Kriterier för lokalisering av vatten lämpliga för fiskodling. Anders Alanärä och Tord Andersson

Transkript

1 Kriterier för lokalisering av vatten lämpliga för fiskodling Anders Alanärä och Tord Andersson Vattenbruksinstitutionen Rapport 26 Umeå 2000

2 Kriterier för lokalisering av vatten lämpliga för fiskodling Anders Alanärä 1 och Tord Andersson 2 1 Vattenbruksinstitutionen, SLU, Umeå. 2 Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå Universitet, Umeå Denna rapport ingår som en delredovisning av ett forsknings- och utredningsprogram med titeln Fiskodlingens miljöeffekter. Målsättningen med detta program har varit att ta fram underlag för hur fiskodlingens miljöfrågor skall kunna hanteras av både tillståndsgivande myndigheter och branschens intressenter. Programmets tre huvudområden har varit (1) fiskodlingens närsaltsbelastning och dess effekt på miljön, (2) övriga biologiska effekter, samt (3) frågor som har med fiskodlingens lokalisering att göra. Programmet har finansierats via EU:s Strukturfonder - mål 5a Fiske (Fiskeriverket, Dnr ), med delfinansiering av vattenbruksnäringens sk fodermedelsavgifter, förvaltade via Fiskeriverket. Programmet har bedrivits under ledning av Vattenbruksinstitutionen, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Huvudansvariga för forskningsprogrammet har varit Professor Lars-Ove Eriksson och Docent Anders Alanärä. SLU Vattenbruksinstitutionen Umeå Tel Fax E-post. vabr@slu.se Hemsida. Rapport nr 26, ISSN ISRN SLU-VBI-R--26--SE Tryckt av Reprocentralen SLU, Umeå. 2

3 SAMMANFATTNING Fiskodling är en aktivitet, liksom många andra, som yrkar på utrymme för att nyttja vattenresursen. Den kommunala vattenplaneringen i sk översiktsplaner (ÖP) är ett mycket viktigt instrument för att bringa ordning i hur våra vatten skall kunna nyttjas på ett ekologiskt hållbart sätt. Problemet är dock att kunskapen om fiskodlingens krav på vattenområden i många fall är begränsad. Risken finns att fiskodling hamnar utanför den kommunala planeringen av vattenresurser, vilket i sin tur kan innebära att framtida intressenter får problem att nyttja vatten som planerats för annan aktivitet. Sverige har stora tillgång på sjöar, vattendrag och kustområden. En viss del av dessa är sedan länge hårt nyttjade och miljösituationen sådan att de ej tål ytterligare belastning, utan är istället föremål för miljövårdande åtgärder. Andra vatten är mer eller mindre opåverkade av mänsklig aktivitet och innehåller unika populationer av både växter och djur, vilket kan föranleda att de bör skyddas mot negativ miljöpåverkan. Däremellan finns dock ett mycket stort antal vattenområden som har de naturliga förutsättningar som krävs för fiskodling och som saknar betydande naturvärden (se figur nedan). I denna kategori av vatten kan dock konflikter uppstå gentemot andra befintliga eller potentiella nyttjare. Exempel på sådana är rekreation och friluftsliv, fiske, industri, avloppsreningsverk, samt yrkes- och fritidsbåtstrafik. Antal vatten Vattenområden lämpliga för fiskodling Skadad natur Vårdas Nyttjas Högt naturvärde Skyddas Fiskodling är en verksamhet som ställer vissa krav på omgivningen för att fungera rationellt. Det gäller allt från naturgivna förutsättningar till infrastruktur i området. Dessutom finns en rad konkurrerande intressen som också yrkar på antingen utrymme eller skydd. Nedan redovisas 3

4 de faktorer som skapar förutsättningen för odling och andra intressen man måste ta hänsyn till i planeringsarbetet. Förutsättningar för fiskodling Vattenområdets area Vattendjup Närsaltsbelastning Vattenomsättning Sedimentförhållanden Vattenkvalitet Vind- och ispåverkan Infrastruktur i området Konkurrerande intressen Landskapsbilden Naturvärden (biologisk mångfald, natur- och kulturlandskap, rekreation och friluftsliv) Vattentäkt Sjöfart Fiske (sport- och yrkesfiske) Industri och reningsverk Syftet med denna rapport är att ge en modell för hur fiskodling skall kunna lokaliseras till olika vattenområden utan att omgivande miljö påverkas negativt i någon betydande omfattning. Den syftar främst till att fungera som ett hjälpmedel för kommunal vattenplanering, men kan också utgöra ett viktigt verktyg för blivande fiskodlare i deras arbete att lokalisera lämpliga odlingslokaler. I lokaliseringsmodellen för fiskodling ingår en mängd uppgifter på vatten- och markfrågor som antingen redan finns tillgängliga eller efter framtagande kan ingå i kommunens generella planering, t ex vattenomsättning, vattendjup, närsaltsstatus, försurning, fiskbestånd och praktiska förutsättningar som väg- och elnät och bebyggelse. Vid planering av fiskodling sammanvägs således en mängd olika fakta om vatten och mark som är av stor betydelse för kommuners och länsstyrelsers generella vattenplanering. I det kommunala arbetet med ÖP används idag i allt större utsträckning digitala kartskikt och GIS (Geografiska Informationssystem). För en rationell planering är det därför en stor fördel om viktiga förutsättningar för fiskodling finns med som digitala skikt och kan samköras med andra mer generella skikt. 4

5 INLEDNING Den kommunala vattenplaneringen i sk översiktsplaner (ÖP) är ett mycket viktigt instrument för hur våra vatten skall användas och skötas. Med introduktionen av Naturresurslagen (NRL) och Plan- och bygglagen (PBL) 1987 gavs kommunerna det huvudsakliga ansvaret för den fysiska planeringen av mark- och vattenresurser. När det gäller vatten, finns en rad potentiella nyttjare som skall ingå i planeringen, t ex yrkes- och sportfiske, rörligt friluftsliv, recipient för olika typer av utsläpp, dricks- och processvatten. Till detta måste dessutom olika bevarandeintressen läggas, t ex biologisk mångfald och naturvärdesbedömning. Fiskodling är också en aktivitet som bör ingå i den kommunal planeringen (ÖP). Enligt Naturresurslagens 2 kap. 5 ska mark- och vattenområden som har betydelse för vattenbruket så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringens bedrivande. Kommunernas syn på fiskodling eller vattenbruk och dess betydelse är således mycket viktig att tydligt uttrycka i planen, bl a för att beslutsfattare utanför kommunen (t ex Länsstyrelser) och framtida odlare ska veta hur naturresurserna prioriteras. Problemet är dock att kunskapen om fiskodlingens krav på vattenområden i många fall är begränsad. Risken finns därför att fiskodling hamnar utanför den kommunala planeringen, vilket i sin tur kan innebära att framtida intressenter får problem att nyttja vatten som planerats för annan aktivitet. Intensiv fiskodling associeras ofta med en negativ miljöpåverkan. I praktiken är dock odlarna mycket medveten om betydelsen av goda miljöförhållanden. En negativ inverkan på miljön kan leda till negativa effekter på produktionen, vilket i sin tur får negativa ekonomiska konsekvenser. Fiskodling och då speciellt kassodling kan på flera olika sätt leda till både kortsiktigt och mer permanenta förändringar i miljön, varav de viktigaste miljöeffekterna visas i figur 1. Fiskodlingens miljöpåverkan kan reduceras genom noggrann lokalisering av lämpliga vattenområden och goda odlingsrutiner. Målsättningen med detta projekt är att ta fram principer för hur vattenområden (sjöar och kust) skall kunna lokaliseras som lämpliga för fiskodling. Modellen syftar främst till att vara ett planeringsinstrument för kommuner i deras arbete med ÖP, men kan också vara till stor hjälp för potentiella odlare i deras arbete att lokalisera lämpliga vatten. 5

