Om Svalnäsområdet och dess skalbaggsfauna. Dokumentation angående naturen och skalbaggsfaunan kring Svalnäs och Näsbyviken, Danderyds kommun, AB-län.

Transkript

1 A Jan Höjer, Hästskovägen TÄBY Tel A. Jan Höjer vs Svalnäs om Om Svalnäsområdet och dess skalbaggsfauna. Dokumentation angående naturen och skalbaggsfaunan kring Svalnäs och Näsbyviken, Danderyds kommun, AB-län. av Jan Höjer Innehåll Sida Inledning 1 Något om fågelfaunan och markfloran 2 Trädslagen 3 Inventering av skalbaggsfaunan 5 Biotopavsnitt 5 Ekbiotoper 5 Fält och buskavsnitt 7 Bokbiotoper 8 Lönnbiotoper 8 Lindbiotoper 8 Asp-, björk- och sälgbiotoper 9 Klibbal- och tallbiotoper 10 Övriga vedbiotoper 11 Svalnäsområdets betydelse som biotop - bedömning utifrån förekomsten av skalbaggsarter 11 Frekvensklasser 12 Rödlistade arter 13 Diskussion 14 Några synpunkter på behovet av bevarandeåtgärder, inklusive skötselinsatser. 15 Bilder Svalnässkogen, allén mm 7 fotografier (4 sid) Sällsynta skalbaggar i Svalnäsområdet 12 fotografier (2 sid) Appendix Uppdelning i delområden A - I, med sammanfattande beskrivningar 1 Förslag till naturreservat 4 Kartor Delområden fig 1 Förslag till naturreservat fig 2 Skogsstyrelsens skogskarta, utsnitt fig 3 A. Jan Höjer vs Svalnäs om 1

2 Jan Höjer: 1 Om Svalnäsområdet och dess skalbaggsfauna. Dokumentation angående naturen och skalbaggsfaunan kring Svalnäs och Näsbyviken, Danderyds kommun, AB-län. Inledning Vid Stora Värtan, sydväst om Näsbyviken, intill kommunens norra gräns ligger det attraktiva naturområdet omkring f d Svalnäs gård, flitigt utnyttjat för rekreation och motion av boende både i Djursholm och södra Täby. Här finns blåsippsbackaroch vitsippshagar, gamla ekar med hasselblandskog, strandvyer mot Värtan med vassar och mäktiga klibbalar, blandskog med ek, ask, lönn, lind, etc, barrskogshöjder med grova tallar och massor av skogsbryn mot öppen mark. Man kan beundra imponerande trädjättar: ekar, klibbalar, tallar eller den gigantiska silvergranen bakom Svalnäs Gästhem. I centrum ligger äldreboendet i Svalnäs Gästhem plus ett radhusområde, och i delvis intim kontakt med trädbärande partier ligger Djursholms golfbana, som arrenderar mark av kommunen. Det värdefullaste partiet med gammal lövskog - här kallad "Svalnässkogen" - ligger inom fornlämningsområde, ett gravfält från järnålder, och har på det sättet länge åtnjutit indirekt skydd. Uppflikade skogsbestånd väster om Näsbyviken har förr omgivit odlingsmark. Nu kantar de istället golfbanorna och bildar totalt flera kilometer biotoprika bryn, ofta med gamla lövträd eller tallar. Dessbättre finns flera gemensamma intressen i nuvarande golfverksamhet och naturvården; t ex att bevara området fritt från bebyggelse, och att hålla skogsbrynen öppna. - I vardera änden ligger en småbåtshamn av ansenlig omfattning. Ett visst kulturhistoriskt intresse lockar också ibland besökare, t ex det nämnda järnåldersgravfältet och Svalnäs gård. Området är alltså ett uppskattat och värdefullt rekreationsobjekt. Mindre känt är områdets naturvetenskapliga värde som livsmiljö för djur-och växtarter. I själva verket bör området i vissa avseenden rankas bland de främsta ekbiotoperna i Stockholmstrakten, och även i vissa andra avseenden är det ett framstående naturobjekt som förtjänar bevarande och tillsyn. I denna artikel underbyggs detta påstående med dokumentation från främst insektsstudier i området under senare år. Svalnässkogens samling av mäktiga gamla ekar med omgivande partier av hagmarks- eller lundnatur i sydost är frappant och uppskattas nog av alla som går förbi här. Men även i övrigt finns stora naturvärden både från ekologisk och från rekreativ synpunkt i detta landskap. Bland skogspartierna utanför den egentliga Svalnässkogen böri första hand nämnas strandskogen mot norra delen av Näsbyviken. Med sina mycket grova klibbalar är det ett skogligt skyddsobjekt av hög rang. Ett stort område här är f ö utpekat som s k nyckelbiotop av Skogsvårdsstyrelsen. Även de högre belägna skogspartierna på Näsbyvikens sydsida är till stor del högst skyddsvärda, på ömse sidor om och norr om Svalnäs allé. Naturvärden av liknande slag som i dessa delar fortsätter i viss mån som strängar och kantzoner söderut runt golfbanorna. - Nämnas bör också att ekar av yppersta naturkvalitet finns på flera tomter söder om området och att en ekologisk 1 adress: A Jan Höjer, Hästskovägen TÄBY Tel

