Befolkningstillväxten är fortfarande hög i många av de länder där tryggad tillgång till mat är osäker.

Transkript

1 Att stilla hungern i en tid av kris I en tid när den ekonomiska krisen dominerar nyheterna är det viktigt att påminna oss själva om att inte alla jobbar på kontor eller i fabriker. Krisen drabbar framförallt det småskaliga jordbruket, som 70 procent av världens hungriga livnär sig på. Efter den kraftiga ökningen av mat- och bränslepriser under är situationen på landsbygden i fattigare länder svår. Krisen slår mot de fattiga som redan är utsatta. Pengar som skickas hem från släktingar som arbetar i städer eller utomlands har minskat i takt med att arbetslösheten har ökat. Fattiga på landsbygden har redan tömt sina besparingar för att kunna köpa mat. Den globala ekonomiska krisen dominerar nyhetsflödet och de politiska agendorna. Tusentals miljarder dollar används för att blåsa nytt liv i välbärgade ekonomier, men vad görs för att hjälpa de fattiga? Här granskas hur den ekonomiska krisen påverkar fattigare länder. Hur ska de mest sårbara i samhället kunna skyddas från hunger och kronisk undernäring? Hur kan investeringar i jordbrukssektorn minska sårbarheten inför framtida kriser? Hur kan fattiga småbrukare tjäna på höjda matpriser? Det här är inte den första lågkonjunktur som världen skådat. Men för att vara bättre förberedd inför framtiden är det viktigt att dra lärdom av hur länder har säkrat sin tillgång till mat vid tidigare kriser (se boxarna Etiopien kämpar mot matkrisen och Balansgång i Indonesien). Matkris och finansiell kris Antalet människor i världen som lider av hunger och kronisk undernäring ökade med 75 miljoner under FAO:s matprisindex steg i genomsnitt med 52 procent från mitten av 2007 till mitten av I juli 2008 började matpriserna falla, men enligt Internationella valutafonden är globala spannmålspriser fortfarande 63 procent högre än under De faktorer som orsakade matkrisen är fortfarande aktuella: Jordbruksproduktionen är låg. Befolkningstillväxten är fortfarande hög i många av de länder där tryggad tillgång till mat är osäker.

2 Vattentillgång och markägande är påtagliga problem. Torka och översvämningar inträffar oftare än tidigare. Investeringar i jordbruksforskning och utveckling ligger långt under vad experter rekommenderar. De riktas också för lite mot de grödor som är viktigast för de fattiga. Efter matkrisen kom den globala ekonomiska nedgången. Fattiga står nu inför två kriser eftersom nedgången innebär minskade inkomster och arbetstillfällen. Situationen förvärras av att många av de åtgärder som fattiga kan vidta för att hantera kriser redan har gjorts. Exempelvis är det svårt att sälja tillgångar för att hålla uppe sin konsumtion när mycket redan är sålt. Migration försvåras eftersom rikare länder själva befinner sig i en ekonomisk nedgång. Möjligheterna till att låna pengar begränsas av snålare kreditmarknader. I fattigare länder förväntas arbetslösheten öka ytterligare eftersom exporten av basvaror och utländska direktinvesteringar minskar. Biståndet väntas också minska på grund av nedgången i rikare länders ekonomier. Pengar som skickas hem från migranter uppgick under 2008 till runt 300 miljarder dollar, vilket enligt Världsbanken motsvarar runt 2 procent av de fattigare ländernas samlade BNP. Den ekonomiska nedgången, främst inom bygg- och produktionssektorerna som ofta är betydelsefulla arbetsgivare för migranter, innebär en kraftig minskning av pengar som skickas hem till fattiga familjer både på landsbygden och i städer. Att skydda de mest sårbara Vid sidan av långsiktigt bistånd till jordbruket står det klart att de mest sårbara i samhället behöver hjälp nu. Sociopolitiska åtgärder kan även i kristider rädda människor undan hungerns värsta effekter. Det första steget för att kunna nå fram till dem som lider av hunger och kronisk undernäring är att veta

