Mer natur Renare vatten ETT SAMARBETE OM ÅTGÄRDER MELLAN NIO KOMMUNER

Transkript

1 Mer natur Renare vatten ETT SAMARBETE OM ÅTGÄRDER MELLAN NIO KOMMUNER

2

3 Kävlingeåprojektet Mer natur Renare vatten Projektsamordnare Emilie Björling (direkt), (vx) Lunds kommun Tekniska förvaltningen, Park- & naturkontoret Byggmästaregatan Lund Hemsida Text och teckningar Ekologgruppen i Landskrona AB Redaktör: Karl Holmström Foto Huvudfotograf: Johan Hammar, Ekologgruppen Övriga, sid 10, ötv: Torbjörn Davidsson, Ekologgruppen Layout Kollor Designbyrå Tryck Tryckt på Cocoon, 100% returfiber. Tryckfolket AB, Malmö Förord 6 Kävlingeån 8 Hur mår vattnet? 10 Kävlingeåprojektet 16 Ekonomi 18 Genomförda åtgärder 24 Renare vatten 32 Mer natur 42 Rekreation 44 Fortsatt arbete 48 Vill du veta mer? Mars 2010

4 Övergödningen av sjöar och hav med algblomningar, förändrade fiskbestånd och försämrade badvatten har varit mycket uppmärksammad sedan en längre tid tillbaka. En orsak till dessa problem är den förändring av landskapet som människan genomfört, särskilt under de senaste två århundradena. Samhällsutvecklingen med expansion av bebyggelse och vägar samt rationalisering inom jord- och skogsbruk har bland annat fått stora konsekvenser för våra vatten- och våtmarksmiljöer. Våtmarksarealen i landskapet har minskat drastiskt, sjöar har sänkts eller torrlagts, och många vattendrag har fördjupats, rätats eller lagts i rör. Detta har inneburit att vattnets naturliga självrening minskat och att våtmarksberoende växt- och djurarter trängts undan. Även tillgången på naturområden för människors rekreation och friluftsliv har minskat. Redan 1995 beslöt de nio kommunerna i Kävlingeåns avrinningsområde att gemensamt verka för att förbättra miljön bland annat genom att höja vattenkvaliteten i områdets sjöar och vattendrag och minska uttransporten av näringsämnen till Öresund. Åtgärdsarbetet skulle inriktas på att restaurera och iordningsställa våtmarker och dammar samt att anlägga odlingsfria skyddszoner utmed vattendragen. Förutom att få renare vatten har målet varit att förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald och för rekreation. Efter snart 15 års åtgärdsarbete kan vi nu konstatera att utvecklingen mot ett allt torrare landskap har vänt och att våtmarksarealen ökar. Detta innebär att landskapets vattenreningsförmåga förbättras och att många vatten- och våtmarksanknutna arter får ökat utrymme. Till dessa effekter kan läggas ett allmänt ökat intresse för vattenmiljöernas betydelse. Denna skrift handlar om hur detta vatten- och naturvårdsarbete gått till, vilka åtgärder som genomförts och vilka resultat och erfarenheter som uppnåtts. Miljöproblemen är dock långt ifrån undanröjda. Förbättringar har skett men vi har fortfarande vattendrag med mycket höga halter av näringsämnen, kraftiga grumlingar och utarmat djurliv. Problemet med algblomning i sjöar och hav finns kvar. EU:s vattendirektiv, den nya svenska vattenförvaltningen samt Sveriges åtaganden inom det internationella Östersjösamarbetet (HELCOM) innebär bland annat att näringstransporten i våra vattendrag i jordbrukslandskapet måste minska och att livsvillkoren för fisk och bottenlevande djur ska förbättras. För att ett sådant arbete ska lyckas krävs att arbetet bedrivs med kontinuitet och en väl fungerande organisation. Vår förhoppning är att Kävlingeåprojektet ska ge inspiration och fungera som vägvisare och konkret exempel för ett fortsatt framgångsrikt vattenvårdsarbete i jordbrukslandskapet. Mars 2010 Göran Brinck Ordförande för Programberedningen för Kävlingeåprojektet

5 1995 STARTADE KÄVLINGEÅPROJEKTET PÅ INITIATIV AV KOMMUNERNA I AVRINNINGSOMRÅDET

6 1200 KM2 STORT ÄR KÄVLINGE- ÅNS AVRINNINGSOMRÅDE

7 Arealer km2 % Avrinningsområden Kävlingeån totalt Bråån Klingavälsån Björkaån Större sjöar 2 Vombsjön 12 Krankesjön 3,4 Sövdesjön 2,5 Snogeholmssjön 3,0 Ellestadssjön 3,1 Markanvändning Vatten 25 2 Land Åker Bete 95 8 Skog Tätort 36 3 Kommuner Eslöv Hörby Höör 19 2 Kävlinge 42 3 Lomma 7 1 Lund Sjöbo Tomelilla 51 4 Ystad 22 2 kävlingeåns avrinningsområde ligger centralt beläget i södra Skåne och upptar en yta av totalt 1200 km. Större sjöar är Vombsjön, Krankesjön, Ellestadssjön, Snogeholmssjön och Sövdesjön. Större biflöden är Bråån i norr, Klingavälsån i söder och Björkaån i öster. Den senare byter namn uppströms och övergår i Åsumsån, Tolångaån, Vollsjöån och Sniberupsbäcken. Kävlingeåns nedre lopp, mellan Löddeköpinge och havet, kallas Lödde å. Avrinningsområdet präglas av jordbruksmark. Intensivt odlade delar finner man utmed huvudfåran mellan Vombsjön och havet, utmed Bråån i norr samt runt Vollsjöån i öster. Mer extensivt brukade marker och skog finns framförallt i områdets södra del, vid Romeleåsens nordsluttning och i sjölandskapet mellan Ellestadssjön och Krankesjön. Även avrinningsområdets nordöstra delar, som ansluter till Linderödsåsen, är präglat av skog och betesmark. Avrinningsområdet har cirka invånare, av vilka 75% bor i områdets tätorter. Större tätorter är Eslöv, Kävlinge, Löddeköpinge, Sjöbo, Södra Sandby och Veberöd. Klimat och hydrologi Temperatur, årsmedel*, Örtofta 7,8 ºC Nederbörd, årsmedel*, Örtofta 621 mm Årsmedelavrinning* 8-12 l/s km Vattenföring, medel i Kävlingeån, Högsmölla 11,8 m³/ s * uppgifterna gäller statistik från SMHI för perioden

