Alarmklockan tjöt envist. satte sig sakta upp och tryckte av klockan. Hon tände lampan och drog sig upp. Det var en helt vanlig morgon. Hon åt frukost och klädde på sig. Hon drog sin borste genom hennes tjocka blonda hår. satte sig framför spegeln och plockade fram sminket. Egentligen tyckte hon inte ens om att sminka sig, men hur skulle det se ut att komma till skolan utan? -? ropade pappa Göran. Han kom fram till henne där hon satt vid spegeln. - Ja? svarade samtidigt som hon koncentrerat tog på maskaran. - Jag slutar sent ikväll, vid åtta. Ska jag hämta dig då hos Lovisa? Lovisa. Lovisa som var s bästa vän. Lovisa som bara var fjorton år, kortare än alla andra i sin klass. Lovisa med det tjocka bruna håret, mycket finare än hennes eget. - Ja, men om jag vill hem tidigare tar jag bussen, svarade och reste sig upp. Hon tog på sig jackan och tog väskan i handen. Hon gick fram till Göran och kramade honom. - Hej då! Vi ses ikväll, sade och stängde ytterdörren bakom sig. Hon kollade på klockan, 07.40. Bussen går om 5 minuter. Hon gick i snabb fart mot busshållsplatsen vid den gamla skolan. Skönt att kunna bo mitt i staden, som Lovisa. Ha nära till allt, liksom. Det var därför hon var hos Lovisa så ofta och för att träffa henne förstås. När hon kom fram var klockan 07.45. Bussen var försenad som vanligt. Hon frös och knäppte jackan. Nu kom bussen. Hon klev in och tryckte ner busskortet i automaten. Hon gick och satte sig nästan längst bak. Bussen började åka. Bussen körde snabbare än lagligt, som alltid. Inte för att det gjorde henne något. Det var alltid samma busschaufför. Olof hette han. En skum typ, pratar alltid ivrigt med alla. Man han skulle aldrig göra någon illa. Han var bara ensam. När bussen kom fram klev hon av och gick mot skolan i snabb fart. Hon gick in i skolan. Samma fula skola som hennes mamma hade gått i. När hon kommer fram möter hon vaktmästaren. Hon tittar på honom och möter hans blick. Han glor på henne och ler. - Hej, säger han och fortsätter titta. Han granskar hennes kropp upp och ned. blev äcklad och började gå mot sitt skåp. Hon lade in väskan och jackan i skåpet. Hon tittade bak. Han stod kvar och glodde fortfarande på henne. - Tja. tittade upp, Lovisa. Hon log. - Hej, svarade hon. - Fan vad han glor. - Mm, jag vet.. Jävla äckel. ställde sig upp och låste skåpet. De kramade varandra. - När ska du hem idag? - Typ åtta. - Jag slutar tio över, men vänta vid mitt skåp när du har slutat, sade Lovisa samtidigt som hon drogs med sin klass mot klassrummet de skulle ha lektion i. satt vid Lovisas skåp och väntade. Hon kollade igenom Instagram på mobilen. Plötsligt kände hon en hand på sin axel. Hon tittade upp. Vaktmästaren. - Vad gör du här helt ensam,? Hans röst var hes. Varför kunde han hennes namn? Hans ögon var iskallt blåa. Det mörka håret låg platt på huvudet. Han kan inte ha klippt sig på ett tag. Han böjde ryggen när han pratade med henne. Han var ju så lång, minst 1.90. Han började småle och hans underläpp var sprucken. Undrar hur *

gammal han är? 25/30 kanske? - Jag väntar på min kompis, sade och samtidigt såg hon Lovisa komma gående genom korridoren mot sitt skåp. När hon kommit fram tog hon ut sina grejer och de gick tillsammans ut i den kalla eftermiddagen i april. - Jag måste gå nu, bussen går om tio minuter. tittade upp på Lovisa när hon sa det. Lovisa nickade och strök bort hennes mörka hår ur ansiktet och satte det bakom öronen. De reste sig ur sängen där de hade suttit och pluggat till s historieprov. Hon plockade ihop sina saker och smällde igen boken från uppslaget av den franska revolutionen. Hon lade sakerna i sin väska och de gick ut i hallen. - Ska du åka nu? ropade Karin, Lovisas