Kai Siegbahn till minne

Transkript

1 Kai Siegbahn till minne Kai Siegbahn Som framgått i många sammanhang avled en av Ångströmlaboratoriets och svensk fysiks stora gestalter, Kai Siegbahn, i sitt sommarhem i Ängelholm fredagen den 20 juli 2007 i en ålder av 89 år. Det är en aktningsvärd ålder, som i allmänhet kräver mycken vila, men Kai var mitt uppe i sin planering av höstens arbete. Det var hans signum se framåt och arbeta vidare, det finns ingen anledning att slå sig till

2 Kai och Manne Siegbahn vid den järnfria spektrometern i det så kallade Diöslaboratoriet, som byggdes med kulvertanslutning till Fysikums huvudbyggnad. ro med det man har uppnått. Det var också hans budskap till alla oss andra. Kai Siegbahn föddes i Lund. Hans far var Manne Siegbahn, en framstående fysiker med ett särskilt intresse för röntgenfysik. Manne Siegbahn gjorde mycket stora insatser inom röntgenspektroskopin och han belönades med 1924 års Nobelpris i fysik för hans upptäckter och forskning inom röntgenspektroskopins område. Vid denna tid utnämndes han till professor i fysik i Uppsala och familjen flyttade till Fysikums prefektvilla invid institutionen vid Thunbergsvägen. Om

3 detta skrev Arne Eld Sandström i sina Minnen från Fysikum: Till den akademiska idyllen kom Manne Siegbahn, om inte som en stormvind så åtminstone som en frisk morgonbris. I denna miljö växte Kai upp och han fick ofta följa med sin pappa in på laboratoriet. Kai Siegbahns akademiska karriär började i Stockholm. Där fick han sin första utnämning till professor 1951 endast drygt 30 år gammal. Efter några år utnämndes han till professor i fysik i Uppsala, och han kunde då återvända till villan vid Thunbergsvägen, som blev hans och familjens hem i Uppsala ända fram till pensioneringen På Fysikum återkom morgonbrisen med förnyad kraft Kai startade en serie nya forskningsprogram. Hans intressen låg då främst inom kärnfysikens område, där hans internationella position bekräftades genom utgivningen av en stor monografi med titeln α-, β-, and γ-ray spectroscopy, till vilken han själv bidrog både som författare och redaktör. Men hans tankar gick ofta till elektronskalen och man fann snart att β-spektrometrar för kärnspektroskopi kunde omvandlas till instrument för studiet av atomernas elektronskal. Redan 1952 skrev han sin första artikel om möjligheten till sådana studier och ett par år efter ankomsten till Uppsala genomfördes de första lyckosamma experimenten. Man använde sig av en röntgenkälla för att frigöra fotoelektroner från provet och fann att elektronskalen motsvarades av ytterst smala linjer i de energispektra man registrerade. Till yttermera visso visade sig dessa linjer vara oerhört känsliga för den kemiska omgivningen. Den elektronspektroskopi man därmed startat gavs namnet ESCA Electron Spectroscopy for Chemical Analysis. Den har blivit en kraftfull metod för detaljerad bestämning av materiens sammansättning och struktur i alla aggregationstillstånd; gaser, vätskor och fasta material. Nya instrument byggdes i rask takt på institutionen och nya forskningsgrupper bildades. Fysikum i Uppsala blev ett elektronspektroskopins Mekka dit forskare från hela världen sökte sig. Den spektroskopiska traditionen från Anders Jonas Ångströms dagar levde vidare med full kraft, och i slutet av 1960-talet skrevs de två monografier, ESCA-böckerna, som fortfarande utgör en grund för elektronspektroskopin. Tillämpningarna inom fysik, kemi och biologi lät inte heller vänta på sig och ESCA-instrument blev vanliga inte bara

4 i den akademiska världen utan även i den industriella. Företag på många ställen började tillverka och sälja instrument för elektronspektroskopiska undersökningar erhöll Kai Siegbahn Nobelpris i fysik för hans bidrag till utvecklingen av högupplösande elektronspektroskopi. Föredragshållaren. Kai Siegbahn blev en uppskattad gästforskare och föredragshållare världen över och han vistades mycket utomlands. Två perioder under 1960-talet arbetade han i Berkeley och under 1980-talet kunde han tillbringa ett år i Tyskland med hjälp av ett Humboldtstipendium. Han blev hedersdoktor vid många universitet och han var ledamot av många vetenskapliga och lärda sammanslutningar, bland andra BIPM, den internationella byrån för vikt och mått i Paris. Han var president för IUPAP (International Union for Pure and Applied Physics) under åren Inom landet var han en mycket aktiv ledamot av de viktigaste vetenskapliga akademiska samfunden och han var ordförande för Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för fysik under flera år. Han var under femtio års tid redaktör för Nuclear

5 Bo Carman, Kai Siegbahn och Rein Maripuu. Instruments and Methods, den ledande tidskriften för vetenskapliga instrument och mätmetoder, vilket avspeglade hans starka intresse för vetenskaplig instrumentering. Att mycket blev gjort vid den egna institutionen under hans tid står utom allt tvivel, men hur mycket antyds kanske bäst av det antal forskarstuderande som erhöll sin doktorsgrad eller, som det senare kom att heta, doktorsexamen vid Fysiska institutionen under hans ledning. Det var faktiskt fler än 180 ett förmodligen svårslaget rekord. Även den akademiska grundutbildningen låg honom varmt om hjärtat och det var på förslag av Kai Siegbahn och Per Ohlin som civilingenjörsutbildningen i Uppsala tillkom i början av 1960-talet. Den nya tandemfotoelektronspektrometern på ESCA-laser-laboratoriet.

6 Kai Siegbahn tillsammans med sina två sista examensarbetare Lee Maax (t.v.) och Mohammad A. Sabur (t.h.) i maj månad Efter pensioneringen 1984 startade han utvecklingen av en ny generation av elektronspektrometrar, som delvis har kommit att bli kommersiellt tillgängliga genom uppsalaföretaget Gammadata-Scienta. Han introducerade också en ny forskningsgren, ESCA-laser, där elektronspektroskopi kombineras med kraftfulla lasrar för att möjliggöra studier av högt exciterade elektroniska tillstånd. Tidigt flyttade han med sin personal och utrustning till ett rymligt ESCA-laser-laboratorium i det nybyggda Ångströmlaboratoriet, där många studenter fick göra sina första vetenskapliga lärospån och examensarbeten under Kai Siegbahns överinseende. Även forskningen blomstrade, speciellt genom samarbete med kollegor i St. Petersburg. Genom dem tillkom också ytterligare en komponent i den instrumentella arsenalen, moderna masspektrometrar. Avsikten var att bygga ett nytt instrumentellt system med vars hjälp experimentella resultat kunde erhållas för fullständig karakterisering av tillstånd, dynamik och strålningsprocesser i molekyler. Möjligheter till tillämpningar hade som alltid hög prioritet. Det blev dock inte Kai själv förunnat att få slutföra detta stora projekt. Leif Karlsson och Carl Nordling Fysiska Institutionen Uppsala Universitet