Mässfall på Ö a - tropiskt regn lamslog (nästan) all verksamhet! 2/12 Årgång 34

Transkript

1 Mässfall på Ö a - tropiskt regn lamslog (nästan) all verksamhet! 2/12 Årgång 34

2 2 Solistpriset gick till unge trummisen Andreas Svendsen i Dixie For You Nödorkestern i aktion Det fanns korv i alla fall..

3 3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke Hovås Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:- Junior (under 30 år) 30:- Pg Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Får du inte vår info via epost? Vi kanske inte har din adress, eller har en felaktig dito. Skicka i så fall din adress till: info@classjazz.se. Tack på förhand! Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal

4 4 Redaktörens spalt Som framgår av omslagsbilderna fick den så hett efterlängtade Ö a - återkomsten ställas in på grund av elementens raseri. Ett ösregn av rent tropisk dignitet (men bra mycket kallare än ett dito) gjorde det omöjligt att genomföra övningen. Vi hoppas få återkomma med någon annan muntration som plåster på såren! Sommarjazzen på Villa Belparc har dragit igång. Först ut var Vintage Jazz Big Band, som i vanlig ordning gjorde stor succé. Publiken var lika talrik som entusiastisk - vädret var denna gång betydligt vänligare stämt. Publiken var som sagt månghövdad, med ett stort antal ickemedlemmar. Dessa utsattes för propaganda från våra funktionärer och förhoppningsvis kommer detta att resultera i att föreningen får ett antal nya medlemmar. Tisdagsjazzen i Slottsskogen fortsätter juli ut - program finns på mittuppslaget i denna tidning. Även detta år kommer Classic Jazz Göteborg att medverka under Kulturkalaset. Mer därom längre fram i tidningen. Jazzhösten är också fullspäckad. Programmen för både Marieholm och Kapellet är nu spikade - se mittuppslaget. Likaså blir det ett antal jazzkryssningar med Stena Danica under hösten. Vi undersöker också möjligteterna att under hösten ordna någon form av större konsert med förmånspris för våra medlemmar. Som sagt, en hel del på gång framöver. Vi måste ju leva upp till ryktet som jazzhuvudstad! Väl mött på våra arrangemang, och ha en trevlig sommar! Redaktionen i arbete Bosse Alftenius

5 5 Ordförandens spalt Hej alla jazzvänner. Sommaren står på lur och veckan mellan hägg och syren blev precis vad min numera avlidne granne alltid sade de e då de e som allra bäst. Fast det tyckte han nog inte det året en älg hade simmat ut till ön. Jag minns en vacker vårkväll när denne person står på trappan till sitt hus och hamrar med en sked på en kastrull för att skrämma bort älgen som lugnt betade av hans äppleträd och annat godis i hans trädgård. Det hör till saken att grannen ifråga var en fena på att ympa in olika sorters äpplen på vilda träd och dessutom tullare och alltså inte särskilt väl sedd på ön. I år fyller mopeden 60 år. Det var alltså den 30 juni 1952 som det blev tillåtet att köra omkring på en cykel-liknande företeelse som gick i högst 30 km i timman. Det var väl i den åldern man tyckte att det som förut var hopplösa tjejer plötsligt var något som var åtråvärt. Och så kom ju detta med jazzen på bred front. Jag glömmer aldrig när min gitarrlärare beslöt att han skulle lära mig spela som man gjorde i dixiebanden i Stockholm! Mopeden innebar ju att man på några minuter kunde ta sig (och banjon) till Götaplatsen och träffa andra siskor, i synnerhet de med kjol. Jag upptäckte då till min förvåning att det var flera där som släpade på instrumentfodral enbart för att imponera på brudarna. Själv släpade jag på 8 kg banjo därför att jag trodde att alla andra också släpade på instrument. Det är något speciellt med försommaren. Jag spelade häromdagen på Eggers uteservering och trodde att jag satt i skuggan men efter pausen hade solen hunnit runt hörnet och plötsligt kroknade både jag och gitarren av en brännande sol. Nu är det emellertid laddat för sommarjazz. Förutom alla jazzfestivaler har även vi i Classic Jazz mycket att se fram emot. Festen på ö-a har återuppstått och inte nog med det så blir det jazz både under Kulturkalaset i augusti och i Slottsskogen på tisdagar hela sommaren. Och som kronan på verket Göteborgs Jazzfestival som jag tror kör på sitt 24:e år. Sedan skulle jag vilja rikta en vädjan till alla musiker i vår förening. Ni måste ställa upp i nästa års jazztävling. I både gamla och nya konstellationer. I nästa tävling kommer nämligen även Skåne att deltaga. Finalen blir dessutom i Stockholm. Det skulle ju vara nesligt om inte jazzens huvudstad var representerad. Upp till kamp! Hunden hälsar. Vrångö den 5 juni i nådens år Mysto

