Stadslager i Marstrands hamn

Stadslager i Marstrands hamn Arkeologi i Marstrands hamn 5 Arkeologisk undersökning och förundersökning Marstrand 32, Marstrands socken, Kungälvs kommun Thomas Bergstrand Bohusläns museum Rapport 2009:44

Stadslager i Marstrands hamn Arkeologi i Marstrands hamn 5 Arkeologisk undersökning och förundersökning Marstrand 32, Marstrands socken, Kungälvs kommun Bohusläns museum Rapport 2009:4

ISSN 1650-3368 Författare Thomas Bergstrand Layout, grafisk form och teknisk redigering Gabriella Kalmar Omslagsbild Bilden visar ett danskt situationskort som visar den danska flottans angrepp på Marstrand och Carlstens fästning i juli 1719. Arkiv: Det kongelige bibliotek, Danmark. Fotografisk atelier. Nr XVIII 4.1. Marstrand C. Illustration Thomas Bergstrand Tryck IT Grafiska AB, Uddevalla 200X Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket medgivande 90.8012 Kartor godkända från sekretessynpunkt för spridning Lantmäteriet 2008-11-25. Dnr 601-2008/3017. Bohusläns museum Museigatan 1 Box 403 451 19 Uddevalla tel 0522-65 65 00, fax 0522-126 73 www.vastarvet.se, www.bohuslansmuseum.se

Innehåll Sammanfattning...6 Bakgrund...6 Syfte...8 Landskapsbild...8 Naturlandskap...8 Fornlämningsmiljö...8 Historiskt källmaterial...10 Metod...12 Fyndmaterial från schakt 1 och 2...13 Keramik...13 Fragmentering och formationsprocesser...15 Lergods: kok- och stekkärl...16 Lergods: skålar och fat...21 Lergods: krukor...22 Lergods: övrigt...25 Fajans och porslin...26 Stengods och vitbrännande lergods...28 Flintgods...28 Kritpipor...28 Osteologiskt material...29 Övrigt fyndmaterial av större omfattning...29 Läder...29 Trä...29 Övrigt organiskt...31 Bergart...31 Metall...31 Glas...31 Stratigrafisk beskrivning för schakt 1, 2, 3 och 4...32 Dokumentation...32 Schakt 1...33 Schakt 2...34 Schakt 3...35 Schakt 4...36 Slutsatser...39 Vad vi vet...39 Vad vi tror oss veta...41

Referenser...43 Litteratur...43 Otryckta källor...44 Tekniska och administrativa uppgifter...45 Figurförteckning...47 Tabellförteckning...49 Bilagor...49

Figur 1. Utsnitt från GSD-Röda kartan/fastighetskartan med platsen för undersökningen markerad. Godkänd ur sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriet 2008-11-25. Dnr 601-2008/3017.

6 Bohusläns museum 2009:44 Sammanfattning Föreliggande rapport behandlar två administrativt skilda undersökningar av Marstrand 32, vilken är stadslager på Marstrandsön samt i delar av Marstrands hamn. Den större undersökningen omfattade en marinarkeologisk delundersökning av fornlämningen och genomfördes under perioden 12 januari till 25 februari 1998 (BM dnr 157/98 K). Inom detta länsstyrelsebeslut rymdes även en schaktningsövervakning i stenkajen samt en undersökning av delar av en ledningskorridor inför sjöförläggning av en ny V/A-ledning mellan Koön och Marstrandsön. Den senare undersökningen omfattade en marinarkeologisk förundersökning av dito fornlämning, och genomfördes under perioden 9 till 15 februari 1999 (BM 33/99 K). Den första undersökningen genomfördes enligt länsstyrelsens beslut 1997-12-23 (LST dnr 220-21558-97) och förundersökningen enligt beslut 1999-02-05 (LST dnr 431-5888-1999). Uppdragsgivare i båda ärendena var Gatukontoret i Kungälvs kommun. Ansvarig institution för undersökningarna var Bohusläns museum. Syftet med delundersökningen var att utröna frågor om avfallsdepån som stadsarkeologisk företeelse samt i vilken mån analyser av fyndmaterialet kunde ge insikt i de verksamheter som har genererat stadslagren. Sammanlagt undersöktes cirka 10 kubikmeter kulturlager i Marstrands hamn, vilket resulterade i drygt 1 500 fyndposter (schakt 1 och 2). De undersökta lagrens mäktighet uppgår till mer än 2 meter men då återstår fortfarande en okänd volym ned till fyndtomma lager. Vid schaktningsövervakningen på stenkajen påträffades bland annat en timmerkonstruktion som tolkades som en kista eller ett bryggfundament. Kulturlagren inom schaktet var till stora delar omrörda. De vanligast förekommande fyndkategorierna inom schakt 1 och 2 var ben, keramik, glas och kritpipor samt en mindre mängd fynd i trä, metall, läder, bergart och övrigt organiskt material. Den äldsta delen av stratigrafin daterades till 1600-tal medan de yngre lagren kunde tidsbestämmas till 1700, 1800 och 1900- tal. Avfallsdeponeringen bedöms ha varit som mest omfattande under 1700 och 1800-talen, att döma av mäktigheten, vilket i tid sammanfaller med Porto franco-perioden (1775 1794) och en av Bohusläns större sillfiskeperioder (1747 1808). Sammantaget finns det anledning att tro att innehållet i lagren som avsatts på havsbottnen speglar någon form av selektion där vissa fyndkategorier verkar vara överrepresenterade, som till exempel ben, medan andra till stor del saknas om man jämför med ett traditionellt stadslager avsatt i terrest miljö. Utöver de fynd som kan tillföras denna typ av deponeringar finns dock även de mer ordinära fynden som vanligtvis förekommer i historiska hamnmiljöer, det vill säga vad som avsätts från sjöfart och övriga marina näringar. Att döma av keramikens sammansättning ser man ett traditionellt förhållande mellan de olika godstyperna. Till vikt räknat dominerar oxiderat lergods med 62 procent följt av fajans (14 procent), flintgods (12 procent), reducerat lergods (6 procent), vitbrännande lergods (5 procent) och stengods (1 procent). Något speciellt är att fajans är så väl representerat medan stengods nästan är obefintligt. Till de mest förekommande kärlformerna räknas kokkärl i form av trefotsgrytor och därefter kruka. I mindre mängd finns skålar, fat och övriga former. Benmaterialet berättar att Marstrand var avhängigt fjärrtransporter för sin livsmedelsförsörjning. Påståendet baseras på det faktum att djuren troligen inte slaktades i Marstrand. De rena köttdjuren som finns i materialet representerar även en annan kategori av djur än vad som var vanliga i kustlandet. Vilda däggdjur liksom fisk förekommer däremot endast i liten grad, vilket kan tyckas förvånande för en stad i skärgårdsmiljö. Förundersökningen, som föranleddes av förläggning av ny V/A-ledning, ägde rum i direkt anslutning till dagens stenkaj på Marstrandsön och omfattade ett maskingrävt schakt (schakt 4). Stratigrafin mätte cirka 2,5 meter och kunde i dess nedersta del möjligen vara av senmedeltida datering. Fynd av ett stortegel samt keramik av typen yngre svartgods indikerar detta. Det i övrigt mest anmärkningsvärda var fynd av delar av en fartygslämning inom lager 5. Fynden bestod av en drygt 2 meter lång akterstäv samt två bord till ett klinkbyggt fartyg. En dendrokronologisk analys av ett av borden visar på fällningsår inom perioden 1610 1624. Ståndorten bör ligga inom ett område från öster om Vänerområdet till Mälardalenområdet. Bakgrund Under perioden 12 januari till 25 februari 1998 genomförde Bohusläns museum en arkeologisk undersökning av delar av Marstrand 32 (schakt 1 och 2: bilaga 1 2, figur 1 2). Fornlämningen som består av stadslager har sedan tidigare en känd utsträckning inom stora delar av den bebyggda delen på Marstrandsön. En arkeologisk utredning och efterföljande förundersökning av delar av hamnens botten, utförd av Bohusläns museum under 1997, hade visat att stadslagren även sträckte sig ut i hamnen (Bergstrand 2007 a, 2007 b). Lagren

