Avelsrapport för år 2004

Avelsrapport för år 2004 Under året har 72 (65) wachtelhunds kullar registrerats i SKK. Dessutom har 10 hundar importerats. Av importerna har 8 kommit från Tyskland, en från Tjeckien samt en hund från Norge. Detta har resulterat i 502 (426) wachtelhundar som registrerats i Sverige. Medeltalet i valpkullarna ligger kvar på 6-7 valpar/kull. Ingen kull har fått avelsförbud pga. föräldrarnas Hd-status. 18 nya kennelnamn har godkänts för uppfödning av wachtelhund. Föräldradjuren har i 70 % av kullarna varit jaktprovsmeriterade. I 9 kullar saknar föräldrarna jaktprovsmeriter helt från wachtelhunds jaktprov och i 13 kullar har bara den ena föräldern jaktprovsmerit. Populations utvecklingen Inaveln i rasen låg år 2004 genomsnittligt på ca 2 %. Vi håller därmed den rekommenderade högsta nivån i rasen. Enskilda parningar kan både ha lägre eller högre inavel. Arbetet med att bredda avelsbasen fortgår. Detta arbete går långsamt och är inget vi kan ändra på snabbt. All avel ska bedrivas i genetiskt bärkraftiga populationer för att rasen ska kunna bevara sin genetiska variation och därmed sin utvecklingsmöjlighet. Djurstammar med färre än 50 individer i effektiv population betraktas i art bevarande sammanhang som utrotningshotade. Första när man har över 100 individer går förlusten av gener så långsamt att den naturliga selektionen kan matcha förlusterna. Djurstammar med 400-500 individer i effektiv population anses kunna överleva obegränsad tid utan allvarliga slumpmässiga förändringar som hotar vitaliteten. För praktiskt avelsarbete på hund är det alltså önskvärt att inte underskrida 100 individer i effektiv population och ha en långsiktig strävan att nå en nivå på 200 djur. Citat från Avelsboken, SKK-förlag, Lennart Swensson,Agr.dr Förklaring av effektiv population: Inom genetiken används en matematisk, teoretisk modell för beräkning av en populations genetiska bärkraft. Ett mått på populationens förlust av genetisk variation över tiden. Om variationen försvinner blir populationen mycket sårbar. Om variationen ökar minskar sårbarheten. I den bästa av världar skulle avelsbasen se ut så här: Ett riktvärde för långsiktig bärkraftig avel brukar anges vid minst 100 olika, ej besläktade individer. Dessa består då av minst ca. 25 olika avelshanar i likvärdig oc samtidig använding samt minst 100 tikar i samtidig avel. En medveten styrning av avelsarbetet krävs så att de flesta familjer (Linjer) bidrar med avelsdjur till nästa generation. Så ser inte verkligheten ut för vår ras! Vi har just nu färre än 100 olika, ej närbesläktade hundar i avel. Registrerings siffrorna för rasen stiger men den effektiva populationen ökar inte

