Vad är à la mode i Paris i vår?

Transkript

1 Vad är à la mode i Paris i vår? Kekke Stadin Uti herr Holmens kommissionsbod finns intet som à la mode är, som jag väl tänkt hade, utan några galoner och spetsar av guld och silver. Utav de knapparna med slejferna på har jag frågat efter 1 Den som i september 1653 så beklagade sig över att det inte fanns något à la mode i Stockholm var Johan Ekeblad, en av Kristinas hovjunkrar. Pesten hade hindrat sjöfarten och därmed införseln av nya tyger och accessoarer. Ekeblad beklagar sig över att här är icke den ringaste packe med gods inkommen. 2 Bristen på modenyheter skapade bekymmer för den, som var angelägen att klä sig enligt senaste mode. Den nederländske historikern Jan Willem Veluwenkamp har studerat kommunikationsmönster inom den internationella handeln under tidigmodern tid. Han har framhållit att internationell handel förutsätter kommunikation med personer på avlägsna orter. Under tidigmodern tid pekar han ut två sätt att kommunicera, att resa till den man ville göra affärer med eller att skicka brev. Det senare sättet var billigare och enklare, förutsatt att det fanns ett tillförlitligt sätt att förmedla breven. Han menar att när postsystemet etablerades övergick mycket av affärskontakterna till att ske via post. 3 Milja van Tielhof har framfört ett liknande synsätt på postens betydelse. Hon menar att det finns ett direkt orsakssamband mellan den nederländska spannmålshandeln i östersjöområdet och postsystemets etablering i området. 4 Jag menar att de två kanaler som Veluwenkapm räknar med också gällde för de konsumenter som ville ha nyheter kopplade till handel och det kommersiella livet. Klädmode är ett bra exempel på sådana nyheter, eftersom det är starkt kopplat till handel och manufaktur, samtidigt som kravet på att nyheterna är riktigt färska är högt. Modet främsta kännetecken är att det förändras snabbt. 5 Nyhetsvärdet var stort och de som 1 Ekeblad, Johan, Breven till Claes. Om livet och hovet på Kristinas tid. Under redaktionen av och med inledning av Sture Allén, Stockholm 2004 s Ekeblad 2004 s Jan Willem Veluwnkamp, International Business Communication Patterns in the Duch Commercial System, , i Your Humble Servant. Agents in Early Modern Europe, eds. Cools et al Hilversum 2006 s 121, 130 ff. 4 Milja van Tielhof, The Mother of All Trades : The Baltic Grain Trade in Amsterdam From the Late 16th to the Early 19th Century, Leiden 2002 s 143, 169 f, 177 ff, 331 ff. 5 Yuniya Kavamura, Modeologi. Introduktion till modevetenskap, Stockholm 2007 s 21.

2 önskade det senaste parismodet använde både personliga kontakter och posten för att få den information de efterfrågade. Många var beredda att lägga ner både ansenlig tid och pengar för att få de senaste modenyheterna. Postsystemets tillförlitlighet och snabbhet var avgörande för att det skulle kunna användas för att sprida dessa nyheter. Etableringen av ett svenskt postsystem, som var kopplat till den kontinentala posten, innebar att modenyheterna kunde komma till de svenska konsumenterna betydligt snabbare än tidigare. Här ser jag på hur de båda kommunikationssystem som stod till buds användes av de svenskar som under 1600-talet sökte information om de senaste modenyheterna. Jag berör också något lite hur de bar sig åt för att få tag i de nya tygerna och de senaste accessoarerna och andra varor som krävdes av den som ville följa det senaste modet. Utgångspunkten för diskussionen är de brev som Johan Ekeblad skickade till sin far och framförallt till sin bror Claes vid 1600-talets mitt. * Min kära syster Margaretha[...]om hon nu vill veta nya tiender och nya moder på allahanda, så kan hon det af syster Kristin Ugla få veta. Hon är nu där neråt rest... 6 Året var 1652 och Margaretha Ekeblad, bosatt i Västergötland, ville få nyheter om det senaste modet. Hon hade i ett brev hälsat till sin bror Johan att få besked om de senaste modenyheterna i Stockholm. Brodern hälsade tillbaks att istället för ett brev skulle hon få det senaste förmedlat av deras kusin, Kristina Uggla, som var på väg ner till Västergötland. För den som ville hålla sig à jour med det senaste modet gällde det att utnyttja alla tänkbara kanaler. Det personliga mötet gav utrymme för mer detaljerad information. Den som reste, måste alltid hålla sig à jour med nyheterna och vara beredd att förmedla dem för dem som var intresserade. Modemagasin var under 1600-talet ännu en okänd företeelse. De första franska modejournalerna kom först under senare delen av 1700-talet, de första svenska modetidningarna kom ut först på 1800-talet. Dessförinnan gick det emellertid att få information om kläder och mode på en rad olika sätt. En sådan informationskälla var de så kallade dräktböckerna. Till de mer kända hör Cesare Vecellios dräktbok, som publicerades första gången I den finns omkring 500 trägravyrer, som visar dräkter, såsom Vecellio 6 Johan Ekeblads bref I.Från Kristinas och Cromwells hof, utgifna av Nils Sjöberg, Stockholm 1911 s 127.

