Fråga: Teknik. Peter Ridderstolpe svarar. 1. Allmänt om risker och behandling av BDT-vatten i sommarboende

Transkript

1 Fråga: Vad är rimligt att ställa för krav på rening av utsläpp av enbart BDT-vatten, dels från båt/fartyg i hamn till vattnet och dels från strandbadsdusch, sommarstuga, gemensamhetsanläggning för koloniområde mm till mark vid liten användning (bara sommartid)? Vi hittar bara paragrafer/råd som behandlar WC avlopp. Är det OK att ha latrinhämtning eller WC till sluten tank och BDT-vatten till stenkista eller enklare anläggning om man kan anta att man genom avskiljningen uppnått högre skyddsnivå (9:7 MB) Teknik Peter Ridderstolpe svarar 1. Allmänt om risker och behandling av BDT-vatten i sommarboende Jag tycker man kan fastslå att BDT-vatten som produceras från sommarboende utgör en liten miljörisk. I jämförelse med ett permanenthushåll med blandat avlopp är mängderna vatten och innehållet av smittfarliga och gödande ämnen försvinnande litet. Man kan tänka sig att helt öppet utsläpp avlopp med mycket matrester kan locka till sig råttor och andra skadedjur och att bakterier och mygg kan produceras i det fall orenat BDT-vatten tränger upp på marken och skapar försumpning och kärrområden. Den största risken för olägenhet är dock att obehaglig lukt kan uppstå, vilket säkert många stugägare med slang till vinbärsbusken upplevt. Ett annat problem är stopp och igensättning lätt kan uppkomma om man inte har någon form av rening för sitt vatten. En estetisk aspekt på hantering av BDT-vatten finns väl också. Skummande, grumligt vatten intill vid stugknuten eller i båthamnen är väl knappast vad man önskar se under sin sommarvistelse. För att förhindra de olägenheter som kan uppstå vid utsläpp av orenat BDT-avlopp bör behandlingen syfta till att dels ta bort matrester och andra smutsämnen så att dessa inte helt öppet hamnar på mark och att man ser till organiskt material inte blir stående i vatten. Den rening som byggs bör därför ha någon typ av rensfunktion för att avlägsna partiklar (matrester) och en biologisk funktion för nedbrytning av organiskt material. Ibland räcker en stenkista för att klara nedbrytning av organiskt material, men om problem med igensättning av mark och lukt uppstår kan en mer kontrollerad form av biologisk filtrering behövas så att organiskt material kan brytas ned under god tillgång av syre. Det tål att påpekas att innehållet av biologiskt syreförbrukande material (BOD 7) i enskilda avlopp sällan är ett problem ur recipientsynpunkt, dvs genom att skapa syrebrist i recipienter. För möjligheter att säkert och utan olägenhet bortleda ett BDT-vatten kan det dock viktigt att en reningsanläggning har god kapacitet för BOD-reduktion. För det enkla sommarhuset på landet med avstånd till närmaste granne, tycker jag att hantering av BDT-vatten borde vara en angelägenhet i första hand för fastighetsägaren själv