8 1958 STARTADE KÄVLINGEÅNS VATTENVÅRDSFÖRBUND

9 många av vattendragen och sjöarna i avrinningsområdet hyser stora naturvärden. Huvudfåran, Klingavälsån, Björkaån och delar av Bråån är alla utpekade som nationellt eller regionalt värdefulla vatten. Detsamma gäller Krankesjön, Sövdesjön, Snogeholmssjön och Ellestadssjön. Vattensystemet hyser också en mycket varierad fiskfauna och åtgärder för att främja fisket har lång tradition. Också övrig vattenlevande fauna är rik, bland annat med flera ovanliga dagsländor, nattsländor, snäckor och musslor. I flera vattendrag finns den tjockskaliga målarmusslan, som åtnjuter särskilt skydd genom att den är fridlyst i Sverige och finns med i EU:s art- och habitatdirektiv. Åns nedre delar är känt för sina krokodiler storgäddor i kilosklassen. Även om naturvärden knutna till vattenmiljöerna på många håll är mycket höga finns också stora miljöproblem i området. Intensivt jordbruk präglar vidsträckta arealer och påverkan från näringsläckage är mycket påtaglig i många vattendrag och sjöar som uppvisar höga halter av både kväve och fosfor. Också utsläpp från områdets många reningsverk påverkar vattenmiljöerna, inte minst lokalt. Vattenmyndigheten har nyligen klassat vattenkvaliteten i avrinningsområdets större vattendrag och sjöar och funnit att den med undantag av Krankesjön och ett par biflöden längst i öster inte når upp till de krav på god ekologisk status som föreskrivs i EU:s vattendirektiv. Tips på var du kan läsa mer om avrinningsområdet finns under Vill du veta mer? Väldokumenterat vatten Kävlingeåns vatten är ett av Sveriges mest väldokumenterade. Redan 1958 startade Kävlingeåns Vattenvårdsförbund ( sin verksamhet och sedan dess har fortlöpande vattenkemisk kontroll bedrivits i vattensystemet. Blickar man tillbaka till 1950 och -60 talen är det tydligt att mycket förbättrats under senare decennier. Utsläppen av syretärande ämnen, fosfor och ammonium från industrier och kommunala reningsverk har minskat drastiskt, vilket förbättrat livsvillkoren för djurlivet, inte minst för fisken. Fisk och fiskevård Kävlingeåns vattensystem har en spännande fiskfauna. 28 fiskarter har observerats. Ån är rik på havsöring som varje år vandrar upp från havet till vattensystemets olika grenar för att leka. Åns nedre delar är känt för sina krokodiler storgäddor i kilosklassen. Kävlingeån är förknippad med en lång fiskevårdstradition. Redan i början av 1940-talet startade Svenska Lax och Laxöringföreningen sin verksamhet under ledning av Philipp Wolf. Föreningen satsade bland annat på olika fiskvårdande åtgärder i Kävlingeåsystemet. För att bättre kunna räkna fisk och kontrollera fiskfaunan utvecklades fiskfällor av den typ man alltjämt kan se vid Håstad mölla i Kävlingeån. Tekniken att bedöva och fånga fisk med elström, elfiske, utvecklades också. Fortfarande drivs ett aktivt fiskevårdsarbete i vattensystemet, bland annat genom fiskevårdsföreningarna Kävlingeåns-Löddeåns fiskevårdsområde ( och Björka-Åsumsåns fiskevårdsområde ( 9

10 300 HEKTAR ANLAGDA VÅTMARKER OCH DAMMAR VAR MÅLET

11 Mål och åtgärder kävlingeåprojektet syftar till att förbättra vattenkvaliteten i vattendragen och sjöarna inom Kävlingeåns avrinningsområde. Åtgärderna ska minska transporten av näringsämnen till havet och vara till gagn för den vilda floran, djurlivet och människorna i jordbrukslandskapet. Projektet är inriktat på att anlägga naturdammar och våtmarker på strategiska platser, bevaka anläggning av skyddszoner (odlingsfria zoner) utmed vattendragen och komplettera dem vid behov. I arbetet ingår även studier för att följa upp åtgärdernas effekt på reduktion av närsalter och den biologiska mångfalden. Verksamheten har följt det handlingsprogram som antogs av kommunerna inom avrinningsområdet Programmet föregicks av utredningar om behov och förutsättningar för vattenvårdsåtgärder. Kävlingeåprojektet har haft som riktmärke att, i enlighet med handlingsprogrammet, anlägga 300 hektar dammar och våtmarker jämte 210 hektar odlingsfria zoner utmed vattendragen. Åtgärderna ska minska transporten av näringsämnen till havet och vara till gagn för den vilda floran, djurlivet och människorna i jordbrukslandskapet. 11

12 Unikt samarbetsprojekt projektet startade 1995 på initiativ av kommunerna inom avrinningsområdet och är med sin lokala förankring och organisation ett gott exempel på hur ett modernt vattenvårdsarbete kan bedrivas. Arbetet drivs med utgångspunkt från de förutsättningar som finns inom avrinningsområdet. Detta innebär bland annat att alla de nio kommuner som ingår i området också tar del i projektet, både i den beslutande och av politiker sammansatta Programberedningen för Kävlingeåprojektet, och i Tjänstemannaberedningen. Därutöver har det varit naturligt att olika intressen och kompetenser varit knutna till organisationen. Hit hör representanter för jordbruket, den samordnade vattenkontrollen, den ideella natur- och fiskevården, dikningsföretagen och fackkunskap från regionens universitet och Länsstyrelsen. Större delen av administrationen handhas av projektets samordnare, anställd av Lunds kommun, som också sköter den ekonomiska förvaltningen. Kontakter med markägare, projektering, upphandling av entreprenader, besiktningsarbeten mm har genomförts av konsult (Ekologgruppen i Landskrona AB). Till grund för Kävlingeåprojektet ligger det samarbetsavtal som träffades mellan kommunerna Det första avtalet var tolvårigt, men när det visade sig att pro- Programberedningen för Kävlingeåprojektet Politiskt utsedda representanter från: Eslöv Lund Lomma Sjöbo Höör Tomelilla Ystad Hörby Kävlinge Adjungerade: Ordförande Tjänstemannaberedningen Projektsamordnare Länsstyrelsen i Skåne län Ekologgruppen (konsult) Tjänstemannaberedningen för Kävlingeåprojektet Kommuntjänstemän från: Eslöv Lund Lomma Sjöbo Höör Tomelilla Ystad Hörby Kävlinge Adjungerade: Projektsamordnare LRF, Skåne Naturskyddsföreningen, Skåne Kävlingeåns-Löddeåns fiskevårdsområde Kävlingeåns Vattenvårdsförbund Kävlingeåns Vattenavledningsföretag Institutionen för landskapsplanering, SLU Ekologiska institutionen, Lunds Universitet Ekologgruppen (konsult) 12

