Djurvård för naturvård. skötselråd för dikobesättningar

Transkript

1 Djurvård för naturvård skötselråd för dikobesättningar

2 Betande kor och kalvar är en viktig grund för att vi ska få behålla våra öppna betesmarker. Det gynnar även den biologiska mångfalden. Hälsoläget är gott i dikobesättningar. Det framgår bland annat av en undersökning som Svenska Djurhälsovården utfört i dikobesättningar Motsvarande studie utfördes 2001 med liknande resultat. I besättningarna registrerades följande resultat: 17 % hade inga dödfödslar 30 % hade ingen kalvdödlighet från kalvning till avvänjning 60 % hade inga döda moderdjur 43 % antibiotikabehandlade inga kalvar 54 % antibiotikabehandlade inga moderdjur Referensgrupp Mats Törnquist, Mie Meiner Länsstyrelsen Skåne län, Kristian Andersson lantbrukare Friskatorpet, Stefan Birgersson lantbrukare. Foto Svenska Djurhälsovården AB där ej annat anges. Ansvarig utgivare Sten-Olof Dimander, Svenska Djurhälsovården AB, Kungsängens Gård, Uppsala Trots detta kan sjukdomar förekomma. Syftet med denna skrift är att lämna skötselråd för dikobesättningar och att den ska vara till hjälp när störningar i djurhälsan förekommer under dikoåret. Texten till första utgåvan skrevs av Lena Stengärde och Mats Törnquist. Texten till denna utgåva har reviderats eller skrivits av djurhälsoveterinärerna Lena Stengärde och Katinca Fungbrant, Svenska Djurhälsovården AB. Skriften består av grundläggande råd om djurhållningen indelat i de stora händelser som följer dikoåret. Råden avser det vanligaste sättet att hålla dikor, med vårkalvning. Vissa sjukdomar som förekommer i dikobesättningar beskrivs också. Det är vår förhoppning att du som djurhållare ska ha nytta av skriften. Staffanstorp i juni 2014 Lena Stengärde och Katinca Fungbrant 2

3 Innehåll Kalvning...4 Betäckning... 7 Smittskydd...8 Bete...9 Installning och utfodring...11 Sjukdomar Sjukdomar hos kon Aborter Slidframfall Livmoderframfall Liggande ko Kalvningsförlamning Kvarbliven efterbörd Juverinflammation Sjukdomar hos kalven Förebygg infektioner Kalvens omvårdnad Slöa kalvar Muskeldegeneration Navelinfektion Ledinflammation Diarré Luftvägsinfektioner Ringorm...17 Sjukdomar under betesperioden Invärtes parasiter Diarré vid betessläppning Mag-tarmparasiter Lungmask Stora leverflundran Lilla leverflundran Vektorburna sjukdomar...20 Sommarsjuka...20 Parafilaria och Oncocerca...20 Schmallenberg...20 Pink Eye...20 Sommarsår...20 Övriga sjukdomar...20 Trumsjuka...20 Hälta Frasbrand Aktinos Förgiftningar av växter på bete...22 Ekollon...22 Idegran...22 Smörblomma...22 Sprängört...22 Kontroll av djuret...23 Provtagning...23 Obduktion

4 Kalvning Under kalvningsperioden krävs extra tillsyn för att vid behov kunna hjälpa till. Kalvning bör ske på ren och torr ströbädd eller utomhus. Gruppera gärna högdräktiga kor och kor som redan kalvat för sig. Kalvningsbox Ströa extra mycket i boxar där kalvningsfärdiga och nykalvade moderdjur med kalv går. Oavsett om kalvningen föregår i ensambox eller gruppbox är det ytterst viktigt att det är en ren och torr miljö. Boxen bör enkelt kunna gödslas ur, rengöras och desinficeras. Kvigor kalvar med fördel i ensambox så att tillsyn underlättas och för att säkra att den nykalvade kvigan tar hand om kalven. I liggbåsstall är det en förutsättning att det finns tillräckligt med kalvningsboxar för att klara en koncentrerad kalvningssäsong. Ko och kalv bör gå tillsammans i kalvningsboxen några dagar innan de släpps ut i lösdriften. Noggrann tillsyn krävs för att undvika att kalvar föds på skrapgången. Kalvar som föds på skrapgången riskerar att bli trampade och drabbas oftare av infektioner. Se också till att kalvarna inte kan följa med skrapor ner i tvärkulverten, till exempel genom att sätta in ett galler. En lösning är att ha en djupströavdelning som buffertbox där kor som är nära kalvning kan gå. Kalvningens förlopp Under naturliga förhållanden kalvar kon på en avskild plats. Även på stall har de behov av avskildhet. Tecken hos kon på att kalvningen närmar sig är att slidan svullnar upp och bäckenbanden mjukas upp. Juvret fylls med råmjölk. Hur tydliga tecknen är varierar. Kalvningens förlopp indelas i tre faser. Under öppningsfasen som tar 2-8 timmar kan kon vara orolig. Värkarbetet med buksammandragningar börjar komma igång. Slemproppen som suttit i livmoderhalsen pressas ut som en seg flytning från slidan. Kon bör kontrolleras minst var tredje timma. Öppningsfasen övergår successivt i utdrivningsfasen. Den tar en halv till fyra timmar. Kalven är i kons bäcken och hinnorna som omger kalven blir synliga. I detta skede brister den yttre hinnan och liter vattentunn vätska rinner ut. Det är vattenkalven som går. Förvärkarna övergår i krystvärkar och kalven pressas ut. Buffertbox för kor som snart ska kalva. 4