6 Konflikt med andra nyttjare Påtaglig inverkan på landskapsbilden Foder Uttag av fisk - skörd Ljud och lukt Avfallshantering Lösliga närsalter (ammonium, fosfater) Tillväxt Dödlighet Smitningar Genetisk inblandning Konkurrens med vild fisk Ökad produktion (t ex alger, zooplankton) Ökad produktion vild fisk Lösta närsalter från sediment Foderspill Fekalier Partikulärt organiskt material Sedimentation Introduktion av sjukdomar till eller från vild fisk Medicinska/giftiga kemiska substanser Antibiotika Anti-fouling medel Desinficeringsmedel Reducerade syrehalter vid nedbrytning av organiskt material Figur 1. Schematisk bild över fiskodlingens olika miljöeffekter. Fiskodling och då främst i kassar bedrivs i dag på två generella sätt; dels små odlingar (<50 ton) som ofta är en bisyssla till annan verksamhet, dels stora (>100 ton) mer intensiva odlingar som försörjer en eller flera personer. Denna rapport syftar främst till att beskriva lokaliseringsprinciper för stora odlingar med en årsproduktion av 100 ton eller mer. Det är ofta dessa odlingar som stöter på problem vid ansökningar, medan små odlingar oftare är lättare att hitta utrymmen för. I första hand gäller modellen för kassodling av fisk, men den kan givetvis även användas för lokalisering av landbaserade odlingar. 6

7 OMRÅDETS FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FISKOD- LING Vattenområdets area Vattenområdets arean sätter de fysiska ramarna för storleken på fiskodlingen och påverkar även hur omgivningen och andra intressenter kommer att uppfatta en större odling. Denna uppgift är också förhållandevis enkel att kvantifiera och lämpar sig därför väl för att göra ett första urval av i sammanhanget intressanta vatten. Som nämnts i inledningen så syftar detta arbete till att ta fram lokaliseringsprinciper för odlingar om 100 tons årsproduktion eller mer. Ett generellt samband mellan den yta odlingen tar i anspråk och vattenområdets storlek visas i tabell 1. Beräkningen bygger på att fisken odlas i 800 m 3 stora kassar med en täthet av max 30 kg/m 3. Cirkulära kassar med en diameter av 15 m har används i beräkningen. För en årsproduktion av 100 ton behövs ca 6 kassar vars anspråk på vattenyta beräknas till m 2 eller km 2. I denna ytberäkning förutsätts 10 m mellan kassarna och en yttre zon runt hela odlingen på 50 m (figur 2). Kassodling kan ha en mycket påtaglig effekt på landskapsbilden. En stor odling som ligger i ett litet vattenområde kommer att dominera landskapsbilden, medan motsvarande odling i ett stort vattenområde endast stör i mindre utsträckning. Det finns dock inga etablerade riktlinjer för hur stor del av vattnets totala yta odlingen får ta i anspråk. Tabell 1 ger exempel på hur stor vattenyta som krävs för 100, 200 och 400 tons årsproduktion, där odlingens anspråk på vattenyta varierar mellan 0.5 till 5% av vattnets totala yta. Utifrån detta är det rimligt att anta att kassodlingars totala ytbehov bör ligga inom 1-3% av den totala ytan, d v s för en odling med 100 tons årsproduktion bör vattenytan vara km 2 (tabell 1). Tabell 1. Antal kassar och ytanspråk för odlingar med olika årsproduktion, samt erforderlig yta på vattenområdet (skuggat område i km 2 ). En 100 tons odling där ytanspråket är 1% av t ex sjöns totala yta ger en sjöyta på 2.3 km 2 (se även figur 2). Produktion Antal Ytanspråk Odlingens andel av vattenytan (%) (ton/år) kassar (m) * * *

8 50 m 50 m 40 m 65 m Figur 2. Skiss över en kassodlings (100 ton) utseende och totala anspråk på vattenyta (se även tabell 1). Kassarna har en diameter om 15 m och avståndet mellan dem är satt till 10 m. I sjöar påverkas också ytbehovet av tillgången på djup om minst 10 m i produktionsområdet ( m 2 ). Utifrån ett normalt utseende på förhållandet mellan area och djup (den hypsografiska kurvan) kan man härleda att en sjö på 3 km 2 normalt måste ha ett medeldjup på minst ca 5 meter, medan en sjö på 1 km 2 åtminstone måste ha ett medeldjup på 7 till 10 meter för att detta grundläggande kriterium ska uppfyllas. I många fall innebär detta att sjöns yta bör vara minst 2-3 km 2 för att kunna hålla en fiskodling med 100 tons årsproduktion. För sötvatten är den snabbaste och bästa metoden att använda de digitala Blå eller Gröna kartorna och med hjälp av GIS beräkna storleken på vattenytorna. SMHI:s sjöregister kan möjligen användas för en första gallring på nationell basis men detta innehåller endast klassade arealuppgifter (t ex 1-10 km 2 ). För kustvattnen täcker de digitala sjökorten hela kusten och ger tillsammans med havsområdesregistret ett gott underlag för ett första urval utifrån areal. Sjöars storlek är en lättillgänglig uppgift och därmed en av de första parametrarna man bör titta på när man skall undersöka potentialen för fiskodling i en kommun eller län. För att minimera odlingens inverkan på landskapsbilden 8

