofia Runarsdotter, Thomas Johansson, Roger Borgelid. Omslagsfoto Severus Tenenbaum. Omslagsillustration David Liljemark. Värmland är inte ett landskap utan ett sinnestillstånd. Det konstaterade Värmlandsbördige regissören Lars Löfgren, som bland annat var chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Vi ska inte här analysera vilket tillstånd han menade, en del saker måste få bare va, men orden väcker många tankar. Hur skapas bilden av en plats, av ett landskap? Vi har haft anledning att fundera mycket över det i arbetet med att formulera en ny strategi för Värmland - en Värmlandsstrategi. Enligt många skapas bilden av platsen till stor del av berättelserna om den, men i Värmlands fall är berättelserna också i sig en del av identiteten, eller sinnestillståndet om man så vill. Värmland vore helt enkelt inte samma plats i människors medvetande om inte Gustaf Frödings dikter eller Selma Lagerlöfs romaner skrivits, och berättelserna fortsätter att påverka. För mig är det ju så att ingen går att jämföra med Selma, menar Tomas Riste. Jag var nyligen på Västanå Teater och såg deras uppsättning av Nils Holgersson. Den Tomas Riste, regionråd (S) är skriven för över 100 år sedan, jag läste den som grabb i skolan, och ändå känns den helt aktuell. Det är många idag som skulle behöva ha en gåsatur. Parallellt med de gamla berättelserna pågår de nya, de som den här tidningen till stor del handlar om. Det kan vara serier, som hos Malin Biller, eller poesi i klassisk men ändå ny tappning, som hos Erik Bergqvist. Vi har ju ett uttryck i Värmland; Dä årner sej, eller så kvetter dä, men det värmländska är inte bara det lättjefulla och glada, och det tycker jag exempelvis författaren Stig Berg visar, säger Catarina Segersten Larsson. Honom vill jag gärna lyfta fram. Han beskriver relationer så bra, och skriver på värmländska utan att väja för allvaret och utan att bli det minsta töntig. Gustaf Fröding hade också det där melankoliska draget tillsammans med det ljusa och roliga, menar hon. Berättelsen påverkar bilden som påverkar människorna, som påverkar berättelsen som påverkar bilden... Världen utvecklas genom vilka berättelser vi skapar och väljer. Så vad berättar vi härnäst? Vad väljer vi? Vilka berättelser väljer du? Catarina Segersten Larsson, regionråd (M) Skribenter Anita Andersson, Katarina Averås, Hanna Gustavsson och Maria Östergren. Bok i Värmland produceras av Region Värmland. Kontakt Maria Östergren, redaktör Bok i Värmland: telefon 054-701 10 21 eller e-post: maria.ostergren@regionvarmland.se. Anita Andersson, ordförande i Värmländska Författarsällskapet: telefon 070-573 49 09 eller e-post: anita@labatron.se. www.regionvarmland.se Bok i Värmland aktuellt om litteratur från författarnas landskap produceras av Region Värmland i samarbete med Värmländska Författarsällskapet. Region Värmland är värmlänningarnas organisation för tillväxtfrågor, regional utveckling, kultur, kollektivtrafik och folkbildning. Huvudman är landstinget och de 16 kommunerna. Värmländska Författarsällskapet ansvarar, på uppdrag av Region Värmland, för Värmlandsmontern på Bok & Bibliotek i Göteborg samt Värmländsk Bokmässa i Karlstad. Värmländska Författarsällskapet, som bildades 1974, är en ideell förening med cirka 200 medlemmar. Föreningens syfte är att skapa kontakter och mötesplatser, stimulera och ge råd och hjälp i skrivande och publicering. 2

INNEHåll Förord 2 Årets Värmlandsförfattare 4 Boktips 8 Axplock 9 Flykt och närhet 10 Drama i Tiomilaskogen 13 Det heliga tramset 14 Lyrisk laddning 16 Strövtåg i Frödings dal 18 Berättelse från rinken 22 När Christina får välja 23 Att skriva en grön bibel 24 Prisat bibliotek 27 Älskade figurer! 28 Matkonst från Racken 31 3

