!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!-...-------- r_

,~!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!-...-------- r_ CALSJÖ BRUK Av Bo Bellman 1f'tt gammalt järnbruk långt inne i den ångermanländska '-' storskogen fjärran från närmaste järngruva. Är det en slumpmässig och helt galen placering eller finns det en rationell förklaring till detta, som det vill synas, ytterst märkliga läge för ett järnbruk. J a, det finns en rationell förklaring. Det gamla bergsbruket och järnhanteringen krävde stora mängder ved för tillmakningen d. v. s. den i äldre tid vanligaste metoden att spränga berg genom att med väldiga brasor först upphetta och sedan med kraftig vattenbegjutning avkyla berget. Järnhyttorna och hamrarna slukade å sin sida mängder av träkol. Och trots att vårt land och icke minst bergslagsbygderna äro skogrika uppstod där på många håll brist på ved och kol inom rimligt transportavstånd från hyttor och, hamrar. Järnhanteringen hade nämligen en svår konkurrent om skogen i dåtidens jordbruk. Svedjandet hade mycket stor omfattning. Skogen tillmättes i sig knappast något annat värde än att den gav ved för hushållet och timmer vid de tillfällen man byggde hus. Svedjelanden däremot gav hygglig avkastning av råg eller rovor i några år och därefter i ytterligare en hel del år, innan ny skog växte upp, var de gamla svedjorna bra betesmark. Ur brukens och även ur statens synpunkt, staten månade nämligen om bruken ur flera synpunkter - bl. a. med tanke på skatteintäkter och utrikeshandel - var böndernas svedjande en svår misshushållning, en misshushållning som dock syntes omöjlig att komma till rätta med - försörjningen var till stor del avhängig av svedjandet. b t, E f n te ti II g: te d4 bl til m rä H be sil m, al] be be ce: go id gh ku La nu arl än del läg

Kronan hade dock tidigt uppmärksamheten riktad på bergsbrukets problem med tillgången på kol och ved. Det av Gustav II Adolf 1630 inrättade Bergsamtet - senare ombildat till Bergskollegium - föranstaltade redan 1636 om ett kungl. förbud mot hamrar i bergslagen. Malmbrytningen och smältningen, hyttebruket, skulle såsom tidigare bergsmännen sköta. Däremot skulle hamrarna och manufaktursmidet dirigeras till skogrika trakter som icke utnyttjades av bergsbruket, man skulle skilja järnbruk från bergsbruk. De från bergslagarna utlokaliserade järnbruken - för att använda en aktuell term - borde anläggas och drivas av män med större ekonomiska resurser än vad bergslagarnas bergsmän i regel kunde uppbringa. Anledningen härtill var dels att man önskade bruksdrift i större skala, som borde bli ekonomiskt fördelaktigare för företagen och skattemässigt lättare att kontrollera men dels även man vid bruksdrift i större skala skulle kunna räkna med att få en yrkeskunnig och duglig arbetarstam. I 1636 års förordning säges klart ifrån att bergsmannen icke behärskade smideskonsten utan tillverkade»elakt järn» på sina små hamrar, han skulle hädanefter liksom tidigare bryta malm, kola och tillverka tackjärn. Inga andra hamrar än de allra äldsta, de som tillkommit före 1608, skulle tillåtas i bergslagen. I en senare förordning förbjöds reparationer på befintliga hamrar i Öster- och Västerbergslagen. - Hård central styrning är ingen nyhet i svensk förvaltning. - Någon nyetablering av bruk utanför bergslagen blev det dock icke förrän regeringen 1673 utfärdade ett nytt specialprivilegium som skulle gälla»för nya bergverks inrättande och kultur i storfurstendömet Finland samt Norrländerna och Lappmarken». I detta sägs uttryckligen att K. Maj:t av»konungslig åhuga om det allmänna bästas förkovring» velat arbeta för att»den förmodliga rikedom, som uti ödemarkerna än förborgad är, fram uti dagsljuset komma måtte» och till den ändan velat för den besvärliga situationen och vida avlägsenhets skull, som Finland och de norrländska orterna 81

