Polisiära provokationer - med särskild hänsyn till Europakonventionen

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Anna Thorvaldsson Polisiära provokationer - med särskild hänsyn till Europakonventionen Examensarbete 20 poäng Handledare Heléne Örnemark Hansen Straffrätt Termin HT

2 Innehåll SAMMANFATTNING 5 FÖRKORTNINGAR 7 1 INLEDNING Bakgrund Syfte Avgränsningar Metod och material Disposition 9 2 OKONVENTIONELLA SPANINGSMETODER Redogörelse för olika okonventionella spaningsmetoder Infiltration Agentverksamhet Desinformation Underrättelseförfarande Principer för okonventionella spanings-metoder 13 3 PROVOKATION Gällande rätt kap Regeringsformen Legalitetsprincipen Ändamålsprincipen Objektivitetsprincipen Behovs- och proportionalitetsprinciperna Rättegångsbalken kap 12 RB Polislagen Principer för en korrekt genomförd provokation Det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått För att en provokativ åtgärd skall vara tillåten krävs stark misstanke om brott Provokation får tillgripas endast vid grov brottslighet Behovs- och proportionalitetsprinciperna skall iakttas Beslut om provokation skall fattas på chefsnivå. 30 2

3 3.2.6 Provokationsåtgärden måste noga dokumenteras Gränsdragning Problematik angående termerna Kombinerad bevis- och brottsprovokation Svensk rättsverkan för den provocerade Ansvarsfrihet NJA 1960 s NJA 1972 s NJA 1989 s Strafflindring Straffvärdet Benådning Billighetskäl Bevisförbud NJA 1986 s Kritik mot användning av bevisförbud vid provokation Tjänstefel Vid myndighetsutövning Åsidosättanderekvisitet Brottsprovokation 44 4 EUROPAKONVENTIONEN ALLMÄNT 47 5 ARTIKEL Rätten till en rättvis rättegång Oskuldspresumtionen Vad har Europakonventionen för uppfattning om användandet av provokation? Artikel 6 första punkten Teixeira de Castro mot Portugal Egna reflexioner Två huvudfrågor Tolkningen Oskuldspresumtionen Uppfyller Sverige Europakonventionens krav? 61 6 ARTIKEL Undantag Kravet på laglighet Legitima ändamål Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle Behöver provokation lagregleras? Ingår ett skydd från provokation i privatlivsskyddet? Lüdi mot Schweiz 67 3

4 7 ANALYS OCH SLUTSATSER 69 BILAGA 73 LITTERATURFÖRTECKNING 74 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 76 4

5 Sammanfattning Mitt arbete behandlar den svenska tillämpningen vid polisiära provokationer samt deras konformitet med Europakonventionen. Provokation betyder i uppsatsens sammanhang att polisen i sitt brottsbekämpande arbete lockar eller utmanar någon till en handling som kan vara besvärande för denne vid en efterföljande rättegång. Det finns en åtskillnad mellan den tillåtna bevisprovokationen och den otillåtna brottsprovokationen. Bevisprovokation innebär att polisen agerar i syfte att få fram bevisning, medan brottsprovokation betyder att polisen agerar i syfte att framkalla brott. Det finns idag ingen lagreglering gällande denna arbetsmetod, men det finns utarbetade principer för hur en korrekt bevisprovokation skall genomföras. Principerna har uppkommit genom ett sammanställande av förarbeten till polislagen, prejudikat samt JO-beslut. De sex huvudprinciperna är: 1. Att det aldrig är tillåtet att provocera någon att begå brott som denne annars inte skulle ha begått. 2. För att en provokationsåtgärd skall vara tillåten krävs stark misstanke om brott. 3. Provokation får tillgripas endast vid grov brottslighet. 4. Behovs- och proportionalitetsprinciperna skall iakttas. 5. Beslut om provokation skall fattas på chefsnivå. 6. Åtgärden skall noga dokumenteras. Det finns två artiklar i Europakonventionen som aktualiseras vid provokation: artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång och artikel 8 som skyddar mot inskränkningar i den personliga integriteten. En bedömning av om rätten till en rättvis rättegång har kränkts sker med hänsyn till förfarandet i sin helhet. Huvudfrågan jag försöker besvara är huruvida ett användande av provokation kan medföra att det efterföljande förfarandet strider mot artikel 6. Svaret jag kommer fram till, efter bland annat en behandling av det enda målet med en någorlunda klar inriktning Teixeira de Castro mot Portugal, är att en kompensation torde uppväga att en brottsprovokation förelegat och det har som helhet varit förhanden en rättvis rät 5

6 tegång. Svensk praxis har lämnat en möjlighet till strafflindring, om polisen använt sig av metoder som framstått som uppenbart otillbörliga. Efter en utredning av möjliga tillvägagångssätt kom jag fram till att för Sveriges del torde det lämpligaste vara en påföljdsrabatt till följd av hänsyn till billighetsskäl. Enligt artikel 8 har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. För att en inskränkning av detta skyddet skall få ske måste åtgärden bland annat ha stöd i lag. Detta stöd undersöktes och slutsatsen blev att det är ytterst tveksamt om kravet är uppfyllt. Det framkommer dock att det ändå inte krävs någon lagreglering med hänsyn till konventionen på grund av att ett skydd mot provokation inte anses innefattas i de skyddsintressen som tas upp i artikeln. Min slutsats är den att trots att Europakonventionen inte kräver ett uttryckligt lagstöd för arbetsmetoden så är det behövligt med hänsyn till rättsäkerheten och dess krav på förutsebarhet. Det behövs även en klar gränsdragning mellan bevis- och brottsprovokation för att polisen klart skall få veta vad som är tillåtet och vad som inte är det. Klara förutsättningar för polis och åklagare kan leda till en ökad effektivitet i brottsbekämpandet. 6

7 Förkortningar A. a. Anfört arbete BrB Brottsbalken Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de (EMRK) mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen Kap Kapitel NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I PL Polislagen Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RPS Rikspolisstyrelsen RÅ Riksåklagaren S. Sida St. Stycke SOU Statens offentliga utredningar SPANARK Arbetsgruppen angående spaning mot organiserad narkotika brottslighet SPANEK Arbetsgruppen angående spaning mot ekonomisk brottslighet SvJT Svensk Juristtidning X Den provocerade 7

