Kulturmiljöprogram. Yta för bild eller mönster

Transkript

1 Kulturmiljöprogram E22 Malmö Kristianstad förbi Linderöd samt Sätaröd Vä Kristianstad kommun, Skåne län Objekt och Diarienummer: TRV 2010/ Yta för bild eller mönster

2 Vid Nöbbelöfs Gästgifvare gård sammanstöta 2ne Allmänna Landsvägar den ena ifrån Malmö och den andra ifrån Ystad och gå åt Stockholm. Allmänna Landsvägen ifrån Malmö är inom Linneröds Soken hård och god, ehuru något backig. Inom Vrams Soknar är denna väg jämn men något Sandig. Skånska rekognosceringskartan Socknen (Linderöd) är belägen så godt som på själfva hjässan af Linderödsåsen. Marken sluttar åt nordväst och nordost. Höjden öfver hafvet uppgår i allmänhet till mer är 150 meter. Jordmånen utgöres af stenig och mager mark. Skogsmark upptager mer än hälften af arealen. Kalender öfver Skåne och Blekinge 1904 Åkermarken i områden nära ån var tämligen ordinär. Ängen angavs som ringa. Boskapsskötseln var dominerande. Medelst godt mulbete trifs wähl och af creaturen något säljes; utgångsök och gietter. Skogen Wacker bokeskog, mäst ung till wäxande och något eke tillräckelig surskog. (V Vrams socken) Kristianstad län 1762 En ekonomisk topografisk beskrivning. Kulturmiljöprogrammet är framtaget av miljöspecialisterna Hans Åström och Helena Niordson i samverkan med projektledarna Kerstin Åklundh och Anders Stjernström, samtliga Trafikverket och med stöd från Vectura respektive Ramböll/Atkins. Version S ida

3 Förord Föreliggande kulturmiljöprogram har tagits fram av Trafikverket, som en del av de villkor, som regeringen ställde i den tillåtlighet enligt 17:e kapitlet miljöbalken, som medgavs Programmets syfte är att kvalitetssäkra hanteringen av kulturmiljön i den fortsatta planeringsprocessen och därmed bland annat minimera intrång och skador i känsliga kulturmiljöer. I programmet görs inte några vägningar mot andra miljöintressen eller vägtekniska förutsättningar. Detta kommer att göras inom ramen för den fortsatta arbetet med arbetsplaner och miljökonsekvensbeskrivningar. Under arbetet med kulturmiljöprogrammet har samråd skett med Länsstyrelse i Skåne län, som även ska godkänna programmet, och Riksantikvarieämbetet. Anders Stjernström Projektledare etappen förbi Linderöd Kerstin Åklundh Projektledare etappen Sätaröd Vä 3 S ida

4 Sammanfattning Landskapet som berörs av vägprojektet är omväxlande där Linderödsåsens branta förkastningssida mot nordost utgör en påtaglig övergång mellan åsen och slätten. De topografiska förhållandena ställer särskilda krav på lokalisering och utformning av den nya vägen. Inom vägkorridoren har några särskilt känsliga kulturhistoriska miljöer identifierats. Fossil åkermark förekommer rikligt uppe på åsen och i mindre områden på slätten. Dessa områden med främst röjningsrösen har stor betydelse för att vidga kunskapen om den agrara utvecklingen under brons och järnålder. Vid Skättilljunga nordväst om Tollarp finns ett område som på ett tydligt sätt visar 1800 talets agrara utveckling. Området är ovanligt utifrån skånska förhållanden. På mellanliggande sträckor är bedömningen att valet av väglinje och trafikplatslägen är mindre känsligt även om en allmän hänsyn ska tas. En ny motorväg kommer med sin skala och sin stelhet att medföra att kulturhistoriska värden behöver tas bort och att samband och strukturer bryts. Dessa intrång är irreversibla. En utgångspunkt är att väglinjen och trafikplatslägena väljs så att minsta möjliga intrång görs. Där intrång ändå sker ska särskilt fokus på utformning och gestaltning läggas samtidigt som åtgärder för att minska effekterna vidtas. 4 S ida

5 Innehåll Bakgrund 6 Uppdrag 7 Mål och syfte 8 Läsanvisning 9 Övergripande landskapsbeskrivning 10 Linderödsåsen 10 Kristianstadslätten 13 Sluttningszonen 16 Landskapets nyttjande 18 Förhållningssätt och värdering 29 Vägen 33 Principer för kulturmiljö och gestaltning 34 Linderödsåsen 36 Kristianstadslätten 39 Sluttningszonen 45 Särskilt viktiga kulturmiljöer 49 Pårup 49 Spångarp/Tågarp 53 Ullarp/Sätaröd 57 Skättilljunga 62 Tullsåkra 66 Myren 69 Ordlista 73 Litteratur och källor 82 Bilaga 1. Vägkorridor samt områden med särskilt värde 83 Bilaga 2. Länsstyrelsens godkännande av Kulturmiljöprogram, BESLUT daterat S ida

6 Bakgrund E22 ingår i det av riksdagen utpekade nationella stamvägnätet. Det nätet är av särskilt stor betydelse för vägtransporterna i Sverige och ingår i det av EU utpekade transeuropeiska vägtransportnätet TEN. Eftersom vägen har stor betydelse ställs höga krav på såväl trafiksäkerhet som framkomlighet längs sträckan. Som ett led i förbättringen av E22 pågår planering av sträckan Linderöd Vä i Kristianstad kommun. Projektet delas i två etapper med skifte vid en planerad trafikplats öster om Linderöd. Det innebär att två arbetsplaner kommer att tas fram; E22 Malmö Kristianstad, delen förbi Linderöd respektive E22 Malmö Kristianstad, delen Sätaröd Vä. I vägutredningen förordades en ny sträckning söder om Linderöd och norr om Tollarp (se figuren nedan). Tillåtlighet enligt 17:e kapitlet miljöbalken gavs Planerad byggstart för etappen förbi Linderöd är beräknad till Den andra etappen påbörjas under Vägkorridor för vilken tillåtlighet medgivits. 6 S ida

7 Uppdrag Den 22 december 2011 fattade regeringen beslut om tillåtlighet för väg E 22 delen Linderöd Vä. Tillåtligheten var förenad med tre villkor. Nedanstående villkor berör anläggningens inverkan på kulturmiljön: Trafikverket ska, i samråd med Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen upprätta ett program för hur vägen från en estetisk och kulturhistorisk grund kan anpassas till kulturmiljön så att fragmentering av odlingslandskapet, negativ påverkan på kulturmiljön och försämring av befintlig jordbruksmarks arrondering så långt möjligt begränsas. Programmet ska godkännas av länsstyrelsen. I regeringens skäl för beslutet framgår följande: En utbyggnad av vägen i förordad korridor kommer att fragmentera odlingslandskapet och bryta betydelsefulla landskapshistoriska samband. Övergången från Linderödsåsens sluttning till slättlandskapet har utpekats som ett av flera särskilt känsliga områden. Konsekvenserna av den nya vägen kan bli mer eller mindre negativa beroende på vägens lokalisering och anpassning till terrängen inom korridoren. Den förordade korridorens bredd medger att hänsyn kan tas även till den befintliga jordbruksmarkens arrondering. En utgångspunkt för uppdragets genomförande har varit samråd med Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Skåne län. 7 S ida