"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!I!!...-III~IIIIIIII!III!III!III!!I!!IIIIII!!!!!!!!!!!!!!_---_.~ I 82 voro underkastade, på något fördelaktigt sätt öka och förbättra de enkla privilegier som Sveriges framfarna konungar efter tidernas beskaffenhet fornt låtit utgå över hela riket. Den nya förordningen innebar bl. a. att frihetsåren d. v. s. de skattefria åren ökade till tio, tjugo och trettio beroende på de nya anläggningarnas läge och att den därefter utgående tionden skulle kunna nedsättas och att exporttullen på järn i de finska och norrländska hamnarna skulle vara hälften mot vad den var i övriga riket. För de bruk som kom att ligga långt från någon stad medgavs rätt att inrätta en fri marknad för att underlätta tillförseln av spannmål och andra lantbruksprodukter. Den oftast viktigaste förmånen var att bruken fick rätt att mot»ett skäligt arrende förvandla de nästbelägna kronan tillhöriga socknars, hemmans och lägenheters räntor - d. v. s. skatter - uti kol, ved, körslor och annat bruksarbete». Detta sista stadgande som särskilt i trakter fattiga på arbetsfolk innebar en mycket stor förmån för bruken kom dock i tillämpningen många gånger att medföra svåra slitningar. Även om några norrländska järnbruk norr om Gästriklands bergslag planerats eller till och med grundats före 1673 års privilegiekungörelse är det dock påtagligt att denna i hög grad kom att främja tillkomsten av nya bruk. Före 1670 fanns varken i Angermanland eller Medelpad något järnbruk men i båda landskapen planlades anläggandet av sådana.' I Galtström i Njurunda socken hade 1672 landssekreteraren Magnus Blix sökt interimsprivilegier för anläggande av ett bruk där och i Graninge hade på våren 1673 generallöjtnanten, guvernören över Västernorrland som då omfattade Angermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Carl Larsson Sparre föranstaltat om undersökningar för ett järnbruk där. Sparre fick privilegier för Graningebruk beviljade 19 november 1673 endast en vecka efter det bergskollegiet erhållit hans ansökan och Blix för Galtströms bruk den 3 december samma år. Dessa båda äro således nuvarande Västernorrlands

83 Generallöjtnanten, guvernören över V dsternorrland, friherre Carl Sparre. Foto: SPA. läns äldsta järnbruk. 1685 tillkommo Lögdö och Avike bruk och 1694 Högfors. Initiativtagare och grundare av detta sistnämnda bruk var häradshövdingen Lars Stridsberg, prästson från Spånga i Uppland. Stridsberg var gift med en dotter till prosten Nils Sternelius i Boteå och bosatt på hemmanet nr 1 Sundby i samma socken. Sedan 1680 var han häradshövding.> )IIIu-------------

84 i Angermanlands domsaga och under åren 1689-1696 tillika borgmästare i Härnösand. Genom sitt ämbete väl förtrogen med kronans utfästelser till nya järnbruk och väl underkunnig om guvernör Sparres bruksanläggning i Graninge planerade han att själv anlägga ett bruk. Ungefär 4 km NO om Angermanälven och sin gård Sundby hade han vid Högforsen i byn Offer funnit en lämplig plats för det tilltänkta bruket. Högforsån kunde ge erforderlig kraft till hamrar och blästrar, den hade lämpliga fall och den var vattenrik, den avvattnade den icke obetydliga Offersjön som i sin tur genom Gålån mottog vatten från Gåisjön, Vädersjön och Norsjön. Här vid Högforsen fanns visserligen sedan gammalt en byns vattensåg och nio skvaltkvarnar, d. v. s. mindre mjölkvarnar, och dessutom något högre upp i ån ett samfällt, fast ålfiske, ett kronofiske som arrenderades av byarnärmen och häradshövdingen. Stridsberg ingav till Bergskollegium en ansökan om att erhålla privilegier för en stångjärnshammare och två härdar vid Högfors. I enlighet med gällande ordning lät Bergskollegiet den 28 juni 1693 under ledning av bergmästare David Leijel biträdd av bergsfogden Johan Röök hålla syn eller som det kallades rannsakning varvid den föreslagna platsen besiktigades och de av planerna berörda byamännen hördes. En skvaltkvarn skulle komma att påverkas av bruksanläggningen, men sedan Stridsberg utfäst sig svara för dess flyttning restes inga erinringar mot bruksanläggningen. Till ordningen hörde även att andra bruk, vilkas försörjning med kol kunde påverkas av tillkomsten av ett nytt bruk skulle yttra sig. I detta fall var ju Graninge bruk det enda som kunde tänkas bli berört. Det låg dock drygt fyra mil från Högfors på andra sidan älven och hade riklig skogstillgång och därför avgavs icke heller från det hållet någon protest. Vid bergmästarens eller bergsfogdens rannsakning efterhördes alltid om i trakten kring det planerade bruket fanns några kända malmtillgångar. I 1673 års privilegiekungörelse hade ju också den