8 1 Inledning 1.1 Bakgrund I Sverige anses det tillåtet för polisen att uppträda som köpare av narkotika, för att sedan kunna använda de uppgifter som de därmed fått tillgång till mot narkotikaförsäljaren i en efterföljande rättegång. Det är däremot inte tillåtet för polisen att klä ut sig till äldre eller handikappade för att provocera fram ett rån av ett känt härjande ungdomsgäng. Vad är det som skiljer de olika situationerna åt? Jag skall i min uppsats klargöra vad som är skillnaden mellan de olika provokationerna och vad som i övrigt krävs för att en provokation skall vara accepterad enligt svensk rätt samt enligt Europakonventionen. Jag anser att det torde bli aktuellt att utnyttja polisära provokationer i större utsträckning än vad som sker idag, särskilt i bekämpningen av den organiserade narkotikabrottsligheten. I och med Schengenkonventionens ikraftträdande, och därmed upphörandet av gränsformalitet mellan medlemsländerna i unionen, torde det ha underlättats att föra in otillåtna varor i landet. För att kompensera detta bortfall av kontroll vid gränsen krävs att andra metoder får ett ökat tillämpande. 1.2 Syfte Syftet med min uppsats är att sammanställa de principer som gäller vid den svenska tillämpningen av polisiära provokationer samt undersöka om detta är konformt med Europakonventionen. Det jag företrädesvis vill visa med min uppsats är att det finns ett behov av uttrycklig lagstiftning på området. 1.3 Avgränsningar Jag har valt att begränsa uppsatsen till att enbart omfatta de provokationer som utförs av polismän. Diskussionen angående ett användande av privatpersoner, även om det skulle ske på uppdrag av polisen, utelämnas helt. 8

9 Utanför uppsatsen faller även utredningen om provokatören kan anses som en medverkande till den framprovocerade gärningen. Jag har valt att koncentrera mig på den provocerades ansvar, med undantag av ett kort avsnitt om tjänstefel. 1.4 Metod och material Metoden för uppsatsarbetet har främst varit traditionella litteratur- och rättsfallsstudier. Jag har även tagit hjälp av lagförarbeten och JO-beslut. Uppsatsen är främst av deskriptiv karaktär, dock har jag löpande i de olika avsnitten fört in egna funderingar och slutsatser medan den huvudsakliga analysen återfinnes i den avslutande kapitlet. Den mest betydelsefulla doktrinen för mitt arbete har varit: Axbergers bok Brottsprovokation och Petter Asps Straffansvar vid brottsprovokation. Jag har även haft stor nytta av Ulf Lundqvists åsikter bland annat i hans bok Bevisförbud. En undersökning av möjligheterna till att avvisa oegentlig åtkommen bevisning i brottmålsrättegång. Lundqvists sätt att bearbeta problem som kan uppstå vid en efterföljande rättegång gav mig ett helt annat perspektiv än vad jag erhållit enbart genom studier av Asps tolkning av det oegentliga med en brottsprovokation. Förarbetena till polislagen samt JO-beslut har varit till stor nytta vid sammanställningen av de gällande svenska principerna. Antalet domar som behandlar bevis- och brottsprovokation är relativt få. Det finns inget klart fall där alla kraven för en tillåten provokation som uppställs i praxis och doktrin finns angivna. Rättsfallen som finns på området behandlar enbart något eller några av de uppställda kraven. 1.5 Disposition Min uppsats är i stort uppbyggd på så sätt att först följer en sammanställning av vad som gäller enligt svensk rätt. Denna är relativt utförlig med hänsyn till att den senare behandlingen av Europakonventionen kräver full insikt i den svenska tillämpningen. Därefter följer en utredning om den svenska tillämpningens konformitet med artikel 6 och artikel 8 EMRK. 9

10 I uppsatsen inledande kaptitel förklarar jag vad okonventionella spaningsmetoder innebär och redogör kort för de principer som gäller övergripande för alla metoderna inklusive provokation. Därnäst följer ett utförligt kapitel om provokation, vilket behandlar gällande rätt och de principer som finns på området. Här tar jag även upp gränsdragningsproblemen mellan bevis- och brottsprovokation, rättsverkan för den provocerade samt om en brottsprovokation är att betrakta som ett tjänstefel för provokatören. En allmän del om Europakonventionen följer därefter för att belysa hur ett ärende behandlas. I kapitel 5 redogör jag för artikel 6 EMRK samt undersöker om Sverige uppfyller konventionens krav. I näst följande kapitel analyserar jag artikel 8 på likvärdigt sätt. Uppsatsen avslutas med analys och slutsatser av det genomgångna materialet. 10

11 2 Okonventionella spaningsmetoder Okonventionella spaningsmetoder är benämningen på de spaningsmetoder som inte tillhör de vanliga polismetoderna, utan används mindre frekvent. Exempel på sådana metoder är provokation, infiltration, agentverksamhet med fria spanare, desinformation och underrättelseförfarande. Begreppet okonventionella spaningsmetoder introducerades i slutet av 1970-talet genom Rikspolisstyrelsens Spanark-rapport. Begreppet skulle användas istället för det tidigare använda modern eller sofistikerad spaningsmetod, eftersom begreppet ansågs missvissande. 1 Metoderna börjades användas i större uträckning än tidigare för att försöka komma till rätta med ekonomisk brottslighet och grov narkotika brottslighet. I slutet av 1970-talet ändrade narkotikabrottsligheten i Sverige karaktär till att bli mer organiserad. Nya preparat introducerades på marknaden och en internationalisering av narkotikahandeln skedde. 2 År 1978 inledde en arbetsgrupp, kallad SPANEK, ett arbete med uppgift att utarbeta förslag till metoder vid spaning mot grov ekonomisk brottslighet. År 1979 tillsatte rikspolisstyrelsen en arbetsgrupp, kallad SPANARK, med motsvarande uppgift vad gällde narkotikabrottsligheten. 3 I SPANARK- rapporten poängterade utredningen att polisen inte längre kunde förlita sig på enbart konventionella spaningsmetoder. Det som föreslogs var en mer offensiv, planmässig spaning kombinerat med en bättre behandling av betydelsefulla informationer. 4 Det som gör att metoderna har diskuterats så mycket är att de befinner sig i en gråzon, de ligger inom brytningen mellan den brottsförebyggande polisrätten och den brottsutredande straffprocessrätten. 5 Det finns även en 1 Helmius, Polisens rättsliga befogenheter vid spaning, s SPANARK-rapporten, s SOU 1982:63, s SPANARK-rapporten, s Lundqvist, Bevisförbud. En undersökning av möjligheterna att avvisa oegentlig åtkommen bevisning i brottmålsrättegång, Göteborg, 1998, s