mamma, från köket. - Ja, bussen går om 10 minuter. knöt sina röda slitna converse och satte på sig sin nya snygga vårjacka. - Hejdå, vi ses imorgon, sade Lovisa och kramade. kramade tillbaka och svarade: - Ja det gör vi. Hej då! Hon gick ut och stängde dörren bakom sig. Det var iskallt ute, fast det var april. Hon började gå ner för backen från Lovisas hus mot busshållsplatsen. Den låg precis nedanför backen. Hon tryckte in lurarna i öronen och satte på musik. Hon ställde sig vid hållplatsen och väntade. Hon frös och började huttra. Plötsligt kom en bil och saktade ner till hållplatsen. En gammal röd Volvo. Hon försökte se om det var hennes pappa som körde, men såg inget ansikte. Hon gick mot bilen och öppnade dörren. Hon förstod att det var hennes pappa som körde. Han skulle ju hämta henne om hon inte hann ta bussen. Han hade alltid olika bilar, han jobbade som mekaniker. Då provkörde han alltid bilarna och passade på att köra hem henne samtidigt. Hon satte sig och stängde dörren. Bilen rivstartade och körde snabbt. Hon tog ur lurarna och kollade upp. Då såg hon. Det var inte hennes pappa. Det var en annan man. Bilen körde i en snabb hastighet. fick panik. Hon ryckte i handtaget och skrek. Dörren var låst. Snabbt försvann bilen ut ur staden, samtidigt mötte de bussen. såg framför sig vad som skulle hända. Hon såg på mannen. Han tittade tillbaka på henne och log. Martin Martin Kvistmark, stadens polischef, satt på sitt kontor och kollade igenom sina papper. Hans trötta ögon åkte fram och tillbaka över pappret när han läste. Han hade sin ena hand i den gråa tunna håret och koncentrerade sig när dörren öppnades. Martin tittade upp och såg att det var Johanna som stod i dörren. Johanna Bergqvist. Hon var en nyutbildad polis, som bara hade jobbat i tre månader. Martin trodde hon skulle bli en riktigt duktig polis. Hon hade bara inte fått bevisa det än. - Ett försvinnande på en 15-årig tjej har anmälts. Hon skulle kommit hem igårkväll runt åtta, men har fortfarande inte kommit hem än. Hon var hos sin kompis i staden, flickan bor i ås. Föräldrarna har ringt till vännens föräldrar och skolan, men hon är inte där. Hon svarar inte i mobilen och hon är inte hemma. Larsson heter hon. Föräldrar Pia och Göran Larsson. Kompisen heter Lovisa Holm. De är alla väldigt oroliga. Martin blev överraskad och förskräckt. Försvinnanden på unga flickor är aldrig roligt.

- Vi åker hem till och frågar hennes föräldrar lite frågor. Vilken gata? - Kornvägen 16, Ås. Martin reste sig och öppnade sin garderob. Han tog ut sin rock och satte den på sig. De gick ut till bilen och startade den. De körde till Ås och stängde av bilen när de var framme. De gick ut mot det lilla röda huset med vita knutar och knackade på dörren. En kvinna i 40-års åldern öppnade. Det syntes att hon hade gråtit. - Martin Kvistmark, polischef. Detta är Johanna Bergqvist, min medhjälpare. Vi är här för eran anmälan om eran dotter,. Har vi kommit rätt? Kvinnan nickade och sträckte fram handen. Hon presenterade sig som Pia och bjöd in dem. De satte sig vid köksbordet och in i rummet kom en man i ungefär samma ålder som Pia. Han presenterade sig som Göran, s pappa. Han hällde upp fyra koppar kaffe och delade ut dom. Han satte sig och de började prata. - Hur länge har hon varit försvunnen? - Sen cirka åtta igår kväll tror vi. Vi har pratat med Lovisas föräldrar och de sa att hon gick runt åtta. Samtalet fortsatte och de fick fram ungefär samma information som de redan hade. Göran sade även att hon skulle åkt buss om inte han kom. Poliserna packade ihop sina saker när de var klara och tackade för kaffet och samtalet. De gick till bilen. - Kör till Lovisas område, sade Johanna