85 Häradshövding Lars Siridsberg. Foto: SPA. förhoppningen uttryckts att»den förmodliga rikedom, som uti ödemarkerna förborgad är, fram uti dagsljuset komma måtte». Kring Högfors var icke några malmfyndigheter kända. Några förhoppningar om att kunna använda sjömalm och myrmalm uttalades heller icke, Stridsberg kände förmodligen till det dåliga resultatet härav i Graninge. Högfors skulle icke anlägga någon masugn utan avsåg att från de olika mellansvenska bergslagarna köpa tackjärn. Särskilt i initialskedet ------------------

86 blev det ju avsevärt fördelaktigare att slippa den stora investering byggande aven masugn innebar. Och under en viss prisnivå på tackjärnet var det även fördelaktigare för de äldsta norrländska järnbruken att köpa tackjärn än att köpa malm med hänsyn till den stora volymskillnaden och därmed den stora skillnad i fraktkostnad från bergslag till norrländsk ådal. Bergskollegium fann vid sin behandling av häradshövding Stridsbergs ansökan icke några hinder föreligga och ansåg att de planerade stångjärnshamrarna skulle bli till nytta för bygden och dessutom även främja bergslagarnas tackjärnsproduktion och den 3 februari 1694 utfärdades privilegiehandlingarna. Stridsberg fick tio års skattefrihet för anläggningen och rätt till fyra till femhundra skeppund smide. Hammaren uppfördes 1695 och var i full drift följande år. Tackjärnet köptes söderifrån och utskeppades först över Stockholm, senare även över Gävle, upp till Hammar som ju ligger längst i den långa och djupa havsvik, den anger, i vilken Angermanälven mynnar. Där omlastades det till mindre båtar, haxar, eller pråmar och fraktades så till Undrom och lastades där över på foror, som förde det upp till Högfors. Redan några år senare, år 1700, planerade Stridsberg att utvidga stångjärnsverket. Men han hade funnit en plats som syntes honom ha bättre förutsättningar än den vid Högfors, nämligen uppe vid Gålån drygt 4 km ovanför Högfors. Den 9 maj 1701 anhöll han hos Bergskollegium om att här få anlägga en ny stångjärnshammare med två härdar. Vid rannsakningen som hölls följande år protesterade Stridsbergs svåger, hovrättssekreterare Magnus Sternel, bl. a. med motivering att Gåisjöhammaren skulle komma att lida brist på kol och på goda smeder. Sternel påstod sig äga en tredjedel i Högfors vilket förnekades av Stridsberg, som sade sig ha erbjudit sin svåger att bli delägare, vilket erbjudande icke antagits. Sternels motiv för att hindra tillkomsten av GåIsjöbruket var att han i det. såg. en konkurrent till den bruks-

r l, 87 anläggning han själv planerade en och en halv mil söder om GåIsjö i Lo i Styrnäs socken. Sternels projekt i Lo visade sig vid hållen rannsakning icke genomförbart på grund av för liten och ojämn vattentillgång. Sternel återtog därefter sina besvär mot Gålsjöanläggningen mot löfte av Stridsberg att få ingå i företaget med en tredjedel. Genom ett kungl. brev dagtecknat Lewartow i Polen den 2 mars 1703 fick Stridsberg det sökta tillståndet och den 11 april 1704 utfärdades av bergskollegium privilegium gällande två härdar och sex frihetsår. Sedan dammar byggts och hammarbyggnad med härdar och kolhus uppförts sattes verksamheten i GåIsjö i gång i augusti 1707. Man hann dock icke smida mer än 6% skeppund stångjärn förrän natten mellan den 2 och 3 september hammare-och kolhus brann ner till grunden. Ateruppbyggnad under ledning av Stridsbergs svärson Johan Korstad började genast och 1708 är hammaren åter i gång. Högforsanläggningen som 1704-1708 arrenderades av Korstad var icke i drift och lämnades, sedan ån vid ett par tillfällen skurit och förstört dammanläggningen, att förfalla så att efter några årtionden vid en där hållen syn konstaterades att intet återstod. Häradshövding Lars Stridsberg dog i mars 1708. Hans änka Margareta Sternelia och äldste sonen Hakvin som tiden närmast efter faderns död uppehöll domarämbetet i Angermanland svarade sedan för Gålsjö bruk och höll driften där igång till 1712 då de till följd av många svårigheter tvingades till nedläggning. Det stora nordiska krigets verkningar blevo allt mer kännbara, det blev brist på arbetsfolk och därmed även på förnödenheter, det var icke möjligt att få fram kol i erforderliga kvantiteter. Trots att bruksdrängar och smeder skulle vara fria från utskrivning rekryterades de. Under de senare krigsåren miste i stor utsträckning bönderna sina hästar, de togos till kavalleriet och till trossen och unga drängar och pojkar kommenderades till trosskuskar. Många bönder i dessa trakter beordrades 1718 då armen tågade mot

