Det är en av denna världs många tragiska ironier att. Klimatfinansiering samtalens gordiska knut

Transkript

1 Klimatfinansiering samtalens gordiska knut Det är en av denna världs många tragiska ironier att de länder som smutsar ned minst är de som drabbas värst av klimatförändringarna. De flesta är bekanta med proportionerna: i Bangladesh släpper varje invå nare ut 0,2 ton koldioxid per år, svenskarna 6 ton per år medan USA-invånaren är ansvarig för drygt 20 ton koldioxid årligen. Ändå är det Bangladesh och de fattiga länderna som drabbas värst. När jag lyssnade på anförandena från Sydafrika, Vietnam, Mikronesien och andra företrädare från utvecklingsländerna vid klimatkonferensen i Poznan 2008 var budskapet från utvecklingsländerna entydigt: det är inte vi som försatt jorden i denna knipa. Det är ni, de rika, som gjort det. Ni måste minska era utsläpp och betala oss så att vi inte går under. Med endast två månader kvar till klimattoppmötet i Köpenhamn växer klyftan mellan den rika och den fattiga världen. Av dem som kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna i framtiden bor inte mindre än 90 procent i utvecklingsländer. Ska de ha en rimlig chans att klara sig krävs stora ekonomiska insatser från de rika länderna. 71

2 Nyckeln heter klimatfinansiering Höstens viktigaste nya begrepp blir antagligen klimatfinansiering skrev Svenska Dagbladet i en analys över det svenska ordförandeskapet (SvD 3/9-09). Hittills har emellertid diskussionerna kring klimatfinansiering till Syd inte lett någonvart. Förmötet till Köpenhamn i Bonn sommaren 2009 blev ett fiasko, likaså EU:s miljöministermöte i Åre i slutet av juli samma år. När G20-länderna träffades i London i början av september kunde man enas om åtgärder mot bonusrally på de globala finansmarknaderna, men inte en krona, euro eller dollar kunde avsättas till klimatåtgärder i Syd. Ingen tycks vilja sitta med Svarte Petter på hand och vara den som gör den stora klimatuppoffringen när andra inte gör det. Även utvecklingsländerna måste göra minskningsåtaganden, säger den rika världen. Inga pengar, inget avtal, svarar utvecklingsländerna och hänvisar till vad världssamfundet tidigare har kommit överens om inom ramen för klimatkonventionen. På den punkten måste man nog ge de fattiga länderna rätt. FN:s klimatkonvention från 1992 är nämligen tämligen tydlig på punkten ansvarsutkrävande. Redan tidigt i konventionen slås det fast att det är den rika världen som måste ta ledningen för utsläppsminskningarna: Industriländerna bör därför gå i spetsen för att bekämpa klimatförändringar och skadliga verkningar därav. (UNFCCC, Art 3.1) Man erkänner till och med utvecklingsländernas rätt till ökade utsläpp för att de ska kunna uppfylla sina sociala och utvecklingsmässiga behov. Det råder alltså inget tvivel om att det är den rika världen som har ansvaret för att min ska utsläppen. Vid klimatkonventionens toppmöte i Bali 2007 enades länderna om en handlingsplan för hur den rika världen ska stödja de som drabbas värst av klimatförändringarna. Handlingsplanen, The Bali Action Plan, har till syfte att vägleda 72