6 6 Återblicken Bert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för 5 år sedan Skåne tog för andra året i rad hem segern i jazztävlingen. När juryns beslut förkunnades stod det unga bandet Digiti-Minemi-Band med tenorsaxofonisten Ida Karlsson i spetsen som segrare. Det beslutet kom som en fullständig överraskning för publiken, de flesta var övertygade om att Mobile Mama Jazz Band från Göteborg var självklara vinnare. För Ida innebar finalkvällen rena dramatiken. I genomgången före tävlingen föll Idas sax i golvet och skadades så mycket att den var obrukbar. Under tävlingspasset fick Ida spela på lånad tenorsaxofon, nämligen Ingvar Virren Alfredssons. Digiti-Minemi-Band spelade en modern, lågmäld, innerlig jazz i Stan Getz och andra stora saxofonisters anda. Soft balladspel låg också bandet varmt om hjärtat. Publiken ville ha Klas Nilssons Mobile Mama Jazz Band som segrare och efter bandets finalspelning trodde alla att det skulle vinna. Stilen är en smakfull blandning av traditionella låtar och lite swing, som framförs i härligt tempo och med stor energi. En del låtar genomsyras också av humor. Stockholmsbandet Bas-Klas and his ten Doctors of Syncopation bestod faktiskt av tolv musiker. Alla har troligen ett förflutet i student- och kårorkestrar, stilen, humorn och sättet att spela var tämligen studentikost. Lustiga huvudbonader och gester tydde på detta. Nästan alla låtar spelades i samma tempo. (Tore Ljungberg under rubriken Unga musiker intar prispallen ) 10 år sedan St James Infirmary Diggers med kapellmästaren Bo Fingers piano, Sixten Fan-Far trumpet, Erik Kix klarinett, Oskar Åskan trummor, Heinz Upa bastuba, Stellan Laggen banjo och Sven Slidan trombon. En levande jazzig hyllning till revivaljazzen, av herrar som verkligen var med när man satte strängar på banjon. Tänk att dessa veteraner på över 80 år fortfarande kan svänga på foten! Inför deras releasekonsert har vi träffat några av dem. Konserten skall äga rum i hörsalen på servicehuset Näst sista vilan. Fingers är klädd enligt det moderna retromodet med gulnad nylonskjorta och ribbstickad pullover. Moderiktiga byxor med sydda pressveck. Det hår som är kvar är käckt framåtkammat. Inom bekvämt räckhåll står den kära rollatorn, glatt prydd med jazziga klistermärken. Och nu ska ni ha releaseparty eftersom ni släppt ett nytt album? Va? Konsert och fest för att sälja grammofonskivan. Ja, det är vår första på 43 år, så nog ska det firas alltid. Nu tillstöter Erik Kix och låter tala med sig. Det låter fantastiskt bra om er skiva, men hur klarar farbror att spela klarinett med bara en arm?

7 7 Unge man, man kommer långt med den rätta känslan, det är den vi har, rätta känslan. Man måste inte använda alla klaffar inte. - Är det något särskilt problem för er 70-plussare med att spela? Nej, vad skulle det vara? Jo, alla gubbarna har ju problem med hörseln. Vi både hör illa och är ljudkänsliga på en gång. Ett tag hade alla kraftiga dämpare och det hände några gånger att vi inte visste om vi hade slutat eller börjat spela. Men vi har löst det så att vi har en ljuddämpare i ena örat och en förstärkare i det andra. (Ur ett kåseri av Bo Löfgren under rubriken En ny skiva ) 15 år sedan Jazzhuset har under året prövat med tidig jazz på lördagarna och sedan disco efter kl 23. Tradjazzen har svårt att locka tillräckligt med kapitalstark publik till vår fina högborg. Det var på Jazzhuset som vår förening såg dagens ljus för ca 20 år sedan. West Side Jazz Club på Kapellet i Långedrag är för närvarande den mest levande av våra jazzscener med ett band varje onsdag. En fortsättning på West Side var det under sommaren på Långedrags brygga. Torsdagsjazzen på Gillestugan blir allt mer sällsynt och restaurant Weise har lagt ner jazzen till söndagsmidda n och hela restauranten. Skivaffären Pennies from Heaven har ett eget jazzutbud med olika grupper på lördag eftermiddag som är lite modernare, och Rubinen har haft TubaTrion som underhållning till fredagsölet under en längre tid. Jazz i Billdal fortsätter sin verksamhet trots vissa rykten om motsatsen. Hotell Sheraton prövar med Peoria på lördagseftermiddagar. Båten Motala Ström hade jazzkryssningar med tre av medlemsbanden och under Takåsarna i Mölndal är det enligt uppgift jam ibland fortfarande. (Dåvarande ordföranden Leif Erlandsson under rubriken TJG Verksamhet och årskrönika för 1996 ) 20 år sedan Coleman Hawkins, the boss of the tenor, hade rest till Europa 1934 och i hans frånvaro växte det upp mer än ett dussin stora tenorister ur Harlems asfalt. Nu gick plötsligt ryktet som en tornado att Coleman Hawkins hade återvänt och var tillbaka i Harlem. Den måndagskvällen var Puss klubb packad med folk Alla tenorister (som var lediga) var där och väntade på att the Mighty Hawk skulle göra entré Lester Young, Ben Webster, Don Byas, Bud Freeman. Jag klämde mig fram nära scenen för att få en glimt av Hawk och där satt the King, fullt upptagen av en vacker kvinna som han tittade djupt i ögonen. Hawk och kvinnan var djupt inbegripna i ett allvarligt, dämpat samtal. Hawk tittade då och då med orörligt pokerface på var och en av tenoristerna Chu, Ben, Don, Lester när de applåderades av publiken efter så där ett dussin chorus var. Men när låten väl tog slut började man otåligt ropa: We want Hawkins! We want Hawkins! Puss Johnson närmade sig Hawks bord och snackade med honom med allas ögon på sig.

