Kapitaltäckning ur ett redovisningsperspektiv

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET Företagsekonomiska institutionen Examensarbete Företagsekonomi C HT 2004 Kapitaltäckning ur ett redovisningsperspektiv håller Basel II måttet? Karl Norstedt Per Westermark Handledare: Joachim Landström

2 Sammandrag Banker och andra aktörer måste ha en kapitalbas mot oväntade kreditförluster för att få låna ut pengar till allmänheten. Införandet av IAS 39 medför att institutens tillgångar och skulder kommer att i högre utsträckning värdes till verkligt värde istället för till anskaffningsvärde. Det får avgörande påverkan på kapitalbasen, eftersom grunden för beräkningen är redovisningsdata. De två regelverkens olika syften och utformning gör att inkonsekvenser uppstår och en fullständig överensstämmelse inte går att uppnå. Syftet med uppsatsen är att identifiera de problem och inkonsekvenser som uppstår vid beräkningen av kapitalbasen utifrån IAS 39 samt föreslå lösningar på dessa problem genom förändringar i kapitaltäckningsreglerna. I uppsatsen kommer författarna fram till att ett av de områden där en likriktning både är möjlig och önskvärd är värderingen av tillgångar till verkligt värde. Trots det verkar den svenska anpassningen av kapitaltäckningsreglerna i motsatt riktning.

3 Innehållsförteckning 1 Inledning och bakgrund Problemformulering och syfte Avgränsningar Uppsatsens disposition Metod IAS/IFRS IAS Värdering av tillgångar Värdering av skulder Redovisning av vinster och förluster Kapitalbasens uppbyggnad Primärt kapital Supplementärt kapital Korrigeringar av summan av primärt och supplementärt kapital Utvidgad kapitalbas Fördelning av kapitalbasens beståndsdelar Diskussion och förslag på förändringar Primärt kapital Supplementärt kapital Korrigeringar av summan av primärt och supplementärt kapital Utvidgad kapitalbas Slutsatser och förslag på ytterligare forskning Slutsatser Förslag på ytterligare forskning...23 Källor...24 Bilaga 1: Begrepp och förklaringar...27 Bilaga 2: Viktiga definitioner i IAS Bilaga 3: Upplupet anskaffningsvärde

4 1 Inledning och bakgrund Bankerna skiljer sig från övriga företag eftersom deras kunder fyller ytterligare en funktion; de finansierar en stor del av verksamheten genom att de pengar som lånas in används en gång till, som utlåningsmedel. En bank tjänar pengar på att det föreligger en positiv räntemarginal, det vill säga skillnaden mellan den genomsnittliga in- respektive utlåningsräntan, och därför finns ett incitament att maximera inlåningen så att banken kan låna ut så mycket som möjligt. Följden blir att bankens soliditet minskar allt eftersom in- och utlåningen ökar. Eftersom det egna kapitalet används till att täcka oförutsedda förluster, innebär detta att den finansiella risken i verksamheten blir större. (Nilsson, 2003). För bankens ägare är dock en låg soliditet bra, eftersom en lägre soliditet ger en högre avkastning på deras satsade kapital. Detta gör att det ligger i ägarnas intresse att hålla nere bankens soliditet. Genom historien har det förekommit ett otal finanskriser, med Tulpanmanin i Holland på 1600-talet, börskraschen i New York 1929 och Asienkrisen på 1990-talet som några av de mer kända (Nilsson, 2003). I Matheou (1999) argumenterar Bäckström för att upprinnelsen till kriserna ofta är en period med snabbt stigande priser på tillgångarna och stark kredittillväxt. När de första tecknen på problem med ekonomin visar sig följer ett skede med strypt kreditgivning, fallande produktion, stigande arbetslöshet och stora kreditförluster för bankerna. Vid den svenska finanskrisen i början av 90-talet var läget så allvarligt att staten fick gå in för att rädda flera banker och nettokostnaden för skattebetalarna slutade på 35 miljarder, bland annat som stöd till bland annat Gotabanken och Nordbanken (Jennergren och Näslund, 1998). Genom att ställa krav på storleken på bankernas reserver för oförutsedda förluster kan myndigheterna skydda insättarna. Redan 1911 instiftades de första lagarna i Sverige med krav på storleken på bankernas kassareserver. Tidigare hade sådana regler endast funnits i bankernas bolagsordningar. Lagstiftningen var från början inte speciellt omfattande, men skärptes successivt över tiden. (Larsson, 1989) En internationell samordning av reglerna för kapitaltäckning skedde i och med införandet av Basel I Reglerna syftade dels till att öka soliditeten hos de kreditgivande aktörerna, dels till att främja konkurrensen mellan olika länders internationellt verksamma banker. Baselreglerna omfattar alla finansiella aktörer. De bygger på ett system där ett krav ställs på att kvoten mellan kapitalbasen och de riskvägda tillgångarna ska uppgå till minst 8 %. 4

5 Kapitalbasen består av bankens egna kapital med vissa justeringar, och de riskvägda tillgångarna utgörs i huvudsak av de fordringar banken har på sina låntagare. Fordringar på de låntagare som kan anses utgöra en lägre risk för banken (länder, riksbanker) får lägre vikt i beräkningen, medan fordringar på de låntagare som utgör en högre risk (små företag, privatpersoner) får en högre vikt. (prop. 94/95:50; Finansinspektionen, 2002) Det innebär att reglerna ställer högre kapitaltäckningskrav på relativt osäkra fordringar. Anledningen till att kapitalkravet sattes till just 8 % berörs inte mer än att det är en lämplig nivå för att uppnå en tillfredsställande kapitaltäckning. (Baselkommittén, 1988 p. 44). De flesta svenska banker har i dagsläget en högre kapitaltäckning än 8 %, vanligtvis i intervallet 9 % till 11,5 % (Finansinspektionen, 2004) talets finansiella kriser har visat att reglerna i Basel I inte räcker till, och därför påbörjades under 1998 arbetet med att vidareutveckla kapitaltäckningskravet. (Finansinspektionen, 2001) Det nya förslaget, kallat Basel II, träder i kraft från och med 2007 och innebär stora förändringar gentemot tidigare regler. Basel II tar hänsyn till fler risker i verksamheten och erbjuder aktörerna att använda förfinade beräkningsmetoder. Genom de nya beräkningssätten går det att matcha prissättningen (räntan) bättre mot risken i krediten. (PriceWaterhouse Coopers, 2004b) Förändringarna i regelverket i och med Basel II rör i stort sett enbart uträkningen av de riskvägda tillgångarna, och påverkan från Basel II på uträkningen av kapitalbasen är liten. De skillnader som finns rör bland annat avdrag för så kallade icke konsoliderade innehav och redogörs för i detalj nedan under beskrivningen av kapitalbasen. Parallellt med det internationella samarbetet kring kapitaltäckningsregler har de europeiska redovisningsreglerna successivt samordnats. Införandet av IAS 39, som berör värdering av finansiella tillgångar och skulder, påverkar beräkningen av kapitalbasen. De tidigare svenska redovisningsreglerna där försiktighetsprincipen varit i fokus byts nu ut mot ett regelverk där den rättvisande bilden sätts främst. Detta innebär att värderingen i betydligt större utsträckning kommer att göras till verkligt värde istället för till anskaffningsvärde. 1.1 Problemformulering och syfte Grunden för kapitalbasen är värderings- och redovisningsreglerna. Eftersom kapitalbasens beståndsdelar måste kunna användas till att täcka oväntade förluster, uppstår en situation där en rad justeringar, avdrag och tillägg måste göras i förhållande till det finansiella institutets 5