3 vilka och var de är och hur deras situation ser ut. Genom bevakning av matpriser får regeringar hjälp med att hålla uppsikt över områden som är särskilt drabbade av hunger och kronisk undernäring. Sociala skyddsnät kan fånga upp de mest sårbara. Andra alternativ är bland annat olika program för distribution av mat, kontantöverföring, mathjälp och anställning (se faktarutan Brasilien utvidgar skyddsnätet med krisen djupnar). Sociala program för människor som lider av hunger och kronisk undernäring måste vara noggrant utformade och anpassade till omständigheterna. Till exempel kan kontantöverföringar och matkuponger förbättra tillgången till mat där det finns fungerande marknader och målet är förbättrad köpförmåga. Om däremot matmarknaderna inte fungerar bra, som i otillgängliga eller krigshärjade områden, kan det fungera bättre med direkt matstöd eller mat för arbete. Produktiva skyddsnät kan också spela en viktig roll. Exempelvis har subventioner av utsäde och gödsel och innovativa grödoförsäkringar blivit en del av det sociala skyddsnätet i Malawi och Etiopien (se faktaruta Etiopien kämpar mot matkrisen). Länder som upplever en nedgång i ekonomin på 4 procent kan räkna med en ökning av kronisk undernäring hos barn på upp till 2 procent. För att kunna bekämpa ämnesbrist hos barn och andra riskgrupper, som gravida och ammande kvinnor, bör matprogram försöka bevara eller förbättra mångfalden i kosten. Utdelning av ämnestillskott eller berikade livsmedel kan också rekommenderas. För äldre barn kan skolmatsprogram behövas. Långsiktiga åtgärder är bland annat att: ge stöd till småskaliga livsmedelsindustrier för produktion av kvalitetsbarnmat, stödja och uppmuntra amning, tillhandahålla god näringsundervisning och övervaka barns tillväxt.

4 Investeringar till jordbruket behövs 2008 slog den globala spannmålsproduktionen rekord med miljoner ton. Det täcker det beräknade årliga behovet och tillåter en blygsam påfyllning av världens förråd. Men ökningen skedde i rikare länder som ett svar på att man fick så bra betalt för spannmål. Där ökade spannmålsskörden med 11 procent. I kontrast ökade fattigare länders skördar med bara 1,1 procent. Om Kina och Brasilien tas bort från beräkningarna gick produktionen för de övriga fattigare länderna ned med 0,8 procent. De fattigaste kan inte utnyttja de högre spannmålspriserna. Bristen på insatsvaror och marknadsmöjligheter innebär att de som behöver det mest inte kan öka produktionen. För att kunna hjälpa lantbrukare beräknar FAO att jordbruket i utvecklingsländer årligen behöver 30 miljarder dollar i investeringar. Den nivån krävs för att nå målet om tryggad tillgång till mat som sattes i samband med världstoppmötet 1996 (World Food Summit): att till år 2015 halvera antalet människor som lider av hunger och kronisk undernäring. Men 30 miljarder är lite jämfört med de subventioner på 365 miljarder dollar ges till jordbruket i rikare länder - eller jämfört med de miljarder dollar som årligen spenderas på militär utrustning och de biljarder dollar som snabbt vaskades fram under för att stödja finanssektorn. Investeringar på 30 miljarder dollar årligen skulle ge en årlig avkastning på 120 miljarder dollar. Det skulle innebära att: Jordbruksproduktiviteten förbättras och livsuppehället för fattiga samhällen på landsbygden förstärks. Naturresurser utvecklas och bevaras. Infrastruktur på landsbygden utökas och förbättras och tillgången till marknader utvidgas. Kapaciteten för överföring och spridning av kunskap stärks.

5 Tillgången till mat för dem som behöver det mest tryggas genom skyddsnät och annat riktat bistånd. Både offentliga och privata investeringar behövs. Särskilt riktade investeringar som stödjer och underlättar för framförallt lantbrukares privata investeringar. Exempelvis gör en ny väg i en bördig region att privata investeringar blir lönsamma. Totalt 1,02 miljarder människor världen över, ungefär en sjättedel av världens befolkning, lider av hunger och kronisk undernäring. Låt oss, i samband med världshungerdagen 2009, reflektera över vad dessa siffror innebär för människorna bakom dem. Oavsett om det är kris eller inte vet vi hur vi kan göra något åt hungern. Vi kan också hitta pengar för att lösa de problem vi anser är viktiga. Låt oss samarbeta för att hunger och kronisk undernäring erkänns som ett allvarligt problem och lösa det. För att lyfta fram frågorna om hunger på den globala agendan organiserar FAO Världstoppmötet om tryggad tillgång till mat den november. Det kan bli avgörande för att utrota hunger och kronisk undernäring i världen. Balansgång i Indonesien Miljontals fattiga familjer på landsbygden i Indonesien är sårbara för prisförändringar på ris, en vara de spenderar 20 procent av sina inkomster på. Samtidigt finns det 25 miljoner bönder som driver småskalig risodling i landet. Många av dessa saknar en tryggad tillgång till mat och ser en möjlighet att tjäna på prishöjningarna. Det internationella priset på ris steg mellan oktober 2007 och maj 2008 från 325 US dollar per ton till dollar. Detta skapade följande scenario: I april 2008 var den privata sektorns rislager ovanligt stort. I hopp om ökade vinster väntade lantbrukarna med att sälja sitt ris tills staten hade lagt bud på