9 och kunna finna djup om 10 m i odlingsområdet bör vattenområdet vara 2-3 km 2 stora för att kunna hålla en fiskodling med 100 tons årsproduktion. Djupförhållanden Vid odling av fisk i nätkassar bör vattendjupet på odlingsplatsen ej understiga 10 meter, men djup om meter är att föredra. För att kunna producera mer fisk per ytenhet går utvecklingen idag mot allt djupare nätkassar. Det är inte ovanligt att odlare idag använder kassar med ett djup om m. Dessutom trivs och växer den odlade fisken bättre i kassar där de själva kan välja vilket djup de vill befinna sig på, beroende på faktorer som temperatur och ljus. Ur säkerhetssynpunkt är det viktigt att det finns en god marginal mellan kassens botten och sjö- eller havsbotten. Om avståndet är för litet finns det risk att kassens nät skall fastna i botten och slitas sönder. Även ur hygienisk och sjukdomssynpunkt är det viktigt med en viss marginal till botten. Slam från botten kan virvla upp i kassen och orsaka dålig miljö. Dessutom kan parasiter och andra sjukdomar spridas via närkontakt med botten. Förutom detta är djupet också av stor betydelse när det gäller sedimentationsbetingelserna (se senare avsnitt). När det gäller medeldjupets betydelse för närsaltsutrymmet kan dock sägas att variationer inom intervallet 5 till 15 meter endast ger små förändringar. Som framgår av figur 3 över medeldjupet i Sveriges sjöar (> 1 km 2 ) är de med stora medeldjup (> 10 m) vanligast i fjällområdet och de västra delarna av Sverige. Sydsverige och stora delar av norrlandskusten domineras av sjöar vars medeldjup understiger 5 meter. Inom dessa delar av Sverige är således sjöarna i allmänhet så grunda att de av denna orsak inte lämpar sig för fiskodlingar. En jämförelse mellan figur 3 och 4 visar att många sjöar med litet medeldjup även ligger i områden med relativt låg vattenomsättning, vilket gör dessa än mindre lämpliga för fiskodling. Som beskrivits i föregående avsnitt så behöver kassodling en viss minsta storlek på vattenområdet, dels för den egna aktiviteten och dels för att odlingen ej skall ha en alltför dominerade del av landskapsbilden. Ett vattenområde på m 2 med djup om minst 10 m uppfyller sannolikt dessa kriterier. Utan tillgång till faktiska och detaljerade djupkarteringar, som endast finns för en mindre del av Sveriges sjöar, kan det tidigare beskrivna area/djup kriteriet användas (se föregående avsnitt). 9

10 Medeldjup (m) <6.5 Figur 3. Medeldjup i medelstora svenska sjöar (1-100 km 2 ) (data från SMHI, Svenska sjödjupsregistret) 10

11 För kustområden finns de digitala sjökorten i skalområdet 1: för hela kusten. Upplösningen och skalan för dessa skikt räcker mer än väl för ett första urval av områden med tillräckliga vattendjup. Beträffande sjöarna saknas tyvärr fortfarande djupdata för ett stort antal sjöar. För många områden kan dock medeldjupen interpoleras med relativt god noggrannhet utifrån de mätningar som finns. Innan någon definitiv lokalisering kan göras krävs förstås en faktisk djupkartering. Kassodling av fisk kräver ett djup om minst 10 m inom odlingsområdet. Närsalter och vattenomsättning Fiskodlingens övergödningseffekt, d v s utsläppen av fosfor och kväve till omgivande vatten, är den kanske mest uppmärksammade miljöproblemet. Hur stor effekt närsalterna får i vattnet, d v s vilken koncentrationshöjning de leder till, styrs till stor del av vattenomsättningen. Ju mer vatten som strömmar genom vattenområdet desto större utspädningseffekt och desto mindre koncentrationshöjning. Om tillskottet av närsalter blir för stort kan detta leda till en ökad produktion av alger och växter, som vid långvarig belastning kan leda till oönskade övergödningseffekter. Vattnets s k kritiska belastningsgräns överskrids och synbara effekter som algblomningar och störningar i fisksamhället kan uppstå. I sjöar och rinnande vatten är vanligen fosfor det tillväxtbegränsande näringsämnet för alger och vattenlevande växter, även om övergångar från fosfor- till kvävebegränsning kan ske säsongsmässigt. En ökad tillförsel av fosfor leder därför i stort sett alltid till en ökning av sjöns produktivitet. Längs våra kuster och i havet är dock situationen mer komplicerad. Förenklat kan man säga att fosfor är tillväxtbegränsande i Bottenviken och Bottenhavet, medan kväve är det begränsande näringsämnet i Östersjön och Västerhavet. En del havsområden befinner sig dock i ett mellanläge där det begränsande ämnet kan variera under året. Exempel på sådana områden är Stockholms och Ålands skärgård, samt kustområden i Östersjön eller Västerhavet med stora utflöden av sötvatten. Ett sätt att undersöka vilket ämne som är begränsande är att ta fram kväve/fosfor kvoten. Normalt är fosfor tillväxtreglerande, vid en kväve/fosfor kvot över 16:1. Ett annat sätt är att studera sambandet mellan kväve/fosfor och klorofyllhalten i vattnet, där ämnet som ger den bästa korrelationen med klorofyll (t ex via linjär regression) är det begränsande. 11

12 En mer ingående information om de ekologiska konsekvenserna med ökad närsaltstillskott ges i rapporten Effekter av ökad närsaltsbelastning på födovävar i sjöar översikt av befintligt kunskapsläge av Wahlström (2000). Vid planering är det således viktigt att lokalisera fiskodlingen till områden som har tillräckligt stor vattenomsättning och som ej sedan tidigare är överbelastat med närsalter. Sjöar Underlaget för dimensioneringen av fiskodlingar och bedömningen av hur mycket närsalter sjöar och rinnande vatten tål har varierat genom åren. Sedan 1993, när Naturvårdsverket gav ut allmänna råd för fiskodling (AR93:10), finns dock en tydligt uttalad policy, d v s påverkan bör ej överstiga påverkansgrad 1 med en övre gräns om 25 µg/l. I Naturvårdsverkets rapport Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag från 1990 (AR 90:4) anges påverkansgrad 1 till gånger ökning av jämförvärdet. Med jämförvärde menas ett naturligt tillstånd utan påtaglig mänsklig påverkan. Detta innebär att t ex fosforhalten i sjöar och vattendrag inte bör var högre än maximalt två gånger jämförvärdet. Under 1999 har Naturvårdsverket gett ut en ny version av Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (rapport 4913) där bedömningsmallarna ersätter motsvarande mallar från 1990 (AR 90:4). I den nya version har gränserna ändrats och avvikelseklass 2 för sjöar motsvarar nu en ökning av gånger jämförvärdet (tabell 2). I början av 1990-talet konstaterade EU:s miljöministrar att det fanns ett behov av att utarbeta ett ramdirektiv för vatten som tog fasta på vattenresursernas ekologiska värden. Kommissionen utarbetade därför ett förslag till ett ekologiskt direktiv för vatten som skall utgöra ett ramverk för hela vattenarbetet inom EU. Beslut om att anta direktivet skall fattas under år När ramdirektivet för vatten antas skall EU:s medlemsländer arbeta vidare med hur begreppen hög, god och måttlig ekologisk status skall tolkas. Hur stort närsaltutrymme som kan medges i framtiden är således inte fastställt i dag. Det är emellertid inte troligt att Sveriges tolkning av ramdirektivet kommer att leda till andra bedömningar än de vi redan har lagt för våra miljömål, d v s ett närsaltsutrymme som för fosfor innebär 1,5-2,0 gånger jämförvärdet. 12

