Det upproriska Sydamerika

Transkript

1 ARBETARMAKT PRIS: 10 KR STÖDPRIS: 20 KR NR Revolt i Bolivia, kamp för socialism i Venezuela: Det upproriska Sydamerika sid 6-7

2 Redaktionen har ordet Leijonborg gör det igen Vi slutar aldrig att förundras över Lars Leijonborg. Under parollen Klassresan börjar i klassrummet ska han och den gamle knekten Jan Björklund reformera den svenska skolan. Deras omsorg om barnen från studieovana hem, vilket de två brukar precisera som det man tidigare kallade för arbetarhem, är verkligen rörande. Varför studieovana och arbetare på det här sättet ska blandas samman, förblir en liberal hemlighet. Det kanske sitter i sedan 1800-talets liberala arbetarvänner försökte stoppa socialismens framväxt med hjälp av kunskaper. De två tror på samma sätt att kunskaper innefattar sådant som läsning och räkning. Bland alla som är det minsta insatta i skolans värld är läsande och räkning centrala delar av det som kallas färdigheter. För att avrunda sitt intresse för de stackars barnens utveckling, kräver duon Leijonborg och Björklund att lärarna ska börja ange elever med extrema intressen, särskilt muslimska elever, för säkerhetspolisen. Lärarna ska, med andra ord, tvingas bli tjallare. Vi föreslår en förenkling av budskapet från den borgerliga så kallade alliansen: slå ihop Leijonborg/Björklunds briljanta förslag med Göran Hägglunds skoluniformer. Då får vi verkligen möjlighet att hålla koll på extrema elever från studieovana miljöer genom någon form av enkel detalj i uniformen som visar vilka av dem som kan vara farliga. Den kategorin elever bör givetvis inte heller ha rätt att bära ryggsäck. Man vet ju aldrig vad som kan finnas i en ryggsäck. För alla som trodde att Leijonborg nått gränsen för vidrigheter, kom en dementi när Folkpartiets landsmöte förordade att barn under 15 år ska ställas inför rätta. Med en borgerlig regering kanske Sverige kan bli först i världen med rättegångar mot 12-åriga terrorister. Det vore väl en triumf för socialliberalismen. Repression mot solidaritet Ett formellt protestbrev har skickats av 44 medlemmar i USA:s kongress till den italienska ambassadören i Washington med krav på att Campo Antiimperialista ska förbjudas. CA är mest kända för sitt aktiva stöd till det irakiska motståndet. I USA beskylls de nu för att vara en del av ett internationellt nätverk för finansiering av terrorism. Politikerna i kongressen riktar sig även mot den internationella konferens den 1 2 oktober som CA bidrar till att organisera och där stöd till det irakiska motståndet är huvudpunkten. Se 2 Därefter har turen kommit till den danska organisationen Oprør (Uppror), som bl.a. arbetar med stöd till palestinska PFLP och colombianska FARC. Föreningens språkrör Patrick MacManus förhördes av polis den 9 augusti och har delgivits misstanke om brott. I en dom i den särskilda avdelningen för grundlagsärenden i Köpenhamns byrätts (tingsrätt) fick dansk polis i mitten av augusti rätt att beslagta delar av Oprørs hemsida. Det rör sig om en appell med uppmaning att stödja PFLP och FARC. Föreningen har enligt en appell som utfärdats: offentligt, och i direkt strid med dansk terroristlagstiftning, överfört betydande belopp till Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP) och Columbias Väpnade Revolutionära Styrkor (FARC). Ett viktigt kriterium vid val av organisationer som vi önskar att stödja är att organisationerna kämpar för sekulära, demokratiska och humanistiska mål. Den meningen, tillsammans med en uppmaning till samtliga europeiska demokrati- och solidaritetsorganisationer att delta i en europeisk insamling till dessa rörelser, är grunden för byrättens beslut. I den brittiska staden Leeds genomförde polis den 15 juli en husundersökning i en islamsk bokhandel i stadsdelen Beeston. Dörren slogs in, bokhandeln förseglades och en man som arbetade i den greps med hänvisning till lagar mot terrorism. Tidningarna fylldes av skräckhistorier om bokhandeln. The Daily Mirror kallade den för en hatets bokhandel. I en intervju med Socialist Worker berättar Mohammed Afzal, som arbetar oavlönat i bokhandeln, att bl.a. anti-krigsmaterial beslagtogs. Polisen försöker framställa det som att bokhandeln tillhandahöll västfientligt material. I verkligheten handlar det om flygblad från Stop the War eller DVD-skivor med parlamentsledamoten George Galloway, känd för sitt motstånd mot ockupationen av Irak. Trots att polisen hade nyckel, dramatiserades ingripandet genom att man slog in dörren. Två av dem som sökts för bomberna i London den 7 juli, Mohammad Sidique Khan och Shehzad Tanweer, hade tidigare arbetat oavlönat i bokhandeln, men lämnat den för fyra år sedan vid tiden för anfallet mot Afghanistan. Mannen som greps i bokhandeln fördes till polisstationen Paddington Green i London. Efter nästan två veckors förhör släpptes han utan åtal. Det rasistiska Dansk Folkeparti krävde genom ledamoten i folketinget Peter Skaarup den 5 augusti att den borgerliga regering som partiet backar upp ska förbjuda Komiteen for et Frit Irak. Skaarup vill att regeringen ska undersöka i vilken utsträckning den danska organisationen Komiteen for et frit Irak och dess medlemmar har förbindelser med det förbjudna irakiska Baathpartiet och dess anhängare i andra europeiska länder. Vidare krävde Skaarup en undersökning av huruvida kommittén bryter mot de danska terrorlagarna och som avslutning föreslog han att justitieministern i samarbete med integrationsministern tar initiativ till en undersökning av underlaget för uppehållstillstånd för medlemmarna i Komiteen for et Frit Irak och dra in deras uppehållstillstånd/medborgarskap, såvitt de vid behandlingen av sina asylärenden har angett Baathpartiet/Saddam Hussein som grund för deras flykt till Danmark. Ministern nappade inte på betet, men den borgerliga regeringen är beroende av rasisterna i Dansk Folkeparti och det återstår att se vad svaret blir när samma krav kommer från Uncle George i Washington. Gå med i kampanj mot McDonalds stöd till ockupationen av Irak! Den revolutionärt socialistiska ungdomsorganisationen REVOLUTION startar i september en kampanj, Stoppa McOccupationen, mot McDonald s för företagets stöd till USA-imperialismens ockupation av Irak. Vi kommer att kampanja under två månader för att upplysa alla McDonalds-kunder och anställda om den internationella koncernens stöd till America Supports You, en kampanj finansierad av amerikanska försvarsdepartementet för att mobilisera stödet till USA:s truppnärvaro dvs. fortsatt ockupation. Under fem lördagar mellan kl kommer Revolution i Stockholm att stå utanför olika restauranger med information och banderoll. Kom med du också! Lördag 1 oktober Katarinavägen 1 3 (vid Slussen) Lördag 15 oktober Folkungagatan 50 (nära Medborgarplatsen) Lördag 29 oktober Götgatan 91 (vid Skanstull) För aktiviteter utanför Stockholm och mer info om kampanjen, besök

3 Ledare Ett år till valet: Borgarna är segerrusiga Inför den segerrusiga borgerligheten, den så kallade alliansen, kan det vara klokt att påminna sig den gamle centerledaren Gunnar Hedlunds ofta upprepade påpekande: man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten. Hur många gånger har vi inte bevittnat scener som den på folkpartiets landsmöte. Segervissa sjunger liberalerna, som allt färre godkänner som liberaler: We are the winners. Förutom det faktum att mycket få lönearbetande i det här landet har något att glädja sig åt inför utsikten av en borgerlig valseger, brukar det straffa sig att räkna ut socialdemokratins vallokomotiv innan det ens kommit igång. Dess kraft och förmåga att än en gång utöva utpressning mot arbetare och ungdomar är välkänd: även om ni inte har mycket till övers för s-regeringens politik, är det verkligen en borgerlig regering ni vill ha? Vill ni verkligen se Reinfeldt som statsminister Det är självklart att vi inte vill se en regering med Reinfeldt som statsminister. Om vi börjar gissa vilka som i övrigt skulle ingå i en borgerlig regering, stiger adrenalinet snabbt. Jan Björklund, den gamle militären, som skolminister, kristdemokraten Göran Hägglund som etikminister, Leijonborg själv som den fuskminister han gärna vill se, Mauricio Rojas som integrationsminister, Johan Pehrsson som justitieminister Den socialdemokratiska regeringen för inte någon arbetarpolitik. Den för en borgerlig politik präglad av anpassning till den svenska kapitalismen, det