VROUW MARIA Verkstaden Helsingfors, Sveaborg

Transkript

1 VROUW MARIA Verkstaden Helsingfors, Sveaborg Sammandrag och slutsatser Riikka Alvik, Eero Ehanti och Sallamaria Tikkanen December 2009 Inledning Vrouw Maria var ett holländskt handelsfartyg, som sjönk vid den finländska kusten år 1771 på sin resa från Amsterdam till S:t Petersburg. Lasten bestod av sedvanligt handelsgods samt av konstföremål som var på väg till hovet i S:t Petersburg. Fartyget och dess last hittades i dokumentkällor i början av 1970-talet och i det sammanhanget försökte man leta efter vraket. I slutet av 1990-talet startades sökningarna på nytt och Rauno Koivusaari fann med sin sökningsgrupp ett välbevarat vrak år Sedan dess har bärgningen av vraket varit ett livligt debatterat ämne. Vrouw Maria är ett internationellt och komplicerat fall. Alltsedan vraket hittades har det väckt stort intresse både i Finland och utomlands, främst i de länder, varifrån fartyget avseglade och dit det var på väg dvs. Holland och Ryssland. Museiverkets marinarkeologiska enhet har utfört undersökningar av fartygsvraket sedan år Vraket har dokumenterats och miljöförhållandena har synnerligen grundligt undersökts. Även prover av material från vraket har undersökts. Marinarkeologiska enheten har vad gäller undersökningarna av vraket samarbetat med utländska experter, t.ex. inom ramen för MoSS-projektet (Monitoring, Safeguarding and Visualization North-European Shipwreck Sites) , och har flera gånger, senast deltagit i förhandlingar med undervisningsministeriet om hur finansieringen av bärgningen av vraket med hugade ryska instanser ska ordnas. Den personal som anställts för Museiverkets Vrouw Maria-projekt och marinarkeologiska enheten anordnade en internationell verkstadsträff på Sveaborg i Helsingfors. Avsikten med denna var att dryfta undersökningar av vraket och dess framtid. Verkstaden var en väsentlig del av Vrouw Maria under vatten-projektet som genomförs med separat finansiering från undervisningsministeriet. Projektet inleddes och slutfördes Projektets fältskede inleds om finansiering anordnas.

2 Verkstadens mål, deltagare och föredrag Målet för verkstaden var att diskutera den forskning som gjorts och att få idéer och råd för att få till stånd en lösning angående åtgärderna i framtiden för Vrouw Maria vraket. Målet var också att mera ingående diskutera förvaltningen, vården och undersökningen av välbevarade vrak. Ämnena behandlades ur arkeologisk och kulturhistorisk synvinkel. Dessutom diskuterades konserveringen av vattendränkt material och Östersjön ur forskningssynpunkt. I mötet deltog sakkunniga från Finland, Sverige, Storbritannien, Ryssland och USA. Representanterna för Norge och Holland uteblev p.g.a. sjukdom. (deltagarlista bifogas). I början av mötet berättade projektledaren Sallamaria Tikkanen och forskarna Eero Ehanti och Riikka Alvik för mötesdeltagarna om de undersökningsresultat som hittills erhållits i fråga om vraket och om de förhållanden som råder vid vraket. De fungerade också som ordförande vid diskussionerna. Christopher Dobbs (Mary Rose Trust) redogjorde för undersökningarna, konserveringen och för hur Mary Rose-vraket har gjorts till ett museum, Paul Mardikian (Clemson Conservation Center) berättade om H.L.Hunley ubåtens bakgrund, bärgning, den arkeologiska undersökningen och om konserveringsprocessen i fråga om vrakets utrymmen. Vad gällde miljöförhållanden och materialanalyser höll Yvonne Fors från Stockholms universitet föredrag om nuläget i fråga om forskningen i svavel-/järnproblemet som blivit aktuellt genom Vasaskeppet och Mary Rose och gjorde en bedömning av hur detta påverkar Vrouw Maria. Leone Montonen från Helsingfors universitet belyste undersökningen av trä närmast ur mikrobiologisk synvinkel och berättade om de analysarbeten som gjorts på träprover från Vrouw Maria. Skydd och övervakning av vraket Skyddet av vrak upplevdes som en utmaning och att utan lov rubba vrak lyftes fram som ett eventuellt hot även i fallet Vrouw Maria. I Frankrike har plundring av vrak varit ett problem. I Sverige