13 Tabell 2. Avvikelse från jämförvärde för totalfosfor i sjöar och vattendrag enligt Naturvårdsverkets rapport Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (rapport 4913). Med jämförvärde menas ett naturligt tillstånd utan påtaglig mänsklig påverkan. Avvikelseklass Benämning Uppmätt halt / jämförvärde Tot-P Sjöar Tot-P Vattendrag 1 Ingen eller obetydlig avvikelse Tydlig avvikelse Stor avvikelse Mycket stor avvikelse Extrem avvikelse > 6.0 > 12.0 Baserat på dagens kunskapsläge bör tillåten påverkan motsvara max 2,0 ggr avvikelse från jämförvärdet. I naturligt näringsfattiga områden, som fjällregionens sjöar, bör avvikelsen ej vara större än 1,5 ggr jämförvärdet. Störda och näringsfattiga vatten där kvoten mellan uppmätt halt/jämförvärde understiger 1 bör kunna tillföras mer fosfor än 1,5 ggr jämförvärdet. Exempel på sådana vatten är försurade vatten och långtidsmagasin i reglerade älvar. Figur 4 ger en översikt av odlingspotentialen i större svenska sjöar med utgångspunkt på vattenomsättning och ledigt närsaltsutrymme. Som framgår av kartan finns den största potentialen i fjällsjöarna och i de västra delarna av Sverige. Detta beror på en förhållandevis stor vattenomsättning samt liten eller obetydlig belastning från andra mänskliga aktiviteter. Det finns dock stora områden i andra delar av Sverige med god potential för odling av fisk under förutsättning att sjöarna är tillräckligt stora. En stor del av Sveriges sjöar faller dock bort som lämpliga för fiskodling, dels beroende på låg vattengenomströmning dels beroende på alltför hög närsaltsbelastning. För att kunna lokalisera fiskodling till lämpliga sjöar och kunna dimensionera dessa så att det totala fosfortillskottet ej överstiger den kritiska belastningen krävs två nyckelförutsättningar; (1) det potentiella närsaltsutrymmet - fosfor - måste identifieras och (2) odlingens produktionsvolym måste kunna beräknas utifrån detta fosforutrymme. Beräkning av närsaltsutrymme: Närsaltsutrymmet beräknas genom att multiplicera jämförvärdet med t ex 2 (avvikelseklass, se tabell 2) och sedan dra ifrån (subtrahera) med den uppmätta halten av fosfor i sjön enligt följande: Närsaltsutrymme = Jämförvärde 2 Uppmätt fosforhalt 13

14 Potential för fiskodling Ingen eller liten God Mycket god Figur 4. Generell bild över odlingspotentialen i svenska sjöar. Den möjliga produktionen beräknad utifrån ett 100-procentigt utnyttjande av belastningsutrymmet mellan nuvarande belastning (baserad på mätdata i drygt 4000 sjöar) och den belastning som motsvarar en totalfosforhalt som är 2 ggr jämförvärdet. 14

15 Exempel: Jämförvärde = 6.2 µg/l Uppmätt P-halt = 10,3 µg/l Närsaltsutrymme = ,3 Närsaltsutrymme = 2.1 µg tot-p/l Jämförvärdet skall representera ett naturligt tillstånd utan mänsklig påverkan. Jämförvärden kan beräknas eller uppskattas på flera sätt. De kan uppskattas med ledning av äldre undersökningar i det aktuella området eller andra likartade områden. I brist på data kan jämförvärden också beräknas med hjälp av avrinningsområdets egenskaper och vattnets beskaffenhet i övrigt (se Naturvårdsverkets rapport 4913 för beräkningar). Närsaltsutrymmet som erhålls enligt ovan anger således det totala utrymmet. Vid planering av fiskodling måste man ta ställning till hur stor del av detta utrymme som skall vikas för fiskodling. I vissa fall kan andra verksamheter som industri, jordbruk, mm behöva ta del av närsaltsutrymmet. I Naturvårdsverkets Allmänna Råd för fiskodling (90:4) anges som huvudregel att en enskild intressent ej får inteckna mer än en 1/3 av närsaltsutrymmet. Den andra tredjedelen skall vikas för andra odlingar och den sista tredjedelen skall reserveras som en framtida belastningsreserv. Aktuell fosforkoncentration: Den uppmätta fosforhalten är ofta en stor källa till osäkerhet. Fosforhalten varierar naturligt både inom och mellan år i en och samma sjö, vilket innebär att enstaka värden från olika tider på året och/eller mellan olika år kan vara starkt missvisande (se Wahlström 2000). Att beräkna närsaltsutrymmet med hjälp av ett fåtal fosforvärden kan alltså kraftigt över- eller underskatta potentialen. Vid situationer med få mätvärden kan generaliseringar göras med hjälp av mätdata från andra sjöar i området. Om närsaltsbelastningen och vattenomsättningen inte skiljer sig nämnvärt mellan sjöar så kan en god bild över medelsituationen skapas. Beräkning av produktionsvolym: När väl det tillgängliga närsaltsutrymmet är beräknat så måste produktionsvolymen av fisk beräknas utifrån detta utrymme. Detta kan t ex göras med en Vollenweidermodell där den sk OECD kalibreringen rekommenderas av Naturvårdsverket (Allmänna Råd 90:4). I rapporten Övergödningseffekter av fiskodling i sötvatten av Johansson m fl (2000) ges en detaljerad beskrivning av hur OECDmodellen och en nyare liknande modell skall användas för detta ändamål. 15

16 Beräkningarna är dock relativt tidsödande och kräver en rad fakta om vattnet som kan vara svåra samla in. För att enklare och snabbare kunna screena av lämpliga vatten i t ex en kommun kan nedanstående lathund användas. Lathunden bygger på följande förutsättningar: Årsproduktion av fisk = 100 ton Foderkoefficient = 1.2 (1.2 kg foder för ett kg tillväxt) Fosforinnehåll i foder = 0.9% Fosfortillskott från odling = 680 kg/år Sjöns yta = 3 km 2 Sjöns medeldjup = 6 m Höjning av fosforkoncentrationen enligt OECD-modellen Vattenomsättningen, d v s flödet genom sjön, påverkas till största delen av specifik avrinning och avrinningsområdets storlek. Sjöns volym, yta och djup, har däremot en relativt liten inverkan på omsättningen, varför dessa kan fixeras i denna lathund. Figur 5 visar sambanden mellan (A) beräknat närsaltsutrymme och vattenföring i tillrinnande flöden, samt (B) vattenföring och avrinningsområdets storlek vid olika specifik avrinning. I vissa fall kan data på vattenföringen finnas tillgänglig, varför en uppskattning om sjöns lämplighet för en 100 tons odling kan utläsas direkt i figur 5A (jämför teoretiskt minsta vattenföring med den verkliga). Ofta saknas dock uppgifter på vattenföring. I detta fall nyttjas värdet på minsta erforderlig vattenföring som erhålls i figur 5A som ingångsvärde (x-axeln) i figur 5B. Notera att man måste avläsa avrinningsområdets storlek vid rätt specifik avrinning för området. Med hjälp av den senare figuren kan således utläsas hur stort avrinningsområde som krävs för den givna produktionen. Sjöar med för små avrinningsområden kan därför plockas bort som olämpliga för 100 tons fiskproduktion. Det bör dock påpekas att denna lathund är mycket enkel och att sjöar som ligger på gränsen kan vara lämpliga vid en noggrannare beräkning. Siffrorna får därför inte tas alltför definitiva utan en viss avvikelse bör tillåtas. Lathunden enligt figur 5 kan även användas för att bedöma vattenföringen eller avrinningsområdets storlek för större eller mindre odlingar. Generellt gäller att en 50 tons produktion kräver ca halva vattenföringen/avrinningsområdet (värde figur 5A&B 0.5) medan en 200 tons odling kräver det dubbla (värde figur 5A&B 2). 16