12 del nackdelar förenade med användandet som gör metoderna kontroversiella, till exempel intrånget i den enskildes integritet, att förtroendet för rättsväsendet minskar och att det finns risk för korruption. 2.1 Redogörelse för olika okonventionella spaningsmetoder Nedan kommer jag kortfattat beskriva några av de okonventionella spaningsmetoder som diskuterats i samband med förnyelse i polisens spaning Infiltration Med begreppet infiltration avses att polisen i hemlighet tar sig in i en brottsorganisation för att skaffa information och avslöja brott. Infiltration kan ske genom att en polisman förtäckt deltar i en illegal verksamhet eller indirekt genom användning av en enskild person som infiltratör som står under omedelbar ledning av polisen. Metoden riktar sig ofta mot kriminella personer, men kan även rikta sig mot personer som är närstående till de kriminella personerna Agentverksamhet Med agentverksamhet åsyftas en polisverksamhet som bedrivs med polismän vilka utåt sett saknar all anknytning till polisen. De saknar till exempel tjänsterum hos polisen och arbetar under en täckmantel av ett eller annat slag Desinformation Desinformation innebär att polisen för ut: 8 1. helt falsk information 2. information som i grund är äkta men kombineras på ett sådant sätt att innehållet blir ett helt annat än sanningen 3. information där värderingar medvetet ges felaktigt innehåll 6 SPANARK-rapporten, s SOU 1982:63 s SPANARK-rapporten, s

13 Åtgärder av detta slag syftar till att skapa oro eller motsättningar mellan brottslingar eller provocera fram ett oförsiktigt handlande från en bestämd misstänkt persons sida Underrättelseförfarande Underrättelseförfarandet är en verksamhet som tidsmässigt ligger före det som betecknas som spaning i egentlig mening. Verksamheten går ut på att insamla, bearbeta och utvärdera informationer som i sin tur kan ligga till grund för spanings- och utredningsinsatser Principer för okonventionella spaningsmetoder I förarbetena till polislagen fastslogs tre principer som gäller vid bedömningen av vilka spaningsmetoder som kan anses tillåtna. Dessa principer finns inte fastlagda i lag, utan kan enbart utläsas ur förarbetena. Principerna fastställdes efter en ingående analys från rättsliga synpunkter men även andra aspekter inkluderades. 1. Polisen bör aldrig få begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja brott. Polisberedningen framhöll att denna princip inte är så självklar som den kan uppfattas vara. I vissa länder finns regler som tillåter polisen utföra mindre allvarliga lagstridiga handlingar. Någon sådan regel bör dock inte enligt beredningen gälla för svenska poliser. Det framhölls dock att det i Sverige finns ett visst utrymme för annars otillåtna handlingar enligt nödhandlingsbestämmelserna och enligt vissa speciella föreskrifter, till exempel i trafikförordningen. 9 SOU 1982:63 s SOU 1982:63 s

14 2. Polisen bör aldrig få provocera någon att begå brott som vederbörande annars inte skulle ha begått. Detta är en annan sida av det som nämns i första principen. Brottsanstiftan, liksom annan medverkan, är i sig en straffbar handling. Att polisen i speciella fall förmår den som redan har påbörjat en brottsaktivitet att avslöja sig kan vara försvarligt beroende på omständigheterna. Enligt beredningen bör det dock aldrig få förekomma att polisen provocerar någon att begå ett brott som han annars förmodligen inte skulle begått. Det kan noteras att det inte görs någon skillnad på om polisen förmår någon att begå ett försök till ett brott eller förmår någon att begå ett fullbordat brott Polisen bör aldrig av spaningsskäl få underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller för en för brott misstänkt person. När en polisman får kännedom om ett brott skall han, om inte annat följer av reglerna om rapporteftergift, anmäla detta. Finns det anledning att anta att brott förövats skall en förundersökning inledas. Dessa regler bör aldrig få åsidosättas även om syftet är att komma åt mycket grov brottslighet. Beredningen framhöll att gripande, förhör och liknande åtgärder ibland måste uppskjutas för att komma åt viss brottslighet. Exempel på detta är kontrollerade leveranser, där polis och tull låter en narkotikakurir passera gränskontrollen med ett parti narkotika för att huvudmannen och övriga medlemmar av en brottslig organisation skall kunna avslöjas. Det påpekas dock att det är viktigt att så långt som möjligt säkerställa att ingripandet kan ske vid ett senare tillfälle. En annan ordning skulle innebära ett åsidosättande av legalitetsprincipen. 12 I anslutning till dessa tre principer framhölls även andra faktorer som skulle beaktas vid användningen av metoderna. Behov- och proportionalitetsprinciperna, vilka jag kommer redogöra för nedan, måste även iakttagas liksom att beslut om åtgärderna endast bör fattas av åklagare eller polischef. 11 Asp, Straffansvar vid brottsprovokation, Göteborg, 2001, s SOU 1982:63 s

15 Det påpekades även att stränga krav skulle upprätthållas vad gäller dokumentationen. 13 Axberger anser att principerna kunde blivit klarare och framförallt mer tillgängliga om de preciserats i lag SOU 1982:63 s Axberger, Brottsprovokation, Stockholm, 1989, s

