Vem är hon? En jämförande litteraturstudie av Skärseld av Linda Lovelace och Nattens barn av Traci Lords

Transkript

1 Vem är hon? En jämförande litteraturstudie av Skärseld av Linda Lovelace och Nattens barn av Traci Lords Genusvetenskap grundkurs Centrum för genusstudier Stockholms Universitet Katja Lotz, oktober 2005

2

3 Jag har valt att göra en jämförelse mellan Skärseld av Linda Lovelace och Nattens barn av Traci Lords. Utifrån dessa två självbiografier vill jag undersöka hur identitet och genus hänger samman, genom att betrakta betydelsen av namn och bilden av slampan. Jag inleder dock med att beskriva böckernas innehåll relativt ingående, då jag tror att det underlättar för läsaren att förstå mitt senare resonemang. Skärseld utkom 1980 i USA, och 1983 i Sverige, och är Linda Lovelace berättelse om sitt liv som prostituerad och porrfilmsskådespelare. Det är en gripande och smärtsam historia och många gånger tvingas läsaren bevittna oerhört brutala scener. Demonen i Lovelace liv är Chuck Traynor, som hon träffade när hon var 21 år gammal. Han blev en möjlig flyktväg undan en instängd hemmiljö med en misshandlande mor och en far med alkoholproblem. Berättelsen som läsaren får följa är ett extremt exempel på den normaliseringsprocess som beskrivits av professor Eva Lundgren. Traynor förändrades så småningom och blev allt mer kontrollerande och hotfull. Han bevakade henne ständigt, misshandlade henne, hotade att döda henne och tvingade henne att prostituera sig och medverka i porrfilmer. Traci Lords självbiografi Nattens barn som publicerades 2003 är även den en mycket tragisk historia. Lords växte upp tillsammans med modern och tre systrar och barndomen präglades av otrygghet och övergrepp. Lords far misshandlade modern och vid tio års ålder våldtogs Lords av sin sextonårige pojkvän. Senare utsatte styvfadern vid upprepade tillfällen henne för sexuella övergrepp. Vid femton års ålder poserade hon för första gången naken och blott sexton år gammal gjorde hon sin första porrfilm. Under tiden fram till sin 18-årsdag spelade hon in ett tjugotal porrfilmer, och levde tillsammans med män som misshandlade och utnyttjade henne. Under hela perioden missbrukade Lords alkohol och tunga droger, och hon var så gott som alltid drogpåverkad, framför allt i samband med fotosessioner och filminspelningar. (Lords, 2003) Gemensamt för de båda författarna är att de diskuterar sina namn. Jag menar att namn och identitet är nära sammankopplade, och att genus i sin tur är kopplat till de båda. Judith Butler talar om att genus är performativt, och att göraren skapas genom görandet. (Butler, 1990) Jag vill här göra ett försök att applicera detta resonemang på enskilda individer, genom att betrakta hur Lords och Lovelace förhåller sig till sina (åtminstone ursprungligen) påhittade namn. För mig var det problematiskt att avgöra hur jag skulle referera till Linda Lovelace. Slutligen valde jag namnet Linda Lovelace, framför allt eftersom det är det namn hon skrev under, men det var inte ett självklart val. Linda Lovelace föddes som Linda Boreman och dog som Linda Marchiano. Under den tid hon var gift med Chuck Traynor hette hon Linda Traynor. Linda Lovelace är det namn under vilket hon blev känd, och

4 att hon avskydde det framgår med all önskvärd tydlighet då bokens allra första rader lyder: Mitt namn är inte Linda Lovelace. Inte nu längre. /.../ Linda Lovelace försvann för flera år sedan. Om jag hade fått min vilja fram så skulle namnet Linda Lovelace försvunnit på samma gång och varken du eller jag skulle någonsin hört det igen. (Lovelace, 1983:7) Med den vetskapen kändes det märkligt att referera till henne som Lovelace. Samtidigt valde hon aktivt att inte tala om sitt nya efternamn i boken, vilket är förståeligt, och det blev för mig en indikation på det riktiga i att ändå använda Lovelace. Jag hade inte alls samma problem när det gällde namnet Traci Lords. Traci Lords hette ursprungligen Nora Kuzma. När hon var femton fick hon hjälp att skaffa falska identitetshandlingar, och blev istället 22-åriga Kristie Elizabeth Nussman. Strax därefter anlitades hon som modell för Penthouse. Hon fick veta att hon då behövde ett sexigt namn så hon valde Traci, ett av de populära namn hon hade önskat sig när hon växte upp. (Lords, 2003) Senare, efter att hon lämnat pornografin, ändrade hon på laglig väg sitt namn till Traci Elizabeth Lords, i ett försök att ta kontroll över sitt förflutna. Det finns en viktig skillnad när det gäller namnen. Lords valde själv namnet Traci Lords, men Lovelace tilldelades efternamnet Lovelace av regissören till Långt ner i halsen, Gerry Damiano. När Lords valde sitt efternamn tog hon först namnet Lord och hängde sedan på ett extra s. Hon förklarar det såhär: Jag lade till ett s efter namnet så det blev pluralform, eftersom jag var tre personer nu: Nora (mitt födelsenamn), Kristie (mitt falska ID-namn) och så Traci (flickan alla ville ha). (Lords, 2003:72, min kursivering) I och med den nya identiteten Traci Lords, och det liv denna Traci levde kunde Lords distansera sig från Nora, den vilsna flickan som blivit utnyttjad, våldtagen och illa behandlad. Samtidigt var Traci, nakenmodellen, bara ett påhittat namn, en påhittad identitet, någon som var overklig. På så sätt lyckades Lords befinna sig i ett anonymt tillstånd mellan Nora och Traci. Hon kunde undkomma skammen, osäkerheten och skuldkänslorna, de rester av barndomens otrygghet och övergrepp som Nora bar på, samtidigt som hon inte behövde konfronteras med förnedringen och de skamkänslor som utviken innebar för henne. För Lovelace blir identitetsproblematiken än mer komplex. Traynors ständiga hot, fysiska och psykiska misshandel, våldtäkter och förnedring bröt ner henne fullständigt. Hon tänkte på sig själv som en sopa, som totalt värdelös. Vid ett tillfälle beskriver Lovelace när boken Inuti Linda Lovelace kom till.