lika snabbt. Avelsbasen kan däremot riskera att minska med stigande registreringssiffror pga. att fler närbesläktade hundar används. Men läget är dock ljusare än på 80-talet.(se Nulägesrapporten i klubbtidningen nr 2, 2004) Rasens hela population är uppdelad i olika linjer/familjer eller stammar utan större utbyte av avelsdjur mellan linjerna. Här finns alltså en dold reserv(genbank) som inte uttnyttjas. Det är som att ha massor av pengar på banken. Det är inte förrän man använder pengarna man kan ha praktisk nytta av dem. SWK vill hålla en balans mellan att ha en fullgod, sund jakthund samt en bärkraftig population inför framtiden. Avelsdjuren selekteras främst efter jaktliga meriter, sundhet samt om de breddar eller minskar avelsbasen. Detta kan leda till svåra val ibland. Selektion är naturligtvis nödvändig inom all ras avel eftersom vi strävar efter en viss typ av jakthund. I de fall avelshunden minskar avelsbasen måste extra STOR hänsyn tas till sundhet, meritering från jaktprov samt eventuella andra egenskaper som är värdefulla för rasen. Likaså om syskon(familjen) används flitigt i avel påverkar detta hur mycket man kan använda vissa hundar. De hundar som minskar populationen bör användas med extra stor försiktighet och i begränsad omfattning om vi vill bredda avelsbasen. Detta är förklaringen till att vi vid parnings rådgivning inte bara kan titta på enskilda hundars prestationer. Vi specialklubben för Wachtelhunden i Sverige måste alltid ta hänsyn till hela rasen och se till att föra utvecklingen framåt. SWK dvs. vi medlemmar har ett stort ansvar för rasens utveckling. Alla som funderar på att använda sin hund i avel bör fundera ytterligare en gång om hunden tillför rasen något. Ibland är det svårt att kunna göra den bedömningen själv eftersom det är svårt att vara objektiv och inte heller har man vanligen så många andra hundar att jämföra med. Då kan det vara bra att ta upp sina funderingar med avelsgruppen. Om det är så att den tilltänkta avelshunden minskar avelsbasen men där ägaren ändå vill använda hunden så försöker vi finna lämplig partner som kan begränsa minskningen av avelsbasen och helst öka den. I vissa familjer är det svårt att finna en partner som inte är nära släkt med den egna hunden. Just nu är det barnbarn till Tiberius vd Tanzlaube som har det svårast. Tiberius har i nuläget rekordmånga barnbarn 429 stycken vilket tydligt visar på en mycket snäv avelsbas. Täckhunds användning 2004 En avelshanhund bör inte få mer än 5 % av rasens valpar i sin generation. För vår ras innebär det HÖGST 80 valpar under hela avelstiden. Gärna färre och bättre än många och dåliga. Om vi följer detta kommer vi på sikt att få en stabilare och sundare avelsbas. Ett svårlöst problem vid avelsplanering/rådgivning för rasen är att få kontroll över användningen av hundar i andra generationen efter en välanvänd hane eller tik. Något bra och enkelt hjälpmedel för att hålla koll på detta finns ännu inte utan vi är hänvisade till manuellt