3 tänkte sig dem, från hela världen. 7 I Nordiska muséet finns en liknande dräktbok bevarad. Den är utgiven av Hans Weigels och Jost Ammans i Nürnberg år Dessa böcker visade klädsel från olika länder och för olika samhällsgrupper och olika tillfällen, däremot visade de inte klädmodet, det senaste. 9 En kortlek kunde vara till hjälp för den som ville veta vad som var à la mode. Spelkorten var ibland bemålade med aktuella modebilder. Exempel på sådana spelkort är de som medföljde det märkliga universalskåp, som Gustav II Adolf förärades när han 1632 besökte Augsburg. 10 Dessa kort är prydda med modekläder från 1630-talet. 11 Kortlekar var små och kunde både bäras med på resa och skickas med post. Spelkorten visade modet under det senaste decenniet, men för den som ville veta säsongens nyheter var kortlekarna knappast tillfyllest. För den som hade möjlighet att skicka efter trycksaker från Frankrike fanns några olika tidskrifter, som innehöll modenyheter och kortare kommentarer kring tidens klädmode. Särskilt i den satiriska pressen, exempelvis de franska Le Courier française och La Muse historique, gick det att läsa om mode. Ofta var det med moralistiska modekritikers ögon som modet diskuterades, så det gällde att läsa tidningen med rätt blick. I tidskriften Le Mercure galant, som började ges ut 1672, fanns däremot regelrätta modereportage. Så exempelvis rapporterades redan det första utgivningsåret att Paris hade övertagit rollen som modecentrum efter Versailles. 12 År 1687 fanns ett reportage om Charliers tillverkning av exklusiva tyger och andra textilier. 13 Den som inte befann sig i Paris, eller i övrigt inte hade sett de klädesplagg som beskrevs, kunde ha svårt att använda dessa reportage, då de endast undantagsvis innehöll illustrationer. I Le Mercure förekom sammanlagt 12 modeplanscher under hela 1600-talet. 14 Ett viktigt komplement till modereportagen var modedockorna, eller på franska, mannequins. Det var dockor, vanligen gjorda av vax, ibland av trä, porslin eller silkeslindad metalltråd, friserade och klädda enligt senaste mode. Redan 1391 omtalades den första modedockan, som då skickades med ett sändebud från Frankrike till den engelska drottningen. 15 I Sverige kallades dessa dockor under 1600-talet vanligen för 7 Cesare Vecellio, Costumes anciens et modernes, habiti antichi et moderni di tutto mundi, Paris Lena Rangström, Modelejon. Manligt mode 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, Stcokholm 2002 s 40 9 För en presentation av skillnaden mellan dräkt och mode, se Kekke Stadin, Stormaktsmän i Iklädd identitet, red, Hurd, Olsson & Öberg, Stockholm 2005 s 31f och där angiven litteratur. 10 Det Augsburgska skåpet och dess kuriösa innehåll finns vid Uppsala universitet. 11 Carolina Brown, Mode. Klädedräktens historia genom fem sekel, Kristianstad 1991 s 47 f. 12 Daniel Roche, The Culture of Clothing. Dress and Fashion in the Ancien Regime, Cambridge 1999 s 478f. 13 Valerie Steele, Paris Fashion, A Cultural History, Oxford 1998 s Roche 1999 s Robert Broby-Johansen, Kropp och kläder. Klädedräktens konsthistoira, Stockholm 1966 s 101.