8 Mål och syfte Utbyggnaden till motorväg för den aktuella delen av E22 har två övergripande mål; att höja framkomligheten och att förbättra trafiksäkerheten. Syftet med kulturmiljöprogrammet är att belysa komplexa frågor, ange ambitioner och visa på principiella lösningar, som en förutsättning för avvägningar mot andra intressen. Målet med kulturmiljöprogrammet är att kvalitetssäkra hanteringen av kulturmiljön i arbetsplanerna och därmed bland annat minimera intrång och skador i känsliga kulturmiljöer. 8 S ida

9 Läsanvisning Redovisningen som följer börjar i en övergripande skala för att senare identifiera kulturhistoriskt särskilt viktiga avsnitt längs korridoren. Övergripande landskapsbeskrivning ger en bild av delar av nordöstra Skåne med de stora landskapsformerna; åsen, slätten och sluttningszonen. I kapitlet Landskapets nyttjande ges en sammanfattande beskrivning av människans nyttjande av landskapet allt sedan inlandsisen försvann. Spåren i landskapet från olika tidsperioder lyfts fram. Vägens förutsättningar, som bredd, referenshastighet och linjeföring redovisas som en utgångspunkt för att diskutera påverkan, effekter och behov av gestaltningsåtgärder. Kapitlet principer för kulturmiljö och gestaltning redovisar inledningsvis några övergripande och generella principer och rekommendationer vilka tar sin utgångspunkt i landskapets karaktär, åsen, slätten och sluttningszonen. Därefter följer en noggrannare genomgång av några platser/områden med särskilt höga kulturhistoriska värden. Varje delområde beskrivs och det för platsens kulturvärden mest optimala linjevalet identifieras, beskrivs och motiveras. Till dessa platser redovisas en kartbild som är hämtad ur arkeologin i vägprocessen. Där redovisas något som kallas utredningsområde. Dessa områden är att betrakta som en notering inför de arkeologiska utredningarna och kan bortses från i detta sammanhang. De i tillåtligheten angivna aspekterna; fragmentering av odlingslandskap, borttagande av kulturhistoriska betydelsebärare/brutna samband och påverkan på jordbrukets arrondering kommenteras särskilt. Åtgärder för att mildra eventuella intrång beskrivs kortfattat. Programmet är en utgångspunkt för att identifiera en god lokalisering. I detta sammanhang är även gestaltning och utformning av betydelse. Värden/konsekvenser och rekommendationer har lagts i en faktaruta efter varje redovisat område. Till sist återfinns en ordlista och litteratur och källförteckning. Kulturmiljöprogrammet innehåller inte några avvägningar mot andra intressen. 9 S ida

10 Övergripande landskapsbeskrivning Utifrån nutida förhållanden Nordöstra Skåne domineras av två landskapstyper; Linderödsåsen och Kristianstadslätten. Sluttningszonen mellan den flacka slätten och den mäktiga åsen är av särskilt intresse. De naturgivna förutsättningarna på åsen respektive slätten har lett till att områdena utvecklats på skilda sätt. Det avser både markanvändning, bebyggelsemönster och befolkningstäthet med mera. I sluttningszonen accentueras brytpunkten. Linderödsåsen Linderödsåsen är en urbergshorst som reser sig högt över omgivande landskap. De naturgivna förutsättningarna har skapat en glesbygd mitt i en av landets mest expansiva regioner. Beskrivningen nedan har hämtats från det regionala landsbygdsprogrammet men har anpassats efter kulturmiljöprogrammets syften och geografiska avgränsning. Linderödsåsen, karta från Det skånska landsbygdsprogrammet, Rapport 2007:10, länsstyrelsen. Det område av Linderödsåsen som berörs är särskilt markerat. Den nordöstra sidan av åsen bildar en tydlig och framträdande kant mot Kristianstadsslätten och utgör samtidigt en skogklädd bakgrund när man rör sig på slätten nedanför. Kontrasten är påtaglig. 10 S ida

11 Utblick över slätten. I främre bildkanten går den nuvarande E 22:an vid folkvagnskurvan. Bilden är tagen mot nordost och visar marker som hör till byarna Sätaröd (mitten) och Skättilljunga (i den övre bildkanten). Utmed åsens kanter ger den branta topografin, täta skogen och små ravinerna en tydlig karaktär. Området uppvisar genom blandningen av skog, betesmark och åker en stark rumslighet. Förekomsten av fossil åkermark antyder en lång brukningskontinuitet. Åsen är en urbergshorst som löper från nordväst till sydost. Den norra sluttningen är delvis starkt markerad medan den södra sluttar svagt. Berggrunden i området består huvudsakligen av gnejser. Jordarterna är urbergsmoräner med litet inslag av lera. Höjden över havet är mellan 100 och 200 meter. Linderödsåsen utgör vattendelare mellan Skånes tre största vattensystem. Linderödsåsen ligger i särklass när det gäller areal naturbetesmarker i Skåne. Området har bland annat störst areal av det man i Skåne kallar för enefälader. Linderödsåsens nordöstra sluttning täcks av lövskog och har ett flertal relativt naturliga och oförstörda vattendrag. Alla vattendrag i området har mycket höga naturvärden Området har varit bebott och brukat tidigt och ingår i ett större centralskånskt område med mycket fossil åkermark. Spåren efter dessa tidiga odlingar kan ses i form av röjningsrösen och åkerkanter och ligger idag ofta inbäddade i skog. 11 S ida

12 Idag karakteriseras området av små glest liggande byar omgivna av många fritt liggande gårdar. De senare har tillkommit dels genom utskiftning och dels genom hemmansklyvningar. Lantbruket är småskaligt och det finns många kulturbärande landskapselement så som stenmurar, fägator, röjningsrösen och äldre vägsträckningar eller lämningar efter kommunikationer. Linderödsåsen domineras av skog. Endast en tredjedel av ytan är jordbruksmark och där dominerar gräset. Skiftena är små och utspridda med skog emellan samtidigt som de är backiga och steniga. Det gör att marken är svårbrukad med moderna metoder och redskap. Naturbetesmark norr om Tollarp. Djurtätheten är förhållandevis hög. Mjölk och köttproduktion dominerar. Gårdarna är förhållandevis små både avseende areal och sysselsättning. Det finns också relativt många bostadsjordbruk i området och mycket få större jordbruk. Medelåldern på de som bedriver aktiva jordbruk är hög och inom några år kommer många att nå pensionsåldern. Området är glesbefolkat med nästintill stagnerande befolkningsutveckling. En relativt sett stor andel av de förvärvsarbetande dagpendlar till arbete på annan ort. Mjölkproduktionen har minskat i området. Trots att minskningen är långsammare än i Skåne som helhet har var sjätte mjölkko försvunnit mellan 1993 och Antalet övriga 12 S ida