13 jektet behövde förlängas skrevs en ny reviderad version för en avslutande sexårsperiod, etapp III, så att projektet totalt kom att omfatta fjorton år. Avtalen är bindande och tidsbegränsade. I avtalen regleras hur mycket pengar de olika kommunerna ska skjuta till årligen, vilka åtgärder som ska utföras och riktlinjer för var åtgärderna ska genomföras inom avrinningsområdet. Markägare, frivillighet och service goda kontakter mellan markägare och projektföreträdare har varit avgörande för att åtgärder kunnat genomföras på ett effektivt sätt. Markägarna har haft en central roll i projektet eftersom all medverkan bygger på frivillighet. För att fånga upp deras intresse och engagera dem till medverkan har projektet presenterats i broschyrer, tidningsartiklar och vid lokala informationsträffar. I en del fall har enskilda markägare kontaktats personligen, då markområden som bedömts särskilt lämpliga för åtgärder funnits på deras mark. Många markägare har sett Kävlingeåprojektet som attraktivt och accepterat anläggning av våtmarker på sina marker inte minst tack vare den omfattande service som projektet tillhandahållit för genomförandet. Sålunda har samråd med Länsstyrelsen, ansökan om miljöstöd, projektering, upphandling av entreprenader, besiktning av entreprenadarbete mm skötts av projektets konsult. Då dessutom det statliga skötselstödet för anlagda våtmarker kunnat kompletteras med en engångsersättning för ianspråktagen mark, har det varit möjligt att anlägga ett stort antal dammar och våtmarker inom avrinningsområdet. Markersättningens storlek har anpassats till typ av mark och möjligheten att erhålla statlig miljöersättning till stöd för skötseln av anläggningen. I svårbrukade eller lågproduktiva områden har markersättningen uppgått till kronor per hektar, medan högproduktiv åkermark under senare år ersatts med upp till kronor per hektar. Arbete i etapper Projektet planerades från början att genomföras under en tolvårsperiod uppdelad i fyra etapper, vardera omfattande tre år. Tidsplanen visade sig i praktiken vara alltför snäv och redan den första etappen förlängdes med ett år, från tre till fyra år ( ). Också etapp II förlängdes till fyra år ( ). I samband med utvärderingen av etapp II beslöts att de två avslutande etapperna skulle slås samman till en etapp, etapp III, omfattande sex år. Sammantaget, efter ytterligare en mindre justering av tidsplanen, har Kävlingeåprojektet verkat från och med juli 1995 till och med 2009, d v s fjorton och ett halvt år. Orsaken till förlängningen av projektet har varit att det planerade arbetet tagit något längre tid att slutföra än vad som beräknades från början. Varje etapp har haft ett fastlagt mål för hur stor våtmarksareal som skulle anläggas, se vidare Genomförda åtgärder. Beslut har fattats om att förlänga Kävlingeåprojektet med ytterligare två år. Detta får ses som en tillfällig konstruktion i avvaktan på att vattenvårdsarbetet därefter kan bedrivas inom det nya vattenrådet för Kävlingeån utredning/planering etapp I etapp II etapp III förlängning 13

14 Viktiga erfarenheter en förutsättning för att storskaliga och långsiktiga åtgärdsprogram såsom Kävlingeåprojektet ska fungera är att kostnaderna kan finansieras huvudsakligen med statliga medel. Det är därför viktigt att länsstyrelserna har en effektiv handläggning, exempelvis av samråd och ansökningar om ekonomiska stöd etc. Kävlingeåprojektet kan konstatera att de statliga stöden under den senare delen av projektperioden successivt förbättrats. Samtidigt har Länsstyrelsen i Skåne utvecklat och anpassat sina handläggningsrutiner. Inför det fortsatta arbetet med våtmarker bör lämpliga markområden reserveras för ändamålet i de kommunala översiktsplanerna. Ett långsiktigt arbete kan kräva markköp och markbyten för att underlätta våtmarksanläggning i större skala. Lagstiftningen som rör arbetet med vattenvården behöver ses över. Det relativt nyvaknade samhällsintresset för att anlägga våtmarker samt dammar och restaurera vattendrag av hänsyn till miljön är dåligt beaktat i miljöbalken. Vidare är det angeläget att stimulera forskningen kring damm- och våtmarksekologi genom att ytterligare studera de faktorer som påverkar dessa miljöers förmåga att reducera näringsämnen. Kunskapen om hur hotade arter kan spridas och aktivt etableras i restaurerade och nyskapade våtmarksmiljöer behöver också öka. Resultat och erfarenheter av Kävlingeåprojektet avseende våtmarkernas betydelse för vattenrening, biologisk mångfald och rekreation presenteras under rubrikerna Renare vatten, Mer natur och Rekreation. Detta har vi lärt oss Vid genomförandet av projektet har många viktiga erfarenheter vunnits: En fast organisation och ett stabilt kommunalt engagemang med drivande politiker och tjänstemän är en betydande framgångsfaktor och ökar möjligheterna att få extern finansiering, till exempel av staten och EU. Det går att starta och driva våtmarksprojekt baserat på frivillighet hos berörda markägare. Det är ytterst viktigt att det finns en positiv grundsyn på projektet hos alla inblandade parter - en fungerande dialog mellan utförare, markägare och myndigheter är en grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt arbete. Naturdammar och våtmarker kan sällan återställas till samma skick som tidigare beroende på att grundvattennivåer och vattendragens bottnar oftast har sänkts kraftigt. Ett fullständigt återställande skulle då kunna påverka dagens jordbruk, infrastruktur och bebyggelse i så hög grad att det är praktiskt och ekonomiskt omöjligt att genomföra. Det relativt okomplicerade sätt som åtgärderna kunde genomföras på vid projektstarten har successivt behövt stramas upp, vilket innebär att erfarenhets- och kompetensbehovet ökat till exempel i fråga om projektering, samråd/anmälan enligt miljöbalken och upphandlingsförfarande. 14

15 14 ÅRS ERFARENHET HAR VISAT ATT MYCKET KUNNAT GÖRAS - MEN MYCKET ÅTERSTÅR

16 ca 107 MILJONER KRONOR HAR PROJEKTET TOTALT OMSATT Kostnader för Kävlingeåprojektet Planering/projektering 24% 7,7% 69,9% Markersättningar Entreprenadarbeten Övrigt 6,6%