2 snarare än för miljömyndigheten. I tätbebyggda områden som i koloniområden och i båthamnar finns däremot anledning att ställa formella krav på rening. Ett BDT-avlopp liknar på sätt och vis en anläggning för kompostering av hushållsavfall både vad gäller potentiella risker och process för behandling. Kanske underlättar för det myndigheten om man i sin handläggning snarare betraktar BDT-vatten som organiskt hushållsavfall än som avloppsvatten. Länsstyrelsen i Uppsala län ger i ett svar till Enköpings kommun en beskrivning av frågeställningar att beakta i samband med frågor om BDT-rening. Länsstyrelsens meddelande finns som i Kunskapsbanken. ++Fr%C3%A5ga+om+tillsynsv%C3%A4gledning+BDT-avlopp+% %29 Mer om behandling av gråvatten kan du läsa i Introduction to Greywater Management som bland annat finns även i Kunskapsbanken. Management+% %29 2. Stenkista som BDT-lösning Med stenkista menas att spillvatten från hushåll släpps ut i en stenfylld grop i marken. Tanken är att skapa en volym i marken där vattnet kan fördelas ut och partiklar i vattnet filtreras av. För att reningen skall fungera krävs att matrester och andra organiska ämnen kan brytas ned av markorganismerna i snabbare takt än de tillförs. Det på detta sätt biologiskt filtrerade vattnet tas normalt upp av omgivande växtlighet. Stenkistan är alltså en enkel form av resorption. I jämförelse med andra resoptionstekniker såsom t.ex. en förstärkt ytlig infiltration har stenkistan en liten och osäker reningskapacitet. För det enkla sommarboendet kan dock stenkistan vara ett miljöriktigt och enkelt sätt att ta hand om BDT-vatten, i första hand köksavlopp men kanske även duschvatten. Med ett åretruntboende eller i sommarboende där vattenmängderna och föroreningsmängderna är stora fungerar inte tekniken med stenkista. Även med en stor stenkista på t.ex. 9 m 2 är risken stor att marken förr eller senare sätter igen med fett och andra partiklar eller med biofilm. Detta kommer resultera endera i stopp i avloppet eller att orenat och illaluktande tränger upp på mark eller till grundvatten. Stenkista kan fungera bra för det enkla sommarboendet men fungerar inte för permanentboende. Traditionell markbaserad teknik som markbädd och infiltration är bra lösningar för BDT. Nya tekniker byggda på artificiella spridar- och filtermedia och mer utvecklad biologisk filterteknik är under utveckling som innebär möjlighet att bygga betydligt bättre och billigare rening för BDT-vatten än stenkistor och markbäddar. 3. BDT-vatten från fartyg i hamn Den syretärande egenskapen hos det organiska materialet från t.ex. matrester i BDT-vattnet bör inte ge upphov till någon olägenhet i vattenmiljön. Däremot kan fetter och rengöringskemikalier vara mer problematiskt. Någon form av rensfunktion är nog lämpligt att ha. Kanske blir frågan lättare att hantera om man ser den som ett avfallsfråga än en avloppsfråga. Vad som är lämpligt beror på skalan och platsen. Är det ett stort fartyg och

3 ligger det flera sådana på samma ställe en längre tid? För en större anläggning, t.ex. ett större fartyg är kanske någon form av biologiskt filter en lämplig lösning. Peter Ridderstolpe, WRS Uppsala AB.