17 Vattenföring (m 3 /år 10 8 ) A Närsaltsutrymme (µg/l) Avrinningsområde (km 2 ) Vattenföring (m 3 /år 10 8 ) Figur 5. (A). Samband mellan beräknat närsaltsutrymme och den vattenföring som krävs för att fosforbelastningen ej skall bli för stor. (B). Samband mellan erforderlig vattenföring och minsta avrinningsområde vid olika specifik avrinning. Värden på specifik avrinning kan erhållas via mätningar i området eller via en karta på årsmedelvärden för olika delar av Sverige (se SMHI eller Naturvårdsverket). Metoden för att beräkna närsaltsutrymme enligt ovan bygger på att angivna miljömål ej skall överskridas. Syftet med dessa miljömål är dock främst att bevara vår miljö i ett så naturligt tillstånd som möjligt. Ett sätt att ge fiskodling ett större närsaltsutrymme vore att införa ett mer differentierat synsätt på hur våra vatten både skall kunna nyttjas och vårdas, d v s att vatten som bedöms som lämpliga för fiskodling och inte är speciellt skyddsvärda ur andra aspekter kan nyttjas mer intensivt än vad dagens miljömål anger. Med speciellt skyddsvärda menas vatten som utnyttjas för fiske, friluftsliv eller naturvård, har värdefulla fiskbestånd, mm. Vatten kan också vara för hårt belastade av annan aktivitet t ex båttrafik, vilket kan göra dem olämpliga för fiskodling. Vilka vatten skulle kunna komma ifråga? Ja, det är främst relativt stora sjöar med god vattenomsättning som ligger i brukade områden i närheten av tätorter. Sådana sjöar är redan idag mottagare av näringsämnen i varierande utsträckning och halterna av fosfor ligger ofta mellan µg/l, d v s mer än det dubbla i förhållande till jämförvärdet. En förutsättning för att detta skall fungera är att det ökade tillskottet av fosfor från fiskodling är relativ måttlig och att sjöns kemi och biologi övervakas noga i ett kontrollprogram. Om belastningen efter ett antal år visar sig vara för hög kan denna reduceras eller tvingas upphöra (se Wahlström 2000 för information om sjöars återhämtning från närsaltsbelastning) B Specifik avrinning (l/s/km 2 ) 17

18 För sjöar och vattendrag som ligger i områden där fosforhalterna är måttligt förhöjda till följd av mänsklig aktivitet bör avvikelseklass 2 gälla som miljömål. I naturligt näringsfattiga områden, som fjällregionens sjöar, bör avvikelseklass 1 gälla. Störda och näringsfattiga vatten där kvoten mellan uppmätt halt/jämförvärde understiger 1 bör kunna tillföras mer fosfor an vad avvikelseklass 1 medger. Exempel på sådana vatten är långtidsmagasin i reglerade älvar och måttligt försurade vatten. Sjöar som ej anses vara speciellt skyddsvärda (naturvärde, rekreation, turism, mm) skulle kunna nyttjas hårdare än vad ovanstående miljömål anger. En förutsättning för detta är att noggranna beräkningar av sjöns närsaltssituation görs innan start av odling och att ett omfattande kontrollprogram tillsätts så att eventuella negativa effekter kan motverkas i tid. Kust I princip fungerar bedömningen av fiskodlingens närsaltspåverkan och dimensioneringen av produktionen i havet på samma sätt som i sjöar. Det gäller att fastlägga ett närsaltsutrymme som odlingen kan ta del av. Problemet är dock att havet med dess kuster är ett öppet system och det är mer eller mindre omöjligt att göra avgränsningar. Kuststräckor med goda förutsättningar för fiskodling har vanligen en mycket hög vattenomsättning och eventuella övergödningseffekter är därför svåra att mäta i odlingens närhet. Vid en bra lokalisering har man således mycket små lokala effekter, men ett generellt tillskott av närsalter till havet. Miljösituationen i egentliga Östersjön och Västerhavet är ansträngd, med närsaltstillskott som överskriden den kritiska belastningen. Problem med övergödning finns nästan uteslutande i egentliga Östersjön och Västerhavet, medan inga eller mycket små tecken på övergödning kan ses i Bottenviken och Bottenhavet. I Naturvårdsverkets skrift Ingen övergödning (rapport 4999) anges som ett delmål att de mest övergödda områdena bör förbättrats så att avvikelsen för t ex kväve och fosfor från jämförvärdet har minskat med minst en klass till år Detta gäller områden som idag tillhör avvikelse klass 4 och 5, d v s stor till mycket stor avvikelse från jämförvärdet (tabell 3). Fiskodlingens roll i Östersjöns totala övergödningsproblem är dock liten idag. Totalt produceras ca ton fisk per år i Östersjön, varav Finland står för merparten (ca ton), Sverige för ca ton och resterande del i övriga Östersjöländer. Belastningen av närsalter från fiskodling står för mindre än 1% av den totala belastningen till havet. För 18