5 Kon till höger på bilden har slappa ligament och svullen slidmynning. Det är tecken på att kalvningen närmar sig. Normallägen för kalven att födas i är antingen med huvudet mellan frambenen först eller med bakbenen först. I båda fallen ligger kalvens rygg upp mot moderdjurets rygg. När kalven är född inträder efterbördsfasen som tar upp till tolv timmar. Kalvningsproblem Om kon inte kommer igång med kalvningen kan det bero på flera saker, till exempel på fellägen hos kalven, livmoderomvridning, kalkbrist eller på att kon är sjuk och allmänpåverkad. Även mindre fellägen kan göra att kalvningen stannar av. Kor eller kvigor med misstänkta kalvningsproblem ska stängas in och fixeras så att de kan undersökas. Undvik om möjligt att transportera eller flytta moderdjuret långa sträckor. Undersök och hjälp till Tvätta området runt slidöppningen noggrant med tvål och vatten. Tvätta händer och armar med tvål och vatten innan undersökningen. Använd ett desinfektionsmedel på armar och händer innan du sätter på dig handskar. Använd gel för att skydda livmoderslemhinnan och för att lättare komma in i födelsekanalen. För försiktigt in armen i slidan och kontrollera att livmodern är öppen, att livmodern inte är omvriden samt kalvens läge. Ligger kalven rätt kan du hjälpa till att dra ut den om livmodern är öppen. Rena kokta linor eller kedjor fästs ovanför kotleden på kalven. Använd rikligt med gel. Segdra snett nedåt i takt med kons krystvärkar. Ryck inte. Om kalven är stor är det bäst plats i bäckenet diagonalt. Det kan vara fördelaktigt att växelvis dra i ett ben i taget för att lirka ut kalven. NÄR SKA MAN INGRIPA I EN KALVNING? Det kan vara svårt att veta när man ska ingripa i kalvningen och det är viktigt att inte ingripa i onödan. Kalvningar tar oftast längre tid för kvigor än för kor. Några tumregler för när det är dags att ingripa: Om kalvningen avstannar eller när öppningsfas eller utdrivningsfas drar ut på tiden. Om vattenkalven är synlig och kon har svaga eller inga värkar och inget händer inom två timmar. Om kalven inte visar sig inom en halvtimme efter att den inre fosterblåsan har brustit. Om kon har kraftiga krystvärkar utan att kalvningen går framåt. Om ett felläge eller livmoderomvridning misstänks. Om värkarbetet upphör mer än minuter. Uppehåll korta stunder är normalt. Kontakta veterinär om du är osäker eller behöver hjälp. 5

6 När kon slickar kalven knyter de an till varandra. Kalven torkar snabbare och får lättare att hålla värmen. Nedkylda kalvar har svårare att dia och kan hamna i negativ energibalans. Vilande kalvar i kalvgömma i liggbåsstall. Kalvgömman är välströad och ren. Lägerätta Om kalven ligger fel måste kalven lägerättas innan den dras ut. Lägerättningar görs i livmodern, inte i bäckenhålan. Kalven skjuts tillbaka in i livmodern för att skapa plats för lägerättningen. Det är lättare att korrigera ett felläge på en ko som står upp. Vissa fellägen kan vara enkla att korrigera men är du osäker är det bättre att kalla på hjälp tidigt. Kontakta vid behov veterinär. Kalven När kalven är född tar kon hand om den och slickar den torr. Den föds med liten energireserv och utan antikroppar. Råmjölk är därför livsviktigt för kalven genom sitt innehåll av energi och antikroppar. En nyfödd, pigg kalv kommer upp på benen och diar redan inom den första timmen efter födelsen. Om kalven inte gör det behöver den hjälp för att dia snarast. Redan det första levnadsdygnet diar kalven många gånger och behöver äta motsvarande cirka 15 % av sin födelsevikt. Om kalven är så svag att den inte kan dia själv eller om kon inte tar hand om kalven behöver du ge kalven råmjölk. Lämplig mängd är 1 2 liter per mål. Mjölken ges till kalven med nappflaska eller via sond. Om du inte har sondat tidigare kan du be veterinären om en instruktion. Om kon erbjuds vatten, gärna ljummet, efter kalvningen brukar hon piggna till snabbare. Var försiktig vid hantering av kalvar eftersom kon kan gå till anfall för att skydda sin kalv. Kons modersinstinkter är starka när kalven är ung. Lynne hos kon kan användas vid avelsvärdering och vara ett kriterium för om kon ska få stanna i besättningen som avelsdjur. Hantera gärna kalven i kalvgömman, avskilt från kon. Det finns även hanteringsburar som går att använda på betet. Kalvgömma Kalvar ska ha en välströad, ren kalvgömma där de kan ligga ifred från korna. Om det inte är tillräckligt med strö kan slitage på benen ge skador eller ledinfektioner hos kalvar. Utfodra kalvarna med ett fint grovfoder och för de som önskar även kraftfoder. Kraftfoder till unga kalvar gör att slemhinnan i förmagarna utvecklas tidigt och gör kalvarna till bättre grovfoderomvandlare på betet. Avhorning och kastration Om kalvar ska avhornas utförs det av veterinär eller husdjurstekniker under kalvens första levnadsveckor. Om kalvar ska kastreras utförs det av veterinär. Kastration av unga kalvar minskar risken för komplikationer och infektioner hos kalven och minimerar risken för arbetsskador. RÅMJÖLKSLAGER I RESERV Råmjölk är den mjölk som tas ur juvret vid första mjölkningen efter kalvningen. Ju tidigare efter kalvning - desto bättre kvalitet på råmjölken. Det är bra att ha råmjölk nedfryst i platta literförpackningar om kalven inte kan få råmjölk av sin egen mor. Frys därför ner råmjölk från äldre kor i den egna besättningen. Mjölka dessa snarast efter kalvningen när kons egen kalv diat sitt första mål. Tina den frysta råmjölken i varmvattenbad i maximalt 50 C. Högre temperaturer kan förstöra råmjölkens antikroppar. 6

