Vad en Barsebäckare kan tänkas göra på sin fritid!

Transkript

1 Vad en Barsebäckare kan tänkas göra på sin fritid! För ett femtontal år sedan, på den tiden jag var drifttekniker på skiftet, satt jag ensam ett nattskift i turbinhallen och läste av några mätare, vars värde jag sedan noterade i ett protokoll. Mellan avläsningarna fanns det gott om tid till egna funderingar och just denna natt kretsade mina tankar kring mina senaste upptäckter på släktforskningsområdet. Denna forskning eller genealogi som det nu heter med ett finare ord visade på att min släkt var bergsmän från Östergötland och att dom var verksamma i Hällestad- och Tjellmoområdet vid tidig medeltid och fram till 1700-talets brukssamhälle. Bergsmän, järnframställning, dånande blästrar och rökfyllda smedjor. Ensamma nattskift kan bära tankarna bortom tid och rum och för en kort stund och jag befann mig förflyttad till en gången tid, omgiven av sotiga smeder, tillmakare, hammarbetjänter och tungt slitande bergsdrängar. Ljudet från stånghammarna sprängde i öronen tills jag med ett ryck återvände till verkligheten och upptäckte att det var dom dånande matarvattenpumparna framför mig som stod för ljudkulissen. Jag sträckte mig framåt och lade min hand på en oljekylare och kände på den av kondens våta och kalla metallhöljet. Hur var det nu med Järnkunskaperna från skoltiden? Magnetit, Oxider och Hydroxider och..? Under de närmaste veckorna växte mina funderingar på det här med järn och metallframställning. Att ens förfäder kunna tillverka järn under mer eller mindre primitiva former, skapade en allt större nyfikenhet på att prova själv på denna teknik i någon form. Smide var jag ju sedan tidigare bekant med och sommarstället skulle kanske kunna hysa utrustning för ändamålet. Tankarna och ideérna började ta en allt fastare form. Under de nästföljande månaderna kom stadens bibliotek att sakna alla böcker om järnhantering på sina hyllor. Ett lätt vansinne hade börjat slå rot. Brukshantering och bergsmanssyssla var två skilda verksamheter på samma område som handlade om järnet, nu gällde det grundläggande hantverk. Rödjord eller myrmalm, var finner man detta i den bördiga skånska myllan? Fyndkartor från gammal tid visade på förekomster av dylikt till något nordligare breddgrader, dvs, norr om Söderåsen för oss skåningar. Som den bergsman jag önskade bli, kastade jag mig över den snabbaste källan till information nämligen internet! Vem kunde tänkas förse mig med rödjord, myrmalm och annat för ändamålet viktiga material? Döm om min häpnad när jag fick napp på mitt kunskapsfiske i form av en luttrad kulturarbetare på området som svarade med mail och senare där efter telefonkontakt. - Du tänker börja göra järn på din sommartomt? Bygga ugn och börja kola, tillverka blästrar osv? - Ja, och jag har ritningar och behöver. - Har du gjort detta förut? - Nä! Men -..och ensam? - Du har aldrig funderat på att tillvarata andras erfarenhet och ingå i ett gäng där du kan lära dig hanterandet i sällskap med andra? - Nä, Ja, Öhh, hummm..