Stadslager i Marstrands hamn 7 Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighetskartan med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:20 000. Godkänd ur sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2008-11-25. Dnr 601-2008/3017.

8 Bohusläns museum 2009:44 som är särskilt omfattande närmast Marstrandsön är en blandning av stadens sopor och lämningar från hamnverksamheter, och bör tillföljd av sin uppbyggnad och maritima prägel närmast definieras som en kombination av stadslager och vad som brukar benämnas hamnkulturlager. Innehållet domineras av keramik med huvudsaklig datering till 1600-, 1700- och 1800- tal, medan inblandning av djurben och inventarier från fartyg och övriga marina näringar också är påtaglig. Karaktären och åldern på dessa lager var inför aktuell undersökning inte helt känd. Utifrån resultaten från förundersökningen uppskattades de fyndförande lagrens tjocklek till sammanlagt 1 till 1,5 meter inom det aktuella undersökningsområdet, benämnt Område B av exploatören (bilaga 2). Undersökningarna genomfördes på uppdrag av Gatukontoret i Kungälvs kommun med anledning av planerade stabiliseringsåtgärder av kajen på Marstrandsön samt en planerad sjöförläggning av en ny V/A-ledning i hamnen mellan Marstrandsön och Koön (bilaga 2). I klartext betydde stabiliseringsåtgärderna att man efter genomförd undersökning skapade två tryckbankar av sten på hamnens botten för att på så sätt motverka den sättning som hade uppmätts längs med kajen. Storleken på de båda tryckbankarna reducerades under planeringsprocessen, vilket framgår av bilaga 2. Förläggningen av V/A-ledningen berörde ett mindre undersökningsområde i stenkajen (schakt 3) med förekomst av stadslager. Denna rapport redovisar även en mindre förundersökning av stadslager inom vad som benämns schakt 4. Detta schakt låg på havsbottnen cirka 150 meter söder om schakt 1 och 2 (bilaga 2). Förundersökningen föranleddes av utplacering av erosionssten in mot stenkajen, mellan de båda större tryckbankarna som nämns ovan. Arbetet genomfördes mellan den 9 och 15 februari 1999, likaledes på uppdrag av Gatukontoret i Kungälvs kommun. Ansvarig institution för undersökningarna var Bohusläns museum enligt Länsstyrelsens beslut 1997 12 23 (dnr 220-21558-97) samt 1999-02-05 (dnr 431-5888-1999). Kostnadsansvarig var Kungälvs kommun. Projekt- och fältarbetsledare var Andreas Olsson vid Bohusläns museum. Rapportansvarig har sedermera blivit Thomas Bergstrand. Syfte Syftet med den arkeologiska undersökningen (schakt 1 och 2) är i undersökningsplanen specificerad med två utgångspunkter. Dessa rubriceras dels som Avfallsdepån som stadsarkeologisk företeelse och dels Fyndmaterialets analys. Den första berör den stadsarkeologiska forskningen med massmaterial och stadslager som primärt källmaterial och vad det kan berätta om äldre stadsplanering och synen på renhållning och avfall. Med Fyndmaterialets analys åsyftas att skapa ett resultat som kan ge inblickar i verksamheter som fiske, handel och hantverk i Marstrand. Fyndanalysen kan då även utgöra underlag för en omlandsstudie med i första hand ett västsvenskt perspektiv. Syftet med schakt 3 och 4 hade en klar koppling till ovanstående men var med hänsyn till den ringa omfattningen mer fokuserad på lagerbeskrivning och profildokumentation. Landskapsbild Naturlandskap Marstrand har ursprungligen vuxit fram på Marstrandsöns östra sida, men omfattar numera även bebyggelsen på den östra intilliggande Koön. Det nord sydorienterade sundet mellan Marstrandsön och Koön delar samhället i två delar, och utgör dessutom Marstrands hamn (figur 2 4). På dess smalaste ställe mäter sundet drygt 100 meter. Både vid Marstrandsön och Koön är vattendjupet intill kajkanten mellan två och fem meter. Mittsunds är det 12 13 meter som djupast. Bottnen består till stora delar av mjuka sediment medan vissa grundare partier är uppblandade med grus och sand. Från Koön och halvvägs ut i sundet utmärks bottenprofilen av en bergsrygg som ansluter till Koön. Denna bergsrygg höjer sig som mest två meter över omgivande botten och har en begränsad sedimentation av ungefär 10 20 cm. Bottnen inom de båda exploateringsområdena Område A och B utmärks av mjukbotten (bilaga 2). Fornlämningsmiljö Marstrands hamnområde är det vattenområde på Västkusten som har den, i förhållande till yta, största kända koncentrationen av fornlämningar under vatten (bilaga 1). Förutom Carlstens fästning, som är statligt byggnadsminne, utgör även en stor del av samhället på Marstrandsön fornlämning (Marstrand 32), som nämnts av typen stadslager. Utifrån arkeologiska undersökningar i hamnområdet under den senaste tioårsperioden vet man att Marstrand 32 även omfattar stora delar av själva hamnen. Den totala utbredning är