samarbetar marinarkeologerna med sjöbevakningen och man utvecklar tekniska lösningar för skyddet. För Östersjöområdet vore det befogat att utveckla ett eget övervakningssystem och de tekniska lösningar som är i användning på annat håll kunde möjligtvis ändras så att de är lämpliga för Östersjöns förhållanden. I Finland hör övervakningen av historiska vrak till sjöbevakningens uppgifter. Vrouw Maria är skyddat med hjälp av flera olika lagar (Lagen om fornminnen, lagstiftning i anslutning till Skärgårdshavet och Natura-områdena) och för att trygga att vraket förblir orört har man grundat ett skyddsområde runtomkring det. På grund av att området är öppet och övervakas av sjöbevakningen är det svårt att utan lov dyka ner till vraket. Vraket är beläget på ett område med kameraövervakning. Det är dock omöjligt att ordna med en heltäckande övervakning. I september 2009 då Museiverket, Forststyrelsen som är ägare till vattenområdet och Västra Finlands sjöbevakning hade ett möte, uppdaterades skyddsläget för vraket och man konstaterade att övervakningen kan anses vara tillräcklig. 2

3 Miljöförhållanden och materialanalyser Vid diskussionerna konstaterades det, att de miljöförhållanden som råder vid Vrouw Maria-vraket är tillräckligt utforskade. Förhållandena är med hänsyn till bevarandet goda. Mörkret, den låga vattentemperaturen, avsaknaden av blötdjur som förstör trä och den låga salthalten har en gynnsam inverkan på vrakets bevarande. Strömningarna är för det mesta svaga, men vid en multi beam kartläggning har man observerat att de har bildat en låg fördjupning vid vraket. Man diskuterade vilka eventuella verkningar processen har på vrakets bevarande och om det är nödvändigt att på nytt göra en multi beam kartläggning. Enligt forskaren Juha Flinkman vid Finlands miljöcentral är processen som påverkar jordmaterialet mycket långsam och någon risk för att vraket faller omkull eller att något annat händer finns inte. Man kom i alla fall fram till att det vore nyttigt att låta göra en ny kartläggning så att man kunde få vrakets verkningar på havsbottnens topografi undersökta. Skeppsmaskens (Teredo navalis) eventuella spridning till norra Östersjön diskuterades. Det skulle innebära ett verkligt hot för Vrouw Maria om skeppsmasken skulle slå sig ner i området och komma åt att förstöra vrakets trädelar. För tillfället pågår projektet Wreck protect som leds av svenskar. Målet är att klargöra skeppsmaskens spridning. Fastän skeppsmasken har påträffats i södra Östersjön anses det vara osannolikt att den sprids till Finlands kuster. Juha Flinkman vid miljöcentralen är starkt övertygad om att skeppsmasken inte sprids till våra kuster. Den är sålunda inte något hot mot Vrouw Maria. Det måste dock poängteras, att andra organismer som förstör trä, t.ex. erosionsbakterier och rötsvampar, kommer att påverka bevarandet och konserveringen av Vrouw Maria. Yvonne Fors poängterade i sitt anförande, att innan en eventuell bärgning sker, vore det skäl att göra en kartläggning av alla de svavel- och järnföreningar som samlats i träet, för att man ska kunna förbereda sig på de konserveringsproblem som dykt upp i fråga om Vasaskeppet. I praktiken skulle det innebära en heltäckande provtagning av hela vraket. Enligt Fors är det av största vikt att undersöka mängden kemiska föreningar, deras utbredning och i vilken form de uppträder, eftersom dessa omständigheter påverkar utmaningarna i framtiden vad gäller konserveringen. I värsta fall skulle konserveringen av trä förutsätta långa blötläggningsprocedurer, men å andra sidan kan de föreningar som samlats vara i en sådan form, att de inte under noggrant kontrollerade former föranleder svåra problem. Med samma prover bör man fortsätta med biologiska undersökningar och utföra mekaniska tester. Dessa tester är viktiga för skrovets totala hållfasthet. Av de prover som tagits från Vrouw Maria har man fått och kommer att få information om svavel- och järnföreningar och om biologiska processer. Leone Montonen berättade i sitt föredrag bl.a. om den pågående kartläggningen av svampar och bakterier i prover som tagits från vraket under åren 2007 och 2009 samt om grundämnesanalyser. Dessa undersökningar ger i första hand en bild av träets skick och av förekomsten av problematiska föreningar. Utifrån resultaten har man kommit fram till att svampar och bakterier bryter ner träet så långsamt, att endast ett mycket tunt ytskikt har tagit skada. Man kan således anta att trädelarna till konstruktionen är stabila. Tunna bräder har visserligen inte analyserats och dessa kan på basis av en visuell granskning vara skörare främst i fartygets akter. 3