2 - Vi är ett gäng som akademiskt forskar på området och gör praktiska tillämpningar på rön och arkeologiska upptäckter vill du vara med i gänget? - Vill vara med? Så klart jag vill! Var håller Ni på med denna verksamhet? Jag har varit med i detta sällskap under några år nu och har vuxit i rollen som järnframställare med tilltagande erfarenhet på området och har blivit en del av ett entusiastiskt gäng som ständigt provar nya möjligheter. Verksamheten som så började 1982 då Tranemo hembygdsförening började kartlägga gammal järntillverkning genom en fornminnesinventering i bygden och där nu akademiker som Lars-Erik Englund och vi andra under ledning av den g:a kraftverkschefen i Tranemo, Rune Holmberg svettas i arbetet med glödande järnluppar och gnisslande luftbälgar försöker locka fram järn ur moder jords materialförråd i en svårflörtad relation. Att vi har roligt, det kan Ni ge Er på! Och hur viktigt blev det inte att man hade turen att träffar på en människa som tar en under sina vingars beskydd och generöst bjuder på sig själv och den kunskap han eller hon besitter utan förbehåll. Jag träffade ett helt gäng av sådana människor i Tranemo, en ort i södra delarna av Västergötland. Att kunna gå ut på den karakteristiska moränmarken och finna rödjord, bearbeta den för att tillsammans med egen tillverkad träkol mata en blästerugn man själv har byggt och där framställa rent järn är en makalös känsla - och vi snackar här om basic knowledge. Undertecknad i elden. Att kunna tillvarata traditioner och kunskap ger en känsla av helhet och glädje. Sen finns det förståss dom som tycker att man ser ut som en svartsotig skithög efter ett dagsverke vid ugnen. Men alla har ju inte känsla för kultur, bevars. Vill Ni följa med på en kort resa i järnframställningens konst så är Ni välkommen. Vi börjar med att värma upp vår ugn med vanlig vedeldning några timmar i förväg. Råmaterialet i form av rödjord har vi redan varit ute och hämtat i markerna kring Tranemo och stövlarna behåller vi på oss då det väntas regn under alla tre dagarna vi tänker göra våra blåsningar. Ja, jag höll på att glömma träkolet, en viktig ingrediens som vi har framställt sedan tidigare i en kolgrop eller rent av i några oljefat där huggen ved har fått glöda till träkol under reducerad lufttillförsel. Något man för övrigt

3 gjorde i stora kolmilor förr. Man hade även tjärmilor under gamla tider, men det är en helt annan historia. Medan ugnarna värms upp passar vi på och rosta rödjorden. Syftet med detta är att avlägsna humusämnen, fukt och kemiskt bundet kristallvatten. Den rostade rödjordskristallen består av en kärna magnetit som gör kristallen magnetisk och en ett omgivande skal av hermatit som ger en intensiv röd färg åt malmen. Rödjorden har en mycket hög grad av järn i sig, 50% 65%. Rostningen tillgår så att man växelvis varvar kluven björkved med rödjord till den mängd man önskar rosta. Veden staplas så att laven faller in mot centrum allt efter den brinner ner. Därefter samlas den rostade rödjorden upp i kärl efter att den har fått kallna. Björkaska har också den egenskapen att den binder slaggen i den fortsatta processen i ugnen. Att tillsätta björkaska, kisel, lera eller andra material är ett sätt att styra processen i ugnen under gång. Under tiden gör man också i ordning bälgar, plockar fram redskap och rättar upp protokoll samt väger upp beståndsdelarna inför blåsningen. Förhållandet av tillsättning mellan malm och träkol är 1:1,5 och man brukar tillsätta ca 8-12 kg rostad rödjord på en blåsning. Något som i slutänden ger en färdig järnlupp på ca 5 kg. Det händer givetvis också att resultatet bara ger erfarenhet. Vi är vanligtvis tre gäng som ansvarar för skötsel av var sin ugnstyp under dessa dagar. I nuläget har vi fem ugnar uppbyggda på plats och dessa har sin förebild i ugnar som var i bruk kring Kristi födelse, vikingatid, tidig medeltid och medeltid. Ugnen från vikingatid är en sk tvillingugn. Dvs två intilliggande ugnar har troligen utgjort en enhet i en process som vi i dag inte helt har kartlagt.