3 basresurs givetvis också finns i de omgivande kvarterens stora trädgårdstomter. - Komponenter i dessa värden är t ex inslag av grova löv-och barrträd, bl a gamla alléträd, mosaik av skogsbestånd och öppen mark, förekomst av fritt växande bestånd såväl som gallrade, ljushuggna hagmarks- och brynbestånd, samt växling och övergångar mellan ängsmark, bergknallar, vegetationsrik lund och sjöstrand. - Inte minst är kantzonerna mellan skog och öppen mark biologiskt rika miljöer, och de har en god chans att överleva sålänge de hålls öppna på ett skonsamt och miljömedvetet sätt. Mot Altorpskogen - det stora skogsområdet nordväst till sydväst om golfbanorna - blir barrskog av mer ursprunglig mellansvensk grundtyp förhärskande. I denna uppsats berör jag nu inte närmare Altorpskogens natur som förtjänar en egen presentation. 2 Något bör dock sägas i all korthet. Själva Altorpskogen är märklig genom att vara ett mycket tidigt exempel i vårt land på en regelrätt "rekreationsskog" - i offentlig ägo och avsedd i första hand för människors friluftsliv och inte för virkesproduktion. Skogen har därför idag hög medelålder och stor heterogenitet, vilket direkt och positivt inverkar på både biologiskt och rekreativt naturvärde. Blandningen av grov tall och äldre gran, olikåldriga och tämligen luckiga bestånd, samt inslag av gammal hällmarkskog och skogskärr skapar ibland rena pärlor av biologiskt värdefull natur. Beståndet av grov tall är mycket imponerande och utomordentligt skyddsvärt. Det är då, märk väl, fler värdeaspekter som är aktuella än dem Skogsstyrelsen kan väga in i sin nyckelbiotopinventering. Även i den senare har dock betydliga arealer utpekats. * Något om fågelfaunan och markfloran Fågelfaunan kring Näsbyviken omfattar bl a arter som stenknäck, mindre hackspett och näktergal vilka regelbundet häckar. Den sistnämnda har funnits här ända sedan 1950-talets början - en av de första lokalerna i Stockholmsstrakten. Näsbyviken är en av de säkrare lokalerna om man vill se snatterand i Stockholmstrakten. Senare år har det varit glesare med observationer, men så sent som i oktober 2005 låg inte mindre än 48 snatteränder i Näsbyviken (JH obs). Bland andra mer tillfälliga, sällsynta besökare finns gräshoppsångare och flodsångare. Många gamla lövträd skvallrar om att området ingått i en äldre herrgårdsmiljö. När det gäller floran finns också en del inslag som torde ha samband med en sådan, genom medveten utplantering i gamla tider. Främst gäller det de frappanta, ställvis ymniga bestånden av krolliljan. Nära Källgärdet finns också mattor av vildtulpaner (s k botaniska tulpaner) i skogen. De förökar sig vegetativt, och blommar bara ibland - med gula blommor - då några exemplar lyckats komma ut i solljuset. En annan naturaliserad trolig kulturrymling är parksmultron, som blommar flitigt, men aldrig sätter frukt, eftersom det bara finns hanindivid. Den intressantaste växtförekomsten är kanske de på flera ställen ymniga, ofta rikt blommande bestånden av buskstjärnblomma (Stellaria holostea). Det går inte att utesluta att arten kan ha inplanterats för länge sedan och sedan naturaliserats, men mer sannolikt är enligt min mening att det är en spontan, naturlig förekomst, som utgör den nordligaste spetsen av artens sammanhängande utbredningsområde längs svenska östkusten. - Av andra speciella artfynd kan nämnas revsuga (Ajuga reptans) i en dunge nära klubbhuset. Mycket skulle kunna tilläggas om både fågelliv och flora, men här behandlas alltså i huvudsak bara skalbaggsfaunan. * 2 En separat mindre studie har jag ägnat åt skalbaggsfaunan i några våtmarkspartier i skogen. 3

4 Trädslagen Eftersom den här inventeringen är främst inriktad på skalbaggar (Coleoptera) knutna till träd och vedsubstrat är det naturligt att använda de olika trädslagen för att karakterisera vissa biotoper, både biotoper sedda på landskapsnivå och sedda som substrat (enskilda stubbar, lågor etc). Först några ord om trädslagens förekomst i stort i området. De utomordentligt skyddsvärda gammelekarna i områdets sydligaste del står i en klass för sig, men också i andra skogspartier finns skyddsvärda ekbestånd. I brynen mot den öppna marken - nu Djursholms golfbana - har åtskilliga grova och vackra ekar växt upp, liksom ibland mer undanskymt. På höjden väster om Svalnäs allé (norr om Stallbacken), står ett rikt bestånd av medelåldrig ek, i en blandskog med grov tall mm. Höjden öster om allén har gott om fullvuxna ekar i sluttningens nedre delar. Flera grova ekar och många klenare togs av 1990-talets ekdöd och ingår nu i landskapet som skulpturala element och viktiga biotoper för växter och djur. Våra viktigaste stora lövträd: björken och aspen, är inte särskilt talrika i Svalnäsområdet, jämfört med traktens mer normala skogsbestånd. Björken gör sig dock, trots sparsam förekomst, tydligt påmind genom många gamla grova träd, som f ö är av stor ekologisk betydelse - flera insektarter är t ex knutna till dem. Tyvärr är många på utgående varför medvetet sparande av många ungträd skulle behövas. Asp förekommer bl a väster om allén och i en viss koncentration i den allra nordligaste delen, vilket gjort att ett par små f d åkersnibbar där slyat igen. (Klokt nog, i detta fall, har man låtit naturen ha sin gång, påskyndad av en gallring, varför ett par aspskogsbestånd nu är på god väg.) Linden representeras huvudsakligen av alléträden från Svalnäs gård och norrut där allén går ner till Näsbyviken. Större lindar finns också i Svalnässkogens norra del samt norr om Källgärdet. Troligen är de nuvarande större träden med få undantag planterade. Linden är ett i många avseenden viktigt trädslag, och ekologiskt sett har den en såpass specifik fauna att man, även vid fåtalig förekomst, kan tala om "lindbiotoper", lika väl som ekbiotoper,. Klibbalen å sin sida representeras av det ståtliga trädbeståndet i strandskogen mot Näsbyviken, där arten dominerar i de lägsta delarna. Detta mycket skyddsvärda bestånd är spontant uppkommet och omfattar närmare 50-talet mycket grova stammar. Klibbalbeståndet i sig torde vara nog för att ge denna strandskog ett mycket högt skyddsvärde, även frånsett de andra värden den har. I övrigt har en liten grupp klibbalar överlevt vid en fuktgrop norr om Källgärdet. Almen (Ulmus scabra) är ganska fåtaligt förekommande. Flertalet verkar finnas i norra delen av området, mest N om Källgärdet, vilket gör det troligt att det rör sig om planterade träd. Vid gångvägen norr om allén finns några buskar och småträd av vresalm, Ulmus laevis 3, kanske avkomma av ett äldre, planterat moderträd, som kan ha stått här. Asken och lönnen förekommer som enstaka vuxna träd här och var. Den förra finns främst i norr och bildar på riktigt god jord ställvis sly. De flesta stor-askarna står i strandskogen och i en klunga vid alléns norra ände. På kullen här invid (kallas nedan Gräsala kulle) står bl a en mycket ståtlig ask som mirakulöst överlevde januaristormen På samma plats föll under höststormen 1969 tre stora askar och i januaristormen 2005 två stora lönnar. Ett lövträd som ännu ej nämnts är boken, ett trädslag som har en stor förmåga att skapa sin egen miljö. Gruppen av bokar invid berget i Svalnässkogen har utvecklats till en av människan skapad, minimal bokskogsbiotop, bl a utrustad med en ymnig population av den lilla, till bok bundna "bokbladloppan", Rhynchaenus fagi, en 3 Reservation: artbestämningen i brist på fruktsättning baserad på barkens utseende. 4