c 88 Norge att med den häst de hade kvar att från kusten forsla förråd till skansarna i Jämtland. 1710 och 1714 hade Härnösand härjats av våldsamma eldsvådor som ödelade stora delar av staden och den 30 maj 1721 brände den ryska flottan vad som blivit kvar efter de tidigare stadsbränderna och allt det som hunnit att nyuppföras, dessutom brändes utmed kusten i Angermanlands södra fögderi 461 gårdar. Ute i socknarna ökade efter krigsslutet 1721 antalet sågar starkt. Konjunkturerna för timmer, sparrar och sågbrädor blevo goda och gav väsentligt bättre förtjänst än kolning. Under krigsåren efter 1714 gjorde fiendeflottan sjöfarten så osäker att malm och järnfrakter upp till detta län blevo utomordentligt riskabla företag. För Gålsjö och det Stridsbergska sterbhuset innebar krigsåren svåra påfrestningar och därtill kom att en kraftig vårflod 1716 skadade hammaren, förstörde bälgarna och den ena härden. Man kunde icke klara skatterna och begärde nya frihetsår. Detta beviljades 1723 och innebar efterskänkande av oguldna skatter. Tvistigheter mellan arvingarna om äganderätten till Gåisjö bromsade också brukets utveckling. Den äldste sonen Strtdsberg, Hakvin, häradshövding liksom fadern, genomdrev 1733 en försäljning av Gåisjöbruk och de fortfarande gällande privilegierna för Högfors till Jakob Polack, länsmansson från Frösön, borgare i Sundsvall, redare och skeppsbyggare samt Sveriges störste i handel med bjälkar, rådman och riksdagsman. Som redan nämnts fanns vid denna tid inget kvar av Högforshammaren. Polack ansökte att få flytta rätten till hammare och härd till en plats ungefär 300 alnar ovanför GåIsjöhammaren och detta beviljades 1737. Nu ökades hela smideskvantiteten på Gåisjö till 1 400 skeppund. För en del av denna ökning måste Polack använda tackjärn från Bollsta masugn, som han var hälftendelägare i och som samma år erhållit privilegier.

89 Brukspatron Jacobb Polack. Foto: SPA. För att säkra tillgången på kol, som för GåIsjö liksom för övriga norrländska bruk var ett ständigt bekymmer, byggde Polack torp på allmänningsskogarna för att få kolare att bosätta sig där. Ett problem var även att få dugliga smeder. De tidigare smederna hade under krigsåren när rörelsen legat nere flyttat därifrån. På GåIsjö var vid Polacks tillträde själva hammarbyggnaden frånsett taket i någorlunda hyggligt skick men av utrust- i --------------