Stadslager i Marstrands hamn 9 Figur 3. Marstrandsön och hamn från nordöst. Foto Staffan von Arbin, Bohusläns museum. dock ännu inte helt känd. Förutom att det förekommer omfattande hamnkulturlager så finns det idag fjorton stycken antikvariskt kända historiska fartygslämningar, vilka alla är fast fornlämning (figur 5 6). Tre av dessa Halmstad, Stettin och Kalmar var svenska flottans fregatter som sänktes år 1719 (Marstrand 80, 92, 85). Ytterligare en fregatt, Fredricus, undersöktes 1998 av Bohusläns museum (Marstrand 93). Den bevarade delen av skrovet ligger nu under en tryckbank av sten norr om färjeläget på Marstrandsön (bilaga 2: område A). De övriga fartygslämningarna är Kölvraket (registrering saknas men är troligen identisk med Marstrand 84, vilken är felpositionerad), Färjevraket (Marstrand 83), Brännaren (Lycke 196), Stävvraket (Marstrand 101), se schakt 4 denna rapport, samt fem lämningar i Muskeviken (Marstrand 94, 95, 96, 97, 98). Kölvraket är dendrokronologiskt daterat till andra hälften av 1500-talet, Färjevraket till 1600-talet, Stävvraket till 1610 1624 medan Brännaren är odaterad. Den senare bedöms dock vara från 1600 1700-talen. Ytterligare en större fartygslämning förstördes genom Figur 4. Marstrandsön och Carlstens fästning från nordöst. Cirkeln markerar området för schakt 1 och 2. Foto Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

10 Bohusläns museum 2009:44 muddring 1981 (Marstrand 82) och endast en översiktlig dokumentation gjordes då av bevarade konstruktionstimmer (Lisberg Jensen 1981). I Muskeviken är tre lämningar daterade: Marstrand 97 och 94 till första respektive andra hälften av 1600-talet, medan Marstrand 96 är daterat till andra hälften av 1500-talet. Historiskt källmaterial Det äldsta skriftliga källmaterialet om Marstrand är från 1200-talet (Unger & Huitfeldt 1864: DN 6, 57) och indikerar att en viss bebyggelse växt fram runt den naturliga hamnen. Från år 1291 omnämns minoriternas kyrka i Marstrand, det vill säga en klosterkyrka, vilket bekräftar bebyggelsen men också indikerar dess betydelse. I allmänhet anlades franciskanerkloster i anslutning till relativt omfattande bebyggelse. Från 1300-talet och framöver omtalas Marstrand i administrativa och politiska sammanhang vilket tyder på att staden utvecklats till en självständig administrativ enhet (Svenskt diplomatarium: DS 8, 6819; Lange & Unger 1855: DN 3, 806). Marstrands grundande har satts i samband med förändringar i sjöfart och handel som ägde rum under slutet av 1100-talet och 1200-talet. Läget i den bohuslänska utskärgården i kombination med dess utmärkta naturhamn gjorde Marstrand till en betydelsefull transithamn för den regionala seglationen. Det var dock under en av de större dokumenterade sillperioderna, som inföll under senare delen av 1500 talet, som orten uppnådde en dominerande position i Bohuslän såsom handels- och transithamn för utländsk sjöfart. Denna dominans gjorde sig även gällande under sillfiskeperioden under 1700-talet då Marstrand för övrigt upphöjdes till Sveriges enda frihamn, den så kallade Porto francoperioden 1775 1794 (Holmberg 1963:149 ff). Ortens betydelse var fortsatt stor under tidigmodern tid, då bland annat Carlstens fästning anlades och utvecklades. Marstrands hamn var dessutom periodvis bas för delar av svenska flottans västkusteskader. Som ett resultat av ortens centrala funktion som transithamn och militär stödjepunkt var staden vid upprepade tillfällen indragen i stridigheter. Till de mer uppmärksammade konflikterna hör två danska Figur 5. En framgrävd tunna från undersökningen av fregatten Fredricus 1998. Foto Kjell Åshede, Marine Photo/Bohusläns museum. angrepp, dels under Gyldenlöwefejden 1677 och dels år 1719 då den danska flottan belägrade staden till dess att fästningens garnison slutligen kapitulerade (Holmberg 1963: 235, 262). Den senare händelsen har tillskrivits en av Danmarks stora sjöhjältar, Peter Tordenskjold, som utöver belägringen av Marstrand 1719 även var ansvarig för flera angrepp mot västsvenska intressen under slutet av det Stora nordiska kriget (1700 1721). Figur 6. En av fregatten Kalmars kanoner som står vertikalt upp från botten. Foto Jens Lindström, Bohusläns museum.

Stadslager i Marstrands hamn 11 I samband med belägringen av Marstrand 1719 råkade även stora delar av svenska flottans västkusteskader illa ut (figur 7). Eftersom fartygen var inneslutna i hamnen, och troligen i underläge både ur taktisk och resursmässig synvinkel, beslutade det ansvariga svenska befälet att fartygen skulle sänkas hellre än att falla i fiendens händer (Ribbing 1949:151). På ett samtida danskt situationskort över staden och hamnen framgår det med all tydlighet vilka fartyg som sänktes och var någonstans (figur 8): fregatterna Halmstad (46), Stettin (46), Kalmar (46), Fredricus (36) och Charlotta (30); galärerna Stå Bra (9) och Figur 7. Kopparstick som avbildar den danska flottans angrepp på Marstrand i juli 1719. Arkiv: Attaquen for Mastrand av Fosie (1726 1764). Müllers Pinakotek 7, 83 b. 4to. Det kongelige bibliotek, Danmark. Fotografisk atelier.

12 Bohusläns museum 2009:44 Greve Mörner (9); jakten Diana (4) samt två brännare. Siffertalen efter respektive namn anger vilket antal kanoner fartygen troddes ha varit bestyckade med. Fartygslämningarna efter fyra av de stora fregatterna som sänktes har återfunnits i modern tid, vilket enligt det aktuella situationskortet uppges vara Halmstad, Stettin, Kalmar, Fredricus (Marstrand 80, 92, 85, 93). Även en av de båda sänkta brännarna tros ha återfunnits nord om Klåverön, söder om Marstrand (Lycke 196). Sammantaget bildar dessa lämningar ett förträffligt källdokument över de stridigheter som tog plats i Marstrand år 1719. Metod Rapporten redovisar undersökningar av tre lokaler. Den större undersökningen omfattade två schakt i hamnbottnen (schakt 1 och 2) inom det norra utfyllnadsområdet, det vill säga Område B (bilaga 2). En mindre undersökning bestod av schaktövervakning och dokumentation inför förläggning av ny vattenledning genom stenkajen (schakt 3). Den tredje undersökningen omfattade ett större och ett mindre schakt i hamnbotten i direkt anslutning till stenkajen (schakt 4). Schaktet grävdes till största delen med grävmaskin. De båda schakten inom Område B benämndes schakt 1 och 2 och låg på endast ett par meters mellanrum från varandra. Schakten uppgick till vardera 4 kvadratmeter. Minsta grävenhet var en (1) kvadratmeter i 10 cm stick alternativt urskiljbart lager. Rutornas ID för schakt 1 benämndes 1a, 1b, 1c och 1d, och på motsvarande sätt för schakt 2. Beteckningarna för grävenheter (vad som anges som kontext) definierades utifrån aktuellt schakt och grävenhet efter stigande löpnummer. Till exempel motsvarade kontext 110b det tionde sticket, alternativt lagret, i ordningen inom schakt 1 och ruta b. Båda schakten dokumenterades dels genom löpande beskrivning av grävda stick, eller lager, och dels genom profilritningar (figur 9). Från kulturlagren togs även åtskilliga prover för makrofossilanalys. Figur 8. Ett danskt så kallat situationskort som visar den danska flottans angrepp på Marstrand och Carlstens fästning i juli 1719. Kortet förmodas vara samtida med händelsen. Inom hamnområdet syns masttoppar till ett antal sänkta svenska örlogsfartyg. Bilden är beskuren. Arkiv: Det kongelige bibliotek, Danmark. Fotografisk atelier. Nr XVIII 4.1 Marstrand C.