årets värmlandsförfattare ungt relationsdrama till 90-talets soundtrack 4

hanna jedvik årets värmlandsförfattare Katarina Averås A Linn Malmén Att Hanna Jedviks eget Karlstad från 1990-talet fick ta plats i den senaste romanen tycks ha skett på ett omedvetet plan. Som författare skapar hon i stunden där hon ser människorna, relationerna och miljöerna mer som scener än i ett händelseförlopp. Det var först när hon skrev om hur bokens huvudpersoner promenerade hem längsmed älven i morgondis som hon insåg exakt var de befann sig. Min första roman Snart är jag borta var en samtidsskildring, konstaterar hon. Den här gången ville jag berätta om mitt 1990-tal, men inte självbiografiskt. Jag såg en vänskapsrelation som jag ville skildra i ett Sverige som var då och som inte längre finns. I början av skrivprocessen vet hon aldrig riktigt vad det ska bli. Men snart är jag förlorad in i berättelsen. Visst behövs en dramaturgi, men det är oftast inte där jag börjar. I senaste romanen Kurt Cobain finns inte mer ville hon gestalta ett utanförskap och dess konsekvenser. Idag pratar vi ofta om att utvecklingen går så segt. Det finns en stark heteronorm, men jag menar ändå att unga har enklare att gå emot den idag än för 20 år sedan. Det är en stor skillnad på vem man kan vara, trots att det egentligen inte har gått så många år. Dagens unga läsare får en inblick i hur det kunde vara att leva utan internet och mobiltelefoner. Kontaktsökande med en speciell person kunde till exempel mycket väl innebära att man först var tvungen att prata med en förälder som svarade i telefon eller som råkade öppna ytterdörren. Det kan vara svårt att förstå att vi var tvungna att stryka runt på stan för att spana på den vi tyckte var intressant. Idag är det enklare, med sociala medier och sms. Jag skriver den berättelse som jag har i mig, som kräver att bli skriven. Hanna Jedvik började själv på gymnasiet 1991. Kurt Cobain finns inte mer tar sin början höstterminen 1992 och låter oss följa Lovis och Alex under ett par års tid, in på tredje gymnasieåret. Deras vänskap är omedelbar och stark, samtidigt finns en osäkerhet kring relationen, både i dem själva och hos personer i deras närhet. Boksidorna är fyllda av referenser till musik. Artister och låtar, videor och filmer. The Cure, Nirvana, The Doors, Thåström, Ebba Grön, Blur, Stone Roses. Tidens stämning blir levande. Gymnasietiden är fortfarande en tid av sökande, efter sin egen identitet och en tillhörighet. Man befinner sig på en språngbräda på väg ut i livet. Känslorna är starka. Det är svart eller vitt, berg och dalar. Bara det att man ofta gör saker för första gången, upplever nytt, kan kännas som en förälskelse. Kurt Cobain finns inte mer marknadsförs som en ungdomsbok, men gillas också av äldre läsare. Jag tänker inte på en speciell målgrupp när jag skriver. 5

årets värmlandsförfattare Jag skriver den berättelse som jag har i mig, som kräver att få bli skriven. Jag vet att många unga uppskattar boken och tycker den är intressant och spännande. Den handlar om personer det är lätt att identifiera sig med. För Lovis och Alex har Nirvana stor betydelse. Nirvana var dock inte så stora för just mig personligen. Jag lyssnade mer på The Cure. Men så här i efterhand inser jag att Nirvana till stora delar var ett soundtrack till min tonårstid. p Hanna Jedvik jobbar heltid som lärare på Göteborgs universitet. Än så länge sker författandet på kvällar, helger och andra ledigheter. q Nirvana har en central betydelse i Hanna Jedviks senaste roman musik som till stor del utgör soundtrack till hennes egen tonårstid. Hanna Jedvik är uppväxt i Värmland och bodde hela sin skoltid i Karlstad. Men så snart gymnasiet var klart gjorde hon som så många andra och lämnade. Bokens Lovis och Alex längtar också bort och får tydligt ge uttryck för det. Jag har varit lite rädd för att läsarna ska tycka att jag trampar på något som inte längre är mitt, något som jag har lämnat. Men både Karlstad och Värmland ligger mig varmt om hjärtat. Efter studier i både Norrland och på Västkusten lever hon idag sitt liv i Göteborg. Jag vet väldigt lite om vad som händer och sker i Karlstad, och har ingen uppfattning om hur det är att vara ung i Värmland idag. Ingen i min familj bor kvar och mina vänner har också flyttat någon annanstans. Sina värmländska läsare har hon bland annat träffat under en författarkväll på Karlstads stadsbibliotek. Jag var förvånad över att det kom så mycket folk. Jag känner mig hedrad över att så många har tagit till sig boken. 6

