Dammsäkerhet. Handbok för egenkontroll och tillsyn 2013

Transkript

1 Dammsäkerhet Handbok för egenkontroll och tillsyn 2013

2 Svenska Kraftnät Box Sundbyberg Sturegatan 1 Tel Fax Org.Nr Information om dammsäkerhet finns att hämta på sidan Omslagsbild: Svegsdammen. Foto: Fortum

3 Förord Svenska Kraftnät ska enligt regeringens instruktion främja dammsäkerheten i landet. I den uppgiften ingår tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Svenska Kraftnät gav 2003 ut den vägledande skriften Dammsäkerhet egenkontroll och tillsyn som ett led i utvecklingen av rutiner för tillsyn, uppföljning och rapportering av dammsäkerheten. Skriften reviderades första gången Denna handbok utgör en uppdaterad och till viss del omarbetad utgåva av nämnda skrift. Strukturen har delvis omdisponerats i syfte att nå en ökad tydlighet. Avsnitten om tillsynsvägledning, tillsyn och egenkontroll har omarbetats i samråd med Svenska Kraftnäts dammsäkerhetsråd. Handboken riktar sig till dels länsstyrelserna, som enligt miljöbalken är operativa tillsynsmyndigheter för dammsäkerheten, dels andra aktörer inom området såsom dammägare, konsulter och kommuner. Handbokens rekommendationer är inte rättsligt bindande. Däremot lämnas förslag på arbetssätt för myndighetstillsyn av dammsäkerheten med bl.a. rutiner för årsrapportering och myndighetsuppföljning. Beskrivning görs av regelverk tillämpliga på dammsäkerhetsområdet, liksom av de rutiner för dammsäkerhetsarbete som har utvecklats och etablerats inom kraftoch gruvindustrin. En av handbokens bilagor innehåller en detaljerad redovisning och analys av de delar av miljöbalken med tillhörande förordningar, som är av särskilt intresse för tillsynen av dammsäkerhet. Min förhoppning är att handboken ska underlätta arbetet med egenkontroll och tillsyn och bidra till successiva förbättringar av dammsäkerheten och beredskapen för dammbrott. Sundbyberg i april 2013 Mikael Odenberg generaldirektör

4 INNEHÅLL 01. Inledning Handbokens syfte, målgrupp och disposition Roller och ansvar Dammar och dammsäkerhet Indelning av dammar Dammbrott Konsekvenser av dammbrott Dammsäkerhet Regelsystem tillämpliga på dammsäkerhetsområdet Allmänt om tillsyn enligt miljöbalken Allmänt om tillsyn av dammsäkerhet Dammägares årsrapportering Uppföljning av årsrapportering Dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott Rådgivning till dammägare Infordrande av dokumentation om egenkontrollen Offentlighetsprincipen, sekretess och hemliga handlingar Länsstyrelsens dammregister Länsstyrelsens rapportering till tillsynsvägledande myndighet Länsstyrelsens kompetensbehov Miljöbalken Lagen om skydd mot olyckor, farlig verksamhet Övriga lagar Tillsynsvägledning Tillsynsvägledning allmänt miljöbalken Tillsynsvägledning vattenverksamheter Tillsynsvägledning dammsäkerhet Tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet Plan för förstärkt tillsynsvägledning Kompetensutveckling av handläggare Förteckning över dammsäkerhetskompetens Dammägarens egenkontroll av dammsäkerhet Dammägares underrättelse till myndighet vid störning Grundläggande principer för egenkontroll av dammsäkerhet Kraft- och gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet Kraftföretagens riktlinjer RIDAS Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet Kraftindustrins dammregister Riktlinjer för dimensionerande flöden Standardiserade bedömningsklasser Gruvföretagens riktlinjer Tillsyn av dammsäkerhet Allmänt om tillsyn GruvRIDAS - Gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet 53

5 09. Samverkan mellan myndigheter och dammägare Älvgrupper Samordningsgruppen för information vid höga flöden m.m Beredskap för dammbrott Samordnad beredskapsplanering Varning av allmänheten Tillsyn av beredskap för dammbrott Annan översvämningskartering 62 Litteraturförteckning 63 Bilaga A dammsäkerhetsutvecklingen i SverigE 65 Bilaga B - Orientering om dammkonstruktioner 69 Bilaga C Redogörelse för valda delar av miljöbalken m.m. 79 Bilaga D - Blankett för årsrapportering dammsäkerhet 93

6 6

7 01. Inledning Handbokens syfte, målgrupp och disposition Denna handbok behandlar egenkontroll och tillsyn av dammsäkerhet. Handboken syftar till att bidra till en enhetlig och ändamålsenlig myndighetstillsyn och en god egenkontroll av dammsäkerhet. Den viktigaste lagstiftningen för dammsäkerhet är miljöbalken. Handbokens beskrivning av regelverket har därför koncentrerats till miljöbalken med tillhörande förordningar. Även lagen om skydd mot olyckor, som bl.a. hanterar beredskap för dammbrott, och ytterligare lagstiftning som kan ha viss betydelse för dammsäkerhetsarbetet berörs översiktligt i handboken. Handboken är främst tänkt att vara till stöd och vägledning för länsstyrelserna i arbetet med den operativa tillsynen, och skapa förutsättningar för en inom landet enhetlig dammsäkerhetstillsyn. Handboken är även tänkt att vara en hjälp i dammägarnas arbete med egenkontroll av dammsäkerheten, och stödja utvecklingen av samordnad beredskap för dammbrott. I avsnitt 1 ges en inledande översiktlig beskrivning av roll- och ansvarsfördelning inom dammsäkerhetsområdet. I Bilaga A ges en historik om dammsäkerhetsutvecklingen i Sverige. I avsnitt 2 följer en orientering om dammar, dammbrott och beskrivning av begreppet dammsäkerhet. En översiktlig beskrivning av olika typer av dammbyggnader ges i Bilaga B. I avsnitt 3 beskrivs viktiga krav som ställs på dammägaren enligt miljöbalken och lagen om skydd mot olyckor, och ansvarsfördelning avseende tillsyn och tillsynsvägledning. I avsnittet görs även en allmän genomgång av annan lagstiftning som också kan ha betydelse för dammsäkerheten. En djupare redogörelse för delar av miljöbalken, i vilket bl.a. det nuvarande regelverket för vattenlagstiftningen och dammsäkerhet ingår, liksom för äldre vattenlagstiftning, ges i Bilaga C. Avsnitt 4 går översiktligt igenom tillsynsvägledning enligt miljöbalken i allmänhet samt beskriver den tillsynsvägledning som görs avseende dammsäkerhet. I avsnitt 5 beskrivs hur tillsyn av dammsäkerhet kan bedrivas. Bland annat beskrivs rutiner för årlig rapportering av dammsäkerhet från dammägarna till länsstyrelserna och hur denna rapportering kan användas i tillsynen. I bilaga D finns en blankett för årsrapportering. Ett pågående projekt (2013) med utökad årsrapportering för dammar med särskilt stora konsekvenser för samhället i händelse av dammbrott tas upp inom avsnittet. I avsnitt 6 redogörs för krav och grundläggande principer för dammägares egenkontroll av dammsäkerhet som Svenska Kraftnät anser bör gälla. I avsnitt 7 och 8 görs en allmän genomgång av viktiga moment i kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, RIDAS, samt gruvföretagens riktlinjer för dammsäkerhet, GruvRIDAS. I avsnitt 9 och 10 behandlas samverkan mellan myndigheter och dammägare och pågående utveckling inom samordnad beredskap för dammbrott.