6 redovisning för att kapitaltäckningsreglernas syfte ska kunna uppnås. Problemet med detta är att beräkningen kan bli komplicerad och att den framräknade kapitalbasen riskerar skilja sig mycket från institutets egna kapital som är grunden för beräkningen. Ju större överensstämmelsen är mellan kapitalbasens beståndsdelar och enskilda poster i årsredovisningen, desto enklare för externa intressenter att bedöma institutet. Insättarna kan då ha en större chans att bedöma om deras pengar är säkra hos banken och investerare kan lättare utifrån årsredovisningen fatta investeringsbeslut. Syftet med uppsatsen är att identifiera de problem och inkonsekvenser som uppstår när kapitalbasen beräknas enligt Basel II och dess beståndsdelar värderas i enlighet med IAS 39, samt att föreslå förändringar i Basel II för att uppnå större samstämmighet mellan regelverken. 1.2 Avgränsningar Baselreglerna är endast rekommendationer, som därför måste anpassas till enskilda länders förutsättningar, till exempel till nationella skatteregler och olika former av eget kapital. En jämförelse av regelverken måste av den anledningen utgå ifrån ett nationellt perspektiv, och därför behandlar uppsatsen endast svenska förutsättningar och regler. Eftersom Basel II ännu inte implementerats i svensk lag och vi inte vet om kapitalbasreglerna kommer att förändras, utgår vår beskrivning av dem från såväl Basel II som den svenska implementeringen av Basel I. Innehållsmässigt är skillnaderna i kapitalbasens definition mellan de olika regelverken mycket små (se Baselkommittén, 2004a p. 41), vilket ger oss god grund att tro att den svenska lagtexten för Basel II i stort kommer att överensstämma med den befintliga för Basel I. I de delar där Basel I och Basel II skiljer sig åt är utgångspunkten innehållet i det engelska Basel II-dokumentet. Eftersom utgångspunkten för uppsatsen är svenska förhållanden är det följaktligen även den av EU-kommissionen godkända IAS 39 som behandlas i framställningen. Vi kommer i uppsatsen endast att beröra banker, som med sin totala utlåning till allmänheten på omkring miljarder innehar en stor del av den totala marknaden för utlåning i Sverige. (Bankföreningen, 2004) Slutligen bör nämnas att det förs en debatt om bankregleringarnas vara eller icke vara, samt att andra modeller för kapitaltäckning har föreslagits (se bland andra Dowd, 1996; Santos, 2001). Vi bortser helt från denna diskussion och utgår från den reglering som är verklighet för dagens finansiella institut. 6

7 1.3 Uppsatsens disposition Kapitel 1 redogör för problem, syfte och disposition. I kapitel 2 redogör vi för värderingsreglerna i IAS 39, och kapitel 3 ägnas åt en översikt över kapitalbasreglerna i Basel II. I kapitel 4 analyserar vi överrensstämmelsen mellan regelverken och kommer med förslag på de ändringar som kan göras för att regelverken ska fungera bättre tillsammans, för att i kapitel 5 sammanfatta våra synpunkter och ge förslag på fortsatt forskning inom området. För att underlätta för läsaren finns bilagor med definitioner och uttryck samt ett exempel på hur beräkning av upplupet anskaffningsvärde görs. 1.4 Metod Utgångspunkten för uppsatsen är främst studier av regelverken. För att kunna identifiera eventuella problem utgår vi från de dokument och författningar som ligger till grund för kapitaltäckningsreglerna, det vill säga Basel II (Baselkommittén, 2004), Kapitaltäckningslagen (SFS 1994:2004), Finansinspektionens författningssamling (FFFS 2003:10) och IAS 39 (EU-kommissionen, 2004a). För förståelse och som utgångspunkt för diskussion och slutsatser använder vi dessutom svenska förarbeten, officiella rapporter och kommentarer från till exempel IASB, EU-kommissionen och Baselkommittén. Dock är kapitalbasen sällan kommenterad i den akademiska litteraturen, eftersom området är nytt och de största regelförändringarna återfinns i de riskvägda tillgångarna varför fokus i avhandlingar och artiklar ligger på det sistnämnda. För att identifiera problem utgår vi från kapitaltäckningsreglerna, både i svensk och i internationell tappning. Kapitalbasens beståndsdelar kopplas samman med IAS 39 och problemen och inkonsekvenserna som visar sig analyseras. De grundläggande överväganden som ligger till grund för IAS/IFRS och IAS 39 diskuteras endast ur kapitaltäckningsperspektiv eftersom vår utgångspunkt är att en specialreglering som kapitaltäckningsreglerna ska anpassas till de generella redovisningsreglerna och inte tvärt om. En konsekvens av att det endast är förändringar av kapitaltäckningsreglerna vi diskuterar, är att beskrivningen av IAS 39 inte blir uttömmande. Tyngdpunkt i beskrivningen ligger i de element som kan kopplas till kapitalbasens beståndsdelar. En annan konsekvens av detta är att vi inte beaktar möjliga förändringar i IAS 39 för att sammanföra regelverken. Därmed bör uppkomna konflikter lösas genom anpassning av Baselreglerna till IAS 39. I de fall där konflikter inte kan undvikas, till exempel där de beror på skillnader i syfte, diskuterar vi de möjliga undantag eller anpassningar av kapitaltäckningsreglerna som kan krävas. En bärande tanke är att dessa anpassningar ska vara konsekventa och välmotiverade. 7