4 gerningsdockor, eftersom de främst var avsedda att visa hur de nya modellerna skulle sys. De ledande modebutikerna vid rue Saint-Honnoré i Paris började under 1600-talet anordna en mer omfattande spridning av modedockor. Vanligen var dockorna små, centimeter, men under 1700-talet förekom även mannequins eller pandoror, i naturlig storlek. Vid 1700-talets början var organisationen så väletablerad att dockor varje månad skickades ut med de senaste modellerna till Europas alla hörn. 16 Den franske modehistorikern Daniel Roche betonar att dockorna ansågs så viktiga att de vid krig tilldelades diplomatisk imunimitet och kunde förses med militär eskort för att trygga en säker ankomst till Europas hov. 17 Det är inte känt när modedockor började skickas till Sverige. Den äldsta bevarade dockan i landet är från 1590-talet och den finns i Livrustkammaren. 18 Sannolikt tillhörde den drottning Kristina av Holstein, Karl IX:s andra gemål. Mycket talar för att modedockorna under 1600-talet spreds även utanför hovet, i Sverige fanns många och vetgiriga modekonsumenter. Dockorna skickades knappast med post till Sverige, de var sannolikt för stora och sköra för att bäras av postdrängar till fots. Här var det troligen resande komissionärer och andra resenärer som sjövägen fraktade de begärliga dockorna. Redan kommenterade fransmannen Charles Ogier vid flera tillfällen att den svenska aristokratin var klädd enligt det nya franska modet. Särskilt betagande fann han systrarna Vendela och Elisabeth von der Linde. De [ ] voro klädda som fransyskor och talade franska och hos vilka allting var så franskt, att jag drömde mig vara i Frankrike. 19 När florentinaren Lorenzo Magalotti besökte Sverige 1674 påpekade han att då hade inte endast adeln, utan även borgarkvinnorna anammat parismodet. 20 Dessa utländska resenärers uttalanden bekräftas av många porträtt: både män och kvinnor inom samhällets högsta skikt var snabba att följa de franska modesvängningarna. Från talet till 1670-talet hade den svenska posten etablerats och byggts upp och underlättat för svenskarna att följa med i det senaste modet. Vid 1700-talets början var modedockorna ett välkänt fenomen i Sverige. Till och med en stridbar motståndare till mode och andra fåfängligheter som biskop Jesper 16 Steele 1998 s 25, Roche 1999 s Roche 1999 s Astrid Tydén-Jordan, Lyx- och modecentra. Paris London Wien, i Kungligt klädd, kungligt mode, Livrustkammaren 1987 s Charles Ogier, Från Sveriges storhetstid. Franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Serige , Stockholm 1978 s 84, jfr även s Lorenzo Magalotti, Sverige under år 1674, Stockholm 1986 s 11.