5 skalbaggsart som alltså, liksom boken, inte har naturlig hemort här. Boken sprider sig ganska lätt och kommer att behöva hållas efter. För närvarande finns den egentligen bara i 'Svalnässkogen'. Tallen är trots den stora förekomsten av ädellövträd det trädslag som dominerar de största ytorna i området. Många tallar har imponerande storlek, men åldern är nog sällan mer än 150- drygt 200 år, eftersom de står på god jord och har växt snabbt. Undantag finns dock, t ex på bergknabbarna ovan Näsbyviken torde en del träd vara över 250 år. 4 Signifikativt är att talltickan (Phellinus pini) är rätt vanlig. Den kräver just tillgång till åldrig tallskog. Rikedomen på gammal tall är ett av kriterierna för att delar av skogen klassats som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen. Ett ekologiskt värdefullt inslag är de många grova torrtallarna - ofta med spillkråkehål. Den vackraste gamla tallskogen står på bergplatån längst i norr, mot Täbygränsen. Värdefulla tallbestånd finns också på krönet och västsidan av höjden V om allén, liksom på västsidan av den östra höjden. Två av områdets äldsta tallar står isolerat NV om Källgärdet. Granen glömmer man lätt bort i denna miljö, så starkt präglad av ädellöv och grov tall. Den förekommer dock mer eller mindre talrikt i de flesta bestånd kring Svalnäs. Och just inströdd förekomst av gamla granar i bestånden är en viktig ekologisk faktor, som gynnar - berikar både fågelliv och lägre fauna påtagligt. * Klibbalskogen och i stort sett ekförekomsten kan man betrakta som rester eller "vittnen" efter ursprungliga skogsbestånd, tillsammans med de triviala skogsträden. Men mycket av trädbestånden här är som ovan nämnts minnen från en tid som herrgårdspark. Dit hör t ex i sin helhet boken och vissa andra främmande trädarter i området, men säkert också till stor del förekomsterna av alm, ask och lind, som alla reproducerar sig men där de befintliga grövre träden troligen är planterade. Bland främmande arter finns den tidigare nämnda silvergranen, som sannolikt är moderträd åt en mycket talrik avkomma i form av småplantor och ungträd av silvergran i skogspartierna på båda sidorna av Svalnäs allé och österut. I själva verket är det en så vid spridning att man frågar sig om det inte också skett medveten utsådd av arten. Det är bra att man för några år sedan från kommunens sida lät rensa bort arten från vissa skogspartier. Till de främmande arterna hör också sykomorlönn (Acer pseudoplatanus), som inte är ovanlig i den strandnära skogen, där den självsprider sig. Vresalm har nämnts. Ett ex av asklönn kvarlever i skogsbrynet nära allén, och nära stranden i västra änden har stått en ensam Weimouth-tall (Pinus strobus), som dock tyvärr stormfälldes för några år sedan. 5. Ett bestånd av mycket grov gran. (Picea abies) nära vattnet har ett ganska främmande utseende och kan möjligen vara av en importerad proveniens. * 4 I Altorpskogen finns dock flera tallar i åldern > 300 år 5 Stubben visar stor motståndskraft mot både rötsvampar och insekter, troligen på grund av att arten är ett främmande substrat. 5

6 Inventering av skalbaggsfaunan Under de tidigare besöken i området på 1970-talet har en del djur samlats av mig i förbifarten. Dessa tidiga ströfynd av insekter i olika delar av området visade att här bl a fanns en genuin, bevarad insektsfauna, väl värd närmare undersökning påbörjades en mer målmedveten inventering av skalbaggsfaunan, varvid tyngdpunkten lades på det nämnda ekområdet invid Svalnäs båthamn, som för enkelhets skull här kallas "Svalnässkogen". Utöver en del manuell insamling tog jag här in material genom fällfångst, 1992 med små fallfällor i hålekar och med ett par s k fönsterfällor, som i huvudsak tar flygande insekter. Syftet med denna inventering är främst att se hur pass välutbildad och bevarad den träd- och vedberoende skalbaggsfaunan är, och insamlingen är därför nästan helt inriktad på denna, med tonvikt på gamla träd och dödved. Den helt dominerande volymen av insekter har fångats med fönsterfällor och fallfällor i anslutning till gamla (hål-)ekar. Även en del riktade eftersök i vedsubstrat ingår dock i studien, liksom slaghåvning i anslutande ängs- och buskvegetation. Insamling av markfauna, strandfauna och fauna ute på öppna ängsmarker o dyl har i princip undvikits. Med en insats på dessa områden skulle artantalet ha ökat kraftigt, men till begränsad nytta för kännedomen om områdets speciella naturvärden: skogen och brynbiotoperna och inslaget av gamla ekar och andra lövträd. Utan egentlig anknytning till denna inventering gjordes också åren en analys av kompostdjurfaunan vid "Svalnäs Trädgård", en liten handelsträdgård med anor från det gamla Svalnäs gård. 6 I den följande biotopöversikten omnämns och kommenteras förekomsten av ovanligare arter, d v s arter i frekvensklass 4 och 5 i schema 1. * Biotopavsnitt, med notiser om artbiologi och förekomst Ekbiotoper Hålträd, saproxylt substrat (murken, svampangripen ved): Allecula morio VU Atheta brunneipennis Catops picipes Cryptophagus labilis NT Dienerella separanda Euglenes oculatus NT Gnathoncus nannetensis Lathridius angusticollis Haploglossa gentilis NT Mycetochara flavipes Plegaderus caesus NT Plegaderus vulneratus Prionocyphon serricornis NT Pseudocistela caraboides Quedius brevis Quedius scitus Stenichnus godarti Zyras humeralis * Färskare bark- och ved: Agrilus sulcicollis Dorcatoma flavicornis D. chrysomelina Dryocoetes villosus NT Euryusa sinuata VU Microrhagus pygmaeus Rhizophagus nitidus Tetrops praeusta Xyleborinus saxeseni De bästa ekbiotoperna är starkt koncentrerade till Svalnässkogen - område 1. Även om området inte är så stort, hittar man åtminstone några exempel på de flesta för den 6 Trädgården lades ned under samma period. 6