8 8 Sedan kungjorde han: Hawk kommer att spela en annan kväll när han har luren med sig. Vilken västgötaklimax! Men några dagar senare spelade Hawk in sin sensationella version av Body and Soul och var återigen obestridligen Kungen alla tenorister kopierade det solot ton för ton. (Gitarristen i Cab Calloways band Danny Barker under rubriken The Boss of the Tenor Saxophone, fritt översatt av Johnny Korner) 25 år sedan Under långfredagen och halva påskaftonen var Vintage Jazz Big Band på träningsläger i Lyckorna. Det var Bosse Löfgren som tagit detta berömvärda initiativ och bjudit in orkestern till sitt och hustru Ingelas vackert belägna hus i den gamla trevliga badorten i närheten av Ljungskile. Repetitioner (tänk er ett storband i vardagsrummet!) varvades med musikalisk frågesport (som Rolf Sundby sammanställt och som Bosse L. vann) och långpromenader i det vackra vårvädret. De långa, njutningsfyllda måltiderna kryddades med halsbrytande ordlekar (Anders Winald), fyndigt skrivna visor (Magnus Bylund) och av att hela gänget (anfört av Bert Slättung) släppte loss i ett hiskligt påsklikt hönshuskackel i Slim Gaillards gamla Chicken rhythm, och sent på långfredagskvällen utbröt ett jam som nog går till historien, inte minst för Lasse Elfs expressiva pantomim Den publikfriande jazzmusikern. 30 år sedan Det lär ha varit 1976 som Lennart Wallin startade den här orkestern vid sin musikskola för att ge sina elever och andra intresserade en chans att spela i grupp. Sättningen varierade allt efter elevtillgången. Lennart W ledde själv bandet och bildade likaså själv hela kompet på el-orgel med rytmapparat! Som gammal jazzräv hade han väl tanken att få det till ett traditionellt storband, och med tiden fick man faktiskt fram en ganska riktig instrumentsammansättning anställde Lennart W en speciell repetitör, den temperamentsfulle trombonisten Edward Gorski, som visserligen lyckades få oss att låta bättre än förut (oj vad vi skärpte oss!) men samtidigt fick oss att förstå att vi egentligen spelade som pottor hela högen. (Bert Slättung - medlem i bandet om Moving Big Band under rubriken Apropå storband eller Keep moving! ) (Bert Slättung under rubriken Vintage äggade upp sig med Chicken rhythm )

9 9 Bandförteckning Beckes Kvartett Becke Hinnerson Bengt Söderberg Sextett Bengt Söderberg Dixieland Rednecks Jan Steneby Fader Bergs New Orleans Band Bengt Kalin Foggy Bottom Classic Jazz Band Anders Linde Gothenburg Swing Society Erling Engström Hallelujazz Jan G Nilsson Happy Jazz Band Roger Malmstedt Instant Swing Ole Jörgensen Jazz Melodians Claes Nordenstam Jazz Pirates Lasse Collin Leopold Jazz Band Lennart Haajanen Margo et Trois Margo Smulders Max Lager s NO Stompers Anders Ekström More Than Jazz Quartet Jan Jurland Mysto s Hot Lips Olle Wassén Papa Piders Jazz Band Bo Lindgren Peoria Jazzband Sture Svarén Red Wing Band Hans Zakrisson Riverside Jazz Band Bertil Hanson

10 10 Seaside Jazz Band Christer Svensson Second Line Jazzband Olof Skoog Sir Bourbon Dixieland Band Stig Nilsson Skoogzsällskapet Hans Skoog SmokeRings Five Lennart Johansson Soft & Swing Sextet Rein Rooseniit Sôr Ossbonn s Thomas G-son Johansson Spirit of New Orleans Göran Cronsten Steamboat Jazzmen Walter Addison Stolbandet Dag Söderberg Sweet Six Bert Slättung Swing Brothers Lennart Werdell Swing Tarturo Christoffer Alehed Swingsexan Jüri Perem SWINGX Svante Bergö Tant Bertas Jasskapell Bert Slättung The Board Band Bosse Johnson The Entertainmen Jan Hvarfvén The Novelty Band Bosse Alftenius Tina Rahm Quintet Tina Rahm

11 11 Tubabanden Bert Slättung Vintage Jazz Big Band Bert Slättung Öckerö Big Band Göran Sandberg Nytt medlemsband?