19 enbart Sverige var andelen under 1995 ca 0.5% av de totala utsläppen av fosfor och kväve. Tabell 3. Avvikelse från jämförvärde för totalfosfor och totalkväve i kusternas ytvatten under sommaren. Avvikelseklass Benämning Uppmätt halt / jämförvärde Tot-P Tot-N 1 Ingen eller obetydlig avvikelse Liten avvikelse Tydlig avvikelse Stor avvikelse Mycket stor avvikelse > 4.9 > 2.7 Huruvida vi skall ha någon fiskodling längs Östersjöns och Västerhavets kuster är en mycket komplicerad fråga. Rätt lokaliserad behöver den ej utgöra något problem för den lokala miljön. Sett ur ett större perspektiv så leder dock fiskodlingen till att belastningen på haven ökar. Samtidigt är våra kuster den bästa miljön för t ex odling av regnbåge. Temperatursituationen är god och odlingssäsongen längre än vad som är fallet i de flesta av våra sjöar. Bortsett från närsaltsbelastningen, bör de kustområden som ur övriga aspekter är lämpliga för fiskodling anges i den kommunala vattenplaneringen. Beslut om storleken på fiskodlingens närsaltsbelastning i olika regioner kan sannolikt endast tas på en nationell nivå, där Naturvårdsverk och Fiskeriverk har nyckelpositioner. Även riksoch regionalpolitiska intressen finns med i bilden. Vattenomsättning: Liksom för sjöar så är vattenomsättningen en nyckelfaktor för hur stor påverkan utsläppen av närsalter från odling kommer att ha på den lokal miljön. Vid lokalisering av fiskodling bör områden med så hög vattenomsättning som möjligt nyttjas. För en första överblick av lämpliga områden kan Naturvårdsverkets havsområdesregistret (rapport 4914, 1999) användas. Denna ger en indelning av vattenomsättningstider utifrån typen av havsområde och bassängordning (tabell 4). Med bassängordning menas hur havsområdet ligger i förhållande till det öppna havet. Bassängordning 0 är havet, 1 är områden som mynnar i havet, 2 mynnar i ett område med bassängordning 1, o s v. Den snabbaste vattenomsättningen återfinns i områden med öppen kust och öppen fjärd eller bukt av första bassängordningen (0-6 dygn). Det föreligger dock en motsättningen mellan stor vattenomsättning och områdets känslighet för vind- och vågpåverkan. Ju mer öppen kustlinje desto högre vattenomsättning och desto större risk för haverier orsakad av vind och vågor. Ur detta perspektiv är därför områden med ett utanförliggande 19

20 sund eller tröskel inom bassängordning 1 och 2 troligen mer lämpade för fiskodling. Dessa områden har en vattenomsättning på ca dygn, vilket innebär att stora flöden passerar genom området. För mer noggrann bedömning av fiskodlingens lämplighet bör vattenomsättningen beräknas för området. Metoder för detta ges av Nordvarg m fl (2000). Tabell 4. Värden i tabellen visar medelvärdet av områdenas medelvattenutbytestid (dygn) för respektive kombination (modifierat efter Naturvårdsverkets rapport 4914, 1999). Grå fält indikerar kustområdestyper med goda förutsättningar för fiskodling. Med bassängordning menas hur havsområdet ligger i förhållande till det öppna havet, d v s. bassängordning 0 är havet, 1 är områden som mynnar i havet, medan 2 är ett område som mynnar i områden med bassängordning 1, osv. Typ av havsområde Bassängordning Öppen kust och utsjö Öppen fjärd, bukt Områden med utanförliggande trångt sund Område med utanförliggande tröskel Dimensionering av fiskodling: I dag saknas redskap eller modeller för att bedöma hur stor lokal närsaltspåverkan en fiskodling kommer att ge i olika miljöer. En ny modell för bedömning av närsaltspåverkan i kustområden är dock framtagen av Nordvarg m fl (2000), vilken presenteras i rapporten Modell för dimensionering av fiskodling i kustområden. Denna är testad och kalibrerad för Ålands skärgård. Modellen är därför ej generell, d v s den gäller ej för alla kustområden i Sverige utan är begränsad till områden där fosfor är det begränsande näringsämnet och kuster liknande de på Åland. I praktiken innebär detta att modellen kan vara användbar för kusten i Bottenhavet och Bottenviken, medan den ej bör användas i egentliga Östersjön och Västerhavet. Vid planering av fiskodling i kustområden bör vattenomsättningen i första hand styra lokaliseringen. Omsättningstider om 0-30 dygn ger små risker för lokala övergödningsproblem i större vattenområden med goda djup. 20

21 Sedimentförhållanden Utsläppen av partikulärt organiskt material är den mest påtagliga föroreningen i fiskodlingars närområde. Det organiska materialet kommer från fiskens fekalier och foder, vilka kan ackumuleras på botten under kassodlingar. Fekalier har dock inte samma lokala effekt som foderspillet eftersom sjunkhastigheten är mycket låg (ca 0.15 cm/s) och de sprids över ett större område. Fodrets sjunkhastighet är däremot relativt hög (10-16 cm/s) och eventuella rester kommer att sedimentera i odlingens närområde. Det näringsrika organiska materialet som ackumuleras på botten bryts ned av olika bakterier och bottenlevande djur. Nedbrytningshastigheten styrs av temperaturen, syrgashalten och mängden av organsikt material. Vid situationer med lågt utbyte av bottenvattnet kan syrebrist uppstå i sedimentet som en effekt av nedbrytningen, vilket gör att aeroba bakterier ersätts av anaeroba. Anaeroba bakterier producerar vätesulfat (H2S) från sulfat i sedimentet, vilket är en extremt giftig gas. I de flesta fall är dock avståndet från botten till kassen så stort att koncentrationen av vätesulfat hinner spädas ut och akuta situationer med fiskdöd undvikas. När sulfatet i substratet börjar ta slut bildas istället metangas (CH4). Denna gas är ej så lättlöslig i vatten och bubblar ofta upp mot ytan. Metangas kan dock fungera som ett transportmedium för vätesulfat som därmed kan förekomma i högre koncentrationer i de övre delarna av vattenkolumnen och utgöra en risk för fiskodlingen. Vid stor organisk belastning och låga syrgashalter påverkas de bottenlevande djuren negativt och hela faunan kan i värsta fall slås ut. Bottensubstratet vid odlingsplatsen kan ge viktig information om dess lämplighet för odling. Bottentyperna kan grovt delas in i tre olika bottnar: (1) Kontinuerlig deposition av det mest lättrörliga finmaterial, sk ackumulationsbottnar eller sedimentationsbottnar (2) områden med oregelbunden deposition av finmaterial, sk transportbottnar och (3) områden där grovmaterial dominerar, sk erosionsbottnar. I sjöar består bottensubstratet till övervägande delen av sedimentationsbottnar och en mindre del transportbottnar. Rena erosionsbottnar, där allt finpartikulärt material transporteras bort är relativt ovanliga på vattendjup större än 6 meter. Områden med dominerande andel grovkornigt bottensubstrat finner man mest intill strandzonen i sjöarna. Den stora andelen sedimentationsbottnar i sjöar beror på att vattenrörelser i form av vågor och strömmar är relativt svaga jämfört med t ex en kustzon. I havet och då speciellt vid öppna kuststräckor förekommer en betydligt kraftigare vattenrörelse och därmed större andel transport- och 21