8 8 1.2 Roller och ansvar Dammsäkerhetsfrågorna har i Sverige inte varit föremål för myndighetsövervakning i någon större omfattning. Dammsäkerhetsutvecklingen har inte styrts av statliga normer eller föreskrifter om hur dammar ska byggas och övervakas. I vattendomstolspraxis har man dock beaktat säkerhetsaspekter vid tillståndsprövning. Dammsäkerhetsutvecklingen i landet beskrivs utförligt i Bilaga A. I den svenska modellen för hantering av dammsäkerhetsfrågorna där samhällets krav är uttryckta i övergripande och allmänt hållna regler, åläggs dammägarna ett stort ansvar att göra vad som krävs för att säkerställa dammsäkerheten. Dammägarna åläggs enligt miljöbalken och lagen om skydd mot olyckor ett mycket långt gående ansvar. Detta innebär inom dammsäkerhetsområdet att den som är underhållsskyldig för en dammbyggnad, i regel dammägaren, själv ska utarbeta och följa rutiner för egenkontroll. Vidare ska dammägaren undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt, och såvitt det inte kan anses orimligt vidta de åtgärder som behövs samt använda bästa möjliga teknik för att undvika skador. Skulle ändå ett dammbrott inträffa, är dammägaren strikt ansvarig för konsekvenserna av dammbrottet. Ägaren eller verksamhetsutövaren vid dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor ska också i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa allvarliga skador på människor eller miljön. Länsstyrelserna är i de allra flesta fall operativa tillsynsmyndigheter för vattenverksamheter enligt miljöbalken. I detta ingår tillsyn av dammsäkerhet. Det är också länsstyrelsernas uppgift att utöva tillsyn över kommunernas efterlevnad av lagen om skydd mot olyckor samt att efter samråd med kommunerna fatta beslut om dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor. Länsstyrelserna har även en samordnande roll inom respektive län bl.a. vad gäller beredskap för dammbrott. Kommunerna ska utöva tillsyn över dammägarnas beredskap för dammbrott vid dammar som utgör farlig verksamhet enligt 2 kap. 4 lagen om skydd mot olyckor. Kommunerna ansvarar också för planering och utövande av olycksförebyggande verksamhet och räddningstjänst, t.ex. i samband med dammbrott. Svenska Kraftnät har sedan 1998 en central myndighetsroll för dammsäkerhet. Dessförinnan fanns det ingen central myndighet med uppgifter inom dammsäkerhetsområdet. I Svenska Kraftnäts instruktion anges att Svenska Kraftnät ska främja dammsäkerheten i landet, följa klimatförändringarnas påverkan samt följa och medverka i utvecklingen i landet, verka för att möjligheterna att minska skador till följd av höga flöden utvecklas och tas till vara och uppmärksamma behovet av forskning. Svenska Kraftnät ska vidare rapportera regelbundet till regeringen om utvecklingen och när det är påkallat lämna regeringen förslag till åtgärder för att förbättra dammsäkerheten, samt vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer. I regleringsbrev anges dessutom att Svenska Kraftnät ska verka för att riskerna för allvarliga störningar på samhället genom dammbrott och höga flöden minskar. Sedan november 2004 är Svenska Kraftnät tillsynsvägledande myndighet i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Detta innefattar att lämna råd och stöd till länsstyrelserna om den operativa tillsynen och att samordna, följa upp och utvärdera den operativa tillsynen. Till stöd för Svenska Kraftnäts uppgifter inom dammsäkerhetsområdet finns i enlighet med Svenska Kraftnäts instruktion ett rådgivande organ, Dammsäkerhetsrådet. Ordförande i Dammsäkerhetsrådet ska vara en jurist med domarerfarenhet. Rådet består i övrigt av representanter från länsstyrelserna, Sveriges kommuner och landsting, SMHI, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, gruvindustrin, kraftindustrin och Svenska Kraftnät. Ledamöterna utses av Svenska Kraftnät. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala ansvaret för tillsynsvägledning när det gäller miljöbalkens tillämpning i frågor om bestämmelser om förebyggande och hantering av allvarliga olyckor i förordningen om utvinningsavfall. Vidare har myndigheten det centrala tillsynsansvaret enligt lagen om skydd mot olyckor och ska ge råd, stöd och vägledning till alla aktörer inom lagstiftningen.