7 lägre faunan attraktiva substrat : - hålträd, mycket grova träd, kvarstående torrträd med eller utan bark, delvis döda krondelar, vitala växtliga träd, nedfallna grova grenar, röjningsrester och trädsvampar. Av ek finns även i övrigt värdefulla biotopträd, men det rör sig då om torrträd eller växande träd av måttlig omfattning. Artlistan över krävande arter blir lång när det gäller ekbiotoperna. Huvudintresset entomologiskt knyter sig till dessa och då särskilt de stora ekarna i Svalnässkogen, som jag därför undersökt bäst. På nyligen döda ekgrenar i soligt läge förekommer som vanligt stora angrepp av Eksplintborre, Scolytus intricatus. I precis samma substrat lever den vackra blå Agrilus sulcicollis, Smal ekpraktbagge. Den är ojämförligt mycket sparsammare, en "förlorande konkurrent". Främst får man se den då ekgrenar avverkats och lämnats i solen. Även den ovanligare Dryocoetes villosus, Ekbarkborren (NT) förekommer, dock hittills bara ett par fynd. Inom kommunen finns arten också i ekholmarna vid Sätra där jag 1992 fann stora angrepp. Alla de nämnda är starkt bundna till ek. Juli/aug 2003 flög ett ex av barkborren Xyleborinus saxeseni (NT) in i fönsterfällan vid en grov hålek. Arten är annars intill senaste tid känd endast från södra Götaland. Med tanke på den i Uppland nyupptäckta arten Xyleborinus alni, som är snarlik, ombesörjde Åke Lindelöw vänligen en kontrollbestämning av den tjeckiske specialisten Milos Knizek, som dock fastställde bestämningen till saxeseni. Fynd av denna art har nyligen rapporterats också från Djurgården. Märkligt nog tycks alltså både saxeseni och alni finnas i Uppland idag. Är det månne fråga om en frammarsch understödd av "ekdöden"? I hela Svalnäsområdet förekommer Bruna trämyran, Lasius brunneus, allmänt, inte bara på gamla ekar, utan även på tall 7. Myrarten är känd för att ibland hysa vissa skalbaggar som kommensaler (myrgäster). Tidigare eftersök av sådana arter i Svalnäsområdet har enbart givit Scydmaenus hellwigi och Batrisodes venustus 8, men vid inspektion av lös bark på en nedfallen grov ekgren i sept 2004, påträffade jag ett ex av den exklusiva lilla kortvingearten Euryusa sinuata (VU). Under lossnande, fuktig bark på markliggande virke av ek, alm, björk kan man hitta Rhizophagus nitidulus, (f ö hittad redan tillsammans med Stenocorus meridianus mitt första intressanta skalbaggsfynd vid Svalnäs). En annan krävande, ekfavoriserande art är Mycetochara flavipes, håvad 8/ Stamhåligheter i gamla träd skapar en egen miljö som attraherar vbissa djur. De mest utpräglade hålträdsarterna kräver verkliga stamhåligheter, som helst bör stå i förbindelse med yttervärlden genom sprickor eller gamla grenhål. De kan vara antingen saproxyliska vedinsekter som utvecklas i de typer av rötved som kan utbildas på insida och botten av trädhåligheter eller de lever på animala rester eller rov i den speciella instängda och skyddade miljö som trädhål erbjuder. Bland de här arterna finner man flera sällsynta och tillbakaträngda djur. Den kanske allra mest anmärkningsvärda skalbaggsarten vid Svalnäs är den största av våra arter i asbaggesläktet Catops, nämligen Catops picipes. Denna art är inte rödlistad (men borde nog vara det), och har utpräglat sydlig utbredning, tidigare bara känd i Götaland. Arten alltså ny för Mellansverige. Den lever här inuti stamhåligheter i två hålekar med diameter på m. De första fynden gjorde jag i maj och juni 1992, då flera ex togs i fångstskålar. Ännu fler gick in under tiden 7/8-7/9. Med tanke på artens sällsynthet avstod jag därför från fångstmetoden fortsättningsvis. Det är visserligen bara i mycket speciella fall man kan decimera insektspopulationer annat än helt marginellt 7 även i trävirke i hus och som objuden snyltgäst inomhus i Sthlmstrakten! 8 Se nedan: tallbiotoper. 7

8 genom fångst, men här bedömde jag att viss risk fanns. (Vid hålträdsfångst bör man f ö alltid visa stor hänsyn!) - Det vore av intresse att eftersöka arten i bl a norra och södra Djurgården. Typiska hålträdsarter är kamklobaggarna (Alleculiderna, tidigare fam Alleculidae) 9. Dit hör Pseudocistela caraboides, 1 ex i skålfälla i en av hålekarna augusti 1992, (rödlistad NT 95, numera bedömd som "livskraftig", LC). Det kan diskuteras om arter som verkar vara så uppenbart beroende av stora hålträd inte generellt förtjänar att rödlistas. Dit hör t ex många alleculider, (och f ö en relativt stor andel av arterna inom gruppen Heteromera, olikfotade.) Catops picipes lever på kontinenten oftast öppet, på svamp eller djur-och växtrester. När den nu visar sig finnas också i Mellansverige gissar jag att den häruppe är klimatiskt beroende av stora hålträd, och sålunda - om den ej är nyinvandrad - regionalt sett mer eller mindre hotad. Nu är arten ändå såpass sällsynt i landet som helhet att man undrar varför den inte förts in i rödlistan tidigare. Insamlingen med fångstskålar 1992 påvisade förekomsten av flera andra krävande arter i hålekarna: Plegaderus caesus (NT)), Quedius brevis, Quedius scitus, Haploglossa gentilis (NT)), Zyras humeralis och ev Cryptophagus labilis (NT). Några av dessa tycks f ö ha visst beroende av stackmyror (Formica). Sådana (mest F. aquilonia) förekommer nästan alltid, men dessbättre i måttligt antal i Svalnässkogen. När fångst senare återupptogs med s k fönsterfälla under 2003 utökades raden med många nya Stenichnus godarti, Gnathoncus nannetensis, Atheta brunneipennis, Microrhagus pygmaeus, Dorcatoma flavicornis (NT), Dorcatoma chrysomelina, Euglenes oculatus (NT), Tetrops praeusta, samt de ovan nämnda Dryocoetes villosus ( ovan) och Xyleborinus saxeseni (NT). De två sistnämnda har kommenterats ovan. Euglenes oculatus (NT) svärmade under högsommaren i lövverket kring ekarna och förekom uppenbarligen i en stark stam. Arten är troligen ganska utpräglat hålträdsberoende. I fönsterfällans vätska flöt de med utbredda vingar och påminde mer om små myggor än skalbaggar. Efter ett par enstaka exemplar i juni gick drygt 40 st in under juli och därefter ett fåtal senare. Samtliga exemplar utom ett var hannar. Genitalpreparering visade på god konstans i artkaraktärerna. De enda honorna som togs var dels en krypande på grov ek 2004 och en som märkligt nog togs i en annan del av skogen, svärmande vid en grov granlåga. Fält och buskavsnitt i öppen skog och i bryn Tropiphorus carinatus Laria dulcamarae Leisoma deflexum Meligethes difficilis Stenocarus meridianus Vitsippsmattorna och blåsipporna i Svalnässkogen på försommaren är en del av områdets attraktionsvärde. De har också betydelse som näringsväxter och förekomstbiotop för en del skalbaggar. I det blommande fältskiktet förekommer på våren regelbundet en del krävande arter, såsom den ganska stora viveln Tropiphorus carinatus och rapsbaggesläktingen Laria dulcamarae. Den senare utvecklas i blomanlagen av besksöta, Solanum dulcamara, som växer i fuktiga delar av snåren. Av särskilt intresse är att området hyser en stark stam av en annan vivelart, den lilla blanksvarta och kompakta Leiosoma deflexum, en sydlig art, ännu 1995 känd från bara fem landskap (nu även Öland och Blekinge) och klassad som Sårbar (VU) i Rödlista år Den är dock sannolikt rätt spridd i Stockholmstrakten. Den rikaste populationen är just i hässlet, men jag har hittat den också längre in i Näsbyviken och vid Ösbysjön. Man kan misstänka att den utvecklas i 9 På dubiösa grunder har man senare år sänkt status till underfamilj. 8

