Fråga om tillsynsvägledning BDT-avlopp

Transkript

1 MEDDELANDE 1(5) Tomas Waara Miljöenheten tel.: Miljö- och byggnadsnämnden Kungsgatan Enköping Fråga om tillsynsvägledning BDT-avlopp Bakgrund Enköping kommun har till Länsstyrelsen kommit in med en skrivelse med önskemål om tillsynsvägledning kring enklare bad-, disk- och tvättavlopp (BDT) i befintliga fritidshus. Kommunen framför behov av vägledning kring följande; Vägledning om när slamavskiljning krävs för enklare BDT-avlopp Exempel på utformning av enklare BDT-avlopp Anvisningar på hur dessa ska anläggas, motsvarande Naturvårdsverkets faktablad för markbäddar och infiltration Skötselanvisningar för dessa anläggningar Enköpings kommun har vid tillsyn av befintliga BDT-avlopp krävt godkänt avlopp motsvarande slamavskiljning och efterföljande rening, t.ex. markbädd eller infiltration, om vatten är indraget i ett hus. Länsstyrelsens kommentarer Länsstyrelsen anordnade den 3 mars 2009 en handläggarträff kring enskilda avlopp med tema BDT-avlopp. Inbjuden till träffen var Peter Ridderstolpe (WRS) för att tala om BDT-avlopp, risker och alternativa reningstekniker. Vid handläggarträffen tog Länsstyrelsen även upp frågan om skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 MB vid föreläggande om förbud eller försiktighetsmått på befintliga BDT-avlopp. Vid mötet framkom att kommunerna i länet hade olika syn på hur dessa anläggningar ska hanteras. Med anledning av inkommen skrivelse vill Länsstyrelsen utveckla sin syn på BDTavlopp. Med BDT-avlopp avses här inte anläggningar som mottar urin eller svartvatten från toalettsystem. Allmänt Grovt uppskattat finns det ungefär fastigheter i Sverige med enbart BDTavlopp. Man kan på goda grunder anta att den absoluta merparten av dessa fastigheter är fritidshus. I medeltal nyttjas ett fritidshus ca 180 persondagar per år. Standarden på BDT-avlopp varierar stort, en stor andel av fastigheterna (troligen mer än hälften) har endast slamavskiljare innan avledning till sjö, vattendrag, dike eller stenkista. Troligen finns det även en mindre andel fastigheter med ringa vattenförbrukning som endast har ett rör ut från huset. Dessa anläggningar är oftast

2 MEDDELANDE 2(5) helt okända för tillsynsmyndigheten då de inte finns med i kommunens slamtömningsregister. Vid nyanläggning är en slamavskiljare (2-kammarbrunn) med efterföljande infiltration/markbädd den etablerade tekniken. Anläggningen dimensioneras för permanentboende med ett hushåll om 5 personer och är relativt dyr att anlägga. Merkostnaden för att dimensionera upp anläggningen och installera WC är låg vilket gör att många fastighetsägare väljer den senare lösningen. Ifall tillsynsmyndigheten alltid ställer krav på en slamavskiljare med efterföljande infiltration/markbädd finns det således inga ekonomiska skäl för fastighetsägaren att välja en torr klosettlösning som ur kretslopps- och miljösynpunkt ger en bättre totallösning. Miljöpåverkan Miljöpåverkan från BDT-avlopp är huvudsakligen i form av näringsämnen och organiskt material/syreförbrukande ämnen. Den 1 mars 2008 trädde regeringens förbud av fosfater i tvättmedel i kraft, vilket gör att mängden fosfor avsevärt har minskat i BDT-vattnet. En jämförelse mellan de viktigaste föroreningsämnena i BDT-vatten och WC+BDT-vatten görs i nedanstående tabell. Ämne BDT-vatten WC + BDT Mängder, gram per person och dygn BOD Totalkväve 1,0 13,5 Totalfosfor (P) 0,15* 1,65* * utan fosfat i hushållskemikalier Av ovanstående framgår att även om BDT-vatten släpps ut orenat så klaras hög skyddsnivå avseende miljöskydd för fosfor och kväve (>90 % reduktion av fosfor och >50 % reduktion av kväve) om urin och fekalier tas omhand utan utsläpp. Största risken för miljöpåverkan från BDT-vatten är utsläpp av organiskt material/syreförbrukande ämnen, vanligen mätt som BOD 7. Nedbrytning av det organiska materialet innebär även en risk för luktolägenhet. BDT-vatten är relativt rikt på BOD 7 och vid nyanläggning bör begränsning av syreförbrukande ämnen ställas i relation till den lokala recipientens känslighet. En effektiv anläggning bör klara en reduktion på > 90%. Hälsopåverkan BDT-vatten har betydligt lägre bakteriehalter, upp till ggr lägre än för klosettvatten. Indikatororganismer (E-coli) kan dock tillväxa i BDT-vatten (kan ge falsk indikation på fekal förorening), om sjukdomsalstrande bakterier kan tillväxa är inte utrett. BDT-vatten kan innehålla låga halter av patogena virus, bakterier och