12 12 Leifs skivtips 2/12 Jag tänkte börja detta skivtips med en underbar skiva, Harry Arnold ( ) och The Swedish Radio Studio Big Band. Enligt baksidestexten på detta CD-album är det tidigare outgivna studioinspelningar från Jag har hört många Harry Arnoldinspelningar men detta är nog de bästa. CD:n heter bara Harry Arnold Studio Sessions Dragon DRCD 296. Ett annat svenskt storband fast med 50 år yngre inspelningar är Bohuslän Big Band. Denna CD är från 2010 med Colin Towns och Nils Landgren som gästartister. CD:n heter Dont Fence Me In, inspelad på The ACT Company ACT Nästa artist känner vi mera som ledare för ett populärt dansband på 50-talet. Les Brown ( ) ledde storband från slutet av 30-talet fram till 80-talet. Höjdpunkten i karriären var under början av 50-talet. Detta Quadromania-album med 4 CD omfattar perioden och heter Les Brown, Perdido Membran /A-D. Som en kuriositet kan nämnas att Doris Day började sin vokalistkarriär hos Les Brown Alltid lika trevliga Dutch Swing College Band gav 1985 ut en CD för att fira sina 40 år. Skivan heter Digital Anniversary, 40 Years DSCB. Philips Ännu en icke-storbandsskiva. Lite mindre format men med en jätte till artist, nämligen Bill Evans ( ). Philly Joe Jones (dr) och Eddie Gomez (b) medverkar också. CD:n heter California Here I Come (The Village Vanguard Sessions 1967). Verve VE Nästa skiva fick på sin tid (1957) fem stjärnor I Down Beat. Ett storband med Johnny Hodges ( ) And The Ellington Men spelade in LP-skivan The Big Sound, Poll Winners Records CD:n innehåller dessutom 4 oktett-inspelningar som bonus. Harry James ( ) var inte bara en superb trumpetare och filmstjärna utan också en habil storbandsledare under många år. Denna CD är en liveupptagning från tidigt 60-tal och heter bara Harry James. Skivmärke EchoJazz EJCD 10. Lite mera svenskt och till och med göteborgskt. Basisten Gunnar Johnson ( ) ledde en utmärkt kvintett med bl. a. Erik Norström (tenorsax) och Jan Johansson (piano). Kvintetten kompletterades med Sonya Hedenbratt. Skivmärke Dragon DRCD 335. Nästa skiva är både märklig, underbar och annorlunda. Modern Jazz Quartet spelade 1962 in Lonely Woman på Atlantic

13 13 Nostalgin slår till i nästa skiva. Det är svårt att definiera något speciellt att peka på som gör detta. Det måste vara en kombination av minnen och intryck som fastnat på ett obegripligt sätt. Detta var en lång inledning till det näst sista albumet i detta skivtips. Ännu ett storband naturligtvis. Nostalgin står Artie Shaw ( ) för med skivan Artie Shaw And His Orchestra, Personal Best med bl. a. Billie Holiday i den första låten. Numren är från Skivmärke Bluebird Avslutningsvis ett album med multisaxofonisten Charlie Ventura ( ). På detta 4-skivors album spelar han sopran-, alt-, tenor-, baryton- och bassax. Albumet, Bop for The People, var ett försök att lansera bopmusik på ett lite mildare sätt. De fyra CDskivorna heter Charlie Comes On, High On An Open Mike, I m Forever Blowing Bubbles och The Legendary Pasadena Concert. Skivmärke Proper P (Properbox 41).

14 14 Föreningen Classic Jazz Göteborgs aktiviteter 2012 Villa Belparc, Slottsskogen 12.6 Vintage Jazz Big Band 19.6 Papa Pider s Jazz Band 26.6 Dixieland Rednecks 3.7 Swingbrothers 10.7 Gothenburg Swing Society 17.7 Sir Bourbon Dixieland band 24.7 Riverside Jazzband 31.7 The Novelty Band Kulturkalaset, Kungstorget 14.8 Swingbrothers 15.8 Max Lager s N.O. Stompers 16.8 Peoria Jazz Band 17.8 Sir Bourbon Dixieland Band 18.8 Gothenburg Swing Society s/s Marieholm 4.10 Seaside Jazzband 1.11 SWINGX 6.12 Sir Bourbon Dixieland Band

15 15 Stena Danmark 12.9 Peoria Jazz Band Tina Rahm Quintet Instant Swing Red Wing Restaurang Kapellet 12.9 Max Lager s N.O Stompers 19.9 The Novelty Band 26.9 Skoogzsällskapet 3.10 Sweet Six Papa Pider s Jazz Band The Red Wing Band Dixieland Rednecks Tina Rahm Quintet 7.11 Stolbandet Happy Jazzband Soft & Swing Foggy Bottom Classic Jazz Band 5.12 Peoria Jazz Band Gothenburg Swing Society Swingbrothers