kapitalistiska EU-projektet och imperialismens så kallade krig mot terrorismen. Men den skiljer sig från de borgerliga partierna på en enda punkt, som är mycket betydelsefull för socialister som vill främja arbetarklassens sak. Socialdemokratin, och i mindre utsträckning även Vänsterpartiet, är helt beroende av sina väljare och dessa väljare är i mycket hög grad arbetare och ungdomar. En s-regering är inte till någon nytta för kapitalismen om dess politik leder till att den förlorar sin väljarbas och därmed inte vågar driva igenom avregleringar och andra nyliberala åtgärder. Då kräver kapitalet andra företrädare och är mindre beredda att kompromissa. Det är just vad som händer i Tyskland. Kapitalet tror inte längre att socialdemokratin (SPD) och dess gröna koalitionspartner kan genomföra för kapitalismen nödvändiga nyliberala avregleringar. Orsaken är att SPD tycks ha förlorat delar av sitt starka stöd bland löntagarna. Om socialdemokratin, vilket hände under 90-talet i New Zeeland, slår för hårt mot sina egna väljare, splittras den och en vänsterflygel avsöndras. I Tyskland har den processen lett till en omgruppering inom arbetarrörelsens vänsterflygel. Fackbyråkrater på olika nivåer och vänstergrupperingar har bildat Valalternativet för arbete och social rättvisa (WASG). Den tidigare finansministern Lafontaine har brutit med SPD. Slutligen har det gamla stalinistpartiet försökt reformera sig och döpt om sig till Vänsterpartiet. Dessa tre grupperingar har ingått en allians för det tyska valet i september. Det råder inget tvivel om att alliansen kring det tyska Vänsterpartiet representerar en potentiellt stark kraft i tysk arbetarrörelse. Det återstår att se hur stark, men stödet återspeglar en reell strävan efter brytning med SPD:s nuvarande politik och sökandet efter ett politiskt alternativ. Samtidigt är alliansens program reformistiskt. Våra kamrater i Arbeitermacht förespråkar trots det en kritisk röst på Vänsterpartiet eftersom de vill delta i den omgruppering och omvärdering som äger rum i tysk arbetarrörelse. Deras mål är att inom rörelsen kring det nya partiet förespråka ett revolutionärt program. Krav ska aktivt ställas på Vänsterpartiets företrädare att kämpa mot den nyliberala politiken. I flera andra europeiska länder finns liknande konstellationer. I Frankrike, Italien, Danmark med flera länder finns allianser eller partier som representerar betydande delar av arbetarklassens politiskt mest medvetna skikt. I Sverige finns ingen sådan rörelse eller ens en antydan till en brytning med s-regeringens politik utanför de organiserade vänstergrupperna. Därför är vi helt avvisande till alla eventuella försök från olika vänstergrupperingar Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, Kommunistiska Partiet eller andra att driva en valkampanj för dessa små organisationers egna program. Vi betecknar deras program som centristiskt vacklande mellan revolution och reform eller vänsterreformistiskt. De representerar enbart sig själva och ingen bredare rörelse. Arbetarmakt kommer att diskutera nästa års val på årsmötet i början av 2006, men vår metod för att förhålla oss till en situation som den nuvarande är helt klar. Vi gör hellre gemensam sak med alla arbetare och ungdomar som ännu inte är beredda att bryta med s eller v, än vi ger stöd till en valkampanj för ett program som vi anser vara förödande för socialismens framtida möjligheter i svensk arbetarrörelse. Vi kan inte heller tänka oss att ge kritiskt stöd till rörelser eller partier som hävdar att de står utanför höger-vänsterskalan. Miljöpartiet må vara radikalt i vissa sammanhang, men det representerar ändå småborgerliga skikt och solidariserar sig med småföretag mot fackliga rättigheter. Junilistan försöker lyfta upp EU-frågan över klasserna och hävdar att vi alla har intresse av att motarbeta integrationen i EU. Vårt alternativ är definitivt inte ett påstått självständigt Sverige med bibehållen kapitalism. Vi förordar gemensam kamp för socialism i hela Europa. Förtrycket av kvinnor är en mycket central del av kapitalismen i vår del av världen. Vi hävdar dock att kvinnoförtrycket är en integrerad del av kapitalismen och att det inte kan bekämpas isolerat. Rörelser som Feministiskt Initiativ formulerar och artikulerar en rad väsentliga inslag i dagens kvinnoförtryck. Vi står helt främmande inför den borgerliga kritiken av feminismen. Inte desto mindre är FI ännu ett försök att isolera en del av förtrycket under kapitalismen och delvis ställa det i motsättning till kampen för socialism. FI har redan från början haft konflikter mellan olika inriktningar och det står utom allt tvivel att det kommer att vara omöjligt att under någon längre tid hålla ihop ett parti som vägrar ta ställning. Vem kvinna eller man vill rösta på ett parti som vägrar ta ställning till om det kommer att vara emot en borgerlig regering eller inte? Arbetarmakts arbetsutskott Arbetarmakt nr Utges av: Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Ansvarig Gunnar Westin utgivare: E-post: info@arbetarmakt.com Hemsida: Postgiro: Telefon: Adress: Box Stockholm 3

4 Inrikes Posten från kungligt verk till vinstgivande företag 4 Posten framhåller på sin hemsida att det inte bara är ett av Sveriges största företag, utan att de även varit en samhällsinstitution i 369 år, och säger sig vara själva symbolen för trygghet och tradition. Inte mer trygghet än att man kan ändra sig dock avskaffades det statliga monopolet på brevhantering, Posten bolagiserades (aktiebolag men med staten som majoritetsägare), konkurrensutsattes och har nu krav på sig att gå med vinst samhällsservice var inte längre ett tillräckligt mål. Enligt liberala teorier skapar konkurrens effektivitet och skapar i slutändan välstånd för alla. Marxister har för länge sen genomskådat detta snack och inser att ett privatägt näringsliv är oförmöget att skapa en rationell ekonomi, och att de som gagnas av privatiseringar inte är vi, utan det fåtal som tjänar pengar på det. Exempelvis kan nämnas att av allt som avreglerats eller privatiserats i Sverige sen 90-talet har bara telefoni blivit billigare mycket pga den tekniska utveckligen och allt annat, som tåg, el m.m. blivit dyrare och sämre (mindre resurser läggs på renoveringar o.d.). Effektivisering är förstås inte nödvändigtvis dåligt, men när den görs i företagsekonomiskt lönsamhetsintresse är det oftast arbetarna alltså i det här fallet de postanställda som får betala med mer slit, tillbakahållna löner m.m. Och det är precis det sistnämnda som händer. Varje år de senaste åren har utdelningskontor, postterminaler m.fl. drabbats av nedskärningskrav, vid varje löneförhandling har Posten hävdat att det inte finns några pengar till lönelyft, och de postanställdas löner har alltmer halkat efter. I förra höstens lönerörelse gav Posten det skamliga utgångsbudet 1% i lönelyft under samma år (2004) gick Posten med 1 miljard i vinst. Efter strejkvarsel som SEKO (facket för Service och kommunikation) backade från i sista stund landade avtalet på 2,4% i lönepåslag samt att en lönetrappa för nyanställda infördes (nyanställda ska nu upp till /månaden på 3 år, vilket är en klar förbättring). Irritationen på mitt postkontor var ganska stor dagen efter, de flesta var missnöjda med 2,4% och trodde att vi skulle ha kunnat få betydligt mer om vi hade tagit strid. Tyvärr har SEKO samma problem som de andra LO-förbunden: vi organiserar den stora majoriteten av arbetarna, men i ledningen sitter byråkrater med betydligt högre löner än vanliga arbetare, och som är tämligen nöjda med att fortsätta kompromissa istället för att ta strid och riskera sin bekväma position. På basnivån kan det dock vara betydligt radikalare. I min fackklubbsstyrelse har vi exempelvis antagit uttalanden om att SEKOs förhandlingsdelegation inte ska vika sig en tum, protestuttalanden mot kriget mot Irak och stöduttalanden för Iraks oljearbetarfack och för arbetare som strejkar m.m. enhälligt. Exempelvis tog vi ett stöduttalande för Zoo Papier i Slovakien Tyvärr är det svårt att agera så mycket mot arbetsgivaren som fackklubb. Vi har ju ingen lokal strejkrätt, och även nationellt är vi förhindrade av lagarna att strejka, vilket kan tyckas formellt rättvist då arbetsgivaren inte får lockouta oss. Men Posten behöver ju inga stridsåtgärder för att angripa oss utan kan skära ner på personalen, ge oss mer att göra (som Metros