Får man verkligen svar som man frågar?

Transkript

1 tomas peterson Får man verkligen svar som man frågar? Jag föddes in i idrottsrörelsen och har alltid tillhört den. Men jag har aldrig varit särskilt intresserad av idrott i sig, förutom när det gäller fotbollen. Däremot har jag under de senaste årtiondena blivit alltmer intresserad och fascinerad av relationen mellan idrott och samhälle. Bakom idrottens regler återfinns alltid mer övergripande sociala regler för mänsklig samlevnad. Att idrottslig verksamhet utformas i och påverkas av den omgivande samhälleliga kontexten är ett grundläggande axiom i sociologisk idrottsrelaterad forskning. Som exempel kan nämnas att Norbert Elias och Eric Dunning i flera verk kunnat påvisa hur idrottens regler och förutsättningar har förändrats över tid som en följd av mänsklighetens sociala utveckling (Elias & Dunning 1986) medan Allen Guttman spårat tävlingsidrottens utformning i en allmän rationaliseringsprocess i det mänskliga samhället som det moderna kapitalistiska systemet möjliggjort (Gutmann 2004). Pierre Bourdieu har analyserat idrotten som ett klart avgränsat socialt fält, karakteriserat av ett utbud av idrottsutövning och sportkonsumtion som möter en viss form av social efterfrågan (Bourdieu 1990). Forskning om idrottens moraliska och normativa utveckling på elitnivå har inspirerats av Emile Durkheims analyser av social sammanhållning, moraliska band och moralens utveckling (Carlsson 2000). Idrotten har även studerats utifrån feministisk teori (Hargreaves 1994, Hedenborg 2008). Social psykologisk teori har använts för insiktsfulla studier av idrottens mikrokosmos (Brännberg 1998, Fundberg 2003, Andreasson 2007). Det gemensamma för alla dessa analyser är att de relaterar verksamheten till samhället. Lika viktigt är dock att anlägga ett inifrånperspektiv. Även om idrotten utformas och utövas mitt i samhället, lever den i många avseende sitt eget liv. Varje idrotts- 157

2 praktik har sina egna regler, normer och logiker. Det vägs, mäts och klockas, det tävlas och rangordnas. Till idrottslivet hör också samvaro, resor och täta relationer över generationsgränser. Kring träning och tävling skapas ofta hela miniatyrsamhällen med egna värderingar och praktiker. Man kan vara sämst i skolan men samtidigt kung i ishockeyrinken. Man kan vara lågutbildad, arbetslös och isolerad i samhället men samtidigt en uppburen föreningsledare. Många aspekter av det som sker inom idrotten förutsätter således att verksamheten analyseras inifrån och med utgångspunkt i idrottens egna premisser. En grundläggande utgångspunkt för analysen är således att idrotten måste betraktas som ett avgränsat socialt fält, identifierbart genom sin egen verksamhetslogik. Detta fält bestäms av ett antal faktorer såsom det omgivande samhällets dominerande institutioner (stat, marknad och civilsamhälle), strukturella faktorer (klass, genus, etnicitet m.m.) samt större samhälleliga processer (kommersialisering och professionalisering). Metodologiskt tar en analys av idrotten och samhället vad i idrotten som förklaras av idrotten självt och vad som förklaras av att idrotten är en del av samhället formen av ett ständigt fokuseringsskifte. Ju tydligare ett fokus blir, desto mer angeläget blir det att flytta detta fokus för att även se det andra, och relationerna dem emellan. För att ge några exempel på denna relation mellan idrott och samhälle skall jag ställa och sedan besvara fem frågor som handlar om relationen mellan idrotten och samhället. Det spontana svaret torde i samtliga fall vara nej, men låt mig få vända och vrida lite på saken så får vi se. 158 Tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle? Idrottsliga framgångar ges vanligtvis idrottsliga förklaringar. För det mesta finns också det största förklaringsvärdet på denna nivå. Men oftare än vad som sker idag kan man också bakom förändringar inom en idrottsgren se förklaringsmönster som gör att man måste sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang. All idrott utövas av samhällsmedborgare och under betingelser som skapas av samhället. Många av dagens rekordnoteringar vore otänkbara utan samhällets teknologiska utveckling tänk bara på stoppuret, glasfiberstaven, Formel 1-motorerna, kikarsiktet och plastskidorna. Vidare har den sociala organisationens utveckling