16 16 Ingemar W om sången Down By The Riverside Down by the Riverside är titeln på boken om den traditionella jazzen i Göteborg. Ett fåtal ex finns kvar till salu. Info se Titeln är förstås hämtad från den mycket kända sången med samma namn. Den påstås i åtskilliga källor vara känd sedan amerikanska inbördeskriget på 1860-talet: Down by the Riverside is, of course, one of the oldest of the Negro spirituals, coming out of the South in the years following the Civil War. (Pete Seeger) Down by the Riverside has a long history and was known in Civil War times. It was sung by both whites and blacks. The line I ain t goin to study war no mo perhaps originated about this time. Slaves from the American South adopted this song as a work song and added many lines to it from other spirituals. It has endured far into modern times with little changes since. (Wikipedia inte alltid helt tillförlitlig källa ) A very old spiritual that was originally known as Study War No More. It started out as a song associated with the slaves struggle for freedom, but after the American Civil War ( ) it became a very high-spirited peace song for people who were fed up with fighting. (Grove Music) Det är mycket möjligt att dessa påståenden är riktiga, men det finns inga källor som styrker att sången verkligen var känd så tidigt. Den danske fredsforskaren Holger Terp har publicerat en uppsats ( riverside.pdf) med titeln Aint Gonna Study War No More, där han grundligt redogör för de många sånger som bär namnet Down by the River(side) och de många alternativa titlarna ( I Ain t Gonna Lay Down My Burden, Study War No More m.fl.). Han lägger stor vikt vid den pacifistiska texten, men framhåller också att anknytningen till amerikanska inbördeskriget är tveksam. Det första kända skriftliga belägget är ett par tidningsnotiser från Atlanta som recenserar en väckelsekampanj med den vite evangelisten Billy Sunday Denna mötesserie var remarkabel eftersom Sunday beslöt att ordna ett framträdande med svarta deltagare, något som i början mötte motstånd från såväl svarta som vita. Den vita pressen var däremot överväldigande positiv till de svarta sångarnas insatser. En tidningsrubrik (Atlanta Constitution, 7 december 1917) kallade öppningsmötet för a Great Musical Festival under Spell of Negro Melody : Down by the Riverside, the greatest of the songs, and the one that was received most

17 enthusiastically by the audience, was sung before Billy Sunday reached the tabernacle, and when he came in he requested that they repeat it. Uttrycket the greatest of the songs tyder väl på att den var etablerad och välkänd för publiken, men den finns inte tidigare dokumenterad i skrift eller på skiva. Billy Sundays dirigent och musikledare var Homer Rodeheaver, som 1918 gav ut Plantation Melodies. Där trycktes Down by the River-Side för första (?) gången med text och noter. Rodeheaver spelade också in den 1923 med titeln Down by the River Side. Den inspelningen är anmärkningsvärd eftersom besättningen var blandad. (Av denna anledning finns några nummer av Rodeheaver med i Dixon, Godrich & Rye s Blues & Gospel Records, som annars bara tar upp svarta artister.) Rodeheaver var inte den förste som spelade in Down By the Riverside. Fisk University Jubilee Singers var först (1920) med titeln I Ain t Goin to Study War No More. Den mig obekante John J. Nolan skrev text och musik till Down by the River Side som publicerades Denna sång har varken religiöst eller pacifistiskt innehåll det är en kärlekssång av den typ som var populär vid den tiden. Ändå får Nolan ibland äran av att ha komponerat melodin, som inte har den minsta likhet med vår Down by the Riverside. De första rena jazzinspelningarna av religiös musik stod Sam 17 Morgan s Band för 1927, då åtta låtar spelades in för för Columbia, under skivbolagets två field trips till New Orleans. Det var bolagets önskemål att rida på vågen med svart religiös musik på skiva. Tre av numren var religiösa, Sing On, Over in the Gloryland och Down by the Riverside. Det var många som reagerade negativt: sådana melodier skulle inte spelas i syndiga jazzsammanhang. Enligt uppgift var det första och sista gången bandet spelade dessa melodier. Det finns två varianter av text och melodi i versen. Sam Morgans version lyder Down by the riverside I gonna lay my burden down, medan den vanligare varianten är Gonna lay down my burden, down by the riverside. Melodi och ackordföljd är också olika. Morgans vers är snarlik Do Lord. Kanske finns det ett samband. Bunk Johnson spelade in låten med den alternativa titeln den 11 juni 1942, men det ansågs tydligen opassande att använda denna pacifistiska titel när USA just hade gått med i andra världskriget. Den gavs därför ut som Down By the Riverside. En mer omfattande artikel om Down by the Riverside kommer at ingå i boken Jazz at Vespers Jazz och Religion, som förhoppningsvis kan publiceras under året på eget förlag. För att säkra utgivningen tar jag tacksamt emot förhandsbeställningar à 200:-! Se för info! Ingemar Wågerman