16 3 Provokation Själva uttrycket provokation betyder i uppsatsens sammanhang att polisen i sitt brottsbekämpande arbete använder sig av en metod att locka eller utmana någon till en handling eller uttalande, som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för denne eller annan i dennes närhet. 15 I Sverige görs det en åtskillnad mellan brottsprovokation och bevisprovokation. Brottsprovokation innebär att polismannen agerar på ett sådant sätt att ett brott förövas, som annars inte eller sannolikt inte skulle ha förövats. Denna variant av provokation anses inte vara tillåten i Sverige. 16 Ett exempel på en otillåten provokation är att polisen själv aktivt söker upp en narkotikaförsäljare, och förmår denne att anskaffa ett parti narkotika som han inte tidigare redan innehar. En bevisprovokation syftar däremot till att få fram bevisning för att styrka ett begånget brott om vilket det föreligger en misstanke. Själva den brottsliga gärningen behöver inte vara begången utan det räcker med en misstanke om planerad eller begången brottslighet. Syftet med aktionen är att överbevisa brottslingen om en faktisk kriminell aktivitet. 17 En bevisprovokation är tillåten så tillvida att polismannen går fri från straff, och att bevisningen som åtkoms i och med provokationen kan användas mot gärningsmannen i rättegången. 18 Ett exempel på bevisprovokation är när polisen uppträder som köpare av ett befintligt narkotikaparti för att få bevisning mot överlåtaren om hans innehav av partiet. Som ovan nämnts kan provokation även syfta till att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Ett klassiskt exempel på en sådan åtgärd är fallet att någon utsatts för en penningutpressning av en okänd person. Polisen kan då medverka till att ett kuvert som innehåller pengar, eller ser ut att innehålla pengar, placeras på en viss plats som överenskommits med utpressaren. När kuvertet hämtas, 15 SOU 1982: 63, s Lundqvist, a. a. s Axberger, a. a. s

17 iakttas detta av polisen, som antingen då griper personen omedelbart eller följer efter den som hämtat kuvertet till den person som misstänks ligga bakom aktionen. 19 Det kan vara svårt att avgöra var gränsen går mellan den tillåtna bevisprovokationen och den otillåtna brottsprovokationen. Enligt ett uttalande av justitieminister Thomas Bodström är ett direktiv under bearbetning som skall ligga till grund för en ny utredning om polisens arbetsmetoder, detta gäller både den vanliga polisen och säkerhetspolisen. Utredningen syftar till att en klarare gräns skall utarbetas mellan de båda provokationerna Gällande rätt Det finns i stort sett ingen lagreglering gällande provokation i svensk rätt. Det som finns är de allmänna principer som är gällande för all polisverksamhet kap Regeringsformen Polisen skall följa de i 2 kap RF fastslagna principerna för maktutövning. Detta innebär begränsningar i de åtgärder polisen kan vidta i sin brottsbekämpande verksamhet. Principerna som fastslås är legalitets-, ändamåls-, objektivitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna Legalitetsprincipen Legalitetsprincipen innebär för polisen att det alltid måste finnas ett lagligt stöd för dess maktutövning. Ett exempel på när så inte varit fallet var när två polismän för att förhindra olovlig körning tog hand om den berusade bilförarens bilnycklar. Därefter släppte de ut luften ur två av bilens däck och tände bilens strålkastare. JO konstaterade att de två sista åtgärderna saknade laglig grund och att de närmade sig en brottslig besittningskränkning Ändamålsprincipen Ändamålsprincipen innebär att maktutövningen måste ha ett specifikt ändamål. Principen hindrar att lagar kringgås genom att de tillämpas i något 18 Lundqvist, a. a. s SOU 1982: 63, s Artikel Sydsvenska Dagbladet

18 annat syfte än vad de var avsedda för. Principen är därmed nödvändig för att legalitetsprincipen skall kunna upprätthållas. 22 Enligt ändamålsprincipen får en befogenhet att utöva makt bara utnyttjas för att uppnå de ändamål som faller inom ramen för myndighetens verksamhet. De ändamål som polisen har att uppfylla stadgas i 1 polislagen. Polisens arbete skall syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp, som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet. Polisens uppgifter stadgas i 2 PL. Dessa är bland annat att förebygga brott, bedriva spaning och upplysningsverksamhet för allmänheten Objektivitetsprincipen Objektivitetsprincipen innebär att allas likhet inför lagen och att saklighet och opartiskhet skall iakttas vid fullgörandet av uppgifter inom den offentliga förvaltningen. 23 Detta innebär att förvaltningsorgan i sin verksamhet inte får låta sig vägledas av andra intressen än dem som de är satta att tillgodose. Principen säger att ett förvaltningsbeslut måste vara ett resultat av ett övervägande i frågan om vad som i det enskilda fallet är det objektivt riktiga Behovs- och proportionalitetsprinciperna Principerna innebär i stort att en avvägning skall ske mellan mål och medel i samband med att en myndighet utövar makt. Principerna finns även för polisens verksamhet lagfästa i 8 PL. Den närmare innebörden av principernas innebörd för polisens arbete kommer jag att behandla i avsnittet om polislagens regleringar Rättegångsbalken I rättegångsbalken finns det lagfästa regleringar som gäller förundersökningen. Provokation kommer dock in i ett skede där förundersökningen inte inletts än. Det är alltså en verksamhet som inte hör till förundersökningen. 21 JO 1983/84 s Prop. 1975/76: 209 s Strömberg, Sveriges författning,, 15 uppl., Lund, 1997, s Helmius, a. a. s