Efter två uppmärksammade romaner hoppas Hanna Jedvik att framtiden ska innehålla mer tid till författande. Skrivandet sker fortfarande på kvällar, helger och andra ledigheter. Intresset för att skriva skönlitterärt väcktes under det år hon studerade journalistik vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Där fanns även en skrivarlinje och de båda utbildningarna lånade ofta gästföreläsare av varandra. På så sätt fick vi med oss en hel del kreativt skrivande som bidrog till höga litterära ambitioner i våra dokumentära reportage. Det gav mig nycklar till ett mer litterärt gestaltande. Arbetet med den första boken Snart är jag borta pågick under flera år. När sedan min projektanställning på Sveriges Radio och P3 tog slut använde jag min arbetslösa period till att skriva klart den. Det blev min egen författarskola. Det tog några år innan jag debuterade 2010. Skrivandet beskriver hon som ren njutning. Det är min tillflyktsort. Det blir en värld dit bara jag kan gå. En fristad där jag får leka med språket och låta berättelsen få sitt eget liv. Under vägen tar jag en del strategiska beslut, men en stor del av utvecklingen sker omedvetet och i stunden. Jag är noga med att varje ord jag skriver ska kännas i mig själv. Då är chansen större att det även väcker känslor hos läsaren. Hanna Jedvik är idag lärare på heltid i journalistik och radioproduktion vid Göteborgs Universitet. Ett nytt bokmanus är påbörjat. Mänskliga relationer finns naturligtvis med. Och handlingen är förlagd till vår samtid. Mer säger hon inte. Jag pratar aldrig med någon om det jag skriver på. Det är väl inte direkt hemligt, men det är något som dör om jag pratar om det. Jag vill behålla min skaparro. FAK TA Namn: Hanna Jedvik Född: 1975 i Göteborg. Bor: Barndom och tonårstid i Karlstad. Bor idag i Göteborg Bakgrund: Studier i tv- och videoproduktion vid Kalix folkhögskola, fristående kurser i genusvetenskap och pedagogik vid Göteborgs universitet, journalistutbildning på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Frilansjournalist, jobb på Göteborgs- Posten, Sveriges Radio och SVT. Arbetar: Som lärare i journalistik och radioproduktion vid Göteborgs universitet och författare. Utgivna titlar: Snart är jag borta (2010) och Kurt Cobain finns inte mer (2012). Förlag: Rabén & Sjögren. Övrigt: Sök efter låtlistan Kurt Cobain finns inte mer på Spotify. Här finns cirka hundra låtar med artister som präglade Hanna Jedviks egen tonårstid. Många av dem finns med i boken. 7

läsarna väljer BOKTIPs Har du någon bok eller författare med Värmlandsanknytning som du vill tipsa om? Foto: Severus Tenenbaum Zülfü Emek Jag har bara bott i Sverige i två år, men jag har läst Selma Lagerlöfs Jerusalem. Den var helt okej! Inga Runqvist Prästungen av Göran Tunström. Hela boken var bra! Jag blev berörd av människorna han beskrev, och den var intressant. Carina Börresen Helene Tursten och Ninni Schulman, som skriver deckare båda två. Maria Wickström Tjuven av Göran Tunström. Han är ju bäst helt enkelt! Ricky Andreis Gustav Fröding, och särskilt hans dikt Idealism och realism ; strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. Han går emot förlegade konventioner. Och står för att oavsett om man är fattig eller rik är ens åsikt lika mycket värd. Carina Stejmar Lars Lerin. Jag vill tipsa om alla hans böcker! Och om hans vackra målningar. Det är tänkvärda texter med hans funderingar runt livet. Anna Vänerhagen Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Jag tycker om hennes naturbeskrivningar, man kan verkligen känna landskapet. Och jag gillar hennes sätt att berätta. Maria Svensson En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf. Den är väldigt bra skriven och jag tycker om miljöerna i den. Det känns på ett sätt mysigt, på ett sätt skrämmande. 8