18 18 Classic Jazz på Kulturkalaset augusti 2012 Vi deltog 2011 med 12 band som spelade och underhöll på Gustav Adolfs Torg. Publiken njöt och alla orkestrarna gjorde bra ifrån sig. När det gäller Kulturkalaset är dock inget givet och det blir ingen upprepning på G.A. torg utan sent omsider så har vi fått fastlagt att vi blir ett inslag på Kungstorgets STORA SCEN under 5 dagar. En enastående möjlighet att få visa upp oss och vår musik för en stor, bred publik från hela Västsverige. Av tidsmässiga skäl så har vi inte kunnat gå ut med någon intresseanmälan enligt gängse modell utan några populära band har tillfrågats och kommer att spela och underhålla publiken under 5 dagar, augusti varje dag mellan 14 och 15. De band som representerar Föreningen Classic Jazz Göteborg dessa dagar är: Säkerligen är det några bandledare som tycker ja, men vårt band då???? Ibland är det så att det varken finns praktiska eller tidsmässiga möjligheter att överadministrera i rättvisans namn utan bandsättning måste ske snabbt. Redan när ni läser detta jazzblad har informationen om vår programpunkt Klassisk jazz på Kungstorget - gått i tryck för flera veckor sedan i det officiella programmet för kulturkalaset. MEN, mina vänner, vi syns och vi hörs och välkomna ner till Kungstorget och lyssna på fin klassisk jazz under kulturkalasveckan. Hans Westerström 14/8 SWING BROTHERS 15/8 MAX LAGERS NEW ORLEANS STOMPERS 16/8 PEORIA JAZZBAND 17/8 SIR BOURBON DIXIELAND BAND 18/8 GOTHENBURG SWING SOCIETY

19 19 Nytt medlemsband 1: Jazz Melodians Bandet som lyfter fram jazzevergreens från det glada 30-talet, musik komponerad av Gershwin, Carmichael, Cole Porter m.fl. Musiken som framförs akustiskt innebär att vi inte förstärker i onödan, utan publiken har möjlighet att prata med varandra utan att höja rösten alltför mycket och vi spelar alltid i dansanta tempon. Bandet kompletterar verkligen det utbud av musik som Classic Jazz har att erbjuda vår jazzälskande publik. Vi spelar de melodier som hänger kvar i medvetandet långt efter det att festen är slut. Vårt motto skulle nog kunna vara; Melody comes first. Bandet har följande sättning: Trumpet: Pelle Wetterlundh Trombon: Claes Nordenstam Piano: Christer Åkerskog Banjo: Bo Eriksson Bas: Gunnar Jansson Trummor: Jan Skårman

20 20 Nytt medlemsband 2: More Than Jazz Quartet (MJQ) På sin tid härskade Modern Jazz Quartet på många jazzfestivaler och konserthus och många gånger har vi väl lyssnat till Milt Jackson, John Lewis, Percy Heath och Kenny Clarke. Jag hörde dem första gången i Köpenhamn Denna konsert innehöll också Lester Young, Miles Davis, Bud Powell m fl. Percy Heath var den som överlevde övriga i bandet och han avled Strax före sin död spelade han på Nefertiti i Heath Brothers (med bröderna Jimmy och Tootie) och undertecknad var där, jag visade mina bilder från 1956, rönte stor entusiasm och fick till och med hans autograf! MJQ spelade en härlig sofistikerad kammarjazz och var nästan alltid välklädda i smoking. Det var tider det! För att vara litet rolig på Göteborgska och utan vidare jämförelser med ovanstående band så har nu ett nytt band sett dagens ljus med namnet More than Jazz Quartet också förkortat MJQ. Bandet består av 6 musikanter från Göteborgsområdet och är ett så kallat medlemsband i Föreningen Classic Jazz Göteborg. Till hösten hoppas vi på att få visa upp oss på Kapellet och andra jazzställen och inriktningen är dansvänliga jazzklassiker med härlig swing. Jan Jurland

21 21 Nisse Wannefalk död Nisse föddes i Stockholm Han begravdes på Västra kyrkogården i Göteborg den 18 april i år. Nisse Wannefalk var en av Göteborgs framstående jazzpianister. Mycket harmonikunnig, med lite modernare klanger. Dessutom spelade han bas, arrangerade, komponerade och ledde storband. Nisse kom till Göteborg i början av 1960-talet. Han spelade på Liseberg under många år, bl.a. med Edith Segerstedts orkester. En av Nisses stora insatser var att han ledde Öckerö Storband från slutet av 1970-talet ända fram till1999. Detta kompetenta storband spelade på hans begravning. Nisse spelade också med många mindre grupper. På 1990-talet bildade han en egen kvintett med bl.a. Toivo Sandberg på bas, Kjell Albertsson på trombon och undertecknad på tenor. Nisse arrangerade gruppens hela repertoar. En favoritsyssla Nisse hade var att delta i tisdagsjammen på Nefertiti. Han satt alltid bredvid flygeln och hoppade in med grupper med de mest skiftande stilar. Under 1990-talets början deltog Nisse i arbetet med kulturföreningen Plankan vid Vasaplatsen. Han jobbade där tillsammans med bl.a. Becke Hinnerson och Lennart Wallin. I början av 2000-talet mottog han ett stipendium från Plankans verksamhet. Detta skedde i samband med en konsert som Becke anordnade på Konstmuseet. Under senare år hade Nisse svårt att klara pianospelet av fysiska orsaker. Han spelade då elbas i olika mindre grupper. I Kungsbacka deltog han i Three Generations med bl.a. Heinz Bunse på gitarr och Bernt-Åke Frasse Fransson på dragspel och en sångerska kring tjugo. Den sista grupp, som Nisse spelade bas med, var Bibi and Jazz Friends i Kungsbacka. I och med Nisses bortgång har Göteborg och Kungsbacka blivit lite fattigare som jazzstäder. Frid över hans minne. Lasse Elf