8 2 IAS/IFRS I detta avsnitt behandlas inledningsvis arbetet och syftet med IAS/IFRS i allmänhet och IAS 39 i synnerhet. Därefter följer en sammanfattning av de för analysen relevanta delarna av IAS 39, med betoning på värderingsproblematiken. I och med Europaparlamentets och rådets beslut i juli 2002 är alla noterade företag skyldiga att upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med av EU-kommissionen antagna IASstandarder och till dem hörande tolkningar från den 1 januari Syftet är att skapa en ändamålsenlig och kostnadseffektiv kapitalmarknad, förstärka den fria rörligheten för kapital samt att skapa förutsättningar för företag inom EU att konkurrera på lika villkor om finansiella resurser. För att de enskilda IAS-reglerna ska träda i kraft krävs att de antas av EUkommissionen. (SOU 2003:71) IAS Framework innehåller de grundläggande antaganden, överväganden och principer som ligger till grund för IASBs arbete med nya standarder. IAS Framework är dock inte i sig en standard och, anser EU-kommissionen, behöver därför inte godkännas (EU-kommissionen, 2003). Däremot hänvisas det till IAS Framework i många standarder och standarderna baseras på den. De teoretiska förutsättningar som slås fast är tämligen allmängiltiga och skiljer sig inte nämnvärt mot de förutsättningar som var basen till tidigare svenska redovisningsregler, och många av Redovisningsrådets rekommendationer bygger dessutom till stor del på IASstandarderna (SOU 2003:71). Vad gäller enskilda regler finns det dock stora skillnader mellan IAS-standarder och de svenska rekommendationerna, som till exempel i IAS 39 nedan. 2.1 IAS 39 IAS 39, Finansiella instrument: redovisning och värdering, behandlar den för bankerna viktiga värderingen av finansiella tillgångar och skulder. I detta avsnitt redogörs för innehållet i standarden och de för bankerna mest relevanta reglerna. Dessutom redogörs för kritiken från EU-kommissionen mot den ursprungliga standarden, i de delar de är relevanta för den fortsatta framställningen. IAS 39 reglerar värdering och redovisning av finansiella tillgångar och skulder. Enligt SOU 2003:71 värderas en större del av tillgångar och skulder till marknadsvärde ( verkligt värde ) enligt IAS 39 jämfört med tidigare svenska regler. Syftet med standarden ur ett kapitaltäckningsperspektiv är att i högre grad än tidigare ge en rättvisande bild, inte bara av 8

9 tillgångarnas och skuldernas storlek, utan också av storleken på vinster och förluster (PriceWaterhouse Coopers, 2004a). IAS 39, som antogs av EU-kommissionen under 2004, skiljer sig från den ursprungliga IAS 39 genom ett uttryckligt förbud mot en frivillig värdering av finansiella skulder till verkligt värde. Kommissionen förväntar sig dock att IASB föreslår förändringar av standarden i detta hänseende så att tillämpningen av IAS/IFRS kan vara likadan över hela världen. (EUkommissionen, 2004b). Baselkommittén (2004b) kritiserar också originalförslaget med hänvisning till de orimliga följder det får för värderingen av egna skulder vid en försämrad kreditvärdighet. Baselkommittén kommenterar dock inte bruket av värdering till verkligt värde i IAS 39 i övrigt. I vissa delar har IASB tagit till sig av kritiken och föreslagit förändringar. Vad gäller möjligheten att värdera skulder till verkligt värde föreslår IASB att möjligheten inskränks till att gälla endast om värderingen ger upphov till bättre information eller att det är enklare att värdera till verkligt värde än på annat sätt enligt standarden. Myndigheter som utövar tillsyn över vissa företag, som banker och försäkringsbolag, får ställa ytterligare krav. EUkommissionen har inte kommenterat den föreslagna förändringen. (EU-kommissionen, 2004b; IASB, 2004) Standarden delar in finansiella tillgångar och skulder i fyra kategorier: Finansiella tillgångar och skulder värderade till verkligt värde över resultaträkningen, Investeringar som hålles till förfall, Lånefordringar och kundfordringar samt Finansiella tillgångar som kan säljas (EUkommissionen, 2004a). Nedan redogörs för värdering av finansiella tillgångar och skulder samt redovisning av värdeförändringar i dem. Definitioner och förklaringar till begreppen återfinns i Bilaga Värdering av tillgångar Grundregeln i IAS 39 är att finansiella tillgångar värderas till verkligt värde, utan hänsyn till transaktionskostnader. Undantag är lånefordringar och kundfordringar samt investeringar som hålles till förfall, vilka värderas till upplupet anskaffningsvärde (se bilaga 3), samt investeringar i aktier som inte är noterade och där verkligt värde inte kan uppskattas, vilka värderas till historisk kostnad. Samtliga finansiella tillgångar får, när de uppstår, klassas som värderade till verkligt värde över resultaträkningen och alltså kontinuerligt värderas till verkligt värde. 9

10 2.1.2 Värdering av skulder Finansiella skulder värderas genomgående till upplupet anskaffningsvärde. Undantaget är skulder klassade som innehavda för handel (vilket bland annat inkluderar derivat som är skulder) vilka värderas till verkligt värde. Den ursprungliga versionen av IAS 39 skiljer sig, som vi redan har påpekat, från den version som gäller inom EU. Den största skillnaden gäller just värderingen av skulder, där det i originalet men inte i den europeiska varianten finns en möjlighet att klassa finansiella skulder som värderade till verkligt värde via resultaträkningen (jfr värdering av tillgångar ovan), vilket inte är tillåtet inom EU. I debatten benämns denna möjlighet Full Fair Value Option Redovisning av vinster och förluster Realiserade och orealiserade vinster och förluster i finansiella tillgångar och skulder värderade till verkligt värde redovisas som intäkt respektive kostnad i periodens resultaträkning, och ingår alltså i periodens resultat och i det egna kapitalet i balansdagens balansräkning. Värdeförändringar i tillgångar och skulder värderade till upplupet anskaffningsvärde redovisas i huvudsak genom periodisering, och genom vinst eller förlust vid nedskrivning eller avyttrande. Orealiserade vinster eller förluster beroende till exempel på ränteförändringar redovisas alltså inte hos dessa tillgångar och skulder. Orealiserade vinster och förluster i tillgångar klassade som finansiella tillgångar som kan säljas redovisas direkt mot eget kapital. När dessa vinster eller förluster realiseras redovisas detta över resultaträkningen. 10