4 Med hänsyn till hela skrovets hållfasthet är det skäl att också uppmärksamma spikar, bultar, andra järnfogar och sammanfogningar av vrakdelar. I fråga om dessa har man inte någon exakt information om deras skick och inte ens om deras mängd och typ. Under diskussionerna betonades, att en systematisk kartläggning av järndelar måste göras. Enligt en modell som skissats upp av Paul Mardikian bör kartläggningen utföras så, att en sakkunnig klarlägger fartygets konstruktion så bra som möjligt utifrån existerande bild- och undersökningsmaterial och arkivkällor, varefter fartygets konstruktioner kartläggs genom dykning. På det sättet skulle man få eventuella svaga punkter i skrovet utredda, dvs. spikar och bultar som är svårt korroderade. En heltäckande kartläggning av järndelar är befogad. På basis av de iakttagelser som hittills gjorts av dykare, antas spikarna vara alltigenom korroderade, men någon exakt eller systematisk information om detta finns inte. En visuell iakttagelse är viktig, men Paul Mardikian betonade att det är viktigt att man så litet som möjligt rör vid vraket då man utreder i vilket skick järnet är. Det är nämligen möjligt att järnet ställvis har bevarats relativt väl i kylig väderlek och i vatten med låg salthalt. För att undersöka detta föreslogs mätningar av ledningsförmågan. I anslutning till undersökningarna av träets skick har man inlett samarbete med institutionen för fysik vid Helsingfors universitet, där man har utvecklat ultraljudsmetoder. Genomförandet av dem skulle förutsätta en kartläggning av vrakets skick utan att prover tas från vraket. Tyvärr var den person som representerade fysikerna tvungen att i sista stund annullera sin ankomst och diskussionen om metoden blev ytlig. På tal om miljöförhållanden togs även kvicksilvret som ingår i Vrouw Marias last upp. Även Hunley hade kvicksilver i lasten, vilket är ett miljögift. Kvicksilvret kommer att vara en stor utmaning, ifall man beslutar sig för att lyfta Vrouw Maria. Kvicksilverutsläpp i naturen ska förhindras. Vid mötet dryftades hur man kan lokalisera kvicksilvret i vraket och man föreslog att t.ex. en magnetometer kunde användas. Förpackningsmaterialen har en väsentlig betydelse. Det finns fler möjligheter och man måste fortsätta att utreda saken. Vraket idag och nuvarande projekt Även om miljöförhållandena varierar en aning enligt årstiderna, är de biologiska, kemiska och fysiska processerna som bryter ner träet mycket långsamma. Vraket är således inte utsatt för omedelbar förstörelse. För närvarande hotas inte Vrouw Maria av miljöförhållanden eller av mänsklig verksamhet. Dykning sliter dock på vraket, varför alla dykningsarbeten planeras omsorgsfullt på förhand, dvs. s.k. rekreationsdykningar görs inte. Innan beslut om att bärga vraket fattas, bevaras det tillsvidare orört på sin fyndplats och medan Vrouw Maria under vatten-projektet pågår presenteras det med hjälp av den information man har fått av fotografier, videor och vid forskning. Även den kulturhistoriska forskningen fortsätter. 4