9 02. Dammar och dammsäkerhet 9 En damm kan benämnas dammkropp, dammkonstruktion, dammbyggnad eller dammenhet. I dagligt tal och även i skrift används ofta begreppen synonymt. I denna framställning används orden damm och dammbyggnad omväxlande som benämning för ett byggnadsverk som utgör barriär över ett vattendrag eller en terrängsänka och med syfte att lagra, kontrollera och/eller avleda vatten eller blandningar av vatten och annat material. Det förekommer att ordet damm i vissa sammanhang används för att beteckna det uppdämda vattnet. I denna handbok används dock begreppet regleringsmagasin för det uppdämda vattnet. Ofta förkortas regleringsmagasin till bara magasin. I den statliga utredningen Dammsäkerhet Tydliga regler och effektiv tillsyn, SOU 2012:46, definieras damm som en vattenanläggning vars syfte är att innehålla eller utestänga vatten eller blandningar av vatten och annat material. Ibland behövs flera dammar för att innesluta en vattenvolym i ett magasin. Begreppet dammanläggning brukar användas som samlingsnamn för den eller de dammar som innehåller eller utestänger en och samma vattenvolym. I Sverige finns uppskattningsvis dammbyggnader av varierande storlek och ålder, varav ca utgör vattenkraftsdammar och ca 15 är gruvdammar. Drygt 500 dammanläggningar bedöms vara särskilt viktiga ur säkerhetssynpunkt, då ett dammbrott och den resulterande översvämningen skulle kunna förorsaka betydande skador, exempelvis på människors liv och hälsa. 2.1 Indelning av dammar Dammbyggnader kan indelas på många olika sätt. De vanligaste indelningarna görs med avseende på ändamål, användning och byggnadsmaterial. Indelning kan göras med hänsyn till ändamålet med eller användningen av dammbyggnaden, t.ex. > > Kraftverksdamm damm som sammanför fallhöjd för ett kraftverk. > > Regleringsdamm damm som magasinerar vatten och är försedd med utskov. > > Intagsdamm damm som magasinerar vatten och är försedd med ett kraftverksintag. > > Gruvdamm damm som magasinerar restprodukter från malmhantering. > > Industridamm damm som magasinerar restprodukter från industriell verksamhet. > > Spärrdamm damm över lågpunkter i terrängen och som saknar utskov eller intag. > > Spegeldamm damm vars syfte är att skapa en vattenspegel. > > Fångdamm tillfällig damm för att utföra arbeten i torrhet. > > Invallningsdamm damm eller vall som hindrar vatten att översvämma ett markområde. > > Kanaldamm damm, ofta långsträckt, som håller upp vattenytan i en kanal och hindrar vattnet att strömma ut över omgivande mark. En kanaldamm för transportändamål innehåller oftast en eller flera slussar.

10 10 Kvistforsen. Kraftverksdamm. Foto: Statkraft. Invallningsdamm i Kristianstad. Foto: Maria Bartsch.

11 11 Rasmus Kvarn, Röttle. Kvarndamm från 1650-talet. Foto: Lars Bånge. > > Kvarndamm damm i anslutning till en kvarn. > > Vattenförsörjningsdamm damm vars syfte är att magasinera dricksvatten. > > Flottningsdamm damm som används i samband med flottning. Indelning kan även göras med avseende på huvudsakligt byggnadsmaterial, t.ex. > > Fyllningsdamm > > Betongdamm > > Murverksdamm > > Trädamm Fyllningsdammar indelas i sin tur i jordfyllningsdammar och stenfyllningsdammar beroende på om stödfyllningen består av jord (grus) eller sten (sprängsten). Betongdammar indelas i sin tur efter konstruktionstyp i gravitationsdamm, lamelldamm, valvdamm. Mer information om olika dammkonstruktioner ges i Bilaga B. Internationellt benämns dammar med en höjd av minst 15 m, från lägsta grundläggningsnivå till dammkrön, ofta som höga dammar (large dams). I världen finns i storleksordningen höga dammar. I Sverige finns 190 höga vattenkraftdammar och ca 15 höga gruvdammar. Som jämförelse kan nämnas att Norge och Finland har 335 respektive 56 höga dammar. 2.2 Dammbrott En damm ska upprätthålla en dämmande och en avbördande funktion. Det senare gäller enbart dammar med avbördningsanordning och överströmningsbara dammar. Om någon av dessa funktioner inte fungerar och detta leder till ett genombrott i t.ex. dammen eller i dess grundläggning med okontrollerad utströmning av vatten eller blandning av vatten och annat material som dammen är avsedd att innehålla eller utestänga utgör det ett dammhaveri. Ordet dammbrott kan användas synonymt med dammhaveri. Ett dammhaveri föreligger både om dammen hastigt havererar eller om den eroderas successivt.