axplock Diktinsamling Uppslutningen var stor kring Karlstad Bokcafés insamling av dikter under våren 2013. De uppmanade värmlänningarna att skicka in sina dikter för att senare läsa upp dem inför publik på Värmlands Museum i mars. Evenemanget Världen och jag blev fullsatt. Dikterna finns upptryckta i en mindre upplaga och går även att läsa på nätet. Karlstad Bokcafé har funnits sedan 1981. Genom åren har många ur Sveriges kulturelit besökt caféet för diskussioner och föreläsningar; Nina Björk, Birgitta Stenberg, Torgny Karnstedt, Åsa Linderborg, Majgull Axelsson, Göran Greider och Susanna Alakoski är bara några tagna ur högen. www.karlstadbokcafe.se Bengt Åkerblom avgår Nästan hela sitt vuxna liv har Bengt Åkerblom arbetat för att främja litteraturlivet i Värmland genom sitt ideella jobb i Föreningen Värmlandslitteratur. De senaste tio åren har han varit föreningens kunnige och engagerade ordförande, men nu har han valt att dra sig tillbaka och i mars valdes Matts Nilsson till ny ordförande. Bengt Åkerblom fortsätter dock arbetet i föreningen som bland annat kanslichef. www.varmlandslitteratur.se Övralidspriset Lars Andersson, som är en av Region Värmlands stipendiater i år, fick en fin utmärkelse tidigare i år i form av Övralidspriset. Juryn menade att han är en stor berättare och poet på prosa, hemma i världen och i Värmland. Övralidspriset, som delas ut till Verner von Heidenstams minne, har gått till svenska författare eller litteraturvetare sedan 1945. Prissumman är på 250 000 kronor och bland tidigare pristagare finns Harry Martinson, Eyvind Johnson, Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman. Selma Lagerlöfs Litteraturpris Kjell Johansson fotograferad vid Selma Lagerlöfs skrivbord på Mårbacka, med anledning av att han fick Selma Lagerlöfs Litteraturpris år 2013. Kjell Johansson sägs annars, enligt förlaget Carlsson, skriva sina böcker hemma i vardagsrumssoffan i Midsommarkransen i Stockholm för hand. Han debuterade 1972 med Det finns en krog på vägen till varje revolution och några av hans mest kända verk är Gogols ansikte och Huset vid Flon. Priset på 100 000 kronor delades ut i samband med Kulturveckan i Sunne, och motiveringen löd: För ett författarskap som med ständigt nyfunnen infallsvinkel, stark trohet, en stillsamt halsbrytande fabulering och en sagoskimrande svart komik, har diktat oss sin förort till det Sverige som blev en de utdömdas trasiga och kärleksfulla Midsommarkrans. Sommarkvällar på Heidruns Heidruns Bok- & Bildcafé är ett café som är ett förlag som är ett galleri som är scen som är en bokhandel och ett antikvariat en kulturell mötesplats i landsbygdens grönska, men ändå mitt i samtiden. I tjugotre år har de ordnat välbesökta sommarkvällar i trädgården med okända artister såväl som kända. Caféet ligger längs riksväg 45 norr om Torsby och drivs av Gun-Britt Karlsson och författaren och riksdagsledamoten Bengt Berg. Ett 30-tal författare ges för närvarande ut av bokförlaget Heidruns, bland dem Enel Melberg som medverkar i artikeln på sidan tio. www.heidruns.se Värmländsk Bokmässa Värmländsk Bokmässa hålls i år på Karlstad Congress Culture Center, vid Klarälvens strand, den 1-2 november. I vanliga fall brukar Värmländsk Bokmässa äga rum i Värmlands Museum bredvid Karlstads stadsbibliotek, men i år tar istället den hyllade världsutställningen 1001 Inventions plats i museet under hösten och vintern. På ett pedagogiskt nyskapande vis ger den inblick i vilka banbrytande kulturella och vetenskapliga upptäckter som gjorts i den muslimska kulturen genom århundradena. www.1001inventions.com 9

region värmlands litteraturstipendium flykt och närhet Det är fiktionen som hamnar i centrum när de två bekanta, Enel Melberg och Lars Andersson, möts för att prata om sina författarskap med anledning av att de båda får Region Värmlands litteraturstipendium. Det är viktigt att inte glömma kraften i den skapade berättelsen, menar de, jämfört med det rent dokumentära och självbiografiska. Maria Östergren A Roger Borgelid Enel Melberg var en av de kvinnor som på 1970-talet vågade skriva uppriktigt om självupplevda erfarenheter. Hon fick dock betala ett högt personligt pris, och i sin senaste roman Separator följer hon upp berättelsen. 10