Stadslager i Marstrands hamn 13 Figur 9. Dykare med allehanda typer av dokumentationsutrustning. Foto Marine Photo/Bohusläns museum. Grävningen utfördes med ejektorsug vilket betyder att fynd omhändertogs både i samband med friläggandet och vid sållningen av bortgrävda volymer. Fyndregistrering och dokumentation utfördes till större delen i fält. Med tanke på att man planerade att återdeponera merparten av fynden strax efter dokumentation utfördes denna med en uttalat hög ambitionsnivå. Dokumentationen omfattade registrering i en databas som var anpassad efter historiskt massmaterial. Samtliga fynd blev även fotograferade. Landschaktet i kajen (schakt 3) dokumenterades genom lagerbeskrivning och profilritning. Timmer som kunde härledas till äldre kajkonstruktioner användes för prov till dendrokronologisk datering. Schakt 4 på hamnbottnen dokumenterades med lagerbeskrivning och profilritning. Signifikanta fynd omhändertogs. Fyndmaterial från schakt 1 och 2 Fyndmaterialet från schakt 1 och 2 uppgår till totalt 1 553 fyndposter (bilaga 22). I ett försök att kvantifiera materialet kan man se att keramik, kritpipor, ben och glas utgör de enskilt största fyndkategorierna räknat till antal fyndposter (figur 10). Av något mindre omfattning är fynden av läder, övrigt organiskt material och trä, följt av en mindre andel fynd av metall, sten, tegel och komposit. En mer rättvis bild får man dock om man ser till den sammanlagda vikten för glas respektive ben, keramik och kritpipor. Som framgår av figur 11 uppgår vikten för ben till cirka 100 kilo, keramiken till 68 kilo, kritpiporna och glaset till 8 respektive 12 kilo. Uppgifterna skall ställas mot den totala undersökta volymen i de båda schakten, vilken uppgår till cirka 10 kubikmeter. I det följande redogörs för de större fyndkategorierna i den mån dokumentationsmaterialet medger detta. En mer omfattande analys är bland annat gjord för keramiken med motiveringen att den bedöms ha en stor vetenskaplig potential både som enskild fyndkategori i ett västsvenskt forskningsperspektiv och som en vital beståndsdel av Marstrands stadslager. Det osteologiska materialet är analyserat av osteolog Maria Vretemark, vars rapport är bilagd (bilaga 20). I övrigt är det kritpiporna för vilka det finns dokumentation med detaljeringsgrad som motsvarar keramiken. Kritpiporna är proveniensbestämda och daterade av Arne Åkerhagen (bilaga 21). Mycket av de föreliggande analyserna av keramik, ben och kritpipor genomfördes strax efter avslutad undersökning, varefter fynden i viss utsträckning återdeponerades i Marstrands hamn. Samma förfarande gällde för övriga fyndkategorier efter genomförd dokumentation men med undantaget att några analyser inte genomfördes i direkt anslutning till undersökningen. Istället har analyser och slutsatser sammanställts utifrån fynddatabasen i samband med föreliggande rapport. Detta innebär att fyndredovisningen är ojämn till sin kvalité beroende på om analysen genomfördes i samband med undersökningen, eller om den grundar sig på ett långt senare utdrag från fynddatabasen. Keramik Detta avsnitt behandlar det sammantagna keramikmaterialet från undersökningen. Totalt motsvarar det en vikt av cirka 46 kilo fördelat på framför allt oxiderat lergods samt en mindre del stengods, fajans, flintgods och porslin. Som framgår av dispositionen presenteras materialet utifrån ovan angivna godstyper för vilka respektive kärltyper, dekorelement och proveniens i möjligaste mån klargörs. Vad gäller proveniens är det problematiskt, vilket andra liknande analyser har visat, att härleda produktionsorter för mycket av keramiken från efterreformatorisk tid. Analys av ett massmaterial av denna karaktär har sin specifika metodik. Medan distinktion mellan olika godstyper, kärltyper och dekorelement är ett mindre

14 Bohusläns museum 2009:44 Figur 10. Fyndkategorier presenterade i procent efter antal fyndposter. Totalt antal fyndposter: 1 553 stycken. Figur 11. Sammanlagd vikt (kg) för fyndkategorierna glas, ben, keramik och kritpipor.