19 Förundersökningen är reglerad i 23 kap RB, medan den förra i huvudsak är oreglerad. Skedet innan förundersökningen inletts kännetecknas av att någon konkret uppgift om att ett bestämt brott har begåtts inte föreligger. Polisens verksamhet går ut på att skaffa underlag för sådan misstanke. Det kan vara så att det finns kännedom om att ett brott håller på att planeras. Det krävs dock enligt 23 kap 1 RB krävs för att en förundersökning skall inledas att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. 25 Förstadierna till förundersökning kan delas upp i fyra delar. Primärutredning, enligt 23 kap 3 4 st RB, görs innan en förundersökning inleds. Det enda som skiljer primärutredningen från regelrätt förundersökning är att en behörig undersökningsledare ännu inte trätt in. I andra ändan av förundersökningens förstadium bedrivs allmän brottsspaning. Denna spaning sker utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. Denna del ingår närmast i polisens brottsförebyggande verksamhet. På skalan mellan primärutredning och allmän brottsspaning befinner sig förutredning och förspaning. De karaktäriseras av att brottsmisstankarna antingen är vaga och obestämda eller att det förekommer andra faktorer som motverkar det intryck som misstankarna ger. Det omdelbart tillgängliga materialet är med andra ord inte tillräckligt för att avgöra om en förundersökning skall inledas. 26 En förutredning innebär punktvisa åtgärder som undersökningsledaren ibland behöver vidta för att utöka sitt underlag när han skall besluta om en förundersökning skall inledas eller ej. Ett exempel på detta är om undersökningsledaren efter en anmälan om mordbrand kontrollerar att en brand verkligen har anlagts på den plats som har uppgivits. 27 Med förspaning förstås ett utredningsarbete som är mer abstrakt än förutredning och som inte i främsta rummet är inriktat på frågan om förundersökning skall inledas eller ej. Som exempel kan anges sådana åtgärder som vidtas med anledning av att rykten har börjat cirkulera om skumraskaffärer 25 SOU 1982:63 s DsJu 1979:15 s

20 inom en viss bransch. 28 Förspaning innefattar de okonventionella spaningsmetoderna kap 12 RB I 23 kap 12 RB finns bestämmelser som innehåller förbud att vid förundersökningar använda medvetet oriktiga uppgifter, löften, förespeglingar eller andra otillbörliga åtgärder. Bestämmelsen syftar till att skydda den misstänktes integritet. 29 Lundqvist anser att förbudet har nära samband med den misstänktes ställning i förfarandet som ett subjekt, varvid han skall betraktas som oskyldig till dess annat lagligen bevisats. Förbudet skall ses som ett uttryck för oskuldspresumtionen och är avsett att slå vakt om berättigade skyddsintressen. 30 Svensk rätt saknar i övrigt föreskrifter om vilka åtgärder från polis- och åklagarmyndighet som är otillåtna under det brottsbekämpande arbetet i övrigt. Eftersom bestämmelsen tar sikte på endast egentliga förhör under förundersökning finns inga direkta regler som förbjuder användningen av provokativa spaningsmetoder. Det finns dock heller inget lagrum som uttryckligen tillåter metoderna. Det har diskuterats huruvida 23 kap 12 RB skulle kunna tolkas analogt, så att även tillämpning i andra sammanhang faller in. Narkotikakommissionen ansåg dock att bestämmelsen inte skulle tillämpas analogt. Deras åsikt var att en lagreglering skulle utgöra en viktig garanti för att tillämpningen sker på ett sådant sätt att rättsäkerhets- och integritetssynpunkterna blir tillgodosedda. Ett krav på lagstiftning innebär att statsmakterna tvingas ta ställning till förutsättningarna för åtgärderna på ett mer konkret sätt än som dagens läge kräver. Kommissionen föreslog ett andra stycke i paragrafen som lagligen skulle tillåta provokationsmetoder. 31 Polisman får under förundersökningen vidta åtgärd som kan föranleda den misstänkte att begå brottslig gärning endast om det är av synnerlig vikt för att säkerställa bevisning om 27 DsJu 1979:15 s DsJu 1979:15 s Ekelöf, Rättegång IV, uppl. 6, Lund, 1998, s Lundqvist, a. a. s Narkotikakommissionen PM nr 5, s

21 allvarlig brottslighet och det måste antas att den misstänkte ändå skulle begå motsvarande handling. Åtgärden får vidtas endast efter beslut av åklagaren. Eftersom kommissionens uppgift gällde narkotikabrott så föreslogs även en motsvarande bestämmelse som skulle finnas i narkotikastrafflagen. Båda förslagen avvisades dock. 32 Polisberedningen behandlade även frågan om bestämmelsen skulle tolkas analogt och kom till slutsatsen att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt. Den berörda bestämmelsen tar inte uttryckligen sikte på oriktiga eller vilseledande uppgifter som lämnas i annat syfte än att skydda den misstänktes intressen vid ett förhör. Polisberedningen åsikt var att dessa metoder ibland kan behöva användas för att dölja polisens operationsmetoder eller allmänna spaningsläge. Metoderna kan även behövas för att skydda person eller egendom. Normerna i 23 kap 12 RB torde dock gälla som vägledning vid muntliga frågor som ställs under det föregående polisundersökningsstadiet. 33 Axberger instämmer i polisutredningens slutsats och tillägger att det inte är troligt att en princip som kommit till uttryck i en specialbestämmelse i processlagstiftningen skall tillåtas breda ut sig och bli till ett större effektivitetshinder än vad som följer direkt av lagtexten Polislagen 1 Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. 1 PL stadgar som tidigare nämnts de ändamål som polisverksamheten skall uppfylla. I paragrafen används uttrycket polisen som ett kollektivt begrepp för att beteckna såväl själva polisväsendet och dess olika myndigheter som de hos polisen anställda tjänstemännen. 35 Uttrycket upprätthålla allmän ordning och säkerhet avser att inbegripa all den egentliga polisverksamheten och tar alltså sikte inte bara på polisens verksamhet för att för 32 Prop. 1983/84:111 s SOU 1982:63 s Axberger, a. a. s SOU 1982:63 s. 144 och Berggren, Munck, Polislagen. En kommentar, uppl. 3, Stockholm, 1998, s

22 hindra brott och andra störningar, utan även exempelvis dess brottsutredande verksamhet. 36 I 2 PL anges de uppgifter som faller på polisen för att målet i 1 PL skall uppnås. 2 Till polisens uppgifter hör att 1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, 2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, 3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, 4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, 5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. Uppräkningen av de fem punkterna är inte fullständig. 37 Det finns uppgifter som av ålder anses ankomma på polisväsendet men som inte uttryckligen kan inordnas i de särskilt angivna kategorierna. 38 Tredje punkten brukar i sig delas in i upptagande av brottsanmälan, brottsspaning, kriminalteknisk undersökning och brottsutredning. 39 Ett annat sätt att dela in de olika polisaktiviteterna är efter arbetsuppgifterna: brottsförebyggande övervakningsverksamhet, utredningsverksamhet och serviceverksamhet. Det är på detta sätt uppdelningen sker i polisens verksamhetsplanering En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheterna som avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första stycket. Första meningen ger uttryck för proportionalitetsprincipen som innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till själva syftet med ingripandet. 41 Det måste alltså föreligga en rimlig proportion mellan mål och medel. Ingrepp i personlig frihet och integritet anses till sin art vara allvarligare än ingrepp 36 Berggren, Munck, a. a. s SOU 1982:63, s Berggren, Munck, a. a. s Berggren, Munck, a. a. s SOU 1982:63, s. 47 och Berggren, Munck, a. a. s SOU 1982:63, s

