Krigaren och valkyrian

Transkript

1 Krigaren och valkyrian Rika vikingatida män och kvinnor på gravfältet Gällungs i Väskinde på Gotland Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2014 Dennis Bernhus Handledare: Anders Carlsson

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Kort om ryttargraven och kvinnograven Syfte Frågor Metod Teori 2 2. Ryttargraven och kvinnograven Ryttargraven Kvinnograven Jämförande studie Relation till Gällungs gravfält Kort om Gällungs gravfält Andra gravar på Gällungs gravfält Jämförande studie Gällungs gravfält i relation till Väskinde socken och kyrkplats Det närliggande området Väskinde kyrka Eliten på Gotland Andra ryttargravar på Gotland Ryttaren och valkyrian Sammanfattning Referenser 30 Abstract: In this essay I will try to understand the elite graves in Gällung s burial ground in Väskinde parish. This will be achieved through a comparison with the elite graves from the burial grounds with the rest of Gällung s burial grounds, as well as chosen examples from the surrounding countryside on Gotland. By comparing the graves with other graves of similar type, similarities and differences will emerge. Based on this, this thesis proposes that an elite vision was tied to these burials. Omslagsbild: Valkyria som hämtar den döde krigaren. En fiktiv bild ritad av mig själv med inspiration av ett flertal bilder från Google bilder, sökt på valkyria, vikingakrigare.

3 1. Inledning 1.1 Kort om ryttargraven och kvinnograven Jag har valt att skriva om en ryttargrav från Väskinde socken på Gotland. Det har inte forskats så mycket om ryttargravar på Gotland. Därför skulle jag vilja lyfta fram det ämnet så man kan få en bredare och djupare bild av ryttargravar. På hösten 1973 utgrävdes en liten del av Gällungs gravfält i Väskinde socken på Gotland. Denna del av gravfältet låg på en svingård där grisarna hade härjat runt och bökat upp en massa sten, vilket ledde till att mycket av gravfältet förstörts. Man upptäckte ett ringspänne i brons som legat oskyddat i solen. Detta ledde till den arkeologiska undersökningen av gravfältet som leddes av Mats Lundgren. På denna del av Gällungs gravfält hittades ett tjugotal anläggningar från vikingatid. Hälften av gravarna på gravfältet var skelettgravar (Eriksson 2012:2). Bland dessa var det en som utmärkte sig, enligt Mats Lundgren som var ansvarig för utgrävningen. Det var en ryttargrav med anläggningsnummer 8. I graven låg det en beväpnad man med en betslad häst. Den typen av gravar är ovanliga på Gotland och endast ett fåtal har undersökts (Eriksson 2012:3). Förutom denna rapport från den arkeologiska utgrävningen har jag hittat en uppsats i en påbyggnadskurs om ryttargravar på Gotland från Uppsatsen diskuterar om det skulle gå att avläsa något samband mellan ryttargravarna på Gotland och ett troligt ledande socialt skikt i det gotländska samhället (Ziefvert 1992:1). Det finns också en katalog som är skriven på tyska Die Wikingerzeit Gotlands, den handlar om fynd och gravar på Gotland. Boken består av fyra delar där varje del är uppdelad i två delar. Del I och II är bilder av fynd, del III:1 och III:2 är text och del IV:1 och IV:2 är en katalog över varje socken och gravfält på Gotland (Thunmark-Nylén 1998, 2006, 2000). Det lilla antalet publikationer bidrar till att jag anser att det inte har forskats tillräckligt mycket om ryttargravar på svenska. Förutom denna ryttargrav så fanns det en annan intressant grav med anläggningsnummer 2 som jag skulle vilja undersöka. Det var en kvinnograv med mycket rika gravgåvor (Eriksson 2012:8). Det får mig att undra om denna man och kvinna kunnat ha någon koppling? Syftet med uppsatsen är att försöka förstå relationen mellan elitgravarna och Gällungs gravfält. Sedan undersöks vad det finns för relation mellan Gällungs gravfält och landskapet. Där tittar jag först närmare på närområdet och Väskinde socknen i sin helhet, för att sen 1 Figur 1: Gotland med Väskindes geografiska läge utmarkerat. Karta hämtad från FMIS

4 försöka gå bredare och jämföra Väskinde socken med andra platser på Gotland. Uppsatsen kommer vara uppdelad i fyra huvudkapitel där varje kapitel ska besvara en av mina huvudfrågeställningar. 1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att förstå elitgravarna på Gällungs gravfält i Väskinde socken i relation till Gällungs gravfält och den omgivande bygden på Gotland under 900-talet. 1.3 Frågor Vilka var mannen och kvinnan i gravarna och vilken var deras relation till varandra? Kan de ha känt varandra, om så, kan de varit släkt eller kan de ha varit gifta? Vad för relation har elitgravarna till Gällungs gravfält? Vad har Gällungs gravfält för relation till den omgivande bygden? Tillsammans med de andra ryttargravarna på Gotland, kan man se något tecken på att dessa gravar skulle ha tillhört en elit? 1.4 Metod I denna uppsats har jag arbetat efter en komparativ kronologisk metod där jag har börjat jämföra på en mikronivå som sedan byggs på med jämförelser på en lokal och regional nivå. Genom denna jämförelse har elitgravarna på Gällungs gravfält i relation med den omgivande bygden på Gotland under 900-talet diskuterats. Först ska jag titta nära på två specifika rika gravar vara av ena är en ryttargrav och den andra en kvinnograv, dessa två gravar ligger på Gällungs gravfält. Ryttargraven och kvinnograven ska jag sen jämföra med andra gravar på Gällungs gravfält för att se vilka av gravarna som kan ha någon koppling med dessa två. För att sen sträcka mig utåt och jämföra andra ryttargravar på Gotland. Jag ska även undersöka den omgivande bygden i Väskinde socken och dess kyrka, för att se vad för slags samband det kan finns och om kontinuitet kan spåras. Kan det här ha varit en slags elit som begravts på detta sätt och kan de ha legat en storgård här? 1.5 Teori Många har forskat om vikingatid på Gotland, men få har uppmärksammat de ryttargravar som finns och dess speciella struktur som verkar ligga över dem på Gotland. Detta är något som jag ska försöka göra. I första hand kommer jag att koncentrera mig på ryttargraven på Gällungs gravfält och den rika kvinnograven. Jag kommer försöka titta närmare efter en elitideologi och personliga relationer genom att undersöka utvalda gravar och dess gravgåvor 2

5 från Gällungs gravfält i Väskinde socken. Dessa kompletterar jag med jämförelser på regional och global nivå inom Gotland. Jag kommer nu ta upp några teoretiska föregångare som jag har använt mig av. Mats Lundgrens arkeologiska rapport från utgrävningen (renskriven av Eriksson 2012), har varit väldigt användbar för att kunna identifiera de gravar som jag ska undersöka på Gällungs gravfält. Thunmark-Nylén har skrivit Die Wikingerzeit Gotlands, som är på tyska. Den handlar om fynd och gravar på Gotland, där det går och hitta nästan alla gravar som finns på Gotland. Boken består av fyra delar där varje del är uppdelad i två delar. Del I och II är bilder av fynd, del III:1 och III:2 är text och del IV:1 och IV:2 är en katalog över varje socken och gravfält på Gotland (Thunmark-Nylén 1998, 2006, 2000). Anders Carlssons två böcker Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog 1983 och Vikingatida ringspännen från Gotland. Text och katalog Tar upp alla djurhuvudformiga spännen och Ringspännen som har hittats under vikingatid på Gotland. Dessa har varit till stor användning i att kunna kartlägga gravarna jag tar upp i en relativ kronologi. Jag har använt mig av Anders Carlssons periodindelning av vikingatiden med hjälp av dessa dräktspännen. För att sen kunna jämföra och se vad de har för relationer och om det finns någon elitideologi med varandra med hjälp av en del av gravgåvorna. Susan Ziefvert har skrivit en uppsats i en påbyggnadskurs om ryttargravar på Gotland 1992 denna uppsats diskuterar om det skulle gå att avläsa något samband mellan ryttargravarna på Gotland och ett troligt ledande socialt skikt i det gotländska samhället (Ziefvert 1992:1). Denna uppsats har jag använt mig av för att kunna jämföra ryttargraven på Gällungs gravfält med de andra som finns på Gotland, då Ziefvert tar upp lite om alla de ryttargravar som hittats på Gotland. För att knyta ihop denna kandidatuppsats så har jag utgått från en elitideologi och tittat närmare på storgårdar och byggandet av kyrkorna. Där har bland annat Andréns verk Vem lät bygga kyrkorna på Gotland? Saga och sed, samt Carlssons bok Tolkande arkeologi och svensk fornhistoria. Från stenålder till vikingatid varit till hjälp. 3

6 2. Ryttargraven och kvinnograven 2.1 Ryttargraven På ett undersökt gravfält 1973 fann man ett tjugotal skelettgravar. En av dessa skelettgravar utmärkte sig mer än de andra. Det var graven med anläggningsnummer 8. I en 4x2 meter rektangulär stenpackning och 0,5 meter ner i jorden låg det en man begravd tillsammans med sin häst. Graven var orienterad i en NV-SO riktning med huvudet åt SO. Detta var en så kallad ryttargrav och endast ett fåtal ryttargravar har undersökt på Gotland (Eriksson 2012:3). Figur 2: Översikt av ryttargraven med orientering. Vid ryttarens fötter ligger hästen (Eriksson 2012:11). Figur 3: Ryttargraven när den är framrensad. Foto av Mats Lundgren (Lundgren 1975:144). Förutom sin häst hade mannen med sig rika gravgåvor ner i graven. De bestod av en Figur 4: Huggkniv (Thunmark-Nylén 1998:179) huggkniv som var upphängd på ett bälte med ett hängknippe (Lundgren 1975:144). Huggkniven var ett eneggat kortsvärd av en längd på 38,2 cm. Svärdet låg i en slida av läder som var täckt med ornamentik och med bronsnitar fastnitade. Hängknippet har ett T instansat, troligtvis borde detta T stå för en torshammare (Burman 1998:13). På vänster axel låg det ett Figur 5: Hängknippe med ett T instansat. Foto kraftigt ringspänne i brons på 10 cm i diameter med från SHM:s hemsida. 4