5 Vid diskussioner som förts i verkstaden kom det tydligt fram, att det alternativ, enligt vilket vraket bevaras på fyndplatsen åtminstone tillsvidare är det enklaste och att man eventuellt kan få ytterligare information genom att fortsätta dokumentationen av vraket och genom kulturhistorisk forskning. Bevarandet av vraket på fyndplatsen är det främsta alternativet även enligt UNESCO.s och ICOMOS rekommendationer. Fastän Finland inte ens ännu har ratificerat UNESCO-avtalet, används det dock som riktgivande vid forskningen, presentationen och skyddet av vraket. I allmänhet ansågs berättandet av historier och spridningen av information vara viktigt för hela det marinarkeologiska fältet och i princip är det inte nödvändigt att bärga vrak för att fullgöra dessa uppgifter. I Sverige har man utvecklat s.k. dry-diving -metoder, dvs. man visualiserar vrak på olika sätt och anordnar resor till vrakplatser. Guidade dykningsutfärder är också lämpliga för vissa objekt. Ska vraket bärgas? Marinarkeologiska enheten ser som sin skyldighet att utreda och lägga fram synpunkter på vad ett stort bärgningsprojekt i praktiken skulle innebära inklusive bevarandet av vraket, vilket sträcker sig långt in i framtiden samt de höga kostnaderna. Enligt Christopher Dobbs föredrag, måste man innan man går till detaljer om bärgningen diskutera följande viktiga frågor: Bör Vrouw Maria bärgas? Är en bärgning av Vrouw Maria möjlig att genomföra? Är Vrouw Maria ett så viktigt vrak att det lönar sig att bärga det? Alla vrak som sjöhistoriska museer presenterar har inte varit några solskenshistorier Det är därför skäl att fundera på vad ett museum som presenterar Vrouw Marias historia kan erbjuda besökarna. En stor del av lasten består av synnerligen vanligt handelsgods. I godset fanns också konstföremål och lyxvaror, vilka inte har införts i Öresundstullens handlingar. T.ex. tobakspiporna och glaslinserna som syns i lastrummet har inte tagits med i förteckningen över godset och de kan lätt kännas igen och är välbevarade. Däremot är det osannolikt att konstföremål, de holländska tavlorna från 1600-talet skulle ha bevarats under vatten. De kan knappast längre kännas igen eller åtminstone konserveras så, att de kan identifieras. Man antar att tavlorna är inpackade i förseglade blycylindrar, varvid de eventuellt kan vara välbevarade, men tillsvidare finns det inte några bevis på detta. En del av tavlorna är målade på träpaneler och sålunda har man inte i någon händelse kunnat packa dem i cylindrar. Troligtvis har tavlorna packats i trälådor och har således varit utsatta för havsvattnets inverkan. Tavlorna utgör ett viktigt kapitel i Vrouw Marias historia och då man finner lämningar av dem kan det som återstår vara ett mycket intressant forskningsobjekt. Dock är det motiverat att fundera på, om tavlorna eller den övriga lasten är ett tillräckligt skäl för att bärga vraket och för att göra det till ett museum. Under diskussionerna jämfördes Vrouw Maria med Mary Rose och Vasaskeppet. Dessa var konungens flaggskepp, som hade en stark nationell betydelse. Däremot var Vrouw Maria ett mycket vanligt fraktfartyg, som hamnade ur kurs och sjönk i stormen vid finländska strandvatten. Då man funderar över Vrouw Marias historiska betydelse är vraket värdefullt i internationellt hänseende. Fartyget har också ett värde som representant för sin egen tid och som fartygstyp. Genom Vrouw 5

6 Maria-vraket får man information om Hollands sjöhandel på Östersjön och om hur den utvecklades till följd av 1700-talets händelser. Det speciella med Vrouw Maria är konstverken som ingår i lasten och de kontakter som i framtiden uppstår med konstsamlare och med handeln med konst samt med Katarina den Storas politiska mål. Vrouw Marias historia berör kanske främst Holland, Ryssland och Finland-Sverige men i ett bredare perspektiv kan man betrakta Vrouw Maria som en del av den världsomfattande handelssjöfartens historia. Vrouw Maria lär även ha trafikerat på Atlanten och lasten har härstammat från ett större område och även från Hollands kolonier. Vrouw Maria bör ses som en allmäneuropeisk företeelse eller kanske som en länk som förenar öst och väst. Av denna orsak bör ett eventuellt bärgningsprojekt genomföras som ett samarbete på internationell nivå. Är det möjligt att bärga Vrouw Maria? Det direkta svaret är ja, det vore tekniskt möjligt och vraket skulle antagligen hålla med hjälp av en stödkonstruktion. Men i anslutning till praktiska frågor och konservering måste man först klarlägga och förvissa