4 Dragugnen (den med hög överbyggnad) fungerar utan annan lufttillsättning än självdrag, medan övriga ugnar får sitt lufttillskott med hjälp av handdrivna luftbälgar i olika storlekar och kapacitet. En ugnstyp som även förekommer på den Afrikanska kontinenten. När ugnen är klar att tas i bruk har veden brunnit ner till stor del och man har matat ugnen med den första träkolen. Den uppmätta mängden kol, malm och tillbehör står klart. En av oss gubbar matar, övervakar, dirigerar och för protokoll. Ett par andra sköter växelvis bälgjobbet och det som där tillhör. Andra är beredda att hjälpa till när så behövs, samtidigt som man kan vara sysslosatt med rostning, koltillverkning, vedhuggning, förevisning för tillströmmad publik eller ordnar fika eller lunch. Bälgskötarna drar nu igång bälgarna och temperaturen stiger snabbt i ugnen. Runt bälghandtaget har man knutit sin armbandsklocka så man mer exakt kan hålla takten genom att räkna sekunder. Varje bälgslag för de större bälgarna ger ca 90L och man håller i huvudsak ca 3 till 4 slag/min. Mot slutet av blåsningen ökar man till mellan 5 och 6 slag/min. Vanliga åtgärder vid processen kan vara att tappa slagg ur ugnen och rensa luftmunstycket från igensättning av slaggprodukter. När ugnsinnehållet har brunnit ner ca 10 till 15 cm, tillsättes den första satsen bestående av förslagsvis 1,5 kg träkol, 1 kg malm och en näve björkaska. Denna tillmakning upprepas växelvis under hela körningen så fort nivån sjunkit undan och lämnat tillräcklig plats i ugnen. Ugnsskötaren håller koll på temperaturen genom att granska färgen på härden vilket ligger mellan ca 800 till 1300 grader från början av matningen till slutet av körningen. Det finns också många andra saker man måste tänka på under arbetets gång. Det kan vara att justera i härden där t ex matningen hänger sig och man får knuffa ner den till ett kompaktare ugnsinnehåll. Eller kanske att blästan flyttat härden till ugnens bakre och kallare vägg. Detta justerar man kanske med lufttillförseln, hur man placerar matningen mm. Att hålla kontroll på blästermunstycket är också ett sätt att samtidigt känna härdens kondition och villkor. Bilden här är från en körning där vi använder ett munstycke av bränd lera, koniskt formad och med något större diameter än blåsmunstycket från bälgen.

5 Fördelen med denna konstruktion är att man kan utnyttja en ejektorverkan under arbetets gång. Mot slutet av körningen gör man eller två bottenavtappningar av ugnen för att bli av med slagg och rensa vägen för luftmatningen. Att få flytslagg är ett gott bevis på att man kör riktigt. Nu närmar vi oss slutkörningen. Bälgskötarna får order om att öka lufttillsättningen till ca 5 slag/min. Tillgänglig personal sluter upp och förbereder sig för att kunna ta hand om den färdiga produkten när tecknet ges. Att ta upp en glödande 5-10 kg:s lupp ur ugnen kräver en viss färdighet. Det tillgår så att man börjar med att avbryta bälgkörningen när man ser och hör att härden är nära nog utbränd. Luftmunstycket avlägsnas och tätningarna i ugnsluckan avlägsnas. Ett spett föres försiktigt in och hela luppen lyfts försiktigt utan att man skadar ugnens väggar. Samtidigt förs en stor griptång ner från ugnens ovansida och greppar kring den sega men glödande klumpen som sakta lyfts upp. Väl uppe läggs luppen mot en stubbe fortfarande hållandes med tången medan en annan man avmätt bankar till det glödande stycket med hjälp av en stor träklubba. Mannen med tången bollar med klumpen så att alla sidorna blir tillgängligt för slag av klubban tills biten har fått en kompaktare form. Detta är ett av primärsmide som komprimerar stycket och avlägsnar slagg inför den fortsatta behandlingen. Det kan ibland vara nödvändigt att åter placera stycket i ugnen, lägga på lite kol och dra igång bälgen. Allt för att åter kunna glöda upp stycket för vidare behandling. När väl primärsmidet är gjort blir det dags för att klyva stycket för bitar som blir mer lätthanterliga för smeden. Stycket läggs åter på stubben och en klyvhammare eller g:a yxa läggs mot stycket medan man drämmer till med en slägga eller stor klubba mot denna. Det kan behövas ett

6 antal kraftiga slag för att kunna dela stycket som sedan smeden tar hand om för vidare bearbetning. En av våra skickligaste smeder är Christer Johansson som är veterinär till yrket och en makalös trollkarl när det gäller bearbetning av järnet I den fortsatta verksamheten har det framställts superba konsthantverk samtidigt som det har framställts verktygsstål för svarvning och gängning, tråddragning och mycket annat som ett bevis på de möjligheter som finns när fäders kunskap tagits tillvara på ett roligt och lärande sätt. Hur ofta gör vi detta? Ja, det blir tyvärr inte mer än ett par, tre tillfällen under året. Men detta ger mer än väl tillfredställelse på de nattliga tankar som en gång startade upp nyfikenhetens slumrande gudinna på ett nattskift på Barsebäcksverket. I det fortsatta arbetet kommer experiment att utföras för att lösa gåtan om hur man gjorde stål redan mycket tidigt i historien. Skillnaden mellan järn och stål är för Er som inte känner till det ett innehåll av kol i järnet på 3,4%. Men mer om detta vid ett annat tillfälle. Mvh Robert Wahlström (Was)