13 nötkreatur har också minskat men inte lika mycket. Fårproduktionen har ökat kraftigt och fåren är nu viktiga för möjligheterna att hålla markerna öppna. Området Skåne Totalbefolkning: Invånare per kvadratkilometer: Boende utanför tätort: 76 % (6909) 13,1 % Genomsnittligt pendlingsavstånd landsbygdsboende: 19,6 km 13,7 km Genomsnittligt pendlingsavstånd tätortsboende: 18,3 km 10,1 km Statistiken bygger på siffror från Små skillnader saknar relevans eftersom syftet är att visa på relationen till Skåne som helhet och ge en bild av områdets förutsättningar för boende. Det minskade betestrycket medför risk för igenväxning och aktiv skogsplantering i perifera lägen vilket leder till att områdets omväxlande småskalighet påverkas. Dessutom innebär det ett stort hot mot biologiska och kulturhistoriska värden och områdets potentiella värde för turism. Strukturomvandlingen har gått något långsammare än på andra ställen vilket kan bero på att det inte har funnits något större sug från expansiva företag i området. Företagen tycks istället i högre grad ha blivit kvar som små självständiga enheter som drivs på deltids eller hobbybasis. De satsningar som hittills gjorts för att utveckla landsbygden har i huvudsak utgjorts av byalag/nätverk som velat lyfta fram platser/orter i området som både har tilltalande natur (rekreation) och intressant historia. Genom att ta fram dokumentation över bygden, anlägga naturstigar m.m. skapas möjlighet att locka människor som söker en naturupplevelse. Områdets tysta och lugna miljö är en viktig resurs. Vindkraftverk har tidigare etablerats på slätten. Nu finns långt gångna planer på vindkraftsparker uppe på åsen. Dessa kommer att bli väl synliga i landskapet och dessutom inkräkta på områdets ostörda delar. Kristianstadsslätten Kristianstadslätten utgör en markant kontrast till Linderödsåsen och ligger i princip helt under högsta vattenlinjen. Området domineras av aktiva jordbruk. Beskrivningen nedan har hämtats från det regionala landsbygdsprogrammet men har anpassats efter kulturmiljöprogrammets syften och geografiska avgränsning. Kristianstadsslätten, som innefattar slättlandet kring Kristianstad och södra delarna av Bromölla kommun, breder ut sig som ett flackt odlingslandskap. Området definieras av det dramatiska skiftet till åslandskapet i sydväst. Bebyggelsen är huvudsakligen koncentrerad till Kristianstad, Åhus och Bromölla samt till ett område längs riksväg 21 och E22. Utanför dessa 13 S ida

14 områden är bebyggelsen sparsam, främst begränsad till enstaka bostäder eller små bebyggelsegrupper. Långsträckta vyer begränsas av vegetationen och påverkas av stora element såsom vindkraftverk. Kristianstadsslätten, karta från Det skånska landsbygdsprogrammet, Rapport 2007:10, länsstyrelsen. Det område av Kristianstadsslätten som berörs är särskilt markerat. Berggrunden består av bergarter från kritaperioden som kalksten, lersten och sandstenar. Jordarterna i området domineras av sand med lerfria moräner i väster och isälvsavlagringar i ett nord sydligt stråk i den östra delen. Höjden över havet är mellan 1 och 50 meter. Kristianstadsslätten avvattnas av Helgeåns vattensystem med bland annat Vramsån och de stora sjöarna Hammarsjön och Araslövssjön. Hela området är av internationellt skyddsvärde, så kallat ramsarområde, och kärnområde i biosfärområdet Kristianstad Vattenrike. Kristianstadsslätten anses vara Sveriges mest betydande grundvattentillgång med ovanligt goda uttagsmöjligheter. Större delen av Kristianstadsslätten består av ett omväxlande slättlandskap med många småbiotoper, våtmarker längs slingrande vattendrag, sandiga marker, naturbetesmarker och våtslåttermarker. I gränsen mot Linderödsåsen är en viss godsdominans med till exempel Maltesholm och Ovesholm. På slätten återfinns ett antal tämligen stora byar som ofta dessutom är kyrkbyar. 14 S ida

15 I området har också funnits två medeltida städer Vä och Åhus. I samband med att Vä härjades i svensk danska krig i början av 1600 talet etablerades en ny stad Kristianstad. Den skogklädda åsen från slätten strax nedanför. Slättens lätta jordar medförde att man redan under 1600 talet fick problem med erosion. För att begränsa problemen planterades omfattande tallskogar till exempel söder om Vä. De lätta jordarna lämpade sig särskilt väl för potatisodling vilket under 1800 talet bidrog till framväxten av en betydande livsmedelsindustri med t ex brännerier och stärkelsefabriker. Idag kan vi se flera av dessa byggnader i landskapet dock utan funktion. Kristianstadsslätten är ett område med bitvis mycket bördig mark. Skördarna är höga, och odlingen är idag till stor del inriktad på specialgrödor av olika slag. Nästan en fjärdedel av åkermarken används till specialgrödor som sockerbetor, potatis och trädgårdsväxter. Närheten till stärkelsefabriken i Nöbbelöv söder om Kristianstad gör att stärkelsepotatis är en viktig gröda i området. Området har också en relativt omfattande animalieproduktion med mjölkkor, nöt och svin. Jordbrukens struktur är relativt lik genomsnittet för Skåne. Det finns dock en tendens till att det finns något fler större företag. Det vanligaste företaget i området är växtodlingsföretag med hektar åker. Företagsledarna har en relativt hög ålder och inom några år kommer många att nå pensionsålder. 15 S ida