3 möjliggjort lagidrotternas effektivitetsutveckling. Att individen kan springa, hoppa och simma fortare för varje år beror på bättre träningsförutsättningar, träningsmetoder och bättre kunskaper om kosthållning men också på den medicinska utveckling som gör det möjligt att påverka kroppen i prestationshöjande riktning (på legala och illegala sätt). Elitidrottens inväxande i underhållningsindustrin via mediebevakningens snabba utveckling skapar också nya förutsättningar för idrottens utformning och innehåll. När klubb- och landslag i ett antal lagidrotter exempelvis bandy, volleyboll, handboll och fotboll började prestera på högsta internationella nivå från mitten av 70-talet, förklarades det med att vi hade fått fram ovanligt skickliga (manliga) tränare Anders Kristiansson, Håkan Sundin, Roger Carlsson och Bengt Johansson, Bob Houghton, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson. Men vad var det som de var skickliga på? Jag ser här en samtidighet i sättet att organisera lagspel. I mina analyser av svensk fotbolls utveckling (Peterson 1989, 1993, Billing & Franzén & Peterson 1999), där Bob Houghton och Roy Hodgsons betydelse står i fokus, försöker jag argumentera för att deras sätt att radikalt öka komplexiteten och effektiviteten i lagspelets organisering förutsatte att de hade kommit till rätt plats, vid rätt tidpunkt och med rätt budskap. Det gjorde de eftersom idrotten under efterkrigstiden hade påverkats av förändringar på en rad samhälleliga områden ideologiskt, organisatoriskt, utbildningsmässigt, ekonomiskt och socialt. Den gamla amatöridrotten hade omvandlats så långt att åtminstone elitfotbollsföreningarna var kapabla att låta engelsmännen verka i enlighet med sitt budskap om ökad professionalisering. Så tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle? Om vi tar bort ordet tråkig ur frågan blir svaret entydigt ja; idrott tyder på ett samhälle, eftersom att man kan tänka sig ett samhälle utan idrott, men man kan inte tänka sig idrott utan ett samhälle. Epitetet tråkig anspelar på att den strid mellan olika fotbollsfilosofier som följde på engelsmännens framgångar innehöll tydliga referenser till den samhällspolitiska debatten. Många av de argument som användes var klart färgade av klimatet i den politiska konjunkturen under andra delen av 70-talet, då folkhemsmodellen för första gången på allvar utmanades av nyliberalismen. Den eviga motsättningen mellan individ och grupp flätades in i beskrivningarna av vad striden 159

4 handlade om: grå, tråkig, kollektivistisk betongfotboll ställdes mot champagnefotboll med individen i centrum, lirarens klackar och tunnlar ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona offsidefällor och leken och improvisationen ställdes mot det datorstyrda och programmerade. Så fler än en debattör tyckte nog att den tråkiga svengelska fotbollens segertåg passade väl in i det tråkiga socialdemokratiska välfärdssamhället. 160 Bestämmer ditt stjärntecken din talang? Nisse Liedholm, som ju var dedikerad amatörastrolog, skulle nog ha svarat ja på den frågan. De flesta av oss andra skakar säkert på huvudet. Men stjärntecknen är knutna till när man är född på året, och det har i sin tur tydliga kopplingar till vad som betraktas som talang. I en femtonårig uppföljningsstudie (Peterson 2011) har jag tillsammans med ett antal kollegor följt årgång 1984 genom barnungdoms- och seniorfotbollen. Ett av de mest entydiga resultaten från studien är att biologisk ålder förklarar individuella framgångar inom fotbollsförbundets utbildningsverksamhet (13 19 år). Sett utifrån den selektionsstege som börjar med lokala zonläger, fortsätter med regionala läger, över de nationella elitlägren och vidare genom ungdomslandslagen påvisas att ju tidigare man är född på året, desto större sannolikhet att klara sig vidare till nästa steg. De skillnader som normalt uppstår inom en ålderskull, mellan den som är född tidigt respektive sent på året, kan uttryckas som skillnader i olika aspekter av mognad fysisk, psykisk, social etc. Vi vet att detta till exempel generellt medför bättre skolbetyg för de tidigt födda. Inom idrotten är det emellertid den fysiska mognaden som står i förgrunden enkelt uttryckt som höjd, bredd, tyngd och motorisk utveckling. Genom att förbundets selektionssystem startar vid tretton års ålder (när de medicinskt normala skillnaderna inom en ålderskull är som störst), genom att systemet är så effektivt och stängt som det är och genom att fysisk mognad inte påverkas av träning får den fysiska mognaden en näst intill absurd betydelse för fotbollens talangjakt. Vårt material tyder på att selektion utifrån fysisk mognad startar redan i föreningarnas barnverksamhet (5 12 år), att den redan har fått tydliga effekter vid 13 års ålder och att den fortsätter och förstärks på föreningsnivå upp till 16 års ålder. Ännu tyd-