Stadslager i Marstrands hamn 15 problem, har den kvantitativa analysen och dess metoder många gånger varit föremål för livlig diskussion (jfr bl.a. Carlsson & Rosén 2002:35). Skärvornas vikt och antal är grundläggande variabler vilket möjliggör generella och jämförande analyser men inte heller så mycket mer. Om ändamålet är att göra sig en bild av antalet kärl och deras fragmenteringsgrad krävs det en långt större arbetsinsats, något som i många fall inte är möjligt. I analysen av Marstrandsmaterialet har främst Petter Molaugs arbete med keramikmaterial från Oslo (Molaug 1981) varit ett riktmärke ifråga om metodik och prioriteringar. Anpassningen beror främst på möjligheterna till jämförelse av ett samtida material inom samma region och på orter med ungefär samma ekonomiska och kulturella betingelser. Till följd av undersökningens övergripande frågeställningar har ambitionen varit att även ta hänsyn till materialets relativa sammansättning och fragmenteringsgrad. Keramikens fragmenteringsgrad är av naturliga orsaker generellt lägre för sjöfynd, vilket gör det möjligt att många gånger passa ihop större delar av kärl (re-fitting). Re-fitting är också en metod för att kunna uppskatta det totala antalet kärl, något som främst har använts för det aktuella fajansmaterialet. Fyndomständigheterna till trots är den stora mängden glaserat lergods såpass fragmenterat att re-fitting inte är möjligt. Molaugs lösning på detta problem är att beräkna respektive kärlmynnings sektor (hel mynning motsvarar 100 procent), där den sammanlagda procentsatsen visar på antalet kärl för respektive kärltyp. Det framräknade antalet prövas även mot antalet specifika kärlelement som fot, snås, hänkel och andra lyftanordningar. Dokumentationen av Marstrandsmaterialet genomfördes till största delen i fält på grund av återdeponeringskravet. Det har medfört att till exempel sektorsberäkning av mynningarna inte var tidsmässigt möjligt. Metoderna som återstår för beräkning av antalet kärl är dels uppenbara kärlenheter (re-fitting) och dels antalet specifika kärlelement och kärltypens indexvikt jämfört med totalvikten. Fragmentering och formationsprocesser En av målsättningarna med keramikanalysen är att tolka formationsprocessen genom vilken det undersökta kulturlagret har tillkommit. Om man antar att det rör sig om en avsiktlig avfallsdeponi, främst från samhället Marstrand och i viss utsträckning från fartyg, bör materialet spegla ett brett, representativt utsnitt av husgeråd, förbrukningsartiklar med mera. Under antagandet att deponin är representativ för hela eller större delar av samhället, har materialet större kvaliteter än vad som är vanligt för undersökningar på land i stadsmiljö: här finns en koncentrerad deponi. Därtill är bevaringsförhållandena så mycket fördelaktigare i en våt miljö, främst till gagn för organiska fyndkategorier men även i fragmenteringshänseende. Den kanske viktigaste källkritiska aspekten i diskussionen blir om, och hur, det deponerade materialet är medvetet utvalt som avfall. Vår egen tids föreställning om avfall skiljer sig troligen en hel del från dåtidens uppfattning, men på vilket sätt? Hur skiljer man då ut de olika producenterna i deponin? Är det möjligt att göra någon urskiljning mellan stadens innevånare och sjöfarten/fisket, och skulle det i förlängningen vara ändamålsenligt att göra en urskiljning? De mer eleganta bordskärlen härrör rimligen från några av stadens hushåll men för den stora bulken av keramik handlar det om gängse bruksgods vilket har använts i de flesta typer av miljöer. Exempel på motsatsen är deponerad barlast, vilken utan tvivel endast har en producent. Utöver att diskussionen berör den producerade deponin finns det även anledning att peka på de inslag i lagren som härstammar från verksamheter som har skapat de mer implicita, och i någon mening naturligt avsatta lagren och fynden. Exempelvis är ett lager med träflis inte att räkna som en explicit deponi utan är troligen ett resultat av varvsverksamhet eller annan byggnation i närmiljön. Keramikens fragmenteringsgrad är generellt sett låg, eller mycket låg, vilket givetvis till stor del har att göra med platsen för deponin. Risken för ytterligare fragmentering av artefakten på havsbotten får anses vara mindre än för landfynd. Faktorer som har bidragit till fragmenteringen bör därefter ha utspelats under en knapp tidsrymd; från det att föremålet gått sönder eller av annan anledning kasserats, till det att det deponerades på havsbottnen. Hur omfattande denna hantering, formationsprocessen, har varit är inte känt. Med tanke på Marstrands begränsade stadsplan bör mellanlagringen av avfallet inte ha varit alltför långvarig. Därtill får man räkna med att det omfattande benmaterialet: slaktavfall och fiskrens, var en angelägenhet att göra sig av med förr snarare än senare. Då formationsprocessen står i fokus för analysen av fyndmaterialet belyses fragmenteringsaspekten. Detta innefattar beräkning av en generell fragmenteringsgrad och beräkning av fragmenteringsgrad för respektive godstyp, vilket då även i någon mån kan användas för