7 en godstjocklek på 1,5 cm (Lundgren 1975:144). Ringens översida har slingrande linjeornering med punktrader och 12 runliknande tecken. Ringspännet har facetterade ändknoppar och har en flat sexkantig ring. Nålen på spännet är av typen djurhuvudformig av rund ten med en tillplattad upprullning som är ornerad med sex längsgående streck (Burman 1998:13). I Anders Carlssons Vikingatida ringspännen från Gotland är detta en FAC:S, sex:a, IV (Carlsson 1988:261). Detta står för spännets typbeteckning, följt av nål-typ (Carlsson 1988:109). Vid hans vänstra lår låg det en väldigt stor kam med järnringar fästa med järnbeslag i varje ände, det är en hästkam med tanke på storleken. Bredvid hästen låg det en trolig lansspets på 0,5 meter. Hästen var betslad och tre stora nitar påträffades vid Figur 6: Hästens betsel (Thunmark-Nylén 1998:265). buken (Lundgren 1975:144). När de rensade fram skallen och axelpartiet på mannen, som var väldigt skadat av rötter, framkom det mest intressanta i anläggningen. Det var tunna oerhört sköra bandfragment som visade sig vara silvertrådsbrodyr. Banden gick i två slingor runt huvudet där de möttes vid bakhuvudet och korslades i nacken för att sedan gå ner under öronsnibbarna på båda öronen. Bandet på axlarna var av en annan typ och fortsatte ner på halva överarmen där det tillslut slingrade sig runt om armen. Bandet på huvudet är av en mer ovanlig konstruktion där man på en tunn textiltråd har spunnit en silvertråd som är 0,05 mm vilket gjorde att tråden då blev ungefär 0,2 mm tjock. Man använde sig troligen av en knypplingsteknik för att sätta ihop de 41 stycken silveromspunna trådarna för att sen fläta ett band. På spiralsilverbandet på axlarna Figur 7: Silvertrådsbrodyr på ryttarens kranium (Eriksson 2012:3). 5

8 har man använts sig av en variant av diagonalflätning i tillverkningen. Hur man gör denna typ av flätning finns beskriven i Birka III av Agnes Geijer. Trådtjockleken på de båda banden är ungefär 0,2 mm och bredden är 11 mm (Lundgren 1975:144ff). Förutom de tunna textiltrådarna i silverbanden så har det inte påträffats några textilrester i graven men enligt Mats Lundgren så kan de här fynden tyda på att mannen har burit en Figur 8: Silvertrådsbrodyr i förstoring (Lundgren 1975:145) kortärmad jacka av tunt material för att kunna uppmärksamma spiralsilverbandsdekoren. Han borde också ha haft en mössa eller hätta med nederkanten prydd av flätande silverband. Till detta bör han ha haft en grov mantel så att den skulle kunna bäras upp av det tunga ringspännet (Lundgren 1975:145). På detta sätt kan man ana hur mannens klädsel har sett ut men man måste räkna med att spekulationerna är hypotetiska. Något som inte nämnts tidigare i några rapporter är att i den osteologiska undersökningen av benmaterialet så hittade man benfragment, ett barn av cirka 5 års ålder (Jonsson 1997:5). Med hjälp av ringspännet ska jag försöka göra en någorlunda datering av ryttargraven. Detta förenklas med hjälp av periodindelningen på de djurhuvudformiga spännena i kvinnogravar som Anders Carlsson har gjort i boken Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid (1983), så att de olika typkombinationerna inom ringspännena kan utgöra basen för en relativ kronologi för ringspännena. Man kan anta att detta kommer ge ett bra underlag för datering. (Carlsson 1988:57). Detta är något som jag inte har utrymme att beskriva i detalj hur Carlsson kommit fram till sitt resultat. Som jag har nämnt tidigare så är detta ett ringspänne av typen FAC:S, sex:a vilket faller in inom period B/C, e.kr. där de flesta av de i den här perioden tillhör den senare delen (Carlsson 1988:69f). Med tanke på att en betydligt större del av ringspännena i period B/C tillhör period C, och de flesta med facetterade ändknoppar eller ringspännen med sexkantigt tvärsnitt tillhör period C, så kan jag dra slutsatsen att ringspännet i ryttargraven tillhör denna del av perioden, eftersom det har nära anknytning till ringspännena i period C, e.kr. (Carlsson 1988:71). En annan sak som stärker teorin att detta spänne skulle tillhöra period C är tabell 17 i Carlssons bok. Av tio ringspännen av typen FAC:S, sex:a i tabell 17 funna i gravar på andra gravfält på Gotland så är det bara två som tillhör period A/B och resterande period C alltså 900-talet (Carlsson 1988:59). 6

9 2.2 Kvinnograven Den andra elitgraven på detta gravfält som jag tänkte undersöka var graven med anläggningsnummer 2. Det var en kvinnograv med mycket rika gravgåvor. Denna grav var av typen rund stensättning och hade en diameter på cirka 5 meter och täckt med stora stenar. Under ytan hittades en avvikande kista på 3,10x1,6 meter i ett kistschakt på ungefär 0,8 meters djup och som låg i en orientering på N-S riktning med huvudet troligt mot S. I kistschaktets botten var det flata hällar och kring kanterna var det kantställda hällar (Eriksson 2012:8). Figur 9: Översikt av kvinnograven med orientering. En rektangulär stenpackning i en äldre rund stensättning (Eriksson 2012:8). Djupt ner i kistan låg det ett välbevarat kvinnoskelett. Skelettet låg på rygg med armarna längs sidorna och med raka ben. Mitt på kvinnans bröst låg det ett ryggknappsspänne i brons. Figur 10: Planritning över kvinnograven (Eriksson 2012:8). Ryggknappsspännet har en bred båge med en stor rund knapp och en fyrkantig fotplatta med fem runda knoppar fastnitade. Runt plattan finns det nio flata knoppar med en rundad topp som är försedda med silverbleck i två rader. Ena sidan av bottenplattan har ett trearmat silverbleck som är omgivet av en tvinnad silvertråd där blecket har ett ornerat stansat mönster. Den stora knappen på bågen har fyra likadana knoppar som fotplattan där det går en tvinnad silvertråd mellan dem, med tvärstreck ornerade i två rader. Bågen har en ornering av längsgående och tvärgående streck med stansade kvadrater. På andra sidan bågen är det en platta med ett silverbleck som täcker hela plattan och ornerad på samma sätt som fotplattan. På fotplattans undersida finns nålen. Ryggknappsspännet har en längd på 10,9 cm, bredd på 3,8 cm och en höjd på 4,2 cm (Burman 1998:5f). 7

10 Figur 11: Ryggknappsspännet på kvinnans bröst (Thunmark-Nylén 1998:50). Vid mitten av kvinnans högra överarm låg det ett djurhuvudformigt spänne i brons. Vad jag räknat i fyndförteckningen så fanns det fem stycken djurhuvudformiga spännen i kvinnans grav men två av dem saknades i fyndförteckning. Det ena låg på liknande sätt fast på motsatta sidan av kvinnan. Ett tredje spänne låg bakom huvudet strax ovanför. Alla är i brons och de tre med fyndförteckning har en fastnitad bottenplatta med nål. Dessa tre skiljer sig lite i ornamentiken där två av dem har punktornamentik. Den utan har fyra fält med palmetter, med en silverbelagd nos. Alla är nästan i samma storlek med en längd på 5 cm, 5,25 cm och 5,3 cm, bredd på 3,5 cm förutom en av de med punktornamentik som är 3,7 cm bred. De med punktornamentik har en höjd på 2 cm och den med silverbelagd nos har en höjd på 2,5 cm (Burman 1998:5ff). På varsin axel låg det en dräktnål i brons med punktcirkelornamentik med nålspetsen uppåt mot huvudet. Längden på dessa var 8,1 cm och 8,6 cm. Strax under ryggknappsspännet låg det 25 olika pärlor. Där de flesta var i glas i olika färger men det fanns även två i bärnsten och en i bergkristall. Alla pärlor i glas var flata men de två i bärnsten var konkava. Den i bergkristall saknar formbeskrivning i fyndförteckningen. Pärlornas diameter varierade mellan 0,9 cm till 2,4 cm med en höjd eller tjocklek på 0,4 cm till 2,15 cm. Det fanns även en pärla av silver som var rullad av silvertråd med ett hål i mitten som har en diameter på 0,8 cm och en höjd på 0,35 cm. Tillsammans med pärlorna låg det ett silhänge och ett skophänge. Silhänget var i brons med en urgröpt sida täckt med silver och en fördjupning täckt med ett lager av guld. Vid kvinnans vänstra armbåge låg det ett knivblad på 16 cm och en nyckel med delar av en bronskedja kvar i öglan på nyckeln. Runt hennes högra underarm fanns det en armring gjord av brons i runt tvärsnitt med något avsmalnande ändar som ligger i omlopp (Burman 1998:5ff). Det fanns också en halvmåneformad kam i graven med en längd på 15,5 cm och 3,7 cm hög gjord av ben bestående av tre delar som är ihopsatta med sex kopparnitar (Burman 1998:8). Figur 12: Kam i kvinnograven (Thunmark-Nylén 1998:194). 8