sig om vissa saker. För det första bör det finnas tillräckligt med resurser och dessa bör vara bestående. Det preliminära kostnadsförslaget för att bärga det och göra vraket till ett museum uppgår till ca miljoner euro. Av detta belopp uppgår bärgningskostnaderna endast till en bråkdel. Denna uppskattning ansågs vara synnerligen vattentät, hittills har kostnaderna för Vasaskeppet varit ca 85 milj. euro och kostnaderna för Mary Rose ca 50 milj. pund. Mary Rose är inte ett helt skeppsvrak och i kostnadsförslaget ingår inte t.ex. donerade medel. För Mary Rose pågår just nu byggandet av ett nytt museum, vars kostnader uppgår till ca 28 miljoner pund. Förnyandet av luftkonditioneringen på Vasaskeppet kostade 5 miljoner euro. Det är m.a.o. fråga om stora penningbelopp. Även beslutsprocessen tar en lång tid, t.ex. undersökningarna och bärgningen av Mary Rose tog 14 år i anspråk. Konserveringen av Mary Rose är fortfarande inte slutförd. Vrouw Maria som är beläget inom ett naturskyddsområde och på långt avstånd från kusten skiljer sig från de nämnda vraken i och med att man inte har varit tvungen att göra utredningar i anslutning till naturskyddet och att avståndet för transporten av dem från den plats där de har sjunkit inte har varit långt. Ett tredje exempel på vrak som har bärgats var den amerikanska ubåten H.L. Hunley, som bärgades i sin helhet och de arkeologiska utgrävningarna utfördes i laboratoriet. Till en början kom publiken inte åt att följa med processen, delvis på grund av de avlidna som fanns inne i vraket, men senare har det varit möjligt för publiken att följa med arbetet. Man ansåg det vara viktigt att bärgningen gavs offentlighet och att även publiken kan följa med dylika projekt i alla skeden. På ett allmännare plan var deltagarna i verkstaden av den åsikten att varje land kan bärga endast en begränsat antal vrak, om de undersöks och konserveras ordentligt. Bärgningen av vrak har å ena sidan gagnat den marinarkeologiska och sjöhistoriska forskningen och har utvecklat konserveringen. Museerna har medfört inkomster till området i form av turism och vraken har också ett stort värde utbildningsmässigt sett. Undersökningarna av Mary Rose har lett till att hundratals dykare har fått utbildning genom att assistera vid marinarkeologiska undersökningar. Portsmouth- området drar alltjämt nytta av turismen och det museiförklarade vraket har betydelse t.ex. som ett hjälpmedel vid undervisning och upplysning. Även Vasa-museet är ett etablerat turistobjekt. I fråga om vartdera 6

7 vraket konstaterades dock, att museerna måste förnya sig och hela tiden ge ny information för att upprätthålla publikens intresse. På tal om utgrävningstekniker föreslogs en flyttning av vraket till lägre vatten och utgrävningen sker under vatten. Detta ansågs dock vara en så stor utmaning, att det varken är lönsamt eller möjligt ur naturskyddssynpunkt. Även utgrävningar av lasten in-situ anses vara mycket utmanande och de långa utgrävningsperioderna som krävs skulle knappast ha varit möjliga ur naturskyddssynpunkt. Arkeologiska utgrävningar måste dock genomföras av vrakdelar och delar av däck, vilka ligger spridda runt vraket. Det här innebär att varje vrakdel och föremål dokumenteras in situ och att de bärgas med arkeologiska metoder. Även efter bärgningen måste man utföra arkeologiska undersökningar, eftersom det är sannolikt att delar eller föremål, som hört till fartyget blir kvar på området och likaså måste man fortsätta att undersöka förhållandena kring vraket samt fortsätta övervakningen av området. Tillräckligt med tid för utgrävningar och för förberedelser av bärgningen måste reserveras. Utgrävningarna av t.ex. Mary Rose tog flera år. Under åren gjordes över dykningar, antalet dykningstimmar uppgick till och antalet fynd till st. Utgrävningsområdet var ca 360 m². Vrouw Maria-vrakets utgrävningsområde kan i sin helhet uppgå till hundratals km². På tal om bärgningstekniker var stödjandet av vraket under och efter bärgningen ett viktigt diskussionsämne. Innan Mary Rose bärgades, stöddes skrovet med