5 ligare fungerar denna selektion inom förbundets utbildnings- och landslagsverksamhet (från lokala zonläger till och med ungdomslandslagen). Sammansättningen på seniorlagen är annorlunda. Framför allt sker det en dramatisk förändring i övergången mellan junior- och seniorspelare. Förmodligen beror detta, fysiskt sett, på att alla har växt färdigt och att de sent födda spelarna till slut kan konkurrera på lika villkor, vilket tidigare inte har varit fallet. Genom att selektera efter fysisk mognad, och genom att göra den avgörande in- och utsorteringen vid en tidpunkt då skillnaderna i fysisk mognad är som störst, verkar det som att fotbollen frivilligt avhänder sig stora delar av den talang som vid födelseögonblicket finns i varje ålderskull. De som har denna talang och är födda sent på året blir systematiskt missgynnade, förbigångna och mindre uppmuntrade inom verksamheten. En stor andel av dem kommer förr eller senare, som ett resultat av detta, att sluta spela fotboll. De som utsätts för denna utsortering, men som väljer att inte ge upp, har å andra sidan en jämförelsevis god prognos. Det är bland dessa, som får ta sig fram vid sidan av allfartsvägen, vi finner de som blir träningsnarkomaner och utvecklar ett mycket starkt tävlingspsyke, som knyter näven i byxfickan och bestämmer sig för att inte lita på de vuxnas bedömningar, som går sin egen väg och lär sig sätta långsiktiga målsättningar och envetet arbeta mot dem, det är bland dessa som vi tio år senare kommer att finna många av elitseriernas spelare. Men de har då inte blivit elitspelare tack vare svenska fotbollsförbundets utbildningsverksamhet, utan snarare trots denna. För var och en som inte ger upp finns det allt för många som gör det, tack vare det existerande selektionssystemet. Det motverkar således syftet att realisera all den fotbollstalang som finns inom varje ålderkull flickor och pojkar. Det strider också mot idrottens och samhällets målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sina egna förutsättningar. Paradoxalt nog kopplar det också stjärntecknen till talangbegreppet. Kan ett fält läcka? De senaste regeringarnas särskilda satsningar på idrottens barnoch ungdomsverksamhet Handslaget och Idrottslyftet har inneburit ett kraftfullt stöd till Sveriges största och mest aktiva 161

6 folkrörelse. Vem kan ha några invändningar emot det? Själv tycker jag att satsningarna har varit både bra och nödvändiga. Utom i ett avseende, och just på den punkten är jag så mycket mer kritisk. Det gäller det intensifierade samarbetet med skolorna, eller rättare sagt de projekt som utspelar sig på schemalagd skoltid. Skol dagen tillhör skolan, inte föreningsidrotten. Här korsas plötsligt två sociala fält i Bourdieus mening, två fältlogiker, med en rad principiella problem som följd. Enligt Bourdieu borde fältens korsande ge upphov till en rad problem eftersom de är konstituerade på olika sätt. I vårt fall finns det en rad viktiga principiella skillnader mellan skolan och föreningsidrotten (Bourdieu 1997). Skolan är en av de centrala statliga apparaterna medan föreningsidrotten är en folkrörelse inom det civila samhället. Som statlig apparat är skolan en byråkrati med detaljreglerad verksamhet (läroplan) och undervisningen ges av professionell personal. Skolans verksamhet vilar också på ett av samhällets få kvarvarande obligatorium skolplikten. Barn- och ungdomsidrotten bedriver en verksamhet som i dessa avseenden är skolans motsats. Varje förening har rätt att självständigt tolka de verksamhetsidéer Riksidrotts förbundet står för, nästan all verksamhet bygger på ideellt arbete, den peda gogiska utbildningsnivån är generellt sett låg och verksamheten bygger på frivillighet. Trots att det som står i centrum kallas idrott är förutsättningarna således vitt skilda för skol- och förenings idrotten. Samma ord har olika innebörder beroende på vilket fält man rör sig. I en studie av de fjorton handslagsprojekt som genomfördes på schemalagd skoltid i Malmö kommun höstterminen 2005 och vårterminen 2006 (Peterson 2007) bekräftades min skepsis. Verksamheten nådde hälften av Malmös skolor, men endast en minoritet av eleverna. De flesta elever som berördes fick ta del av föreningarnas ordinarie verksamhet. Endast i tre av projekten kunde jag finna en utformning som påminde om de nya pedagogiska former som RF:s instruktioner till föreningarna talade om. Vad projektet ersatte på skolschemat varierade en del av den ordinarie skolundervisningen, ordinarie idrottstimmar, förlängd skoldag, timmar till förfogande, Elevens val, tematimmar, timmar avsatta för hälsa och kost. Handslagets konsekvenser för nyrekrytering till föreningarna kan sammanfattas med att det kom färre än vad jag hade trott. Endast två av projekten ansåg att de både uppfyller målsättningen att alla skall röra sig mera och att 162