3 förhandlingarna inför Köpenhamn i år. En av knäckfrågorna är hur teknik och resurser ska kunna föras över till Syd. Handlingsplanen slår fast att de rika länderna måste hjälpa de fattiga med finansiellt stöd och ny teknik. Man konstaterar att resurserna måste vara tillräckliga, förutsägbara och beständiga samt att det måste handla om nya resurser. Redan existerande bistånd får alltså inte omstöpas till klimatbistånd. Det har gjorts många uppskattningar kring kostnaderna för att bekämpa klimatförändringarna i den fattiga världen. Totalsummorna varierar mellan 28 och 200 miljarder dollar per år beroende på om det är Världsbanken, frivilligorganisationer, EU-kommissionen eller klimatkonventionen som gör uppskattningen. Nicholas Stern, författare till den omtalade Sternrapporten från 2006, landar i sin senaste bok The Global Deal på 100 miljarder dollar per år. Det är förstås mycket pengar, lika mycket som världens samlade bistånd, men fortfarande bara en bråkdel av de räddningspaket som avsattes för att rädda världens banker när finanskrisen bröt ut i fjol. Rika länder brister i sitt ansvar Hur Syd ska få resurser till att bekämpa klimatförändringarna har varit en av knäckfrågorna ända sedan klimatkonventionen bildades Med det i åtanke tycker man att de internationella klimatförhandlingarna borde handla om den rika världens ansvar och klimatfinansiering. Som ett svar på detta lanserade Brasilien redan 1997 ett konkret förslag om en global klimatfond, CDF, Clean Development Fund. Rika länder som inte följde sina minskningsåtaganden skulle betala böter till fonden och fattiga länder skulle kunna få resurser därifrån. Tack vare USA och EU blev fonden förvandlad till oigenkännlighet genom den snarlika bokstavsförkortningen CDM, Clean Development Mecha- 73

4 nism. Med CDM skulle rika länder få kunna köpa utsläppskrediter i utvecklingsländer och sedan kunna tillgodoräkna sig dessa som minskningar i sitt eget land. CDM är idag en stor industri som omsätter miljardbelopp. Detta har inneburit att länder som Kina och Indien har översköljts av CDMprojekt. Ofta är projekten billiga att investera i och motsvarar stora utsläppsminskningar på hemmaplan. Flera rapporter pekar på att det är oklart om CDM-projekten överhuvudtaget bidrar till utsläppsminskningar och att de fattiga länderna hamnar i en gisslansituation; man tar hellre emot ett dåligt projekt än inget alls. Det finns ett skriande behov av att i grunden reformera CDM-systemet eller överge det helt och hållet. Även det är en fråga som hittills lämnats obesvarad inför Köpenhamn. Det svenska ordförandeskapets linje har hittills varit att plussa på med fler projekt i fattiga länder (idag går färre än två procent av alla projekt till länderna i Afrika). Kommer vi att få se klimatpengar på bordet i Köpenhamn? Mantrat från Sveriges miljöminister Andreas Carlgren och andra EU-företrädare är att det är EU som tagit ledningen i förhandlingarna. Men sanningen är att i den viktigaste frågan är det märkbart tyst från Bryssel och Stockholm. Andreas Carlgren (C) sade till och med vid miljöministermötet i Åre nyligen att det inte blir några pengar om inte fattiga länder redan nu lovar utsläppsminskningar: Men får vi inte tillräckliga utsläppsminskningar lagda på bordet, inte minst från de snabbt växande u-landsekonomierna, då blir det inte heller pengar (Intervju www. regeringen. se, 25 juli 2009). Framtida lösningar De ambitiösa finansieringsförslagen har inte presenterats i Bryssel, snarare i Oslo, Bern och Bejing. I Bali lanserade den norska regeringen förslaget om att auktionera ut en 74

5 del av utsläppsrätterna i den framtida globala handeln med utsläppsrätter. Om i-länderna måste betala för två procent av utsläppsrätterna skulle det generera kring 20 miljarder dollar per år hade den norska regeringen räknat ut. För närvarande pågår ingen omfattande handel med utsläppsrätter på global nivå, men efter 2012 väntas handeln ta fart när de rika länderna måste sänka sina utsläpp eller köpa utsläppsrätter. Fördelen med det norska förslaget är att det snarast är att se som en finansieringsmekanism. När det väl är på plats genererar det pengar oavsett vilka regeringar som styr i de olika rika länderna. Auktioneringsandelen kan också justeras uppåt, vilket på sikt är ett troligt scenario, om behoven visar sig vara större än de intäkter som genereras. Schweiz presenterade 2008 ett finansieringsförslag baserat på en global koldioxidskatt på förbränning av fossila bränslen. Förslaget innebär också att länder med låga utsläpp ska befrias helt från skatten. G77-länderna och Kina har föreslagit inrättandet av en ny fond för klimatinsatser i Syd. Fonden ska helt vara underställd UNFCCC:s ledning. Fonden ska finansieras med bidrag från de rika ländernas budgetar på 0,5 1 1 procent av respektive lands BNP. Mexiko har föreslagit en liknande fond också i UNFCCC:s regi. Men i det mexikanska förslaget ska även industriländer kunna söka pengar till klimatanpassning och utsläppsminskningar. Avgifter på den globala flygtrafiken, sjöfarten samt på oljehandeln har också förts fram som tänkbara finansieringskällor. Kanske kan en framtida lösning vara en kombination av flera olika finansieringsförslag. Det europeiska kyrkliga nätverket Aprodev har lagt fram ett förslag som gifter ihop det norska med G77 och Mexiko till en ny klimatfond i UNFCCC:s regi som kombinerar det norska förslaget med det förslag som Mexico och G77 lagt fram. De utesluter inte andra intäktskällor vid sidan av utsläppshandeln. De vill också att andelen utsläppsrätter som säljs inom handelssystemet ska vara mycket högre än i det norska förslaget. 75