12 12 Även när felmanövrering leder till okontrollerad utströmning innefattas det i begreppet dammhaveri. Dammhaveri föreligger däremot inte när dammen fullgör sin dämmande och avbördande funktion men vattnet ändå strömmar över den. Sverige har varit förskonat från svåra dammolyckor. Under årens lopp har dock ett antal mindre dammar och två höga dammar havererat. Globalt sett är de två huvudsakliga orsakerna till inträffade dammbrott bristande avbördningsförmåga vid höga flöden respektive läckageproblem i dammkroppen eller i grundläggningen. En stor andel av dammbrotten har inträffat under byggtiden, dämningsupptagningen eller under de första åren efter idrifttagningen. Bidragande orsaker till dammbrott kan t.ex. vara brister i underhåll, brister i övervakning, otillräcklig bemanning eller utskovsluckor som inte öppnas eller sätts igen. Risken för dammbrott på grund av skadegörelse eller sabotage går heller inte att utesluta. 2.3 Konsekvenser av dammbrott Konsekvenser av dammbrott beror på faktorer som uppdämd vattenvolym, typ av dammkonstruktion, dammhöjd och dammlängd, samt topografi och skadeobjekt i översvämningsområdet. Ett dammbrott kan leda till okontrollerad utströmning från magasinet. Förutom översvämningsskador kan det uppkomma ras och skred i slänter upp- och nedströms dammen, andra erosionsskador samt brott på nedströmsliggande dammar. Fenomenet att dammbrott i en damm förorsakar haveri i nedströmsliggande dammanläggningar, s.k. sekundärdammbrott, benämns dominoeffekt. Ett dammbrott i en damm med stor indämd volym belägen högt upp i ett vattendrag kan i värsta fall orsaka dammbrott i samtliga nedströms liggande dammar, dvs. dammbrotten har dominoeffekt längs hela älvsträckan ner till havet. Konsekvenser av dammbrott delas ofta in i påverkan på människors liv och hälsa, skador på kritisk infrastruktur och störningar i viktiga samhällsfunktioner, miljöskador och ekonomiska värden. Dammbrott kan orsaka förlust av människoliv eller allvarliga personskador. Konsekvenserna kan uppkomma direkt av det utströmmande vattnet eller som en följd av andra skador, såsom ras och skred, omfattande skador på byggnader där människor uppehåller sig, skador på vägar och järnvägar, etc. Viktiga samhällsfunktioner, s.k. samhällsviktig verksamhet, kan slås ut eller allvarligt störas av ett dammbrott. Det kan röra sig om förstörelse av kritisk infrastruktur eller störningar på samhällsviktiga funktioner såsom elförsörjningen, vatten- och avloppsanläggningar, broar, vägar, järnvägar och telekommunikation. I vissa fall kan ett dammbrott leda till att infrastruktur längs en älvdal skadas, med långvariga och omfattande störningar i viktiga samhällsfunktioner som följd. Miljön är ett annat allmänt intresse, som kan skadas i samband med dammbrott. Både skador på naturmiljön och boendemiljön, samt på historiska och kulturella värden kan uppstå. Det kan även bli miljöskador till följd av att vattnet orsakar utströmning eller urlakning av miljöfarliga ämnen. Om ett magasin innehåller annat än vatten, såsom är fallet med gruvdammar för anrikningssand, kan skador uppkomma genom t.ex. grumling, försurning och annan kemisk påverkan på vatten, mark och levande organismer. Ekonomiska värden i form av privat och offentlig lös och fast egendom samt värdet av produktion av varor och tjänster kan påverkas vid ett dammbrott. Omfattningen beror på de lokala förhållandena och översvämningens karaktär. För majoriteten av Sveriges cirka dammar skulle ett dammbrott enbart medföra mindre lokala konsekvenser. För drygt 200 dammanläggningar skulle ett dammbrott medföra betydande konsekvenser för samhället och fara för förlust av människoliv. Dessa dammar hänförs till konsekvensklass 1 i enlighet konsekvensklassificeringssystemet i kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet (se avsnitt respektive 8.1.2). För några tiotal dammar skulle ett dammbrott kunna innebära en svår påfrestning för samhället. Dessa dammar hänförs till konsekvensklass 1+ i industrins system för konsekvensklassificering. Ett dammbrott i någon av dessa dammar skulle kunna leda till allvarliga händelser och kris i samhället t.ex. genom allvarliga störningar i elförsörjningen. Sammantaget skulle ett sådant dammbrott kunna medföra en svår påfrestning på samhället, dvs. ge sådana konsekvenser som kan äventyra männis-

13 13 kors liv och hälsa, samhällets funktionalitet och grundläggande värden. Svåra påfrestningar kan uppstå som följdverkan av den sammanlagda effekten av alla skadorna längs en älv eller av någon eller några enstaka skador. För vissa vattenkraft- eller regleringsdammar belägna i den övre delen av någon av de stora kraftverksälvarna, skulle ett dammbrott kunna leda till dammbrott även i nedströms liggande dammar och medföra svår påfrestning på samhället. Den okontrollerade utströmningen av uppdämt vatten skulle då medföra översvämningar längs större delen av älvens lopp med risk för > > förlust av många människoliv, > > förstörelse av många människors hem och egendom, kulturmiljö och arbetsplatser, > > omfattande störningar i landets elförsörjning p.g.a. skador på elnätet och förstörda vattenkraftstationer, > > omfattande störningar av transporter till följd av förstörda broar på älvsträckan och skador i övrigt på vägar och järnvägar, > > förstörelse av infrastruktur och omfattande störningar i andra samhällsviktiga verksamheter, t.ex. anläggningar för vattenförsörjning, radio- och telekommunikationer, > > allvarliga miljöskador som för lång framtid inte kan återställas samt > > mycket stor ekonomisk skada. 2.4 Dammsäkerhet Det finns idag ingen definition av dammsäkerhet i vare sig miljöbalken eller i tillhörande förordningar. I SOU 2012:46 beskrivs dammsäkerhet på följande sätt: Följande tre faktorer är viktiga för en god dammsäkerhet: > > Säker dammkonstruktion. > > Säkert handhavande (drift och tillståndskontroll). > > Beredskap för dammbrott och allvarliga problem. En definition av dammsäkerhet måste, enligt utredningen, innehålla dessa tre komponenter. Dammsäkerhet kan definieras som dammens egenskaper och de åtgärder som vid drift och underhåll av dammen vidtas för att förhindra ett dammhaveri och för att begränsa skador till följd av ett sådant haveri. Dammens egenskaper omfattar de inneboende egenskaperna hos en damm, dammens aktuella säkerhetstillstånd och status. Egenskaperna är beroende av dammens design, konstruktion, historik och drifterfarenheter, m.m. De åtgärder som vid drift och underhåll av dammen vidtas för att förhindra ett dammhaveri omfattar den tillståndskontroll, övervakning och skötsel samt de underhållsåtgärder som genomförs på dammen. Här inkluderas även djupgående utredningar och analyser avseende säkerhetsstatus samt upprustningsprojekt för att stärka och vidmakthålla dammen. De åtgärder som vidtas för att begränsa skador till följd av ett dammhaveri omfattar den beredskapsplanering som genomförs för att förhindra att dammhaveri sker men även att minimera konsekvenserna av ett dammhaveri. För att en dammanläggning ska vara säker ska dammanläggningens dämmande och avbördande funktioner vara rätt dimensionerade och fungera vid alla tänkbara driftförhållanden. För att säkerställa detta krävs planering av dammsäkerhetsverksamheten, planering och genomförande av tillståndskontrollåtgärder för att upptäcka brister samt åtgärdande av brister som upptäcks. Dammsäkerheten syftar till att undvika dammbrott samt till att minimera konsekvenserna om ett dammbrott trots allt skulle inträffa. En vedertagen princip i Sverige och även internationellt är att dammsäkerhetsarbetet bör bedrivas konsekvensinriktat. Det innebär att dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott prioriteras i dammsäkerhetsarbetet. Dammsäkerhetsutvecklingen påverkas av flera olika faktorer som verksamhetsutövares egenkontroll, och de underhålls- och investeringsåtgärder som följer av egenkontrollen, myndigheters tillsyn, beredskapsplanering, regelverk och riktlinjer, tillståndsgivning och rättsskipning. Vidare är kompetensförsörjning och kunskapsutveckling hos både dammägare, myndigheter och teknisk expertis i övrigt en viktig faktor för dammsäkerhetsutvecklingen.