17 Kostnader kävlingeåprojektet har totalt omsatt cirka 107 miljoner kronor under perioden 1995 till och med De största kostnaderna utgörs av entreprenadersättningar för anläggning av dammar och våtmarker. Resten hänför sig till planering och projektering, markersättningar, undersökning av miljöeffekter, information och administration. Mindre kostnader gäller ersättning för skördeskador, insådd av gräs och plantering av träd och buskar. Finansiering projektet har basfinansierats av de medverkande kommunerna, som stått för nästan hälften av kostnaderna. Merparten av den icke-kommunala finansieringen har staten och EU stått för. Sålunda fick projektet i etapp I bidrag genom EU:s Life-fond. Under etapp II utgjordes den externa finansieringen främst av statliga LIP-medel (Lokalt InvesteringsProgram), som söktes av de enskilda kommunerna. Under slutet av etapp II och under hela etapp III är det det statliga investeringsstödet för våtmarker som varit den huvudsakliga icke-kommunala inkomstkällan. Investeringsstödet har sökts för varje enskild våtmarksanläggning. Övriga finansiärer i projektet är Region Skånes miljövårdsfond och en privat donation på kronor. Utanför projektets bokförda ekonomi finns de statliga miljöersättningarna för skötsel av våtmarker och skyddszoner. Andra delar som inte finns med i bokföringen är medverkan från kommunala politiker, tjänstemän och representanter för olika intresseorganisationer samt den delfinansiering som enskilda markägare själva stått för när det gäller så kallade bidragsdammar, till exempel dammar för bevattning. Finansiering av Kävlingeåprojektet % 49% 32% 12% 4% Kommunerna EU-Life LIP Investeringsstöd Övrigt Fördelning av kommunala anslag Tomelilla 2% Sjöbo 13% Ystad 1% Eslöv 26% Fördelning av kommunala anslag av de kommunala anslagen står Lund, Eslöv och Sjöbo för de största delarna. Fördelningen mellan kommunerna är fastlagd i samarbetsavtalet och baseras på befolkningstäthet (skatteunderlag), areal inom avrinningsområdet och behovet och nyttan av åtgärderna inom respektive kommun. Behov och nytta har bedömts vara högre i de västra mer uppodlade och havsnära delarna av avrinningsområdet. Hörby 6% Höör 2% Lund 39% Kävlinge 9% Lomma 2% 17

18

19 Så här har nya våtmarker skapats det praktiska arbetet med att anlägga våtmarker och dammar omfattar många olika moment. Steg ett är att hitta lämpliga platser i landskapet. Mestadels har detta arbete bestått i att ta emot intresseanmälningar från markägare efter det att information spridits om projektet i tidningar, broschyrer och vid informationsmöten. Inkomna anmälningar har bedömts efter potentiell nytta för miljön, tekniska förutsättningar och eventuellt motstridiga intressen. De flesta föreslagna platserna har besökts i fält som underlag för bedömningen. När en plats bedöms vara lämplig inhämtas uppgifter om området: Hur har området sett ut tidigare? Finns fasta fornlämningar? Är området skyddat på något sätt? Finns något dikningsföretag att ta hänsyn till? Vilka naturvårdsvärden berörs? Om platsen fortfarande bedöms som intressant kan arbete inledas med att mäta in höjdförhållanden och i detalj studera eventuella dräneringssystem, rör och ledningar som kan komma att beröras. Därefter presenteras ett förslag till utformning av våtmarker eller dammar som ska diskuteras med markägare och brukare. När förslaget bearbetats skickas underlag för samråd och ansökan om investeringsstöd till Länsstyrelsen. Samråd sker också med berörd kommun och när så är lämpligt med grannar och företrädare för eventuella dikningsföretag. Från idé till genomförande Samråd, anmälan, tillstånd och dispens Anläggning av dammar och våtmarker kräver normalt samråd med länsstyrelse enligt miljöbalken. Från 2007 gäller anmälningsplikt för våtmarker med storlek upp till fem hektar. Även omgrävning av mindre vattendrag är anmälningspliktiga. Om det är uppenbart att allmänna eller enskilda intressen inte skadas behövs inga ytterligare tillstånd. Om risk för skada finns måste tillstånd sökas hos miljödomstolen. En tillståndsansökan med miljöprövning i domstol är ofta en relativt omständlig och både tidsoch kostnadskrävande process. Kävlingeåprojektet har sökt och fått tillstånd av miljödomstolen i två fall Hjularöd (Borstbäcken) i Eslövs/Hörby kommun och Vomb (Klingavälsån) i Lunds kommun. Anläggning som kommer att påverka biotopskyddade miljöer, såsom öppna diken och märgelgravar, eller som ligger inom strandskyddat område, kräver dispens från länsstyrelsen eller i vissa fall kommunen. 19

20 30 ooo DIKNINGSFÖRETAG FINNS I SVERIGE, VARAV CA 550 INOM KÄVLINGEÅNS AVRINNINGSOMRÅDE Om också Länsstyrelsen bedömer projektet som lämpligt och samråden i övrigt inte visat på några hinder, fortsätter arbetet med detaljprojektering och att ta fram underlag för upphandling av entreprenad. I detta arbete ingår ofta en geoteknisk undersökning. När ritningar och beskrivningar av den planerade anläggningen är klara tecknas ett förhandsavtal med berörda markägare och en entreprenör handlas upp för genomförandet. Under anläggningstiden följs arbetet med byggplatsbesök för att kontrollera att arbetet fortskrider som planerat och för att klara ut frågor och problem, som ofta uppkommer under arbetets gång. När anläggningen är klar ska den besiktigas. Till besiktningen kallas normalt entreprenör, markägare, brukare och representant för berörd kommun. Eventuella fel, brister eller behov av kompletteringar dokumenteras och klaras ut. Efter godkänd besiktning skrivs ett avtal mellan markägare och kommun. Avtalstiden är normalt 30 år för anlagda dammar/våtmarker. Efter att avtalet undertecknats utbetalas överenskommen ersättning till markägaren. I en del fall kompletteras anläggningarna, till exempel med inplantering av buskar och träd. Ibland fordras efterarbeten som aktualiserats en tid efter att anläggningen färdigställts. Det kan gälla arbeten som omfattats av garantin för entreprenaden eller problem som varit svåra att förutse. Exempel på sådana är reparation av skador på täckdikningssystem eller nödvändiga justeringar på grund av dittills obekanta jordarts- eller grundvattenförhållanden. Sådana efterarbeten har normalt bekostats av Kävlingeåprojektet. Dikningsföretag I Sverige finns över registrerade dikningsföretag. Ungefär 550 finns inom Kävlingeåns avrinningsområde. Dikningsföretag är samfälligheter som kan ha allt från två till hundratals delägare. Uppgiften för dikningsföretagen är att avvattna mark. När ett företag fastställts har delägarna juridisk skyldighet att underhålla anläggningen, som oftast utgörs av grävda diken, täckta kulvertar eller omgrävda och rätade vattendrag. Dikningsföretagens åligganden gäller för all framtid men om förhållandena inom det avvattnade området ändras kan omprövning av dikningsföretaget begäras. Också länsstyrelse kan söka omprövning till förmån för allmänna intressen. 20