7 de nådde sådana som vanligtvis inte rör sig. Dessa två projekt var också de enda som vände sig till alla eleverna i den berörda skolan. Min slutsats blev att om Handslaget skulle bidra till att öka möjligheterna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt aktivitet utanför skolan, skulle temat utökat samarbete med skolorna inte omfatta projekt på schemalagd skoltid. Regeringarna vill ta föreningsidrotten till hjälp för att lösa skolans problem. Fältet läcker således i den änden och det är detta som gör skolprojekten så problematiska. Men läckan är också förutsättningen; med ett starkt idrottsämne hade denna verksamhet inte behövts. För att åtgärda det övergripande problemet, att våra barn och ungdomar rör sig för lite, borde regering och riksdag istället satsa på att stärka skol idrottsämnet: utöka timantalet, se till att det finns behöriga lärare och adekvata idrottslokaler på varje skola, ge ämnet ett kvalitativt bättre och mer allsidigt innehåll, kanske skall man endast ge betyg på de teoretiska delarna i ämnet. Det positiva som handslags- och idrottslyftsprojekten har att tillföra idrottsämnet bör således in arbetas i läroplanerna, skolan bör ha det juridiska och peda gogiska ansvaret för dem och de skall erbjudas alla elever på samma villkor. Från en sådan styrkeposition skulle idrottslärarna sedan också kunna bli motorer i ett arbete för att elevernas fysiska aktivitet blir hela skolans angelägenhet. Skolan skulle också utifrån en sådan position kunna etablera ett omfattande samarbete med föreningsidrotten, men på sina egna villkor, utan att det läcker. Kan det finnas kontrakt som bara gäller om man inte skriver ned dem? Muntliga kontrakt är inte ovanliga och i många fall är de lika giltiga som om de vore nedskriva. Inom idrotten gällde länge ett handslag lika bra som namnteckningar på ett papper. Men kontrakt som bara gäller under förutsättning att de inte skrivs ned? Enligt idrottsstödsutredningen (Peterson & Norberg 2008) är den svenska idrottspolitiken baserat på ett sådant. Utgångspunkten är att det finns en grundläggande konfliktdimension som alltid uppstår när staten beviljar statsbidrag till ideella organisationer. Problemet kan sammanfattas som en motsättning mellan statens behov av att styra offentliga medel och idrottsrörelsens intresse av 163