11 3 Kapitalbasens uppbyggnad Efter en inledande redogörelse för kapitalbasens grundläggande principer, delar vi i detta avsnitt upp kapitalbasens beståndsdelar, vilka undersöks var för sig och tillsammans. Kapitaltäckningsreglerna tillämpas på konsoliderad basis, utifrån en modifierad form av koncernredovisning. Istället för att utgå från moderbolaget och dess dotterbolag i deras traditionella meningar, definierar regelverket begreppet finansiell företagsgrupp. Den finansiella företagsgruppen består i stort av ett bolag med finansiell verksamhet samt de dotterbolag som detta bolag kontrollerar. Moderbolaget i den finansiella företagsgruppen behöver därmed inte vara moderbolaget i koncernen. Som en konsekvens av kapitaltäckningsreglernas syfte att säkra den finansiella stabiliteten finns även regler som förbjuder artificiell uppblåsning av kapitalbasen, till exempel genom korsägande. Beräkningen av kapitalbasen utgår från det egna kapitalet i den finansiella företagsgruppen. (Baselkommittén, 2004a p. 21 och 29; SFS 1994: kap) I Basel II är en bärande tanke att en banks tillgångar och skulder är av olika kvalitet. (Westlake, 2004). Därför görs en uppdelning av tillgångarna i primärt och supplementärt kapital, samt en utvidgad del. (Baselkommittén, 1988 Annex I p. A; SFS 1994: kap 6-8 ; Baselkommittén, 1996 II p. 1-4) 3.1 Primärt kapital Enligt Basel II består det primära kapitalet av eget kapital samt redovisade reserver med avdrag för kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder på anläggningstillgångar. De svenska reglerna överensstämmer med de internationella på den här punkten. I Sverige innebär begreppet redovisade reserver kapitalandelen av skatteutjämningsreserven, eget kapital-andelen av periodiseringsfonden samt kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande (det vill säga leasingobjekt). Till det primära kapitalet ska även läggas vissa poster som ännu inte redovisats, som innevarande periods vinster och inbetalningar vid nyemission. Vid förlust under innevarande period ska denna dras av. Även andra kapitaltillskott som utifrån de individuella villkoren är snarlika en nyemission får räknas in i kapitalbasen. Beroende på företagsgruppens associationsform kan garantifonder, förlagsinsatser och liknande räknas in i det primära kapitalet. (FFFS 2003:10 2 kap 1-8 samt ) 11

12 Från det primära kapitalet dras flera poster av. Inkråmsgoodwill, det vill säga goodwill som inte är hänförlig till en specifik tillgång, samt andra immateriella tillgångar är sådana. Negativ goodwill får inte kvittas mot positiv, och kommer vid beräkningen därmed att minska det primära kapitalet. (FFFS 2003:10 2 kap; SFS 1994: kap) Även uppskjutna skattefordringar ska dras av från det primära kapitalet (FFFS 2003:10 2 kap 56 ). I svensk lagstiftning finns det från den 1 januari 2005 två olika uppsättningar regler för beräkning av kapitalbasen, en för de företag som redovisar enligt de tidigare redovisningsreglerna och en uppsättning för de företag som går över till IAS/IFRS. För de företag som redovisar enligt IAS/IFRS gäller i grunden samma regler som för andra företag, men ytterligare avdrag från det primära kapitalet fordras. Dessa avdrag syftar till att anpassa redovisningen till de gamla standarderna. Dels görs en omräkningsjustering, som innebär att förändringen av den ingående balansen som skapas vid omvärdering av tillgångarna dras av från kapitalbasen, dels görs en neutralitetsjustering som innebär att justering görs för de redovisningsprinciper som tidigare inte fick tillämpas. Det kan till exempel vara redovisade värdeförändringar för skulder som redovisas till verkligt värde, samt orealiserade vinster som tidigare inte fick medräknas. (FFFS 2003:10 2a kap 3-4 ) De svenska reglerna skiljer sig i förhållande till de internationella rekommendationerna, om än marginellt. I förhållande till Basel II är de svenska reglerna striktare, Basel II tillåter bland annat att alla uppskrivningsfonder ingår samt även 55 % av eventuella dolda reserver, medan nuvarande svenska regler endast tillåter de uppskrivningsfonder på materiella anläggningstillgångar, och inget av dolda reserver (SFS 1994:2004; Baselkommittén, 1988 p. 17). 3.2 Supplementärt kapital Enligt Basel II består det supplementära kapitalet av oredovisade reserver, uppskrivningsfonder för anläggningstillgångar, efterställda lån och andra liknande instrument. (Baselkommittén, 1988 Annex I p. A) Det supplementära kapitalet består alltså av kapital som till karaktären är en blandning av upplånat och eget kapital (prop. 94/95:50). Enligt svensk lagstiftning innebär detta kumulativa preferensaktier, förlagslån med en ursprunglig löptid på minst fem år, uppskrivningsfonder som godkänts av Finansinspektionen samt garantifonder. (SFS 1994: kap 8, FFFS 2003:10 2 kap ) 12