förfaringssätt. Önskemål har framförts för datorbaserad hjälp för detta men det har ännu varit svårt att lösa. En hanhund kan snabbt få många valpar. I en liten ras kan det få svåra konsekvenser. Idag är vi i den andra boomen - numera är det grisjakten som lockar en del att försöka gå snabba vägar. Vad man kan vinna på kort sikt förloras på längre sikt i negativa effekter av inavel. 50 hanhundar användes under 2004. Av dem har 4 hanar används till 4 kullar, en hane har 3 kullar, 9 hanar har 2 kullar. Resterande hundar har en kull vardera. Nedan visas de hanar som användes år 2004. Deras totala antal valpar t.o.m. januari-05 syns i kolumn 3. Thor aus Saufeld har uppnått MAX antal valpar och bör inte användas mer. Istället bör bra avkommor efter honom kunna bli aktuella. Flera av hundarna nedan är närbesläktade. Följande exempel kan ges: Wachtelmans U-kull har hittills 82 avkommor. Wachtelmans Urax har över 100 barnbarn själv. Jägmästaren B + C kull som är helsyskon har hittills över 100 avkommor. Junkerns X-kull har likaså över 100 avkommor tillsammans. Far till X-kullen är Schock vd Tanzlaube och han har 116 barnbarn i Sverige, han finns även bakom andra hundar i landet förutom X-kullen. Kommentar till listan: Kursiverade hundar tillhör dem som minskar populationen genetiskt. Ska användas sparsamt. Namn kull- 04 Totalt antal valpar Alex-Kim 1 8 \ Allbin 1 20 \ BV Tells Wiktor 1 11 \ Bernås Zimba 2 19 Bivråkens Racker 1 4 \SUCH Bivråkens Troll 2 23 \ Carl-Hermans Äddie 1 5 Cheops 1 6 \ Chico 1 2 \ Dark Forest Atlas 1 9 Dougals-Q 1 5 >Falko Weidelsburg 1 8 \Florahöjdens Donovan 1 34 Florahöjdens Floyd 2 31 \ S Fritz 1 34 \ Hatz Watz Ladys Nalle 1 7 \ Harsätras Terry 4 31 Hatz watz Lotus 1 4 > S Ingo Weidelsburg 1 9 \ Jack 18899/93 1 36 \ Jaktgranats Åman 1 27 \ S Julius v Plackweg 4 34 \ Junkerns X-et 2 36 \ Jägmästaren Blixen 1 16

\ Karo 1 1 \ Knestorps Enzo 1 52 \ Knestorps Falco 1 16 \ S Knestorps Figo 4 40 \ Laban-BMO 1 19 \ SUCH Leo-BMO 1 7 \ Ljungkullens Nosler 1 14 \ Ljungkullens Pablo 2 12 \ Loke 1 8 Milou 1 12 \ Murphy 2 20 \ Nelson v Gade 2 45 Nöbbelövs Acke 1 7 \ Onuris v Gade 1 40 > Pablo v Dreiannen 1 4 PT Lincoln 1 8 \ Snyggas Bascer 1 6 \ Thor a Saufeld 4 74 \ Tunwachtels Baccus 3 31 \ S Ursus Lichtenburg 2 39 \ Wachtelmans Udo 1 7 \ SUCH Wachtelmans Urax1 45 \ Wachtelmans Vito 1 21 \ Watson 1 8 \ Vicco vd Gonzeburg 1 6 \ Zipp 2 9 Urvalskriterier för täckhundarna 1. De har stratat på jaktprov och bör ha bätre resultat än ras genomsnittet eller komma från en kull med bra genomsnitt på jaktprov. Bra meriter från olika prov ett önskemål. Dock minst Ukl. Hänsyn tas till kullsyskon och nära släktingars provresultat. Ju fler syskon som startat På jaktprov dess då bättre förstås. 2. Hälsa ledröntgen och ögonlysningsresultat utan defekter. Övrig sundhet, mentalitet också viktig. Om syskon har kända defekter påverkar det om hunden rekommenderas eller ej. 3. Kontrolleras om de tillför eller minskar avels basen. Tre genetiska kriterier finns: Avråds från användning = minskar avelsbasen kraftigt Gränsfall = marginell minskning av avelsbasen OK = ökar avelsbasen 4. Hundar som genetiskt avråds för avel måste vi ställa högre krav på meriter mm. Råder inget förbud att använda hundar som genetiskt minskar avelsbasen. Avelsdebuten Det är önskvärt att avelshundarna inte debuterar i avel före sitt tredje levenadsår. Denna uppmaning har de flesta ägare till avelshundar följt inom rasen.