8 självbestämmande. Statens stöd till idrottsrörelsen inrymmer ett demokratiskt dilemma. Styrning i den statliga bidragsgivningen kan endast ske på bekostnad av idrottsrörelsens oberoende. Samtidigt kan frånvaro av styrning få till följd att statens politik inte efterlever de mål som riksdag och regering beslutat om. Oavsett hur staten följaktligen väljer att agera, leder politiken således till att grundläggande ideal i det svenska demokratiska systemet både uppmuntras och utmanas. Hur har då staten och idrottsrörelsen lyckats hantera spänningen mellan statlig styrning och föreningsfrihet? Här är svaret att båda parter alltid betraktat det statliga stödet utifrån föreställningen om ett partnerskap. Vissa delar av detta partnerskap blev tidigt formaliserade, framförallt via utförliga regleringsbrev. Andra inslag fick istället karaktären av vaga eller outtalade förväntningar. Tillsammans har de dock skapat vad som närmast är att betrakta som ett implicit kontrakt mellan staten och idrottsrörelsen. Staten har av respekt för idrottsrörelsens självständighet undvikit mer långtgående styrning men däremot varit noga med att uttrycka sina förväntningar på att idrottsrörelsen ska bedriva en samhällsnyttig verksamhet. På motsvarande sätt har idrottsrörelsen fått relativt stora möjligheter till självbestämmande men samtidigt tvingats acceptera att förekomsten av statligt stöd även öppnat upp för en dialog med staten om innehållet i idrottsrörelsens samhällsnytta och egenansvar. Båda parter har följaktligen accepterat det implicita kontraktets dubbla karaktär av rättigheter och skyldigheter, av frihet under ansvar. Det finns således i båda parters legitima intressen inslag som strider mot den andra partens legitima intressen. I det ögonblick ett kontrakt skulle skrivas ned, skulle obönhörligen den ena parten få överhöghet över den andre och det tysta, underförstådda skulle sluta att fungera. Så den statliga idrottspolitiken bygger på ett kontrakt som aldrig skrivits ned. Å andra sidan har det fungerat utmärkt i snart hundra år. Kan man starta ett företag utan att vilja gå med vinst? I ett modernt samhälle består varje sektor av ett antal organisationer eller byråkratier. Som exempel finns inom den offentliga sektorn vården och skolan, inom den privata sektorn finns mark- 164

9 naden och inom den ideella sektorn finns organisationer som Riksidrottsförbundet. Varje organisation/byråkrati är uppbyggd och fungerar enligt sin egen, unika logik. Jag har tidigare använt Bourdieus fältmetafor för att uttrycka samma sak att det som händer på ett fält endast kan förstås utifrån detta fälts egna förutsättningar. I det sammanhanget gällde det en mycket stark påverkan från ett socialt fält idrottens över till och in på ett annat skolans. Det läckage som gjort denna påverkan möjlig uppstår i de flesta andra fall inte. Istället formuleras ofta samhällskritik i termer av att dessa organisationer är stängda emot varandra och tvingar samhällsmedborgaren att vandra mellan dem för att ständigt hänvisas vidare (som en rundgång). Det finns emellertid ett både upplevt och uttryckt behov av aktörer som kan agera i institutionella mellanrum, det vill säga mellan dessa organisationer både inom samma sektor och mellan olika sektorer som exempelvis den offentliga verksamhet och den privata arbetsmarknaden. Allt oftare talas det om sådana aktörer - individer, föreningar eller företag och deras verksamhet som finns i mellanrummen i termer av social innovation och socialt entreprenörskap. Ibland tar organisationer och byråkratier själva initiativet till sådan verksamhet. Utvärderingarna av Handslaget och Idrottslyftet har gett vid handen att det finns ett antal projekt som kan karakteriseras som socialt entreprenörskap (Hedenborg et al. 2012, Peterson & Schenker 2015). Utgångspunkten för denna definition är en diskussion om gränsöverskridandet. Bestämningen utgår också ifrån en förståelse för hur idrottsrörelsen är relaterad till andra delar av samhället. Ottesen och Ibsen (1999) har förenklat beskrivit hur aktiviteter organiseras i samhället. Idrottsrörelsen är en del av den ideella sektorn som angränsar till den offentliga, den kommersiella och den civila sektorn. De sociala ordningarna är i sin tur åtskilda genom sociala dimensioner: offentlig privat, profit nonprofit, och formell informell. Dessa projekt, som lyckats med att skapa en ny och originell verksamhet, uppvisar det gemensamma problemet att verksamhetsformen befinner sig och verkar i gränslandet mellan samhällets olika sektorer. Det har inneburit att man för att kunna bedriva den verksamhet man tror på har varit tvungna att på ett kreativt sätt komponera ihop relationer som inte tidigare funnits och kor- 165