13 Förutom löptiden finns det en rad regler som måste uppfyllas för att dessa förlagslån ska få ingå i kapitalbasen, som nivå och betalningsvillkor för räntor, viss rätt att ställa in betalningar med flera bestämmelser. För förlagslån med en kortare återstående löptid än fem år sker en nedsättning med 20 % för varje påbörjat år. (SFS 1994: kap 7 ; FFFS 2003:10 14 kap) 3.3 Korrigeringar av summan av primärt och supplementärt kapital Från summan av det primära och supplementära kapitalet avräknas enligt Basel II dels okonsoliderade andelar i andra finansiella företag, dels stora innehav i icke-finansiella företag. (Baselkommittén, 2004a p ). Stora minoritetsandelar, där det ägande företaget inte innehar kontrollen (och alltså inte konsoliderar) ska således inte ingå i kapitalbasen. Dessa regler har direkta motsvarigheter i nu gällande svensk lagstiftning. Med minoritetsandelar jämställs här även garantifondsmedel som inbetalts till annan. (FFFS 2003:10 2 kap 62 ) Utöver detta ska enligt svenska regler avdrag av innehav av egna aktier ske från kapitalbasen. För de svenska bankerna har detta dock ingen reell betydelse, eftersom egna aktier inte får tas upp som en tillgång i balansräkningen (SFS 1995:1554). Även innehav egna förlagslån dras av (FFFS 2003:10 2 kap; SFS 1994: kap). För fullständighetens skull skall nämnas att det, förutom ovanstående, i svensk kapitaltäckningslagstiftning finns regler kring begränsning av ett instituts stora exponeringar. Enskilda krediter som är så stora att de var för sig uppgår till minst 10 % av institutets kapitalbas och tillsammans till en summa av 800 % av kapitalbasen eller var för sig uppgår till minst 25 % av kapitalbasen inte är tillåtna. Efter regeringens medgivande kan dessa exponeringar tillåtas under förutsättning att avräkning sker från kapitalbasen eller under förutsättning att risknivån är låg. (SFS 1994: kap) Detta ligger dock utanför uppsatsens område och kommer inte vidare att beröras. 3.4 Utvidgad kapitalbas Förutom det primära och supplementära kapitalet får instituten använda sig av en utvidgad kapitalbas. Den utvidgade kapitalbasen är tänkt att användas för att möta vissa marknadsrisker; riskerna i handelslagret samt råvarupris- och valutakursrisker. Enligt Baselkommittén (1988) ska den bestå av kortfristiga efterställda lån. I svensk tappning innebär det förlagslån med en ursprunglig löptid på kortare än två år. För dessa lån gäller i övrigt samma regler som för andra förlagslån i dessa sammanhang. (FFFS 2003:10 2 och 10 kap; SFS 1994: kap 8 ) 13

14 Den svenska lagstiftaren har dessutom inkluderat möjligheten att i den utvidgade kapitalbasen inräkna vinster i handelslagret som inte redan räknats in i det primära kapitalet. På samma sätt får överskjutande förlagslån, som på grund av begränsningsreglerna inte får räknas in i det supplementära kapitalet, inräknas i den utvidgade kapitalbasen. (Prop. 94/95:50) 3.5 Fördelning av kapitalbasens beståndsdelar Fördelningen av beståndsdelarna i kapitalbasen är omgärdad av regler på tre olika nivåer. På en övergripande nivå får det supplementära kapitalet enligt Baselkommittén (1988 Annex I p. B) högst uppgå till 100% av det primära kapitalet. De svenska reglerna är hårdare, på så sätt att det är summan av det supplementära kapitalet och den utvidgade kapitalbasen som inte får överstiga storleken på det primära kapitalet. Baselreglerna kräver inte att en sådan sammanräkning ska ske men noterar att flera av medlemsländerna kommer att göra så. (Baselkommittén, 1996 II p. 1) Nivå två berör hur olika risker hanteras av olika delar av kapitalbasen. Den utvidgade kapitalbasen får maximalt täcka 5/7 av marknadsriskerna. 2/7 av marknadsriskerna måste täckas av primärt kapital (Baselkommittén, 1996 II p. 1). Även här har Sverige i dagsläget hårdare regler, eftersom endast 60% av marknadsriskerna får täckas av den utvidgade kapitalbasen. (FFFS 2003:10 2 kap 72 ) Slutligen regleras fördelningen av kapital inom de olika beståndsdelarna. Tidsbegränsade förlagslån får ingå i det supplementära kapitalet med högst 50% av det primära kapitalet. (Baselkommittén, 1988, Annex I stycke A p. B) På denna punkt överrensstämmer de svenska reglerna med Basel II. 14

15 4 Diskussion och förslag på förändringar I detta avsnitt kopplas värderingsreglerna i IAS 39 ihop med kapitalbasens beståndsdelar i Basel II. Beskrivningen delas upp efter uppdelningen på kapitalbasen, och vi diskuterar de problem som identifieras. Syftet med kapitaltäckningsreglerna är att banker och andra aktörer ska hålla en tillräckligt stor reserv av kapital för att täcka oförutsedda förluster, medan syftet med IFRS/IAS är att redovisningen i så stor utsträckning som möjligt ska uppvisa en rättvisande bild. De olika regelverkens syften kommer här i konflikt med varandra, eftersom det ligger i sakens natur att ett regelverk som ställer upp skyddsregler inbegriper ett visst mått av försiktighet. Det är det enskilt största problem som vi har sett vid jämförelsen av regelverken. En fullständig överensstämmelse mellan regelverken går på grund av dessa konflikter inte att uppnå, utan de redovisningsdata som ligger till grund för kapitalbasen måste anpassas för att fylla sitt ändamål. Dock bör den typen av undantag hållas till ett minimum, eftersom ett enklare regelverk underlättar för externa intressenter och att enklare regler minskar risken för upplägg vars enda syfte är att kringgå reglerna (prop. 04/05:24). Vi anser att det är tvivelaktigt att ändra kapitaltäckningsreglerna så att bankerna i princip avkrävs två uppsättningar redovisningar, en enligt gamla redovisningsregler för beräkningen av kapitalbasen och en enligt IAS/IFRS för årsredovisningen. Vår åsikt är att det inte heller är rimligt att föreslå förändringar i redovisningsregler som ska gälla för de flesta stora företag, det vill säga IAS/IFRS, när de hamnar i konflikt med regler för hur specifika branscher ska sköta sina finanser. Samma argument återfinns även i SOU 2003:71, som också konstaterar att Basel II kan komma att behöva ändras på grund av införandet av IAS/IFRS. Vad SOU 2003:71 däremot inte tar upp, och som, vad vi vet, inte heller har tagits upp av Finansinspektionen eller Baselkommittén är möjligheten att anpassa kapitalkravets storlek genom att införa ett annat förhållande mellan kapitalbas och riskvägda tillgångar, snarare än att anpassa kapitalbasens storlek så att de beslutade åtta procenten kan bibehållas. Vi kan inte se någon anledning till att just denna nivå ska vara skriven i sten, särskilt inte med tanke på att de åtta procenten sattes utan annan argumentation än att det var en lämplig nivå. Trots detta finns det naturligtvis anledningar till att anpassa eller utesluta vissa delar av balansräkningen vid beräkningen av kapitalbasen. Den främsta anledningen är just skillnaderna i syfte. Eftersom kapitaltäckningsreglerna syftar till att täcka oförutsedda förluster kan det till 15