16 Jordbruksproduktionen har varit stabil i området. Skördarna är höga och de olika specialgrödorna har gett en god ekonomisk bärkraft. Strukturomvandlingen har gått med normal takt vilket innebär att vart fjärde jordbruk försvunnit de senaste tio åren. Marken på de avvecklade företagen har oftast sugits upp av andra som har expanderat. Området Skåne Totalbefolkning: Invånare per kvadratkilometer: Boende utanför tätort: 12 % (8831) 13,1 % Genomsnittligt pendlingsavstånd landsbygdsboende: 11,3 km 13,7 km Genomsnittligt pendlingsavstånd tätortsboende: 10,3 km 10,1 km Statistiken bygger på siffror från Små skillnader saknar relevans eftersom syftet är att visa på relationen till Skåne som helhet och ge en bild av områdets förutsättningar för boende. Den grundläggande strukturen förefaller inte vara utsatt för några större förändringar. Livsmedelsproduktionen, från jordbruket till livsmedelsindustrin, är mycket viktig för sysselsättningen i området. Området har 17 vindkraftverk (2004) fördelade över sex platser. De är väl synliga på långt håll i det flacka odlingslandskapet. De väl exponerade vindkraftverken har blivit nya landmärken i landskapet. Antalet vindkraftverk har ökat successivt med åren liksom effekten på de nyanlagda vindkraftverken. Flera etableringar är under planering. Sluttningszonen Området som vägkorridoren berör karaktäriseras av de påtagliga skillnaderna mellan det magrare, småskaliga och skogspräglade landskapet uppe på Linderödsåsen och det öppna jordbrukslandskapet på slätten. Framträdande är Linderödsåsens branta nordsluttning som utgör en tydlig gränszon. Den distinkta terrängformen gör åsen till ett dominant och karaktäristiskt landskapselement med en obruten horisontlinje av skog. Landskapet är slutet och tätt med inslag av ett småskaligt, varierat och ålderdomligt jordbrukslandskap, främst betesmarker. Mycket av skogsmarken utgörs av ädel och blandlövskog, på flera ställen med lång kontinuitet. Åsen avvattnas genom ett flertal bäckar som förenas i Vramsån. Ån har en delvis meanderande sträckning parallellt med åsfoten. Alla vattendrag i området har höga naturvärden. 16 S ida

17 Åssluttningen är bitvis bevuxen med bokskogar. Åsen är perforerad med ett flertal raviner och dalgångar. Dessa har under lång tid utnyttjats som naturliga platser att ta sig upp och ner för åsen. På den del som berörs av vägkorridoren finns flera spår efter äldre kommunikationer. Rikligt med röjningsrösen förekommer vid de platser där sluttningen är mindre brant. Dessa vittnar om tidigt brukande av marken i övergången mellan slätten och åsen och accentuerar därmed frågan om den agrara expansionen i området. 17 S ida

18 Landskapets nyttjande De topografiska och naturgivna förutsättningarna har starkt påverkat människans nyttjande av landskapet. Det kan till exempel ta sig uttryck i att landskapet på slätten tagits i anspråk tidigare än på åsen, att spåren efter äldre odlingshistoria är fler på åsen än på slätten eller att skiftesrörelsen fick större genomslag på slätten. I det följande kapitlet beskrivs områdets (Linderöd Vä) förändringar kopplade till människans aktiviteter med fokus på den vägkorridor för vilken tillåtlighet sökts. Den förhistoriska delen bygger på uppgifter hämtade från metodstudien Arkeologi i vägprocessen. Äldre stenålder (ca f. Kr.) Fornlämningar och lösfynd från Linderödsåsen och Kristianstadslätten vittnar om ett landskap som brukats under årtusenden, sedan inlandsisens avsmältning. Vägkorridoren sträcker sig genom ett fornlämnings och kulturlandskap med stort tidsdjup ( f. Kr.) Översikt med exempel på lokaler med fynd från äldre stenålder (paleolitikum och mesolitikum f.kr.). Kustlinjens förskjutningar visar på mycket stora förändringar av landskapet under nämnda tidsepoker. Vägkorridorens långsträckta linje syns i mitten av bilden. 18 S ida

19 De ofta sparsamma spåren efter tillfälliga säsongsboplatser är svåra att lokalisera. Yttre faktorer att ta hänsyn till är de stora förändringarna av kustlinjen beroende på Östersjöns skiftande havsnivåer och den tilltagande landhöjningen. Vid Store mosse norr om Linderödsåsen och cirka åtta kilometer nordnordväst om vägkorridoren, har fynd påträffats bland annat av tångepilspetsar gjorda av flinta. Materialet antyder tillfälliga jaktbosättningar någon gång mellan och år före Kristus. Vid Vramsån har ytterligare lokaler hittats med fynd av flinta från äldre stenålder. Med tanke på att vägkorridoren berör våtmarker på Linderödsåsen kan det inte uteslutas att säsongsboplatser från en mycket tidig del av den äldre stenåldern kan påträffas. Yngre stenålder (ca f. Kr.) Yngre stenålder (neolitikum) karakteriseras av introduktion av lantbruk och mer permanenta bosättningar. Ett flertal arkeologiska undersökningar i sydskandinavien visar att gårdsbebyggelser successivt växer fram, i samband med åkerbruk och boskapsskötsel. Illustration av den yngre stenålderns kulturlandskap tiden cirka före Kristus. På kartan är enskilda stenkammargravar och utbredningsområden med förtätningar av boplatser markerade. Boplatserna är allmänt definierade som stenålderslokaler utifrån fynd av flintredskap och bearbetad flinta, men kan även innehålla under mark dolda lämningar från senare perioder. Vägkorridorens långsträckta linje syns i mitten av bilden. En sammanställning av befintlig information visar att boplatserna främst är belägna på Kristianstadslätten och dess öppna jordbruksbygder. En ansamling av boplatser har även noterats i det mer topografiskt böljande landskapet i Djurröd och Träne socknar nära 19 S ida

20 Linderödsåsens sluttningar. På själva åsen finns glest förekommande lokaler. Det kan emellertid förväntas att fler boplatslämningar är bevarade och dolda under marken. En mer väldefinierad fornlämning med avseende på typ och ålder är stenkammargravar, vilka utgörs av dösar, gånggrifter och hällkistor. En översiktskarta visar på ett rumsligt samband mellan registrerade boplatser och stenkammargravar på Kristianstadslätten. På Linderödsåsen finns uppgifter om en på 1940 talet borttagen hällkista (RAÄ 2, Linderöds socken). Lokalen är belägen någon kilometer söder om den aktuella vägkorridoren. Den yngre stenåldern, som vi känner den idag är mest representerad på Kristianstadslätten. Vägprojektets östra del riskerar att komma i kontakt med lämningar från denna tidsperiod. Sannolikt är risken störst vid myren, en före detta våtmark norr om Nöbbelöv. Bronsålder och äldre järnålder (ca f. Kr. 500 e. Kr.) Illustration av bronsålderns kulturlandskap cirka före Kristus. På kartan är utbredningsområden och förtätningar av gravar som högar och rösen, samt hällristningar med skålgropsförekomster markerade. Vägkorridorens långsträckta linje syns i mitten av bilden. Bronsåldern omfattar en dynamisk tidsepok med avseende på samhällsförändringar, bebyggelse, lantbrukets utveckling, långväga kontakter och introduktion av bronshantverk. Kulturlandskapet genomgick en kraftig omgestaltning bland annat genom byggandet av större gravmonument som rösen och högar, vilka är karakteristiska och väl synliga i dagens landskap. 20 S ida