och läste adressen högt. De körde och när de kom fram parkerade de vid vägkanten, nära busshållsplatsen. Vi kollar runt i området om någon har sett något. De hade gått runt till alla hus i kvarteret när det ringde i Martins mobil. Han svarade och tittade på Johanna samtidigt som han lyssnade på mannen i andra änden. - Hej, det är Göran Larsson. Jag har något som kanske kan vara en ledtråd. - Vi kommer direkt, svarade Martin och lade på. Han tittade åter på Johanna och sade: - Vi måste tillbaka till Ås. Kidnapparen Hennes vackra hår låg fint över hennes mjuka kind och hals. Bara 15 år, men så fin. Han höll henne i handen samtidigt som han betraktade henne. Hon sov djupt. Hon hade varit vaken hela natten. Hon hade skrikit och slagit mot honom. Men han var inte arg. Hon skulle snart vakna. Han lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Han hade spikat plankor för fönstret och fixat lås på dörren. Han hade länge planerat detta. Att få ha henne för sig själv. Sängen var bäddad, men resten av rummet var stökigt. Det fanns inga lampor i rummet, dom hade han tagit bort. Han lade henne på sängen och smög mot dörren. Han tittade på henne en sista gång innan han stängde dörren och låste. Han gick ut i vårkylan och gick mot sin bil. Han vred om nyckeln och den gamla röda Volvon startade. Han körde i lugnt tempo mot staden. Han skulle till tvättbutiken på Kungsgatan. Han log för sig själv. Han hade äntligen lyckats. Lyckats få henne för sig själv. Martin - Olof Andersson. Busschaufför. Han körde alltid till Ås. Skum typ. Det sitter nästan aldrig några personer på kvällsbussarna. Kan det vara något? Göran tittade på Martin

och Johanna. Martin nickade och svarade: - Det kan det absolut vara. Vi kollar på en gång. Har du antecknat? frågade Martin Johanna och han tittade på henne. Hon svarade genom att nicka. De åkte till stationen och Martin slog på sin dator. Johanna skrev in Olofs adress och Nora för att hitta hand adress och nummer på sidan Hitta.se. - När vi hittat hans nummer och adress söker vi upp honom och förhör. Datorn var snabb och Olofs adress kom direkt upp på skärmen. - Bra jobbat, Johanna. Ska vi åka? Johanna nickade och ställde sig upp. De gick till bilen igen och åkte. När de kom tillbaka till kontoret från förhöret med Olof kollade de igenom anteckningarna. Olof hade blivit förskräckt av nyheten om försvinnandet på. När det frågat honom hade han sett väldigt sorgsen ut, men lät ärlig. Han sa att ingen förutom en kvinna i 40-års åldern hade suttit på bussen. Ingen hade heller uttit vid hållplatsen. - Jag tror inte det är han, inget tyder på det. - Och hur vet vi att han inte ljuger? Klart som fan att han kan ljuga! Ta inte saker för givet! Johann stirrade irriterat på Martin. Bara för att han var lite skum och ensam betydde inte det att han hade kidnappat en 15-årig flicka. - Jag undrar vem det är som tar saker för givet, sade hon och Martin tittade tillbaka på henne. Han sade: - Vi tar ett till varv i Lovisas område, ett hus var ingen hemma i. Johanna nickade och de åkte. Martin De parkerade bilen på vägkanten. Johanna och Martin gick samma runda som förra gången utan resultat. Ingen hade sett något. De såg en man med en hund på vägen tillbaka till bilen. När de möttes sade Johanna: - Hej! Kan jag ställa några frågor till dig? Mannen tittade på poliserna och nickade. Han såg lite orolig ut när han såg deras uniformer. Johanna berättade fallet för mannen. När hon var klar sa mannen: - Jag såg en röd gammal Volvo samma kväll vid den tiden precis vid busshållsplatsen. Den körde väldigt olagligt så jag tog kort på registreringsskylten. Mannen fiskade upp en mobiltelefon ur fickan och tryckte fram en bild. Väldigt modern för att vara pensionär tänkte Martin. Han visade bilden för poliserna. Martin skrev upp det och Johanna tog kort med sin mobil. - Tack för hjälpen, ha det bra, sade Martin och poliserna gick mot sin bil. Bakom sig hörde de mannen ropa till dem: - Hoppas ni hittar kidnapparen! De körde till stationen. Det de inte lade märke till var att de mötte en gammal röd volvo med samma registreringsnummer som mannen just hade visat dem. *