5 Svedberg använde ordet gerningsdockor med all självklarhet. 21 Utanför hovet var modebutikerna i Stockholm abbonenter på mannequiner. 22 Senare kom dessa dockor att spridas till allt vidare kretsat genom att de blev omtyckta presenter bland Europas adel och borgerskap. 23 Modedockorna hade fördelen att de visade alla plagg, inifrån och ut, och hur de var sydda. Nackdelen var att de var sköra och dyra att frakta. Under talets lopp kom de därför att försvinna från nyhetsmarknaden. Från 1670-talet började graverade modeplanscher att spridas till en större publik. Henri Bonnart var en av de parisiska gravyrfirmor som specialiserades sig på modeplanscher och graverade porträtt av berömdheter iförda det senaste modet. Planscherna kunde beställas från Paris, separat eller i en hel serie. Kollektionen Deverse mode noveau & ancien utkom i två volymer om vardera ett hundratal gravyrblad, den första med herrkläder och den andra med damkläder. Åtminstone ett exemplar av denna stora kollektion finns bevarad i Sverige. 24 Den återfanns i Rosersbergs slott, som länge tillhörde familjen Oxenstierna. För rikets högaristokrati var mode viktigt, något som fick kosta. Det vanliga var dock planscher i betydligt mindre serier. De intresserade kunde abonnera på planscher, som skickades ut med post varje månad eller varje kvartal. Modeplanscherna var både billigare att producera och lättare att sända med post än porträtt och vaxdockor. En annan fördel, för både skräddarna och de modeintresserade, var att bilderna kompletterades med en förklarande text. Modeplanscher kom under 1700-talet att bli det populäraste sättet att visuellt sprida modenyheter. De hade dessutom ett format som gjorde det möjligt att använda postsystemet. 25 * Det räckte emellertid inte att veta vad som var à la mode, som termen löd, det gällde också att få tag i de nya tygerna, plymerna, spännena och det övriga som föreskrevs enligt det nyaste modet. Dessa skulle sedan lämnas till en skräddare, som sydde upp de nya modellerna. I Stockholm och rikets övriga större städerna fanns butiker, som sålde både tyger, hattar och andra accessoarer. Vid mitten av 1600-talet omtalades särskilt Hans Bremers och Holméns modebutiker i Stockholm såsom ofta anlitade av hovet och andra modemedvetna. 26 Men det fanns även andra salubodar. Så 21 Jesper Svedberg, Lefvnadsbeskrivning, utg. Wetterberg, Lund 1941 s 271f. 22 I Köpenhamn hade modebutiken Louise Rosset ensamrätt att ställa ut modedockorna, Broby- Johansen, 1966 s Roche 1999 s 474, Steele 1998 s Henri Bonnart, Diverse mode nouv. & ancien, Paris , Kungliga biblioteket. 25 Roche 1999 s Ekeblad 2004 s 88, 101, Rangström 2002 s 150.

6 exempelvis ägde överhovmästarinnan Maria Sofia De la Gardie bland sina många olika företag även en modebutik. Uppgifterna om den är få, men den synes främst ha inriktats på kvinnornas behov. 27 Varorna i dessa butiker inköptes från olika håll i Europa. Under och det tidiga 1630-talen anlitades ofta tyska leverantörer, exempelvis Sebastian Lelij i Hamburg. 28 Vid 1600-talets mitt hade Frankrike etablerat sig som Europas modecentrum och då var det franska modefirmor som gällde. Från Frankrike och i synnerhet Paris köptes guld- och silvertyger, siden i en rad olika kvalitéer och kvaliteter, sammet, spetsar och en mängd olika accessoarer. Till de mer uppskattade fabrikörerna hörde Monsieur Charlier, vars varor efterfrågades av hela Europas elit. 29 Modeindustrin blev snabbt en framgångsrik affär för Frankrike. Finansminister Jean-Babtiste Colbert såg tidigt modets ekonomiska potential och gav tillverkningen av modetyger och övriga modevaror olika former av stöd. År 1665 proklamerade han att Mode är för Frankrike vad Perus guldgruvor är för Spanien. 30 Genom postens utbyggnad i hela Europa spreds informationen om det parisiska modet i en omfattning och en hastighet som tidigare inte skådats. Det var modeindustrin som skulle göra Frankrike rikt. * För många bosatta i den svenska landsorten kunde det vara svårt att komma över de varor som önskades. För dem var familjemedlemmar eller andra släktingar bosatta i Stockholm eller på resa i Europa eller till huvudstaden en möjlighet. I brev meddelade de vad de önskade och hoppades att budet valde det rätta åt dem. Den som reste till Frankrike eller något annat västeuropeiskt land måste vara beredd på att köpa tyger, accessoarer och ibland hela måttbeställda dräkter åt sina anförvanter eller uppdragsgivare. Genom brevväxlingen mellan Johan Ekeblad och hans bror Claes från september 1653 till och med mars 1654 vill jag belysa hur modeintresserade svenskar agerade för att få tag i det senaste i klädväg. Claes Ekeblad planerade för bröllop sommaren Redan i september året innan började Claes göra sina beställningar från Stockholm genom brodern Johan. Claes ville ha ett vackert vitt tyg och Johan hittade både sidenatlas och tubin, som kunde passa. Han skickade med provbitar på båda tygerna i revet och angav priset. Johan beklagade att 27 Gun Björkman, Maria Sofia De la Gardie. Kvinna i stormaktstiden, Nyhamnsläge 1994 s 103ff. 28 Rangström 2002 s 72 ff. 29 Steele 1998 s 21 f. 30 Citerat efter Steele 1998 s 21.