Hus och hem som ska delas ut till alla varje fredag i storstäderna), eller tvinga oss att dela ut propaganda från exempelvis Sverigedemokraterna! Det sistnämnda var inte bara klubben emot, utan hela SEKO uppmanade Posten att inte åta sig detta. SEKO tog dock inte strid, och mitt förslag att vår fackklubb skulle uppmana folk att vägra dela ut det gick inte igenom. Posten skulle antagligen ha haft fria händer att sparka oss, utan problem med Arbetsdomstolen. Vi var dock 12 personer som vägrade, och vi fick varsin varning (en till så kan vi avskedas, sade chefen surt). Det är naturligtvis möjligt att agera oavsett vad lagarna säger, men utan starkt stöd från basmedlemmarna kan man på sin höjd bli ett radikalt föredöme utan chans att segra just den gången. Den dagliga aktiviteten består annars mycket i att förhandla med arbetsgivaren. Enligt medbestämmandelagen har vi rätt att förhandla om det mesta. Men arbetsgivaren har sista ordet såvida denne inte har brutit mot något avtal eller någon lag (i vilket fall vi kan utverka skadestånd). Vi har också rätt att ge ut en medlemstidning (som jag försöker fylla med socialistisk propaganda), ordna medlemsmöten och dylikt. Vad gäller Postens service har inte brevutdelningen påverkats så mycket den mesta posten utdelas i tid och till rätt person. Den adresserade posten har dock minskat på sistone oadresserad reklam har samtidigt varit på uppgång. Största förändringen för allmänheten har varit nedläggningen av postkontoren som skett i samband med att mycket av pakethanteringen utplacerats i vanliga affärer och avskiljningen av Svensk kassaservice (i tidningar kallat slakten av Posten ). Det är också postkassörer/sörskorna som har drabbats mest av Postens neddragningar hittills många blev övertaliga eller fick mer enformiga uppgifter i samband med omläggningen. Posten försöker hela tiden få oss postanställda att identifiera oss med företaget; det som är bra för Posten är bra för oss. Även om vissa kan köpa en del av snacket verkar de flesta inte gå på det. De är sura för alla återhållna löneökningar, minskning av antalet anställda, större postdistrikt etc. Även om uteblivna vinster används emot oss, innebär inte ökade vinster att vi får något mer, eller ens att de inte fortsätter att skära ner. Med Postens nuvarande inriktning finns det all anledning att tro att fortsatt missnöje kommer att fortsätta spridas bland de anställda. Nu handlar det om att kämpa för att ge detta ett organiserat uttryck, så att missnöjet kan vändas till kamp för ett fackförbund som kontrolleras av sina medlemmar! Bara genom detta kan vi vara förvissade om att facket sätter våra klassintressen först! Av en postis

5 Inrikes Feministiskt initiativ mellan vänster och höger Intresset för feminismen har under den senaste tiden ökat kraftigt. Det förtryck som kvinnor ständigt utsätts för och den frustration som det skapat har mynnat ut i Feministiskt initiativ, som antagligen kommer att bli ett kvinnoparti. Än har inget politiskt program publicerats, men att döma av den plattform som man lyckats skapa och de brokiga politiska krafterna som Feministiskt initiativ hyser, kommer det att bli svårt att enas om man ska hålla fast vid ursprungsidén om en politiskt överskridande plattform. Avhoppet från Ebba Witt-Brattström, som fått stor medial uppmärksamhet, är en indikation på de problem som uppstått inom FI. Men vad kan egentligen ett kvinnoparti, som Feministiskt initiativ, göra för arbetarkvinnors situation? I sin plattform, som alltså har fått en ganska tydlig vänsterprägel, erkänner FI att kvinnor har olika intressen beroende på klass. Men de tror att dessa intressekonflikter kan överbryggas eftersom den feministiska dimensionen av politiken skär tvärs igenom klassgränserna (från Fi:s hemsida). De beskriver även i sin plattform det förtryck som kvinnor över hela världen dagligen utsätts för. Men det är oklart i plattformen hur detta förtryck fördelar sig mellan olika grupper av kvinnor. Exempelvis kan man ta kvinnans dubbelarbete, alltså det arbete hon utför på arbetsplatsen och det arbete hon utför i hemmet. En vit kvinna ur borgarklassen eller övre medelklassen kan lätt anställa någon som sköter hushållssysslor medan hon själv ägnar tid åt sådant hon finner nöjsamt. Hon behöver heller inte oroa sig för försörjning. Samtidigt kommer en ensamstående, lågavlönad invandrarmamma med stor sannolikhet att ha mycket svårt med att få det att gå ihop både i hemmet och på arbetsplatsen. Hon är inte bara förtryckt som kvinna utan även som invandrare och arbetare. Kvinnor är mer utsatta än män, som en förtryckt grupp, men förtrycket slår olika hårt beroende på klass. Förtrycket av kvinnor tar sig alltså mer brutala former mot dem som redan är förtyckta p.g.a. klassförtryck och rasism. Många av de krav som Feministiskt initiativ kommer att formulera under årsmötet, kommer nog p.g.a. bristen på klassperspektiv inte få de effekter som de är tänkta att få. Ett krav på fri abort kan t.ex. endast bli fri abort om man även ställer krav på att de ska utföras utan kostnader. Annars kommer en grupp kvinnor att exkluderas och då är inte aborträtten fri i egentlig mening. Den borgerliga kvinnorörelsen var under förra sekelskiftet stark, och den hade rösträtt för kvinnor som främsta krav. Detta är ett krav som även den socialistiska kvinnorättsrörelsen ställde men med den grundläggande skillnaden att man även ställde krav på att alla män skulle få rätt att rösta i allmänna val. Eftersom det under den här perioden inte fanns rösträtt där alla män ingick utan bara de med tillräckligt hög inkomst, skulle en reform där kvinnor fick rösta, innebära att rösträtten endast skulle innefatta kvinnor med högre ekonomisk ställning. Tanken var att kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män även måste innefatta kravet på jämställdhet mellan människor överhuvudtaget. Ett klassperspektiv är nödvändigt för att kraven ska ha något värde, för att de inte bara ska bli formella krav, där alla kvinnor inte ingår. Två av de frågor som Fi antagligen kommer att driva hårt, som fått stor medial uppmärksamhet och som befäster vänsterprägeln, är kraven på 6 timmars arbetsdag och en individualiserad föräldraförsäkring. Likheterna mellan Vänsterpartiet och Fi kan tyckas vara många och Ebba Witt-Brattström, f.d. styrelseledamot som nu lämnat Fi, medger att det inte finns någon högerprofil på dokumentet som ska ligga till grund för partiets politik, men säger att alla krav inte sammanfaller med vänsterpartiets. (Aftonbladet 2/8 2005). Fi har i vissa sakfrågor vänsterkrav och verkar inrikta sig på Vänsterpartiets kvinnliga väljargrupp, men det betyder inte det att det är ett alternativ för socialister. Man kan inte begränsa kraven till att endast gälla en förkortad arbetstid och en uppdelad föräldraförsäkring, utan krav på ett avskaffande av löneslaveriet i sin brutala form. Även ett program för avskaffande av den borgerliga familjen som hushållets bas måste ställas för att arbetarkvinnorna verkligen ska kunna frigöras. Kvinnan måste göras oberoende av mannen och familjen som den moraliska och ekonomiska enheten, men hon måste också göras oberoende från klassförtrycket, från kapitalisten. Vi vill inte ha en reformerad, lite snällare kapitalism, utan vi vill avskaffa kapitalismen helt och de olika former av socialt förtryck som det upprätthåller. Endast då kan kvinnan frigöras. Trots partiets vänsterprägel, vill Fi inte ta ställning till om man tyr sig till högereller vänsterblocket bland riksdagspartierna. Detta är en del i ett försök till neutralitet för att locka kvinnor även från mer borgerliga kretsar. Man säger sig istället vilja samarbeta med partier som stödjer de krav som Fi ställer. Huruvida Fi kommer att kunna behålla denna neutralitet är dock osäkert. Plattformen, som inte skiljer sig speciellt mycket från Vänsterpartiets politik, tyder på att ett samarbete med Vänsterpartiet är att förvänta sig. Socialister måste, trots detta troliga scenario, på en principiell grund kräva att partiet slutar flörta med borgarna och klargör sin ställning i denna fråga. Avhoppet från Ebba Witt-Brattström visar på att det finns stora meningsskiljaktigheter inom Fi. I en intervju som gjorts i Aktuellt berättar Witt-Brattström om de odemokratiska metoder som har använts av personer i styrelsen. Hon klagar också på att Fi misslyckats med att skapa en bredare