Hanhundar kommer vanligen in i avel vid 3 års ålder.tikar debuterar vanligen vid 3-4 års ålder. SKK-regelverk tillåter högst 5 kullar/tik samt har även en åldersspärr vid 7 år. Vinsten med att vänta tills hundarna är på sitt tredje år är enkel. Många sjukdomar visar sig först efter 3 år ålder. En hund som är 3 år vid avelsdebuten har i sin tur föräldrar som uppnått en ålder av minst 6 år och de har då avslöjat om de själva är friska från exempelvis hudproblem eller andra sjukdomar. Om de insjuknat i någon sjukdom kan vi hinna begränsa spridningen av detta genom att avstå från avel på den individen. Detta kräver förstås en öppen och ärlig kommunikation. Dessutom har en hund som är 3 år eller äldre visat sin förmåga jaktligt och tikarna har mognat både fysiskt och mentalt fr att kunna ta hand om en kull valpar. Tikarna har hunnit med några löp och då visat om dessa är normala eller ej. Det är väsentligt att tiken fungerar normalt när det gäller allt omkring fertiliteten, valpning och omhändertagande av avkomman. Tikar med valpningsproblem är kanske inte lämpliga för avel. Det finns en ärftlig faktor i valpningsmönstret som bör beaktas. Dock bör det påpekas att nya uppfödare ibland har bristande kunskap och rutin om valpningar och problem som kan uppstå vilket leder till fler veterinära ingrepp. Avelstikarna får vanligen 1-2 kullar under sin levnad. En beräkning på ca 500 kullar visar att av tikarna har 51 % en kull 26,5 % två kullar 15 % tre kullar 5 % fyra kullar 2 % fem kullar Siffrorna visar att majoriteten av uppfödarna inte har någon storuppfödning. Uppfödarna har ett gemensamt och det är att de är jägare. Anledningen till hur många kullar man tar på sin tik varierar mycket och där ser inte gruppen lika homogen ut. I gruppen med en eller två kullar finns naturligtvis uppfödare som regelbundet har valpar men med olika tikar som då inte får fler än en två kullar vardera, de debuterar då ofta efter 4 år ålder. Inom de största grupperna finns många som främst använder sin tik för praktisk jakt och inte har planer på att syssla med avel i stor skala. Vi finner också de som efter en kull avstår från fler kullar bland annat pga. att uppfödning av hundar är mycket krävande på olika sätt. Många uppfödare är yrkesarbetande och har svårt att kunna spendera sin tid som de vill många prioriterar ledig tid för att kunna jaga framför att sköta en valpkull under semestern. Naturligtvis finner vi också uppfödare som tar en kull för att själv behålla en valp efter sin omtyckta tik. Anmärkningsvärt är att i den lilla gruppen på 2 %, som tagit fem kullar/tik består av en liten grupp tikar varav ett fåtal är importerade. Gruppen består av fler omeriterade tikar än meriterade! Flest jaktprovsmeriterade tikar återfinns i gruppen 1-3 kullar. Uppfödning av jakthundar är naturligtvis mer krävande jämfört med uppfödning av sällskapshundar. Tikarna används i praktisk jakt och uppfödaren är jägare. Kanske är det tiden som reglerar hur många kullar man har per tik?

Är det ett problem för rasen att det är många uppfödare som har 1-3 kullar? Svaret är troligen nej. Det behövs alltid fler tikar än hanar i avel. Eftersom avels basen är smal är det i praktiken inget problem att tikarna får få kullar. Det kan i stället vara en fördel att de inte producerar för många närbesläktade hundar. Önskvärt är naturligtvis att hanhundarna kunde användas lika försiktigt. HD-undersökningar Av dem som registrerades år 2003 och som hunnit undersöka sina höftleder har 82 % bedömts som Hd-fria, dvs. A B. Andelen fria hundar ökar under åren och tendensen är att det blir fler A hundar. Uppdelning enligt bokstavsindelning: A 59 % B 23 % C 12 % D 5 % E 1 % Hd-bedömningen