7 det för övrigt knappast fanns något som à al mode är. 31 Brodern fick tåla sig tills nya leveranser anlänt. Brevväxlingen fortsatte och Johan beskrev för brodern det senast vad gällde olika tyger, galoner, plymer, knappar, spetsar, band och hattmodeller samt priser på alla varor. 32 När Johan fått besked om broderns val i varje detalj hade han i mars införskaffat varorna. De båda bröderna hade kommit överens om att Claes skulle skicka upp en tjänare för att hämta den stora lådan. Major Drakenberg skulle stå för betalningen. Förmodligen rörde det sig om en del av Claes innestående lön, som skulle användas till utstyrseln. Då en galen kuriositet nu är kommen bland folket att de begynna till att bryta upp ens brev skulle pengarna inte skickas med posten, utan betalningen gjordes genom en omständlig procedur som skulle försäkra allas trygghet. 33 De var tveksamma till postens tillförlitlighet och menade att brev kunde öppnas på vägen. Pengar skickades inte den vägen. På vägen upp från Skara skulle Claes tjänare söka upp postmästaren i Köping, som kunde ge besked om till vem Drakenberg hade anförtrott pengarna. Postmästarna hade genom postens utbyggnad fått en central position i spridningen av inte bara post, utan även tidningar, nyhetsbrev och all annan information. De var sin tids informationscentra och mediaexperter. Postmästaren meddelade att pengarna hade lämnats till en av Köpings framstående köpmän. Johan Ekeblad underrättade modebutiken Holméns att skicka räkningen till denne köpman, samtidigt som köpmannen fick ett brev där han uppmanades att betala till Holmén i Stockholm. Köpmän emellan kunde de visa varandra förtroende. 34 En vecka senare var betalningen fullgjord och varorna levererade. Johan skickade ett brev där han ursäktade sig för att det var några varor han inte lyckats få tag i. I samma brev medföljde också en specificerad räkning. Claes fick genom brodern Johan besked om det senaste modet, vad som fanns i huvudstadens modebutiker och vad som kunde beställas från Paris. Utifrån detta gjorde han sina val, ibland överlät han till Johan att välja. De båda bröderna hade under sex månader ägnat många brev åt klädbestyren inför Claes bröllop och Johan hade lagt ner åtskilliga timmar i modebutikerna för att få de rätta tygerna och detaljerna till Claes utstyrsel enligt det senaste modet från Paris. 31 Ekeblad 2004 s Ekeblad 2004 s 104, 111, Ekeblad 2004 s Ekeblad 2004 s 114 f.

8 Posten hade revolutionerat svenskarnas möjlighet att klä sig à la mode. Nyheterna spreds från Paris direkt till modehusen i Stockholm och till aristokratin. Därifrån förmedlades informationen vidare till konsumenterna i huvudstaden och ut i landet via brev och personliga kontakter. Men posten fungerade inte för att sköta betalningarna, här förlitade man sig på det traditionella köpmannasystemet. Postmästaren hade ändå en roll i att fungera som informatör om vilka som skötte betalningarna. Varorna fraktades i vanlig ordning per båt, vilket ibland gjorde att de otåliga konsumenterna fick vänta på sin sändning. Genom att utnyttja det system som var tillförlitligast och snabbast för respektive nyheter, varor och betalningar kunde det senaste modet spridas även till den svenska landsorten.