11 Precis som med ryttargraven så skulle man här kunna ta och titta på de spännen som finns för att försöka ge graven en någorlunda datering. Jag har tittat på de djurhuvudformiga spännena i kvinnograven. De två med punktornamentik är av typ 7 men nu finns det flera underkategorier inom varje typindelning. Enligt Carlsson så är de här typ 7:3 (Carlsson 1983:203) vilket placerar dem i period D: e.kr. (Carlsson 1983:73). Det andra djurhuvudformiga spännet med fyra fält av palmetter ingår i typ 5. Spänne med yttäckande djurornamentik eller sekundär geometrisk ornering i fyra sidofält, delad av en sidolist på varsin sida (Carlsson 1983:47). Även dessa är placerade i en underkategori vilken är av typ 5:3 (Carlsson 1983:203). Typen 5:3 går in under period C: e.kr. (Carlsson 1983:73). Detta kan säga att kvinnan i graven är från både period C och D. Där hon kan ha haft ett långt liv och sen dött under period D. Troligtvis är detta inte korrekt. Det troliga är nog att det enda djurhuvudformiga spännet i kvinnas grav från period C, har på något sätt har hamnat fel. Med tanke på att detta gravfält har varit väldigt stört så kan spännet under någon gång ha hamnat i kvinnans grav eller att kvinnan har begravts på en annan grav. Jag nämnde tidigare att två stycken spännen saknade fyndförteckning, detta kan hjälpa teorin att spännet av typ 5:3 skulle kunnat ha hamnat fel, vilket är troligt att dessa två också har gjort. Detta leder till att kvinnograven placeras in under period D 1000-tal. Kvinnan hade även på sig ett ryggknappsspänne i kombination med de djurhuvudformiga spännena. Detta stärker teorin att graven är från period D. Denna kombination sker endast under period D. Detta kan man se i Tabell 12 i Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid av Carlsson, med 4 fall fördelat på 144 individer som har undersökts (Carlsson 1983:89). Figur 13: Tabell 12 tagen ur Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid (Carlsson 1983:89). 9

12 2.3 Jämförande studie I detta stycke ska jag försöka göra en jämförande analys av elitgravarna. För att hitta likheter och skillnader för att sen se om jag kan finna om det finns något specifikt, där jag ska försöka dra allmänna slutsatser mellan dessa två elitgravar. Det finns flera likheter och skillnader dessa två gravar sinsemellan där en av de uppenbaraste likheterna ändå måste vara att dessa två gravar båda är skelettgravar och är väldigt rika på gravfynd. En solklar skillnad är att det rör sig om en mansgrav eller rättare sagt en ryttargrav kontra en rik kvinnograv. Utförandet av dessa två gravar skiljer sig där kvinnograven har en rund stensättning och begravd i en avvikande kista i N-S riktning medan mannen har en rektangulär stenpackning i en någorlunda lik orientering; NV-SO riktning. På figur 9 av kvinnograven ser man att det ligger en rektangulär stenpackning i en redan befintlig rund stensättning. Den rektangulära stenpackningen borde vara kvinnograven. Likadant är det med figur 2 då ryttargravens rektangulära stenpackning ser ut att tillhöra någon annans grav. Troligtvis kan det vara så att det är en senare grav som ligger ovanpå ryttargraven. Vilket gör att utförandet av dessa två gravar inte skiljer sig, då båda troligt är rektangulära stenpackningar. Båda dessa skelettgravar saknar orientering åt vilken riktning deras huvuden låg i. Det självklara vore att huvudet pekar mot söder vilket är det vanligaste bland skelettgravar på Gotland under period C och D, vilket man kan se på figur 2 som avbildar ryttargraven. Där ser man klart och tydligt att mannens huvud ligger i söder men det finns andra ryttargravar med samma orientering som har huvudet mot norr (Carlsson 1988:91ff). Detta gör att det inte går att stärka en teori om vilket håll huvudet ligger åt i kvinnograven när orientering saknas men man kan anta att det ligger i söder även hos kvinnograven. Tittar vi på vilka typer av fynd som de här två gravarna har så kan man se att de båda gravarna är rikare på gravgåvor än vad som brukar vara normalt. Båda har silverbroderier i väldigt skickligt utfört hantverk så troligtvis borde de ha haft tillgång till en hantverkare i bygden som kan ha tillverkat båda personernas föremål. Detta kan betyda att dessa personer har haft någon form av högre ställning i det sociala skiktet, tillhört en elit av något slag för att kunna ha makt och inflytande till en hantverkare av denna rang, som kan klara av att hantera tekniken dessa hantverk kräver. Tittar vi i gravarna så lutar det mot att dessa två personer har haft någon form av högre ställning men det säger mig inte om de skulle kunnat ha någon koppling till varandra. Mannens grav är äldre än kvinnans. Nu kan jag inte veta med hur många år men troligtvis är det en del. Detta behöver inte heller avfärda min fråga om de har koppling till varandra. Skulle de vara gifta så kan hon ha varit en yngre fru som levt ett långt liv efter att han dött men hon skulle även kunnat vara en dotter till mannen, vilket känns mer troligt eller vara ingift med mannens son. Med tanke på hängknippet som har en torshammare instansad så tyder detta på att han kan ha varit torsanhängare vilket många på Gotland var (Andrén 2012) och med en odalrätt så kan hans ägor då ha gått vidare i arv till sonen som sen gifter sig med denna kvinna. En annan sak som jag funderar på är kvinnans ryggknappsspänne. Kan detta ha varit en Frejasymbol? Det flammande smycket Brisingamen som kan ha tillhört en prästerlig dräkt och burits av en Freja-prästinna? Denna typ av smycke troddes varit en av de finaste prydnaderna man kunnat tillägna en nordisk gud och enligt Snorre var Freja den gudinna som låg närmast till för människorna. Enligt Birgit Arrhenius i Det flammande smycket så har det varken hittats 10

13 en fyndort eller något fyndsammanhang runt de ryggknappsspännen hon har undersökt på Gotland som kan ge någon antydan till anslutning till en kultplats vilket borde ha funnits om kvinnorna i gravarna nu burit det som en prästinna. Detta kan göra smycket till ett fristående föremål som dyrkats till Freja (Arrhenius 1962:96f). Detta är inget jag heller kan avfärda på grund av att jag inte har haft möjligheten ännu att leta efter en kultplats runt min kvinnograv. Då Freja inte bara var kärleksgudinnan utan också delade de fallna krigarna med Oden så gav man i hennes ära höga mäns hustrur namnet fru (Arrhenius 1962:96). En sak som är säker dessa två gravar sinsemellan är att de måste ha tillhört en elit och att de har ett samband med varandra, vad för samband återstår att se. 3. Relation till Gällungs gravfält 3.1 Kort om Gällungs gravfält Gällungs gravfält ligger beläget cirka 440 meter söder om Väskinde kyrka, enligt fornminnesregistret så ska här finns 560 anläggningar där 559 är stensättningar och ett röse. Dessa gravar ligger inom ett område på 350x50x140 meters yta i NNV-SSO riktning. Gällungs gravfält är ett av Gotlands största gravfält från vikingatid och har beteckning Gällungs 1:9 och fornlämningsnummer 65, Gällungs gravfälts terräng utgörs av betad tallskog på en flack sandjord (Eriksson 2012:5). De två gravar som jag har valt att undersöka ligger inom den västra delen, strax norr om en skogbevuxen del och gränsar till landsvägen mellan Väskinde kyrka och Bro kyrka. Den västra gränsen om gravfältet går precis där ryttargraven ligger. När Mats Lundgren kom till Gällungs gravfält så uppfattades gravfältet som stört av tidigare arkeologiska undersökningar. Den tidigaste vi vet om är på 1880-talet då F. Nordin undersökte 12 gravar grävde S. Söderberg ytterligare 15 gravar. I september 1951 gjordes en undersökning av antikvarien Erik B. Lundberg på grund av att det skulle grävas ner kablar från telegrafverket. Vid detta tillfälle så schaktades åtta gravar bort varav en stensättning med skelettbegravning och sju hällkistor med brandgravar. Hällkistorna låg under flat mark strax under torven, dessa var uppbyggda av tunna kalkstensplattor och saknade lock. Fynden som hittades bestod bland annat av bältesbeslag, söljor, krukskärvor, järnbeslag och dräktspännen som var gjorda i brons. Med hjälp av fynden så daterades hällkistorna till folkvandringstid och stensättningen till sen vikingatid (Eriksson 2012:6). Figur 14: Bild över Gällungs gravfält. Karta hämtat från FMIS. 11