16 Bohusläns museum 2009:44 att se skillnader mellan olika brukskategorier, till exempel fajans i jämförelse med oxiderat lergods. I bilaga 3 presenteras variablerna vikt och antal skärvor fördelat på godstyperna oxiderat lergods, vitbrännande lergods, porslin, fajans, stengods och reducerat lergods. Flintgods har en totalvikt på 4,7 kilo men saknar dessvärre uppgift om antal skärvor. Med reservation för om uppställningen är helt statistiskt riktig kan ändå följande utläsas. I det oxiderande lergodset har skärvorna en medelvikt på 63 gram, vilket endast kan jämföras med medelvikten för fajansen (71 gram). De övriga godstyperna har överlag endast hälften så stor medelvikt eller mindre. Den inbördes jämförelsen säger kanske mer om respektive godstyps hållfasthet än om formationsprocessen, men är ändå viktig att få på pränt. En viss värdemätare får man dock om dessa siffror ställs mot fynden i landschaktet, schakt 3, vilket också ingick i undersökningen. Det oxiderade lergodset samt fajansen uppvisar här en medelvikt på endast 26 gram respektive 22, alltså cirka en tredjedel av motsvarande fynd från schakt 1 och 2. Fragmenteringsfaktorn mellan sjö- och landfynd, baserat på dessa uppgifter, ger förhållandet 1:2 till 1:3. Förhållandet är tillräckligt starkt för att man skall kunna diskutera de lokala formationsprocesserna vad avser avfallshanteringen och i förlängningen också hur man i Marstrand disponerade stadens rumsliga ytor. Det är uppenbart så att aktuella sjöfynd emanerar från vad som kan kallas sekundära deponier, det vill säga att från det att kärlet gått sönder, eller kasserats, har det inom en kort tidsrymd slängts i havet. Spridningsbilden i deponin är svårbestämd och i viss mån motsägelsefull. Man kan via flera kärlenheter på två skärvor eller fler se att de är relativt samlade i en avgränsad kontext (lager). De samlade kärlenheterna kan då tyda på att varje hushåll själva fick sköta sin avfallshantering, något som är sannolikt med tanke på Marstrands begränsade stadsplan och närhet till soptippen; hamnen. Samtidigt kan man notera att i det drygt sex kilo stora fajansmaterialet finns mellan 42 och 55 sinsemellan olika kärlenheter representerade. EVE (Estimated Vessel Euqivalent) beräknas till 6 10 hela kärlenheter (utifrån totalvikten) varför spridningen är relativt stor med tanke på att anläggningen troligen är en medveten deponi. Lergods: kok- och stekkärl Kokkärl är den enskilda kärlgrupp som dominerar lergodsmaterialet totalt, både till antalet skärvor och vikt. Till största delen rör det sig om rödoxiderat gods även om vitbrännande förekommer i någon omfattning. Stekkärl är väldigt lite förekommande, endast 1 607 gram, liksom reducerat lergods med 767 gram. Kokkärlen är fördelade på tre formvarianter: trefotsgryta med rörskaft respektive grepp och hänkel eller hänklar. Det är således endast lyftanordningen som i stort särskiljer dem varför deras funktion i stort sett varit en och den samma. Utvändiga sotspår och i vissa fall kvarsittande matskorpa invändigt definierar typen som ett populärt matberedningskärl. Samtliga kärl i rödgods är utan undantag invändigt glaserade. Till största delen är det en klar, transparent blyglasyr, vilket mot det underliggande godset ger en rödbrun nyans. I ett mindre antal förekommer grön respektive gul kulör. Främst vad gäller de hänklade kärlen fortsätter glasyren upp över mynningen och ned över övre delen av buken samt på hänklarna. Den anspråkslösa glaseringen får för kok- och stekkärlen ses ha en funktionell aspekt. Drejdekoren är liksom glaseringen överlag modest fast även här kan man se en viss distinktion mellan hänklad respektive rörskaftsgryta. Den senare har allt som oftast täta, grunda rillor på skuldran/övre delen av buken. Utöver mynningens profilering finns ofta en mindre vulst ellet list vid hals eller skuldra. Det hänklade kärlet saknar motsvarande rillor men har då en eller flera markerade vulster/lister på övre delen av kärlet. Undantaget är ett exempel med tysk proveniens med kragad mynning och utvändig rullstämpeldekor; fyndnummer 389:1 (North German whiteware; Gaimster 1996:85). Dekoren är täckt av en klar glasyr samt vertikal hornmålning i brunt och vitt (figur 12). Figur 12. Fyndnummer 389:1. Del av buk och mynning till trefotsgryta med rullstämpeldekor och brunt och vitt hornmåleri. Troligen producerat i Werra-Weserregionen runt sekelskiftet 1500 1600-talet. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Stadslager i Marstrands hamn 17 Figur 13. Fyndnummer 412:2. Gryta med grepp. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Fyra grepp finns i materialet. Dessvärre har det inte varit möjligt att sammanfoga en större kärlenhet för någon av dessa förutom en gryta (f.nr 412:2) med kragad mynningsrand (figur 13). Kärlelement Som påtalades i inledningen analyseras detta material i nära jämförelse med Petter Molaugs arbete med materialet från Revierstradet 5 7 i Oslo (Molaug 1981). Tack vare den grundliga dokumentationen är det en bra utgångspunkt dessutom överensstämmer materialen till stor del både kronologiskt och kulturhistoriskt. Det viktigaste verktyget för att kunna bestämma kärlformerna i ett fragmenterat material är mynningsprofilanalogier. Merparten av Marstrandsmaterialet är avbildat och då likheterna med keramiken från Revierstradet 5 7 är stora har det ansetts fördelaktigt att använda samma definitionsbeteckningar. Av trefotsgrytor med rörskaft i oxiderat lergods beräknas det mesta antalet kärl vara tjugotre stycken med totalvikt av 2 497 gram. Av detta finns det tre kärlenheter varav en är ett helt kärl (f.nr 1188:1: figur 14, 15). Beräknat utifrån dessa tjugotre enheter är mynningens medeldiameter 16 centimeter och medianvärdet 16 centimeter (minsta 14, mesta 20). Mynningsprofilerna domineras av A-varianter och B1-typen (bilaga 4). En kan liknas med B2-typen (f.nr 1098:2) medan de övriga inte har någon direkt motsvarighet. Fyndnummer 389:1 (figur 12) är en särskild variant med tysk proveniens, som nämns ovan. Sammanlagt finns det endast fem rörskaft som dessutom är sinsemellan olika (bilaga 4). Längden varierar mellan 7 och 12 cm och tjockleken är överlag 2 3 cm. Av dessa är det bara fyndnummer 1138:2 som kan jämföras med Revierstradet 5 7, typ 1 med trattformig ände (jfr även från Luneburg, Tyskland i Elfwendahl 1999:47). Även om fem exemplar inte är ett tillräckligt underlag för analys framstår formvariationerna, i likhet med andra undersökningar, som omfattande. Dock finns det försök till kronologier vilket diskuteras nedan. 3 274 gram av keramiken är bestämd som trefotsgryta med en eller två hänklar fördelat på tjugo skärvor. Mesta antal kärl är tjugo, varav ett fynd är ett nästan helt kärl (figur 16, 17). Mynningarnas diameter varierar mellan 13 och 24 centimeter vilket ger 13 14 centimeter i medelvärde och 18 centimeter i median. Av randtyperna överväger D2 medan resten är fördelade mellan D1 och C2 (bilaga 5). Man kan dock se att D2 och C2-typerna är mer hålkälade än motsvarigheterna från Revierstradet 5 7. I övrigt finns den karaktäristiska skarpa listen utanpå randen. Hänklarna är så vitt det går att se ofta motställda med ett runt till ovalt tvärsnitt. Skärvor bestämda som stekfat väger sammanlagt 1 607 gram och omfattar som mest sju kärl. Mynningarnas diameter är 16, 22, 24 respektive 26 centimeter. Materialet domineras av ett nästan helt kärl som har ett elegant svängt grepp och likaså fötter (f.nr 551; figur 18, 19). Bottnen är skarpt avsatt mot den kraftigt vulstdekorerade buken/sidan. Den klara glasyren täcker insidan och större delen av utsidan, dock ej bottnen som är starkt sotig. De övriga mynningarna är likaså avsatta vid botten/sida och utfallande (figur 20). Randen varierar från enkelt avrundad till vinkelrätt profilerad. Fyndnummer 178:3, som tros vara ett stekkärl, är ett väldigt grunt kärl med urnupen fot och ett cirka 2 centimeter brett brätte.

18 Bohusläns museum 2009:44 Figur 14 (jfr fig. 15). Fyndnummer 1188:1. En närmast hel trefotsgryta med rörskaft med mynningsrand av typ B1. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Ytterligare trettionio skärvor i oxiderat lergods är sorterade under kategorin kok-/stekkärl till en vikt av 1 814 gram. Majoriteten av dessa, 31 stycken, är fötter till trefotsgryta/stekfat. De flesta är av den spetsiga typen med cirkulärt tvärsnitt. Ett mindre antal är korta med utvikt spets som till formen påminner om järngrytans fot. I de fall någon del av buken följer med foten finns det en invändig klar glasyr, i något fall grön, vilket även gäller för grytorna som helhet. En uppskattning av det faktiska antalet kärl för dessa tre formvarianter kan bara bli ungefärlig. För trefotsgrytan (hänkel, grepp och rörskaft) är det mesta antalet fyrtiofem stycken strikt räknat medan det reella Figur 15 (jfr fig. 14). Fyndnummer 1188:1. Delar av trefortsgryta med rörskaft. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Figur 16 (jfr fig. 17). Fyndnummer 1673:1. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum.

Stadslager i Marstrands hamn 19 Figur 17 (jfr fig. 16). Fyndnummer 1673:1. Trefotsgryta med motställda hänklar och mynningsrand av typ D1. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Figur 18 (jfr fig. 19). Fyndnummer 551. Ett helt stekkärl med tre fötter och elegant grepp. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Figur 19 (jfr fig. 18). Fyndnummer 551. Del av ett stekkärl med grepp. Foto: Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum.