enligt bokstavsindelningen innebar en skärpning av avläsningen från tidigare system. Frekvensen låg år 2000 på 27 % pga. att det då vara några kullar med mycket Hd och dessa påverkade utfallet under det året. Systemet var nytt för avläsarna och rutinerna på veterinär klinikerna var olika- det kan också bidra till utfallet på gott och ont Efter år 2000 har frekvensen av Hd minskat. Sammantaget för hela perioden från år 2000 till och med år 2004 så ser det ut på följande sätt: 80 % Hd-fria Fördelning 1055 undersökningar: A 57 % B 23 % C 14 % D 5 % E 1 % AD-undersökningar Armbågsfelen håller sig på samma nivå som tidigare. Av de 236 undersökta hundarna under år 2004 var 89 % utan problem. Hittills har 1974 hundar undersökt sina armbågar. De grövsta fallen som debuterar före ett år ålder innebär ett mörkertal. Dock kan man få en viss registrering även av detta eftersom försäkringsbolagen och SKK samarbetar omkring detta. Fördelning av AD AD-ua 89 %

Ad 1 9 % Ad-2 2 % AD-3 0 % Ögon Inga fall av PRA har upptäckts. Enstaka hundar med katarakt förekommer i låg frekvens. Inga andra allvarliga ögonsjukdomar har rapporterats. Övriga sjukdomar Någon alarmerande ökning eller förändring har inte skett av den övriga sjukdomsbilden. Eftersom det föds fler hundar så kommer vi att se fler hundar med sjukdomar men procentuellt i förhållande till de som föds har inte sjukdomarna ökat. Problem med huden förekommer och är kanske det vi vanligen ser eller hör talas om. Efersom det finns många orsaker till hudsjukdom är det svårt att se någon tydlig tendens eller klar diagnos till hudsjukdomen. Ett observandum är hypothyreos (underfunktion av sköldkörtelhormon) som kan vara en bakomliggande orsak till hudproblem. Hunden kan framgångsrikt medicineras mot detta och bli fri från sina problem men den ska naturligtvis inte användas i avel! Allergier är ett växande problem i hela samhället så även hos husdjuren. Hos barn diskuteras alltmer miljögifter i hemmet som utlösande faktor till astma/allergi. På hund är det ännu inte den diskussionen utan här talar man mest om arv. Parasiter som rävskabb orsakar också stora bekymmer men går att bota vanligtvis. Epilepsi liknande kramper har rapporterats. EP är ett symtom på skada. Främst hundar över 3 år observeras kramper hos. Många upptäcker detta i samband med jakt. I vanlig bov kan vara att hunden har för lågt blodsocker eller är uttorkad. Klar diagnos har inte kunnat ställas i de flesta fall. Orsakerna kan vara många till varför hunden får kramper. Bakomliggande annan sjukdom i lever, hjärnan och hjärnhinnor bidrar. Lika vanligt är yttre påverkan via skador, exempelvis sparkar, olika trauma vid kontakten med vilt, trafikolyckor mm. Andra orsaker kan vara parasiter, virus, bakterier och förgiftningar vilket ger skador. Ofta får vi aldrig någon förklaring till problemet. På människa vet vi att syrebrist under förlossningen kan ge hjärnskador som leder till epilepsi hos barn. En teori man kan fundera över är tikarnas valpningar. Om valpningen varit utdragen pga. värksvaghet vid stora kullar eller andra komplikationer vid valpningen har man hos andra raser kunnat se ett samband mellan frekvensen av epilepsi och valpningsproblem. Detta är mycket intressant och förtjänar att lyftas fram till forskning. Det finns, om detta stämmer, all anledning att vara vaksam på tikarnas valpningar. Epilepsi pga. förlossningskomplikationer är inte ärftligt i så fall utan egentligen mer otur. En tik avled under året i status epileptikus. Tiken hade varit dräktig men kastat kullen/fött dem för tidigt. Anledningen till denna tragiska händelse är okänt då tiken inte obducerades. Dräktighet är alltid en stor risk för en tik.