bl.a. bultar och man utnyttjade de ursprungliga bulthålen. I Mary Rose vraket finns en mängd träspikar, vilket var bra med tanke på bärgningen. Vasa-skeppets skrov stöddes också, men här måste man minnas, att det var fråga om en räddningsoperation och det gällde inte en arkeologisk bärgning. Av ubåten H.L. Hunleys bärgning gjordes en modell med dator, vilken testades innan man vidtog några åtgärder. H.L. Hunleys skrov stöttades med en metallram och med stoppade bälten. Skrovet var således alltigenom stöttat. Mary Rose, Vasaskeppet och H.L. Hunley är goda exempel på hur man kan sköta bärgningen med bl.a. stödkonstruktioner. H.L.Hunley är ett bra exempel på att det lönar sig absolut att ta exempel av de bärgningsmetoder, där man experimenterade med datamodeller. Under diskussionerna blev det klart att ytterligare undersökningar måste göras i fråga om Vrouw Marias fogar, för att man ska kunna bedöma skrovets fasthet och hurdana stödkonstruktioner som måste byggas. Enligt mötesdeltagarnas åsikt är en sådan undersökning mycket viktig såväl med tanke på bärgningen av vraket och ur museisynpunkt. I anslutning till bärgningen måste man också fundera på hur man kunde stabilisera utrymmena inuti innan det bärgas. Den rörelse som föranleds av bärgningen kan få till stånd att föremål och konstruktioner rör på sig och skadorna kan vara stora. I fråga om Vrouw Maria är även skeppet ett intressant forskningsobjekt och det är i stort sett välbevarat, men kan det bevaras som ett sådant? Hur kan utgrävningar och konservering av det bärgade vraket jämte lasten genomföras? Ett alternativ är, att det skulle kunna placeras i en bassäng eller i ett akvarium, där utgrävningarna skulle genomföras så att publiken kunde följa med arbetet. Konserveringen av skrovet skulle kunna ske i samma bassäng och även då vore det möjligt för publiken att följa med processen. Om vraket bärgas, måste det genast ställas ut, inte först efter flera års konservering. Av denna anledning är ett separat löstagande av delar av skrovet och konservering 7

8 av dem inte att rekommendera, fastän stabiliseringen av trämaterialet härvid skulle lyckas bättre och man skulle få detaljerad kunskap om fartygets konstruktion. Konserveringen av hela vrak innebär en stor utmaning bland annat p.g.a. fartygets storlek och de olika typer av material som fartyget är byggt av (metaller och trä). Konserveringen av trä och metaller separat är relativt enkelt, men sammanfogade är det mycket komplicerat att stabilisera dem. För konserveringen av Vrouw Maria bör man utreda de problem som föranleds av svavel- och järnföreningar och utveckla stabiliseringsmetoder för trä samt en uppföljning av konserveringsprocessen. Under diskussionerna framkom, att mycket utvecklingsarbete krävs för att lösa svavel- och järnproblemen. I Sverige har man i mindre skala gjort försök med kemikalielösningar och fått goda resultat, men metoden är inte klar och inte heller problemfri och den är troligen som sådan inte lämplig för behandling av ett stort objekt, såsom ett helt vrak. Överhuvudtaget är de problem som uppstår ur svavel- och järnföreningar ännu delvis oklara och diskussion uppstod om huruvida problemet verkligen är så allvarligt, eftersom Vasaskeppet fortfarande ser bra ut och verkar vara stabilt flera år efter att problemen uppstod. Det är i alla fall klart att saken måste följas med. I Vasa-museet pågår ett forskningsprojekt kallat Future for Vasa, enligt vilket förståelsen av processen förhoppningsvis preciseras och man kan utveckla konserveringsmetoder. Vid konserveringen konfronteras man onekligen med stora utmaningar. Dessa känner man redan till och jämförbara projekt och undersökningar är på gång i olika delar av världen, varför man kan få hjälp av sakkunniga, om man beslutar sig för att bärga vraket. Framtiden Undervisningsministeriet beslutar i sista hand om genomförandet av Vrouw Maria-projektet. Planeringen av Vrouw Maria under vatten fortsätter till Finansiering för genomförandet av projektet ansöks hos undervisningsministeriet. Samtidigt förbereder man sig