organisation, alltså utan dagens vänsterprägel. Om det blir ett parti och hur partiets program kommer att se ut kommer dock att avgöras på Fi:s årsmöte, som kommer att äga rum snart. Borgerliga media, som kanske tycker att Fi har blivit lite för vänster, förstorar självklart upp avhoppet och betonar de odemokratiska metoder som enligt Ebba Witt-Brattström ska ha använts i styrelsen och ifrågasätter även om partiet överhuvudtaget kommer att bildas. Avhoppet har nog egentligen ingen större betydelse för partibildningen men meningsskiljaktigheterna kan splittra Fi. Detta visar tydligt på feminismens klassöverskridande karaktär, där olika personer har olika uppfattningar kring hur problemet ska övervinnas beroende på politisk tillhörighet. Feministiskt initiativ säger sig vilja förändra mycket, men hur dessa förändringar ska kunna finansieras och hur de ska genomföras i verkligheten är en annan femma. För att kunna höja kvinnolönerna inom den kommunala sektorn, där en stor del lågavlönade kvinnor arbetar, måste det finnas statlig finansiering. Om Fi skulle vilja beskatta de rika för att bekosta sådana reformer är mycket tveksamt. Och hur kommer Fi att ställa sig i förhållande till facket, arbetslösheten, privatiseringar av statliga institutioner, vården, pensionen, skolan m.m.? Dessa frågor är avgörande för arbetarkvinnors situation. Vi i Arbetarmakt tror inte att en kvinnokamp utan klassperspektiv kan se till arbetarkvinnans verkliga situation och förbättra den. För det behövs en socialistisk, revolutionär politik. Gerda Danielsson 5

6 Bolivia kan massrörelsen segra? Händelserna i Bolivia den senaste tiden utgör viktiga nyheter för socialister världen över. Den bolivianska arbetarklassens och de förtrycktas massrörelse visade sin styrka inför omvärlden senast i juni då den efter en månad av strejker, bakom kravet på nationalisering av Bolivias olje- och gastillgångar, i ett crescendo av kamp tvingade president Carlos Mesa att avgå. Detta skedde den 6 juni efter ett imponerande kampuppsving där över 90 knutpunkter i landets vägnät spärrades av till ackompanjemanget av en generalstrejk. En massiv demonstration organiserades utanför parlamentsbyggnaden i La Paz med hundratusentals deltagande samtidigt som tusentals dynamitbeväpnade gruvarbetare och studenter från El Alto drabbade samman med polisen för att inta parlamentstorget. Kapitalisterna försökte då flytta kongressen till Sucre i provinsen Santa Crus bort från trycket från El Alto. Högern ville tillsätta Hormando Vaca Diez, en rik ranchägare och medlem av senaten, och därmed ta ett steg mot att sätta in armén mot rörelsen. Massrörelsen lamslog då Sucre med blockader och vägspärrar. Flygplatsarbetarna gick ut i strejk vilket ledde till att inga av parlamentsledamöterna kunde lämna stan utan arbetarnas tillåtelse. Sammanträdet ställdes in och efter att en gruvarbetare dödats av polisen och trycket blev än mer kompakt såg man inget annat val än att stoppa Vaca Diez utnämning och istället välja den mer diplomatiske Eduardo Rodriguez. Rodriguez roll är liksom den tidigare presidenten Mesa att försöka hålla rörelsen på mattan, åtminstone till nästa presidentval i december. Nyliberalt experiment Rörelsens framväxt är i sig ett svar på den nyliberala chockterapi som Bolivia utsatts för. Landets kapitalistklass och dess regering har ägnat de senaste decennierna åt att sälja ut landets naturresurser till imperialistiska företagsintressen i USA och EU, självklart med hjälp av det internationella kapitalets finansiella institutioner. Världsbanken fick 1998 igenom en uppgörelse med kongressen som medgav privatisering av samtliga kvarvarande statliga bolag. Fem år senare, efter att bl.a. brittiska och spanska multinationella energibolag lagt vantarna på undervärderade gasresurser värda miljarder dollar, tvingades dåvarande presidenten Sanchez de Lozada att avgå. Detta efter en storskalig mobilisering från massorna mot regeringen, det s.k. gaskriget. Gräsrotsorganisering Den nuvarande rörelsens främsta avantgarde är proletariatet och dess allierade i 6 El Alto, en fattig förstad till huvudstaden La Paz. Där har den fattiga befolkningen organiserat sig i FEJUVE (Federationen av kvarterskommittér i El Alto), en rådsstruktur baserad på kvarterskommittéer och folkförsamlingar. Då kapitalisternas stat förlorat kontrollen under trycket från strejkerna, om än tillfälligt, har dessa organ växt fram och till en början spelat rollen av att organisera transport och distribution av förnödenheter till den fattiga befolkningen. Radikaliseringen har dock lett till att dessa organ utvecklas till centrum för kampen. Här finns representanter från arbetarna i fackföreningarna, lärare, studenter, småhandlarnas organisationer m.fl. Den 8 juni tog FEJUVE initiativ till ett nationellt stormöte för rörelsen som utropades som en Folkförsamling National Originaria, som vittnade om den revolutionära potentialen. En deklaration antogs efter omröstning som slår fast att målet för kampen måste vara att sprida församlingarna, bygga försvarskommittéer och kräva en ovillkorlig nationalisering av energiföretagen. För att uppnå detta kämpar man för en folkets regering, vald och kontrollerad underifrån. Man utropade också El Alto till generalhögkvarter för den bolivianska revolutionen och satte upp målet att skapa en förenande ledning för rörelsen (som inkluderar representanter från FEJUVE men även arbetarnas och böndernas olika fackföreningar och diverse sociala organisationer) som kan kämpa för makten. Församlingar finns också på andra platser, om än inte lika utvecklade som i El Alto. Ledarskapskris Varför har då inte revolutionen i Bolivia segrat? Svaret ligger främst i avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap som förmår att mobilisera massrörelsen för det avgörande slaget. Flera av de nuvarande ledarna spelar en direkt tillbakahållande roll. Evo Morales, ledare för MAS (Rörelsen för Socialism, en organisation med masstöd från främst bondebefolkningen) gjorde allt för att avblåsa kampen. Morales, som är en av favoriterna till presidentposten, har visat sin beredskap att kompromissa med kapitalisterna genom att konsekvent avvisa kravet på nationalisering och istället argumentera för högre beskattning. Tidigare har Jaime Solares, ledare för den viktigaste fackföreningen COB, uttalat förhoppningen att en patriotisk och ärlig officer skulle ersätta Mesa. Det kan jämföras med för två år sedan då fackföreningsledarna under gaskriget sade att arbetarna inte kunde ta makten i avsaknad av ett revolutionärt parti. Sedan dess har inga verkliga steg tagits av ledarna för att bilda ett sådant parti. Utrikes Vilken väg framåt? I detta sammanhang är det krav på en konstituerande församling som rests av Aymara- och Queshua-rörelserna en mer framkomlig väg. Detta är ett bra krav i en situation där Rodriguez och hans uppbackare hoppas komma undan med ytterligare ett odemokratiskt kongressval. Det är också ett krav som svarar mot situationen för ursprungsbefolkningarna som trots att de utgör över 60 procent av landets invånare knappast alls är representerade i den nuvarande kongressen. Det som behövs är att den radikala rörelsen, inklusive Aymara och Queshuagrupperna, helt och fullt tar kontrollen över valet genom att organisera massmöten med genuin representation för de förtryckta där kandidater och väljare kan debattera vilken väg som är framkomlig. En sådan debatt kommer onekligen att tvingas ta itu med frågan om nationalisering under arbetarkontroll. Men jordfrågan är minst lika viktig. Man måste kämpa för nationalisering av jordegendomarna på jordkapitalisternas bekostnad. För att undvika sabotage från de bolivianska kapitalisterna och deras imperialistiska herrar krävs förstatligande av bankväsendet och av fabrikerna dels för att förse småbrukare och jordproletärer med resurser såsom redskap men också för att förhindra ekonomiskt sabotage. Detta ställer hela frågan om vilken klass som skall styra på dagordningen. Det föranleder en diskussion om hur man ska kunna splittra militären, ställa de meniga mot de reaktionära officerarna och särskilt generalerna och om beväpning för att försvara revolutionen. Allt detta är uppgifter som ställs på dagordningen i nuläget. Den bolivianska kapitalismen har helt enkelt inte råd med social upprustning, skapandet av arbeten och genomdrivandet en verklig alfabetiseringskampanj på landsbygden och i kåkstäderna. För detta måste de arbetandes makt genomdrivas. Det kan göras genom en mobilisering av arbetarklassen via de existerande kamporganen, som FEJUVE och de andra församlingarna. De måste spridas och utvecklas till organ för maktutövning som kan tränga tillbaka den borgerliga staten inom alla sektorer. En brännande uppgift är bygget av ett arbetarparti med ett revolutionärt program som kan inkorporera de mest hängivna klasskämparna och leda kampen för ett maktövertagande och sprida revolutionen till de omkringliggande länderna. Revolutionen måste göras permanent! Gunnar Westin