21 Högarna och rösena är i huvudsak byggda på Linderödsåsens höjdpartier och på terrasser orienterade mot Kristianstadsslätten. En anhopning finns norr om vägkorridoren i Träne och Vä socknar (A på kartan). Drygt tre kilometer söder om korridoren i Östra Vrams och Lyngsjö socknar återfinns ett landskapsavsnitt med högar och älvkvarnsförekomster (B på kartan). Rösena återfinns främst på åsens terrasser och sluttning. Nämnda landskapsutsnitt kan tolkas som centrala områden av bronsåldersbygder. Ett relevant konstaterande är att vägkorridorens sträckning ligger utanför de markanta anhopningarna av värdebärare från bronsåldern. Detta utesluter dock inte att lämningar från bronsåldern kan finnas dolda inom den aktuella vägkorridoren. Övergången mellan bronsålder och äldre järnålder brukar sättas till cirka 500 år före Kristus. Denna indelning är i första hand skapad av arkeologer, medan förändringarna i dåtidens samhälle och dess materiella kultur inte alls var lika abrupt. En sammanställning visar att järnålderns gravmonument har en rumslig spridning, som väl överensstämmer med motsvarande lämningar byggda under bronsåldern. Man kan konstatera en bosättningskontinuitet med avseende på centralområden, som varat i minst 2500 år. Även om vägkorridoren även i detta fall är belägen perifert i förhållande till terrängavsnitt med järnåldersgravar, kan lämningar som exempelvis boplatser förväntas. En indikation på att Linderödsåsens höjdområden möjligen kan ha tagits i anspråk för mer varaktiga bosättningar redan under yngsta bronsålder eller äldre järnålder, består i förekomster av fossil åkermark med röjningsrösen av ålderdomlig karaktär. Den stenröjda marken kan ha sitt ursprung under förhistorisk tid, för att senare under medeltid och historisk tid successivt ha utvidgats genom återbruk av röjda arealer, då även röjningsrösen byggts på med ny odlingssten. Röjningsrösen utgör även en indikation på närbelägna lämningar efter bosättningar i form av gårdar. Vid tiden omkring efter Kristus formas ett system i markanvändning med en rumslig struktur av inägor och utmark. Då åkermark utgör en del av inägorna är det högst troligt att själva gårdstomterna återfinns inom eller i anslutning till röjningsröseområdena. Utifrån detta kan en expansion av bebyggelsen anas från de tidigare centralområdena under bronsåldern till Linderödsåsens höjder. En sammanställning visar på en förtätning av fossil åkermark i de numera skogbeväxta höjdområdena, men en relativt gles förekomst på Kristianstadslätten. Detta har säkerligen sin bakgrund i bevarandeförhållanden. I ett storskaligt jordbruk kan röjningsrösen ha röjts bort för att bereda stora åkerarealer. Det kan dock noteras att fossil åkermark med röjningsrösen finns på Linderödsåsens västsluttningar ner mot Östra Ringsjön. Ett område 21 S ida

22 med gravar i form av rösen och högar från bronsåldern, samt runda stensättningar och gravfält från järnåldern tyder på ett område av central karaktär med lång kontinuitet. Illustration där utbredning och ansamlingar av fossil åkermark i form av röjningsröseområden är markerade. Dessa lämningar ger en bild av odling med ursprung i bronsåldern, men som intensifierats under järnålder och historisk tid. Vägkorridorens långsträckta linje syns i mitten av bilden. Yngre järnålder, historisk och nyare tid (ca 500 e. Kr. fram till nutid) De centrala delarna av Kristianstadslätten dominerades av stora byar, medan åsen hade mindre bebyggelseenheter, små byar och en hög andel ensamgårdar. Dessutom skiljer sig ortnamnstyperna mellan de båda landskapstyperna. På slätten har ortnamnen en ålderdomligare karaktär och här återfinns de äldsta namntyperna frekvent ( löv, lösa, inge och stad). I skogsbygden på åsen dominerar ortnamn med rötter i vikingatiden och den tidiga medeltiden ( by, torp, ryd och rum). Förekomsten av kända gravfält från yngre järnålder uppvisar liksom de äldre gravmonumenten en likartad bild. I de centrala delarna av slättbygden framträder flera platser som anses ha haft större betydelse och till vilka centrala funktioner har varit knutna. På Kristianstadsslätten är det framför allt två områden som under järnålder och tidig medeltid framträder som viktiga platser med centrala funktioner, Vä och Nosaby/Fjälkinge. Vid kusten har undersökningar i Transval vid Helge ås mynning påvisat betydande handelsoch hantverksplatser från yngre järnålder. 22 S ida

23 Illustration över bebyggelse från medeltid och historisk tid (ca 1050 till 1800 talets första hälft). På kartan är kyrkor samt gårds och bytomter markerade i relation till områden med fossil åkermark. Vägkorridorens långsträckta linje syns i mitten av bilden. För de socknar som berörs av eller är belägna nära vägkorridoren finns en stor mängd med noteringar av gårds och bytomter. För flera av tomterna finns skriftliga belägg, som berättar om ett medeltida ursprung. Vy över Linderöds samhälle med kyrkan mitt i bilden och befintlig E 22 i nedre högra hörnet. 23 S ida

24 Symbolerna på spridningskartan illustrerar en bebyggelseutbredning från historisk tid, som kontrasterar mot järnålderns strukturer. På Linderödsåsen finns ett flertal av dessa gårdsoch bytomter, vars spridning i en storskalig betraktelse sammanfaller med ovan nämnda röjningsrösen. Detta tyder på en historik i landskapets ianspråktagande som sträcker sig från järnåldern, genom medeltid in i modern tid. Odlingssystem och skogsförhållanden Byarnas marker var före skiftena indelade i inägor (åker och äng) och utmark (betesmark). Uppe på åsen tycks ensäde ha varit det allenarådande fredningssystemet. Nedanför åsen kan tresäde däremot beläggas inom ett större, så gott som sammanhängande område inom södra delen av Kristianstadsslätten. Det senare var ett mer avancerat sätt att bruka åkermarken och mer anpassat till jordbruksbygder. Fossil åkermark, främst i form av röjningsröseområden, är ett karaktärsdrag för miljöerna uppe på Linderödsåsen. I genomgången av olika fossila åkerformer kan noteras bandparceller, d.v.s. långsmala markindelningar som ofta avgränsas av stensträngar, låga jordvallar eller terrasskanter. Detta sätt att bruka marken var förhärskande in på 1800 talet men har sina rötter i åtminstone medeltiden. Utredningsområdet kan beskrivas som en övergångsbygd mellan flera skånska kulturlandskapstyper som förekom före den agrara revolutionen. Under loppet av 1700 talet skedde en tydlig omvandling av området som medförde att ett flertal byar övergick från skogs till risbygd genom främst utmarksskogens minskning. Viss uppfattning om skogstillgången kring mitten av 1760 talet kan vi få från lantmätare J L Gillbergs ekonomiska och topografiska beskrivning av Kristianstads län. En svaghet med denna källa är att det inte framgår om den skog som fanns var belägen på utmark eller i inägor. Generellt sett vet vi dock att huvuddelen av bokskogen på de skånska åsarna under den här perioden fanns på utmarken. För Linderöds socken redovisas tillräcklig bokskog för i stort sett alla bebyggelseenheter väster om Linderöds by (undantagen är Ylleröd och Ynnarp som endast anges ha surskog). Det var endast Knopparp, Bjära och Linderöd av enheterna längre österut som anges ha tillräcklig bokskog. För Spångarp och Holmö redovisas nödig bokskog, medan bokskog överhuvud taget ej nämns för Tågarp. Det redovisade förhållandet antyder sålunda en annan utveckling för västra delen av Linderöds socken, jämfört med enheterna längre österut. Övergången till risbygd bör åtminstone från 1760 talet ha varit en realitet. 24 S ida