7 Betäckning Under våren eller sommaren betäcks moderdjuren. Tidpunkten då tjuren släpps till korna bestämmer nästa års kalvningssäsong. De flesta besättningar strävar efter ett kalvningsintervall på 12 månader. Tjuren bör få tillfälle att betäcka under dagar. Val av tjur bör göras efter moderdjurens raser och besättningens förutsättningar. Kvigor betäcks med en tjur som förväntas ge lätta kalvningar. Foto: Yxskaftkälens Angus Anteckna alla brunster och betäckningar som observeras så att eventuella fertilitetsproblem upptäcks i tid. Dräktighetsundersökning kan göras från 6 7 veckors dräktighet. Genom tidig dräktighetsundersökning går det att åtgärda icke dräktiga djur. Avelstjuren Inför betäckningssäsongen ska avelstjuren vara i god kondition. Kontrollera yttre könsorgan, benställning och klövform och hull. Tjurens penis och förhud inspekteras och tjuren ska kunna skafta ut. I pungen ska finnas två likstora testiklar med varsin välfylld bitestikel. Klövar och hull kontrolleras och åtgärdas minst två månader innan betäckningssäsongens början. En tjur blir könsmogen vid 6 9 månaders ålder. Avelstjuren bör vara minst 12 månader vid betäckningens början. En ungtjur klarar att betäcka moderdjur medan äldre tjurar klarar moderdjur vid en betäckningsperiod på dagar. En tumregel är att ungtjurar klarar att betäcka lika många moderdjur som de är månader gamla. Detta leder till en koncentrerad kalvningssäsong som underlättar utfodring av moderdjur och tillsyn i samband med kalvningen. Kvigor Åldern vid könsmognad hos kvigor varierar men många är 7 9 månader vid första brunst. Tiden för könsmognad beror på flera faktorer, där djurets vikt och storlek har större betydelse än ras och ålder. Vissa kvigkalvar blir könsmogna redan vid fyra till fem månaders ålder. Om avelstjuren går kvar med korna länge riskeras tjuvbetäckningar av kvigkalvarna. Kvigan bör väga minst 65 % av vuxenvikten i samband med betäckning och ha haft minst en normal brunstcykel innan hon betäcks. Beroende av ras bör kvigan vara mellan 24 och 36 månader och väga minst % av vuxenvikten vid inkalvning. Under dräktigheten utfodras kvigan för att växa själv, för att få en livskraftig kalv och för att kunna producera mjölk efter kalvningen. Om kvigan snålutfodras blir hon mindre vid inkalvning. Kalvens storlek påverkas inte i samma utsträckning eftersom kalvens behov alltid prioriteras. Tjuren flemar för att undersöka vilket hondjur som är brunstigt. Att testiklarna är normalt utvecklade kan kontrolleras genom att mäta pungens omkrets. VANLIGA URVALSKRITERIER VID REKRYTERING AV KOR TILL AVEL Lynne kor som markerar eller anfaller gallras ut. Kalvningar kor där man behövt dra ut kalven gallras ut. Modersegenskaper kor som inte tagit hand om kalven gallras ut. Klövar kor som har behov av klövverkning slaktas. Juver kor med anmärkning på juver eller med dålig mjölkproduktion slaktas. Tillfredställande kalvtillväxt. Egna avelsmål. Sädesledare Bitestikel Testikel Här mäts omkretsen Bitestikelsvans. Lagringsplats för mogna spermier. Ska kännas som en tumme. Ill. Lena Stengärde. 7

8 Smittskydd Undvik att slaktbilen dockar till direkt till stallet. Gör gärna en egen utlastningsfålla. Placera kadaverplatsen nära en infart så att kadaverbilen inte behöver köra in på gårdsplanen. Fler smittskyddstips om hur du kan skydda din besättning finns på hemsidan De vanligaste smittvägarna för nya infektioner i dikobesättningar är via inköp av djur eller via besökare. Smittor som lungmask, leverflundra, salmonella, ringorm och lunginflammation kan introduceras i nya besättningar genom inköp av smittbärande djur. Kontrollera säljarbesättningens status. Hälsokort är ett sätt att kvalitetssäkra djur vid inköp och försäljning. Hälsodeklarera vid både inköp och försäljning av livdjur. Hälsokort finns att hämta på Svenska Djurhälsovårdens hemsida Inköp av avelsdjur Vid inköp av avelsdjur bör djur köpas från så få besättningar och så sällan som möjligt. Köp gärna ungdjur vid ett tillfälle då du inte har inplanerade kalvningar i din egen besättning. De inköpta nötkreaturen bör alltid placeras i karantän i minst tre veckor. Karantänen ska ligga avskilt från övriga djur och separata redskap används vid skötseln av djuren. Använd andra kläder och skor än när du sköter besättningens egna djur. Slaktdjur kan placeras tillsammans med de inköpta djuren och fungerar då som markörer på om de inköpta djuren bär på något smittsamt. Avmaskning och avlusning av de inköpta djuren kan göras under karantänstiden. Besökare Luftvägsinfektioner kan lätt spridas med besökare. Tillhandahåll besökskläder och skodon till alla som kommer in i djurstallarna. Se till att det finns flytande tvål, vatten, papperstork och handdesinfektionsmedel vid ingången. 8