7 Utrikes Venezuela på väg mot socialismen? Under de senaste åren har Sydamerika alltmer blivit en intressant kontinent för revolutionärer att studera och lära av. Inte bara i Bolivia, som artikeln här bredvid handlar om, utan också i flera andra länder har arbetarklassen gått på offensiven. Efter att president Lula visat sig vara mer än villig att sälja ut Brasilien genom en rad överenskommelser med den internationella kapitalismen, har Venezuelas Hugo Chàvez blivit ett nytt affischnamn för vänstern världen över. Den karismatiske presidenten slänger sig ofta med fraser som socialism och antikapitalism, och har med starkt stöd från den venezolanska arbetarklassen utdelat flera hårda slag mot kapitalismen i det oljerika landet. Innebär Chàvez fattigdomsbekämpande reformer alltså att Venezuela nu automatiskt rör sig mot socialismen? Vilka hot finns mot landets utveckling, och vilka misstag riskerar den vänster som rör sig kring Chàvez att göra sig skyldig till? Låt oss först ställa upp en kort kronologi med viktiga punkter i Chàvez bolivarianska revolution. Vägen till makten och imperialismens motstånd Som ung militär var Hugo Chàvez ärligt upprörd över Venezuelas gigantiska klasskillnader. Ännu idag ägs 60 procent av all jordbruksmark av endast 1 procent av befolkningen, och det var när han ställdes inför en sådan fattigdom som Chàvez grundade sin rörelse, Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR). Rörelsens namn anspelar på revolutionshjälten Simon Bolivar, som spelade en viktig roll i Venezuelas självständighetskamp ledde Chavez en militärkupp mot presidenten Pérez, men misslyckades och fängslades. Efter att ha släppts ur fängelset kunde han dock 1998 leda MBR till en massiv valseger på ett program mot fattigdom och korruption. Redan efter några få år stod det klart att Chàvez skulle komma i konflikt med Venezuelas inflytelserika kapitalistklass, som understöddes av främst USA-imperialistiska intressen. Efter att ha återvalts år 2000 genomdrev han flera jord- och oljereformer inriktade på att förbättra situationen för landets fattigaste. Det blev startskottet till en kampanj mot hans styre, som tog sig uttryck i en strejkkampanj styrd av landets arbetsgivare, och slutligen i en militärkupp år Chàvez besegrade dock oppositionen, och återinsattes som president efter en masskampanj organiserad av MBR:s stödtrupper i kvarters- och kulturorganisationer och från de s.k. bolivarianska cirklarna. Redan här visade Chàvez också vad hans syn var på arbetarklassens roll; hans budskap till massorna var, så snart han återfått makten, att gå hem igen. Några högre militärer, som stött kuppen, rensades ut, men i övrigt lämnades armén och den kapitalistiska staten intakt. En viktig insikt vanns dock från händelserna : Chàvez förstod att han inte kunde lita på militären för att befästa sin makt. Under åren som följde konsoliderades alltmer kvarters- och kulturorganisationerna som stödtrupper till MBR, och MBR som stödtrupp till Chàvez själv. Radikaliseringen Efter att ursprungligen ha talat om den bolivarianska revolutionen som en medelväg mellan kapitalism och socialism, har nu Chàvez också öppet förklarat att landets väg ska bli socialismen. Utan tvekan finns också en livlig debatt inom arbetarklassen om socialismen, och flera företag har ockuperats och förstatligats. Vad kommer då hända härnäst? Vad finns bakom fraseologin? Först ska sägas att det som främst radikaliserat Chàvez är motståndet från imperialismen. Blygsamma reformer av oljekapitalet och jordägandet bemöttes av USA:s kapitalister och dess nickedockor i Venezuela som ren kommunism, och fortfarande skyr USA inga medel för att sabotera reformerna och Chàvez styre. Det är detta som mer eller mindre tvingat Chàvez att basera sitt styre på folket, dock hela tiden på de villkor som bestäms av honom själv och kretsen kring honom. Basen hos arbetarklassen paradoxal Varje reform Chàvez genomdriver, om det så rör ytterligare steg mot arbetarkontroll i delar av industrierna, utvidgat samarbete med Kuba eller diplomatiska markeringar mot USA, möts av ett enormt gensvar hos den venezolanska arbetarklassen. Här finns också något av det paradoxala hos Chàvez-regimens bas i arbetarklassen; medan regimen inte kan existera utan stödet, vill man inte att debatterna eller klassens aktivitet ska gå utanför de ramar man satt upp. Således ser Chàvez helst att de olika organisationerna kring MBR fortsätter vara blott hans stödtrupper. Många av förbättringarna för landets arbetare under Chàvez har bekostats av oljepengarna. På så sätt har viktiga reformer kunnat genomdrivas utan att kapitalistklassen egentligen konfronterats i grunden. Och medan staten gått in och tagit över flera mindre företag, finns fortfarande stora delar av bankväsendet, mediaföretagen och andra enormt viktiga sektorer i kapitalistklassens händer. Armén är idag till stora delar Chàvez-vänlig, men de venezolanska arbetarnas organisationer förblir obeväpnade. Statens militära arm kan alltså användas mot folket om de går utanför Chàvez reformer. Vägen framåt Hur ska då revolutionära marxister förhålla sig till Chàvez regim och situationen i Venezuela? Helt klart finns det goda chanser för en verklig revolution i Venezuela just nu. Men, det är också marxisters plikt att säga som det är, och inte smickra reformistiska ledare. Medan vi naturligtvis försvarar alla reformer som gynnar den venezolanska arbetarklassen och står fast i vårt försvar av Chàvez gentemot USAimperialismens försök att krossa hans regim, vägrar vi undertrycka vår kritik mot den bolivarianska revolutionens brister. Man måste vara på det klara med att Chàvez är en oerhört känslig populist. När han talar i Kina kan han framställa sig som maoist, i kontakt med trotskister citerar han Trotskij, och när han sluter avtal med Ryssland blir Putin en bra president. Trots detta låter sig många inom vänstern lockas av hans person. Bland dem som synts mest i Venezuela-frågan är Internationella Marxistiska Tendensen (IMT), vars svenska sektion är gruppen kring tidningen Socialisten. I sin propaganda gör IMT just misstaget att inte tala ur skägget för Venezuelas och världens arbetare om vad Chàvez regim egentligen är. Medan man å ena sidan nämner att revolutionen måste gå längre än enskilda förstatliganden, fortsätter man att lita på att Chàvez, med sin osvikliga revolutionära instinkt ska drivas till vänster och leda landet till en socialistisk revolution. Men detta är inte vägen framåt. Venezuelas massor kan inte förlita sig på en enskild ledares välvilja för att segra i sin revolution. Populisten Chàvez ser gärna att arbetarklassen stödjer honom när han anser det behövas, men utan ett totalt krossande av kapitalistklassen i Venezuela kommer hans reformer att skoningslöst undanröjas. Att tro att Chàvez automatiskt kommer att leda revolutionen till seger är livsfarligt. Med storkapitalets makt ohotad, arbetarklassen obeväpnad och en imperialism som tydligt visat att de inte kommer att acceptera fler reformer, måste Venezuelas arbetarklass nu ta makten i sina händer och bryta med populism och reformism. PW 7