25 I Linderödsåsens sluttning och nedanför densamma fanns gles bokskog på utmarken till Sätaröd vid avmätningen av dess ägor En påtaglig skillnad kan iakttas mellan den beskogade fäladen till Venestad och den betydligt öppnare fäladen till Skättilljunga direkt söder därom. En trolig orsak till denna skillnad ligger i byarnas olika jordnatur. I Venestad utgjordes under senare delen av 1700 talet huvuddelen av hemmanen av insockne frälsehemman under Ovesholms huvudgård, medan Skättilljunga under samma period hade mera blandat jordägande med utsockne frälsehemman, kronohemman och skattehemman. Ägarna till Ovesholms gods har sannolikt varit betydligt mera restriktiva vad gäller avverkning av högskogen inom själva huvudgårdssocken än vad fallet varit rörande markägarna i Skättilljunga. Av en utmarkskarta från 1778 framgår att Skättilljungas västra, större utmark inte bara bestod av helt öppen betesmark, utan till relativt stor del var beväxt med al och en. Någon högskog av andra trädslag fanns dock inte Den agrara revolutionen Den så kallade agrara revolutionen som sträckte sig under hela 1800 talet innebar att man skiftade byarna för att gårdarna skulle få sina marker samlade i så få ägofigurer som möjligt. Men den innebar också att ängs och betesmarker odlades upp, vallodlingen infördes, täckdikning genomfördes, sjöar och vattendrag reglerades, en livsmedelsindustri blomstrade och nya redskap kom. Allt detta har naturligtvis spelat en roll i området längs vägkorridoren. Genomslaget har dock blivit olika beroende på bland annat de naturgivna förutsättningarna. På åsen var nog genomslaget mindre i vissa avseenden. Små byar och ensamgårdar påverkades inte på samma sätt som de större byarna. Men även om flertalet gårdar låg kvar drogs nya och räta linjer upp i landskapet. I första hand var det ägogränser som rätades. Nedanför åsen slog skiftet igenom på ett mer påtagligt sätt. Tydligast är det kanske i Skättilljunga by. Där flyttades många gårdar ut till den södra delen av byns marker och flera kom att uppföras i anslutning till vägen mellan Tollarp och Årröd. Eftersom varje gård skulle ha en del åker, en del äng och en del betesmark (fälad) blev skiftena smala och mycket långa. De nya ägogränserna markerades med stengärdesgårdar. Nya raka vägar och fägator anlades. Dessa långsmala enheter kom under 1800 talets andra hälft och tidigt 1900 tal att delas i många små brukningsenheter vilket bidragit till dagens mönster av små gårdar och åkerlappar. Denna utveckling ledde till att en stor del av fäladsmarken upp mot gränsen till Venestad odlades upp. 25 S ida

26 Skättilljunga Linderöds by Ekonomisk karta ca I bildens vänstra del syns Linderöd med omgivningar och i den högra delen slättlandskapet vid Skättilljunga. Kartan åskådliggör skillnader i graden av uppodling, brukningsenheternas storlek och fältstrukturen. Även i grannbyarna Tullsåkra, Rya, Nöbbelöv och Vä genomfördes tämligen omfattande skiften av markerna under 1800 talets första hälft. På slätten växte under framför allt 1800 talets andra hälft upp en omfattande industri för förädling av jordbrukets produkter. Potatisodlingen var omfattande på de lätta jordarna och brännerier växte upp i Sätaröd, V Vram, Skättilljunga, Tollarp, Tullsåkra, Nöbbelöv och Ö Vram. I området fanns också mejeri, tunnbinderi, stärkelsefabrik, bär och fruktfabrik och kvarnar mm. Under framför allt 1900 talets andra hälft har strukturrationaliseringen bidragit till att lantbruk avvecklats och marken i bästa fall lags till andra mer bärkraftiga enheter. Särskilt tydlig är denna utveckling på åsen och i landskapet norr om Skättilljunga. En del av åker och betesmarken har planterats med skog eller växt igen. Den tidigare så livskraftiga industrin lades ned i rask takt. Idag återstår endast bränneriet i Nöbbelöv. Det ska dock sägas att bränneriet tillsammans med stärkelsefabriken och OLW;s potatisanläggning för chips har stor betydelse för lantbruket på hela slätten. 26 S ida

27 Kommunikationer Utifrån placeringen och utformningen av Linderöds kyrka anses denna ha byggts i anslutning till en existerande väg. Redan under tidig medeltid kan alltså passagen över Linderödsåsen skett här. Nuvarande E 22 har flera föregångare i samman sträckning eller i dess närhet. De framträder idag som hålvägar, mindre markväg eller mindre landsväg. De har samtliga utnyttjat ravinen väster om Sätaröd. Vid Nöbbelöv där vägen sammanstrålade med Ystadvägen lades ett gästgiveri. Utmed huvudvägnätet finns också flera milstenar. Nuvarande E 22 tillkom på 1930 talet men har senare breddats. Samtidigt anlades bergkrossen i Sätaröd, som fortfarande finns kvar om än i dåligt skick. Bergkrossen vid Sätaröd anlagd på 1930 talet. Till detta komplex av huvudvägar ska läggas det mindre landsvägsnätet som slingrar sig fram genom landskapet. Sträckan Tollarp Skättilljunga Årröd är ett exempel. Ett yngre mycket rätvinkligt vägnät tillkom i och med 1800 talets skiftesrörelse, till exempel Sätaröd Årröd. I vissa områden har landskapet gjorts tillgängligt för brukning genom ett stort antal markvägar och fägator. Genom landskapet drogs två järnvägslinjer; Hörby Tollarp (1886) och Gärds härads järnväg (1881). Förutom banvallar, som idag används som gång och cykelvägar, finns före detta stationshus och banvaktsstugor längs sträckan. Mångfalden och komplexiteten i kommunikationslämningar är särskilt påtaglig i ett parti väster om Sätaröd. 27 S ida

28 Vy från den gamla riksvägen vid Sätaröd. Den äldre vägsträckningen följer terrängen och går mer på skrå uppför åsen. Flygfoto vid Linderödsåsen. Den gamla riksvägen, till vänster i bilden, går delvis på skrå nedför sluttningen till Liarumsdalen medan befintlig E 22, till höger i bilden, har ungefär samma sträckning men tar något mindre hänsyn till topografin. 28 S ida