3 MEDDELANDE 3(5) parasiter. Tvätt av spädbarn kan exempelvis ge kontaminering av BDT-vattnet. Sammantaget bedöms dock risken för olägenhet vara väsentligt lägre än för klosettvatten. Dold utsläppspunkt minskar risken för olägenhet. Vilka försiktighetsmått som är lämpliga att vidta beror på fastighetens lokalisering. Tätt mellan fastigheter och vattentäkter innebär högre krav på skydd än för friliggande fastigheter på landsbygden. Tillsyn Ny anläggning Att installera en annan avloppsanordning än WC-avlopp är anmälningspliktigt enlig 13 förordning (SFS 1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH). Kommunen har möjlighet att föreskriva att det inom vissa områden krävs tillstånd. Vid handläggning av anmälan ska tillsynsmyndigheten utifrån inkommet underlag bedöma om den tilltänkta anläggningen ger tillräckligt skydd för människors hälsa och miljön. Det kan vidare sägas att vad tillsynsmyndigheten har att ta ställning till i ett anmälningsärende är den anläggning som fastighetsägaren avser att installera. Om denne t.ex. endast önskar ett köksavlopp är det i första hand den anläggningen som ska prövas. Ansvaret för ett felaktigt användande av anläggningen vilar alltid på fastighetsägaren. Enligt 14 FMH är det är förbjudet att utan anmälan till den kommunala nämnden ändra avloppsanordningar om åtgärden kan medföra väsentlig ändring av avloppsvattnets mängd eller sammansättning. Med en hänvisning till Naturvårdsverkets allmänna råd, NFS 2006:7, och etablerad norm hos tillsynsmyndigheterna ställs ofta krav på att alla anläggningar ska dimensioneras för åretruntboende och ett hushåll på 5 personer. Länsstyrelsen anser dock att miljöbalken och de allmänna råden ger ett visst utrymme för tillsynsmyndigheterna att i det enskilda fallet göra en samlad bedömning av fastighetens miljö- och hälsopåverkan och därmed kunna acceptera enklare BDTlösningar men som ändå håller en acceptabel skyddsnivå avseende hälsoskydd. Vid en bedömning bör hushållningsaspekten beaktas, exempelvis låg vattenförbrukning, inga transporter för slamtömning och möjligheter till återvinning av näringsämnen. Övriga faktorer som bör kunna vägas in är fastighetens lokalisering, fastighetens nyttjandegrad, endast sommarvatten, vad som ansluts till avloppsanläggningen, användande av vattensnål teknik etc. Länsstyrelsen har fullt förtroende för att miljökontoren har tillräcklig kompetens för att i sak bedöma riskerna med just den anläggning som fastighetsägaren önskar att inrätta. Problemet är kanske huvudsakligen en fråga om ifall tillsynsmyndigheten ska väga in att anläggningen ska kunna klara en belastning som är större än vad som fastighetsägaren uppger och vad ett eventuellt byte av fastighetsägare kan innebära. För många fastighetsägare innebär en anläggning dimensionerad för 5 personer och alla typer av BDT-vatten den frihet man önskar för framtida