----------------- 90 ningen var en del stulet, en del nerslitet. De återstående husen, en klensmedja, en stångjärnsstod och några bruksstugor, voro i miserabelt skick, tak, fönster och dörrar saknades, stulna eller förstörda. Polack hade resurser att rusta upp bruket. Dammarna reparerades och förstärktes. Hammaren sattes i stånd, tackjärns- och stångjärnsbodar,proviantmagasin och uthus uppfördes. Befintliga bruksstugor rustades upp och nya kommo till för att ge bostäder åt smeder och övrigt bruksfolk. 1737 började man timra upp vad som måste ha varit den första herrgården här. Den började uppföras på samma sida ån där den nuvarande ligger men revs ner och flyttades till den östra sidan. Polack var som nämnts en mycket framstående affärsman med ekonomiska intressen långt utanför länet, och därigenom och på grund av sitt riksdagsmannaskap hade han omfattande personliga kontakter. Han var direktör och delägare i Alingsås manufakturverk och en av Jonas Alströmers närmaste vänner, han var likaså delägare i den 1726 startade Rörstrands porslinsfabrik och han hade intressen i Petter Schnacks»Uhr-Manufabrique» i Stockholm, Jämte en av sina vänner Anders Bachmansson, senare adlad Nordencrantz, en tid svensk konsul i Lissabon och känd bl. a. som utgivare av ett märkligt bokverk»arcana», en statsekonomisk antologi, hade Polack yrkat på modernisering av brädsågningen, som fortfarande mest skedde med grovbladiga, centimetertjocka sågblad. Finbladiga sågar fanns men de måste importera sågbladen från Holland. För att tillverka bl. a. sågblad fick Polack 1744 tillstånd att i Gåisjö utöka verksamheten med en knipphammare, det är en lätt hammare med relativt hastig gång, lämpad för klenare smide som bandjärn,sågblad,spik. Genom Karl XI:s reduktion och genom släkttvister och processer hade den en gång så förmögne guvernören Carl Sparres ekonomiska ställning undergrävts och efter hans död 1700 hade arvingarna blivit nödsakade att än ytterligare

pantförskriva Hohns säteri. Bland långivarna var Jakob Polack som efter vissa transaktioner 1733 övertog Holm 1738. Köpet måste emellertid godkännas av Kungl. Maj:t enär det gällde en ofrälses förvärv av ett adelssäteri. Sådan dispens hade vid andra tillfällen beviljats. Polack fick dock avslag. Han ordnade dock frågan genom att transportera köpet på en adelsman, amiralitetskaptenen Hans Ankarcrantz. Senare blev det möjligt att åter transportera säteriet på dess då rätte ägare Jakob Polacks dotter. Tillsammans med en annan av Ådalens stora företagare brukspatronen på Graninge Johan Clason hade Polack byggt masugnen i Bollsta. Genom gifte fördes dessa båda familjer närmare varandra. Polacks enda dotter Margareta Elisabet gifte sig 1735 med Clasons son Jakob och bosatte sig på Holm. Jakob Clason dog samma år som sin svärfader Jakob Polack 1750. Jakob Clasons änka Margareta Elisabet eller Greta Lisa som hon oftast nämnes var liksom sin fader Jakob Polack duglig och handlingskraftig. Med förvaltares biträde skötte hon Holm och Gålsjö. Sedan det visat sig att Högforshammarens flyttning till Gålsjö, där det nu var två stångjärnshammare och fyra härdar, icke var så helt lyckad planerade man att flytta den ena hammaren till Björkå, strax uppströms Holm. Privilegier härför beviljades 1761 och tillstånd gavs till 600 skeppund smide, som motsvarade vad den mindre Gålsjöhammaren tillåtits producera, men flyttningen kom icke till stånd förrän tio år senare. Före den mindre hammarens överflyttning till Björkå hade Gålsjö fyra mästersmeder vid stångjärnssmidet, en spiksmed, en plåtsmed, två klensmeder, mästersvenner och koldrängar, manufakturarbetaro och gesäller, kolare, tre haxkarlar, en byggmästare, en eldvakt, sammanlagt en arbetsstyrka på 40 45 man. Ur 1755 års räkenskaper skall här nämnas vad man då förutom stångjärn tillverkade på Gålsjö. Det var plog- och 91