21 Restaurering av historiska våtmarker inte alltid enkelt kävlingeåprojektet har med ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen i Skåne genomfört en omfattande inventering av så kallade historiska våtmarker i avrinningsområdet. Med den skånska rekognosceringskartan från början av 1800-talet som förlaga har de forna våtmarkerna ritats in på moderna kartor. Rekognosceringskartan är gjord för krigsplanering och i detta sammanhang var utbredningen av våtmarker mycket betydelsefull eftersom de kunde avgöra framkomligheten för militära styrkor i olika områden. De våtmarksområden som med stöd av rekognosceringskartan identifierats i avrinningsområdet har i stor utsträckning fältbesökts och bedömts på plats. Som stöd för bedömningen har också använts modernt kartmaterial, uppgifter från dikningsföretag etc. Landskapet har förändrats storskaligt sedan 1800-talet. Genomgången av det historiska materialet gav till resultat att endast ett fåtal av de tidigare våtmarkerna bedömdes vara möjliga och lämpliga att restaurera med tanke på miljönytta, andra intressen och kostnader. Landskapet har förändrats storskaligt sedan 1800-talet. Både ytvatten och grundvattennivåer har sänkts i stora områden. Att åter höja dessa skulle göra stora arealer jordbruksmark mindre brukbara och/eller påverka vägar, järnvägar, hus och andra anläggningar negativt. Även ur rent naturvårdsperspektiv kan det ibland vara olämpligt att återställa forna vattennivåer. Områden som tidigare varit mycket blöta eller täckta Anlagda våtmarker Eslöv Hörby Höör Antal Hektar Kävlinge Lomma Lund Sjöbo Tomelilla Ystad 21

22 km Anlagd våtmark Öppet vattendrag Åker, öppen mark Skog Tätort

23 av vatten är idag våtmarker med sumpskogar, kärr och fuktängar, där nya kvaliteter utvecklats. Eftersom det i många jordbruksområden är påtagligt ont om natur skulle det vara tveksamt att försöka restaurera sådana områden, då de kanske redan idag utgör några av landskapets mest värdefulla naturmiljöer, även om de skapats som ett resultat av människans torrläggningsambitioner. Trots sådana begränsningar finns det bland de historiska våtmarksobjekten ett antal mycket intressanta restaureringsprojekt. I flera av områdena har Kävlingeåprojektet redan genomfört en rad åtgärder. Några av de största anläggningarna till exempel Hjularöd, Skarhult, Askeröds mosse och Klingavälsåns norra lopp, ligger sålunda på platser som tidigare varit våtmarker. Inventeringen av historiska våtmarker har också resulterat i att nya platser upptäckts, platser som inte uppmärksammats i det övriga arbetet. Det gäller bland annat våtmarker vid Ågerup, Säljeröd och Östraby. Våtmarkernas storlek <0,5 Damm/våtmarksstorlek, hektar >0,5-1 Antal >1-2 >2-5 >5 Genomförda åtgärder genom kävlingeåprojektet har ett stort antal våtmarker och dammar skapats i landskapet. Totalt har cirka 350 hektar nya vattenmiljöer, fördelat på 150 olika våtmarker och dammar, tillkommit under åren 1995 till Storleken varierar mellan 0,2 och flera hektar. Den arealmässigt största anläggningen är restaureringen av Klingavälsåns norra del där mer än 50 hektar åker överförts till beteshävdad våtmark. Vattendjupet i anläggningarna varierar i allmänhet mellan några decimeter till drygt en meter. Några dammar som används för bevattning kan till och med vara över två meter djupa. I en del våtmarker och dammar varierar yta och djup stort under året, beroende på att hela eller delar av anläggningarna torkar ut under torrperioder för att under högflöden växa sig större och djupare. Restaurering av vattendrag kävlingeåprojektet har även restaurerat vattendrag, till exempel bäckarna vid Vikingabyn (Kävlinge kommun) och i Rödabäck (Eslövs kommun) samt återställt de tidigare meanderloppen i delar av Grybybäcken, Borstbäcken (Eslövs kommun) och Klingavälsån (Lunds kommun). Skyddszoner Under etapp I av Kävlingeåprojektet etablerades utmed olika vattendrag cirka 2,5 mil skyddszoner med en sammanlagd areal av 15 hektar. Därefter har inget aktivt arbete med skyddszoner utförts. Upprepade sammanställningar av uppgifter från Jordbruksverket har dock utförts för att bedöma hur mycket skyddszoner som erhåller statliga miljöersättningar inom avrinningsområdet. Utifrån dessa uppgifter har skyddszonerna bedömts ha god täckning och ytterligare arbete i Kävlingeåprojektet har därför inte ansetts behövligt. Ny samfällighet för våtmark I Hörby kommun har en drygt 10 hektar stor våtmark anlagts vid Askeröd. Våtmarken sträcker sig över sex fastigheter. Hur den framtida förvaltningen och skötseln av vattenanläggningen skulle se ut överlät Kävlingeåprojektet åt Lantmäteriet att utreda. Verket fann att det lagrum som bäst lämpade sig var att bilda en samfällighet med stöd av Anläggningslagen. Våtmarken har nu genom förrättning blivit en gemensamhetsanläggning med miljövårdande syfte. Den nya samfällighetsföreningen ansvarar för drift och underhåll av våtmarken. I praktiken har föreningen lagt ut arbetet på entreprenad, där två av markägarna sköter området och som ersättning får de det statliga skötselstödet för våtmarken. 23

24

25 Historik människans brukande av det skånska landskapet har inneburit genomgripande förändringar. Samhällsutvecklingen har fört med sig ständigt ny bebyggelse, nya vägar och rationalisering av jord- och skogsbruk, allt med stora konsekvenser för landskapets vatten- och våtmarksmiljöer. Våtmarksarealen har minskat drastiskt, sjöar har sänkts eller torrlagts och många vattendrag har gjorts djupare, rätats eller lagts i rör. Vattnets möjlighet till s k självrening i landskapet har därmed minskat. En man som tidigt insåg avigsidan med torrläggningen av landskapet var Philipp Wolf. Han var mycket aktiv och arbetade bland annat med att förbättra förutsättningarna för laxfisk i Kävlingeåns vattensystem redan på och 50-talet. Hans tankar om torrläggningen framgår av citatet till höger. Förutom att landskapets hydrologi förändrats bidrar människan också direkt till att på olika sätt tillföra vattnet näringsämnen och föroreningar. Källorna till denna tillförsel av olika ämnen har förändrats genom åren. Vattenklosetter har införts och tätorterna har växt med stora utsläpp av näring och syrebrukande ämnen som följd. Dock har betydelsen av dessa utsläpp minskat sedan 1970-talet i takt med att de kommunala reningsverken byggts ut och blivit effektivare. Enskilda avlopp har förbättrats med filteranläggningar och i många tvättoch diskmedel har innehållet av fosfor minskat avsevärt. Utsläppen från industrier till sjöar och vattendrag har undergått en liknande positiv utveckling. Sedan mitten av 1900-talet har användningen av handelsgödsel i stor skala i jordbruket gett möjlighet till större åkerarealer och större skördar men tyvärr också resulterat i övergödning. Medvetenheten om näringsläckagets negativa effekter i våra vattenmiljöer och stigande gödselkostnader har medfört en mer optimerad användning av gödselmedel i syfte att öka upptaget i grödorna och minska läckaget. Trots detta läcker jordbruksmarkerna fortfarande stora mängder näring och den största källan till vattenmiljöernas ofta stora innehåll av fosfor och kväve är just det diffusa läckaget från jordbruket. Nu måste vi först och främst förhindra varje ytterligare utdikning med större vattenavledande verkan. Dessutom blir det nödvändigt att återinföra vissa områden i vattenproduktionen genom att vi åter låter utdikade mossoch kärrmarker tjänstgöra som vattenmagasin, något som i många fall kan ske utan nämnvärd kostnad. Detta är den enda möjlighet vi har att rädda våra marker undan den totala uttorkning som hotar och bevara våra vattentillgångar. Vi måste helt enkelt avsätta jord för dessa ändamål. Om vi av snikenhet eller oförstånd försummar att göra det nu, blir kostnaden desto större sedan. Ur boken Utdikad civilisation. Ph Wolf