9 Bete Nötkreatur håller biologiskt värdefulla och vackra marker i hävd. De bidrar till att hålla landskapet öppet. Betessläppning Lämplig tid för betessläppning varierar beroende på marksammansättning och årsmån. Tidpunkten för betessläppning är en balansgång mellan att släppa så tidigt att djuren hinner beta av arealen utan att betet förväxer och att markerna inte blir upptrampade. Innan betessläppning kontrolleras klövarna på alla djur och verkas om det behövs. Kontrollera stängsel på betena. Plocka bort eller stängsla ifrån marker där det finns sådant som djuren kan göra illa sig på, till exempel gammal taggtråd eller skräpsamlingar. Släpp gärna djuren i en mindre hage i anslutning till stallet vid betessläppning så att djuren får vänja sig vid staket och utomhusvistelse. Flugor, fästingar och knott kan vara irriterande för nötkreatur och kan sprida sjukdomar. För att skydda kor och kalvar mot flugor, fästingar och i viss mån mot knottangrepp kan behandling med pour-on-preparat mot utvärtes parasiter utföras i samband med betessläppning. Preparaten är receptbelagda och har karenstid. Pour-on-behandlingen kan behöva upprepas med några veckors intervall. Bete Beläggningsgrad och vilka djurgrupper som hålls på betet måste anpassas efter hur produktivt betet är. På magra beten behöver ko med kalv stora arealer för att näringsförsörja sig och sin kalv. Genom betesbyten ökas utnyttjandet av tillgänglig areal. Betesbyten ska göras efter en plan där hänsyn tas till årsmån och till parasitförekomst. Putsning av beten kan förbättra näringsmässig kvalitet och betesutbyte. Se till att vatten av god hygienisk kvalitet, mineralfoder och saltsten finns lättillgängligt på betet. Tillsyn av djuren är alltid viktigt men är svårare på bete än på stall. Om djuren hålls i stora grupper eller om betesmarkerna är stora blir det extra svårt. Dock är det mycket viktigt att titta på djuren dagligen för att hitta avvikande eller sjuka djur tidigt. Det förbättrar möjligheterna att få djuren friska igen. Stödutfodring Kor med kalv kan behöva stödutfodring för att kon ska producera tillräckligt med mjölk för att kalven ska ha en god tillväxt. De behöver då hållas på beten där det är tilllåtet. Under slutet av sommaren och på hösten behöver kalvar och ungdjur tillskottsutfodras för att behålla sin tillväxt. Även om betet ser frodigt ut innehåller höstbeten mer vatten och mindre näring än vår- och sommarbeten. Nötkreatur har behov av salt och brukar uppskatta saltsten på betet. Foto: Nathalie Fungbrant Kor som kalvar på bete behöver god tillsyn. Kon drar sig ofta undan från gruppen och gömmer kalven i några dagar efter kalvningen innan den följer med henne fram. Foto: Nathalie Fungbrant Stödutfodringen kompenserar för försämrad beteskvalitet och förbereder kalven inför avvänjningen. Kalvar som går med korna kan stödutfodras i kalvgömma med enbart grovfoder eller grovfoder och kraftfoder. För att kontrollera att tillväxten är i enlighet med besättningens mål är det bra att väga kalvarna regelbundet. Övergångsutfodring Övergångsutfodring innebär att djuren fodras med de fodermedel de är vana vid och nya fodermedel under en tid för att mikroorganismerna i förmagarna ska hinna anpassa sig till de nya fodermedlen. Det är extra viktigt med övergångsutfodring vid stora förändringar i foderstaten som när man går över från bete till en kraftfoderbaserad foderstat. Övergångsutfodringen bör påbörjas minst 2 4 veckor innan installning för att mikroberna i våmmen ska hinna anpassa sig till det/de nya fodermedlen. 9