16 exempel vara rimligt att goodwill, som knappast kan realiseras med kort varsel, inte får ingå i kapitalbasen trots att det ingår i det egna kapitalet. På ett övergripande plan påverkas Basel II potentiellt av IAS 39 främst genom den ökade förekomsten av värdering till verkligt värde. Värdering till verkligt värde är inte okontroversiellt, och debatten förtjänar en kommentar. De officiella svenska publikationer som på senare år har tagit upp värdering till verkligt värde (det vill säga prop. 94/95:50, prop. 02/03:121, prop. 04/05:24, SOU 2003:71) är genomgående positiva till det. Några av de positiva argument som framförts är att värdering till verkligt värde ger en mer rättvisande bild, att bankers interna system för finansiella instrument är anpassade till det och det positiva i en anpassning till internationella standarder. Argumenten mot värdering till verkligt värde kretsar kring två områden: det mer principiella argumentet att verkligt värde är svårt att beräkna och det mer praktiskt orienterade att det påverkar beskattningen. Det senare argumentet kan helt lämnas utan hänseende för den fortsatta framställningen, inte minst med tanke på att beskattningens storlek och beräkning inte påverkar kapitalbasens storlek, annat än att större skatter minskar vinsten efter skatt. Argumentet att värdering till verkligt värde kan vara svår att genomföra är av större vikt för kapitalbasen. Värdering till verkligt värde är ofta förknippat med en mer rättvisande bild än värdering till anskaffningsvärde, som i högre grad är förknippat med försiktighetsprincipen. Å ena sidan skulle det alltså tala för att värdering till verkligt värde i möjligaste mån undviks i kapitaltäckningshänseende eftersom försiktighet eftersträvas. Å andra sidan måste värdering till verkligt värde kunna anses vara bra om värderingen ligger närmare det belopp, som skulle kunna realiseras, om behov uppstår. Om ett instrument är noterat på en aktiv marknad är detta inget problem, eftersom tillgången faktiskt kan realiseras vid varje tidpunkt. Problemet uppstår i stället när det inte finns någon aktiv marknad, och instrumentet alltså måste värderas i enlighet med någon modell. Dessa modeller syftar till att beräkna det pris som skulle ha uppnåtts vid en försäljning på balansdagen. Om modellerna över- eller underskattar olika faktorer riskerar värderingarna att bli felaktiga. Eftersom dessa modeller kommer att granskas av bankernas revisorer, varav minst en utsedd av Finansinspektionen (SFS 2004:297), anser vi att riskerna är små för över- respektive undervärdering av en banks tillgångar respektive skulder. Finansinspektionen (2004) anser också att dessa risker är små, och förespråkar värdering av tillgångar och skulder till verkligt värde framför värdering till anskaffningsvärde. 16

17 Även ur ett insättarperspektiv anser vi att det finns goda skäl att uppmuntra värdering till verkligt värde. Om det finns stora dolda värden kommer kapitalbasen att vara större än vad den är med nu gällande regler. Det innebär att utlåningen kan öka utan att kapitalbasen behöver göra det, vilket bör öka konkurrensen mellan banker och sänka prisnivån (räntan). I det omvända fallet, när det finns dolda förluster i en banks balansräkning, fyller inte kapitaltäckningsreglerna sitt syfte, och på sikt finns det risk att en sådan banks kapital är otillräckligt. För att skydda insättarna bör alltså även sådana förluster lyftas fram, så att kapitalbasen anpassas till risknivån i verksamheten. För att summera diskussionen om värdering till verkligt värde ställer vi oss positiva till det, och vi anser att den ökade förekomsten kommer att kunna gynna såväl redovisningens mål om rättvisande bild som kapitaltäckningsreglernas mål om finansiell stabilitet. SOU 2003:71 och Finansinspektionen (2002) förutspår att bankernas egna kapital och resultat kommer att variera mer över tiden som ett resultat av ändringarna i värderingsreglerna. SOU 2003:71 befarar dessutom att värderingen av kapitalbasen kommer att bli generösare och att kapitalkravet i praktiken därigenom minskar. Den ökade variationen skulle i så fall innebära en ökad procyklicitet, eftersom bankernas förluster skulle sammanfalla med en låg marknadsvärdering på tillgångsmassan. PriceWaterhouse Coopers (2004b) anser inte att det är ett problem, utan invänder att det kommer att tvinga bankerna att blicka framåt i högre grad och anpassa sin utlåning. Kanske är det på grund av de befarade variationerna i det egna kapitalet som det nu införs regler som stadgar att de banker som redovisar enligt de nya redovisningsreglerna i princip ska räkna om kapitalbasen enligt gamla redovisningsregler. Det kan tyckas märkligt, med tanke på att värdering till verkligt värde av dessa tillgångar ligger närmare vad banken faktiskt skulle få för tillgångarna om de behövde realiseras för att täcka en förlust. Saken blir inte mindre märklig när Basel II tillåter att omvärderingar av detta slag ingår i kapitalbasen, även om de bara får ingå till viss del och bara som supplementärt kapital. De reglerna riskerar att snabbt bli överspelade med tanke på att fler värdeökningar redovisas över resultaträkningen, och alltså får ingå i det egna kapitalet. Vår förhoppning är att en framtida översyn av de svenska kapitaltäckningsreglerna kommer att resultera i att de banker som redovisar enligt de nya reglerna kommer att kunna beräkna sin kapitalbas utifrån gällande redovisningsregler. En annan invändning mot att skapa artificiell stabilitet i det primära kapitalet genom att inte tillåta värdering till verklig värde, är naturligtvis att det inte är något självändamål att hålla det 17