...-_--------_... 92 albillar, skyfflar, yxor och hammare, pannor, skopor och som det står smörpottor, hästskor och söm, spik, kilar, lås och liar, plåt, spjäll och skällor. Men det framgår även att man på egen såg sågade bjälkar, plank och brädor för byggen och reparationer. På egna kvarnar malde man spannmål. För inköp, transport och försäljning aven hel del förnödenheter svarade bruket. Det fanns särskilda konton för ärtor, humle, lax, lin och hampa, spannmål, strömming, salt, talg, tjära och tobak. För transporter på älven hade bruket egna haxar, det är grundgående, enmastade, råsegelriggade mindre skutor. Även en jakt, d. v. s. en gaffelriggad enmastad skuta lämpad för kustfart fanns med i brukets flotta. Efter att ha varit änka i nio år gifte Greta Lisa Clason 1759 om sig med lagman Martin Ehrensvan, som 1762 blev landshövding i Västerbotten. Ehrensvan var när han gifte sig starkt skuldsatt och hans skuldsättning ökade bl. a. genom vissa förpliktelser han utfäste sig att fullgöra därest han fick posten som landshövding i Umeå. När han 1765 plötsligt avled var konkurs oundviklig. Till följd av försummelse att i tid till rätten inlämna ett upprättat äktenskapsförord blev fru Ehrensvans ekonomiska ställning prekär. Hennes ende son Jakob Ephraim Clason (1743-1809) hade just efterträtt farfadern i ledningen av Graninge bruk och hans ekonomiska resurser voro bundna där varför han icke hade möjlighet att lösa in Holm och GåIsjö. Köpare blev i stället hans svåger revisionssekreteraren Johan Noreen (1727-1806) gift med Christina Elisabet Clason. Denne övertog svärmoderns och egendomarnas skulder mot det att hon till honom överlät sina andelar i GåIsjö bruk, Bollsta masugn och Holms säteri med alla därunder lydande lägenheter jämte effekter och inventarier. Köpehandlingen är daterad 24 maj 1766 och köpesumman belöpte sig på 423.508 dr kmt. Revisionssekreteraren och vice lagmannen Johan Noreen, prästson från Värmland, adlad Nordenfalk, begärde 1770 av-! r

~' 93 sked från sin tjänst i Justitierevisionsexpeditionen och flyttade upp till Holm för att sköta sina några år tidigare förvärvade egendomar. Senare delen av 1760-talet hade för GåIsjö liksom för många andra bruk varit en besvärlig tid med höga priser på råvaror och låga på färdig produkt. Vintern 1769-70 brann den gamla av Sparre uppförda herrgården på Holm och 1773 förstördes genom ras och jordskred de nyuppförda brukshusen vid Björkå. 1778 förlorade GåIsjö genom fartygshaveri en större last stångjärn och 1779 gick en stor last spannmål på väg till GåIsjö förlorad till havs och 1782 brann verkshusen i Björkå ner och fick för tredje gången byggas upp. De många olyckorna och missödena synes dock icke påtagligt ha rubbat brukens utveckling. Olyckorna och motgångarna ha noterats och rapporterats många gånger med avsikt att nå lättnader i beskattningen eller få för bruken utökade privilegier och tillstånd till ökad produktion. 1773 begärde Johan Nordenfalk hos domkapitlet att få präst placerad på GåIsjö bruk. Denne skulle innan kapell blivit uppfört få hålla gudstjänst i karaktärsbyggningen. Lönen skulle bli åtta tunnor spannmål, 400 daler kmt och bostad. Hösten och vintern 1775-76 hade i GåIsjö till följd av vattenbrist bruksdriften legat nere fem månader. Under denna tid hade man uppfört det sexkantiga kapellet och en fristående enkel klockstapel. Detta kapell som på 1820-talet påbyggdes med ett klocktorn brann ner 1971. 1806 dog Johan Nordenfalk på Holm och efterträddes av sonen Karl Fredrik, som vid sitt giftermål på 1790-talet bosätter sig på GåIsjö i herrgården. Den uppgives då vara nyuppförd. På en karta från 1779 finns herrgården markerad på plats där den nu ligger. Den har två flygelbyggnader, dessa ligga söder om och icke som nuvarande flygel norr om huvudbyggnaden. Det är med stor sannolikhet den nuvarande herrgården som är markerad på kartan även om detta med flyglarna icke stämmer. - Den gamla av Polack upp-

---------------_.,. 94 Gålsjö kapell uppfört genom den äldre Johan Nordenfalks försor!!. på 1770-talet. Tornet tillbyggt på 1820-talet. Kapellet nedbrann helt 1971. förda karaktärsbyggnaden är möjligen den som på samma karta är markerad öster om»prästgården». Herrgården skulle då sannolikt vara uppförd på 1770-talet och vara ungefär jämnårig med herrgården på Holm. Men Gålsjö-herrgården skulle då måhända frånsett prästgården och några sena uthus vara brukets yngsta byggnad. Bruksstugorna eller smedskasernerna tillhöra som nämnts tidigare del av 1700-talet och ha icke mycket förändrats. Sannolikt under tidig del av 1800-talet ha de höjts några stockvarv, försetts med stående lockpanel, som rödmålats. Det är möjligt att de samtidigt fått sina gamla yttertak av brädor med vattränna - likadana som de som nu ligga där - ersatta med stickspåntak. Under Karl Fredrik Nordenfalks tid som brukspatron (1806-1825) på GåIsjö har icke skett några större förändringar vare sig i drift eller vad gäller byggnader frånsett de nyssnämnda åtgärderna. Själv flyttade han 1810 från herrgår-