20 Bohusläns museum 2009:44 Figur 20. Fyndnummer 178:3, 1137:5 och 1548. Mynningsskärvor till förmodade stekfat. Fyndnummer 178:3 är dock tveksam, troligen är det ett fat med urnupen fot enligt holländsk tradition. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. antalet bör vara mellan fjorton och tjugofyra, beräknat utifrån kärlelement (vitgodset ej inräknat). Om man räknar utifrån en uppskattad indexvikt för en hel trefotsgryta (baserat på två hela kärl med vikt mellan 800 och 1 000 gram) sjunker antalet till nio till tio stycken (totalt 8 470 gram), vilket är en för låg siffra. Tillför man vikten av oxiderat lergods som är för fragmenterat för att formbestämmas (5 805 gram, och vilket till största delen består av bukskärvor) blir antalet cirka sexton kärlenheter. Således kan det faktiska antalet trefotsgrytor uppskattas till mellan fjorton och sexton stycken, utifrån två olika beräkningsgrunder, i den undersökta volymen. Stekkärlens antal är som mest sju stycken, varav merparten av vikten utgörs av en större kärlenhet (1 005 gram, f.nr 551), vilket egentligen säger mer om formationsprocesserna än det totala antalet. Kokkärl i vitgods utgör en relativt sett väldigt liten del. Vitgodsmaterialet i stort (2 237 gram) är till synes mer fragmenterat än det oxiderade lergodset vilket medför svårigheter att bestämma kärlformer. En förklaring till den högre fragmenteringsgraden är troligen det överlag tunnare godset. I materialet kan man dock urskilja buk botten och fötter av trefotsgryta. Dessa grytor är överlag mindre till volym och mynningsdiameter. Glaseringen är med fördel invändig och då antingen olivgrön eller klar (figur 21). Den största kärlenheten (trefotsgryta) har krumma fötter, vilka är vertikalt fläkta på utsidan, samt fält med grön glasyr utvändigt på buken (f.nr 1336:1; figur 22). Dessvärre finns inga lyftanordningar bevarade men spår på buk tyder på hänkelfäste. Inget stekfat i vitgods finns i materialet förutom ett osäkert mynningsfragment med fet grön invändig glasyr. Endast tjugofem skärvor, 767 gram, är reducerat lergods. Materialet är mycket fragmenterat men överlag kan det mesta bestämmas som jydepottegods. Den grova sandiga skärven är mörkgrå och magrad med kvarts, medan ytorna är svartreducerade och glättade. Det största fragmentet är en gryt- eller krukform med 14 centimeters mynningsdiameter (figur 23). Över skuldran/buken löper en cirkelformig glättad dekor. Figur 21. Fyndnummer 1674. Botten till trefotsgryta i vitbrännade lergods. Den invändiga glasyren är svagt grön. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Figur 22. Fyndnummer 1336:1. Trefortsgryta i vitbrännande lergods med krumma fläkta fötter och sporadisk utvändig glasyr. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum.

Stadslager i Marstrands hamn 21 Det reducerade godset är danskt, så kallade jydepotter, vilka tillverkades framför allt på Jylland, Danmark, och avyttrades i Danmark, Sverige, Norge och Nordtyskland med början under 1500-talet och fram i nyare tid. Produktionen var som mest omfattande under slutet av 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet (Carlsson & Rosén 2002:24, Schia 1981:115 f). Figur 23. Fyndnummer 1035. Del av buk och mynning från en jydepotta. På skuldran löper en cirkelformad dekor. Illustration Thomas Bergstrand. Proveniens Karaktären på det ovan genomgångna material är tydligt eftermedeltida. Kärlformer, gods och dekor är överlag så homogena och likartade mellan många tillverkningsorter att det är svårt att avgöra deras proveniens. Om man ser till randtyperna A och B är dessa vanliga i Nordtyskland och större delen av Skandinavien. Det förefaller dock rimligt att mycket är producerat i regionen. Med början under 1400-talet och framöver tillverkas liknande bruksgods på flera orter i Halland, Göteborg och Kungälv (Augustsson 1985, Walerius 1973, Carlsson & Rosén 2002). Dessvärre finns det inga finare typologier över produktionen från dessa orter. I jämförelse med materialet från Revierstradet 5 7 ser man överensstämmelser vad gäller vissa kärlelement, främst mynningsprofiler. Molaug (1981) bedömer att runt en tredjedel av kok- och stekkärlen är import från Nederländerna, särskilt vad gäller den hänklade trefotsgrytan, medan merparten av rörskaftsgrytorna tros komma från Sverige, Danmark, Nordtyskland och Baltikum. Flera kärlenheter i Marstrandsmaterialet är också tillverkade på kontinenten. Vitgodset är definitivt utländskt och då i synnerhet trefotsgrytorna. Dessa är sannolikt tillverkade i norra Tyskland under 1500- och 1600-talen medan faten av Weser-Werraproduktion har sin största export under perioden 1590 till 1620 (Hurst et al. 1986:242 ff, Gaimster 1996:85). Lergods: skålar och fat Hela 4 819 gram fördelat på sextioen skärvor i rödgods utgörs av skålar och fat. Endast i mindre grad återfinns dessa kärlformer i vitgodsmaterialet. Formkriterierna för skål respektive fat följer samma definitioner som Molaugs i den mån detta är möjligt att urskilja (Molaug 1981:77). Skålens mynningsrand/kärlsida får som mest vara 45 grader utåtböjd samt att mynningszonen utgör kärlets största diameter. Vidare är skålen låg och dess höjd får motsvara högst halva dess mynningsdiameter. Fatet definieras av att dess mynningszon är mer än cirka 45 grader utåtböjd. Fatet har ofta en mer eller mindre tydlig övergång, kep, mellan centrum, (spegeln) och utkant (brättet). Skålmaterialets totalvikt är 2 310 gram och det mesta antalet kärl är trettiotre stycken. Mynningarnas medelvärde är 20 centimeter, beräknat utifrån tjugonio enheter mellan 5 och 30 centimeter. Medianen är 18 centimeter. Inga försök har gjorts att beräkna det faktiska antalet kärl. Utifrån totalvikten står det dock klart att kärltypen är mindre förekommande än till exempel kokkärl. Samtliga skålar är glaserade invändigt i mestadels klar, men även i grön kulör (figur 24). I några fall har även utsidan klar glasyr. Ytterligare dekorelement är framförallt invändig vit engobe under glasyren, för en Figur 24. Fyndnummer 1593. Del av skål i rödsgods med invändig grön bylglasyr. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum.