9 vitsippsskott. Även den rätt sällsynta Meligethes difficilis - en annan släkting till den extremt allmänna rapsbaggen - finns här tillsynes regelbundet. I brynen och på öppnare områden finns gott om hundkäx, älggräs mm som lockar till sig blombesökande insekter. En representant bland skalbaggarna är den storvuxna Stenocorus meridianus, Grön skulderbock, av vilken jag tog ett par exemplar på älggräs här redan År 2004 återfanns arten på samma lokal och lever alltså kvar. Den torde här utvecklas på rötter av klibbal. En kuriositet i Svalnässkogen är det bokbestånd som växt upp i skydd av bergknallen där. Boken är inplanterad här likaväl som på andra förekomster utanför Götaland. Under sina kronor har de i minimiformat utvecklat sin speciella skogsinteriör. Och här har bokarna med sig en trogen följeslagare från södern, obligatoriskt bunden till bok, den lilla hoppviveln Rhynchaenus fagi, bokbladmineraren. Arten förekommer mycket allmänt.. Bokbiotoper Bolitochara obliqua Rhynchaenus fagi Ennearthron cornutum Bok förekommer nästan bara i den egentliga 'Svalnässkogen', det bokbestånd jag omnämnt inledningsvis. Även om boken starkt präglar sin miljö redan vid förekomst av ett fåtal vuxna träd i grupp,är området såpass litet att det inte finns skäl att särbehandla biotopen mer än i förbigående. Bokblad-mineraren, Rhynchaenus fagi, har nämnts. På svampiga bokgrenar på marken förekommer den mindre allmänna tickborren Ennearthron cornutum. Vid genomgång av ett par mycket gamla fnösketickor på marken under bokarna påträffades en mycket mörk Bolitochara-art - för mig hittills obekant. Kontroll i supplementbanden till Mitteleuropas Käfer visade att det var den i Sverige nyinvandrade Bolitochara obliqua, första fyndet i Mellansverige. Lönnbiotoper Leioderis kollari Saperda scalaris Lönnen förekommer spritt i hela lövskogsområdet, men fåtaligt - sällan i större exemplar. Strax NO om allén drog januaristormen 2005 omkull två grova lönnar. Jag har länge hållit för sannolikt att Lönnbocken, Leioderis kollari, finns i området, och fann nu vid genomgång av kronan mycket riktigt angrepp av arten. För säkerhets skull tog jag hem material. Larvfynd säkerställde arten och ur materialet kläcktes senare fullbildade exemplar. Leioderis är en av våra märkligare långhorningsarter, dels genom exotiskt utseende - den är heltigenom genomskinligt gulröd, dels genom sin mycket begränsade utbredning. Den finns bara i Mälardalens lövbestånd med utlöpare till Uppsala. Dessutom uppträder den särpräglat som nästan enda lönnart i vårt land, och den lämnar sällan kläckningssubstratet, varför spridningsmöjligheten är låg. Lindbiotoper Diplocoelus fagi, Exocentrus lusitanus Laemophloeus monilis Lymantor coryli Mycetochara axillaris Mycetophagus atomarius Oplosia fennica Lika oväntad som Catops picipes var måhända den paranta plattbaggen Laemophloeus monilis (VU) I Svalnäs allé påträffades en population på en mindre, döende lind som tyvärr avverkades kring Med tanke på att mer substrat av lämplig typ finns högre upp i kronan på andra lindar här kan man dock räkna med att arten överlevt. Biologin är rätt väl känd för denna art som brukar räknas till de stora 9

10 skalbaggsrariteterna. Arten utvecklas i torr och solexponerad lindved, med kvarsittande bark, vilken bryts upp och lossnar successivt genom utveckling av fruktkroppar av en svamp, Linddyna (Biscognieuxia cinereolilacea). I Norden är L. monilis ansedd som mycket sällsynt och i stort sett begränsad till Mälardalen. Min erfarenhet av arten är att den troligen är något mer spridd och i viss mån förbisedd. Jag har även funnit arten i Rydboholms slottspark ( ) 10 och i Skokloster(1963,1965). Den hittills nordligaste fyndplatsen är en "urskogsö" vid Nedre Dalälven där jag upptäckte en isolerad förekomst i apr I sällskap har Laemophloeus på dessa platser haft en mer oansenlig art, Diplocoelus fagi, "Enfärgad brandsvampbagge", som också den är krävande (NT). Också i Svalnäs allé finns arten, som här fångades i 1 ex med bilhåv En annan lindart, med huvudutbredning i Mälardalen är den drygt centimeterstora långhorningen Oplosia fennica (RL:NT), vars larver utvecklas under barken på i lövförnan liggande, nedfallna lindgrenar. Den förekommer regelbundet vid allén och på kullen närmast norr därom, liksom N om Källgärdet, men är således starkt beroende av att en del lindgrenar får ligga kvar på marken i förna i rätt öppen terräng. Detsamma gäller en annan långhorning, den lilla Exocentrus lusitanus, som nästan är en given art där man har riktigt fina lindbiotoper. Larven utvecklas i smärre lindgrenar som blivit liggande bland löv på marken.vid Svalnäs finns den både på den s k Gräsala kulle och norr om Källgärdet. I samma substrat togs även Phloeophagus turbatus, rödlistad NT. I en mycket grov, topphuggen och ihålig lind i allén förekom en alleculidlarv. Vid kläckning ur hemtaget material visade det sig vara den rödlistade Mycetochara axillaris (NT). Samtidigt påträffades ett dött ex av Mycetophagus atomarius. Asp-, björk- och sälgbiotoper Agrilus populneus (Stor aspsmalpraktbagge) Ischnomera cinerascens NT Corticeus bicolor NT 10 Ev ej kvarlevande efter biotopdestruerande ingrepp. Phloeophagus turbatus NT (Dasytes cyaneus) Baranowskiella ehnströmi Aspen har kring Svalnäs en underordnad roll, som skogsträd,men det som finns är betydelsefull ekologiskt, för både insekter, fåglar och t ex lavar. Flertalet större aspar står i randzoner ut mot den forna åkermarken, nu golfbanan, och gallras ställvis bort eftersom den lätt kan bli expansiv. Gamla grova aspar saknas, däremot ett och annat mindre torrträd på vilket då en eller annan intressant skalbagge kan dyka upp. Särskilt attraktiva är trädrester och döende träd i varma brynbiotoper. Söder om bilvägen, i täml trivial och lövträdsfattig bryn omgivning fann jag 19xx en mindre torrasp med angrepp och puppor av en rödlistad och såpass sällsynt art som Ischnomera (Asclera) cinerascens (NT) i en kvarsittande grenbas med vitröta. En färsk asplåga lämnad i ett sådant bryn blir gärna angripen av den metallblågröna Smal asppraktbagge, (Agrilus populneus). Gamla döende eller skadade björkar finns här och var i soligt läge i bryn eller öppen skog De bli då ofta angripna av den stora Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi. Söder om Källgärdet fann jag 19xx den rödlistade Corticeus bicolor (NT) på en Scolytusangripen, rätt obetydlig torrbjörk i ett bryn mot golfbanan. Senare påträffades en större population av bicolor på en mycket grov, fristående björkhögstubbe nära Svalnäs båthamn. Arten har troligen en rätt stabil stam i området En mycket grov omkullstörtad björk vid Näsbyviken lämnades föredömligt kvar i ett stort segment vid strandstigen och var i sitt ihåliga inre utvecklingsplats för den vackert metallblå Dasytes cyaneus (i stort antal!) samt den rödlistade Phloeophagia turbatus, som eljest gärna utvecklas i ädellövträd. 10