26 Naturliga reningsverk den omfattande satsningen på våtmarker och dammar i jordbrukslandskapet grundar sig i vetskapen om den vattenreningspotential som finns i dessa miljöer. Sedan länge har man känt till att många sjöar fungerar som naturliga reningsverk. De undersökningar av näringsinnehållet som gjorts för Ringsjöarna och Vombsjön i Skåne visar att dessa sjöar normalt minskar vattnets halt av kväve med mellan 50 och 80%. Beroende på det inkommande vattnets innehåll av näringsämnen, vattnets uppehållstid, biologiska förhållanden mm kan man normalt se en varierande grad av näringsreduktion i sjöar, dammar och våtmarker. Genom kvarhållning eller nedbrytning bidrar dessa miljöer ofta till bättre förhållanden avseende även en rad andra vattenproblem. Till exempel brukar vattnets innehåll av metaller, bekämpningsmedel, jordpartiklar, bakterier och humusämnen (som ger brunfärgning) vara mindre nedströms dessa vattenmiljöer. Kväve reduceras normalt mest genom s k denitrifikation. Det är en process som ombesörjs av bakterier och som innebär att det kväve som finns i vattnet som nitrat omvandlas till luftburet kväve i form av kvävgas. Luften innehåller naturligt cirka 78% kväve. Reduktion sker också genom att kväve tas upp i vegetationen eller binds i organiskt material i sediment. För fosfor finns ingen process som för bort ämnet permanent från vattenmiljön. Liksom kväve tas fosfor upp av växterna under vegetationssäsongen. Men den dominerande reduktionen sker genom att fosfor ansamlas i bottensediment. Här kan det vara fråga om fosfor i organiskt material, det vill säga döda växter och djur, Sedan länge har man känt till att många sjöar fungerar som naturliga reningsverk. De undersökningar av näringsinnehållet som gjorts för Ringsjöarna och Vombsjön i Skåne visar att dessa sjöar normalt minskar vattnets halt av kväve med mellan 50 och 80%. 26

27 men också fosfor bundet till jordpartiklar som lagras i sedimenten. Processernas förlopp varierar under året. Vissa perioder kan man ha ganska stora fosfor- och/eller sedimentläckage, medan hög ackumulation (reduktion) dominerar under andra delar av året. Fosforläckage kan uppstå till exempel sommartid om det blir syrebrist vid bottnen av en damm. Fosfor som tidigare varit bundet i bottensedimenten kan då frigöras till vattnet och orsaka ett läckage ut från dammen. En annan liknande situation kan uppkomma om dammen utsätts för erosion, till exempel vid högvatten eller kraftig vind, då stora mängder sediment kan föras ut från dammen. Även om de flesta undersökningar av våtmarker har gällt reduktion av näringsämnen finns också flera exempel på andra vattenreningseffekter i våtmarker. Till exempel har norska studier visat att resterna av bekämpningsmedel minskat markant i vatten som passerat dammar. Man har också noterat att halten av bakterier och metaller kan minskas väsentligt om vattnet leds genom natur- och dagvattendammar. Undersökningar projektet har medverkat i mycket ingående studier av reduktionen av näringsämnen och sediment i tre anlagda våtmarker. En av de tre våtmarkerna, Slogstorp, ligger inom Kävlingeåns avrinningsområde medan de två andra, Råbytorp och Genarp ligger inom det angränsande avrinningsområdet Höjeå. I dessa tre dammar har mätningar gjorts kontinuerligt i mellan fyra och tio år med hjälp av automatiska provtagare. Den totala reduktionen av kväve, fosfor och suspenderat material (sediment) för de tre dammarna framgår av stapeldiagrammen. Reduktionen är i diagrammen angiven som kg/ha dammyta och år (absolut reduktion). På varje stapel anges också den procentuella (relativa) reduktionen med en siffra. Denna siffra visar alltså hur stor andel av inkommande mängd näringsämnen och sediment som har reducerats vid vattnets passage genom dammen. Framförallt när det gäller kväve visar undersökningarna att belastningen, d v s den mängd som kommer in Reduktion av kväve, fosfor och sediment i tre undersökta dammar. Staplarna visar den absoluta reduktionen. På varje stapel anges också den relativa reduktionen i procent. Totalkväve (kg/ha/år) Totalfosfor (kg/ha/år) Suspenderat material (ton/ha/år) Dammyta (ha) Tillrinningsomr. (ha) 8,9% Genomsnittlig kvävereduktion Genarp Råbytorp Slogstorp Genomsnittlig fosforreduktion 31% Genarp Råbytorp Slogstorp Genomsnittlig sedimentreduktion 32% 5,6% 10% 28% 4,3% 12% 47% Genarp Råbytorp Slogstorp 1,0 0,75 0,