Två valpar ur olika kullar utan släktskap avlivades pga. kramper före 3 månaders ålder. Hydrocefalus(vattenskalle) kunde konstateras hos den ena valpen. Andra missbildningar som rapporterats är en valp med stort bukbråck. I detta fall föddes valparna prematurt och ingen överlevde. Flera hundar har drabbats av erlichia och/eller borrelia (fästingsjukdomar). Symtomen har varit varierande. I några fall har hunden inte återhämtat sig efter infektionen utan har avlivats. Jakthundar löper naturligtvis stor risk för dessa sjukdomar. KOM IHÅG att skydda din hund mot fästingar! Infektion med hundens herpesvirus misstänks ha orsakat att två valpkullar inte överlevde. Herpesvirus är mycket farligt för nyfödda valpar medan äldre hundar inte har mycket besvär av viruset. Knäluxationer anses vara ett växande problem enligt vissa veterinärstationer som specialiserat sig på ledsjukdomar. Det är ett känt problem i Tyskland så det är väntat att vi också importerar detta vilket ökar bekymren. Enstaka hjärtfel med olika diagnos rapporteras också. Någon tydlig bild av nedärvningen av hjärtsjukdom går i dagsläget inte att se. De hjärtfel som rapporteras i rasen under årens lopp har varit olika. Ett fall av misstänkt dvärgväxt följs nu upp. Säker diagnos är inte fastställd. Det är det första fallet inom rasen. SWK planerar att genomföra en hälso enkät för att försöka få grepp om samt uppdatera vad medlemmarna och ägarna av hundarna har för erfarenheter. Ett stort tack till dem som spontant kontaktar avelsgruppen och informerar om problem. Det är viktigt att informationen kommer fram så vi har möjlighet att reagera inför allvarliga problem som kan dyka upp. Unghundsproven Ukl är intressant ur avelssynpunkt då det visar hur jaktanlagen nedärvs. Önskvärt är att flertalet av valparna ur kullarna startas på UKL-proven. Det är det bästa sättet att få kännedom om föräldrarnas nedärvning till avkomman. Det innebär inte automatiskt att man har en avelshund med sig hem efter att ha startat på UKL. I den praktiska jakten måste hunden få utveckla sina goda anlag. Förhoppningsvis kan man när hunden börjar få jaktlig vana starta på ÖKL-prov eller andra prov för att vi ska kunna se mer av hundens jaktliga förmåga. Deltagandet i Ukl har ökat till 36 % av de hundar som registrerades 2003. År 2003 startade 32 %. 169 starter gjordes i UKL under år 2004 av hundar mellan 9 och upp till 24 månader ålder. Fyra hundar var registrerade 2004 och en hund 2002. 12 hundar gjorde två Ukl under året.

Medeltal i varje moment i Ukl 2004: Drevlängd Drevskall Drevtid Drevsäkerhet Sök Vatten Skott Apport Förighet ÅR 4,8 6,97 5,16 5,22 4,46 6,7 7,6 4,7 7,5 2004 4,4 6,96 4,91 4,7 4,97 7 7,78 5 7,65 2003 4,85 7,14 5 5,21 5,17 7,36 7,89 5,32 7,5 97-2002 Jämfört med tidigare år är skillnaderna marginella. Olika vittringsförhållanden bidrar troligen till skillnader under drevmomentet. Fältförhållandena var bättre under år 2004 jämfört med de två föregående åren. Apportering Misslyckades 54 startande med (32 %). År 2003 misslyckades 30 % i momentet. Skottreaktion 6 hundar har bedömts med 1 poäng(skotträdda), 3 hundar med 6 poäng (svag reaktion), Totalt har 5 % av de startande fått lägre än 8 poäng i skott. År 2003 hade 6 % lägre än 8 poäng på skottreaktion. Skogssöket Många faktorer bidrar till den negativa utvecklingen. Det är viktigt för SWK att följa upp hur olika prov fungerar. Detta för att vi ska kunna förbättra förhållandena om vi misstänker att det kan påverka provresultaten. Proven ska vara så optimala och likvärdiga som möjligt för alla startande hundar. Vid enkätundersökningen som genomfördes 2004 (RAS-projektet) visade det sig att majoriteten av ägarna använder sin hund huvudsakligen till skogsjakt. Därefter var det till eftersök på klövvilt. Ett fåtal använde sin hund även som apportör. Då endast vid ett fåtal tillfällen per jaktsäsong. Rasens fokus ligger således på skogsjakten och där bör vi lägga tyngdpunkten. SWK bör bättre informera och upplysa om att rasen är en stöberhund, dvs. en skogsjakthund. Däri ligger att vi bättre bör lära ut hur man tillvaratar hundens anlag för den effektiva skogsjakten. För SWK:s avelsgrupp, 2005-03-24/L.Kalling e.u.