Det är en slump att diskussionen förs i trädgården på Selma Lagerlöfs Mårbacka; ett bekvämt ställe att träffas på eftersom båda ändå ska dit under Kulturveckan i Sunne. Men Selma Lagerlöf har varit viktig för mig, säger Lars Andersson. Hon upptäckte ju att hennes egen värld, det hon hört under sin barndom, lät sig användas när hon skrev. Hon fann att varje människas bagage innehåller spännvidderna till en berättelse. När Enel Melberg debuterade 1977 med Modershjärtat var det dock andra författare än Selma Lagerlöf som främst inspirerade. Tidigare hade få kvinnor vågat skriva uppriktigt om verkliga, självupplevda erfarenheter, men på 1970-talet var det många som vågade ta steget. Plötsligt kändes det tillåtet att skriva om det som angick mig så mycket. En känsla av att litteratur inte behövde vara så märkvärdig. Jag skrev den för att min mamma bröt med med mig. Det var förstås en stor chock när det hände, berättar Enel Melberg. Enel Melberg var bara ett år när hon flydde till Sverige med föräldrarna. Hon växte upp med estnisk kultur, trots exilen, och gifte sig med en estnisk man. När hon senare skilde sig blev dock uppbrottet dubbelt dramatiskt: mamman och resten av familjen accepterade inte skilsmässan och bröt helt med Enel. När Enel Melberg i debutromanen skildrade hur hon blev förskjuten ledde det till en ännu större spricka mellan henne och släkten. Temat modersuppror var relativt nytt i litteraturen under 1970-talet, men Enel hade sällskap av bland andra Kerstin Thorvall, och Inger Alfvén som skrev Dotter till en dotter. Alla fick mod att börja skriva utifrån sina egna kvinnliga erfarenheter. Men då blev man stämplad. Det hette inte bara bekännelse utan självbekännelse, och det var något väldigt fult. Jag gjorde allt med Modershjärtat för att komma undan det, men lik förbannat blev jag placerad i det facket. Sedan kom Myrdal och Lindqvist och deras bekännelser, och då ansågs det plötsligt vara litteratur igen, menar Enel Melberg. De kraftiga reaktionerna, inte minst från släkten, överumplade henne. Men du har väl inte haft just det problemet? frågar hon Lars Andersson. I sina två senaste romaner, Ljus från ingenstans och De levandes land, har han utifrån historiska dokument blåst liv i personer som levt i familjebyn Hedås från 1600-talet och framåt. Där fakta inte räckt till har fantasin fått ta vid. Jag har varit rädd att det ska dyka upp någon Hedåsbo som tänt till, men det har det inte gjort, säger han. Däremot Bikungskupan, när den kom ut så ringde det en dam som inte tyckte att jag Det är ju självklart att det är tvivelaktig verksamhet, säger Lars Andersson, om svårigheten i att med fantasins hjälp ge liv till verkliga personer. Han har utifrån historiska dokument skrivit två romaner om personer som funnits i hans släkt i byn Hedås vid Klarälven i Värmland. skulle dra upp den där gamla historien igen, och den var från 1830... Att skriva om verkliga personer kan på så vis bli en begränsning. Visst är man försiktigare med personer som funnits. Det är ju självklart att det är tvivelaktig verksamhet, säger Lars. Den första boken finns inte i några levande människors minne, men i del två börjar vi närma oss. Lars Anderssons nästa roman kommer att handla om den legendariske spelmannen Lomjansguten, även det en verklig historisk person. Jo, men det är sådant man inte kan förutse, menar Enel. Man tror man är försiktig, sedan är det någon helt annan som blir upprörd. I sin senaste roman Separator återvände Enel Melberg till sin egen historia, den som påbörjades i Modershjärtat. När man blir äldre vill man gärna följa upp saker. Separator utgår från den här sprickan, separationen, från hemlandet och från mamma. För flera år sedan tog Enel kontakt och träffade mamman igen, dock utan att kunna prata om brytningen. Det blev en av drivkrafterna för att skriva Separator: Hon lever fortfarande och jag hade önskat att hon skulle läsa och förstå, men hon har inte sagt något. Även i sina kommande verk kommer både Lars Andersson och Enel Melberg utgå från verkliga personer. Lars utger närmast en liten roman om den legendariske spelmannen Lomjansguten, medan Enel Melberg just nu gör research om kvinnorna runt Gustaf Fröding. De är båda vana att använda såväl fakta som fiktion i sina böcker, ibland renodlat, ibland sammanvävt, men Lars är orolig för att den skapade berättelsen underskattas, jämfört med det dokumentära och självbiografiska. Många börjar tappa känslan för vad fiktion är ett viktigt kunskapsinstrument för hur människor ser ut inuti, säger han, och konstaterar: Men det går ju inte att sätta fiktiva personer i en soffa och litteraturen lever mycket 11

region värmlands litteraturstipendium Både Enel Melberg och Lars Andersson har utforskat sin familjehistoria, men från mycket olika utgångspunkter. Enel Melbergs bakgrund är präglad av ofrivillig exil och separationer, medan Lars Andersson har rötter i Värmland sedan århundraden. tack vare soffprogrammen idag. Enel Melberg menar dock att det parallellt med den dokumentära trenden finns ett sug efter fiktion. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas ett behov av fiktion, men det har släppts fram mycket av det självbiografiska idag, och det kanske har med mediesituationen att göra. Men jag tror att det kommer att bli en mättnad på det också. Det har funnits liknande trender även tidigare, om än mindre tydliga. Lagerlöfs Gösta Berlings saga är ett exempel på hur en författare bröt med den då rådande realistiska trenden och istället tog ut svängarna i sitt berättande. Hon appellerar ju till grundläggande känslor; kärlekens överväldigande kraft, kärlek som övervinner döden. Hon håller greppet om läsaren och har en ton som man känner sig trygg med, och samtidigt för hon oss till olika slags djup som man kanske inte hade väntat sig, säger Enel Melberg. BOKTIPS En egen strand Aino Trosell En roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm. 50 år i maktens korridorer Jonny Ohlsson Jonny Ohlsson, legendarisk näringslivsreporter på Nya Wermlands-Tidningen, skildrar Värmlands politik, näringsliv, bankaffärer och viktiga profiler som verkat under 50 år. Spår av liv Åsa Wettre Möt kvinnorna bakom lapptäckena. Läs om hur mönster vandrat mellan Amerika och Sverige och om hur lapptäcken blev konst. 12