14 3.2 Andra gravar på Gällungs gravfält Som jag har nämnt tidigare så leddes 1973 års arkeologiska grävning av Mats Lundgren men redan under sommaren så började antikvarien Malin Lindqvist vid Gotlands fornsal att rensa fram ett tiotal gravar. Det var inte förrän i augusti som Mats Lundgren tog över arbetet och var klar i december, där sammanlagt då ett tjugotal gravar undersöktes. Tolv av dem var skelettgravar i rektangulära eller runda stensättningar och fyra brandgravar kunde man hitta. Alla visade sig tillhöra vikingatiden. På en skattläggningskarta från 1697 så tillhör detta gravfält Björkomes ägor men efter laga skiftet år 1893 har marken tillfallit Gällungs (Eriksson 2012:6f). Dessa kartor går att hitta på lantmäteriets hemsida men är väldigt svåra att läsa och tyda. Jag ska försöka i nästa kapitel att gå in mer på detta. Jag hade nu tänkt titta på de andra gravarna på detta gravfält för att se om det finns något samband mellan mina två elitgravar och de andra gravarna på Gällungs gravfält. De jag tänkte titta närmare på är de som grävdes ut under samma utgrävning. Vad jag har nämnt förut så skulle det ha varit tolv skelettgravar och fyra brandgravar men om det är tjugo anläggningar som har grävts ut, så går detta antal inte ihop. Jag har räknat i anläggningsbeskrivningen och i den osteologiska förteckningen och kom fram till att det är elva skelettgravar och sju brandgravar, av dem som undersökts år De två resterande visade sig vara brandgropar med skärvstenshögar. Dessa två har anläggningsnummer 10 och 11. Kan det vara platsen för kremering av en del av gravarna? Det är inte heller alla gravar vars form går att avgöra om det har varit av en rektangulär eller en rund stensättning men de flesta är rektangulära stensättningar. Med tanke på hur stört detta gravfält var vid den arkeologiska undersökningen så är det inte konstigt om det var svårt att bedöma gravarnas utseende. En av dem med anläggningsnummer 15 tros sig kunna vara en triangulär stensättning och den med anläggningsnummer 14 ska ha varit en urnegrav. Denna kruka innehöll brända ben av en kvinna och djur. Krukan låg på en annan grav utan anläggningsnummer, på delar av en kvinnas ryggrad, delar av bäckenet, revbenen, nyckelben samt delar av kraniet. Troligtvis var denna grav orienterad i Ö-V med huvudet i Ö (Burman 1998:17). Av de gravar som fått en orientering så ligger de flesta i NV-SO riktning, där bara en ligger i N-S riktning och det är den rika kvinnograven. Graven med anläggningsnummer 17 ligger i en VNV-OSO riktning. Sen har vi urnegraven som jag nämnde ovanför. Av dessa tolv jag har en orientering på så har jag fått fram fyra gravars huvudplacering. Det är grav nummer 16 där huvudet ligger i SO, grav 20 i SSO, urnegraven och en grav som har två skelett där ena huvudet ligger i SV och det andra i SO (Burman 1998:9ff). Denna grav tycker jag är intressant och kommer ta upp mer om snart. Andelen gravar som är könsbestämda är tolv stycken, vilket gör det till lite mer än hälften av gravarna som undersöktes år De gravar som är kvinnogravar är de gravar med nummer 1, 2, 3, 7, 9, 12 och 14. De som är mansgravar är gravarna med nummer 3, 8, 13, 15, 16 och 17 (Jonsson 1997:1ff). Varför grav 3 är med på båda är för att det är två individer av olika kön i samma grav. Enligt den osteologiska undersökningen av Jonsson så ska en del av dessa gravar ha benfragment från barn och kvinna i yngre åldrar där grav 1 innehåller både ben från ett barn 12

15 och en vuxen så som ryttargraven också gjorde. Grav 9 hade ett välbevarat skelett, detta visade sig vara en flicka på ungefär sex år men tyvärr så saknades delar av kraniet, armarna, och av hand och fötter. Grav 12 var av en ung kvinna på 16 år. De andra gravarna som jag lyckats få fram ålder på är grav 3 där båda individerna var mellan år och kvinnan i graven var 172 cm, det är den enda grav jag hittat som haft en storleksbeskrivning på skelettet. Grav 13 var 25 år och grav 16 var 35 år (Jonsson 1997:1ff). Figur 15: Gravarnas placering på Gällungs gravfält med anläggningsnummer (Eriksson 2012:4). 13

16 Av dessa gravar så är det några jag tycker verkar mer intressanta i förhållande till kvinnograven och ryttargraven. Dessa gravar har antingen rika gravfynd eller vapen. Dessa gravar är 1, 3, 12 och 16. Där 1 och 12 är kvinnogravar, och 16 är en mansgrav medan grav 3 är av båda. Jag tänkte nu beskriva dem lite mer utförligt än vad som nämnts tidigare. Figur 16: Inzoomad del ur karta från den västra delen av Gällungs gravfält med de gravar jag valt att utforska. Grav 8 är ryttargraven, grav 1 graven med kvinnan och pojken, grav 2 den rika kvinnograven, grav 3 dubbelgraven och grav 16 den ensamme krigaren (se figur 15). Anläggning 1 är belägen i en NV-SO riktning med en rund stensättning på 5 meter i diameter med kantkedja och en stenpackning med en kista som ligger ytligt belägen. Kistans storlek är 4,10 x 0,75 meter, i kistan fann man både skelett och brända ben (Eriksson 2012:7). I Jonssons osteologiska förteckning så ska det varit skelett från kvinna och brända ben från en pojke i 8 års ålder (Jonsson 1997:1). Fynden i graven är bland annat djurhuvudformiga spännen, ringspännen, silformigt hänge, ringar i brons troligtvis för finger med tanke på storleken av ringarna, nyckel med kedja, remslöja, pärlor, knivar, yxa i järn, miniatyryxa och spjutspets med triangulärt tvärsnitt på 7,7 cm. Samt ett dosformigt spänne. Tyvärr saknas det fyndbeskrivning av det dosformiga spännet (Burman 1998:1ff). Man kan se vilka av fynden som borde ha tillhört kvinnan och vilka som tillhört pojken. Bland annat det dosformiga 14

17 spännet, de djurhuvudformiga spännena, pärlorna och nyckeln borde tillhört kvinnan. Vapnen borde vara pojkens, speciellt miniatyryxan. Kan den större yxan ha tillhört pojkens far som han har fått med sig ner i graven? Detta skulle alltså kunnat ha varit en grav med mor och son. Med de djurhuvudformiga spännena som är av typen 5:3 och 5:5 så kan man se att denna grav är från period C (Carlsson 1983:73). Precis som i anläggning 2 där en kvinna har gravlagts med olika typer av spännen kan man även här titta i Carlssons tabell 12. Där ser man att kombinationen med två djurhuvudformiga spännen och ett dosformigt spänne är vanligast under period C. Ungefär 30 % av de gravlagda bar denna kombination (Carlsson 1983:89). Detta kan stärkas av ringspännet som tillhör pojken är av typen FAC:S, sex:a, som också är från period C (Carlsson 1988:69f). Allt detta placerar in denna grav i 900-tal. Som jag nämnt tidigare så innehöll anläggning 3, två kistor i samma runda stensättning. Denna stensättning är fem meter i diameter med en jämn kantkedja. Innanför kantkedjan syntes två avlånga stenpackningar orienterade i NV-SO riktning. Den västra var en hällkista med kantställda stenplattor där ett skelett låg på rygg med armarna i kors över magen, raka ben där knä och fötter var tätt ihop, huvudet låg i SV riktning. På vänster axel låg det ett ringspänne, vid midjan på höger sida låg det en sölja i brons som var tvådelad. Strax bredvid söljan låg det en kniv på 15 cm med ett skaft av horn. Mellan höger fot och kistväggen låg det en yxa med en bred egg på 20 cm och ett tunt blad, på bladet hittades textilrester. Längst ner vid fotänden av kistan låg det ett knivblad (Burman 1998:9f). Det östra skelettet låg också på rygg men med armarna rakt längst sidorna och raka ben. Huvudet låg i SO riktning. Fynden i graven var ett ringspänne som låg vid halsens högra sida, ett lite mindre ringspänne på den andra sidan om halsen. Vid höften låg det en sölja med remdelare. Yxan låg vid högra knä och lårben. Längs underarmen låg det en kniv (Burman 1998:9f). I den osteologiska förteckningen så står det att ena skelettet är av en man och det andra av en kvinna men inte vilken av dem som är manligt eller kvinnligt. Av fynden så tycker jag det är svårbedömt att avgöra vilken som skulle vara det ena eller det andra, då jag tycker de här gravarna är väldigt lika. Tittar man på fynden så är dessa två gravar män. Det har hittats två djurhuvudformiga spännen men det nämns inte var dessa kommer från men man kan se på det ena att det är av typ 5 vilket gör den från period C 900-tal. Det har hittats ett silhänge som ska höra ihop med ena djurhuvudformiga spännet. Skulle det vara möjligt att det finns en tredje person i denna grav och då en kvinna? Däremot komplicerar ringspännena en trolig datering till period C, där ena ringspännet jag lyckats identifiera är av typen FAC:S, run, och det andra spännet är av typen DJU:VI/V, rak:c (Carlsson 1988:261). Det första av dessa två Figur 17: Ringspänne, typ DJU:VI/V, rak:c. Foto från SHM:s hemsida. 15 spännen är daterat till period D och det andra till period D/E men hör troligen hemma i period D (Carlsson 1988:73ff). Detta gör det svårt att placera denna anläggning till period C. Skulle det vara en tredje person i graven så tyder detta på att dessa tre gravar i samma anläggning inte är samtida. Det östra och västra skelettet med