10 Avvänjning Avvänjningstidpunkt anpassas till kalvarnas ålder och kondition. Även kornas kondition och tillgång till bete måste beaktas. Under förutsättning att kalvarna växt bra är det lagom att avvänja kalvarna när de är 6 8 månader gamla. Kalvarna tas bort från betesmarken medan korna kan gå kvar. Kalvarna stallas in eller flyttas till parasitfritt återväxtbete av god näringsmässig kvalitet. Om kalvarna flyttas till nytt bete bör de flyttas så långt att ko och kalv varken hör eller ser varandra. Det är i detta skede viktigt att hålla god kontakt med de nyavvanda kalvarna för att prägla dem på människor. På vissa marker finns krav på nedbetning under hösten. Hullbedöm och använd kor med gott hull för att beta sådana marker eftersom de klarar ett bete med låg energihalt. På hösten när betets näringsinnehåll minskar kan nötkreaturen behöva stödufodras. ÖVERGÅNGSUTFODRING FÖR KALVAR OCH UNGDJUR Erbjud ensilage/hö på betet i god tid innan installning. Ge även kraftfoder om djuren ska äta det på stall. Kraftfodergivan bör vara 1 2 kg per djur och dag. Finns inte möjlighet att ge kraftfoder på betet så börja försiktigt med 1 1,5 kg på stall. Öka sedan med 0,5 kg vecka tills önskad giva nås. Om djuren fått kraftfoder på betet kan ökningen göras snabbare. (Anett Seeman, Taurus) Kontrollera kornas juverhälsa vid fråntagningen och tiden därefter så att inte juverinflammationer missas. Om kon har juverinflammation måste hon tas in för behandling. 10

11 Installning och utfodring På hösten stallas nötkreaturen in. De vårfödda kalvarna vänjs av och stallas in tidigare än de äldre djuren. Ungdjuren bör sorteras både efter kön och storlek. I stora grupper kan ungdjur i sämre kondition ha svårt att hävda sig. Stalla in eller tillskottsutfodra kalvarna innan betet hunnit bli alltför näringsfattigt. Rekryteringsdjuren bör stallas upp för sig och utfodras så att de är stora nog för betäckning under kommande vår eller försommar. I samband med installningen avmaskas förstaårsbetarna om det behövs. Vid installning kan det också vara motiverat att klippa djuren för att undvika att de blir så varma att de blir fuktiga i pälsen. Djuren får också lättare att hålla sig rena. Ibland räcker det med att klippa delar av djuret, till exempel längs med ryggen. Klippningen gör det lättare att lägga avmaskningsmedel nere på huden. Lus och skabb Lus- och skabbangrepp är vanligast under stallsäsongen och skapar otrivsel bland nötkreatur. Angreppen visar sig genom oro, klåda och pälsavfall hos djuren. Löss kan ses med blotta ögat om djuren inspekteras på nära håll. Oron kan leda till skador hos djur, till exempel spentramp hos korna eller trampskador på spädkalvar. Symptomen ses ofta under senare delen av stallperioden men det är effektivare att behandla tidigt under stallsäsongen för att hålla nere mängden löss. Hög beläggningsgrad och omgruppering av djur kan bidra till smittspridningen. Alla djur med kontakt behandlas vid samma tillfälle med receptbelagda pour-on-preparat. Behandling sker antingen förebyggande vid installning eller då symptom ses hos djuren. Preparaten har karenstid för slakt. Utfodring under stallperioden Nötkreatur är flockdjur och äter gärna samtidigt. Dominanta djur kan hindra ranglåga djur från att komma fram till foderplatsen. Det leder till att lågrankade djur tappar i kondition. Rekommendationen är att ha en ätplats per djur även om djuren har fri tillgång till grovfoder. Vatten, mineralfoder och salt eller saltsten ska också vara lätt för alla djur att nå fram till. Ungdjuren utfodras enligt foderstat beroende på om de ska bli avelsdjur, gå till slakt eller är dräktiga. Grovfoderanalyser underlättar anpassningen av foderstaten och gör att över- eller underutfodring kan undvikas. Ko i fint hull. Hullbedöm genom att titta och känna på kon. HULLBEDÖMNING AV KORNA Hullbedöm korna regelbundet. Vanligen används en femgradig skala där 3 är normalhull, 5 är en överfet ko och 1 är en mycket mager ko. Man tittar och känner på kon bakifrån och bedömer hur hon ser ut. Kon bör vara i normalhull vid kalvning och minskar sedan i hull under digivningens första del. När kalven börjar äta annat än bara mjölk återfår kon hullet. Under ett produktionsår bör kon inte variera mer än ungefär en hullklass. 11

12 Ta hänsyn till både foder och vilka djur som ska äta av mineralfodret när du väljer sort. För kor som ska betäckas och under dräktighet och digivning är det extra viktigt för både kon och kalven att mineral- och vitaminbehovet är uppfyllt. Variera mineralfoder efter dräktighetsstatus hos kon. Hull Under stallsäsongen inspekteras djuren regelbundet. Hullbedömning görs genom att känna på och bedöma moderdjuren enligt en femgradig skala. Bedömningsunderlag och instruktioner finns på taurus.mu. Genom hullbedömning och gruppering kan utfodringen anpassas efter djurens kondition. Gruppera dem gärna så att kor i sämre kondition, kvigor och andrakalvare hålls för sig. Korna ska ha medelgott hull, omkring hullklass 3, både vid kalvning och betäckning. Om moderdjuren utfodras så att de lägger på hullet och blir feta riskeras kalvningssvårigheter och sjukdomar i samband med kalvning. Hull korrigeras vid avvänjningen i god tid innan nästa kalvning. Hullbedöm gärna vid strategiska tidpunkter under hela året. Kor med hullklass 4 till 5 kan användas för att beta mindre näringsrika beten. Kor med hull under hullklass 3 kan behöva stödutfodras under hösten. MINERALFODER Anpassa mineralfoder efter utfodring, djurkategori, åldersgrupp och säsong. Kontrollera djurens konsumtion och tillgången på mineralfoder fortlöpande. Ge hellre mineralfoder ofta, i mindre mängder istället för stora mängder och sällan. Var noga med tillförsel av kalcium, fosfor och D-vitamin. Tänk på kalcium-fosforkvoten till växande djur. 12