8 Utrikes Tyskland: val och nytt vänsterparti Tyskland är EU:s största medlemsland och ekonomiska motor. Den tyska härskarklassen har lärt sig av sin historia under 1900-talet. Istället för att erövra resten av kontinenten med militära medel, har den ingått en långsiktig allians med den franska borgerligheten för att hålla emot USAimperialismens dominans i världen. Axeln Berlin och Paris lider dock av sina i jämförelse alltför höga produktionskostnader. Kapitalismen byggdes efter andra världskriget i båda länderna i ständig ideologisk konkurrens med stalinismen. Resultatet blev det som i Tyskland kallas socialstaten. Den har belastat tysk kapitalism med kostnader som konkurrenter aldrig påtagit sig. I Tyskland lyckades kanslern Schröder för några år sedan genom utpressning vinna majoriteten i det socialdemokratiska SPD för ett reformprogram Agenda 2010 som skulle öka den tyska kapitalismens konkurrenskraft på världsmarknaden. Genom en serie valnederlag i viktiga delstater i år hamnade Schröders försök att slå in på nyliberalismens väg i en återvändsgränd. På flera håll förlorade SPD gamla säkra fästen till kristdemokraterna i CDU. SPD har traditionellt varit den tyska arbetarklassens absolut ledande politiska företrädare. Socialstaten byggdes i samverkan mellan SPD:s reformism och CDU:s så kallade kristligt sociala politik och för arbetarklassen har SPD varit garanten för socialstatens fortsatta existens. Den övertygelsen skakades hos många arbetare när Schröder drev igenom stödet för Agenda Valet i Tyskland den 18 september har framtvingats av Schröder med förhoppningen att hans utpressning ska fungera en gång till: vill ni verkligen riskera en CDU-regering? Storföretagen har ända sedan förra valet visat stort missnöje med SPD:s oförmåga att driva igenom Agenda 2010 och helst ännu fler avregleringar. Istället vill man se en regering där CDU och dess bayerska systerparti CSU spelar huvudrollen, en regering som kan ta i med hårdhandskarna. Den så kallade röd-gröna koalitionen har genom sina angrepp på löntagarna gett ny livsluft åt PDS, det reformerade gamla stalinististpartiet från DDR-tiden. PDS har främst blivit ett sätt för arbetare i de östra landsdelarna att visa missnöje med den höga arbetslösheten och annat som i långt högre utsträckning drabbat de gamla DDR-delarna av landet. PDS har nu bytt namn och fått sällskap av missnöjda socialdemokrater med tidigare finansministern Oskar Lafontaine i spetsen. Den nya alliansen har tilldragit sig ett enormt intresse. Opinionsundersökningar ger ofta Vänsterpartiet, som det kallas, över 10 procent av rösterna. Det återstår att se om partiet verkligen lyckas passera spärrarna mot småpartier. Det råder dock inget tvivel om att Vänsterpartiet har ett mycket jämnare stöd i olika delar av landet jämfört med PDS. Våra tyska kamrater i Arbeitermacht förespråkar i sitt valupprop en röst på Vänsterpartiet, trots stark kritik mot dess program och politik. Det tyska storkapitalet vill nu se ett strategiskt nederlag för arbetarklassen. De smärtsamma och drastiska försämringar som redan genomförts av Schröders regering räcker inte. Om den tyska kapitalismen ska ha en chans på världsmarknaden krävs helt andra och snabbare försämringar. Vänsterpartiet har dock inte några som helst svar på den kris som kapitalismen står inför. Vänsterpartiet vill skydda den nationella ekonomin i globaliseringens tidsålder och hamnar därmed i en återvändsgränd. Partiet försöker bevisa att ett D- märkt kapital, medbestämmande eller en höjning av den inhemska efterfrågan också är i en del arbetsgivares intressen. Ett sådant perspektiv bygger på idén att kapitalismen är ett produktionssätt som kan föra utsugarnas och de utsugnas intressen i samklang med varandra, till gemensam nytta. De reformistiska politikerna och fackbyråkraterna som anger tonen i Vänsterpartiet vill tillbaka till det gamla klassamarbete (Sozialpartnerschaft) som kapitalet nu definitivt har övergett. Resultatet har redan visats av fackledarna, både förnyare och traditionalister. Priset för löntagarna har varit sjunkande löner, statliga åtgärder för tvångsarbete och förhindrande av all verklig kamp. Under de senaste två åren har det funnits många tillfällen att generalisera motståndet mot Agenda 2010: stora demonstrationer i november 2003 och april 2004, måndagsprotesterna under sommaren och hösten 2004 eller försvarskampen mot försämringar vid Daimler och Opel. De skulle ha kunnat bli utgångspunkter för en politisk försvarskamp och använts för att organisera en generalstrejk. De fackliga ledarna bär huvudansvaret för att dessa chanser slutade i nederlag. De bär huvudansvaret för att den djupa krisen för det politiska systemet och det stora missnöjet med regeringen inte har tagit sig starkare uttryck på gator och arbetsplatser. De senaste årens erfarenheter har visat att utan en organiserad motrörelse mot fackbyråkratin och utan kampstrukturer som är ansvariga inför gräsrötterna, finns det ingen verklig möjlighet att inleda en försvarskamp. Därför kommer Arbeitermacht vid de tyska socialforumens och de sociala rörelsernas aktionskonferens i november att försöka göra dessa tillfällen till en verklig startpunkt för samordning av en landsomfattande försvarskamp mot nästa regering. Därför är uppbyggandet av en klasskampsbaserad rörelse i fackföreningarna och på arbetsplatserna så viktig. SPD:s medverkan i borgarnas generalangrepp har fått miljoner löntagare att vända sig från partiet. Det har också lett till en polarisering av fackföreningarna ända upp i den byråkratiska apparatens topp. Vänsterpartiet har uppstått som uttryck för den utvecklingen och för sökandet efter politiska alternativ. Medan många arbetare och ungdomar ser möjligheten att uttrycka sitt avvisande av Agenda 2010 vid valurnorna, måste ledningen kring Gysi, Lafontaine och Ernst göra Vänsterpartiet till en bredare socialdemokratisk formation som företräder fackbyråkratins intressen. Valet bidrar till ett ökat politiskt intresse och erbjuder revolutionärer möjligheten att komma närmare massan av arbetare. Hur riktig kritiken av Vänsterpartiets parlamentarism än är, måste kommunister delta aktivt i processen och öppet kämpa för sina ståndpunkter. Kritiskt stöd till Vänsterpartiet i valet kan bli ett medel för att ta ett steg framåt tillsammans med många arbetare och ungdomar. Varje röst på Vänsterpartiet kommer i det aktuella politiska läget att ses som en röst mot det tyska kapitalets nyliberala program, mot de direkta angreppen på arbetarklassen och ungdomen. Men konkreta krav måste riktas till Vänsterpartiets företrädare för att pröva dem. Därför har Arbeitermacht formulerat en rad krav utifrån arbetarklassens långsiktiga intressen. Om du kan tyska, ta då en titt på Arbeitermachts hemsida för att följa valet: POM Besök vår hemsida: läs vårt digitala nyhetsbrev! 8

9 Historiskt Revolutionära socialistiska kvinnor: Sylvia Pankhurst Sylvia Pankhurst föddes Hon, modern Emmeline och systern Christabel skulle senare bygga upp den radikala kvinnliga rösträttrörelsen i England under början av 1900-talet. Kopplingen till arbetarrörelsen fanns där från början. Emmeline och fadern Richard hade dragits med i 80- och 90-talets arbetarradikalisering och gått med i Independent Labour Party (ILP) som grundades När Richard dog upprättade ILP en särskild minnesfond som gick till att köpa en lokal i Salford. Sylvia, som vid denna tid höll på att utbilda sig på konstskola, var med och dekorerade lokalen. Öppningen blev dock en katastrof då Emmeline upptäckte att den lokala ILPavdelningen använde lokalen som en samlingspunkt bara för män. På hennes initiativ samlades ett dussin kvinnor som bildade Women s Social and Political Union (WSPU). WSPU - radikal men småborgerlig rörelse Till en början fungerade WSPU som en kvinnoavdelning i ILP. WSPU kom inom några år att växa till en betydande rörelse av kvinnor som kämpade för rösträtten med militanta och spektakulära medel. WSPU uppfann t.ex. bannerdroppen och blev kända för sina raider av parlamentet och slagsmål med polisen. Betraktad som en del av rörelsen för kvinnlig rösträtt internationellt var WSPU en av de tongivande och mest radikala. Den hade dock gemensamt med exempelvis motsvarigheten i Sverige, Landsförbundet för Kvinnans Politiska Rösträtt, att den byggde på en klasskompromiss. Christabel, i ledningen med Emmeline, hade åsikten att borgerliga intelligenta kvinnor gjorde ett bättre intryck än sina proletära motsvarigheter på politiker splittrades WSPU på frågan om stöd till ILP. Det som blev kvar var ett alltmer toppstyrt WSPU. I slutändan misslyckades WSPU:s inriktning då ledningen övergett den enda sociala kraft som verkligen hade kunnat sätta press bakom kraven - arbetarklassen. Demonstrationer och de ofta spektakulära uppfinningsrika militanta direktaktionerna rubbade inte den regeringens kompakta motstånd. Polisen gick till våldsamma angrepp mot suffragetternas demonstrationer och anklagades för tsaristiska metoder i den vänligt inställda pressen. Ganska snart gick WSPU:s