11 För några år sedan påträffades utanför Uppsala en för vetenskapen ny skalbaggsart som på grund av sin litenhet undgått uppmärksamheten, fast den visat sig vara ganska spridd i Mellansverige. Den kandiderar faktiskt till rangen som världens minsta skalbaggsart. - Arten, Baranowskiella ehnströmi, lever på sälgticka (Phellinus conchatus). Inte oväntat kunde jag hitta den i Svalnäsområdet, hittills dock bara på en lokal. Klibbalbiotoper Abdera flexuosa Rödlistad art (NT) Abdera affinis Tidigare rödlistad art(nt -905) Klibbalarnas skalbaggsfauna är relativt artfattig men innefattar dock några mer specialiserade arter. De mycket begränsade insatser jag gjort i Näsbyvikens klibbalskog ger ännu ingen representativ bild. Bland de attraktivaste trädbiotoperna är de fåtaliga högstubbarna. 11 På dessa finns inte sällan alticka (Inonotus alni), som i sin tur i Stockholmstrakten åtminstone förr ofta blev utvecklingssubstrat för Abdera-arterna flexuosa och affinis. Båda dessa arter finns fortfarande här. Tallbiotoper Trichoceble memnonia Rödlistad art (NT) Calopus serraticornis Batrisodes venustus etc En grov, murken tallgren i norra barrskogspartiet på berget V om allén var angipen av den paranta Heteromerarten (olikfotade) Calopus serraticornis. På grund av spåren på vissa tallar har jag länge misstänkt förekomst av Reliktbocken (Notorhina muricata, rödl. VU). Hittills finns dock inga belägg. Trichoceble memnonia har hittills enbart uppgetts förekomma i lövvedssubstrat. Här hade den huserat i den grova barken på en exponerad tall och uppenbarligen utvecklats där. Möjligen är detta en rätt vanlig biotop för arten, fast hittills förbisedd. Den bruna träjordmyran, Lasius brunneus - en art som är typisk i/på gamla ekar - förekommer märkligt nog ofta på tall i trakten - se ovan under "ekbiotoper". På 80-talet knäcktes en grov torrtall bakom f d Svalnäs trädgård fem meter upp på stammen,varvid dess inre vid brottstället visade sig bestå av meterlånga gallerier av den lilla myran. Mer än hälften av vedvolymen var faktiskt bortgnagd. Även i tall kan Lasius brunneus härbärgera myrgäster, i delområde F förekom t ex Batrisodes venustus och Scydmaenus hellwigii,. Övriga biotoper i trädsvampar eller starkt svampig ved. Bolitochara obliqua Rhopalodontus perforatus Ennearthron cornutum Många skalbaggsarter är knutna till vissa trädsvampar samtidigt som dessa svampar kan förekomma på olika trädslag. De stora, svarta fnösketickorna man ofta ser på gamla eller döda björkar är regelmässigt ockuperade av Bolitobius reticulatus, Cis jacquemarti, Rhizophagus dispar, Rhizophagus bipustulatus m fl, ibland också Rhopalodonthus perforatus. En ticka från Svalnäs 18/ är typiskt exempel. Larver 11 I ett fall har jag trots detta kontaktat kommunen om att fälla omkull en sådan av säkerhetsskäl eftersom den står vid en mycket frekventerad stig. 11

12 och färdiga insekter av Rhopalodonthus fanns i antal alldeles under den skorphårda ytterbarken i det ganska tunna mycelievävnadsskiktet mellan detta och hymeniet (porlagret). Det sistnämnda är ofta helt uppätet och pulvriserat av främst Bolitobius. I en liknande (fnöske-)ticka på samma plats togs Bolitochara obliqua, ny för Svealand - se ovan under bokbiotoper. Ennearthron cornutum finner man i det svampiga, mjuka ytterskiktet av bokgrenar, inbäddade i lövförna i Svalnässkogens bokbestånd. (larver och fullbildade). På björkticka (Polyporus betulinus), som är mindre vanlig vid Näsbyviken, lever Diaperis boleti - en trasgrann släkting till Bolitophagus Den finns vid Ekebysjön och säkert också vid Näsbyviken. Svalnäsområdets betydelse som biotop - bedömt utifrån förekomsten av skalbaggsarter (Coleoptera). De påträffade skalbaggsarterna har grovt fördelats på fem frekvensgrupper inom en mellansvensk referensram (Se schema 1a och b, där också termer förklaras) Indelningen har som främsta syfte att skilja ytterligheterna åt och ska ses som mer praktisk än vetenskaplig. Medan ubikvist-arterna i klass 0 är sådana man kan förvänta sig att finna "överallt", tillsynes utan avseende på naturtyp (eurytopa), kan klass 1-arter mycket väl ha specifika krav, men av en typ som tillgodoses i våra vanligaste naturtyper, varför arterna där är väletablerade och allmänna. Dessa två grupper har alltså i studier som denna inget indikatorvärde, och man kan enligt min mening utan egentlig förlust bortse ifrån dem helt när det gäller beskrivning och bedömning av områden. Profilarter - sådana som kan karakterisera och ge uppfattning om skyddsvärdet hos områdets natur - finns i princip i grupperna 3-5. I de två högsta klasserna, (med tillsammans 40 arter i denna inventering), finns med det synsätt jag tillämpat de arter som i första hand genom sin närvaro dokumenterar vilken intressenivå naturområdet har (jämför val av "signalarter" för skogsinventering). Totalt insamlades och bestämdes exemplar av skalbaggar fördelade på 313 arter. Inkluderar man kompostdjuren tillkommer ytterligare 23 st arter, inga rödlistade. 12