29 Förhållningssätt och värdering En ny motorväg i ett tidigare oexploaterat landskap leder till irreversibla skador på bland annat kulturmiljön. Genom att beakta identifierade värden vid lokaliseringen av väglinje och trafikplatser samt dessutom väga in möjligheterna till en god utformning finns förutsättningar att säkra kulturmiljöns värden. Värdering Den aktuella korridoren berör inte några av kulturmiljövårdens riksintressen eller regionala intressen. Sett i ett sådant perspektiv kan området antas vara tämligen trivialt. Trots avsaknaden av utpekade områden har vägens linje och utformning betydelse för kulturlandskapets värden. Landskapet som berörs av vägkorridoren är skiftande med Linderödsåsens höjder och Kristianstadslättens flacka odlingslandskap. De naturgeografiska förutsättningarna har utgjort grunden för hur människan nyttjat området. I de föregående kapitlen har detta beskrivits. Utifrån denna bakgrund har några särskilt viktiga kulturhistoriska aspekter identifierats. Fossil åkermark förekommer i stor omfattning uppe på åsen men finns även på slätten. Det är i första hand röjningsröseområden med inslag av gravar. Koncentrationen av fossil åkermark är som störst norr om Linderöds samhälle. Även söder om byn, där vägkorridoren ligger, är flera stora områden. På slätten finns endast rester kvar. Uppodlingen under framför allt 1800 talet har antagligen bidragit till att de försvunnit. Tolkningen och förståelsen av den fossila åkermarken är något av nyckeln till kunskapen om ett viktigt skede i den förhistoriska agrara utvecklingen. I det här sammanhanget är lämningarna både på åsen och slätten lika viktiga eftersom de kan vara markörer för en kolonial utveckling där åsen tas i anspråk. Kommunikationerna från sydväst över Linderödsåsen och vidare upp mot nordost har sannolikt ägt rum i närområdet under mycket lång tid. Framför allt öster om Linderöd fram till slätten finns många spår med stort tidsdjup. Äldst är s k hålvägar, men det finns även övergivna vägbankar, äldre landsvägar, nuvarande huvudväg och en banvall. Dessutom finns objekt som en bergkross och en milsten. Spåren efter äldre kommunikationer i området är tydliga och bidrar till förståelsen av rörelser i området från förhistorisk tid till nutid. Omfattningen, variationen och tidsdjupet är ovanligt för skånska förhållanden. Under framför allt 1800 talet förändrades det skånska landskapets struktur i grunden. I Skåne genomfördes skiftesrörelsen i många byar. Inom utredningsområdet finns en by där delningen av markerna tagit ytterligare ett steg genom en omfattande hemmansklyvning. 29 S ida

30 Det småskaliga landskap som skapats vid Skättilljunga är ovanligt för att inte säga unikt i Skåne. Särkilt utpekade kulturmiljöer Utifrån värderingen ovan har några särskilt viktiga områden lyfts fram, som utgör goda exempel på de värden som bedömts vara viktiga. Kulturhistoriskt särskilt viktiga miljöer. Kartan finns även som invikning längst bak. Området innehåller fornlämningar med stort tidsdjup och av skilda slag. Fossil åkermark i några fall i kombination med gravar är den vanligaste fornlämningstypen. De förekommer i större omfattning på åsen vid Pårup, Spångarp/Tågarp och Ullarp/ Sätaröd. Dessutom finns det ett par mindre områden på slätten vid Skättilljunga och Tullsåkra. Vid myren norr om Nöbbelöv går vägkorridoren genom en större numera utdikad våtmark. På de gamla strandkanterna finns rikligt med indikationer på under mark dolda boplatser huvudsakligen från stenåldern. Utmed vägkorridoren finns det två platser med komplexa kommunikationslämningar. Spångarp/ Tågarp med hålvägar, äldre landsväg och fägata och Ullarp/Sätaröd med hålväg, gamla landsvägar, skiftesvägar, banvall och bergkross. 30 S ida

31 Vid Pårup passerar korridoren en mindre by och ensamgård som är typiska bebyggelsemiljöer på åsen och vid Skättilljunga på slätten är ett mycket gott exempel på en större by som genomgått 1800 talets skiftesreformer och omfattande hemmansklyvningar. Vid Skättilljunga finns också delar av den gamla fäladsmarken kvar, som dessutom innehåller höga naturvärden. Sträckorna mellan de särskilt värdefulla kulturmiljöerna Hela Skåne är ett av människan påverkat landskap. Det innebär att även delsträckorna mellan de ovan utpekade kulturmiljöerna innehåller spår efter mänsklig aktivitet. Spåren är inte lika tydliga, frekventa och komplexa som i de utpekade miljöerna eller så kan de vara utsatta för externa störningar. Längs dessa sträckor bör allmän hänsyn och anpassning visas. I vägningen mot andra intressen kan olika lägen i vägkorridoren accepteras om det är gynnsamt för andra miljöintressen eller nödvändigt för att få en ändamålsenlig linjeföring. Effekter och konsekvenser En motorväg utgör med sin skala ofta ett avvikande inslag oavsett var den läggs. På slätten kan den läggas lågt i landskapet för att minska barriäreffekten medan andra delar innehåller stora skärningar och bankar. Den visuella exponeringen blir särskilt stor i sluttningen upp för Linderödsåsen. Motorvägen kan även avvika i förhållande till landskapets skala. Intrånget bedöms till exempel vara större i ett småskaligt kulturlandskap än i ett öppet slättlandskap. Vad avser motorvägens utformning finns två vägar att gå; antingen låter man den bli ett nytt medvetet gestaltat och tydligt inslag i landskapet eller så väljer man att försöka tona ner den för att minimera intrånget. I det här aktuella projektet kommer sannolikt båda principerna att användas. Motorvägen dras genom ett tidigare tämligen oexploaterat landskap. Det innebär att väglinjens lokalisering och trafikplatsernas läge gör intrång i befintliga miljöer. Många kulturhistoriska betydelsebärare kommer att behöva tas bort men många kommer också att skadas genom att delar tas bort. Denna negativa påverkan är irreversibel. Har väl motorvägen byggts kan det som tagits bort aldrig återskapas. Motorvägens lokalisering och trafikplatsernas läge prövas mycket noggrant genom vägning mot andra miljöintressen och vägens funktion. Kulturmiljöns värden kommer att beaktas. Trots det kommer inte intrång att kunna undvikas. För att mildra effekterna kommer olika åtgärder vidtas. 31 S ida

32 Även till synes små åtgärder som nya markvägar, planskilda korsningar och broar kan medföra negativa effekter på kulturmiljön. 32 S ida