18 egna kapitalet stabilt. Om värdet på tillgångar eller skulder varierar över tiden bör det egna kapitalet också göra det. Dessutom anser regeringen i prop. 04/05:24 att det finns flera fördelar med att tillåta värdering till verkligt värde, inte minst för att företagens interna redovisning och kontrollsystem är anpassade till det. 4.1 Primärt kapital Det primära kapitalet är av stor vikt för bankerna, främst på grund av de regler som anger att det supplementära kapitalets och den utvidgade kapitalbasens storlek begränsas av det primära kapitalets storlek. Detta medför att vi anser att det är av största vikt att begränsningar av och principer för bestämning av det primära kapitalet är välgrundade och konsekventa. Den tidigare påpekade ökade förekomsten av värdering till verkligt värde påverkar kapitalbasen framförallt vid beräkningen av det primära kapitalet genom kopplingen till det egna kapitalet. Vår tidigare argumentation, att poängerna med värdering i enlighet med redovisningsstandarden är stora, är giltig även här, och vi föreslår följaktligen att det primära kapitalet till fullo ska beräknas med utgångspunkt i enlighet med värderingarna i redovisningen. Vad gäller eget kapital-andelen av periodiseringsfonden och de andra tilläggen till det redovisade egna kapitalet, som inbetalningar vid nyemission samt innevarande periods resultat, instämmer vi med nuvarande regler. Dessa bör ingå i det primära kapitalet, eftersom de kan användas för att täcka förluster. Dessa delar bör värderas på samma sätt som det egna kapitalet, det vill säga enligt redovisningen. Ett av de stora avdragen från det egna kapitalet vid beräkningen av det primära kapitalet är immateriella tillgångar. Det stora argumentet för avdrag, att dessa tillgångar är svåra eller omöjliga att realisera snabbt, är i allt väsentligt giltig, enligt vår åsikt. En tänkt bank vars egna kapital bara består av goodwill kan knappast tåla några oförutsedda förluster. Samma argumentation kan användas och är giltig vad gäller avdraget av uppskjutna skattefordringar. Denna typ av tillgångar bör rimligen alltså inte heller räknas med i kapitalbasen. Det avdrag som görs av kumulativa preferensaktier från det primära kapitalet behandlas i diskussionen om supplementärt kapital. Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att det egna kapitalet och det primära knyts närmare varandra eftersom överensstämmelsen mellan regelverken ökar. Samtidigt bör reglerna som stadgar avdrag från det egna kapitalet med goodwill och uppskjutna skattefordringar bestå. Däremot bör justeringarna för värdering till verkligt värde, det vill säga de svenska reglerna 18

19 om omräknings- och neutralitetsjusteringar samt avdragen av uppskrivningsfonder, försvinna helt. 4.2 Supplementärt kapital Konflikterna mellan kapitaltäcknings- och redovisningsregler är, med ett undantag, mindre vad gäller det supplementära kapitalet än det primära. Diskussionen delas upp på de tre stora beståndsdelarna kumulativa preferensaktier, uppskrivningsfonder på anläggningstillgångar och förlagslån. En diskussion om kumulativa preferensaktier skulle visserligen kunna vara intressant på ett teoretiskt plan, framför allt med tanke på att de, precis som vanliga stamaktier, är delägarbevis. Att en viss typ av aktiekapital anses vara av bättre kvalitet än en annan typ är tveksamt. Den juridiska klassningen påverkar ju inte företagets förmåga att täcka förluster. Dock är en sådan diskussion och fortsättningen på den inte särskilt relevant, eftersom förekomsten av kumulativa preferensaktier är om inte obefintlig så i alla fall sällsynt. Ingen av de fyra stora börsnoterade affärsbankerna har några sådana aktier. Vad gäller uppskrivningsfonderna och de latenta reserver som får ingå till en del enligt Basel II-reglerna men inte enligt svenska regler finns det, som vi tidigare har redovisat, goda skäl för att de ska få ingå i det primära kapitalet i sin helhet. Den intressanta diskussionen vad gäller det supplementära kapitalet gäller i stället de efterställda lån, förlagslånen, som anses så säkra att de ur kapitaltäckningshänseende utgör en del av det supplementära kapitalet. Värderingen av förlagslånen är i sig inget problem med nuvarande regler. I och med att Full Fair Value Option inte tillåts i den IAS 39 som gäller inom EU värderas förlagslån till upplupet anskaffningsvärde. En stor anledning till att valmöjligheten inte tillåts har att göra just med värderingen av förlagslån. Om bankerna hade tillåtits att värdera förlagslånen till verkligt värde hade det inneburit att bankernas kapitalbas hade ökat vid finansiella problem, vilket i debatten har ansetts orimligt (EU-kommissionen, 2004b). Anledningen till att kapitalbasen ökar vid finansiella problem är att marknaden kommer att kräva en högre ränta, det vill säga sänkta priser, på en banks marknadsnoterade förlagslån om banken till exempel får sänkt kreditrating. Om de utestående lånen då värderas till verkligt värde kommer det att innebära att bankens skuld minskar, vilket innebär att det egna kapitalet och kapitalbasen ökar. (Anon, 2004; EU-kommissionen, 2004b) Problemet är dels löst i och med Baselkommitténs (2004b) förslag och reglerna enligt FFFS 2003:10 att värdeförändringar av 19

20 den här typen inte ska påverka kapitalbasen och dels genom att det i dagsläget inte är tillåtet med den här typen av värdering av skulder enligt IAS 39. Den andra viktiga aspekten vad gäller förlagslånen är deras kvalitet. Anledningen till att lånen över huvud taget får användas i kapitalbasen är ju att de kan användas för att täcka framtida förluster. För det talar det faktum att de är efterställda andra skulder vid likvidation eller konkurs, samt att de inte får ingå till hela sitt belopp när det är mindre än fem år till inlösen. Samtidigt kan dessa lån bara ianspråktas om företaget faktiskt likvideras eller går i konkurs. Med andra ord kan förlagslånen inte användas under förutsättning att principen om fortlevnad ska gälla, vilket talar för att de inte bör få vara en stor del av kapitalbasen. Vår slutsats om förlagslånen är att det visserligen är rimligt att denna typ av instrument får ingå i kapitalbasen, men att förekomsten måste begränsas på något sätt. Ett sådant sätt kan vara den begränsning som är i kraft idag, det vill säga att de betraktas som supplementärt kapital och att storleken maximeras till hälften av det primära kapitalet. Sammanfattningsvis föranleder vår genomgång av konsekvenserna inget förslag på förändringar vad gäller det supplementära kapitalet, förutom de förändringar som direkt följer av diskussionen om primärt kapital ovan. 4.3 Korrigeringar av summan av primärt och supplementärt kapital Korrigeringarna som görs på summan av det primära och supplementära kapitalet är av två typer, korrigeringar beroende på egna innehav av vissa instrument samt korrigeringar beroende på strukturen på den finansiella gruppen. De korrigeringar som ska göras på grund av egna innehav är innehav av egna aktier och innehav av egna förlagslån. Vad gäller innehav av egna aktier värderas de redan idag till noll. Det är rimligt att göra den här typen av avdrag, eftersom utestående aktier och förlagslån bara kan användas till att täcka förluster när de är just utestående. Vid förluster är det troligt att värdet på dessa instrument sjunker, och att det alltså inte är rimligt att de ska få tas upp till verkligt värde. Vad gäller de korrigeringar som beror på den finansiella gruppen, har de att göra med de avdrag som ska göras för stora, icke konsoliderade innehav. Detta har framför allt att göra 20