4 MEDDELANDE 4(5) ändamål. Det finns dock inget direkt lagstöd i miljöbalken att alltid kräva en sådan dimensionering. Som ovan nämnts så vilar ansvaret alltid på fastighetsägaren, jämfört med 14 FMH, att inte bruka den installerade anläggningen på annat sätt än vad som avsetts vid inrättandet. För att motverka att en enklare BDT-avlopp inte överbelastas är det lämpligt att teknik används som ger någon form av signal vid överbelastning, i enklaste fallet stopp i avloppet. Funktionskrav i övrigt är att anläggningen ska kunna bryta ned organiskt material, reducera bakterier och motverka luktolägenhet. Sammanfattningsvis bedömer Länsstyrelsen att för merparten av nya anläggningarna är det lämpligt att anläggningarna dimensioneras enligt gällande praxis men att det bör finnas en större möjlighet att inrätta enklare lösningar utifrån fastighetsägarens specifika situation. Befintliga anläggningar Länsstyrelsen konstaterar inledningsvis att det enligt miljöbalken inte råder något generellt förbud att släppa ut BDT-vatten som inte undergått längre gående rening än slamavskiljning. Tillämpliga lagrum vid tillsyn av bristfälliga anläggningar är 9 kap. 7 MB och de allmänna hänynsreglerna. Vår bedömning är att det idag inte finns några starka miljöskäl, med hänsyn till övergödning, att ställa krav på fastigheter med enbart BDT-avlopp även om de saknar längre gående rening. För fosfor, som är det näringsämne som har störst betydelse för övergödningen i länets vattenförekomster, går det ca 30 fritidsfastigheter med direktutsläpp av BDT- vatten på 1 permanentbostad med WC som saknar längre gående rening än slamavskiljning. Av den anledningen kan det ifrågasättas om det ur resurssynpunkt är en lämplig tillsynsåtgärd att inventera och förelägga om åtgärder på fastigheter som saknar WC. Därmed inte sagt att det inte kan förekomma tillfällen när det ur hälsoskyddssynpunkt är lämpligt att BDTavlopp inventeras och åtgärdas, exempelvis i fritidshusområden med korta avstånd mellan avlopp och dricksvattentäkter. I detta sammanhang har Länsstyrelsen velat föra ett resonemang kring skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 MB. För en fritidsfastighet med BDT-avlopp utan längre gående rening tar det i genomsnitt 37 år att släppa ut 1 kilo fosfor till recipienten om det sker genom ett direktutsläpp. Naturligtvis tar det väsentligt längre tid om utsläppet sker till stenkista. Om anläggningen ska åtgärdas genom 2- kammarbrunn och infiltration/markbädd innebär det, enligt Länsstyrelsen, en orimligt hög kostnad för rening av fosfor. Länsstyrelsen utesluter inte att det i det enskilda fallet kan vara skäligt att ställa krav på åtgärder eller förbjuda ett befintligt BDT-avlopp men beslutet måste vara väl motiverat utifrån miljö- eller hälsoskyddsnytta och de kostnader som åtgärden förväntas medföra.

5 MEDDELANDE 5(5) Länsstyrelsens tillsynsvägledning Länsstyrelsen har i samverkan med kommunerna i länet tagit fram en tillsynsvägledningsplan I denna plan finns inte upptaget att ta fram det vägledningsmaterial Enköpings kommun har efterfrågat. Frågeställningarna är visserligen intressanta och Länsstyrelsen delar Enköpings kommun uppfattning att bättre bedömningsgrunder är önskvärda. I första hand bör dock ett sådant material tas fram på central nivå. För vår egen del anser vi att frågan inte är prioriterad ur miljömålssynpunkt. Den efterfrågade vägledningen skulle för vår del ta för mycket tid i anspråk i förhållande till miljönyttan. Vår förhoppning är att det resonemang vi fört ovan kan bidra till en något mer generös syn på BDT-avlopp vid prövning av anmälningsärenden. Det är av stort värde att alternativa reningstekniker testas i praktiken. Även om vi inte tar fram efterfrågat material ser vi gärna att diskussionen förs vidare på handläggarträffar eller liknande. Länsstyrelsen har i och med denna skrivelse gett generell vägledning i frågan. Det är dock upp till varje enskild tillsynsmyndighet att ta egen ställning. Beslut om denna skrivelse har fattats av funktionschef Mona Åkerström. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit jurist Mikaela Öster, vattensamordnare Gunilla Lindgren samt Tomas Waara, föredragande. För Länsstyrelsen i Uppsala län Mona Åkerström Tomas Waara SÄNDLISTA Övriga miljönämnder i länet Naturvårdsverket