Deckarförfattaren Ninni Schulman från Lesjöfors kommer nu med sin tredje deckare om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund. Så här beskriver förlaget Forum boken: Det är tidig oktobermorgon och utanför slaktboden i Uvanå samlas byns jaktlag för ännu en dag bland björn och varg i Tiomilaskogen. Några timmar senare hittas en av älgjägarna, Pär Sanner, död på sitt pass medan hans fjortonåriga dotter som varit med honom är försvunnen. Vem av jaktkamraterna har velat Pär så illa? Finns det någon koppling till den tjuvskjutna vargen som hittades några veckor tidigare? Eller har hans tvivelaktiga affärer blivit hans död? Att Hagforspolisens nya krimchef, Petra Wilander, är lika misstänkt som alla andra i jaktlaget gör mordutredningen än mer komplicerad. Journalisten Magdalena Hansson är föräldraledig när Värmlandsbladet kommer med sitt stora sparpaket. För att försöka rädda sitt arbete och sin lokalredaktion undersöker hon fallet och tar risker som sätter hela familjen på spel. Livet i den lilla byn blir en mardröm för Pärs änka när deras hemligheter grävs fram en efter en. Och vem är egentligen vän och vem är fiende när det knackar på dörren? Ninni Schulman har arbetat som journalist sedan 1995 och bor i dag i Stockholm med sina barn. Hon växte dock upp i bruksorten Lesjöfors i Östra Värmland. Hennes två deckare om journalisten Magdalena Hansson, Flickan med snö i håret (2011) och Pojken som slutade gråta (2012), har fått mängder av lovord och sammanlagt sålt i drygt 200 000 exemplar. Maria Östergren Region Värmlands litteraturstipendium Stipendiet på 50 000 kronor instiftades 2008. Det delas ut årligen och skall ges till minst två och som mest fem enskilda verk med Värmlandsanknytning. Juryn består av representanter för Länsbiblioteket i Värmland, Karlstads stadsbibliotek, Värmländska Författarsällskapet och Föreningen Värmlandslitteratur. Stipendiet tillkännages på mässan Bok&Bibliotek i Göteborg och delas ut på Värmländska Bokmässan. Tidigare stipendiater: 2008 Erik Bengtson för romanen Amish, John Eriksson för Idrott i Nordvärmland, Marcus Grahn för romanen Picasso valde också Kristinehamn, Stefan Hammenbeck för Stefan Johansson: Bara tiden och livet förslog en konstnärsbiografi samt Anita Forsnäsgård (text) och Anders Palmgren (teckningar) för barnboken Åh, vad ni ska sakna mig. 2009 Anders Brokvist för diktsamlingen Allt jag vill för dig samt David Liljemark för serieboken Boltzius. 2010 Mia Skäringer för Dyngkåt och hur helig som helst samt Malin Biller för serieromanen Om någon vrålar i skogen. 2011 Torbjörn Sjöqvist för Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt, en bok om Johan Lagerlöf och hans syster Selma samt Sven Smedberg för tre böcker: diktsamlingen Strandbarnet och fackböckerna Zetterquist en krönika om den värmländska musiker- och konstnärssläkten samt Klässbols linneväveri att väva sin historia. 2012 Peter Olausson för Ljus över Värmland en bildningshistoria och Valter Berg för Svartrockarnas kamp. En herrgårdssägen Selma Lagerlöf Roman av Selma Lagerlöf, skickligt tecknad som serie av Marcus Ivarsson. Skuggsidan Per Gustavsson Barnbok. En finstämd mysrysare om ett barn som tar makten över drömvärlden och bemästrar kusligheterna med sin fantasi. Jag vet var jag kommer ifrån Ingemar Eliasson En resa från värmländsk landsbygd till det kungliga hovet. I boken berättar han öppet och med stor självinsikt om slitningar och utmaningar i det politiska toppskiktet. 13