33 Vägen E 22 kommer att byggas ut till motorvägsstandard på sträckan Linderöd Vä. Den nya vägen kommer att bli ca 3 km kortare än nuvarande. Vägprojektet omfattar utbyggnad av E22 söder om Linderöd, norr om Tollarp och fram till befintlig väg E22 norr om Nöbbelöv. Vägen byggs med motorvägsstandard med en vägsektion om 18,5 m och hastigheten 110 km/h. Dessutom omfattas projektet av ombyggnad av befintliga vägar i anslutning till den nya motorvägen. Den valda geometriska standarden för E22 motsvarar god standard för dimensionerande hastighet 110 km/h. De valda geometriska standarderna motsvarar vägarnas behov avseende trafiksäkerhet och framkomlighet. Utbyggnadsalternativet innebär en vägförkortning på ca 3 km jämfört med nuvarande väg. En modern motorväg ställer krav på hög standard vad gäller linjeföring och profil och har inte samma förmåga att följa den naturliga topografin som det äldre vägnätet. 33 S ida

34 Principer för kulturmiljö och gestaltning De skilda landskapstyperna skapar olika förutsättningar att anpassa vägen till landskapets naturgivna och kulturhistoriska innehåll. I den fortsatta processen eftersträvas att identifiera en väglinje som tar hänsyn till viktiga strukturer i landskapet och som orsakar minst negativ påverkan på pågående markanvändning. Hänsyn ska tas till kulturhistoriska betydelsebärare som kan bidra till förståelsen av landskapet och hur det formats. Dessa kan med fördel lyftas fram som en visuell tillgång. I målsättningen att den nya vägen ska anpassas till omgivande landskap ingår även en visuell dimension och en uttalad gestaltningsambition. Generellt kan sägas att man kan tillämpa två olika övergripande gestaltningsprinciper när det gäller infrastrukturprojekt i landskapet. Ett förhållningssätt som innebär att man eftersträvar att anpassa och tona ner anläggningen och dess visuella påverkan så mycket som möjligt och ett annat som innebär att man väljer att tydliggöra och exponera anläggningen i landskapet och göra den till ett dominerande nytt inslag. De två principerna kan naturligtvis kombineras på olika delsträckor i samma projekt. I överensstämmelse med i tillåtligheten formulerat krav att vägen från en estetisk och kulturhistorisk grund ska anpassas till kulturlandskapet har den första gestaltningsprincipen anammats det vill säga att den nya vägen inklusive trafikplatser och broar ska lokaliseras och utformas så att den ger så liten visuell och kulturhistorisk påverkan som möjligt. Av detta följer att den övergripande ambitionen bör vara att väganläggningen ligger lågt i landskapet för att minska risken för intrång och exponering. Men de olika landskapstyperna ger olika förutsättningar och möjligheter. Fragmentering av odlingslandskapet och påverkan på jordbrukets arrondering tangerar varandra liksom gestaltning och åtgärder för att mildra intrång. Förutom lokalisering av väglinjen är själva utformningen av anläggningen avgörande för hur väl vägen kan anpassas till landskapet. Vägens profil och linjeföring är de viktigaste faktorerna men även utformningen av slänter och sidoområden är viktiga aspekter. Genom att tillämpa huvudprincipen att vägen ska ligga lågt i landskapet minskar det fysiska intrånget som vägen medför i landskapet (ju högre bank eller skärning desto bredare vägområde). Även utformningen av vägslänterna påverkar vägområdets bredd och upplevelsen av vägrummet. Som övergripande princip förordas branta vägslänter och vägräcke i skogsmark. Med denna utformning kan skog behållas nära vägen och upplevelsen av det slutna vägrummet förstärkas. För att vägen ska landa på ett bra sätt i landskapet förordas vägslänter med en lutning av 1:3 i kombination med räcken. En brantare 34 S ida

35 släntlutning (1:2) medför att man som trafikant inte ser innerslänten på vägen vilket påverkar upplevelsen. Vägen känns inte förankrad i landskapet och denna utformning förordas endast på särskilt känsliga partier. Vid en bankhöjd på 3 m blir vägområdet totalt 6 m bredare vid släntlutning 1:3 jämfört med 1:2. I det öppna mera storskaliga landskapet förordas flackare vägslänter. Med denna utformning kan marken odlas på nära avstånd från vägen och landskapets öppna karaktär bibehållas. Flacka, brukningsbara slänter medför att ett större markområde påverkas under byggskedet men sedan kan delar av vägområdet återgå till odlingsmark. I öppen jordbruksmark kan vägen utformas med flacka, odlingsbara slänter. I förhållande till en släntlutning på 1:3 medför det ett vägområde som blir ca 40 meter bredare. I småskaliga och öppna landskap som innehåller många korsande landskapselement, exempelvis stenmurar förordas brantare vägslänter (1:3) och räcken för att minimera intrång. 35 S ida

36 Linderödsåsen Linderödsåsen är ett område som domineras av skog. Endast en tredjedel av ytan är öppen jordbruksmark och där dominerar gräsklädda betesmarker. Skiftena är små och utspridda med skog emellan samtidigt som marken är backig och stenig. Området karakteriseras av små glest liggande byar omgivna av fritt liggande gårdar. De senare har tillkommit dels i samband med 1800 talets skiftesreformer och dels genom senare hemmansklyvningar. På åsen var genomslaget av skiftesrörelsen mindre i vissa avseenden. Små byar och ensamgårdar påverkades inte på samma sätt som de större byarna på slätten. Många gårdar fick flytta ut på markerna men flertalet gårdar kunde ligga kvar och nya, räta linjer drogs upp i landskapet. I första hand var det ägogränser som rätades men även nya raka vägar anlades. Lantbruket är idag småskaligt och driften är ofta extensiv. På sikt finns det en risk att fler torp och småbruk läggs ner. I dessa miljöer finns många kulturbärande landskapselement så som stenmurar, fägator och odlingsrösen. Fragmentering av odlingslandskap Landskapet har under några decennier utsatts för förändringar i form av strukturrationaliseringar inom jordbruket. Antalet aktiva jordbruk har minskat, bebyggelseenheter har försvunnit och jordbruksmark har lagts samman. I många fall har igenväxning/ skogsplantering av åker och betesmarker skett. Vägen läggs alltså i ett område där jordbruket redan är starkt påverkat. Andelen odlingsmark är mer begränsad på Linderödsåsen varför fragmenteringen i detta avseende bedöms bli mindre. Uppkomsten av små ytor med betes eller åkermark kan inte undvikas helt. Skulle spontan igenväxning eller skogsplantering bli en följd bedöms den negativa konsekvensen vara mindre eftersom området redan innehåller mycket skog och tendensen är att igenväxningen i området ökar. Ser man istället till den öppna markens betydelse för att exponera betydelsebärare och därmed förstå landskapets uppbyggnad är upphörande/bristande hävd ett allvarligt problem. Dessutom innehåller dessa små betes eller åkermarker ofta betydande naturvärden. Generellt bör väglinje och trafikplatser läggas så att så liten fragmentering som möjligt uppstår. Särskilt känsligt för fragmentering/igenväxning bedöms miljöerna vid Pårup och Spångarp/Tågarp vara. Dessa miljöer har fortfarande aktiva jordbruk och det småskaliga landskapet är öppet och hävdat. 36 S ida