23 mot egendom eller andra ekonomiska intressen. 42 Det är inte tillåtet att tänja proportionalitetsprincipen så långt att det kan sägas vara försvarligt att en polisman begår en lagöverträdelse för att fullgöra en tjänsteuppgift. 43 I paragrafens andra mening stadgas behovsprincipen som innebär att ett polisingripande endast får ske då det är nödvändigt för den aktuella farans avvärjande. 44 Av principen anses även följa, att polisen alltid skall välja medel som innebär minsta möjliga intrång i en enskilds rätt och frihet eller annat intresse om flera medel finnas att tillgå för att avlägsna föreliggande fara. 45 Andra stycket innebär att en polisman måste ha ett direkt lagstöd för att ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheterna som anges i 2 kap RF. Ingripandet får med andra ord inte enbart ske på den grunden att polismannen bedömer det som försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter PL grundläggande bestämmelser som gäller vid en polismans ingripande tillsammans med 1 PL allmänna reglering av polisens uppgifter ses som ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta provokativa metoder Principer för en korrekt genomförd provokation I och med SOU 1982:63 och den efterföljande propositionen till polislagen slogs vissa grundläggande principer fast om hur en tillåten provokation skall utföras. Axberger har gjort ett försök att spalta upp principerna i sex punkter. 48 I mina studier av senare JO-beslut har jag noterat att Axbergers upp 42 Helmius, a. a. s Berggren, Munck, a. a. s SOU 1982:63 s Helmius, a. a. s Berggren, Munck, a. a. s SOU 1982:63, s Axberger, a. a. s

24 ställning verkar följas systematiskt vid genomgången om det varit en konkret genomförd provokation. Principerna är författade så att de beskriver de krav som skall vara uppfyllda för att polisen skall ha rätt att använda provokativa metoder Det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått. Det är viktigt att den som deltar i en provokation intar en passiv roll främst i fråga vid förhandlingar om mängd och pris. Polisen får inte vara pådrivande och erbjuda låga priser eller att betala höga priser. 49 Axberger uttrycker detta med att det är tillåtet att framkalla den individualiserade handlingen, men inte väcka en brottslings vilja. 50 Ett exempel på när X förövat ett brott som denne annars sannolikt inte skulle ha begått återfinns i NJA 1951 s. 111, det så kallade Skarp-fallet. Det var här frågan om en major vid en flygflottilj som hade godkänt en provokationsåtgärd. X och en värnpliktig planerade att stjäla tomfat från ett förråd på flottiljen. Den värnpliktige gick dock till majoren och berättade om deras plan. Majoren ansåg att händelserna skulle få utveckla sig som X tänkt sig, för att därefter ställa honom till ansvar. Majoren bad sedan den värnpliktige att fullfölja deras plan samt att meddela X att tillgreppet skulle ske en bestämd dag. I hovrättens domskäl sades det att det inte varit befogat att vidta åtgärderna, samt att dessa lett till att X begått ett brott som han sannolikt annars inte skulle ha begått. Majoren dömdes för tjänstefel. HD fastställde hovrättens dom. 51 Axberger kommenterade fallet med att beslutet var begripligt på grund av att om inte instruktionerna om tid och plats genom tjallarens medverkan nått X hade denne sannolikt inte begått brottet. 52 JK-beslut 1982 A. 28 behandlade två händelser, vilka kallades A- och E- fasen. I E-fasen riktade sig åtgärderna mot X, rörande vilken det fanns misstankar om innehav av narkotika. Misstankarna var dock inte särskilt starka. Det visade sig sedan att X inte hade tillgång till narkotika när han 49 JO 1997/98:188, s Axberger, a. a. s NJA 1951 s

25 tillfrågades, men att han var beredd att skaffa fram den. JK uttalade att om provokationen hade fullbordats så hade detta medfört att X begått ett brott som han annars inte skulle ha begått. Denna provokation närmade sig alltför mycket en brottsprovokation För att en provokativ åtgärd skall vara tillåten krävs stark misstanke om brott. Det har inte preciserats i några källor hur stark misstanke det skall vara frågan om. Axberger anser att huvudregeln borde vara att misstanken skall ligga nära visshet. Detta grundar han på att kravet på misstanke är ett utflöde av principen om att ingen skall provoceras att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått, och att denna princip skall beaktas när det avgörs hur stark misstanken skall vara. I praktiken skulle denna gräns då ligga nära visshet. 54 Kravet på misstanke skulle kunna ses som ett försök att genom ett konkret rekvisit förhindra otillåtna provokationer. 55 Kravet motiveras bland annat med integritetsskyddet. Polisen bör inte godtyckligt kunna utsätta människor för ingripande spaningsåtgärder utan välgrundad anledning. Vidare kan kravet motiveras med att provokativa åtgärder alltid kan tänkas förmå människor att göra saker som de annars inte hade gjort, och att åtgärden därför endast bör användas mycket restriktivt. 56 En särskild fråga är vart misstanken skall rikta sig. Är det tillräckligt om det är en grupp av ej specifika människor som är misstänkta eller är det nödvändigt att det finns en eller möjligtvis flera specifikt utpekade personer? Polisberedningen anförde i förarbetena till polislagen att för att metoden skulle anses som tillämpbar så måste den vara objektknuten. 57 Axberger anser dock att detta är ett alltför restriktivt synsätt. Polisen torde kunna rikta en provokativ åtgärd mot en mindre grupp människor, om det finns en stark 52 Axberger, a. a. s JK 1982 A. 28 s Axberger, a. a. s Axberger, a. a. s Asp, a. a. s