18 ringspännena är mansgravar och då blir daterade till period D 1000-tal. Detta gör att jag kan sätta in de djurhuvudformiga spännena i kontext med en ytterligare tredje äldre störd grav, vilket blir då kvinnograven och period C 900-tal. I anläggning 12 låg den unga kvinnan på 16 år, baserat på kraniet (Jonsson 1997:9). Denna grav låg ytligt och saknade stensättning. Graven var väldigt rik på pärlor, cirka ett tjugotal, de flesta i glas, några bärnsten men en pärla var i guld, ¾ delar. Man fann också en pärlspridare i brons, delvis förgylld med ornamentik på den övre delen. Detta smycke förklarar mängden pärlor. Sen fanns det en del andra smycken så som silhängen och skopformiga hängen. Det låg också två bronsbleckbandsrullar i graven. Det mest intressanta i denna grav var ett romerskt silvermynt med huvud i profil och genomborrat med ett hål (Burman 1998:15). I februari 1992 inlämnades fynden som man hade hittat på Gällungs gravfält till Statens historiska museum. Vid detta överlämnande uppmärksammade Thunmark-Nylén runtecken på de två bronsbleckbandsrullarna. Den ena rullen är lite större än den andra och har en storlek på 2,1 cm hög, en diameter på 9 mm och i utbrett läge är den 4,5 cm. Där den mindre har en höjd på 14 mm, en diameter på 1 cm och i utbrett läge ca 8 cm. På den mindre av bronsrullarnas insida vid vänstra kanten finns ett inristat tecken som är 1,2 cm högt. Detta är troligt en bindruna bestående av tre till fyra tecken. Under syns spår av ett rutmönster (Snædal 2004:7f). På den större rullen hittades en runristning på bleckets utsida fördelat på tre rader samt på insidan. Dessa runor är väldigt grunda och nötta där ett fåtal gick att typbestämma. Man röntgenundersökte blecket för att kunna få fram en säkrare läsning men ristningarna var för grunda för att kunna ge något resultat. Intrycket av skriften verkar mest bestå av streck och runliknande tecken även om en del runor går att urskilja (Snædal 2004:8ff). I en artikel ur Fornvännen "Gammalt" spänne med "ny" runinskrift: några reflexioner kring magiska runor utifrån ett nyfynd av Thunmark-Nylén (1986), gör hon en sammanställning av runliknande skrifter på dosformiga och djurhuvudformiga spännen och det är bara ett par stycken av de tjugo olika inskrifterna på spännena som går att tolka. Hon kommer fram till att det inte kan vara det språkliga de vill förmedla utan att runorna är hednamagiska tecken, vilket skulle kunna gälla för dessa bronsbleckbandsrullar också. Även om man kan tyda vissa inskrifter på rullarna så får man intrycket av att de mest består av streck och runliknande tecken vilket är vanligt för amulettinskrifter. Troligtvis är dessa två rullar amulettinskrifter. De två rullarna i graven skulle man kunna datera med hjälp av en av runorna i inskriften som påminner om en kortkvistruneform. Denna form hör troligtvis till 900-talet (Snædal 2004:10f). Anläggning 16 var en rektangulär stensättning på 2,90 x 1,23 meter, vilket gör den lite kortare än de andra gravarna på detta gravfält. Under stensättningen låg det en hällkista med ett mansskelett med huvudet i SO riktning. Skelettet låg på rygg med raka armar och ben. Kraniet var täckt med stenar och det tycktes ligga med ansiktet nedåt. Vid mitten av höger lårben låg det ett ringspänne med baksidan uppåt. Snett över bäckenet låg en huggkniv med handtaget på höger höftbenskam och doppskon utanför överdelen av vänster lårben men slidan var vänd uppåt mot överkroppen. Det låg en kedja parallellt i rät linje med slidan och huggknivens blad (Burman 1998:18). Ringspännet var av samma typ som ryttargravens fast mindre. Detta får mig att undra om mannen i graven dog av bruten nacke eller om de som har begravt honom vänt på hans huvud efter döden? Eller om graven bara blivit störd i ett senare skede? Med tanke på vapnet han har med sig så borde han ha varit en krigare av något slag. 16

19 3.3 Jämförande studie Av de gravar jag nu gått igenom som grävdes ut under 1973 års utgrävning kan man se ett klart samband att Gällungs gravfält har varit ett rikt gravfält. Sen att de andra gravarna inte har varit lika rika på gravfynd som ryttargraven och den rika kvinnograven. Detta gör att man ser att dessa två då borde vara elitgravar i förhållande till de övriga. Det verkar finnas en bra blandning av olika typer av gravar, både runda kontra rektangulära gravar och ungefär lika många kvinnogravar som mansgravar och en del barngravar. De flesta barnen verkar vara kremerade speciellt när det har varit skelettgrav med kremering som anläggning 1. Tycker mig se ett samband att kvinnogravarnas skelett har legat med armarna på något sätt böjt eller uppåt på magen, där mansgravar har legat med raka kroppar. Grav 3 får mig att undra varför det ligger tre individer i samma grav. När man tittar på de olika spännena i anläggning 3 kan man se att dessa tre gravar är från olika perioder där kvinnograven då skulle vara från period C 900-tal och mansgravarna skulle då vara från period D 1000-tal. Jag tror att de senare av dessa tre har blivit begravda i en redan befintlig rund stensättning varför det skulle vara så kan jag inte svara på, men det kanske finns en koppling dem sinsemellan. Att mansgravarna är från 1000-tal kan stärkas med hjälp av en relativ kronologin av gravfynden. Där man kan följa och få hjälp av bearbetning av de gotländska materialen men de behöver inte vara en slutgiltig datering (Schönbäck 2002:1ff). Det finns en tabell över yxor i båtgravarna vid Valsgärde på sida 5 som man kan titta på för att kunna skapa sig en relativ datering. Där de flesta typen av yxor finns under denna period och period E (Schönbäck 2002:5). Vilket då passar in på ringspännena mannen har i graven. Figur 18: Tabell över yxor i båtgravar vid Valsgärde (Schönbäck 2002:5). Detta gör att den rika kvinnograven hamnar under samma period som denna grav. Kan då någon av dessa två män i graven vara den rika kvinnogravens man och lagts i en redan befintlig grav för att ligga närmare henne. Ryttargraven kommer in under samma period som graven med anläggningsnummer 1. Denna grav var också en rik grav även om den inte var lika rik som grav 2. Att denna grav hade ett kremerat barn på åtta år tillsammans med troligtvis mamman gör att dessa skulle kunna ha tillhört varandra. Kanske var detta ryttarens fru vilket då blir mer troligt att den rika kvinnograven skulle kunna vara deras ingifta dotter och då vara gift med någon av männen i 17

20 anläggning 3 som då troligt vis kan vara söner till ryttargraven och kvinnograven i anläggning 1. Sen ska det finnas enligt den osteologiska rapporten skelett från barn i femårsålder i ryttargraven. Kan detta vara mannens ena barn och i grav 1 ett tidigare barn som dött samtidigt som mamman vilket kan göra att det yngre barnet dött samtidigt som ryttaren (pappan) och begravts med honom. Skulle det kunna vara så här, så kan man se att kvinnan har dött strax före mannen eller samtidigt med tanke på att det inte är mer än 2-3 års åldersskillnad på barnen i respektive grav. Nu antar jag att pojken i grav 1 är det äldre av dem eftersom han var 8 år och barnet i grav 8 var 5 år. En sak som man kan se dessa gravar sinsemellan är att de alla ligger precis bredvid varandra och den ena är rikare än den andra. Även den unga kvinnan passar in med dem för att vara 16 år och ändå ha en sådan rik grav. Mannen i grav 16 med den mindre graven och felvänt huvud han passar inte in kontexten med dem, där hans grav ligger en bit utanför deras. Att han har vapen med sig i graven och att huvudet är troligt åt fel håll gör hans grav intressant i komparation med de andra gravarna. Är han någon man inte velat ge någon fin begravning som behöver vanäras för att kanske inte kunna komma till Valhall? Med tanke på att detta gravfält har varit väldigt stört så kan det vara högst troligt att denna grav har blivit omrörd och skadad där då stenar kan ha hamnat på hans huvud. Hur hans huvud är felvänt kan vara att det blivit flyttad på av rötter eller andra omständigheter, som kan ha råkat vrida runt huvudet. Skulle denna man ha någon koppling med dem så kan han mycket väl vara en krigare för ryttaren. 18

21 4. Gällungs gravfält i relation till Väskinde socken och kyrkplats 4.1 Det närliggande området Väskinde socken ligger cirka en mil norr om Visby på västra kusten av Gotland och består av uppodlad slättmark med skog vid klinterna vid kusten (Wikipedia). Figur 19: Karta över Väskinde socken. Karta hämtad från FMIS. 19

22 Figur 20: Ting och settingar på Gotland enligt Revisionsboken 1653 (Hyenstrand 1989:58). Enligt Gutasagan blev Gotland uppdelat i tre tredingar mellan tre söner av Havde och Vitstjärna som var de första människorna på Gotland. Deras äldste son Graip fick den nordligaste tredingen, Gute mellersta sonen fick den mellersta tredingen och den yngsta sonen Gunnfjaun fick den södra delen (Hyenstrand 1989:116). Enligt revisionsboken från 1653 så är dessa tre tredingar uppdelade i sex settingar två per treding och Väskinde socken ligger i Bro setting som i sin tur ligger i Bro ting. Många gotländska ortnamn innehåller en gammal ändelse på -ing, eller -ung, som har härkomst eller samhörighet med en plats och bildar inbyggarnamn. Gällungs är ett sådant ortnamn som slutar på -ungs, genom -s kan man se att det är hans gård, by om Gäll skulle vara ett personnamn eller de som bor vid denna plats om då Gäll skulle vara ett terrängbetecknande ord eller plats (Olsson 1984:27f). Med detta kan man se att det funnits en kontinuitet i området och då borde det också finnas en storgård i det närliggande området. Några av Gotlands ortnamn kan vara mycket gamla men kronologin runt ortnamnen är tyvärr inte tillräckligt undersökt för att kunna sätt in dem i en tidsperiod eller ge dem en ålder (Olsson 1984:21). Så själva namnet Gällungs skulle kunna ha tillkommit senare. En annan sak som går emot att Gällungs skulle vara namnet på denna gård är som jag nämnde tidigare att på en skattläggningskarta från 1697 så tillhör detta gravfält Björkomes ägor men efter laga skiftet år 1893 har marken tillfallit Gällungs. Detta gör att gravfältet inte borde tillhöra Gällungs utan mer troligt tillhört Björkome. Vilket man kan se på kartan till höger. Björkome är troligt ett vegetationsnamn med koppling till träd, dessa är lätta att känna igen som ortnamnselement (Olsson 1984:60). Kan vara en plats, ett hem, rikt på björkar med tanke på att procent av Gotlands skogar består av tall (Andrén 2011:28). Det intressanta vore att få reda på vad ome betyder. Figur 21: På denna karta ser man att Björkome är gårdsnamnet för gravfältet (Karta från Lantmäteriet, Medgivande i 2011/0094). 20