95 Brukspatron Carl Fredrik Nordenjalle. den på GåIsjö till en väsentligt större byggnad han låtit uppföra i Stöndar, som ligger ungefär halvvägs mellan Holm och GåIsjö. På Holm bodde ända till sin död 1835 hans gamla mor kvar. Karl Fredrik Nordenfalk efterträddes vid sin död 1825 som ägare av Holm och GåIsjö av ende sonen, Johan Nordenfalk. Denne var liksom farfadern jurist. 1825 var han protokollsekreterare i Kungl. Maj:ts kansli, blev statssekreterare --------------

~ d, 96 Justitie-statsminister Johan Nordenfalk. Foto: SPA. i krigsexpeditionen 1828 men begärde därifrån avsked 1831 på grund av som det sagts en överilning från Carl XIV J0 hans sida. Genom arv till hustrun kom de att äga Blekhems säteri i Småland och bosatte sig en tid där. 1838 hade Johan Nordenfalk erhållit friherrelig värdighet (enl 37 regeringsformen). När det under Oscar I:s tid börjat blåsa något liberalare vindar kallades 1844 Nordenfalk till konsultativt stats-

råd. Det var han som i riddarhuset fällde de uppmärksammade orden»representationsfrågan hör till de frågor som ej kan falla». Efter kort tid vid rådsbordet blev han justitieminister och en av rikets herrar. Trots sina viktiga allmänna värv hann excellensen Nordenfalk innan han endast 50-årig avled 1846 att ägna många omsorger om Gåisjö, Holm och Björkå, Sålunda ersattes på Gålsjö den gamla stångjärnssmedjan med en ny liksom även spik- och manufakturhamrarna förnyades och 1843 anlades ett nytt större manufakturverk med två manufakturstockar med sammanlagt åtta spikhamrar samt två ässjor. I maj 1846 drabbades Gåisjö åter aven svår olycka. Den kraftiga vårfloden bröt igenom Bädersjödammen och rev med sig andra fördämningar och byggnader. När efter Johan Nordenfalks bortgång sterbhuset förklarade sig villigt sälja sina ångermanländska verk och gårdar bildades ett bolag Holms och Graninge bruks bolag med ett kapital på 780.000 rdr banco som övertog Holm med Gåisjö, Björkå och hälften av Bollsta masugn - den andra hälften hade Graninge tidigare. Bolaget sålde redan 1852 Gåisjö samt Holm och Björkå 1853, det förra till Erik Rinman och de senare till dennes broder Carl Rinman. Sedan Erik gjort konkurs köpte Carl Rinman Gåisjö, som han efter två år eller 1870 sålde till häradshövding Valfrid Enblom. Denne överlät bruket till det av honom själv bildade och ägda Offers aktiebolag. 1857 hade Carl Rinman sålt hälften i Holm och Björkå till Henning Schale och 1872 överförde de båda sina hälfter på det gemensamt ägda Björkå AB. Detta bolag förvärvades av Lugnviks Nya ångsågs AB, som i Ole Gjörud hade en driftig ledare, som snart nog även förvärvade Offers AB. Dessa tre bolag sammanslogs så till ett - Björkå AB - och Gåisjö och Holm hade åter gemensam ägare. Motivet för Gjöruds förvärv av Gåisjö, Holm och Björkå var nog mer att söka i intresse att förvärva skog för den nu starkt expanderande trävaruindustrien än i intresse för järn- 97