4 Juridik Jonas Christensen svarar När det gäller BDT-vatten omfattas det av begreppet avloppsvatten, varför både 9 kap. 7 samt 2 kap. MB omfattar BDT-vatten. 12 FMH omfattar däremot inte BDT-vatten. Nedan redovisas ett antal rättsfall, men inledningsvis vill jag göra den reflexionen att jag under senare tid tror mig kunnat observera att (nu generaliserar jag) både tillsynsmyndigheter och överprövande instanser har dålig kunskap om vad BDT-vatten är och vilka risker som finns /inte finns med detta avloppsvatten. I vart fall är det så i många fall där jag blivit konsulterad. Jag menar att det nog finns anledning för myndigheterna att fundera över om de krav man ofta ställer verkligen är relevanta. T.ex. kan man fråga sig rimligheten (2 kap. 7 MB) av att kräva att en BDT anläggning ska uppgraderas, är kostnaden för att åstadkomma skillnaden mellan reningen för en ny resp gammal BDT anläggning verkligen motiverad? Min bedömning är att endast en slambrunn, utan efterfölande kontrollerat reningssteg inte håller. Men därmed inte sagt att den efterföljande reningen måste vara avancerad. Vi måste också ta med i beaktningen att det snart råder förbud mot fosfor för både diskmedel och tvättmedel. I fortsättningen lär det vara risken för smittspridning myndigheterna bör koncentrera sig på när det gäller BDT-vatten. Detta är också en fråga om att myndigheterna måste optimera sina resurser. Domstolarna verkar inte riktigt ha funnit någon klar linje vad avser rening av BDT-vatten. Nedan följer en kort sammanställning av några domar gällande BDT-vatten. Det äldsta kommer först osv. Mål MD , Miljö- och hälsoskyddsnämnden avslog en fastighetsägares ansökan om tillstånd att installera en vattentoalett med sluten tank på sin fastighet. Nämndens beslut motiverades med att fastigheten saknade godkänt avlopp för BDT-vatten. En WC-installation kunde medföra ökat utnyttjande av fritidsbostaden och därmed ökade utsläpp av bad-, disk- och tvättvatten. Miljödomstolen gick på MHN:ns linje; "Med hänsyn till vad utredningen visar i målet finner miljödomstolen i likhet med underinstanserna att risk för sanitär olägenhet föreligger om den sökta åtgärden tillåts utan krav på förbättring av avloppsanläggningen för BDT-vatten. Överklagandet kan därmed inte bifallas." MÖD Mål ( )- Beslut med stöd av miljöskyddslagen. Avseende kommunens råd enligt dåvarande 39 miljöskyddslagen (motsvaras idag i princip av föreläggande) avseende förbud mot utsläppande av BDT-vatten från enskilt avlopp. BDTvatten avleddes till en rensbrunn och vidare till ett täckdike. För fekalier fanns en mulltoa. Fastigheten permanentbeboddes av en ensam äldre dam. MÖD menade att förbudet var allt för ingripande och att ett sådant föreläggande borde föregås av en utredning angående vilka försiktighetsåtgärder som kan anses skäliga i det enskilda fallet. Enligt MÖD skulle MHN göra dessa utredningar. Först efter det att resultaten redovisats kan nämnden ta ställning till vilka krav som ska ställas.

5 MÖD , Urinseparerande toalett ansågs inte vara en tillräckligt långtgående lösning, eftersom den inte omfattade annan rening av BDT-vattnet än slamavskiljning. Domstolen anför: "XX har gjort gällande att det finns bättre och billigare lösningar på avloppsfrågan än att bygga en markbädd. Enligt hans uppfattning är en urinseparerande toalett ett exempel på detta. En sådan lösning är dock inte tillräckligt långtgående, eftersom den inte omfattar annan rening av BDT-vattnet än slamavskiljning. Det går emellertid inte att utesluta att en godtagbar rening kan uppnås för allt slags avloppsvatten med andra metoder än att anlägga en markbädd. Föreläggandet bör därför inte gälla skyldighet att leda avloppsvattnet genom en markbädd utan ett förbud mot utsläpp av WC-vatten och BDT-vatten som inte genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Nämnden får sedan efter ansökan pröva vilka reningsåtgärder som krävs för att utsläpp skall kunna tillåtas." MÖD M , Fastighetsägaren förbjöds av MHN att släppa ut BDT-vatten som ej genomgått längre gående rening än slamavskiljning. MHN uppgav som råd att avloppsanläggningen borde kompletteras på sådant sätt att BDT-vatten avleds till typgodkänd slamavskiljare med efterföljande rening i markbädd, infiltrationsanläggning eller annan likvärdig anläggning. Domstolen anförde: "Avlopp sanläggningen för BDT-vatten på fastigheten XXX består av rensbrunn och stenkista. I Naturvårdsverkets allmänna råd 87:6 om små avloppsanläggningar anges att slamavskiljare med efterföljande rening är lämplig anordning för denna typ av avloppsvatten. Reningen av BDT-vatten från fastigheten får anses vara otillräcklig med hänsyn till omgivande vattendrag och närliggande enskilda vattentäkter. Därför krävs att BDT-vattnet genomgår längre gående rening än vad som nu sker. Kostnaden för att komplettera avloppsanläggningen med godtagbara anordningar för rening av BDT- vattnet torde inte bli oskäligt stor. Med hänsyn till den risk för förorening av närliggande vattentäkter som föreligger är det nödvändigt med snabba och effektiva åtgärder. Nämndens beslut bör därför godtas mot bakgrund av bestämmelserna i 26kap. 9 miljöbalken." I MÖD M , , ansåg domstolen att (då det endast är mycket små mängder avloppsvatten) det inte vara rimligt att förelägga en ensam äldre man att på sin sommarfastighet anordna en slamavskiljare trots att befintlig anläggning enbart bestod av rensbrunn med efterföljande stenkista. Fastigheten var belägen i ett tillrinningsområde som ansågs vara övergött. Det handlade om ett tiotal liter avloppsvatten per år. MÖD M ( ) Föreläggande mot privatperson om att koppla på befintligt BDT-avlopp till kommunala va-nätet. Den kommunala nämnden förelade NN (som bodde ensam på fastigheten) att senast ett visst datum ha kopplat BDT-avloppet till befintligt allmänt avloppsnät och förbjöd samtidigt sluten tank. Befintligt system bestod av stenkista. MÖD fann att då fastigheten låg inom verksamhetsområde för kommunalt VA och det redan fanns en förbindelsepunkt så ansågs denna lösning miljömässigt motiverad. MÖD ansåg det inte orimligt att kräva anslutning med hänsyn till nyttan i jämförelse med merkostnaderna i förhållande till sluten tank.