14 14 Såväl tekniska som organisatoriska aspekter påverkar dammsäkerheten. Traditionellt har god dammsäkerhet ofta ansetts vara liktydigt med en välbyggd och välskött dammbyggnad. Detta är naturligtvis en mycket viktig faktor, men även de mänskliga aktiviteterna har mycket stor betydelse för dammsäkerheten och under senare tid har aspekter som instrumentering och övervakning samt beredskapsplanering för dammbrott fått ökad uppmärksamhet.

15 03. Regelsystem tillämpliga på dammsäkerhetsområdet 15 Det finns inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. I stället är flera olika författningar tillämpliga på dammsäkerhetsområdet. 3.1 Miljöbalken De regler i miljöbalken (1998:808) som är tillämpliga för dammsäkerhet återfinns i 2 kap. Allmänna hänsynsregler, i 11 kap. Vattenverksamhet och i 26 kap. Tillsyn. Vissa bestämmelser finns i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. En utförlig genomgång av dessa delar av miljöbalken ges i Bilaga C. En central princip i miljöbalken är att verksamhetsutövare genom egenkontroll fortlöpande ska planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Reglerna innebär att den underhållsansvarige i regel dammägaren är skyldig att underhålla dammen så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Verksamhetsutövaren ska själv utarbeta och följa rutiner för egenkontroll. Verksamhetsutövaren ska skaffa den kunskap som behövs, undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt och såvitt det inte kan anses orimligt vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att verksamhet eller åtgärd medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller i miljön. Vidare ska vid yrkesmässig verksamhet bästa möjliga teknik för att undvika skador användas. Skulle ett dammbrott ändå inträffa vid en damm för vattenreglering, är den underhållsansvarige strikt ansvarig för skador till följd av dammbrottet Egenkontroll Bestämmelserna i 26 kap. 19 om verksamhetsutövarens kontroll och förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll riktar sig till den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön. Miljöbalkens bestämmelser avser alla verksamhetsutövare, medan förordningen avser utövare av yrkesmässig tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet. Bestämmelserna omfattar bl.a. vattenverksamheter. Verksamhetsutövaren är enligt 6 förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll bl.a. skyldig att fortlöpande och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt (i vilket konsekvenserna av dammbrott ingår). Resultatet av undersökningar och bedömningar ska dokumenteras. Verksamhetsutövaren är också skyldig att omgående underrätta tillsynsmyndigheten om driftstörningar och liknande händelser som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön, se vidare i avsnitt 6. En verksamhetsutövare som inte iakttar denna skyldighet kan dömas till straff för försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 2 miljöbalken.

16 Underhållsplikt och strikt ansvar för dammhaveri Enligt 11 kap. 17 miljöbalken föreligger en skyldighet för den som äger en damm att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Det kan också vara någon annan än ägaren som har underhållsansvaret, se vidare i bilaga C under avsnitt Dammanläggningar. Enligt 11 kap. 18 ska den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering ersätta skador som orsakats av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldige svarar för har vållat skadan. En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar Tillsyn enligt miljöbalken Enligt 26 kap. ska tillsynen säkerställa syftet med miljöbalken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Tillsynsmyndigheten ska för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken, samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I fråga om vattenverksamhet som omfattas av tillstånd ska tillsynsmyndigheten fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga. Om tillsynsmyndigheten finner att villkoren i ett tillstånd till vattenverksamhet inte är tillräckliga ska myndigheten, om vissa förutsättningar i övrigt är uppfyllda, ansöka om prövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor. Även villkor hänförliga till den vattenanläggning vid vilken vattenverksamheten bedrivs bör omfattas av denna bedömning. Tillsynsmyndigheten ska genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten ska anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott. I 26 kap. 3 anges att regeringen får meddela föreskrifter om att en tillsynsmyndighet får överlåta åt en kommun som begär det att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet. Då det är mycket ovanligt att sådan delegation av tillsynen skett till en kommun sköts tillsynen över vattenverksamheter och dammsäkerhet nästan undantagslöst av länsstyrelserna. I denna handbok kommer därför länsstyrelsen att anges som tillsynsmyndighet Tillsynsvägledning enligt miljöbalken Enligt 3 kap. 1 miljötillsynsförordningen (2011:13) ska en tillsynsvägledande myndighet ge tillsynsvägledning inom sitt vägledningsområde i fråga om tillämpningen av miljöbalken, föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken och EU-förordningar. Tillsynsvägledande myndigheter ska aktivt verka för samordning och samverkan i frågor om tillsynsvägledning. Naturvårdsverket är tillsynsvägledande myndighet för de delar av miljöbalken där ingen annan myndighet är utpekad i miljötillsynsförordningen. Havs- och Vattenmyndigheten är tillsynsvägledande myndighet för alla frågor som rör vattenverksamhet enligt 11 kap. förutom frågor om dammsäkerhet (Svenska Kraftnäts ansvar) och frågor om markavvattning (Naturvårdsverkets ansvar) Tillsynsvägledning dammsäkerhet Miljötillsynsförordningen anger att Svenska Kraftnät ska ge tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. Detta innefattar att lämna råd och stöd till länsstyrelserna som är operativa tillsynsmyndigheter och att samordna, följa upp och utvärdera den operativa tillsynen av dammsäkerhet. Svenska Kraftnät har inte föreskriftsrätt Förordning om utvinningsavfall EU-direktivet (2006/21/EG) om hantering av utvinningsavfall har genomförts i svensk lagsstiftning genom införandet av en ny förordning och genom ändringar i en rad befintliga förordningar. Syftet med direktivet är att åtgärder, förfaranden och riktlinjer fastställs för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa sådan skad-