5 Det enda ärliga /.../ var den oavsiktliga ärligheten i dedikationen: Till Chuck Traynor - skaparen. (Lovelace, 1983:177) Detta tolkar jag som ett uttryck för att Lovelace ser identiteten Linda Lovelace som en konstruktion, ett ting, en Traynors skapelse. Lovelace blev Linda Lovelace-dockan som sade och gjorde allt Traynor krävde. Jag uppfattar det som att Lovelace förlorade sin egen identitet och att hon upphörde att vara ett självständigt subjekt eftersom hon befann sig helt i Traynors våld. Hon identifierade sig heller inte i boken som Linda Lovelace i någon större utsträckning, med undantag för ett stycke där hon konstaterar: Med tiden kom jag att avsky namnet, Linda Lovelace, för vad det stod för. Men sanningen är denna: Linda Boreman och Linda Traynor lyckades aldrig fly från Chuck; det behövdes Linda Lovelace för att klara av det. (Lovelace, 1983:119) Fanny Ambjörnsson konstaterar i sin doktorsavhandling I en klass för sig att tjejer, för att bli åtråvärda på den heterosexuella begärsmarknaden, hela tiden tvingas att balansera mellan två oönskade ytterligheter, å ena sidan den oattraktiva, okvinnliga kvinnan och å andra sidan den lösaktiga, alltför sexuellt tillgängliga kvinnan, horan. Denna balansgång blir en viktig del i skapandet av kvinnligt genus. (Ambjörnsson, 2003) Lords och Lovelace placerades av omvärlden i det senare facket, och jag vill nu undersöka hur de förhöll sig till just bilden av slampan. På många ställen i Lords berättelse blir det tydligt att hon börjat se sig själv allt mer som en kropp, som ett objekt, vars värde endast definierades utifrån sex. Hon beskriver när hon för första gången kände sig betydelsefull. Det var när hon signerade det nummer av Penthouse där hon var månadens snygging, och hur bra det kändes att vara det. I boken beskriver Lords hur pornografin påverkade henne. För henne var sex framför kameran den bästa av droger. Pornografin gjorde henne till den sortens flicka som folk både förkastade och uppmärksammade. Samtidigt var det inte en bild hon var nöjd med, och hon drömde om att lämna porrbranschen. Hennes tankar kring sig själv och pornografin kan vi kanske förstå från följande text där Lords återger en konversation med en annan porrfilmsskådespelerska: Hon sa att hon aldrig hade gjort något hon inte kunde stå för, och jag kunde inte låta bli att tänka att jag själv aldrig gjort något jag kunde stå för. Vad sa det om mig? (Lords, 2003:104) Lovelace tvingades till prostitution och pornografi på ett mer påtagligt sätt än Lords. Många gånger hotade Traynor med att döda henne eller hennes familj om hon inte gjorde som han sa. För henne blev det enda sättet att överleva, och hon gjorde det genom att separera den prostituerade kroppen från sig själv.

6 När jag nu ser tillbaka, tycker jag att det handlar om en annan människa. /.../ Det är svårt för mig att se tillbaka och tänka på mig själv som fnask. Men om man sorterar brev i ett halvt år på postkontoret, så är man brevbärare. Man gör det, och man gör det, och man gör det; och slutligen blir man det. (Lovelace, 1983:125) För både Lords och Lovelace blir bilden av slampan verklighet. De är just de kvinnor som bilden av slampan både motverkar och tar sin näring från. Lords skriver i sitt avslutande kapitel om hur hon avskyr tanken på att hon är symbol för något hon hatar, vilket tydliggör hennes förhållande till den bild av kvinnor som pornografin förmedlar. Jag har i min jämförelse av Skärseld och Nattens barn fokuserat på identitet och genus. En gemensam beröringspunkt som jag valt att betrakta närmare är betydelsen av namn. Genom att göra en koppling mellan namn, identitet och genus försöker jag visa hur identiteten kan ses som en konstruktion. Dessutom har jag betraktat sambandet mellan genus och identitetskapande genom att undersöka hur Lords och Lovelace, båda med ett förflutet inom pornografin, i sina självbiografier förhåller sig till bilden av slampan. Självbiografier väcker i större utsträckning än ren fiktion frågan om sanning. Vad är sant, och hur definieras egentligen sanning? Hur skiljer man författaren från berättelsen, och måste man göra det? Att läsa Skärseld och Nattens barn var ett besvärligt projekt. Berättelserna, särskilt Skärseld, är fyllda med sanslösa och ohyggliga historier, och det är många gånger en oerhört plågsam läsning. Att analysera dem utifrån ett teoretiskt perspektiv, och betrakta dem utan att översköljas av känslor, var svårare än jag föreställde mig, och möjligtvis satte jag krokben för mig själv med mitt fokus på identitet kopplat till genus.