13 Ko med slidframfall som krystar Vid livmoderframfall krängs livmodern ut och in och faller ut genom slidmynningen. Foto: SLU HMH Skara Sjukdomar Sjukdomsavsnittet är uppdelat i: sjukdomar hos kon under dräktigheten, sjukdomar hos unga kalvar och sjukdomar under betessäsongen som kan drabba kalvar, ungdjur, vuxna kor och/ eller avelstjurar. Sjukdomar hos kon Sjukdomarna presenteras i den ordning de vanligen förekommer under dräktighet och efter kalvning. Aborter Aborter hos kor förekommer under hela dräktigheten. Ibland ses kastningarna när kon stöter ut ett foster eller genom avslag från slidmynningen. I andra fall upptäcks det först i samband med en utebliven kalvning. Orsakerna kan vara många men kan delas in i icke smittsamma och smittsamma. Icke smittsamma aborter kan orsakas av stress, trauma, foder av dålig näringsmässig eller hygienisk kvalitet och hull. Många olika bakterier kan orsaka infektiös abort, antingen genom infektion av fostret eller genom att kon blir sjuk. Behandla alltid aborter som smittsamma. Skilj av kon från gruppen under den tid hon vätskar från slidmynningen för att hindra smittspridning. Rengör eller ströa på platsen för aborten. Tänk på att vissa abortorsaker också kan orsaka sjukdom hos människa, var noga med hygienen. För att avgöra orsak till aborten är obduktion av kastade foster och efterbörd en viktig hjälp. Ta kontakt med en veterinär för att få remiss och med Svensk Lantbrukstjänst för att snabbt skicka in kalven. Slidframfall Slidframfall förekommer hos högdräktiga kor och kvigor innan kalvningen. Det är det ökade trycket i bukhålan i slutet av dräktigheten som gör att slidan trycks ut. Framfall kan kompliceras av att urinblåsan följer med ut i framfallet och ibland ses även framfall av ändtarmen. Slidframfall är delvis ärftligt och är vanligast hos djur i gott hull eller överhull. Tvillingbörd kan också orsaka slidframfall. Hondjur på rödklöverrikt bete eller foder som innehåller östrogenliknande substanser kan också ha ökad risk för slidframfall. Behandlingen omfattar rengöring av framfallet, att stoppa tillbaka slidframfallet och att få det att stanna kvar i rätt position. Kontakta din veterinär för behandling. Förebygg slidframfall genom att undvika feta kor under sista tredjedelen av dräktigheten. Kor som haft slidframfall tas ur produktion. Livmoderframfall Livmoderframfall förekommer direkt vid eller inom några timmar efter kalvningen hos kor. Livmodern vränger sig och hela eller delar av den faller ut genom slidmynningen. En komplicerad kalvning kan orsaka livmoderframfall. Skador på födelsekanalen eller om den stimuleras mycket kan orsaka krystningar. En slapp livmoder, lösa livmoderligament, kor i dålig kondition eller med låg kalknivå i blodet kan också öka risken för livmoderframfall. Ett livmoderfall måste lägerättas så fort som möjligt. Kontakta din veterinär skyndsamt. Förbered inför besöket. Bind upp kon. Skydda framfallet, till exempel genom att vira in det i en ren sopsäck. Ta fram kallt och varmt vatten. Kor med livmoderframfall kan få infektioner eftersom livmodern utsätts för smuts och bakterier från omgivningen. Förebygg genom att välja tjurar som ger lätta kalvningar, var noga med att korna är i medelgott hull och har tillgång till en välbalanserad foderstat med vitaminer och mineraler. Var varsam vid kalvningshjälp, dra tillsammans med kons krystvärkar. Liggande ko Att en ko blir liggande efter kalvning kan ha flera orsaker. Hon kan ha fläkt sig, fått en nervskada under kalvningen eller drabbats av kalvningsförlamning. Rådgör alltid med veterinär om en ko inte kan resa sig. Om veterinären finner det lämpligt kan man avvakta för att se om kon reser sig igen inom några dagar. En förutsättning för att kon ska 13