för en Natura-utredning med anledning av bärgningsprojektet. Det beror på att Vrouw Maria är beläget inom Skärgårdshavets naturpark och därför måste man vid undersökningar av vraket beakta naturskyddssynpunkter och utreda vilka verkningar bärgningsprocessen har på naturen. Enligt Forststyrelsens och Sydvästra Finlands miljöcentrals uppfattning i första hand, skulle bärgningen av vraket hota områdets naturvärden. Vid Museiverket är man i alla fall intresserad av att låta göra en Natura-utredning, för att få myndigheternas svar på huruvida man kan bärga Vrouw Maria utan att naturvärdena riskeras. Är svaret nej från myndigheternas sida innebär det samtidigt att man kan sätta punkt för diskussionen om bärgning i offentligheten. Natura-utredningen innebär ännu inte ett beslut om att bärga vraket, men i praktiken förutsätter tillståndsprocessen att en genomförbar plan över bärgningen av vraket görs. Om man beslutar sig för en bärgning, är det viktigt att det görs som ett internationellt samarbete. Diskussionerna om välbevarade vrak och om Östersjöns situation kommer att fortsätta i Sverige i början av år En internationell museiutställning om Vrouw Maria-vraket är också under planering. 8

9 Arrangörer för verkstaden Eero Ehanti Riikka Alvik Sallamaria Tikkanen Forskare Forskare Forskare Museiverket Museiverket Museiverket Vrakholmen Vrakholmen Vrakholmen Helsingfors Helsingfors Helsingfors tfn tfn tfn Deltagarlista Martijn Manders, Dutch Cultural Heritage Agency Annullerat Petr Sorokin, Institute of the History of Material Culture, Russian Akademy of Science Björn Varenius, Statens maritima museer, Sverige Johan Rönnby, Södertörn Universitet Christopher Dobbs, Mary Rose Trust Marek Jasinski, Norwegian University of Science and Technology, Annullerat Andreas Olsson, Statens maritima museer, Sverige Paul Mardikian, Clemson Conservation Center Yvonne Fors, Stockholms Universitet Leone Montonen, Helsingfors Universitet Edward Häggström, Helsingfors Universitet Annullerat Juha Flinkman, Finlands Miljöcentral Undervisningsministeriets representant: Päivi Salonen, deltog endast i supén Från Museiverket deltog: Marianne Schauman-Lönnqvist Eero Ehanti Riikka Alvik Sallamaria Tikkanen Marja Pelanne Hannu Matikka Maija Matikka Minna Leino Stefan Wessman Ulla Klemelä Mari Salminen Aki Leinonen Eeva Vakkari Riikka Tevali Anna Lehtinen 9

10 Program Tisdagen den 17 november 8.20 Färjan avgår från Salutorget till Sveaborg Välkomstord (Arkeologiska avdelningen/ Förvaltningsnämnden för Sveaborg) Presentation av deltagare och jämförelser med liknande projekt Presentation av Vrouw Maria, forskningshistoria och nuläge (Sallamaria Tikkanen, Riikka Alvik, Eero Ehanti) Christopher Dobbs (Mary Rose Trust): Beslutsfattande(Varför Mary Rose?/Varför Vrouw Maria?) Lunch (Restaurang Chapman, Multimedial presentation i museet på Sveaborg (Sveaborgs historia) Parallella sessioner a. Grupp 1: Avancerade tekniker inom arkeologiska forskning och användningen av dem i fallet Vrouw Maria (Ordf. Riikka Alvik) b. Grupp 2: Diskussion om vrakets kondition Vad är nödvändigt att ännu undersöka? (Ordf: Eero Ehanti) c. Miljöförhållanden d. Situationen i fråga om forskningen i hur material skyddas e. Utmaningar inom konserveringen Färjan avgår till Salutorget Supé på restaurang Kuurna ( adress: Sjötullsgatan 6) Onsdagen den 18 november 9.00 Färjan avgår från Salutorget till Sveaborg Sammandrag av parallella sessioner (Eero Ehanti, Riikka Alvik) En forskningsmodell grundas Vad måste göras före utgrävningar/bärgning? (Ordföranden: Riikka Alvik, Eero Ehanti) Lunch (Restaurang Chapman) Tur till torrdockan på Sveaborg (Hannu Matikka) Grundande av en forskningsmodell för utgrävningar/bärgning av vrak (Introduktion: Sallamaria Tikkanen) a. Christopher Dobbs (Mary Rose Trust): Presentation av praktiska problem i fråga om Mary Rose projektet b. Paul Mardikian (Clemson Conservation center): Bärgning av H.L. Hunley, modell/testning av bärgningsmetod, konserveringsmöjligheter c. Diskussion om konserveringsmetoder för Vrouw Maria d. Sponsorer? 10