21 med att bankerna utan dessa avdrag har möjlighet att genom korsägande artificiellt blåsa upp kapitalbasens storlek. Båda dessa typer av avdrag från kapitalbasen är enligt vår åsikt ganska naturliga, med tanke på syftet med kapitaltäckningsreglerna. Vi föreslår inte några ändringar. 4.4 Utvidgad kapitalbas Den utvidgade kapitalbasen, som består av vinster i handelslagret och korta förlagslån, är ur värderingssynpunkt mindre komplicerad än de tidigare avhandlade delarna. Enligt nuvarande regler får vinsterna i handelslagret antingen användas till den utvidgade kapitalbasen eller som primärt kapital. Ur redovisningssynpunkt och i ljuset av vår tidigare diskussion är detta helt i sin ordning, under förutsättning att även orealiserade vinster får räknas med. Värt att notera är att, till skillnad från de flesta andra tillgångar, värdering till verkligt värde via resultaträkningen är tvingande för tillgångar (och skulder) för instrument i handelslagret, eftersom de innehas för handel. Vad gäller dessa förlagslån, på samma sätt som förlagslånen i det supplementära kapitalet, anser vi att det finns goda skäl att låta dessa ingå i kapitalbasen. Vår slutsats vad gäller den utvidgade kapitalbasen är att den inte behöver ändras, med undantag av orealiserat resultat i handelslagret, som bör få ingå. 21

22 5 Slutsatser och förslag på ytterligare forskning I detta avsnitt sammanfattar vi uppsatsen med de problem och de lösningar som observerats. Avsnittet avslutas med några förslag på ytterligare studier inom området. 5.1 Slutsatser Regelverken för redovisning och kapitaltäckning är inte utvecklade med hänsyn till varandra. En större samordning mellan reglerna kan och bör ske, och eftersom det är enklare att anpassa en speciallagstiftning som kapitaltäckningsreglerna till redovisningsstandarden än tvärt om bör det vara utgångspunkten. Vår slutsats är att om resultatet av en sådan anpassning av Basel II blir att kapitalbasen ger en sämre risktäckning borde i stället kapitalkravet höjas. Syftet med uppsatsen är att identifiera de problem och inkonsekvenser som uppstår vid beräkningen av kapitalbasen samt föreslå förändringar i kapitaltäckningsreglerna. Vad gäller identifikationen av problem mellan de båda regelverken är det största att deras respektive syften innebär problem. Konflikten mellan stabilitet och rättvisande bild är inte en konflikt som löses lätt, och någon lösning på hela den problematiken föreslår vi inte heller, åtminstone inte i termer av anpassning. Det kommer även fortsättningsvis att finnas skäl för avräkningar från och justeringar av räkenskapsdata. Det område vi ställer oss mest frågande till nuvarande regler och där vi föreslår förändringar är behandlingen av det egna kapitalet och de justeringar som görs vid beräkningen av det primära kapitalet. Det kan aldrig undvikas att vissa justeringar görs, men på ett principiellt plan bör sådana inskränkningar göras endast i de fall där tillgångar av olika skäl inte kan användas till att täcka de förluster som uppstår. Tillgångar som på ett tillförlitligt sätt kan värderas till verkligt värde bör få ingå till hela sitt värde, och som primärt kapital. För att summera vårt förslag på hur kapitalbasen ska beräknas föreslår vi alltså att det primära kapitalet ska bestå av bankens egna kapital med de tillägg som sker i dag. De avdrag som bör göras gäller endast de typer av tillgångar som inte kan användas till förlusttäckning, det vill säga immateriella tillgångar och skattefordringar. Det supplementära kapitalet och den utvidgade kapitalbasen bör även i fortsättningen få bestå av förlagslån, men de beståndsdelar som är tillgångar i bankens balansräkning bör flyttas till det primära kapitalet. Samtliga beståndsdelar bör, enligt vår mening, värderas på samma sätt som i redovisningen. 22

23 5.2 Förslag på ytterligare forskning Flera intressanta uppslag för ytterligare undersökningar finns i skärningspunkten mellan kapitaltäckning och redovisningsregler. För det första vore det intressant att undersöka redovisningsreglernas relevans för att uppnå kapitaltäckningsreglernas syfte, och kanske framför allt om det är motiverat att koppla kapitaltäckningen till redovisningen över huvud taget. Flera tunga instanser, bland andra Baselkommittén och svenska myndigheter förutsätter denna koppling, och den är också en grundförutsättning för denna uppsats. Icke desto mindre vore det intressant att undersöka. En annan infallsvinkel inom kapitaltäckningsproblematiken rör regleringarnas grunder. En grundbult i dagens system är att kapitaltäckning ska vara genomreglerad, vilket bland annat Baselreglerna ger uttryck för. En översikt och jämförelse mellan de olika alternativ som har förts fram, som till exempel självreglering, vore spännande. Slutligen är både kapitaltäckningsregler och redovisningsregler föränderlig materia. En studie liknande vår kommer troligtvis att resultera i andra slutsatser, om senare uppsättningar av regelverken används. 23

24 Källor Anon. (2004), Fighting the regulators corner, Global Risk Regulator, Nr 4, s Bankföreningen (2004), Banker i Sverige [online]. Tillgänglig på [Läst ]. Baselkommittén (1988) International convergence of capital measurement and capital standards. Basel, Baselkommittén. Baselkommittén (1996) Amendment to the capital accord to incorporate market risks. Basel, Baselkommittén. Baselkommittén (2004a) International convergence of capital measurement and capital standards a revised framework. Basel, Bank for International Settlements. Baselkommittén (2004b), Comments on the IAS 39 fair value option proposal. [online] Tillgänglig på [Läst ]. Bäckström, U. (1998) Finansiella kriser svenska erfarenheter. Ekonomisk debatt, Nr 1, s Dowd, K. (1996) The case for financial laissez-faire. Economic Journal, Nr 106, s EU-kommissionen (2003) Kommentarer till vissa artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder samt rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 och sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 om redovisning. Bryssel, EU-kommissionen. 24