17 17 lig inverkan på miljön, särskilt vatten, luft, jord, fauna, flora och landskap, och därav följande hot mot människors hälsa som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin. Förordning (2008:722) om utvinningsavfall är relevant för dammar inom gruvindustrin. Vissa avfallsanläggningar för utvinningsavfall definieras som riskanläggningar. Med riskanläggning avses i förordningen en avfallsanläggning som vid en riskbedömning ger grund för antagandet att en allvarlig olycka skulle kunna inträffa om ett upplag kollapsar, om en fördämning rämnar eller till följd av någon annan brist i anläggningen eller felaktig drift av den, om anläggningen innehåller avfall, farliga ämnen eller beredningar över en viss mängd som klassificeras som farliga. Bedömningen om en avfallsanläggning är en riskanläggning eller ej utförs primärt av verksamhetsutövaren. Bedömningen ska göras både för den operativa fasen och för fasen efter avslutning. Som utgångspunkt för bedömningen betraktas de förutsägbara konsekvenserna av en allvarlig olycka och om den medför risk för allvarliga skador på människors hälsa eller på miljön. En verksamhetsutövare som har en riskanläggning omfattas av skyldigheten att ha en strategi för att förebygga allvarliga olyckor, ett säkerhetsledningssystem som genomför strategin och en intern beredskapsplan som specificerar de åtgärder som ska vidtas vid anläggningen i händelse av en olycka. Strategin ska innefatta övergripande mål och handlingsprinciper för hantering av risker för allvarliga olyckor samt en beskrivning av hur man byggt upp sitt säkerhetsledningssystem. Strategin ska finnas dokumenterad. En kopia av strategin och beredskapsplanen ska tillställas tillsynsmyndigheten. Säkerhetsledningssystemet ska omfatta rutiner och instruktioner i fråga om organisation och ansvarsfördelning, metoder och resurser för genomförande av strategin för förebyggande av allvarliga olyckor. I förordningen anges vidare att dammägaren alltid ska samråda med kommunen och med personal som kan påverka säkerheten vid upprättande av en intern beredskapsplan, och uppgifter som alltid ska ingå i beredskapsplanen listas. Vidare är den som driver eller i sin verksamhet har en riskanläggning skyldig att ge kommunen de upplysningar som behövs för att kommunen ska kunna uppfylla sin informationsskyldighet. Efter avslutning av en avfallsanläggning ska verksamhetsutövaren se till att avrinningsanordningar och mät- och kontrollutrustning, liksom anläggningen i övrigt underhålls i den utsträckning som det behövs med hänsyn till säkerheten och skyddet för människors hälsa och för miljön under den tid som tillsynsmyndigheten bestämmer. Det operativa tillsynsansvaret följer miljöbalkens regler. Operativ tillsynsmyndighet kan vara länsstyrelsen, eller kommunen i de fall tillsynen har överlåtits. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala ansvaret för tillsynsvägledning när det gäller miljöbalkens tillämpning i frågor om bestämmelser om förebyggande och hantering av allvarliga olyckor i förordningen om utvinningsavfall. För övriga bestämmelser i förordningen som regler och bestämmelser angående prospektering, utvinningsavfall och tillhörande avfallsanläggningar har Naturvårdsverket det centrala ansvaret för tillsynsvägledning Lagstiftning med koppling till miljöbalken Elberedskapslagen (1997:288) innehåller bestämmelser med betydelse för t.ex. vattenkraftverk. Enligt 19 i elberedskapslagen får vissa mål enligt 11 kap. miljöbalken om tillstånd inte avgöras innan prövning har skett enligt elberedskapslagen, se vidare avsnitt Lagen om skydd mot olyckor, farlig verksamhet Farlig verksamhet I 2 kap. 4 lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ställs det beträffande vissa anläggningar ytterligare krav, vid sidan av miljöbalken och dess bestämmelser om egenkontroll. Det gäller anläggningar, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse ska orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön (s.k. farlig verksamhet). Vid sådana anläggningar är ägaren eller verksamhetsutövaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom, och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för

18 18 att hindra eller begränsa allvarliga skador. Den som utövar den farliga verksamheten är skyldig att analysera riskerna för olyckor av angivet slag. Det finns även vissa rapporteringsskyldigheter för verksamhetsutövaren i händelse av olycka eller då överhängande fara för olycka förelegat, se avsnitt 6.1. Ägaren eller utövaren av farlig verksamhet får enligt 2 kap. 5 förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor och efter kommunens medgivande använda de varningsanordningar som installerats för varning av befolkningen under höjd beredskap och vid olyckor i fred. Vidare har enligt 2 kap. 1 lagen om skydd mot olyckor den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en olycka som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön en skyldighet att, om det är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en sådan olycka. Det är länsstyrelsen som efter samråd med kommunen beslutar om vilka anläggningar som är farlig verksamhet enligt 2 kap. 4. Enligt Räddningsverkets allmänna råd (SRVFS 2004:8) bör dammar med en sådan uppdämd vattenvolym eller som innehåller föroreningar i en sådan mängd att allvarliga skador på människor eller miljön kan uppstå vid dammbrott omfattas av skyldigheterna vid farlig verksamhet. De allmänna råden ses för närvarande (2013) över och revideras Räddningstjänstinsatser Räddningstjänstinsatser i samband med dammolyckor, liksom vid andra nödlägen, regleras av lagen om skydd mot olyckor och förordningen om skydd mot olyckor. Inträffar en översvämning eller föreligger det en överhängande fara för översvämning, kan samhället genom räddningstjänsten verka för att skador på människor, egendom och miljö hindras eller begränsas. Staten eller kommunen har endast skyldighet att göra en räddningsinsats om det är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Möjligheten för en räddningsledare att genom en räddningstjänstinsats ingripa i driften av en dammanläggning liksom gränsdragningen mellan ingripanden tillsynsvägen enligt MB och räddningstjänstinsatser enligt lagen om skydd mot olyckor diskuteras i bilaga C, avsnitt Förelägganden och förbud enligt 26 kap. 9 miljöbalken. Varje kommun ska ha upprättat ett handlingsprogram för räddningstjänst. I handlingsprogrammet ska bland annat anges de risker för olyckor som finns inom kommunen och som kan leda till räddningsinsatser. Kommunen ska också upprätta ett handlingsprogram för förebyggande verksamhet. Vidare ska kommunen planera och organisera så att räddningsinsats kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Vid olyckshändelser, som kräver omfattande räddningsinsatser, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten och utse en räddningsledare. Länsstyrelsen ska upprätta de planer som behövs för detta Tillsyn och tillsynsvägledning Kommunen har tillsynsansvaret inom sitt geografiska område, vilket bland annat innebär att se till att lagen om skydd mot olyckor följs och att farliga verksamheter uppfyller de krav på beredskap m.m. som ställs. Tillsynsansvaret innefattar också att ge råd och stöd till enskilda personer, företag och andra verksamheter. Länsstyrelsen har tillsynsansvaret i länet, vilket även innebär tillsyn över att kommunen uppfyller sina skyldigheter enligt lagen. Länsstyrelsen ska också ge råd och stöd till kommunen inom lagstiftningens område. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det centrala tillsynsansvaret över lagstiftningen och ska ge råd, stöd och vägledning till alla aktörer inom lagstiftningen. Detta görs i första hand till länsstyrelserna för att hjälpa och stödja dem i deras tillsynsansvar. Myndigheten kan också ge inriktningar om hur lagstiftningen kan tolkas, genom att utfärda så kallade allmänna råd. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut ett metodstöd vars syfte är att stödja länsstyrelserna i deras tillsyn över kommunens preciserade skyldigheter enligt lagen om skydd mot olyckor. I metodstödet gås bl.a. kommunens skyldigheter vid tillsynen av dammar som beslutats utgöra farlig verksamhet igenom.