10 sat gränser som inte självklart ska korsas. De har skapat nya verksamhetsformer, vilket är en viktig förutsättning för att nå grupper av barn och ungdomar som av olika anledningar står utanför idrotten, men som kan uppleva projektens verksamhet som tilltalande och tillgänglig. Kortfattat följer här en teoretisk grundbestämning av idrott och socialt entreprenörskap: 1. socialt entreprenörskap inom idrotten karakteriseras av en verksamhet som korsar gränser mellan samhällets olika sektorer. 2. Detta korsande av gränser medför att analysen av socialt entreprenörskap inom idrotten grundar sig på ett konfliktperspektiv. 3. socialt entreprenörskap inom idrotten använder idrotten som medel, inte som mål. 4. Det sociala inom idrottens sociala entreprenörskap är definierat utifrån statens mål för idrottsverksamheten, och har samma innehåll som begreppet föreningsfostran. 5. i socialt entreprenörskap används pengarna (vinsten) som medel, inte som mål. Vad som räknas till det sociala i projektens sociala entreprenörskap kan således definieras utifrån statens mål för idrottsverksamheten. Målen handlar om att öka det livslånga intresset för och möjligheterna till motion och idrott, främja god hälsa och integration genom idrott, främja en jämställd idrott och god etik samt motverka doping. Vidare ska verksamheten bedrivas ur ett barnrättsperspektiv. Så ja, bland dessa projekt finns exempel på företag som har startats utan att motivet har varit att skapa vinst. Åtminstone inte för vinstens egen skull. 166 Avslutning Så får man verkligen svar som man frågar? Idrotten är en del av samhället men lever samtidigt sitt eget inre liv. Som jag har försökt visa ger vare sig frågorna eller svaren oss någon entydighet. Ska man peka på något som till slut och oåterkalleligen skiljer idrotten från samhället är det idrottens absoluta karaktär. För den

11 engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer den både leken och allvaret, rationaliteten och spektaklet. Tävlingen innehåller det oförutsägbara, spänningen, engagemanget. Resultatet innebär det absoluta, oemotsägbara; etta, tvåa eller sist, vinst, förlust eller oavgjort. Idrotten erbjuder således både den absoluta otryggheten och den absoluta tryggheten, till skillnad från resten av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera. 167

12 Referenslista Andreasson, J (2007): Idrottens kön: genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Billing, P & Franzén, M & Peterson, T (1999): Vem vinner i längden? Hammarby IF, Malmö FF och svensk fotboll. Lund: Arkiv förlag. Bourdieu, P (1990): In other Words. Stanford University Press. Bourdieu, P (1997): Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos. Brännberg, T (1998): Bakom kulisserna: en socialpsykologisk studie av en idrottsförening. Floda: Zenon förlag, Carlsson, B (2000): Excitement, Fair Play and Instrumental Attitudes. Images of Legality in Football, Hockey and PC-Games. Lund Series in Sociology of Law no. 10. Elias, N & Dunning, E (1986) Quest for Excitement. Sport and Leisure in the Civilising Process. Oxford: Basil Blackwell. Fundberg, J (2003): Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlssons Guttman, A (2004): From Ritual to Record The Nature of Modern Sports. Columbia University Press. Hargreaves, J (1994): Sporting females. Critical issues in the history and sociology of womens sports. London: Routledge. Hedenborg, S (2008): Arbete på stallbacken: nittonhundratalets svenska galoppsport ur genus- och generationsperspektiv. Malmö: idrottsforum. org. Hedenborg, S & Jonasson, K & Peterson, T & Schenker, K & Tolvhed, T (2012): Utvärdering av Idrottslyftet: Svenska Ridsportförbundet, Svenska Klätterförbundet, Svenska Orienteringsförbundet, Svenska Simförbundet och Svenska Taekwondoförbundet. Riksidrottsförbundet. Johanneshov: MTM, Digital talbok (DAISY 2.02). Peterson, T (1989): Leken som blev allvar. Halmstads Bollklubb mellan folkrörelse, stat och marknad. Lund: Arkiv förlag. Peterson, T (1993): Den svengelska modellen. Svensk fotboll i omvandling under efterkrigstiden. Lund: Arkiv förlag. Peterson, T (2007): När fälten korsas om Handslagsprojekt på skoltid. Riksidrottsförbundet. Peterson, T & Norberg, J.R (2008): Föreningsfostran och tävlingsfostran. En utvärdering av statens stöd till idrotten. Betänkande av Idrottsstödsutredningen. SOU 2008:59. Peterson, T (2011): Talangutveckling eller talangavveckling? Stockholm: SISU idrottsböcker. Peterson, T & Schenker, K (2015) KIOSK (forthcoming). 168