22 erosionsbottnar. Förhållandena vid kusten kan dock likna en insjös om vattenområdet ligger i en relativt vindskyddad vik och därmed saknar starkare vattenrörelser. Innan etablering av fiskodling bör bottensedimentet undersökas. Sedimentet undersöks lämpligast via insamling av bottenprover eller via dykning i området. Kassodling bör om möjligt anläggas i vattenområden med transport- eller erosionsbottnar. Det föreligger dock en motsättning mellan å ena sidan fördelen med transportbottnar och å andra sidan odlingsplatsens skydd mot våg- och ispåverkan. En plats som är gynnsam mot kraftiga vågor och isrörelser är ofta ogynnsam vad gäller vattenomsättning och bottensubstrat. Vattenkvalitet Försurning Fyra vattenkemiska komponenter har stor betydelse i försurningsproblematiken; ph (H + koncentrationen), aluminium, kalcium och organiskt material (humus). Lågt ph och förhöjda halter av aluminium resulterar i en giftverkan för fisken, medan kalcium och humuspartiklar minskar giftverkan. Aluminium i jonform (labilt aluminium) ökar drastiskt i surt vatten och det är helt klart denna form som är giftig för fisken. Om ph sjunker till 5.5 ökar mängden aluminium i jonform och därmed även giftigheten. Giftverkan för större fisk består i att gälarnas funktion förstörs. Aluminiumjonerna fäller ut (binds) på gälarna och fisken utsöndrar ett slem för att skydda sig mot aluminiumbeläggningen. Till följd av denna beläggning får fisken svårare att både ta upp syre till blodet och göra sig av med koldioxid. Försurningen behöver inte ha gått speciellt långt i ett vattendrag för att leda till aluminiumförgiftning hos fisken. En surstöt, med temporär och snabb försämring av vattenkvalitén, kan vara tillräcklig för att aluminiumhalten under några dagar skall höjas så avsevärt att fiskbeståndet tar allvarlig skada. Då hjälper det inte om vattendraget i vanliga fall är välbuffrat eller inte nämnvärt påverkat av försurning. Försurningens giftverkan minskar vid höga kalciumhalter i vattnet. Detta beror dels på att kalcium konkurrerar med aluminium om plats att fästa vid på fiskens gälar, dels på att kalcium minskar genomsläppligheten av joner över gälmembranen vilket ökar fisken möjligheter att regle- 22

23 ra saltbalansen. Även organiskt material eller s k humus kan reducera aluminiumets giftverkan. Humuspartiklarna binder aluminiumjoner, vilket leder till att aluminiumets giftverkan neutraliseras. Humusrika, försurade sjöar har vanligen betydligt mindre problem med fiskdöd än humusfattiga sjöar. Tabell 5 anger gränsvärden för aluminium vid olika ph och hårdhet vad gäller överlevnad hos yngel av laxfisk. Aluminium är som mest giftigt när ph-värdet ligger i intervallet och när kalciumhalten i vattnet är låg. Utöver förhöjda halter av aluminium sker andra kemiska reaktioner i försurat vatten. Ökad löslighet av kadmium, zink, bly, mangan och andra metaller gör dem lättillgängliga för växter och djur. Flera av tungmetallerna har en giftverkan liknande den för aluminium. Tabell 5. Rekommenderade gränsvärden av löst oorganiskt aluminium för överlevnad hos laxartade yngel och juvenil fisk (1+) i vatten med olika ph och hårhet (Ca 2+ ) (Howells, 1994). PH Hårdhet (Ca 2+ ) (mg/l) Gränsvärde (µg/l) " " > " En fiskodling som etableras i en försurningspåverkad sjö kommer att råka ut för samma problem som den vilda fisken, främst gällande aluminiumförgiftningar. Innan en fiskodling anläggs bör ph- och alkalinitetssituationen utvärderas. Speciellt viktiga perioder är vårfloden i samband med snösmältningen och ökade vattenflöden på hösten. ph-situationen på en lämplig odlingsplats bör ligga mellan 6 och 7.5. Vattnet bör ha en buffringskapacitet på minst 0.1 mekv/l (mmol/l) för att kunna motverka det syratillskott som förekommer idag. En stor del av Sveriges sjöar har idag en svag alkalinitet och därmed små möjligheter att motverka försurningsprocessen. Metaller Förhöjda halter av metaller är relativt vanliga i svenska vattensystem, dels beroende på metallhaltig berggrund och dels beroende på mänskliga föroreningar av olika slag. Giftigheten hos metallerna kan påverka organismen på två olika sätt, antingen via födan eller via den yttre miljön. Då odlad fisk i mycket liten utsträckning äter naturliga bytesdjur är problemet med anrikning via födan litet. 23

24 En metalls effekt på fisken i vattnet beror förutom på dess inneboende giftegenskaper, även av omgivningen i vilken den förekommer. ph i vattnet är av stor betydelse för giftverkan hos en metall, speciellt genom dess betydelse för metallens förekomstform. Normalt minskar toxiciteten med ökat ph. Vattnets hårdhet, d v s ökat innehåll av främst kalcium sänker gifteffekten hos de flesta metaller. Detta beror dels på bildningen av olösliga karbonater eller absorption till kalciumkarbonat och dels på en konkurrens mellan framför allt Ca och metallerna om aktiva platser på organismens membran (t ex gälar). Säkra gränsvärden för enskilda metaller och deras inverkan på fisk är svårt att ge, eftersom metallernas giftverkan påverkas av en mängd faktorer. Som tidigare nämnts så har vattnets ph stor betydelse för giftverkan hos en metall, speciellt genom dess betydelse för metallens förekomstform. I vatten med lågt ph dominerar de lösta metallerna som fria joner. Giftigheten är normalt störst när metallen är i jonform. Vattnets hårdhet, d v s ökat innehåll av främst kalcium (Ca) sänker gifteffekten hos de flesta metaller. Om två eller flera metaller förekommer samtidigt i ett vatten kan de påverka varandras giftighet. Metaller kan verka antagonistiskt eller synergistiskt. Vid antagonism minskar metallerna sin inbördes gifteffekt om de förekommer tillsammans. Synergism innebär en förstärkning av gifteffekterna, vilket t ex inträffar vid kombinationen koppar och zink. Det är alltså svårt att ge säkra gränsvärden för enskilda metaller, eftersom olika metaller ofta förekommer tillsammans och därmed ökar den totala gifteffekten. Tabell 6 anger rekommenderade gränsvärden för laxfiskars överlevnad i sötvatten. Tabell 6. Rekommenderade gränsvärden av olika löst metaller (jonform) för laxartad fisk i sötvatten, samt bakgrundshalter (SNV, 1999). Gränsvärdena anges som årsmedelvärden och där koncentrationerna antas orsaka 100 % dödlighet. Metall Gränsvärde (µg/l) Bakgrundshalt i vatten (µg/l) Zink (Zn) 30 1 <5 Koppar (Cu) 5 1 <0,5 Cadmium (Cd) <0,01 Järn (Fe) Krom (Cr) <0,3 Bly (Pb) 30 <0,2 Nickel (Ni) 30 3 <0,7 Kvicksilver (Hg) 0.05 <0,01 1 Gränsvärden för zink, koppar och kadmium gäller vid en hårdhet av 10 mg CaCO 3 /l. 2 Gränsvärden för krom gäller vid en hårdhet av 50 mg CaCO 3 /l. 3 Gränsvärden för nickel gäller vid en hårdhet av 20 mg CaCO 3 /l. 24