23 4.2 Väskinde kyrka Kristnandet av Skandinavien var en religiös och kulturell förändring. Skandinavien har troligtvis redan tidigt kommit i kontakt med kristendomen ända sen den blev statsreligion i romarriket på 300- och 400-talen. Även under senare tid talen har skandinaver stött på kristendomen i England, frankerriket och det bysantinska riket, där det kan ha framkommit en viss påverkan. Om några redan då blev kristna är svårt att veta. Skandinavien kristnades tillslut under senare delen av 900-talet och under 1000-talet. Från och med mitten av talet börjades det på allvar att byggas upp kyrkliga organisationer med biskopar och stift (Andrén 2011:143). På Gotland var man lite senare med att ta till sig den nya tron och man började inte med kristnandet förens på 1000-talet, även om det säkerligen har funnits kristna individer tidigare. Det äldsta kända silverkorset som funnits på Gotland deponerades omkring 990 i en skatt från Broa i Halla. Den yngsta kända torshammaren som man vet om hittades i en silverskatt i Alveskogen i, Eke nergrävd cirka 1080 (Andrén 2011:148). I dag är Väskinde kyrka en kyrka med gotiska drag med spetsiga fönstervalv. Kyrkan byggdes redan under 1100-talet som en absidkyrka. Under talets andra hälft byggdes kyrkan om vid en restaurering hittade man medeltida målningar av bland annat S:t Göran och draken, Marie kröning och Kristus på sin tron. Dopfunten som står längst bak i kyrkan på ett stenpodium kommer från den äldre kyrkan då den har daterats till 1100-tal. På dopfunten visas bilder av bland annat Kristus som världsdomare och scener från Jesus barndom (svenskakyrkan). Figur 22: Väskinde kyrka. Foto hämtat från taget av Bernt Enderborg. På bönekammarens norra väg i den gamla putsen 155 cm ovanför marken intill dörren hittade man vid en restaurering 1953 en runskrift. Runskriften är av typen futharkinskrift. Runornas höjd är 2-3 cm och inskriftens längd är 14,5 cm. Inskriften består av tio runor. Inskriften har troligtvis blivit avbruten av ristaren (Snædal 2004:2f). Figur 23: Runskriften som hittades vid restaureringen 1953 i den gamla putsen. (Snædal 2004:2). 21

24 Vid samma restaurering 1953 som man fann runinskriften i putsen fann man även en fot till ett altarkrucifix under golvet i kyrkan med en runskrift som lyder fir : fiskera : korsit för fiskarkorset. Denna fot är troligt ett stativ för ett krucifix som används vid mässor för fiske lycka. Väskinde är en strandsocken och har alltid varit beroende av fiske. Denna fot är gjord i lövträd med en rektangulär form och med fasande sidor. Foten är full av maskhål men dessa har inte skadat några runor. Runorna har en höjd på 1,4-1,7 cm. Formen korsit i bestämd form kan tyda på en datering till senmedeltiden där även en del av runorna kan stärka detta som troligtvis är från sen medeltid 1400-tal eller 1500-tal (Snædal 2004:3ff). I en tabell ur en artikel från Gotländskt arkiv (1980) av Thunmark-Nylén så står det att denna kyrka byggdes först i trä och daterats till 1090 enligt Strelows Guthilandiske krönika (1633). Koret är från 1200-talets mitt och långhuset och tornet är från 1300-tal (Thunmark-Nylén 1980:30). Till skillnad mot Bro socken och kyrka har man inte hittat några kyrkogårdsfynd vid Väskinde kyrka. Kyrkogårdsfynd finner man enbart i socknar med äldre gravfält jämfört med socknar som har senvikingatida gravfält där dessa socknar saknar kyrkogårdsfynd. Dessa två typer existerar inte samtidigt i samma socken. Det kan vara så att socknarna med kyrkogårdsfynd kristnades först och de med gravfält valde att hålla kvar längre i sin hedniska förkristna tro (Liljeholm 1999:146). Enligt Gutasagan byggde Likair den vise kyrkan på sin gård, ca 1032 i Stenkyrka socken (Carlsson 1988:101). Kan det vara så att storgården Björkome byggde denna kyrka på sin gård de med 1090? Som ett avslut av den hedniska förkristna tron med lång tid av odalrätt in i den kristna världen. En teori som Nora Liljeholm (1999) tar upp om gravfältsbegravningarna, kan vara att socknar utan kyrkogårdsfynd skulle kunna varit östkristna. När de kristna började begrava vid kyrkogårdar så accepterades inte begravningar på de gamla gravfälten och när kristendomen väl hade etablerat sig, förbjöds begravningar på gravfälten i Nordeuropa och Skandinavien. På Estland accepterades gravfältsbegravningar vid sidan om kyrkogårdsbegravningar av kyrkan. Detta existerade under lång period och förbjöds inte för efter reformationen omkring Detta förekom inte enbart i Estland utan i hela Baltikum och de finsk-ugriska stammarna. Gotland har mycket tecken som tyder på förbindelser med Baltikum så varför skulle inte denna tradition med fortsatt gravfältsbegravningarna ha kunnat komma därifrån. I flera socknar så finns det belägg på kristna symboler i gravfälten som kors och uppståndelseägg med östkristna drag, samt orienteringen på en del gravar med en öst-västlig riktning istället för den vanligare syd-nordliga. Detta kan tyda på att de senvikingatida gravfälten kan ha haft ett östkristet tankesätt. Vad som styr valet av en begravningsplats kan vara mycket komplext och behöver inte alltid vara av religiösa slag där lokala traditioner och trender mycket väl kan ha spelat in (Liljeholm 1999:156ff). 22

25 5. Eliten på Gotland 5.1 Andra ryttargravar på Gotland Figur 24: orenteringen av ryttargravarna på Gotland (Ziefvert 1992:10). Ryttargraven från Väskinde socken är inte den enda ryttargraven som man har hittat på Gotland. Ziefvert har tidigare skrivit Ryttargravar på Gotland (1992), som är en seminarieuppsats där hon tar upp alla ryttargravar som man vet om på Gotland för att se om det finns ett samband till en elit. Figur 24 visar var man har hittat ryttargravar. De socknar man vet om som har ryttargravar förutom Väskinde är Hangvar, Hellvi, Othem, Endre, Halla, Eskelhem och Fröjel. Där jag hade tänkt titta närmare på de som ligger i Endre socken, Halla socken och Hellvi socken. Dessa ryttargravar anser jag ha en likhet med min ryttargrav. Endre socken Endre socken med Kvie gravfält har två ryttargravar. Den första ligger vid Kive gård och hittades vid en grushämtning i en backe. Den andra hittades vid en grushämtning i skogen vid Bäcks gård. Enligt Ziefvert så är det troligt att dessa gravar ska ha tillhört samma gravfält, den vid Kvie gård. Detta grustäktsområde ska ha sträckt sig över södra delen av Kvie gravfält till de angränsade områdena vid Bäcks gård och Allkvie backe (Ziefvert 1992:11f). I graven vid Kvie gård fann man skelett från både människa och häst. Olika fynd i graven som man hittade Figur 25: Kartan visar Kvie gravfält i Endre socken. Kartan är hämtad från FMIS. är betsel, spiralkvastbeslag, silvertrådsbård, två yxor samt en del remsöljor och remändebeslag (Ziefvert 1992:11). Ett ringspänne av typen RUL:SM, run ska också ha hittas i anslutning till människoskelettet (Carlsson 1988:134). Samt ett annat ringspänne av typen VAL, run detta spänne är osäkert om det hör till denna grav. Eller om det hör till en annan grav i anslutning då flera av dessa gravar har blivit plundrade (Ziefvert 1992:11). Ringspännena tillhör period D 1000-tal (Carlsson 1988:73). 23

26 I en andra grav vid Bäcks gård fann man ben från människa och häst samt yxa, spjut, kniv med doppsko, remdelare, remhållare och rembeslag. Skeletten ska komma från två eller flera individer troligtvis en man och en kvinna samt minst två hästar (Ziefvert 1992:12). Ett ringspänne man fann i graven är av typen TRA:KRA, ore:a. Det ska även ha funnits ett djurhuvudformigt spänne med gropornering, ca 5 cm långt samt en nyckel (Carlsson 1988:134). Vilket tyder starkt på att det skulle vara en man och en kvinna i denna grav. Med hjälp av ringspännet kan man se att denna grav är från period C 900-tal (Carlsson 1988:70). Det djurhuvudformiga spännet med gropornering i denna grav saknas i Carlssons bok från 1983 (Carlsson 1988:134). Med tanke på att detta spänne har gropornering borde de tillhöra typ 7, detta placerar då spännet inom period D 1000-tal, vilket majoriteten av de djurhuvudformade spännena med gropornering tillhör (Carlsson 1983:73f). Detta tyder på att dessa gravar inte är samtida utan rör sig om en mansgrav från 900-tal och en senare kvinnograv från 1000-tal. Halla socken. Halla socken har tre stycken ryttargravar då samtliga har hittats på det stora Broa/Högbrogravfältet. Jag tänkte titta närmare på två av dessa ryttargravar som jag anser har en likhet med ryttargraven i Väskinde socken. Gravfältet ligger på en grusås och är beläget mitt på Gotland där det delas av en sockengräns av både Halla och Roma socken. Broa/Högbro-gravfältet har en lång kontinuitet från romersk järnålder till vikingatid där det finns många rika vendeltida och vikingatida gravar. Här har man funnit fyra av de tolv vendeltida hjälmar som hittats på Gotland. Hallegårda som storgård ligger cirka 250 meter söder om Halla kyrka, som Figur 26: Kartan visar Broa/Högbro gravfältet i Halla socken. Kartan hämtad från FMHI. byggdes 1191 men kyrkans dopfunt har daterats till Troligtvis har då en tidigare träkyrka stått på platsen. Vilket gör det troligt att ägarna till Hallegårda har låtit bygga denna kyrka (Ziefvert 1992:15ff). I den första graven jag tänkte ta upp hittades ett skelett från en människa, en häst och en hund vid en grushämtning. Mannen låg på rygg tvärs över hästen med ansiktet uppåt och huvudet mot V då hästen låg i N-S riktning med huvudet i N. Hunden låg vid mannens fötter. En del fynd i graven var ett svärdsfäste, pilspets, betsel, sadelbeslag, remhållare, remslöjor, bronsbeslag som delvis var förgyllda och ett stränginstrument. Av utgrävaren Hans Hansson vid en arkeologisk efterundersökning kan man betrakta denna grav som en mansgrav utifrån fynden och att den skulle dateras till 800-tal (Ziefvert 1992:15). Ornamentiken på 24