28 50o KG KVÄVE KAN REDU- CERAS PER HEKTAR VÅTMARK OCH ÅR i dammen, är avgörande för hur stor reduktionen blir. I till exempel Slogstorp, som är en liten damm med stort tillrinningsområde och hög belastning, har uppmätts en mycket hög absolut reduktion (2250 kg/ha och år), medan den relativa reduktionen (4,3%) är förhållandevis låg. Variationen av kvävereduktionen i en och samma damm under olika år kan i stort sett förklaras med variationen i vattenflödet från år till år. Ett år med hög vattenföring innebär därför normalt hög absolut kvävereduktion och omvänt under år med låg vattenföring. Mätningarna visar också att en damms förmåga att rena vattnet från kväve inte nämnvärt påverkas av dammens ålder. Detta oavsett om dammen rensas eller får leva sitt eget liv. Också reduktionen av fosfor och suspenderat material är betingat av belastningen på dammen, men man kan inte se samma tydliga mönster som för reduktionen av kväve, bland annat beroende på att reduktionsprocesserna är annorlunda. Eftersom en stor andel av fosforn är bunden till partiklar ser reduktionsbilden för fosfor och suspenderat material ofta ganska likartad ut. Även om tillfälliga läckage förekommer, tyder resultaten på att högre belastning över tiden leder till totalt sett högre reduktion i absoluta tal. Den relativa reduktionen är vanligtvis högre för fosfor och sediment än för kväve. Dock visar studierna att dammarnas ålder tycks ha en viss inverkan. Dammarnas förmåga att reducera fosfor och sedimentpartiklar är vanligtvis bäst i en ung damm, och försämras något med åren. Detta har sin naturliga förklaring i att dammarna efterhand fylls med sediment Studierna har visat att våtmarker i jordbrukslandskapet står sig väl jämförda med andra åtgärder, till exempel kvävereduktion i reningsverk och riktade åtgärder mot minskat kväveläckage från åkermark. 28

29 som lätt kan spolas ut vid högflöden. Minskad kvarhållning av fosfor kan också bero på att bottenytans förmåga att binda löst fosfor minskat. Rensning av äldre dammar kan därför förbättra reduktionsförmågan, med undantag för våtmarker som anläggs på tidigare odlade torvjordar. I dessa har det visat sig att man även initialt kan ha stora läckage av fosfor. Undersökningar under av restaurerade våtmarker på torvrika områden i sydvästra Skåne, vilka tidigare brukats som åker eller betesmarker, har visat att det kan förekomma läckage av näringsämnen från sådana miljöer. Våtmarken vid Hjularöd inom Kävlingeåprojektet är ett av de undersökta områdena. Främst är det fosfor som tenderar att läcka ut och uttransporten synes i allmänhet vara störst när anläggningen är ny. Hur denna typ av våtmarker fungerar som näringsfällor sett över en längre tidsperiod kan inte besvaras idag, då resultat endast finns från ganska korta mätserier. De mätresultat som tagits fram inom ramen för Kävlingeåprojektet och Höjeåprojektet har använts i diverse forskningsprojekt, bland annat vid Linköpings Universitet (Institutionen för TEMA Vatten), SMHI samt Våtmarkscentrum vid Halmstad högskola. De långa tidserierna och variationen mellan mätdammarna har gjort att denna satsning från projekten varit mycket värdefull för att öka kunskapen om dammar som åtgärd för att minska transporten av näring till vattendrag, sjöar och hav. Mer om genomförda undersökningar hittar du i projektets rapporter se vidare under Vill du veta mer? Kostnadseffektivitet För att kunna bedöma hur effektiva anlagda våtmarker är som reningsverk har flera studier gjorts för att jämföra kostnaderna mellan olika reningsalternativ. Forskning inom området har bedrivits bland annat på Beijerinstitutet. Utfallet beror på vilka ingångssiffror man utgår ifrån i kalkylerna vad gäller kostnader och reduktionskapacitet. Avskrivningstiden är också avgörande för utfallet. Studierna har visat att våtmarker i jordbrukslandskapet står sig väl jämförda med andra åtgärder, till exempel kvävereduktion i reningsverk och riktade åtgärder mot minskat kväveläckage från åkermark. Ser man samtidigt till andra så kallade ekosystemtjänster som genereras av våtmarker, såsom rening av andra ämnen än närsalter, nya rekreationsmiljöer och betydelsen för biologisk mångfald, ter sig investering i våtmarker som en kostnadseffektiv åtgärd. En enkel beräkning av kostnaderna för kvävereduktion i anlagda våtmarker, baserad på erfarenheter från Kävlingeåprojektet, kan se ut så här: Anläggningskostnad: kr per hektar Kvävereduktion: 500 kg per hektar och år Avskrivningstid: 20 år Kvävereduktionskostnad per år: 30 kr/kg (Beräkning: /500 = 600, 600/20 = 30) 29

30 Effekter i Kävlingeån en viktig fråga som ofta kommer upp i sammanhanget är i vilken mån de anlagda dammarna och våtmarkerna verkligen begränsar transporten av näringsämnen ut i Kävlingeån och vidare ut till Öresund. Kan man se några resultat av åtgärdsarbetet? Svaret kan troligen besvaras med ja, men effekterna är svåra att utläsa. Orsakerna är flera. I de mätningar som Kävlingeåns Vattenvårdsförbund utfört under perioden har de beräknade transporterna av kväve varierat mellan 900 och 2900 ton per år. Motsvarande variation för fosfor har legat mellan 10 och 60 ton. De stora skillnaderna beror i hög grad på hur mycket det regnat olika år och hur regnen fördelat sig under respektive år. De anlagda dammarna och våtmarkerna beräknas reducera transporten av kväve och fosfor med i genomsnitt cirka 100 ton kväve och upp till 5 ton fosfor per år. Minskningen av kvävetransporten i våtmarkerna motsvarar det sammanlagda årliga kväveutsläppet från alla de större reningsverken inom Kävlingeåns avrinningsområde. I ett vidare perspektiv står det klart att våtmarksprojekten med de nyskapade vattenmiljöerna lyckats bryta en nästan 200-årig trend mot torrläggning och avvattning av landskapet. Sett till den samlade nyttan av de nya våtmarkerna i avrinningsområdet är det också viktigt att notera att de, förutom att reducera näringsämnen, har positiva effekter också på vattenkvalitet, biologisk mångfald och möjligheter till rekreation. I ett vidare perspektiv står det klart att våtmarksprojekten med de nyskapade vattenmiljöerna lyckats bryta en nästan 200-årig trend mot torrläggning och avvattning av landskapet. Effekter i mindre vattendrag i mindre vattendrag där dammar anlagts kan man redan efter något år förvänta sig mätbara effekter på vattnets innehåll av näringsämnen. Sommartid är det i många fall fullt rimligt att kunna notera en halvering av närsalthalterna, medan effekten om vintern oftast är mindre än 5%. I absoluta tal, räknat i antalet kg näringsämnen, reduceras/kvarhålls dock störst mängder i dammarna under vinterhalvåret. 30