6 uppköpspris. Staten skulle distribuera riset till den fattiga befolkningen och behövde köpa mycket eftersom de hade lovat ökad utdelning till fattiga hushåll. Samtidigt steg det internationella priset på ris och regeringens kostnader ökade. Detta fick den privata sektorn att börja pressa regeringen att tillåta export, vilket skapade en rädsla för att ris skulle börja smugglas ut ur landet. För att skapa lugn meddelade regeringen att det statliga organet BULOG, ansvarigt för upphandling och distribution av livsmedel, bara skulle höja sitt uppköpspris med 7,5 procent mot tidigare år. Det motsvarade ungefär landets inflation. BULOG skulle också ha ensamrätt till export men det skulle bara ske om lagren var stora. Tidigare hade Indonesiens risproduktion ökat med 5 procent under 2007 och med 5,5 procent Förklaringen var goda väderförhållanden, subventionerade gödningsmedel och spridning av högavkastande rissorter. För att förhindra prisfall efter de stora risskördarna köpte BULOG upp överskottet. Därmed kunde priserna hållas uppe och böndernas inkomster säkras. Indonesiens regering agerade tydligt för att stödja ökad produktion, samtidigt som de mest sårbaras behov tillgodosågs. Genom att utvidga ett skyddsnät som fanns innan krisen undvek man att riva upp stora hål i statsbudgeten. Brasilien utvidgar skyddsnätet medan krisen djupnar I början av 2008 minskade Brasiliens industriproduktion och under de tre sista månaderna av året gick ekonomin in i en nedgång. Flera analytiker förutspår att den nationella ekonomin kommer att ha en begränsad tillväxt mellan noll och en procent under Under 2008 friställdes arbetare; de flesta från industrisektorn men över från jordbrukssektorn. Regeringen har genomfört flera åtgärder för att förhindra att den ekonomiska nedgången leder till ökad hunger och kronisk undernäring:

7 Programmet för familjejordbruk, som garanterar att bönder får skälig betalning för sina skördar, utökades från 15 till 29 grödor. Försäkringsskyddet vid händelse av naturkatastrof utvidgades till att även innefatta översvämning och kraftig nederbörd. Detta gjordes för att lantbrukare skulle få ett bättre socialt skydd. Det viktigaste programmet för ekonomisk nödhjälp i Brasilien, Bolsa Família, utvidgades till att omfatta ytterligare 1,3 miljoner familjer. Arbetslöshetsbidraget utökas från fem till sju månader och gäller för vissa grupper av arbetare som har förlorat sina jobb sedan december Bidraget berör runt personer, enligt statliga beräkningar. Minimilönen höjdes med 12 procent, vilket gynnade 35 miljoner brasilianska arbetare. Brasiliens regering har under den ekonomiska krisen visat stor beslutsamhet att skydda sina medborgare från fattigdom och hunger. Detta kan ses som en konkret följd av det löfte som de sydamerikanska ledarna gav vid toppmötet för Ibero-amerikanska stats- och regeringschefer i Mondevideo, Uruguay, Där lovade man att utrota hungern i Latinamerika och Karibien till Etiopien kämpar mot matkrisen Etiopien tycks ständigt befinna sig i matkris. Inte ens under år med god nederbörd har det bergiga landet kunnat producera tillräckligt med mat för att möta behovet, utan har gång på gång tvingats be om mathjälp. Etiopien försöker nu på nya sätt frigöra sig från detta beroende. Staten tillför sedan 2005 pengar till det bräckliga jordbruket genom ett program för produktionsskydd, det största av sitt slag i Afrika. Varje år når hjälpen runt åtta miljoner etiopier under en sexmånadersperiod. Det sker antingen genom offentlig anställning vid exempelvis väg- och broarbeten, eller genom direkta utbetalningar. Resten av årets sex månader livnär sig jordbrukarna på sina egna

8 odlingar. Huvudsyftet med programmet är att fattiga hushåll ska skaffa sig tillräckligt med tillgångar och inkomst för att nå en tryggad tillgång till mat. Staten uppmuntrar fattiga bönder att öka försäljningen av egenodlade grödor. Staten stödjer också export av till exempel boskap, baljväxter, bivax och honung. Matpriserna steg kraftigt Samtidigt minskade utländska investeringar och pengar skickade från släktingar utomlands. Programmet sattes på prov men visade sig kunna erbjuda skydd för de fattigaste. En färsk studie av närmare hushåll visar att nästan all mat som togs emot i programmet konsumerades och nästan alla direkta utbetalningar användes för livsmedelsinköp. Hushållen var samtidigt mindre benägna att sälja sin egendom, särskilt boskap, för att köpa mat. Därmed står de bättre rustade mot fattigdom. Värdet på pengarna och livsmedlen inom programmet har varit lågt, och utdelningarna oregelbundna. Bara ett fåtal hushåll har varaktigt kunnat frigöra sig från fattigdom och deras tillgångar ökar långsamt. Staten och givare har ändå lovat ökad finansiering till programmet som också ska innefatta jordbruksstöd i form av rådgivning och utbildning.