Hennes huvud bultade hårt av den extrema huvudvärken. Hon öppnade sakta ögonen. Rummet var becksvart. Det tog flera sekunder innan insåg att hon låg ner i en säng. Hon letade förgäves efter en lysknapp. Hon hade fortfarande inte förstått var hon var. Hon ställde sig upp. Hon blev yr och vinglade till. Blodtrycksfall. När hon stod stadigt igen försökte hon minnas vad som hade hänt. Hon kom ganska snabbt på att hon blivit kidnappad. Hon kände med händerna över ansiktet efter skador eller sår. Snarare tvärtom. Hennes smink var borttaget. Hon frös. Hon kände på sin kropp och upptäckte att hon var naken. Hon såg ett fönster framför sig. Det var igenspikat med plankor. Endast ett litet ljushål fanns. Hon gick fram till hålet och tittade ut. Hon såg Gyttorps pizzeria. Hon var alltså i Gyttorp. Hon hörde en ytterdörr som smälldes igen. Hon satte sig snabbt i sängen och drog täcket över hennes nakna kropp. En nyckel vreds om i sovrumsdörren och öppnades. Mycket ljus kom in och var tvungen att kisa för att inte bli bländad. Hon började blinka och tillslut kunde hon se klart. Hon såg en man. Samma man som hade kidnappat henne. Han gick fram till henne och sade: - Jag har saknat dig, min fina. Hon blev äcklad men sa inget. Kanske kunde hon fly. Han hade lämnat sovrumsdörren öppen. Han satte sig på sängkanten och började knäppa upp sin skjorta. tog snabbt tag i en filt som låg på sängen. Hon sprang så snabbt hon kunde ut ur rummet. Hon orienterade sig fram till ytterdörren. Hon drog upp dörren och sprang. Hon hade hunnit ner för den första trappan när han drog tag i hennes arm. Han drog henne till sig och lyfte upp henne. Han bar henne i sin famn som en nygift brud upp till lägenheten samtidigt som skrek på hjälp och slog honom med armar och ben. Han lade henne på hallgolvet och låste ytterdörren. - Gör aldrig om det där, min älskade. Kom nu, sade han och tvingade upp henne från golvet. Han var stark. Han tog henne i handen och tvingade henne att gå med honom till sovrummet. Han puttade ner henne i sängen och han fortsatte ta av sig kläderna. Han gick fram till dörren och stängde den. Han låste dörren och lade sig sedan bredvid henne i sängen. Han kysste henne på kinden. Hon började skrika. Han höll för hennes mun med sin hand och fortsatte. Sedan började det hemskaste någonsin upplevt. Johanna Ej registrerad. Bilen var inte registrerad. Johanna suckade. Det här var ju det avgörande. Klockan slog 17.00 och Johanna slutade för dagen. Hon åkte hem. Hon tänkte på fallet hela kvällen, ända tills hon somnade. Johanna Johanna tog på sig träningskläderna och knöt skorna. Hon hade mobilen i fickan och stängde dörren efter sig. Det var kallt, som vanligt. Hon började jogga. Hon joggade Å-promenaden och upp för backen förbi Statoil. Där stannade hon och stretchade på parkeringen till färgbutiken. Det gjorde hon alltid. Pulsen var låg, hon måste öka farten. Hon kollade runt på parkeringen. I hörnet stod en ensam bil. En röd gammal ful Volvo. Hon tittade på den ett tag och sedan slog det henne. Hon tog fram bilden som hon fått av mannen dagen innan och granskade bilen och bilden. Det var samma. Hon hade hittat bilen. Hon slog Martins nummer och förklarade allt. Han lovade att han skulle komma inom tjugo minuter och ha med sig medhjälpare. Hon lade på. Hon blev glad. Äntligen ett spår! Polisen kom efter en kvart. De genomsökte bilen. Ingenting hittade de i sätena. Johanna öppnade bagageluckan och kollade. Där låg en liten påse. Hon tog ut den och kollade. Tvättmedel från Vanish. Hon visade de andra. De tog kort. Martin tittade ett tag på påsen och sade sedan:

- Det där tvättmedlet går bara att köpa på Karlssons nere på staden. Ingen annan tvättbutik i länet har det märket. Min fru brukade köpa det när barnen var små. Det tar bort alla sorters fläckar. Johanna och Martin tittade på varandra. Johanna sa: - Jag och Martin åker ner till tvättbutiken. Ni stannar här och fortsätter leta. Hör av er om ni hittar något. Om inte så kan ni åka till stationen. De satte sig i bilen och åkte till Karlssons. När de kom fram gick de i snabb fart in i butiken och presenterade sig för ägaren. De hade påsen med sig. Johanna berättade snabbt fallet och vad de hittat medans Martin visade påsen. - Jag kan kolla alla kortköp under senaste månaden, om ni vill, sade ägaren och Johanna nickade ivrigt. Ägaren klickade snabbt på datorn. - Här har någon köpt ett precis sådant paket. Det är inte så många som köper sådana. Skrivaren började jobba och ut kom ett papper. Det var fortfarande ljummet när ägaren gav det till Johanna. - Tack så mycket, sade Johanna och de gick ut till bilen. De satte sig och Martin startade bilen. - Vilken adress? sade Martin medans han började köra ut mot rondellen. Gyttorp, lägenheterna mittemot pizzerian. Martin tittade på henne och svarade: - Är du säker? Hur vet du att det är rätt? - Kör bara, jag vet det. De körde i fullfart mot Gyttorp. Nu var de nära. Johanna kände det på sig. Kidnapparen Han satte sig upp. Han lade sin hand på hennes rygg. Hon var vaken. Han visste att han gjorde fel. Han skulle aldrig få ha henne helt för sig själv. Men han ville så gärna. Hon vred på sig. Han tyckte synd om henne. Hon frös, han såg det. Han puttade till henne på axeln så hon hamnade på rygg. Hon hade gråtit. Mycket. Han reste sig ur sängen och tog på sig sina kläder. Han låste upp dörren och gick ut i köket. Hon fick komma ut nu om hon ville. Han hämtade en stor golvlampa från vardagsrummet och bar in den till henne. Han kopplade in den och tände. Han öppnade garderoben och tog fram en skjorta och hennes underkläder. Resten av hennes kläder ville han ha för sig själv. Han gick fram till sängen och satte sig på sängkanten. Han tittade på. Han ville tvätta henne innan hon tog på sig kläder. - Kom nu, jag spolar upp badvatten till dig. Han gick ut ur rummet och satte på vattnet. När allt vatten var i karet hade hon ännu inte kommit. Han blev irriterad. Hon borde bli glad. Han gick med arga steg in i rummet. Hon låg kvar i samma ställning. Han lyfte upp henne och gick mot badrummet. Hon skrek. Hon sparkade och slog honom. Han blev argare och fortsatte gå. Han släppte ner henne på badrumsgolvet. - Gå i, sade han och glodde på hennes nakna kropp. Hon skakade på huvudet. Han blev arg. - Du ska göra som jag säger, fattar du det? Sätt dig i det jävla badkaret! Hon tittade upp och såg rädd ut. Men hon reste sig inte. Han böjde sig ner mot henne och slog henne på vänster kinden hårt med sin knytnäve. Hon skrek till. - Gå i!! skrek han med sin hesa mörka röst. Tillslut ställde hon sig upp. Hon satte sig sakta i badkaret. Hon satt helt stilla. Han log och böjde sig mot henne. Han viskade: - Du vet att jag älskar dig, men du måste lyda mig. Förlåt för slaget. Han kysste henne på munnen men hon besvarade den inte. Han slog henne igen på samma ställe och försökte kyssa henne en gång till. Den här gången besvarade hon kyssen. Hon hade lärt