ledning i en terroristisk riktning. Demonstrationerna ersattes runt 1912 av exempelvis stenkastning, fönsterkrossning och anlagda bränder hos politiker. När så slutligen första världskriget bröt ut lade sig WSPU-ledningen platt då situationen snabbt ändrades och blev hängivna patrioter. Sylvia Pankhurst och East End Sylvia Pankhurst, som dittills spelat en mindre roll i WSPU, utvecklades mycket annorlunda. Sylvia såg till skillnad från Christabel och Emmeline behovet av förena kvinnornas rösträttskamp med arbetarkampen. Hon var också kritisk till vändningen mot terrorism och betonade behovet av masskamp. Med denna övertygelse bosatte hon sig 1912 i arbetarområdet East End i London för att bygga en lokalavdelning av WSPU. Denna, East End Federation of Suffragetts (ELFS), kom att vara mer än bara en rösträttsorganisation. Sylvia förstod att kampen för demokratiska rättigheter måste kopplas till de sociala frågorna i området såsom arbetslöshet, fattigdom, alkoholism och prostitution. Organisationen, som var genuint demokratisk, var inte heller stängd för män även om kvinnor intog en ledande roll. ELFS blev snabbt en del arbetarrörelsen och ordnade vid flera tillfällen sympatiaktioner för kämpande arbetare. Som ett svar kom också arbetarrörelsens lokala ledare att ta upp kvinnofrågan. Socialisten George Lansbury och flera ledare bland hamnarbetarna gav sitt helhjärtade stöd och var återkommande talare på ELFS demonstrationer (och omvänt!). ELFS organiserade militanta demonstrationer, välbesökta studiedagar där allt ifrån marxism till sexualpolitik avhandlades och träning för blivande talare och agitatorer. Man organiserade rent-strikes där fattiga kvinnor och män kollektivt vägrade betala höga hyror, kopplat till protester mot kvinnors lägre löner. Man organiserade möten för medlemmar både på för- och eftermiddagar för att såväl kvinnliga arbetare som hemmafruar skulle kunna delta. Organisationen vibrerade verkligen och dess styrka låg just i det stöd som Sylvia lyckades mobilisera från East Ends rötter. I ELFS skolades militanta agitatorer och ledare från arbetarklassen såsom Annie Barnes och Julia Scurr (fruar till hamnarbetare), Charlotte Drake (f.d. bartender och moder till 5 barn) och Melvina Walker (piga och fru till en hamnarbetare), kvinnor som gav sin svett och sitt blod för rörelsen. Detta var bokstavligt talat. Repressionen från polisen slog hårt antogs en s.k. Cat and Mouse Act - en lag som tillät polisen att tillfälligt frige suffragetter för att åter fängsla dem när deras hälsa förbättrats efter de hungerstrejker man genomförde. Bara på drygt ett år arresterades Sylvia åtta gånger. ELFS tog i denna kamp initiativet till en Folkets Armé, en lokal arbetarmilis ledd främst av arbetarkvinnor som när den var som störst samlade 700 kämpar. Milisen försvarade möten och demonstrationer men också tillfälligt frigivna från arresteringar. Uteslutning ur WSPU Allt detta blev till sist för mycket för Christabel och WSPU. Sylvia kallades i slutet av 1913 till Paris för att få beskedet om ELFS uteslutning. Christabel var principiellt motståndare till samarbete med män och motsatte sig att Sylvia talat på en demonstration till stöd för strejkande manliga arbetare i Dublin. I själva verket hade klassfrågan skapat en avgrund mellan dem. WSPU-ledningen hade vid det här laget tagit ställning för regeringens Franchise Bill, som enbart gav kvinnor över 30 år rösträtt! Internationalism, socialism, antirasism Sylvia Pankhurst var en stark karaktär som snabbt lade svårigheter bakom sig och gick vidare övertygad om det berättigade i hennes beslut. När kriget startade var hon en av de första att motsätta sig detta. ELFS tog som en av få engelska organisationer ställning för Irlands rätt till självbestämmande och Sylvia försvarade öppet James Connolly och påskupproret. ELFS tidning med Sylvia som redaktör, Women s Dreadnaught, var också den enda i England som hade ett par svarta skribenter. Sylvia var en radikal antirasist för sin tid som menade att det var viktigt att låta svarta arbetare komma till tals. Sylvia Pankhurst uppmärksammade tidigt ryska revolutionen och deltog i kampanjen Hands Off Russia. Som brittisk korrespondent för Kommunistiska Internationalen skrev hon fyra artiklar för dess publikation med samma namn och hon deltog också på KI:s första kongress 1919 där hon debatterade med Lenin. Sylvia Pankhurst skulle under slutet av tiotalet och början av tjugotalet komma att utveckla starka ultravänsteristiska ståndpunkter. Hon hade kontakt med både tyska KAPD och Bordigas italienska fraktion. Hon var med och tog initiativet till grundandet av det brittiska kommunistpartiet i början av 20-talet men blev snart utesluten då hennes position inte vann gehör (hon avvisade som princip allt parlamentariskt arbete). Hon bildade då Communist Workers Party, som blev ganska kortlivat i isolering från arbetarrörelsen. Avslutningsvis... Trots denna svaghet förtjänar Sylvia Pankhursts bidrag som hängiven deltagare i byggandet av en rörelse baserad på arbetarkvinnorna, hennes radikala internationalism och socialistiska övertygelse att framhållas som ett bevis på möjligheten att det är fullt möjligt att förena kvinnokampen med klasskampen. Gunnar Westin 9

10 Vänstern och Irakfrågan Utrikes Den svenska vänsterns hållning till den imperialistiska ockupationen av Irak och det irakiska motståndet har diskuterats livligt. I Arbetarmakts nyhetsbrev (se har vi gått igenom olika vänstergruppers politik i relation till ockupationen av Irak. Här återges endast frågan om inställningen till FN samt det väpnade motståndet. Den antikrigsrörelse som motsatte sig Irakkriget innan, under och strax efter krigets utbrott har för länge sedan spelat ut sin roll. Dess förkärlek för FN och så kallade internationella lagar, dess uppbyggnad med olika organisationer som medlemmar i stället för individuellt medlemskap, dess ovilja att stöda det väpnade motståndet, dess ovilja att anpassa sig till det nya läget, allt detta har gjort den till ett hinder för solidariteten med de irakier som kämpar mot ockupationen. Den har därför blivit oanvändbar i arbetarklassens kamp mot imperialismen så snart kriget var över och det irakiska motståndet började göra sig gällande. De revolutionära marxisternas uppgift i den nya antikrigsrörelsen är att kämpa för att den ska vara ett redskap för arbetarklassen och andra förtryckta i kampen mot imperialismen. Det innebär, förutom kampen för en marxistisk linje, också en speciell syn på antikrigsrörelsen som en oskiljaktig del av den antikapitalistiska rörelsen och samtidigt som en källa till dess radikalisering och organisationsförändring. Den antikapitalistiska rörelsen kan utgöra en verklig grund för en ny arbetarinternational. 10 FN och folkrätten Frågan om hur marxister bör förhålla sig till FN och folkrätten utgör en viktig del av Irakfrågan. Både för den svenska vänstern och för vänstern i resten av världen tycks detta ha varit en ytterst svår fråga. Samtidigt var den en fråga genom vilken en verklig revolutionär marxism kunde prövas. Vi ska nu se på vilket sätt och med vilka resultat Kommunistiska Partiet (som KPML(r) bytt namn till) har bestått provet. Vi ger ordet till Proletären. I ledaren FN och kriget i nr 11/2003 belyser de sin ståndpunkt i förhållande till FN med precision: Det har sagts förut men måste sägas igen: Oavsett om George W Bush och Tony Blair lyckas neutralisera krigsmotståndet i säkerhetsrådet eller ej, så är ett angreppskrig mot Irak illegitimt. FN:s stadga tillåter inte oprovocerade angreppskrig i syfte att åstadkomma regimförändring i ett medlemsland. Sådana krig är olagliga enligt stadgan och en FN-resolution som tillåter ett sådant krig är därmed olaglig. Man konstaterar att USA:s angreppskrig mot Irak är illegitimt eftersom det bryter mot FN-stadgan. Det ingår absolut inte i den marxistiska eller leninistiska traditionen att beteckna ett krig som legitimt eller illegitimt beroende på om det bryter mot en organisations stadgar eller resolutioner. Det enda riktiga ur kommunisters synpunkt skulle vara att undersöka om det givna kriget är reaktionärt eller revolutionärt. USA är en imperialistisk makt och därför är dess angreppskrig alltid reaktionära (de påverkar arbetarklassens kamp om makten negativt, dvs. inverkar negativt på hela mänsklighetens utveckling). Det är därför och bara därför USA:s angrepp