14 kunna bli liggande är god omvårdnad och att hon ligger på en mjuk, torr och ren djupströbädd eller på bete med solskydd. Kon ska ha tillgång till vatten och ett bra grovfoder. Truga gärna kon att dricka. Vänd kon minst 4 gånger dagligen och kontrollera att det inte uppstår liggsår eller tryckskador. Hjälp kon att böja på benen. När kon gör ansats till att resa sig kan hon vara hjälpt av ett fläkband. Om ingen förbättring ses senast inom 3 dagar ska veterinär kontaktas för att göra en ny bedömning av kon. Kalvningsförlamning Kalvningsförlamning beror på kalkbrist hos kon på grund av att kon behöver mer kalk för mjölkproduktion än vad hon kan ta upp ur foderstaten eller plocka ut ur skelettet. Sjukdomen är ovanlig hos dikor men kan förekomma hos äldre kor. Korna blir slöa några dagar innan eller efter kalvningen. De slutar äta, blir vingliga och lägger sig sedan ner utan att kunna resa sig. Djuren har normal temperatur eller undertemperatur. Sjukdomen behandlas med kalk i blodet av veterinär. Kvarbliven efterbörd Om efterbörden inte släppt inom 12 timmar efter kalvning räknas den som kvarbliven. Om kon mår bra får efterbörden sitta tills den lossnar av sig själv. Kon ska hållas under uppsikt avseende aptit och om efterbörden släpar kan kon behöva skiljas av från övriga kor för att inte skadas av att andra djur trampar på efterbörden. Om efterbörden släpar går det att knyta ihop den så att den hänger ner till hasen ungefär. Klipp inte av bitar eller knyt den kortare eftersom efterbörden då kan glida tillbaka in i livmodern. Det ökar risken för infektion. Nedsatt allmäntillstånd, eventuella flytningar och feber indikerar en livmoderinflammation som kräver medicinsk behandling. Tidiga tecken på kalvningsförlamning är nedsatt aptit och vinglighet. Senare kan kon inte resa sig. Sjukdomen kräver snabbt insatt behandling. Kontakta veterinär vid misstänkt kalkbrist. Foto: Nathalie Fungbrant Juverinflammation Juverinflammation förekommer hos kor under hela mjölkperioden men är vanligast vid kalvning och vid avvänjning. Symtomen är svullet juver, smärta, förändrad mjölk, nedsatt allmäntillstånd, ibland feber. Ett odlingsprov tas från mjölken för att avgöra smittämne och behandling med antibiotika kan vara aktuellt om kon har feber. Kor som har haft juverinflammation bör gallras ut. En studie om juverhälsa i dikobesättningar utfördes 2012 i samarbete mellan Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Svenska Djurhälsovården. Resultaten visade att 50 och 40 % av korna hade subklinisk juverinflammation respektive juverinfektion. Andelen dikor med juverpåverkan var ungefär lika stor strax efter kalvning som före avvänjning. Bara en tiondel av korna hade dock juverinfektion med samma bakterieart vid båda tillfällena vilket tyder på att långvariga infektioner är ovanligt. Knappt 10 % av korna hade någon juverdel som inte producerade mjölk. Smutsiga kor och kor som hade stora konformiga spenar, hängjuver eller juverdelar som inte producerar mjölk hade oftare problem med juverhälsan än andra kor. Resultaten tyder på att risken för juverhälsoproblem kan minskas genom att trespenta kor och kor som hade dålig spen- eller juverform efter kalvning slås ut. Det är även viktigt att korna är rena. Kalvar till kor med juverinflammation kan sprida smittan till andra kor genom att de är hungriga och tjuvdiar. Kor med kvarbliven efterbörd rensar sig vanligen utan åtgärder från djurägaren. 14

15 Sjukdomar hos kalven Förebygg infektioner hos kalvar och ungdjur Grundreglerna för att få en frisk kalv är att öka kalvens motståndskraft och att minska förekomsten av smittämnen i närmiljön. En ren kalvningsmiljö är mycket värdefull för kalven. Brister i hygienen leder till en ökad risk för infektionssjukdomar. Kalvens motståndskraft är beroende av råmjölkstilldelningen, närmiljö och utfodring. För att hålla ett lågt smittryck är det viktigt att ha små grupper med så liten åldersspridning på kalvarna som möjligt. Ha gärna större yta per djur än de mått som anges i regelverket. Dessa bör betraktas som minimimått. En god stallmiljö är avgörande för att stärka kalvens motståndskraft och för att minska förekomsten av smittor. Fukt, både i luft och i liggyta, ökar risken för sjukdom. Sträva efter en god ventilation utan drag och sörj för en torr och ren liggplats. En djupströbädd binder mycket fukt. Gödsla därför gärna ut och lägg in ny bädd innan kalvningssäsongen. Att investera i en strömaskin är oftast lönsamt då det sparar både tid och halm. Kalvens omvårdnad En sjuk kalv med ko bör placeras i sjukbox tills kalven har tillfrisknat. Sjukboxen bör ha låsbara fodergrindar eller en behandlingsbox där kon kan fixeras medan kalven hanteras. Förutom att minska smittspridningen underlättar avskildheten kalvens tillfrisknande. Gödsla alltid ut, rengör och lägg in ny halm när ko och kalv flyttas ut för att inte smitta nästa djur som sätts i sjukboxen. Använd inte samma box som sjukbox och kalvningsbox. Titta till kalven flera gånger dagligen. Kalven behöver näring och vätska under sjukdomsperioden. Sjuka kalvar blir ofta så svaga att de kan behöva hjälp med att dia och eventuellt sondmatas. Därutöver behöver kalven ibland vätskeersättning som ges med nappflaska eller sond. Kalven kan även behöva hjälp att hålla värmen, speciellt i kalla stall. Rikligt med strö hjälper. Det finns också Sjuka kalvar blir ofta slöa. De behöver snabbt bli omhändertagna för att tillfriskna. kalvtäcken att köpa och om kalven är liggande kan man använda en värmelampa. Om kalven har feber eller påverkat allmäntillstånd kontaktas veterinär. Följ veterinärens anvisningar om eventuell behandling med antibiotika och smärtstillande. Vid plötsliga dödsfall eller där orsak inte är säkerställd är det viktigt att skicka djuret till obduktion. Slöa kalvar Slöa kalvar med nedsatt allmäntillstånd som ligger utan att komma upp och har normal eller låg kroppstemperatur kan lida av näringsbrist. Slöa kalvar kan förekomma direkt efter kalvningen men även under de första levnadsveckorna. Nedkylda kalvar kan hamna i negativ näringsbalans. Då använder de sin energi för att up prätthålla kroppstemperaturen och orkar inte dia. Behandlingen består i sondmatning med mjölk och tillskottsvärme från till exempel kalvtäcke eller värmelampa. Kalvar som föds ute eller i oisolerade stall under den kalla årstiden behöver extra tillsyn för att undvika denna typ av problem. Muskeldegeneration Muskeldegeneration orsakas av brist på selen och/eller E-vitamin. Eftersom selenhalten i jorden generellt är låg Det är viktigt att ha lagom stora kalvningsgrupper. Kalvarna i gruppen ska vara födda under så kort tidsperiod som möjligt. 15