19 Övriga lagar I det följande ges en översikt om ytterligare lagar med beröring på dammsäkerhet. Plan- och bygglagen (2010:900), gäller för dammbyggnader. Byggnadsverk som uppförs eller ändras ska bl.a. ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet. I Plan- och byggförordningen (2011:338) anges krav på byggnaders tekniska egenskaper. Boverket har gett ut föreskrifter och allmänna råd till plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen. Elberedskapslagen (1997:288) innehåller bestämmelser om skyldighet att vidta beredskapsåtgärder inom elsektorn. Bestämmelserna gäller för den som bedriver produktion av el, handel med el eller sådan överföring av el som sker med stöd av nätkoncessionsbestämmelser. Bestämmelserna reglerar ansvaret för den planering och de övriga åtgärder som behövs för att tillgodose elförsörjningen i landet vid svåra påfrestningar på samhället samt vid höjd beredskap. Den som driver en verksamhet som är av väsentlig betydelse för elförsörjningen i Sverige, eller inom en ort eller ett område, ska innan anläggningen uppförs, byggs om eller ändras på annat sätt, göra en anmälan om detta till elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät för prövning. Förtydliganden om vilka verksamheter som omfattas av denna anmälningsskyldighet ges i föreskrift. Det kan t.ex. avse elproduktionsanläggningar som vattenkraftverk, samt dammanläggningar och vattenregleringsmagasin för sådana anläggningar. Den som driver en sådan verksamhet är skyldig att vidta de beredskapsåtgärder som beslutats av elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät. Med beredskapsåtgärder avses åtgärder som behövs för att förebygga, motstå och hantera sådana störningar i elförsörjningen som kan medföra svåra påfrestningar på samhället. Med beredskapsåtgärder avses också sådana åtgärder som krävs för att göra det möjligt att vidta de åtgärder som behövs vid höjd beredskap. Förtydliganden om vilka beredskapsåtgärder som är möjliga ges i föreskrift. För anläggningar som omfattas av bestämmelserna i elberedskapslagen gäller att vissa tillståndsmål enligt 11 kap. miljöbalken inte får avgöras innan verksamhetsutövaren anmält ärendet till elberedskapsmyndigheten, och prövning enligt elberedskapslagen har skett. Detta gäller mål avseende tillstånd till anläggning samt mål avseende väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning. Enligt elberedskapslagen ska verksamhetsutövaren även upprätta en risk- och sårbarhetsanalys avseende säkerheten i den egna verksamheten, samt lämna de uppgifter till elberedskapsmyndigheten Svenska Kraftnät som myndigheten behöver för att kunna upprätta den nationella risk- och sårbarhetsanalysen inom elsektorn. Verksamhetsutövaren har vidare skyldighet att lämna information till elberedskapsmyndigheten när det uppstått en sådan störning i elförsörjningen som kan medföra svåra påfrestningar på samhället. Kompletterande bestämmelser ges i förordning (1997:294) om elberedskap och i föreskrifter utfärdade av Svenska Kraftnät som också är tillsynsmyndighet. Uppdatering av föreskrifterna pågår under Säkerhetsskyddslagen (1996:627) gäller vid verksamhet hos staten, kommunerna och landstingen samt för enskilda om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism. I verksamhet där lagen gäller ska det säkerhetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter. Det kan handla om informationssäkerhet, tillträdesbegränsningar och särskild säkerhetsprövning. Säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) anger att myndigheter och andra som förordningen gäller ska undersöka vilka uppgifter i deras verksamhet som ska hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och vilka anläggningar som kräver säkerhetsskydd med hänsyn till rikets säkerhet eller skyddet mot terrorism. Resultatet av denna undersökning (säkerhetsanalys) ska dokumenteras. Säkerhetsskyddsförordningen gäller inte enbart för myndigheter utan även för enskilda, om verksamheten är av betydelse för rikets säkerhet eller särskilt behöver skyddas mot terrorism. Svenska Kraftnät, som är tillsynsmyndighet för säkerhetsskyddslagen, har utfärdat föreskrifter som reglerar säkerhetsskyddskraven för elsektorn. Föreskrifterna gäller för enskilda och juridiska personer som bedriver elförsörjningsverksamhet vilken omfattas av säkerhetsskyddslagen, vilket innebär att dammägare som äger vattenkraftan-

20 20 Forshuvud. Foto: Fortum. läggningar berörs. Föreskrifterna tar bl.a. upp hur ofta säkerhetsanalys enligt säkerhetsskyddsförordningen ska utföras och definierar hur hemliga handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet ska förvaras. Revidering av föreskrifterna pågår för närvarande (2013). Skyddslagen (2010:305) innehåller bestämmelser om vissa åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism och spioneri. Den reglerar också vad som kan beslutas vara skyddsobjekt (t.ex. energianläggningar) och reglerar frågor om förbud mot tillträde och fotografering och om bevakning av skyddsobjekt. Beslut om att en anläggning för energiförsörjning ska vara skyddsobjekt fattas av länsstyrelsen. Beslut om skyddsobjekt innebär i regel att obehöriga ej har tillträde och ger ökade möjligheter att få polisbevakning m.m. Vägledningar inom säkerhetsskydd har utarbetats av Svenska Kraftnät i samverkan med branschen, bl.a. om skydd och säkerhet vid energiföretag, skyddsobjekt inom elförsörjningen, fysiskt grundskydd och fysiskt områdesskydd för elanläggningar.