22 Bohusläns museum 2009:44 del även utvändigt. I engoben finns ibland sgrafitto i form av ett stiliserat växtmotiv. Detta motiv går även igen i hornmålning med löv/trefingermönster på spegeln och med omgivande koncentriska linjer. För att förhöja hornmålningen är den ibland grönglaserad mot den i övrigt klara glasyren (figur 25). Figur 25. Fyndnummer 1356:2. Del av skål i rödgods med hornmålning och grön glasyr. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Mynningarnas utformning är, till skillnad från kokkärlen, relativt heterogen vilket möjligen ger en fingervisning om att gränsen, per definition, mellan skål och fat var förhållandevis flytande (bilaga 6). Fyndnummer 1552, 1548 och 1398 kan med tanke på deras profilerade utformning definieras som fat om det inte vore för de räta kärlväggarna. Övriga har i regel en svagt fallande kärlvägg avslutad med en enkel avrundad och profilerad rand, i några fall inåtböjd. I materialet finns två speciella kärlenheter vars form Molaug kallar bukknekkskål (f.nr 288:1, 1784:1). På dessa är buken starkt avsatt och utvändigt markerad med rillor eller vulst. Till denna kärltyp kan även fyndnummer 288:2 och 1345:1 räknas (figur 26 29). I övrigt förekommer drejdekor även i form av rullstämpeldekor i några fall; en skärva med inåtböjd mynning har 4 5 rader på skuldran, täckt av en missfärgad mörk glasyr. Den sammanlagda vikten av fatmaterialet är 2 509 gram och utgör som mest tjugotvå stycken kärlenheter. Det faktiska antalet är dock långt färre. Mynningsdiameterns medelvärde är 23 centimeter, mellan 8 och 30 centimeter, beräknat på tjugo mynningsskärvor. Medianen är densamma. Glasyrdekoren liknar i mycket den för skålarna. Den klara eller gröna invändiga glasyren dominerar och i några fall förekommer även dito utvändigt. Vit engobe är i hög grad lagd på hela kärlet och då ofta i kombination med grön glasyr. Hornmålning förekommer i form av smala koncentriska linjer eller breda jämna till vågformade band på brättet och/eller på randen. Spegeln fylls ut av geometriska alternativt stiliserade växtmotiv i samma teknik eller sgrafitto genom engoben. Flertalet av randvarianterna har en enkel eller något förtjockad rund avslutning vilket även är giltigt för materialet från Revierstredet 5 7 (bilaga 7). Några har dock en mer distinkt T-formad eller profilerad avslutning (f.nr 262, 1398, 1147). Den övriga drejdekoren inskränker sig till en markerad vulst vid övergången mellan spegel och brätte. Upphängningshål förekommer på en del mynningar. Proveniens De beskrivna form- och dekorelementen är allmängiltiga för större delen av den eftermedeltida perioden. Liksom för kokkärlen kan man anta att delar av fat- och skålmaterialet är av en sydskandinavisk produktion. Det finns även exempel på likheter i dekoren med fat som tillverkades i Trondheim med början under 1600- talet (Reed 1990:43). Det definitivt kontinentala inslaget i materialet är från Weserregionen, som finns representerad både med fat och skål; Wavy Band Dish/Bowl, med karaktäristisk grön och brun hornmålning och rullstämpeldekor (figur 30), vars största exportperiod brukar dateras till perioden cirka 1590 1620 (Hurst et al. 1986:252). Det finns också likheter med den nederländska tillverkningen, främst vad gäller kärl med utförlig vit engobe och heltäckande grön glasyr (Reed 1991:40). Figur 26. Fyndnummer 288:2. Bukknekkskål med små fötter. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Lergods: krukor Av det oxiderade lergodset har 6 919 gram (41 skärvor) bestämts som kärlformen kruka, och till ett högsta antal av trettiotre kärlenheter. Medelvärdet och medianen för mynningarna är beräknat till 15 respektive 16 centimeter utifrån

Stadslager i Marstrands hamn 23 Figur 27 (jfr fig. 28 och 29). Fyndnummer 1345:1. Bukknekkskål med små fötter. Mynningsrand av typen D2. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Figur 28 (jfr fig. 27 och 29). Fyndnummer 1345:1. Del av bukknekkskål med hänkel och liten kort fot. Utvändig klar blyglasyr. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Figur 29 (jfr fig. 27 och 28). Fyndnummer 1345:1.Del av bukknekkskål med invändig grön blyglasyr. Notera den avsatta, knäckta buken på kärlet. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Figur 30. Fyndnummer 1552. Del av fat från Weserregionen av typen Wavy Band Dish. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum.

24 Bohusläns museum 2009:44 tjugotvå objekt mellan 11 och 36 centimeter. Med tanke på spännvidden är krukorna en relativt heterogen formgrupp, vilket gör det svårt att uppskatta det faktiska antalet kärl. Flertalet kärl är invändigt glaserade, några även utvändigt, med klar eller grön kulör. I något fall förekommer dekorativ hornmålning på utsidan av randen på de mindre kärlen. Drejdekoren inskränker sig till rillor på buk och enstaka vulster på övre delen av kärlkroppen. Randtyperna följer inga direkt givna definitioner i jämförelse med kokkärlen (bilaga 8). Flertalet är förtjockade, något profilerade, och är antingen rakslutande eller svagt utåtböjda. I materialet finns dock några exempel som är tydliga utländska inslag. Fyndnummer 465 (figur 31) är ett invändigt glaserat och bredbukigt kärl med ljusoxiderad skärv. Randen är utförligt profilerad med hålkäl och kärlsidan är försedd med mindre hänklar, eller öron, vilket antyder att det är lämpat som hängkärl (jfr f.nr 393:1; figur 32). Fyndnummer 1548 och 1608 (figur 33, 34) har ungefär samma kärlformer fast i olika storlekar. Det tunna godset varierar från ljusoxiderat till vitbrännande med rödflammig utsida. De breda motställda bandhänklarna är angjorda direkt på den utåtsvängda profilerade mynningsranden respektive strax under densamma. Det mindre kärlet har en mindre vulst på skuldran och är invändigt klarglaserat, medan det större kärlet är oglaserat. Alla tre tycks vara tillverkade i samma tradition även om inga jämförelser har kunnat avgöra deras proveniens. Det enda hela kärlet i detta material är ett albarelloformat kärl (f.nr 109; figur 35). Skärven är relativt porös och oxiderad medan ytorna har en gulbrun nyans till följd av engobe eller ytreducering. Kärlet är 18 centimeter högt, största bredd 11,5 centimeter och med 11 centimeter i mynningsdiameter. Figur 31. Fyndnummer 465. Del av en kruka. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Figur 32. Fyndnummer 393:1. Del av kruka med liten hänkel/öra. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Figur 33 (jfr fig. 34). Fyndnummer 1608. Del av kruka med motställda bandhänklar. Illustration Thomas Bergstrand, Bohusläns museum. Figur 34 (jfr fig. 33). Fyndnummer 1608. Del av kruka med motställda bandhänklar. Foto Sigfrid Carlsson, Bohusläns museum. Halsen är för formen sedvanligt intagen för att passa till ett lock. Det finns endast glasering invändigt; klar glasyr med inslag av svarta partier vilket möjligen är en sekundär förändring. Det är ovisst om albarellon har ingått i det regionala krukmakarsortimentet, varför det är mest troligt att den är av kontinentalt ursprung.