6 Oavsett vilken modell man gillar blir man besviken om man följer de internationella förhandlingarna. Även om man i EU-kommissionen och under min tid i EU-parlamentet har diskuterat olika finansieringsförslag är det märkbart tyst från EU och de andra rika länderna. Det är förstås nedslående och i strid med klimatkonventionen som ålägger de rika länderna ansvaret att hitta finansieringskällor. Å andra sidan fungerar klimatfinansieringen som förhandlingarnas gordiska knut. Om man väl löser upp den kommer mycket annat att falla på plats. Med finanskrisen gick det relativt lätt. På ett par veckor mobiliserade världens rika länder mångmiljardbelopp. Är det verkligen så att beredvilligheten är större att rädda banker i USA och Europa än att ta fram de nödvändiga resurserna för att rädda vår planet? Fem steg mot en lösning Hur kan klimatet räddas? Hur ska klyftan mellan Nord och Syd överbryggas? Nedan fem steg som borde tas i Köpenhamn. 1. Den rika världen måste, med stöd i klimatkonventionen, gå före och minska sina utsläpp. Tröskelmekanismer och sk tipping points gör att det egentligen inte räcker med att begränsa utsläppen av koldioxid vid 450 miljondelar. Vi måste ned under dagens nivåer (387 ppm). Detta kan endast göras genom att den rika världen enas om kraftiga minskningar och på sikt vidtar åtgärder för att koldioxid ska sugas upp (genom exempelvis trädplanteringar och pumpa ned kol under jorden). 2. En klimatfinansieringsmekanism måste inrättas. Att bara tala om ökat klimatbistånd är förstås det enklaste, men frågan är om det verkligen blir av? De flesta i-länder struntar flagrant i sitt 0,7-procentsåtagande för det ordinarie biståndet. Vad är det som säger att man ska sköta sig bättre när klimatet ska vara mottagaren? Att inrätta en form av me- 76

7 kanism, som i det norska eller schweiziska förslaget torde vara det mest framkomliga. 3. CDM-systemet måste reformeras i grunden. CDMprojekt ska endast ska vara en kompletterande åtgärd, inte som i EU:s klimat- och energipaket där projekt i utvecklingsländer kan stå för huvudparten av EU:s minskningar. 4. Teknik för att bekämpa klimatförändringarna måste lätt kunna överföras. Det kan handla om den senaste tekniken för vindkraft, solceller eller effektiva sätt att rena utsläpp från kol och gaskraftverk. Exempelvis kontrolleras mer än 70 procent av patenten för vindkraft av företag i den utvecklade världen. När utvecklingsländer vill satsa på smarta klimatlösningar måste de ofta använda sig av gammal och ineffektiv teknik. Patent- och immaterialrätts regler måste därför moderniseras och se till så att de inte blir ett hinder för tekniköverföring. 5. Det behövs ett helt annat sätt att diskutera framtidens klimatansvar. Ett sådant skulle kunna vara Greenhouse Development Rights som baseras på klimatkonventionens tal om rättvisa och historiskt ansvar lanserat av bland annat Stockholm Environmental Institute. Jens Holm EU-parlamentariker (V) och författare till EU inifrån berättelser från EU-parlamentet