det åttonde underverket det heliga tramset När jag var liten sågs det som dåligt att läsa serier, det var inte riktiga böcker. Nu har man förstått att det kan vara precis tvärt om, att vissa saker blir mer tillgängliga i serieform. Det är en positiv trend, att serier erkänns som både konst och litteratur. Så har man inte blivit behandlad tidigare, säger tecknaren Malin Biller. I sin nya bok Det åttonde underverket använder Malin Biller serieformen till att med humor visa på saker som ofta omärkligt styr våra liv. Jag vill förmedla något slags livsglädje och en känsla av det heliga tramset, som jag brukar säga. Man går omkring och tror att man ska vara på ett visst sätt, och då kan tramset och skrattet bli befriande. Uppslagen till Det åttonde underverket återfinns ofta i vardagen, i saker hon ser omkring sig, som exempelvis reklamens stereotyper. Vi kvinnor ska skrika och hoppa av glädje när vi ser en walk-in-closet, och männen får också roller som kan kännas väldigt begränsande och faktiskt förnedrande. Gränsen mellan reklamen och verkligheten är ibland tunnare än man tror. Som när min man skulle köpa dammsugare och säljaren försökte locka honom med att en viss modell hade fräcka fälgar! Trots att han är totalt ointresserad av teknik och bilar. Maria Östergren A Thomas Johansson Malin Biller började utbilda sig inom måleri, på den tiden då serier inte ansågs vara konst, men bytte senare inriktning till Serieskolan i Malmö där hon började 2002. Det var det perfekta sättet att uttrycka sig på för mig, det var som att komma hem. Idag bor Malin Biller i Göteborg, men hennes nästa projekt anknyter till en gammal och kär inspirationskälla. I serieform kommer hon att återberätta några av Gustav Frödings dikter. Jag har varit i Värmland nu på lite studieresa. Det var fantastiskt, att hitta vägskälet där dom dansade bortivägen. Just nu sitter jag med Landsvägsmaja. När hon som tonåring i Karlstad fastnade för Frödings poesi var det främst allvaret och utanförskapet i En Ghasel som fascinerade. Idag läser hon på ett annat sätt, och känner även igen sig i viljan att roa. 14

p Med humorns hjälp ifrågasätter Malin Biller de stereotypa roller som vi människor förväntas passa in i. Tecknar gör hon numer i sin lokal i Majorna i Göteborg. z Jag vill förmedla något slags livsglädje, säger tecknaren Malin Biller. Verket kommer ut nästa höst och ska bli en årsbok för Frödingsällskapet, med målet att fungera både för den som kan sin Fröding och för helt nya läsare. Jag försöker gå på känslan och lämna mycket till läsaren. Nöja mig med att göra poesin tillgänglig. FAK TA Namn: Malin Biller Född: I Helsingborg, uppvuxen i Karlstad. Bor: Göteborg Arbetar som: serietecknare och illustratör Aktuell med: Det åttonde underverket Tidigare böcker: Du vet att du vill, Lycko- Biller och Om någon vrålar i skogen Övrigt: föreläser, skriver krönikor och spelar elgitarr. 15

rycket av en ny vinkel Samtalet om litteratur är viktigt. Det menar Erik Bergqvist, som säger: Pratet blir som broar mellan läsarna, annars blir det en väldigt ensam upplevelse. Att skingra vanlighetsdimman Dikt handlar om förståelse, inte om förklaring. Det är därför man skriver, därför man läser. Man försöker förstå; kärleken, sorgen, filmen... Det säger poeten och kritikern Erik Bergqvist från Karlstad som nyss kommit ut med sin femte bok, den kritikerhyllade diktsamlingen Skingra. 16