25 Undersökningar på vattnets naturliga bakgrundshalter av metaller är relativt få, varför ingen egentlig samlad information finns på området. Det bör därför påpekas att siffrorna endast kan användas som riktvärden och att den naturliga variationen är stor. Halterna av metallerna koppar, zink, kadmium, bly, krom, nickel, kobolt, och arsenik undersöktes i mer än 1000 sjöar i samband med riksinventeringen Metallhalterna uppvisar ett storregionalt mönster med högre halter i södra Sverige jämfört med norra delen av landet. Haltfördelningen inom södra Sverige varierar dock starkt. De surhetsrelaterade metallerna (zink och kadmium) har t ex sina högsta halter i sydvästra Sverige där försurningen är mest påtaglig. Andra faktorer som har betydelse är det storregionala nedfallet och geologiska förhållanden. Generellt är de uppmätta metallhalterna i svenska sjövatten låga i förhållande till de gränsvärden som anges i tabell 6. Icke desto mindre bör metallhalterna i vattnet undersökas innan fiskodling kan sägas vara lämplig. Vind- och ispåverkan Vinden är den drivande kraften att generera vågor. Ju kraftigare vindstyrkor desto kraftigare blir vågorna. Vid stor och långvarig vind- och vågpåverkan kan kassodlingen skadas och i värsta fall haverera. Redan vid relativt liten vind- och vågpåverkan är kassodling ofta en besvärlig plats att jobba på. Det är därför av allra största vikt att lokalisera odlingsplatsen så att den ligger väl skyddat för de flesta vindriktningar. Speciellt viktigt är det att känna till i vilka dominerande riktningar de hårdaste vindarna (över 12 m/s) blåser för att kunna skydda sig mot dessa (tabell 7). Tabell 7. Exempel på observerade vindriktningar större än 12 m/s i Piteå skärgård, Norrbotten. Av tabellen framgår att de hårdaste vindarna i detta exempel kommer från sydost till väst. Vindriktning Nordososväsväst Ost Syd- Syd Syd- Väst Nord- Nord Procentuell andel (%) Information om vindriktningar och -styrkor kan fås av SMHI eller via studier och förfrågningar på plats. 25

26 Vid övervintring av fisk i kassodling är det mycket viktigt att förlägga den till områden med gynnsamma isförhållanden. Sådana förhållanden finns i områden där isen är relativt stationär och inte bryts upp under isläggningen eller vintern. Området får inte heller utsättas för kraftiga isrörelser eller drivande flakis vid islossningen. Isen kan om den sätts i rörelse snabbt slita lös en kassodling från förankringarna och mer eller mindre krossa den. Odlingsplatser där isen smälter ner utan att röra sig (ruttnar) finner man i skyddade delar av sjöar och i relativt skyddade havsvikar. I större sjöar och öppna kustzoner förekommer det ofta starka isrörelser. Påverkan av is är störst under våren, men även under vissa förhållande på hösten kan isen orsaka driftsproblem. Fiskodling i väl skyddade vikar och sjöar med liten vattenrörelse kan, som tidigare nämnts, vara till nackdel för övergödningsproblematiken. I många fall kan det vara lämpligt med ett produktionsläge och ett övervintringsläge. Ett produktionsläge karakteriseras av god vattenomsättning, samtidigt som det är relativt skyddat mot vågor och vind. Övervintringsläget är ej lämpad för produktion, utan enbart för en övervintring med sparsam utfodring. Odlingens slutgiltiga lokalisering i förhållande till vind- och ispåverkan är i första hand en fråga för den potentiella odlaren. I den kommunala planeringen behöver detta ej prioriteras, eftersom det krävs lokal information från platsen för att kunna göra en bra slutgiltig bedömning. Vid en tänkt uppstart bör dock fiskodlaren noggrant undersöka hur vind och is uppträder i området. Vid stor och långvarig vind- och vågpåverkan kan kassodlingen skadas och i värsta fall haverera. Redan vid relativt liten vind- och vågpåverkan är kassodling ofta en besvärlig plats att jobba på. Vid övervintring av fisk i kassodling är det mycket viktigt att förlägga den till områden med gynnsamma isförhållanden. Sådana förhållanden finns i områden där isen är relativt stationär och inte bryts upp under isläggningen eller vintern. Området får inte heller utsättas för kraftiga isrörelser eller drivande flakis vid islossningen. Infrastruktur i området Det är många praktiska detaljer som skall fungera för att en kassodling skall bli rationell och arbetsvänlig. Tillfartsväg som klarar både lastbils- och långtradartrafik och som leder till odlingsplatsen omedelbara närhet är mycket viktig för rationell 26

27 odling. Det är vid många tillfällen som tunga transporter bör ha möjlighet att nå så nära odlingen som möjligt. De vanligaste transporterna är vid leverans av utrustning, sättfisk, foder och vid borttransport av fisk. Foderåtgången under en säsong för t ex en 100-tonsodling är mellan ton. För att nedbringa kostnaderna är det vanligt att odlaren beställer foder endast 2-4 gånger per säsong. Eftersom foder är en färskvara ställs det därmed krav på svalt förvaringsutrymme på land i nära anslutning till odlingen. Kassodlingar vid sjöar och kust ligger vanligen en bit ut i vattnet. Det innebär att fisk, foder och diverse utrustning regelbundet måste transporteras ut till odlingen. För att underlätta i- och urlastning från båt eller flotte är behovet av en rejäl kaj stort. Hållfastighetskraven på kajen bör vara minst lika stora som på vägen eftersom det är fördelaktigt för t ex en traktor att kunna nå så nära vattnet som möjligt. Kravet på elektricitet varierar beroende på storlek och typ av odling, men generellt är det svårt att driva en rationell odling utan ett fast elnät. Elström kan behövas för ett flertal ändamål som t ex vid uppmonteringen av odlingen, för drift och styrning av foderautomater, driftsunderhåll, strömbildare för att hålla vattenytan isfri under vintern samt för belysning och sjöfartsutmärkning. För att rationellt kunna odla fisk behövs tillgång till vägar och elektricitet. Kassodlingar ställer dessutom krav på markområden för personalutrymmen och foderlager, samt landningsplats för foder och fisk. Konkurrerande intressen Landskapsbilden Fiskodlingens inverkan på landskapsbilden beror på flera faktorer där odlingens storlek och placering är de mest avgörande. Uppfattningen om storlek och nytta av verksamheten eller hur ett vackert landskap skall se ut varierar i stor utsträckning. Människors attityder och värderingar spelar därför en avgörande roll vid lokaliseringens av en fiskodling. Fiskodling och då specifikt kassodling är inte bara en anläggningen ute i vattnet utan även landningsplats för fisk och foder, foderförråd, personalanläggning, vägar mm har stor betydelse för landskapsbilden. Vid bedömning av verksamhetens inverkan på landskapsbilden måste därför alla anläggningar vägas in. 27