26 misstanke om att grova brott begåtts. Axberger anser vidare att det då möjligen skall uppställas strängare krav på misstankens styrka och även på brottets grovhet. 58 I ett fall som varit föremål för JO-behandling yttrar sig riksåklagaren Solveig Riberdahl i frågan om provokationsåtgärder kan rikta sig mot en mer obestämd grupp. Situationen var att polisen hade placerat ut en motorcykel med förhoppning att den skulle stjälas av medlemmar från Hells Angels, som misstänktes ligga bakom ett 80-tal motorcykelstölder som inte hade klarats upp. Riksåklagaren var av den uppfattningen att en provokativ åtgärd, allmänt sett, kan riktas mot en obestämd grupp utan att åtgärden för den skull är att betrakta som otillåten. I synnerhet om den provokativa åtgärden är neutral och inte på något sätt kan anses ha lockat att begå brott. 59 Tyvärr kommenterade inte JO denna del i sitt utlåtande. Axberger är av den åsikten att det torde vara tillåtet att rikta en provokation mot en obestämd grupp i och med att den inte kränker någons integritet eftersom den inte är riktad mot någon specifik person. Det saknas beaktansvärd risk för att annan än den hypotetiska adressaten skall lockas till brott genom åtgärden. Provokationen är i detta fall att anse som en hypotes. Bekräftas denna kan åtgärden inte kritiseras, bekräftas den inte är ingen skada skedd. I sin bok Brottsprovokation tar Axberger upp ett tänkbart scenario där en bevisprovokation skulle vara tillämpbar. Situationen är den att en serie inbrott har begåtts i nyligen avlidnas hem; tjuvarna har begått inbrotten när hemmen varit tomma under begravningen. För att få stopp på detta kan polisen sätta in en påhittad begravningsannons i tidningen, för att sedan lägga sig i bakhåll för att gripa tjuvarna på bar gärning. 60 Jag anser dock att Axbergers exempel kan angripas med att behovs- och proportionalitetsprinciperna inte är uppfyllda. Det kan göras en jämförelse med ovannämnda JO-fall där det ansågs som en brottsprovokation när 57 SOU 1982: 63 s Axberger, a. a. s JO 2000/01:118, s Axberger, a. a. s

27 polisen placerat ut motorcykeln för att den skulle stjälas. Principerna bedömdes ej som uppfyllda eftersom de bevis som skulle kunna erhållas endast skulle ha betydelse i just den motorcykelstölden. Provokationen skulle troligen inte kunna leda till någon användbar bevisning i de tidigare stölderna. Detta skulle kunna appliceras även på Axbergers exempel med inbrottstjuvarna då behovsprincipen inte skulle vara uppfylld Provokation får tillgripas endast vid grov brottslighet. Provokation kan betraktas som något av ett förprocessuellt tvångsmedel och det torde då vara rimligt att kräva detsamma som gäller för uttryckligt reglerade tvångsmedel. 61 I ett flertal sammanhang, till exempel i förarbetena till polislagen, har det uttryckts att provokation är otillåten om saken inte gäller ett grovt brott. 62 Exempel på provokationer som varit otillåtna på grund utav att brottet inte ansetts varit grovt nog är brott mot lotteriförordningen 63 och vid olaga rusdrycksförsäljning 64. Ett bedrägeribrott i enskilt fall, även om det är att anse som grovt, faller dock inte inom ramen. För att undvika missförstånd borde möjligen begreppet allvarlig brottslighet användas istället för grov. Det krävs att brottsligheten är av en samhällsfarlig art. Även vad som räknas som grov brottslighet i provokationssammanhang kan växla över tiden beroende på kriminalpolitiska trender. I dagens läge torde exempelvis svårare narkotikaoch ekonomibrottslighet innefattas. 65 Troligen torde också organiserad brottslighet, exempelvis cigarettsmuggling, idag motivera dessa särskilt ingripande spaningsmetoder. 61 Axberger, a. a. s Se SOU 1982:63 s JO 1973, s JO 1977/78, s Axberger, a. a. s

28 3.2.4 Behovs- och proportionalitetsprinciperna skall iakttas. Principerna finns reglerade i 8 PL. Behovsprincipen innebär, som tidigare nämnts, att polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för den föreliggande farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen tar sikte på det intrång som ett polisingripande kan medföra på ett motstående intresse. Skadan eller olägenheten som uppkommer i samband med ett ingripande får inte stå i ett missförhållande till syftet med insatsen. 66 Principerna kan och har preciserats närmare vad avser provokation. Behovsprincipen har på detta område tolkats så att det skall saknas alternativa, mindre ingripande tillvägagångssätt, eller att de som finns har provats utan framgång. Principen innebär även att provokationen skall kunna antas leda till väsentliga och i utredningen användbara resultat. 67 Proportionalitetsprincipen innebär bland annat att provokationer inte får företas om det inte är frågan om brottslighet av allvarligt slag. Principen måste dessutom beaktas i varje enskilt fall. En avvägning skall ske mellan syftet med åtgärden och de aktuella skyddsintressena i fallet. Ett exempel på när en avvägning kan vara svår är när en provokation övervägs mot en mindre krets, brottsmisstanken är stor men inte preciserad till en viss bestämd individ. Vad väger då tyngst; brottets uppklarande eller förhindrandet av att en oskyldig kanske kommer att utsättas för en kränkning? 68 Detta är en fråga som inte kan besvaras entydigt, utan får avgöras från fall till fall. Stor betydelse vid ett beslut torde exempelvis brottets grovhet ha. I det så kallade Kejne-målet 69 behandlades principernas betydelse vid polisåtgärder. Fallet togs upp både i HD och av JO. Den aktuella polisåtgärden var inte en provokation, men har i efterhand ansetts ha betydelse 66 SOU 1982:63, s Axberger, a. a. s Axberger, a. a. s NJA 1953 s. 582, JO 1953 s Även kallat knivfällan. 28