27 bronsbeslagen påminner om Osebergsfyndets ornamentik. Om svärdet hänvisar Ziefvert till Salin 1922 att svärdet är ornerat i still III vilket är äldre än de andra fynden. Detta tyder då på att svärdet har gått i arv i generation från far till son (Ziefvert:1992:16). Den andra graven hittades cirka tio meter ifrån den första och innehöll skelett från människa och två hästhuvuden. Vid en senare arkeologisk efterundersökning av rektor Hans Hansson år 1899 hittades även kraniefragment av ett skelett troligt orienterad i N-S riktning och till vänster om kraniet låg delar av en hund (Ziefvert:1992:16). Olika fynd som hittades i graven vid båda tillfällena var bland annat en huggkniv med bronsbeslag och slida, tveeggat järnsvärd, ett halsbandsbeslag bestående av flätande silvertrådar, ringspännen, betsel, rembeslag och remdelare samt en del till liknande fynd. Ringspännena var av typen TRA:KRA rom:c som tillhör period C och FAC:S sex:a som tillhör period B/C (Carlsson 1988:170f). Detta talar för att denna grav då borde vara från 900-tal och en mansgrav. Det är oklart om detta är två individer begravda vid olika tillfällen eller om kraniefragmenten som hittades senare av Hans Hansson är av samma individ (Ziefvert 1992:16). Det intressanta med denna grav kontra min ryttargrav i Väskinde är att detta halsbandsbeslag flätat av silvertrådar är av samma slag, samt även med ryttargraven vid Kvie i Endre socken. Hellvi socken På det stora Ihre gravfältet i Hellvi socken har man funnit fyra ryttargravar. Tre av dessa är utgrävda av Mårten Stenberger på 1940-talet och en av Nils Gillgren på 1930-talet. Två av dessa gravar är kvinnogravar (Ziefvert 1992:20ff). Precis som Broa/Högbrogravfältet har Ihre-gravfältet en lång kontinuitet från förromersk järnålder till slutet av vikingatiden med cirka 600 Figur 27: Karta över en del av Hellvi socken och de stora Ihregravfältet. Kartan är hämtad från FMHI. synliga gravar och en hel del osynliga flatmarksgravar. Av de gravar som hittills har dateras till vikingatid är cirka 34 stycken mansgravar och cirka 22 stycken kvinnogravar (Ziefvert 1992:23). Av dessa fyra ryttargravar var två mansgravar och två kvinnogravar. Då båda mansgravarna var av yngre ålder. Den första av dessa gravar jag tänkte titta närmare på utgrävdes av Mårten Stenberger år 1942 och innehöll skelett av en ung man, häst och hund då samtliga skelett var orienterade i V-O med huvudet i V. Djuren låg till vänster om den unga manen i sidoläge medan han låg på rygg. Övriga fynd i graven var betsel, hästkam, hundhalsband, lekare till hundkoppel, ringspänne av typen FAC:S, sex:a, silvertrådsband och elva silverflätor (Ziefvert 1992:20). Som nämnts tidigare så tillhör detta ringspänne perioden B/C men majoritet tillfaller period C vilket är 900-tal (Carlsson 1988:69f). Enligt Ziefvert har Stenberger daterat denna grav till 900-tal (Ziefvert 1992:21) vilket stämmer överens med att ringspännet skulle 25

28 vara från period C och inte B alltså 900-tal. Även i denna grav så som på gravfälten i Endre och Halla framkommer denna typ av silvertråd. Den andra ryttargraven på detta gravfält var en ung man enligt Stenberger år (Ziefvert 1992:22). Skelettgraven var en kalk- och gråstensstensättning orienterad i NV-SO, i centrum av stensättningen hittades en bildsten. I graven på grusbotten omgiven av kalkstensplattor låg skelett av en man med huvudet i NV och till vänster om honom låg skelett av en häst och en hund. Fynden som mannen hade med sig i graven var bland annat ett järnsvärd, 2 järnspjutspetsar, kniv, ringspänne, ett i graven och ett utanför kantkedjan, betsel, järnsölja, bukgördelbeslag, hästkam med järnringar. Svärdet och ringspännet av typ FAC:S, sex:a låg till höger om mannen. Det andra ringspännet var av typ RUL:SM, rom:a (Carlsson 1988:191). Båda dessa spännen ingår i period B/C talet (Carlsson 1988:69), precis som i föregående grav så har Stenberger daterat denna grav till 900-tal (Ziefvert 1992:22) så även här kan man se att dessa spännen då troligtvis hamnar under period C 900-tal. Detta svärd med sitt svängda hjalt och tredelade knapp på överhjaltet är det ända av sitt slag som hittats på Gotland och det finns fyra till exemplar på fastlandet som man vet om. Troligtvis är detta svärd importerat från Norge eller de brittiska öarna. Svärdet härstammar från 900-talet (Ziefvert 1992:22). Något som man kan se är att denna grav är rik och denna unga man tillhör troligt någon form av samhälles elit. Av de två kvinnogravarna hade jag bara tänkt titta lite närmare på den ena. Den andra är utgrävd av Nils Gillgren år 1934 och daterad till övergången mellan vendel vikingatid vilket gör att man kan se en kontinuitet i tiden av liknande gravar (Ziefvert 1992:20). Förutom det har jag inte så mycket mer om den kvinnograven än olika fynd som hittats i graven. Detta gör att jag anser att denna grav inte är lika intressant som den andra i kontexten till gravarna i Väskinde socken. Kvinnograven som jag har tittat lite närmare på innehöll skelett av människa, häst och hund och är utgrävd 1942 av Stenberger. Både kvinnoskelettet och hästskelettet var orienterade i en NV-SO riktning med huvudena NV. Kvinnan låg på rygg och hästen bredvid med tränsen mellan käkarna och benen böjda under sig, hunden låg ihop krypen bredvid hästen på vänster sida. Övriga fynd som man fan var träns, tygel, knivslidbeslag av brons, en nyckel, pincett, pärlor, vävbrickor och nålhuvuden. Flera av dessa fynd är typiska för de gotländska kvinnogravarna och visar tydligt att detta är en kvinnograv. Graven ska även ha varit plundrad någon gång tidigare, när detta skett vet jag inte. I Ziefvert är graven daterad till 900-tal enligt Stenberger (Ziefvert 1992:23). Om denna kvinnograv är en ryttargrav som de andra mansgravarna jag tagit upp kan jag inte svara på, eller om det skulle vara en rik kvinnograv. En sak som stämmer överens med de manliga är att den är samtida med de flesta andra ryttargravar och des utseende är snarlikt, då de flesta också är från 900-tal. 26

29 6. Ryttaren och valkyrian Av dessa nio ryttargravar i föregående kapitel som jag har tittat närmare på i andra socknar på Gotland så har det kommit upp en del likheter med den på Gällungs gravfält i Väskinde socken. Den största likheten är att tre av dessa ryttargravar har samma typ av silvertrådar som den i Väskinde. Det finns även en fjärde grav i Hangvar socken med samma typ av silvertråd. Skillnaden mellan denna och de andra fyra gravarna med silvertråd, är att denna grav saknar en häst (Ziefvert 1992:19). Av dessa gravar med denna typ av silvertråd så har jag funnit sammanlagt fem stycken gravar alla med i Ziefverts seminarieuppsats. I Fornvännen, 1940 av Agnes Geijer nämner hon att grundtypen av textilen silvertrådarna förekommer ifrån, rätt ofta dyker upp i Birkafynd. Fast denna mer komplicerande tillverkning som dessa broderade silvertrådsbrodyrer har i gravarna på Gotland, har inte förekommit på Birka (Geijer 1940:146). Något som är säkert är att denna silvertråd tillhör mansdräkten och fåtalet som har hittats borde tyda på att de som har burit denna silvertrådsbrodyr har tillhört ett högre samhällsskikt, en gotländsk elit. Av dessa gravar med silvertråd är det bara ryttargraven i Endre socken som är daterad till period D 1000-tal. Kan det ha gått i generation och varför är då inte hans föregångare begravd med denna silvertråd eller är det begravningssättet som har gått in i period D? Majoriteten av dessa ryttargravar sker under period C 900-tal. Av de tio ryttargravar jag har framställt inklusive den i Väskinde så är det endast tre som inte är från period C. Detta är ryttargraven med silvertråd i Endre socken, en av de tre ryttargravarna från Halla socken vilken är från 800-tal period B och ena kvinnograven i Hellvi socken som är från övergången mellan vendeltid och vikingatid. Detta visar på en kontinuitet av detta gravskick med en stark tradition av att begrava eliten i ett ryttargravskikt. Om denna kvinnograv går att betrakta som en av ryttargravarna kan jag inte svara på eller om den är mer lik den rika kvinnograven från Väskinde socken, då jag känner att jag inte har gjort tillräckligt med forskning om dessa två kvinnogravar från Hellvi socken. Något man kan se hos dessa två kvinnogravar i Hellvi socken är att de är två rika gravar som har fått en begravning lik ryttargravarnas. Troligen kvinnor i en elit som har fått ärade begravningar. En gemensam sak är att alla dessa gravar går att betrakta som elitgravar. En annan intressant likhet mellan Gällungs gravfält och Broa/Högbro gravfältet är att båda inte ligger långt ifrån kyrkan. Vilket man kan se på kartan i figur 14 och figur 26. Detta kan man även se i figur 25 och 27 då både Endre och Hellvi kyrka ligger runt samma förhållande till gravfältet som i Väskinde och Halla. Då Gällungs gravfält ligger cirka 440 meter söder om Väskinde kyrkan och Broa/Högbro gravfältets storgård Hallegårda ligger cirka 250 meter söder om Halla kyrka så kan man tolka ett samband att den troliga storgården Björkome borde finnas runt någorlunda samma avstånd till Väskinde kyrka. Då Halla kyrka likt Väskinde kyrka också har haft en tidigare träkyrka som kan daterats till år 1120, 30 år senare än då den tidigare träkyrkan i Väskinde byggdes. Eftersom det är troligt att det var storgården Hallegårda som byggt Halla kyrka varför kan det då inte vara så att storgården Björkome som byggde Väskinde kyrka? En kritik mot detta kan vara varför heter då inte Väskinde kyrka Björkome kyrka? Detta kan vara för att ursprungsgården splittrades in i flera olika parter och då fått nya medeltida namn eller omvandlats till prästgård (Carlsson: 2015:239). De Gotländska socknarna tros först ha 27