Maria Östergren A Sofia Runarsdotter Det är när vi pratar om att läsa poesi som han säger så, att dikt handlar om förståelse. Man letar ju efter sin egen erfarenhet i dikten, en rad, en mening som talar till en. Då har man en ingång i dikten. Man behöver inte tycka om hela dikten, det räcker med ett ordval eller en mening. Om man ställer större krav än så på sig är risken stor att man ger upp för tidigt. Jag tror det är det som kan skrämma folk med poesi, och som kan skrämma mig med, att man är så ensam med den här texten och förväntas känna en massa, och så förstår man inte. Erik Bergqvists egen diktkonst är lågmäld men laddad. Den skildrar lyhört korta ögonblick som han liksom fryser ner till bilder för att sedan utforska dem med språket. Det är personligt men intellektuellt, livet sett som utifrån men med stark närvaro. Räv, julafton Mellan två äppelträd just där sorgen gav upp ordet smyger du fram Blickens bett i nuet, svansen en saga varje fråga formar dig, kring en avgrund ingen har andats Tydligare än så här blir inget sorkens avslitna huvud, änglars tveksamhet, pälsens betecknande av fältet Långt där borta utkast till eller rester av farleder och jag är mindre ensam nu Recensenter har kallat Erik Bergqvists poesi för klassisk men ändå fri. Många ser en närhet till Tomas Tranströmer, som han tidigare skrivit om och blivit vän med. Men vid frågan om likheter mellan dem svarar han nekande, men konstaterar: Vi har en sak gemensamt koncentrationen. En del poeter pratar ju mer, går in i ett slags flöde. Jag är nog ganska sträng. Man pratar så mycket annars. Medan Tranströmer ibland skriver utifrån en plats där berättaren faktiskt verkar känna sig fri, så verkar Bergqvists dikter snarare sträva mot en sådan plats som mot en utopi. Det kan nog stämma, i någon mån, även om det är en förenkling. Jag är nog mörkare. Ibland, förut, lade jag in en strimma av ljus bara för att jag inte orkade med att det var så mörkt. Men det finns faktiskt humor också, lägger Erik till. Humor är jätteviktigt i det jag skriver, inte minst när det är som jobbigast och svårast. Hallon de tysta bären. Man lossar dem med ett slags sorg. Två tre fem gömmer i handen, känner deras muskler slappna av gapar och slänger in alla på en gång. Vet just då inte hur gammal man är. Sommaren är måttlös på håll en väldig sfär väl framme bara ett blänk. Mållöst liten och vidgad i önskningen om sig själv En mun talande utan ord rött blänk saliv midnattens horisont fulländat meningslös. Erik Bergqvist fick sin första diktsamling utgiven år 2000. Sedan dess har han kommit med essäboken Försvinnanden och tre ytterligare diktsamlingar, varav den senaste, Skingra, är utgiven på Albert Bonniers Förlag. Han är glad över den möjligheten. Samtidigt menar han att det alldeles oavsett är svårt idag att nå ut med poesi på grund av förändringarna inom media och att samtalet om kultur av samma skäl håller på att utarmas. Precis som när det gäller musik så tycker jag det är viktigt att prata om poesi. Poesi är oftast en så privat upplevelse. Det där pratet blir som broar mellan läsarna, annars blir det en väldigt ensam upplevelse. Om jag skriver en kritisk text om en bok försöker jag få syn på den erfarenhet som romanen bygger på. Då går jag in med min egen erfarenhet. Det är därför litteraturen är så viktig, för att den ger oss nycklar till hur vi kan förstå varandra. Vi tvingas konfronteras med människors inre liv och handlingar, även om de inte är verkliga. Som för många är skrivandet ett sätt att vara, och som han själv säger, att förstå. Det är när jag inte kan säga saker på något annat sätt, när tanken vill ha diktens form. Men jag vet inte vilken form förrän jag börjar skriva. Ibland havererar det och blir liggande flera år. Jag har en skokartong hemma med lösa lappar, där jag kan skriva ner bara två rader kanske. När jag inte kan jobba vidare med det så lägger jag det ibland i kartongen. Det kan vara så att jag bara inte orkar skriva den just nu. Och dessutom börjar ju den där fotbollsmatchen nu. Erik Bergqvists poesi har ibland kallats för tung, om än i positiv bemärkelse. Det är dock något som bekymrar honom allt mindre. Det viktiga är om det är bra eller dåligt, inte om det är svårt eller lätt. Och det handlar i någon mån om att försöka se och få andra att se något på ett nytt sätt. Det är nog en av de starkaste drivkrafterna, att försöka fördriva den här vanlighetsdimman som är över allting. Jag vill att man ska kunna känna rycket av en ny vinkel när man läser. En utomjordisk telefonkiosk i Camargue. Lågsäsong. De skriker i var sin lur. Grapesol. Motvilliga flamingos. Griniga kypare. Invalidiska parasoll. Ta in här, supa ner sig. Eller köpa våtdräkt, knallröd, lära sig surfa. Leva på svärdfisk och Perrier. 17

när minnet är allt som är kvar STRÖVtåG i Alsterns dal Foto: Severus Tenenbaum 18

I Gustaf Frödings poesi kommer Alsterns dal ständigt åter, som en magisk botten eller fond. I minnet återkom han hit, till lyckliga somrar och lov, till barndom och magiska platser: dungen där göken gol, dansen bort-i-vägen, Vänerns stränder och faderns gård. Alsterdalen öster om Karlstad är bevarad och födelsehemmet Alsters herrgård står kvar, som minnesgård med café. Fotografen Severus Tenenbaum reste dit, med tankarna fyllda av Frödings dikt Strövtåg i hembygden och Mando Diaos nya tonsättning av den på skivan Infruset. 19

när minnet är allt som är kvar Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad! - Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad. Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar. Och det är som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi. Och det är som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung. Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal. Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore drömt: Det är kastat för vind sedan tjugo år, det är dött och begravet och glömt. Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal. Ur sviten Strövtåg i hembygden, (Stänk och flikar 1896) Gustaf Fröding 20