"'IIIIIIIIIIII d 98 Gåisjö bruk, oliemålning från senare hälften av 1800-talet av W. Rydberg. bruksdrift. Bruksdriften hade stagnerat och även gått tillbaka, men ännu gick stångjärnshamrarna och manufaktursmidet fick avsättning. 1892 stannade dock stångjärnshamrarna på GåIsjö slutgiltigt. Manufaktursmidet hölls igång till och med 1901. Men visst fanns det smeder kvar på GåIsjö även senare, de smidde för skogsbrukets, flottningens och jordbrukets på Holm behov. Det gamla manufaktursmidets stora sortiment var dock icke längre aktuellt, de stora fabrikerna hade kört igång. På 1930-talet brann den gamla manufaktursmedjan. Och borta är nu samtliga de byggnader i vilka själva brukshanteringen bedrevs. Alla dessa byggnader och bodar låg på åns västra strand, uppströms och nedströms herrgården. K var finns nu denna och dess ena flygel samt den vackra raden av bruksstugor och prästgården. Fram till 1950-talet var de flesta bostäderna bebodda och hade under 30- och 40-talen rustats upp till hygglig dåtida standard. Herrgården stod dock tom och dess underhåll hade, 'Z1d.!

99 Gåisjö bruk, två av de gamla smedsbostäderna. Foto: Länsmuseet-Murberget, Bo Hellman. eftersatts. Den fyllde sedan länge icke någon funktion men ägaren Björkå AB och kapten Per Hjalmar Hedberg ville dock icke riva den klart inseende dess kulturhistoriska värde. Herrgård med flygelbyggnad, de båda härbrena och tomtmark skänktes 1952 jämte ett kontantbelopp till Härnösands stiftsråd, som med bidrag från flera håll reparerade och moderniserade herrgård och flygel och här inrättade ett gästhem och stiftsgård. Denna kom dock att föra en tynande tillvaro. Anledningarna härtill var flera, en torde ha varit, att man vände sig till en allt för snäv krets. När så under slutet av 1960-talet även de gamla bruksgårdarna icke längre fyllde någon funktion för Björkå AB kom hela Gålsjös fortbestånd i farozonen. Med hänsyn till Gålsjö bruks odiskutabelt stora kulturhistoriska värde, det är ett av de allra främsta exemplen på nordsvensk äldre bruksbebyggelse, var det angeläget, att finna en ny funktion för de gamla bruksgårdarna. Tanken uppkom, att stiftsgården-herrgården skulle öka sin kapacitet och vidga rekryteringsbasen för gästhemsverksamheten, att från stiftsgård med kanske alltför starkt klerikal prägel bli

;b..._---------_... 100 fritids- och friluftsgård med om det så får uttryckas, kristet förtecken, med helt andra kontaktmöjligheter till bl. a. ungdoms- och idrottsorganisationer. Stiftsrådet tvekade, men vanns för tanken. Björkå AB och dess chef Per Olov Hedberg var villig att skänka alla GåIsjöbyggnaderna och ett stort markområde. Riksantikvarieämbetet med dåvarande riksantikvarien Sven B. F. Janson stödde varmt projektet och lämnade hjälp till projektering. Men allra viktigast, arbetsmarknadsstyrelsen och dess generaldirektör Bertil Olsson lovade och länsarbetsnämnden och Magnus Olsson samtyckte till att de mycket omfattande reparationerna och ombyggnaderna skulle få bedrivas som beredskapsarbete med stort statsbidrag. Vid iståndsättandet av GåIsjö, där kulturhistorisk kontroll och rådgivning skett genom Länsmuseet-Murberget, har huvudprinciperna varit att bibehålla byggnadernas exteriör, men att i interiörerna tillåta de moderniseringar tiden och de nya funktionerna kräver. Byggnadernas inre har ju även under gångna tider varit föremål för många förändringar och det har icke funnits någon anledning att så att säga djupfrysa interiörerna från 1970. Med hänsyn till att det gamla kapellet 1971 brann ner blev det nödvändigt att ordna med en större lokal för gudstjänster, samlingar och konferenser. Med bibehållen exteriör har det lyckats att i en av bruksstugorna anordna sådan lokal. Förutom bostäderna har även dammbyggnader, broar och timmerränna satts i stånd. En idrottsplan har anlagts, måtten äro sådana, att vad gäller dem kan en fotbollslandskamp spelas där. Tennisbana finns, uppe vid GåIsjön har badplats ordnats, båthus och omklädningshytter uppförts. Elljusspår och motionsslinga har anlagts. De många möjligheter till skilda aktiviteter, som det i vacker natur belägna, kulturhistoriskt intressanta och nyupprustade Gålsjö erbjuder bör rimligen vara attraktivt för många och därmed utgöra en garanti för den gamla bebyggelsens fortbestånd.