mot Irak var illegitimt. Vi går vidare: FN kan bara räddas genom att FN säger nej till det olagliga kriget mot Irak. Allt annat innebär att FN frivilligt frånsäger sig den roll i den internationella rättsordningen som organisationen haft sedan 1945, på gott och ont. Till förmån för väpnad USA-diktatur. Men exakt när under hela dess historia har FN varit en organisation för ömsesidig säkerhet och samarbete, och i så fall för vem? Det här är tydligt ingen marxistisk utan en rent borgerlig ståndpunkt. Marxister måste ju alltid fråga sig för vem, dvs. för vilken klass, en viss organisation utför sina uppgifter. En lika borgerlig ståndpunkt är att exempelvis säga att den borgerliga demokratin innebär fria och gemensamma beslut i viktiga frågor utan att fråga sig för vem, för vilken klass det gäller. FN var från början konstruerat som en organisation med målet att försvara imperialistiska intressen. FN-stadgan innehåller i sig en samling lagar som reglerar relationer mellan stater och som kallas folkrätt. Dessa lagar är ingenting annat än en utvidgning av borgerlig rätt till internationella subjekt, dvs. stater. Enligt folkrätten är t.ex. en stats suveränitet förstås även garanterad mot en revolution. FN har många gånger visat vems instrument det är fråga om. Exemplen på detta är för många för att ens en liten del ska kunna komma med. Några av dem är Korea på 1950-talet, Kongo och Vietnam på 1960-talet och Gulfkriget i början av 1990-talet. I alla dessa konflikter stod FN på imperialisternas sida mot arbetarklassen eller mot arbetarklassens intressen. I och med de förändringar som världen och imperialismen genomgick under kalla kriget förändrades också FN, men dess roll och syfte förblev hela tiden desamma. Det faktum att både Sovjetunionen och Kina medverkade i FN:s politik under det kalla kriget är inget bevis mot FN som en imperialistisk organisation. Det är däremot, i ljuset av FN:s reaktionära handlande, ett bevis på dessa staters reaktionära karaktär. Den väpnade kampen i Irak Rättvisepartiet Socialisterna är förutom Arbetarmakt och Socialistiska Partiet en av tre organisationer i Sverige som åberopar sig på trotskismen. I Offensiv 641 från 17 mars 2005 står det i artikeln Irak och motståndet mot ockupationen följande: Som Andreas Malm kritiserar i syndikalistiska Arbetaren (9/2005), försöker en falang i antikrigsrörelsen med rötter i det maoistiska stödarbetet för FNL under Vietnamrörelsen bygga upp en ny Irakrörelse som fokuseras på ett villkorslöst stöd till det irakiska motståndet. Det är en återvändsgränd. RS sätter upp vissa villkor för de olika motståndsgrupperna för att de ska få stöd i den antiimperialistiska kampen. Det är en bedrövlig taktik och betyder att det nuvarande motståndet kan delas i två grupper: ett gott och ett icke önskvärt motstånd. Enligt RS logik har irakierna rätt att bedriva väpnat motstånd, men det innebär inte alls att RS stödjer det nuvarande irakiska motståndet. Det finns tre möjliga vägar man kan ta. Det första är att kommunisterna, vilket RS gör i sin uppgift att ta ledningen i kampen, skulle välja att förkasta en del eller hela det irakiska motståndet. Att föra fram ett sådant budskap i en situation då alla kan se klart att det islamistiska motståndet ytterst hjältemodigt kämpar mot ockupationen, det betyder att man begår politiskt självmord inför massorna. I massornas ögon kommer man på så sätt att ställa sig på ockupationens sida. Den andra möjligheten är att vi ger motståndet ett okritiskt stöd på samma sätt som stalinister gör. En sådan inställning skulle för de irakiska kommunisterna innebära att man politiskt utlämnar massorna till islamister och nationalister, dvs. till en borgerlig eller småborgerlig ledning. Samtidigt underordnar man också sig själv en borgerlig ledning. En sådan kamp är dömd till undergång. Nu ser man tydligt att den enda framkomliga vägen för kommunister är att ge kritiskt stöd till hela det irakiska motståndet. Det innebär å ena sidan stöd till alla motståndsgrupper i deras kamp så länge de kämpar mot ockupationen, å andra sidan en kritik av motståndsgruppernas politik och handling. Vårt stöd är inte blint,

11 vi ger inte stöd till individuell terror mot civila eller motståndets organisering efter religiösa och etniska linjer. Det är precis det vi måste kritisera. Det verkligt avgörande problemet i Irak idag utgör varken de små fundamentalistiska gruppernas individuella terror eller wahhabiternas reaktionära politik. De är däremot symptom på att de irakiska borgarna och småborgarna misslyckats med att organisera och leda motståndet. Och däri ligger det avgörande problemet. Att proklamera behovet av en socialistisk lösning och arbetarorganisering medan man samtidigt vägrar ge stöd till motståndet kommer inte i praktiken att leda oss en millimeter närmare lösningen. Marxister får inte falla på knä inför massornas tillfälliga stämningar när det gäller att fastställa sin principiella ställning i en fråga. Detta gäller även frågan om den individuella terrorismen. Att knäfalla inför massornas rädsla för individuell terror, en rädsla frampiskad av borgerliga media, innebär renodlad opportunism. Vi vill inte säga att marxister ska bortse från massornas stämningar, men de kan endast ha någon betydelse i valet av taktiken. Marxisternas principiella ståndpunkter bestäms däremot uteslutande av vetenskapliga fakta. så länge den varar att lämnas i händerna på de svaga irakiska borgarna. Lyckligtvis så är världen under den nuvarande imperialistiska epokens tid ett i hög grad sammankopplat system. Arbetarklassens kamp i Irak är starkt beroende av arbetarklassens kamp i resten av världen och tvärtom. Detta faktum öppnar för antikrigs- och antikapitaliströrelsen att med sin kamp, också i själva centrum för imperialismen, hjälpa den irakiska arbetarklassen på traven. Den gamla antikrigsrörelsen är organiskt ofömögen att utföra den uppgiften. Hur skulle det kunna vara annorlunda när den består av organisationer som i många fall förnekar irakierna rätten till självförsvar eller i sin politik går direkt emot arbetarklassens intressen (som t.ex. Vänsterpartiet i Sverige). En ny antikrigsrörelse som kan ta itu med uppgiften är därför av största vikt i kampen mot imperialismen. I detta sammanhang bör man betrakta den kritik av vänstern i Irakfrågan som vi nu håller på att lägga fram som ett försök att från början styra den nya rörelsen i rätt riktning. Besök den nya hemsidan för Förbundet för Femte Internationalen! Vilken väg framåt? Den väpnade kampen i Irak mot ockupationens oerhörda förtryck har nu pågått i drygt två år. Utan tvekan har kampen letts av den irakiska småborgerligheten och borgerligheten i form av ett stort antal motståndsgrupper. Vad är det som kännetecknar dessa grupper? Det är för det första deras splittring och oförmåga till enande eller åtminstone långvarigt samarbete på nationell nivå. För det andra är det en oförmåga att massivt involvera Iraks arbetarklass i kampen. För det tredje, och det är en direkt följd av de första två kännetecknen, är det kampens form ett elitistiskt gerillakrig med påtaglig avsaknad av massaktioner men samtidigt med massornas stöd. Som en kontrast till detta finner vi de irakiska massornas enorma kampvilja och deras osjälviska offervilja inför den största och bäst organiserade militärapparaten på jorden och trots en imperialistisk massterror av sällan skådat slag. Vi kan därför konstatera att varken den irakiska borgerligheten eller småborgerligheten, trots en gynnsam stämning bland massorna under de två gångna åren, inte lyckats att organisera ett enat nationellt motstånd eller ge det ett politiskt innehåll. Det finns också flera goda skäl för att så är fallet, men de behöver vi inte gå in på här; det räcker med att konstatera att borgare och småborgare har försökt men misslyckats. Detta faktum pekar kraftigt i riktning mot att det är arbetarna som är den enda klassen i Irak som kan organisera och leda motståndet på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Men Iraks arbetarklass har än så länge inte vaknat politiskt och den har inte organiserat sig för kampen. I första hand är det ett revolutionärt marxistiskt parti som arbetarklassen i Irak saknar. Utan ett sådant kommer kampen mot ockupationen 11

12 ARBETARMAKT ARMAKT PRIS: 10 KR STÖDPRIS: 20 KR NR FEMINISTISKT INITIATIV Kvinnokamp eller klassamarbete? sid 5