21 04. Tillsynsvägledning Tillsynsvägledning allmänt miljöbalken Miljötillsynsförordningens (2011:13) definition på tillsynsvägledning innefattar utvärdering, uppföljning och samordning av operativ tillsyn samt stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna. Den tillsynsvägledande myndigheten ska inom sitt område ge tillsynsvägledning i fråga om tillämpningen av miljöbalken, föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken och EUförordningar. En operativ tillsynsmyndighet ska på begäran lämna den information som en tillsynsvägledande myndighet behöver för tillsynsvägledningen. 4.2 Tillsynsvägledning vattenverksamheter Vattenverksamheter utgörs framför allt av dammar, vattenkraftverk, vattenuttag, grävning/muddring, markavvattning och utfyllnad. Lagstiftningen inom området är delvis komplicerad. Vissa bestämmelser överfördes oförändrade från den tidigare vattenlagen till miljöbalken. Majoriteten av dammar och vattenkraftverk har tillstånd som meddelades under första hälften av 1900-talet vilket kan innebära att dessa inte är anpassade till dagens lagstiftning med avseende på miljöhänsyn m.m. Naturvårdsverket har tidigare varit tillsynsvägledande myndighet för vattenverksamheter i allmänhet, förutom dammsäkerhetsfrågor. År 2012 övergick tillsynsvägledningsansvaret till Havs- och Vattenmyndigheten som enligt miljötillsynsförordningen har tillsynsvägledningen för vattenverksamheter med undantag av dammsäkerhet, där tillsynsvägledningsansvaret ligger på Svenska Kraftnät. Tillsynsansvaret för dammar tillfaller således båda myndigheterna och en absolut gränsdragning mellan myndigheternas ansvarsområden kan vara svår att fastställa. Samarbete kring tillsynsvägledningen i frågor om vattenverksamhet och dammsäkerhetsarbete förs därför mellan de två myndigheterna. Naturvårdsverket svarar för tillsynsvägledning i frågor som rör markavvattning. 4.3 Tillsynsvägledning dammsäkerhet I 3 kap. 3 miljötillsynsförordningen anges att Svenska Kraftnät ska ge tillsynsvägledning i frågor om dammsäkerhet enligt 11 kap. miljöbalken. Ordet dammsäkerhet nämns dock inte mer i miljöbalken. Det man kan utläsa ut miljöbalken är att uppförande, ändring, lagning och utrivning av bl.a. dammar definieras som vattenverksamheter. Vidare har ägaren ett ansvar för att underhålla vattenanläggningen så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. I enlighet med det strikta ansvaret för den underhållsansvarige ska denne ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri).

22 22 Det som anges i ovanstående stycke är således, tillsammans med miljöbalkens regelverk för egenkontroll och de allmänna hänsynsreglerna i andra kapitlet, grunden för tillsynsvägledningen inom dammsäkerhetsområdet. Den grundläggande inriktningen på Svenska Kraftnäts tillsynsvägledande arbete är att utveckla former för tillsyn, bedriva kompetensutveckling för tillsynsmyndigheten samt återkommande utvärdera tillsyn och tillsynsvägledning så att de: > > stärker dammägarens förmåga att uppfylla sitt ansvar för verifierat god dammäkerhet, > > prioriterar dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott, > > ger samhället god insyn i dammsäkerhetsförhållandena och > > hjälper och stödjer tillsynsmyndigheterna och utvecklar deras kompetens. Stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna I avsikt att ge stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna arbetar Svenska Kraftnät i sin tillsynvägledning med metoder och resurser för tillsyn och egenkontroll genom att: > > vidareutveckla rutiner för årsrapportering dammsäkerhet, > > samordna tillsynsvägledningen med Havs- och Vattenmyndigheten och andra myndigheter i frågor som rör miljöbalkens kapitel 11 och miljöbalkens förordningar, > > anordna, medverka i och stödja dammsäkerhetsutbildningar samt länsstyrelsens handläggarträffar samt > > ge råd och stöd till tillsynsmyndigheterna i anmälningsärenden och i yttranden till mark- och miljödomstolsprövningar i frågor som rör dammsäkerhet. 4.4 Tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet Svenska Kraftnät har en tillsynsvägledningsplan för dammsäkerhet som ses över och uppdateras regelbundet. De aktiviteter som presenteras i tillsynsvägledningsplanen väljs utifrån Svenska Kraftnäts bedömning av vad som kan leda arbetet med dammsäkerhet framåt, och utifrån de synpunkter och behov som länsstyrelserna framför i samband med handläggarmöten och kurser. Aktuell tillsynsvägledningsplan kan hämtas från Svenska Kraftnäts hemsida. Nuvarande plan (för ) innehåller följande punkter: > > Stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna. > > Samordning av den operativa tillsynen. > > Uppföljning och utvärdering av den operativa tillsynen och tillsynsvägledningen. I planen beskrivs även prioriterade insatser samt samordning med andra myndigheter och samverkansorgan. Samordning av den operativa tillsynen Svenska Kraftnät har inte föreskriftsrätt inom dammsäkerhetsområdet. För att samordna den operativa tillsynen tar Svenska Kraftnät fram riktlinjer och vägledningar som kan laddas ner från hemsidan, bl.a. > > Dammsäkerhet egenkontroll och tillsyn, Handbok. > > Riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar. > > Bedömningsklasser för dammsäkerhet. > > Anvisningar för årsrapportering av dammsäkerhet. > > Vägledning - tillsyn av gränsdammar. Ett kontinuerligt arbete pågår med att ta fram ytterligare vägledande dokument och handläggarstöd inom dammsäkerhetsområdet. Uppföljning och utvärdering av den operativa tillsynen och tillsynsvägledningen Svenska Kraftnät gör årligen sammanställningar, analyser och rapporteringar till regeringen om dammsäkerhetsutvecklingen i landet. I dessa sammanställningar ingår genomgång av länsstyrelsernas tillsynsarbete. Även tillsynsvägledningen följs upp och utvärderas.