31 100 TON MINSKNING AV KVÄVETRANSPORTEN TILL ÖRESUND

32

33 13% UTGJORDES AV VÅT- MARKER I BÖRJAN AV 1800-TALET Nygamla livsmiljöer för ungefär 150 år sedan såg det skånska landskapet väldigt annorlunda ut jämfört med idag. En omfattande utdikning av landskapet kom i gång under 1800-talet, när det var matbrist och man behövde mer mark att odla på. Odlingsintresset kom också att omfatta fuktigare marker. Först ville man bara få bort ytvattnet men efter hand inriktades ansträngningarna på att sänka grundvattennivån. Våtmarker dikades ut via system av grävda kanaler. Åar och bäckar rätades ut, breddades och fördjupades för att öka vattenavledningen. I början av 1800-talet utgjordes ungefär 13% av Kävlingeåns avrinningsområde av våtmarker. Under de följande 200 åren har mellan 70 och 90% av dessa våtmarker dikats ut och används idag främst som åker och betesmark. En omfattande utdikning av landskapet kom i gång under 1800-talet, när det var matbrist och man behövde mer mark att odla på. I den s k Rödlistan över hotade och missgynnade arter i Sverige är ungefär 500 arter knutna till våtmarker. Men den enorma avvattningen av landskapet har haft sitt pris. Våtmarker, slingrande bäckar och småvatten har till stora delar försvunnit och många mindre vattendrag har lagts i rör för att marken ska kunna odlas mer rationellt. Många arter som är beroende av vatten för sin överlevnad har minskat mycket kraftigt eller försvunnit helt och hållet. I den s k Rödlistan1 över hotade och missgynnade arter i Sverige är ungefär 500 arter knutna till våtmarker. 1Gärdenfors U. (ed.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet - Uppsala. Vill du ha detaljerad information om undersökningsmetodik och resultat hänvisas till projektets rapporter se vidare under Vill du veta mer? 33

34 Kävlingeåprojektet har i samarbete med systerprojektet för Höje å genomfört omfattande undersökningar av hur fåglar, vattenlevande ryggradslösa djur (bottenfauna) och vegetation (makrofyter) etablerats i de nya eller restaurerade vattenmiljöerna (se vidare i rapportförteckningen). Studier har också genomförts i vattendragssträckor som ligger uppströms och nedströms anlagda våtmarker och dammar för att se om anläggningarna påverkar vattendragens fisk- och bottenfauna. Nedan presenteras genomförda undersökningar översiktligt. Fåglar inom kävlingeåns och Höjeåns vattensystem har fågelfaunan i 58 anlagda våtmarker och dammar inventerats under åren 1994 till I snitt har mellan 20 och 30 dammar undersökts per år. Både häckfågel och rastfågel har inventerats. De undersökta dammarna hyser en mängd fåglar, och spelar en stor roll för fågellivet, inte bara under häckningstid. Även fåglar som inte är direkt knutna till våtmarkerna gynnas, då områdena kring dammarna fungerar som viktiga födosöksbiotoper. En stor variation finns när det gäller antalet påträffade våtmarksfåglar per damm. Genomsnittet för dammarna som inventerats är 5 par/ ha eller 9 par/damm. Det innebär att projektens 219 dammar (420 ha) förstärkt häckfågelfaunan i området med i storleksordningen 2000 par. Totalt har 67 olika fågelarter som är knutna till våtmarker påträffats, varav 42 arter bedömts häcka. Etableringen av fåglar har varit snabb, och en av de snabbaste kolonisatörerna har varit mindre strandpipare, som häckade i 80% av dammar yngre än 1 år. Även gravand var vanlig i nya dammar, och båda dessa arter minskade i takt med ökande dammålder, då vegetationen blir alltmer sluten. Gräsand och sothöna är mer beroende av tät strandvegetation, och dessa arter ökar istället med stigande dammålder, och häckar numera nästan i alla dammar. De artrikaste våtmarkerna, med 20 olika häckande arter, är de som är stora, öppna, grunda och har betade stränder. Om våtmarkens karaktär bibehålls så bibehålls även fågelfaunan. Kävlingeåns historia och storkens? Stora delar av Kävlingeåns avrinningsområde är påverkat av dränering och andra åtgärder som avleder vatten. Det största vattenavledningsföretaget påbörjades 1936 och slutfördes i början på 1940-talet. Det sträcker sig längs Kävlingeåns huvudfåra från Vombsjön till Örtofta. Efter rensnings- och torrläggningsprojektet i Kävlingeån blev de små vattendragen runt ån känsligare för uttorkning. Grundvattnet sjönk och de fågelrika markerna vid Vombsängar blev torrare liksom våtängarna runt Kävlingeån. Många våtmarksfåglar missgynnades. Sveriges sista inhemska storkar häckade vid Karups Nygård vid Klingavälsån Tack vare storkprojektet finns numera åter häckande storkar i landskapet kring Kävlingeån och Klingavälsån. Även om en del av dem gjort flyttningsförsök, vill inte de från början uppfödda fåglarna flytta till varmare länder på vintern, utan måste vinterutfodras på sina boplatser. Men arbetet med att återinföra storken fortsätter med målet att häckning och flyttning ska fungera utan människans inblandning. Kanske kan de nu återskapade våtmarksmiljöerna kring Kävlingeån och Klingavälsån bli Sveriges första lokaler för 2000-talets storkar. 34

35

36 Tio rödlistade arter (Artdatabanken 2000) har påträffats i 2/3 av anläggningarna. Fyra av dem (smådopping, mindre strandpipare, sydlig gulärla och skärfläcka) ströks i 2005 års rödlista. Två tillkommande arter i 2005 års rödlista har noterats i våtmarkerna; brushane och gräshoppsångare. Allmänt kan sägas att alla dammar och våtmarker gynnar fågellivet. Dammens eller våtmarkens utformning, läge, storlek och biologi påverkar naturligtvis vilka arter som dras dit. För vissa arter som sothöna och gräsand spelar dammens utseende mindre roll, medan mindre strandpipare, skedand och rödbena ställer krav på flacka slänter, partier utan vegetation, bete och fuktiga områden. Det är dock på förhand ofta svårt att säga vilka fågelarter som kommer att häcka eller upphålla sig vid en viss damm eller våtmark. Även till synes enkla dammar utan beteshävd, speciell flikighet eller markerade grundområden, kan hysa mindre vanliga arter, till exempel olika doppingar och änder. Växter drygt 30 olika anlagda dammar och våtmarker i Kävlingeåns och Höjeåns avrinningsområden har inventerats på växter under åren 1998 och Totalt påträffades över 100 våtmarksarter, med ett genomsnitt av drygt 30 arter per damm/våtmark. Fem rödlistade arter noterades, varav blåtåg och vårtsärv fanns i sju respektive fem dammar, medan kärrjohannesört, borstsäv och uddnate noterades i vardera en damm. Vårtsärv ströks från rödlistan Häckande gravänder och gräsänder % Dammålder (år) > Gravand Gräsand Andelen dammar (%) i de olika ålderskategorierna som hade gravand och gräsand. Från undersökningar Avser Gärdenfors U. (ed.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet - Uppsala. 36