13 Schema 1a. Frekvensklasser 0 = ubikvister (latin: ubique, "överallt förekommande"), eurytopa arter som man kan vänta sig att påträffa nästan varstans, tillsynes oavsett naturtyp. Dessa arter finns normalt med i större, ej allt för specialinriktade inventeringar. 1 =allmänna o välspridda arter som förekommer allmänt och välspritt inom vissa vanliga naturtyper och därför också kan kallas eurytopa. Ingår också normalt i inventeringar så snart sådana naturtyper ingår. 2 = ej sällsynta, regelbundna, täml. allmänna 3 = mindre allmänna, stenotopa arter som har mer specifika miljökrav och därför är lokalt eller ojämnt förekommande, beroende som de är av förutsättningar som saknas i vardagslandskapet. 4 = sällsynta sällsynta arter med få fynd i regionen, i utkanten av utbredningsområdet, ofta knutna till biotoper och substrat med liten eller minskande förekomst i landet/regionen och då ofta rödlistade. 5 = mycket sällsynta mycket sällsynta arter, ev nya för regionen/landskapet, i regel knutna till ovanliga eller försvinnande miljöer/biotoper/substrat. I regel därför hotade och rödlistade. Sedan en bedömning gjorts art för art enligt de ovanstående frekvensklasserna har resultatet blivit följande fördelning: Schema 1b Fördelning på frekvensklasser Frekvensklass Utfall 0 75 arter 1 69 arter 2 69 arter 3 63 arter 4 26 arter 5 14 arter I materialet omfattar grupperna 0 och 1 (se Schema 1b) tillsammans 144 arter eller nästan hälften av totala artantalet. I de två högsta klasserna 4 och 5, med de arter som i första hand dokumenterar naturområdets intressenivå återfinns 40 arter. Totalt 24 arter är rödlistade (RL 2000). Ytterligare tre av arterna fanns på rödlistan Tre arter är nya för Svealand (i ett fall finns numera ytterligare ett fynd). Två av dessa är ej rödlistade. Att grupperna 4 och 5 omfattar så många som 40 st arter är i sig ett bevis för områdets höga naturvetenskapliga intresse. 13

14 Tab 1. Rödlistade och andra anmärkningsvärda arter Art Hot- Fångst- Träd- Övr kateg. sätt slag etc Abdera affinis NT-95 e klibbal Abdera flexuosa NT e klibbal Allecula morio VU f ek Bolitochara obliqua NT-95 e ny f Svealand Catops picipes f hålträd ny för Svealand Cis lineatocribratus NT-95 f Corticeus bicolor NT e björk Cryptarcha undata NT f ek Cryptolestes (Laemophl) alternans?(cryptophagus confusus) NT f Dienerella (Cartodere) separanda e ek Diplocoelus fagi NT f,e lind Dirrhagus lepidus NT f Dryocoetes villosus NT f ek Euglenes oculatus NT f,e ek Euryusa sinuata VU e ek Exocentrus lusitanus e lind Haploglossa (Microgl) gentilis NT f ek Ischnomera cinerascens NT e asp Laemophloeus monilis VU e lind Leioderis kollari NT e lönn Leiosoma deflexum VU e Mordellistena variegata NT f Mycetochara axillaris NT f Necydalis major NT e asp Oplosia fennica NT e lind Orchesia undulata f Phloeophagus (Rhync.) turbatus NT e ek Prionocyphon serricornis NT f hålträd Pseudocistela caraboides NT-95 f,e hålträd Tetratoma fungorum NT e Trichoceble memnonia NT e tall! Xyleborinus saxeseni NT f ek ny f Svealand Heterotrops praevius e krävande kompostart Leptacinus intermedius e krävande kompostart Micropeplus fulvus e krävande kompostart Rödlistans kategorier: VU = vulnerable (HK 2) NT = near threatened (hk 4) -95 menl 1995 års Rödlista 14

15 Diskussion I en rapport om Skoklosters slottspark nyligen (Ent Tidskr.125, 2004)har Mats Jonsell sammanställt resultat från ett antal andra uppländska högklassiga lövskogsområden, inventerade med likartad insamlingsmetodik.genom att metodiken i huvudsak också varit densamma som den jag tillämpat i Svalnäs öppnar sig en intressant möjlighet till jämförelse, närmast då med Skokloster, där jag själv inventerat på 1960talet. Det är inget tvivel om att Skokloster hör till de allra främsta refugieområdena i Uppland när det gäller faunan i områden med gammal ädellövskog. Det är viktigt att sådana områden lyfts fram och beaktas. Genom ett bra faktaunderlag kan man skapa intresse för hänsynstagande och lägga auktoritet bakom önskemål om att sätta in eller undvika vissa skötselåtgärder. Biotopresursen på dessa lokaler är ofta mycket begränsad och sårbar och är verkligen värd att förvaltas med respekt och sakkunskap. Vid detta slags inventeringsarbete är metodiken, arbetets inriktning, intensitet och effektivitet i extremt hög grad avgörande för resultatet. Strängt taget är det dessutom omöjligt att skapa en enhetlig och uttömmande bild av skalbaggsfaunan i ett område med tanke på variationen tidsmässigt (timmar-dagar-månader-år-decennier!). Den refererade metodiken ger dock möjlighet till verklig djupdykning och ger utan tvivel chans att skapa en representativ bild av faunan, bara man inte drar för stora växlar på den. 12 Man kan t ex notera att jag vid inventeringsarbete i Skokloster på 60-talet tog inte bara Laemophloeus och flera av de andra nämnda rödlistade arterna utan även arter som saknas i Jonsells material (Calambus bipustulatus (VU)) och Aderus populneus (NT) m fl i själva slottsparken, där de nog ännu fortlever, samt Xyletinus longitarsus (NT) och Ceuthorrhynchus pallidicornis (EN) i lövskogen N om slottet.) I Svalnässtudien togs 1291 ex av 313 arter in 13, i Skoklosterstudien 893 ex av 108 arter, men då ingår där också en del fångst med annan metodik. Totalt är individ- och artantalet betydligt större i Svalnässtudien. I de av Jonsell likformigt inventerade Upplandslokalerna konstaterades från 9 till 24 rödlistade arter. Skokloster hamnade bland de främsta, med 20 rödlistade arter (RL-arter). I Svalnäsområdet påträffades inte mindre än 24 RL-arter. Jämförelsen får tas enbart som en indikation: den säger bara att Svalnäsområdet står sig bra i "konkurrensen" med de andra skyddsvärda ädellövskogsobjekten i Uppland. Ska man jämföra mer noggrannt krävs viss diskussion. Fällfångsten är effektiv, men tar som vi sett i Skoklosterfallet inte allt! I Svalnäs upptäcktes å ena sidan flera av Rödlistearterna enbart genom riktad eftersökning, samtidigt som å andra sidan fällfångsten var mindre intensiv (färre fällor, färre vittjnings-tillfällen). 14 Även med ogynnsammast möjliga jämförelse når Svalnäsområdet upp bland toppobjekten : Enbart vid de 5-6 gamla lövträd där en fälla av något slag sattes ut någon tid togs 16 rödlistade arter. 15 Utöver dessa kommer två arter som är nyfynd för hela Svealand och ytterligare tre som nyligen togs bort från rödlistan. Påtagligt är också att artrikedomen varit mycket hög i Svalnäsområdet, i snitt 4 ex/art, jämfört med 8 ex/art i Skoklosterstudien. Det är sannolikt så att läget i Mälardalen i vid bemärkelse ger större förutsättningar för artrikedom och förekomst av krävande arter än områden i mellersta Uppland. Objekten i Stockholmstrakten är dock ofta små (med Djurgården som det stora undantaget) och hårt trängda, och Svalnäsområdet framstår här som ett objekt av överraskande stor betydelse som tillflyktsort för en undanträngd lägre fauna. * 12 En rapport om ett område i södra Dalarna berör denna fråga. (In prep). 13 Kompostdjur i Svalnäs Trädgård ej inräknade. 14 Omfattar 2, ibland 3 fönsterfällor och 3 små fallfällor, jämfört med 4, resp 5 fällor i Skoklosterstudien ex av 147 arter 15