6 Beträffande underlaget för kostnadsbedömningen säger MÖD: "Bedömningen av huruvida det enligt MB:s bestämmelser kan anses miljömässigt motiverat och kostnadsmässigt skäligt att en fastighet ansluts till en allmän va-anläggning sker separat från bedömningen av frågan om en fastighets skyldighet att bidra till kostnaderna för en sådan anläggning. Den senare frågan regleras i 9 va-lagen och innebär i princip att en objektiv bedömning skall göras av om en fastighet kan anses ha ett sådant behov av en allmän va-anläggning att den också skall anses skyldig att bidra till kostnaderna för densamma.". I MD , Miljödomstolen i Vänersborg ( ) var fråga om grannar som klagade på att utsläpp av BDT-avloppsvatten rann ut över fastigheten. Avlopp svattnet hade dock först genomgått både slamavskiljning och efterföljande infiltration. Nämnd och Lst avslog grannarnas yrkanden, och domstolen anförde: "Avlopp sanordningen godkändes i början av 1980-talet och omfattar en sluten tank för vattentoalett och en slamavskiljare med efterföljande markinfiltration för bad-, disk- och tvättvatten (BDT). Markinfiltrationen för BDT-vattnet motsvarar förvisso inte dagens krav, men det är ändå fråga om en längre gående rening än enbart slamavskiljning. Det utflöde av vatten som sker vid släntfoten är endast BDT-vatten, som genomgått viss rening, och detta vatten utgör här inte någon olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön. Miljödomstolen finner således i likhet med nämnden och länsstyrelsen att ytterligare åtgärder inte behöver vidtas. Överklagandet ska därför avslås." Domstolen menar alltså (?) att det typiskt sett inte räcker med slamavskiljning och efterföljande infiltration när det gäller BDT-vatten, men eftersom det vatten som de facto kom ut från anläggningen inte innebar någon risk så avslogs grannarnas klagomål. Av formuleringen att döma ser det nästan ut som att domstolen sneglat på 12 FMH (länsstyrelsen var inne på denna, men beslutade med stöd av 9:7.) Eftersom det inte handlade om utsläpp till vattenområde, så är det kraven i 9 kap, 7 MB so ska styra, I 9:7 sägs "Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer." Det som måste klarläggas är därför vilka risker som verkligen kan antas föreligga med BDT-vatten. I denna dom så ställer man alltså upp (orimligt?) höga krav för behandlingen av BDT-vatten. Om det inte räckt med slamavskiljning och infiltration för BDT-vatten, vad menar miljödomstolen då att det ska krävas? Jonas Christensen, Ekolagen Miljöjuridik AB