22 22 Django Reinhardt - manouchejazzens fader Django Reinhardt har förtrollat och inspirerat många generationer av jazzälskare i allmänhet och gitarrister i synnerhet med sitt fantastiska bemästrande av gitarren. Django föddes 24 januari 1910 i Liberchies, Belgien. Han föddes in i den fria, nomadiserande liv som hans romska föräldrar omfattade. Vid åtta års ålder bosatte sig hans mors klan i Choisy i närheten av den ring av befästningar som omgav det gamla Paris. Han hade inte några västerländska kläder eller bodde i ett riktigt hus innan tjugoårsåldern. De franska romerna, Manouches, levde i sin egen värld. Deras tro var baserad på gammaldags vidskeplighet, och de hyste en djup misstänksamhet mot allt nytt. Django växte upp i denna värld av motsättningar, med en fot i den moderna världsstaden Paris och den andra i det gammaldags manouche-livet. Fastän Django föddes i fattigdom hade han en förfinad personlighet, vilken kom att avspeglas i hans musik. Redan tidigt attraherades Django av musik. Han fick sitt första instrument som tolvåring, en gitarrbanjo, av en granne som noterat hans intresse och fallenhet för musik. Han lärde sig snabbt att spela genom att se på andra musiker och härma deras fingersättning. Knappt tretton år gammal fick han sitt första gig tillsammans med dragspelaren Guerino på ett danshak på Rue Monge.

23 23 Karriären gick vidare - han gjorde sin första grammofoninspelning tillsammans med dragspelaren Jean Vaissade. Den 2 november 1928 tog Djangos liv en ny vändning: hans husvagn fattade eld och en explosionsartad brand blev följden. Django och hans unga fru lyckades ta sig ut levande, men Django hade svåra brännskador på vänsterhanden och högra sidan av kroppen. Först ville läkarna amputera hans högra ben, men Django vägrade blankt. Han flyttades till ett konvalescenthem där omvårdnaden var så god att benet kunde räddas. Django var bunden till sängen i 18 månader. Under den tiden fick han en gitarr, och med stor beslutsamhet utvecklade Django en helt ny fingersättning uppbyggd kring de två fingrar på vänsterhanden som fortfarande hade full rörlighet. Ringfinger och långfinger var permanent böjda mot handflatan och kunde bara användas i mycket begränsad omfattning. Hans solospel utfördes enbart med pek- och långfingret! Django influerades starkt av jazzmusiker som Eddie Lang/Joe Venuti, Ellington och Armstrong. Den här nya musiken satte djupa spår i Djangos medvetande - den visade sig vara en perfekt grund för hans enastående improvisationstalang. Djangos talang var mångfasetterad: han har lämnat efter sig ett stort antal originalkompositioner med vackra melodier och subtil harmonik. Han kunde emellertid inte läsa eller skriva noter utan var hänvisad till att låta andra fästa hans idéer på notpapper skulle bli det viktigaste årtalet i Djangos liv: Franska Hotkvintetten bildades! Ursprunget till kvintetten var ett slumpartat möte med violinsten Stéphane Grappelli. De båda ingick i ett fjortonmannaband som engagerats för att spela till tedans på Hotel Cambridge. I bandet ingick också bl a gitarristen Roger Chaput och basisten Louis Vola. I pauserna gick Django avsides för att leka på gitarren. En dag anslöt Grapelli, och båda blev så förtjusta i det musikaliska resultatet att det fortsatte, nu med tillägg av Chaput på gitarr, Vola på bas och så småningom Djangos bror Joseph på gitarr. På det obskyra skivbolaget Ultraphone gjordes deras första inspelningar: Dinah, Tiger Rag, Lady Be Good och I Saw Stars. Skivorna gjorde braksuccé! Succén följdes av hundratals inspelningar och gruppen fick snabbt en stor mängd aficionados på båda sidor av Atlanten.