16 Några synpunkter på behovet av bevarandeåtgärder, inklusive skötselinsatser. Danderyds kommun äger inom sina gränser områden av förbluffande högt naturvärde, särskilt med tanke på närheten till tätorter. I första hand tänker jag nu på Svalnäsområdet (i vid bemärkelse) och Altorpskogen, även om det också finns andra objekt av hög kvalitet. Ser man till digniteten av naturvärdena hör Svalnäsområdet enligt min mening hemma bland Stockholmstraktens värdefullaste naturobjekt, och borde med hänsyn till detta och till läget förses med någon form av långsiktigt skydd. Såvitt jag vet har kommunen visserligen ingen annan ambition än att bevara naturvärdena här och det finns inget stort hot mot trädbestånden mm idag, men man har anledning oroas över den långsamma åderlåtning och utarmning, som blir följden om inte en fast plan eller policy finns för områdets förvaltning och skötsel. Även om kommunen utfört ett flertal värdefulla insatser och det informella skyddet av området säkert kan sägas vara rätt starkt, är det ändå otillfredsställande att ett så värdefullt naturområde inte är officiellt naturskyddat. Någon form av officiellt naturskydd är därför önskvärd. Detsamma gäller stora delar av Altorpskogen, som jag här bara berör en passant. Knappast något skogsbestånd i det nu granskade området vid Svalnäs (se kartskissen) kan sägas vara trivialt. De litet större skogsbestånden C, E och G har t ex så stora värden att de har given plats som komplement och sammanbindande stråk till ett ev naturreservat för kärnområdena A, B, D och F. * Tillgången på död ved i gynnsamma lägen är avgörande för naturvärdet inte bara när det gäller skalbaggsfaunan. Vid värnandet av biotoper bör man därför försöka bromsa ev önskemål om nitisk parkskötsel och markstädning och bemöta dem med argument. Det har visat sig att människor sedan de fått viss insikt om betydelsen av biotopfunktionen i miljön förändrar sina landskaps-estetiska värderingar och även kan uppskatta den skönhet som ibland finns hos tex gamla döda träd, lågor och t o m stubbar. Att hitta en rimlig avvägning mellan mänsklig trivsel och ekologi är nog inte särskilt svårt. Ställvis finns ett stort behov av skötselinsatser och anvisningar för sådana.s k "ljushuggning" är oftast en mycket positiv naturvårdsåtgärd. Det finns ett notoriskt behov av detta idag i odlingslandskapet eftersom så stora ytor lämnats utan all hävd i många år. Eken är mycket ljuskrävande och därför indirekt hävdkrävande, eftersom den även som gammal förkvävs och dödas av snabbväxande kringstående träd. Särskilt där ek - som i det aktuella området - ingår i parkartade bestånd eller randbestånd har man anledning att bedöma de olika trädens situation. De sammanfallande intressena för rekreation och ekologi behöver knappast påpekas. Som ovan konstaterats finns också flera gemensamma intressen mellan naturvården och golfverksamheten, t ex vid öppethållande av skogsbryn. Sålänge det senare sker med bevarande av gamla träd och utan onödig städnit, blir det i praktiken en mycket värdefull landskapsvårdsåtgärd. Den gallring i brynbestånden som nyligen gjorts i stor skala har i detta avseende varit en värdefull bevarandeinsats, eftersom många äldre eller åtminstone välutvecklade ekar ingår. Dessutom innebar sådan ljushuggning att man får in mer värme och ljus på marken och återfår litet av en viktig livsförutsättning för floran och en mängd andra organismer, inte minst vedskalbaggar. Konflikter kan däremot uppstå när det gäller gamla träd som anses skugga eller stå ivägen.. 16

17 Önskemål om aktiva åtgärder Som avslutning på denna rapport tar jag tillfället i akt att sammanfatta tankar jag haft vid kontakterna med Svalnäsområdet. Målsättning är enligt författarens mening att man tillskapar ett naturreservat. Se konkretisering i Appendix! Detta skulle bäst kunna säkerställa att viktiga syften uppnås såsom: 1. Skapa riktlinjer för områdets skötsel i sin helhet anpassade efter natur- och rekreationsvärde, bl a innefattande nedanstående aspekter. Riktlinjerna bör utformas i samråd med golfklubben och omfatta också de av klubben arrenderade randzonerna. 2. Förebygga att markexploatering sker eller att träd successivt avverkas på sätt som skadar viktiga naturväreden 3. Inventera förekomst av trängda stora lövträd och genomföra räddningsåtgärder, genom ljushuggning, borttagning av konkurrerande träd, i undantagsfall möjligen hamling eller kronavlastning. 4. Buskröjning - landskapsvård inom vissa ytor 5. Återväxtåtgärder för främst ek och lind,(ta vara på ungträd och plantor!) 6. I undantagsfall kan det bli aktuellt ta bort torrträd el dyl som utgör fara. B "Passiva åtgärder" Bortse primärt från skogens ekonomiska virkesvärde när det gäller större delen av här nämnda delområden. Låt andra kriterier komma i första hand. Lämna torrträd, högstubbar och lågor ostörda i generös omfattning, i en förening mellan ekologi och rekreativa - estetiska behov. Städa inte bort nedfallna grenar och kvistar av lövträd om de inte uppenbart stör. Låt ekologisk bedömning inte bara hortonomisk, estetisk eller teknisk, ingå vid övervägande om ev avverkning av äldre lövträd. Exempel I norra delen av Svalnässkogen (delområde A2) står träden väl tätt och vissa skulle behöva frihuggas, bl a lindar. Den genom kommunen utförda gallringen i södra delen av Svalnässkogen har varit gynnsam på många sätt. Den borde dock fortsättas längre västerut innanför båthamnen, och kompletteras med en kritisk bedömning av överlevnaden för det monumentala ekbeståndet. Sedan 1980-talet har åtm fyra större ekar dött i Svalnässkogen, vilket för några kanske kunnat undvikas om de frihuggits i tid. I regel är det inte svårt att avgöra vilken åtgärd som behövs, men ibland är det värre: I parken (ev Blomsterfondens mark??) intill Svalnäs Gästhem står en ensam stor ek, som trängs av två likaledes stora bokar och på rätt kort sikt kommer att förstöras, kanske dö. Det är en smärtsam avvägning, men rimligtvis bör eken prioriteras, varvid åtminstone en av bokarna måste tas bort inom ett fåtal år. 17