sig. Han gick ut ur rummet. Han gick till köket och slipade sina knivar. Ingen annan skulle få ta del av henne. Nästa vecka skulle han göra det. Han skulle döda henne. Han tog fram påsen med tvättmedlet i som han hade köpt hos Karlssons nere i staden. Han kollade igenom påsen. Det var något som inte stämde. En liten påse fattades. Helvete. Den måste finnas här. Han slet ut alla andra paket ur påsen och letade förgäves efter den lilla påsen. Han kunde inte hitta den någonstans. Han hörde en bildörr som smällde igen ute på parkeringen. Han sprang fram till fönstret. Polisen. Hennes kind bultade av smärtan från de hårda slagen. Hon grät. Hon hade alltid vetat att han var skum, men att han skulle göra något sådant var läskigt. Hon insåg att han måste ha planerat detta länge. Han såg henne varje dag i skolan, inte så svårt att fantisera då. Han pratade ju alltid med henne. Med hans hesa äckliga röst. Erik hette han. Erik Södergren. Vaktmästaren som alltid stirrade på henne. Vaktmästaren på hennes skola. Jävla idiot. Hon hörde att han kom. Han slet upp dörren och sprang fram till karet där hon satt. Han kysste henne på kinden och viskade: - Jag älskar dig, min fina. Hon blev rädd. Vad skulle hända? Han tog snabbt tag i hennes axlar och tryckte ner hennes huvud under vattnet. Han försökte dränka henne. Hon sparkade, men han tryckte bara hårdare. Nu var det över. Nu skulle hon dö. Polisen De sprang upp för trapporna och granskade namnet på varje dörr. Tillslut hittade de den dörr de letat efter. Erik Södergren. De slet upp dörren. De sprang in. Ingen var i hallen. De sökte snabbt igenom lägenheten. Johanna öppnade dörren till toan. Hon såg en man bredvid ett badkar. - POLIS! skrek hon och riktade sin pistol mot honom. Mannen backade bort från karet och stod helt stilla. Martin kom in i rummet och tog över. Johanna gick snabbt fram till badkaret. Där låg hon, under vattnet. Johanna drog upp henne ur vattnet och slog henne på ryggen. började hosta. Hon lever. Fan vad skönt. grät och kramade Johanna när hostan lugnat ner sig. Martin tryckte ner Erik på golvet medans han ringde polisstationen och bad om förstärkning. Han bad även om en ambulans till och att de skulle ringa s föräldrar. Johanna gick fram till en hylla i badrummet där det låg rena handdukar. Hon tog två och hjälpte upp. Hon torkade och lugnade henne. gick in i ambulansen, och pappa Göran följde efter. Mamma Pia åkte i bil bakom till sjukhuset. Poliserna körde Erik till stationen. Martin och Johanna stannade kvar och letade bevis till rättgången. De fotade lägenheten. - Bra jobbat, Johanna. Väldigt bra för att vara första fallet. Johanna log och tittade på Martin. Hon svarade: - Tack, detsamma. De stannade en timme och åkte sedan tillbaka till stationen. De hade med sig foton och bevis. Han skulle åka fast, helt klart. Rättegången skulle ordnas så snabbt som möjligt. Hon vaknade på sjukhuset. Pia, Göran och Lovisa satt vid sängen. Lovisa grät, Pia log

och Göran höll i handen. De kramades. log. Hon hade överlevt. Hon hade klarat det. Hon var oskadd, förutom en blåtira under vänster ögat. Han skulle åka fast. Rättegången var nästa vecka. Hon var lycklig. En vecka senare klev av bussen. Det var soligt ute. Varmt. Äntligen. Första dagen det faktiskt gick att gå utan jacka. Hon gick in i skolan. Hon gick genom den långa korridoren till sitt skåp. En helt vanlig dag. Ful skola. Jobbiga lektioner. Hon brukade hata det. Önska att hon slapp gå dit. Men inte nu. Nu var hon lycklig. Lycklig över att faktiskt få gå till skolan. Lycklig för att träffa elever och lärare. Lycklig för att behöva pendla varje dag med buss. Lycklig över att få leva. Linnea Nordlund 8D 29/11-2013