24 Vid krigsutbrottet 1939 turnerade kvintetten i England. Django återvände till Paris medan Grapelli stannade i England. Under kriget framträdde Django och gjorde en mängd inspelningar med klarinettisten Hubert Rostaing som ersättare för Grapelli. På något sätt lyckades Django undvika det öde som drabbade många romer: Hitlers koncentrationsläger. Efter kriget återförenades Django och Grapelli för liveframträdanden och inspelningar. Django gjorde en kort turné med Ellington men återvände snart till Paris där han fortsatte sin karriär fram till 1951, då han drog sig tillbaka till den lilla byn Samois sur Seine - idag platsen för en årlig Djangofestival, som drar en mångtusenhövdad publik - se tidigare Jazzblad för reportage därifrån! 24 Den 16 maj 1953 avled Django av en massiv hjärnblödning. Hans musik framstår än idag som lika spännande, nyskapande och vital som när den skapades. Djangos musik lever i högönsklig välmåga och omfattas med allt större intresse av yngre musiker, som också bygger vidare på manouche-traditionen. Några exempel är vår svenske Gustav Lundgren, danska PS Swing Band och de franska Caragoss och Niglophony - alla fyra banden kan avnjutas på Youtube. Bosse Alftenius Le Quintette du Hot Club de France

25 Snart slår portarna upp för den 24e upplagan av Göteborgs Jazzfestival. En hel del spännande saker kommer att ske bl a i form av att några gamla trotjänare till spellokaler försvinner och nya kommer till. En viktig del av festivalens karaktär har varit att blanda små, mysiga och gemytliga lokaler med större scener för att få en bredd som passar så många som möjligt. Dock har det med tidens tand visat sig att de flesta av festivalens besökare hellre väljer en stor spellokal där man både ser och hör orkestrarna bättre. Därför kommer vi i år inte att använda oss av Skojarbacken eller Parken utan har valt att lägga till det gamla danspalatset på Scandic Opalen istället. På Opalen är publikkapaciteten ca 700 personer, där finns restaurang och bar och det kommer byggas upp en scen med bra ljud och ljus. Tillsammans med den gamla populära scenen Valands festvåning och de två scenerna på Elite Park Avenue Hotel finns det alltså plats för en totalt sett större publikskara än tidigare år och ingen ska behöva trängas. Men ni undrar kanske vilka som kommer att spela på festivalen? Jo Som vanligt kommer det bli en salig blandning av gamla publikfavoriter och nya band och artister där några spelar i Sverige för första gången. 25 Göteborgs Jazzfestival för tjugofjärde gången augusti! Till de gamla jazzrävarna räknas absolut danska New Orleans Delight med sångerskan Marilyn Keller från USA. De gjorde stor succé på festivalen förra året och det finns ingen anledning att tro att det inte blir så i år igen. Från England kommer banjoisten Jim Machintosh and the Jazzaholics som var här för några år sedan. Jim känner vi från tiden med Phil Mason och Max Collie. På mångas begäran kommer klarinettisten Adrian Cox tillbaka, även denna gång som solist med olika band under festivalen. För första gången i Sverige kommer, från Danmark, Brassflavour, ett gäng unga killar som spelar New Orleans jazz bättre än de flesta. Även Holländska Jazz Connection besöker Sverige för första gången med sin Jump N Jive show. För er som gillar musiken förknippad med Nat King Coles klassiska trio, kommer Larry Franco Trio från Italien med råge tillgodose era behov. Bluesen representeras av Georg Kilby JR Band från USA och Göteborgs stolthet Gumbo.

26 Den svenske jazzikonen Hacke Björksten står för de mer moderna tongångarna. Hacke, som bl a spelat med Jan Johansson, Åke Kometen Person och Roffe Ericsson. Lägg därtill alla andra långväga och lokala, stora och mindre stora band (Second Line Jazzband, Vintage Jazz Big Band, 26 Jesses NO Stompers, Max Lagers, Mystos m fl.), paraderna på Avenyn, jamsessions och allt det andra som hör en jazzfestival till, så Vi tror detta kommer bli en riktig höjdarfestival! Dessa kommer att delta på Göteborgs Jazzfestival 2012 New Orleans Delight (Danmark) Marilyn Keller (USA) Gentleman Jim McIntosh and the Jazzaholics (England) Jazz Connection (Holland) Brass Flavour (Danmark) Larry Franco Trio Nat King Cole Tribute (Italien) George Kilby JR Band (USA) Second Line Jazzband Hacke Björksten Adrian Cox (England) Max Lagers New Orleans Stompers Trevor Fingers Williams (England) Gumbo Mystos Hot Lips Jesses New Orleans Band feat Isabella Lundgren Vintage Jazz Big Band Sir Bourbon Dixieland Band Swing Tarturo Arne Murby Trio Papa Piders Jazzband Foggy Bottom Classic Jazz Band Happy Jazzband Sweet Feet Välkomna till Göteborgs Jazzfestival i slutet av augusti 2012! Önskar Ulf, Jesper och Niklas För biljetter, förmånliga hotellpaket, info om band, orkestrar och artister, spelscener mm, besök hemsidan eller ring

27 27 Second Line - ett moget ungdomsband! Brass Flavour från Danmark

28 Marilyn Keller Hacke Björksten