29 vid provokation i och med att åtgärden hade vissa beröringspunkter med provokation. 70 Situationen var den att polisen misstänkte pastor Kejne för homosexuellt otukt samt tjänstefel. En man uppgav för polisen att han haft homosexuellt umgänge med Kejne i dennes lägenhet. Vid detta tillfälle hade mannen glömt kvar en fällkniv, vilken hade en speciell gravyr. För att få bevis mot Kejne arrangerade polisen ett telefonsamtal mellan mannen och Kejne. Mannen bad att få besöka Kejne igen för att få tillbaka sin kniv. Kniven skulle sedan tjäna som stöd för mannen berättelse om deras tidigare sexuella umgänge. Kejne sade sig ej känna mannen, men lät honom komma till lägenheten för att hämta sin kniv. Kniven återfanns dock aldrig. HD ansåg att de spaningsåtgärder som använts allvarligt ingrep i den enskildes integritet. Misstanken ansågs inte varit tillräckligt stark och brottsligheten inte tillräckligt grov för att ett sådant integritetsintrång skulle vara befogat. 71 Detta resonemang ger uttryck för en proportionalitetsavvägning. HD fortsatte med att ifrågasätta om planen, om den hade lyckats, skulle fått någon betydelse i bevishänseende. Det som skulle bevisas var ju homosexuell otukt. Åtgärden stred enligt HD mot behovsprincipen. Principerna har även diskuterats i ett senare JO-fall från år 2000, vilket nämnts tidigare. 72 Polisen hade placerat ut en motorcykel av märket Harley- Davidson i Stockholms innerstad. Syftet med utplaceringen var att den skulle tjäna som lockbete för att komma åt en organisation som misstänktes ligga bakom ett 80-tal stölder av dylika motorcyklar. Polisen hävdade att det inte skulle vara att anse som en provokation med hänsyn till att motorcykeln inte var av någon lyxvariant och att den inte hade någon lyxutrustning som väckte uppmärksamhet. Den parkerades på en av de mest trafikerade och upplysta gatorna samt att den låstes med ett kraftigt lås. Det fanns således inget som pekade på att den löpte större risk att stjälas än andra fordon som parkerats centralt i Stockholm. Om det skulle vara att anse som en provokation, var det i såfall att betrakta som en bevisprovokation eftersom åtgärden 70 Axberger, a. a. s NJA 1953 s. 582, s

30 syftade till att skaffa bevis om redan begången brottslighet. Polisens avsikt var således att erhålla bevis avseende någon eller några av de 80 ouppklarade Harley-Davidsonstölderna. JO bedömde det hela som en klar provokation, bland annat på grund av att polisen inte var främmande för att motorcykeln skulle kunna tillgripas. JO fortsatte med att påpeka att ett enstaka motorcykeltillgrepp inte var att anses vara av sådan art att det skulle göra en provokativ åtgärd försvarlig. JO:s resonemang ger här uttryck för proportionalitetsprincipen. JO ifrågasatte även om misstanken var så välunderbyggd att den hade den styrka som krävs för ett beslut om provokation, och om åtgärden överhuvudtaget kunde antas leda till väsentliga och i utredningen användbara resultat. Antagandet att den person som eventuellt kunde komma att tillgripa motorcykeln skulle leda polisen till den plats där polisen kunde få bevisning om de tidigare, ansåg JO bygga mer på en förhoppning än på sakligt välgrundade överväganden. Det enda polisen med någon grad av säkerhet kunde räkna med att vinna bevisning genom att motorcykeln tillgreps var tillgreppet av just det fordonet. Polisens förfarande framstod närmast som en spaningsåtgärd som kunde ge något slags utdelning, dock osäkert vilket, om polisen hade tur. Förfarandet har således stått i uppenbar strid med behovsoch proportionalitetsprinciperna. Åtgärden hade inte i något hänseende bidragit till att klara upp de tidigare stölderna. JO ansåg att det inte fanns någon godtagbar grund för polisens åtgärd Beslut om provokation skall fattas på chefsnivå. Ett beslut om provokativa åtgärder skall enligt förarbetena till polislagen fattas av åklagare, polischef eller motsvarande. 74 Att en polisman på fältet inte skall fatta beslut torde ha att göra med att åtgärden skall användas först efter ett grundligt övervägande och att det är önskvärt att få en viss kontroll över planering och genomförande. 75 I ett JO-fall från sjuttiotalet hade en polisman agerat på egen hand utan att ett beslut hade fattats av åklagare eller 72 JO 2000/01 s JO 2000/01:118, s SOU 1982:63 s

31 polischef. JO ansåg att polismannens åtgärd var svårförståelig och överflödig. Provokationen hade aldrig blivit verklighet om polismannen skött ärendet korrekt. 76 Åtgärderna måste föregås av noggrann planering och en stram styrning är nödvändig. 77 Jag anser att Axbergers princip skall revideras något genom att beslut skall fattas av en åklagare till skillnad från att det enbart föreskrivs att beslutet skall fattas på chefsnivå. Denna slutsats anser jag har framkommit under de senaste årens JO-fall. ChefsJO Eklundh är av den meningen att det i princip är uteslutet att en polischef skall fatta beslut om provokation, med hänseende till att polischefspersonal inte normalt utövar polisiärt förundersökningsledarskap. Dock bör åklagaren innan han fattar beslut samråda med ansvarig polisman, vidare bör det ankomma på polismyndigheten att fatta de beslut som krävs för det praktiska genomförandet av aktionen. 78 Även rikspolisstyrelsen uttalade sig och de är av åsikten att beslut skall fattas av åklagare, men först sedan polischefen informerats. JO ansåg i 1953 s. 163 att det i de flesta fall följer av huvudregeln i 23 kap. 3 RB att åklagaren skall överta ledningen av förundersökningen avseende ett brott som inte är av enkel beskaffenhet så snart någon kan misstänkas för brottet. I de fall där det inte finns någon skäligen misstänkt person skall istället regeln om att åklagaren skall överta förundersökningsledningen om detta är påkallat av särskilda skäl tillämpas. Det är ofta frågan om svårbedömda situationer när det gäller provokation, och det är då av synnerlig vikt att åklagaren kopplas in. 79 Ytterligare en sak som talar för att åklagaren skall vara den beslutande är att huvudsyftet med själva provokationen är att samla material för åklagarens framtida bevis- respektive lagföring Axberger, a. a. s JO 1973:91, s JK 1982, A 28, s JO 1997/98:118, s JO 1953 s JO 1997/98:118, s