30 kommit under 1200-talets andra hälft och på 1300-talet, detta är något som går att se i Skåne vilket även verkar stämma överens med Gotland (Andrén 2009:36). En annan aspekt kan vara avståndet emellan Väskinds gård och Väskinde kyrkan, då det är upp till två kilometer mellan dem. I dessa fall har troligt flera gårdar förhandlat sinsemellan om byggandet av kyrkan (Andrén 2009:40). Väskinde kyrka byggdes om under 1200-talets andra hälft från en tidigare träkyrka till en stenkyrka med gotiska drag. När det redan finns en kyrka på plats så är det inte så konstigt att den nya kyrkan hamnar på samma ställe. Är detta skiftet i Väskinde socken från Björkome storgård med senvikingatida stora gravfält till Väskinde prästgård? Vilket blir det nya namnet när Väskinde socken grundas. 7. Sammanfattning Uppsatsens syfte har varit att förstå elitgravarna på Gällungs gravfält i Väskinde socken i relation till Gällungs gravfält och den omgivande bygden under 900-talet. Den huvudsakliga analysen har applicerats på en ryttargrav på Gällungs gravfält i Väskinde socken som sedan har jämförts med andra gravar på samma gravfält som i sin tur har jämförts med andra ryttargravar och den omgivande bygden på Gotland. I varje kapitel försöker jag besvara på en av mina frågeställningar för att slutligen komma fram till en analys av ryttargravarna på Gotland. Under arkeologisk undersökning 1973 fann man på Gällungs gravfält en grav som utmärkte sig mer än de andra. Detta var en så kallad ryttargrav som det inte har funnits så många av på Gotland. Vidare in i undersökningen fann man en rik kvinnograv. Dessa två gravar har fått mig att vilja undersöka mer om dem. Då de finns flera likheter och skillnader sinsemellan dem. Båda dessa gravar är av rektangulära stenpackningar i N-S riktning kontra NV-SV för ryttargraven. Båda gravarna ligger troligt med huvudena mot söder, vilket är vanligt för vikingatida skelettgravar under period C och D 900 och 1000-tal. Båda dessa gravar är rika på gravgåvor då en del av dem, som silverbroderierna, kräver väldigt skickligt hantverks arbete. Hos båda dessa personer kan man se att de har stark koppling till förkristen tro. Då manen har en torshammare instansad på hängknippet och kvinnan har ett ryggknappsspänne med sig i graven, vilket är en Freja symbol. Den största skillnaden är att ryttargraven är från 900-tal och kvinnograven är från 1000-tal samt könet att de rör sig om en man och en kvinna. Båda dessa gravar borde ha en koppling till varandra en far och dotter relation eller far och ingift dotter och tillhöra en samhällselit. På Gällungs gravfält kan man se att de finns fler intressanta gravläggningar. Det kommer upp ytterligare en rik kvinnograv, inte i samma klass som den första men fortfarande rikare än vanligt, samt en del mansgravar med vapen. Alla de gravar jag gått igenom på detta gravfält talar för att det rör sig om ett rikt gravfält med en lång kontinuitet. Dessa gravar ligger i en nära anslutning till varandra. Vilket kan tyda på att de har en koppling till varandra. Ryttargraven som är från 900-tal hör ihop med kvinnograven anläggning 1 från 900-tal troligt man och hustru. Deras söner från 1000-tal ligger begravd i dubbelgraven anläggning 3 som begravts i en redan befintlig rund stensättning för att ligga nära familjen. Denna grav kommer då in i samma period som den rika kvinnograven vilket troligt parar ihop henne med en av 28

31 dem. Kan det vara man och hustru de med? Med denna typ av stort gravfält med lång kontinuitet och rika gravgåvor borde de finnas en storgård i närheten. Om man tittar på det närliggande området kan man se att Gällungs gravfält inte var Gällungs gravfält under denna tid utan Björkome vilket kan ses på skattläggningskartan från 1697 då ägorna tillhörde Björkome men efter laga skiftet år 1893 har marken tillfallit Gällungs. Tittar vi närmare på Väskinde kyrka kan vi se att den byggdes på 1100-tal som en absidkyrka och under 1200-talets andra hälft byggdes kyrkan om. Men på denna plats stod först en träkyrka som byggdes år På Gotland kristnades man lite senare än på fastlandet och det var inte förrän på 1000-tal som man kristnades, vilket passar väl in på träkyrkans datering. Till skillnad mot Bro socken och kyrka kan man inte hitta några kyrkogårdsfynd vid Väskinde kyrka. Kyrkorna med kyrkogårdsfynd saknar senvikingatida gravfält och existerar inte samtidigt i samma socken. Vilket kan vara att de socknarna kristnades först och de med gravfält valde att behålla sin förkristna tro lite längre. Enligt Gutasagan byggde Likair den vise kyrkan på sin gård, varför kan då inte Björkome byggt kyrkan på sin gård? Detta är något man kan se i fler socknar som Halla med stor gården Hallegårda. Likt Björkome har de ett senvikingatida stor gravfält Broa/Högbro - gravfältet som inte ligger allt för långt ifrån kyrkan och storgården Hallegårda. Även här ser man att en tidigare träkyrka har stått på samma ställe. En annan intressant liknelse i dessa två socknar är att likt Väskindes ryttargrav finns det ryttargravar i Halla socken. De få ryttargravar som man har hittat på Gotland finns bara i 7 stycken socknar. Då jag har tittat närmare på de som hittats i Endre socken, Halla socken och Hellvi socken dessa har mer gemensamt med ryttargraven i Väskinde än de andra. De här fyra socknar har stora senvikingatida gravfält där alla har ungefär samma förhållanden till kyrkan och gravfältet. Majoriteten av ryttargravarna är från 900-tal, då bara tre är från andra tider. En är mellan vendel och vikingatid, en från 800-tal och en från 1000-tal. De ryttargravar som har silvertrådsbrodyr i gravarna finner vi fem stycken, av de tio jag gått igenom. Där bara en av dem med silvertrådsbrodyr, den från Endre socken är daterad till 1000-tal annars är de alla från 900-tal. Detta talar för en stark kontinuitet i tiden där bara ett fåtal individer begravs på detta sätt. Detta begravnings sätt är något som bara förekommit bland eliten på stora gravfält. Där områdena styrs av en storgård där familjen har sin odalrätt som gått i arv i generationer. När dessa Gutar senare kristnas bygger de kyrkan på sin gård men behåller de senvikingatida gravfälten. 29

32 8. Referenser Andrén, A. 2009: Vem lät bygga kyrkorna på Gotland? Saga och sed. Uppsala. Andrén, A. 2011: Det medeltida Gotland. En arkeologisk guidebok. Historisk media, Lund. Andrén, A. 2012: Servants of Thor? The Gotlanders and Their Gods. News from Other Worlds. North Pinehurst Press. Arrhenius, B. 1962: Det flammande smycket. Fornvännen. Burman, A. 1998: Fyndförteckning/anläggningsbeskrivning. Enligt Mats Lundgrens originalmanus med kompletteringar av Visby-Sesam och Lena Thunmark-Nyléns sammanställning. SHMmj-Sesam Carlsson, A. 1983: Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog. Akademisk avhandling. Stockholm. Carlsson, A. 1988: Vikingatida ringspännen från Gotland. Text och katalog. Stockholm. Carlsson, A. 2015: Tolkande arkeologi och svensk fornhistoria. Från stenålder till vikingatid. Stockholm. Eriksson, M. 2012: RAÄ/rapportsammanställning Arkeologisk undersökning. Sammanställd från korta anläggningsbeskrivningar. Geijer, A. 1940: En detalj i den gotländska mansdräkten under vikingatiden. Fornvännen. Hyenstrand, Å. 1989: Socknar och stenstugor. Om det tidiga Gotland. SAR. Stockholm Archaeological Reports. Nr 22. Olsson, I. 1984: Ortnamn på Gotland. Almqvist & Wiksell AB. Stockholm. Jonsson, G. 1997: Osteologisk förteckning. Väskinde Gällungs 1:9. Dnr: 1146/92. Benmaterial vid GM. Visby. Liljeholm, N. 1999: Gravfält kontra kyrkogård - Bysans kontra Rom? : diskussion kring det senvikingatida begravningsskicket på Gotland utifrån gravfältet Stora Hallvards och Silte kyrkas kyrkogård. Fornvännen. Lundgren, M. 1975: Två typer av silverband från en ryttargrav på Gotland. Fornvännen. Schönbäck, B. 2002: De vikingatida båtgravarna vid Valsgärde: relativ kronologi. Fornvännen. Snædal, T. 2004: Gotlands runinskrifter 3: Väskinde socken (G 258-G 263). RAA. Thunmark-Nylén, L. 1980: Om de gotländska kyrkornas ålder. Gotländskt arkiv. Visby. Thunmark-Nylén, L. 1986: "Gammalt" spänne med "ny" runinskrift: några reflexioner kring magiska runor utifrån ett nyfynd. Fornvännen. Thunmark-Nylén, L. 1998: Die Wikingerzeit Gotlands II Typentafeln. Stockholm. Thunmark-Nylén, L. 2006: Die Wikingerzeit Gotlands III:1,2 text. Stockholm. Thunmark-Nylén, L. 2000: Die Wikingerzeit Gotlands IV:2 katalog. Stockholm. Ziefvert, S. 1992: Ryttargravar på Gotland. Seminarieuppsats. Stockholms universitet. hämtad under december hämtad under december hämtad under hösten Medgivande i 2011/

33