16 i Sverige berikas mineralfoder och kraftfoder med selen. Trots detta finns risk för sjukdom. Det är framförallt om hela foderstaten är hemmaproducerad eller om moderdjuren inte äter tillräckligt med mineralfoder som riskerna ökar. Muskeldegeneration drabbar oftast kalvar eller ungdjur. Vid kalvning föds svaga kalvar som ligger ned utan att kunna resa sig eller så ses akuta dödsfall i hjärtmuskeldegeneration. Muskeldegeneration kan även drabba äldre, välvuxna kalvar med god tillväxt, till exempel i samband med betessläppning när kalvarna rör på sig mycket. Kalvarna rör sig stelt och blir till slut liggande. Tidig behandling med selen och E-vitamin i injektionsform är viktigt. Kalvarna kan bli liggandes en tid efter behandlingen. Se till att kalvarna ligger torrt och mjukt samt har vatten och foder lättillgängligt under tillfrisknandet. Om besättningen haft fall av muskeldegeneration bör man inför nästa kalvning ge korna fri tillgång till ett mineralfoder med högt innehåll av selen/e-vitamin under högdräktighet och tidig laktation. Alternativt kan extra selen/e-vitamin ges förebyggande till korna under slutet av dräktigheten. Räkna ut gruppens behov och fördela denna mängd på tre till fyra veckor. Börja en månad före beräknad första kalvning. Navelinfektion Navelinfektion uppstår de första levnadsdagarna när den nyfödda kalvens navel är öppen. Ibland dröjer det ett tag innan kalven blir sjuk. Om kalvningsmiljön inte är torr och ren kan en infektion i naveln etableras. Ibland bildas bölder. Känn på naveln för att avgöra om den är torr och ihopdragen. På en kalv som är slö, och ligger mycket ska intorkningen av navelsträngen kontrolleras. Kontrollera också om kalven har feber. Vid en navelinfektion kan följdsjukdomar uppstå då bakterier sprids från naveln via blodet och leda till blodförgiftning, ledinflammation eller lunginflammation. Komplikationerna är svårbehandlade och leder ofta till att kalven dör eller måste avlivas. Tidigt insatt behandling är nödvändigt. I vissa besättningar förekommer hopade fall av navelinfektioner. Då kan navelregionen på nyfödda kalvar sprayas med jodsprit i förebyggande syfte. Var noga med hygienåtgärder i närmiljön. Ledinflammation Ledinflammation kan orsakas av infektionsämnen som spridits i kalven från naveln eller av andra infektioner. Sårskador i huden kan vara en inkörsport. Kalvar med hälta och/eller svullna leder ska undersökas omgående och vid behov behandlas tidigt. Kroppstemperaturen kontrolleras. Det kan vara svårt att avgöra på en slö, liggande kalv om det är en ledinflammation eller en vrickning eller ett benbrott. Diarré Diarré hos dikalvar kan till exempel bero på stress, utfodringsrelaterade orsaker, dålig miljö eller infektioner med virus, parasiter och/eller bakterier. Ofta är det en blandning av infektionsämnen och stressande faktorer och många gånger är diarrén lindrig. Diarré är vanligast hos unga kalvar och kan orsaka sjukdom redan första levnadsdygnet. Diarré hos spädkalvar är ofta livshotande. Isolera sjuka kalvar tillsammans med moderdjuret i ensambox. Genom att ge kalven vätskeersättning, tillskottsvärme, lugn och ro och hjälp att äta kan diarré behandlas. Via träckprov eller obduktion av döda kalvar kan orsaken till diarrén utredas. Eftersom det finns flera kalvar i samma ålder i en dikobesättning kan många kalvar insjukna samtidigt. De flesta smittämnena trivs i ströbädden så smittrycket ökar vartefter fler kalvar föds. Ströa därför ofta och rikligt. Se till att alla kalvar föds i en torr och ren ströbädd och att de får tillräckligt med råmjölk så snabbt som möjligt efter kalvningen. Om det förekommer flera sjuka kalvar kan det vara nödvändigt att byta ströbädd för att bryta den onda cirkeln. Byte av kalvningsgrupp för de kor som ännu inte har kalvat samt låta kor med nyfödda kalvar gå i ett annat stall i en period är åtgärder som kan minska förekomsten av diarré. Om problemen är omfattande kan åtgärder som tidig betessläppning övervägas. Luftvägsinfektioner Luftvägsinfektioner som övergår i lunginflammation kan drabba både kalvar och ungdjur. Luftvägsinfektioner är smittsamma och kan förekomma hela året men är vanligast under hösten och vintern. Kalvar som drabbas av andra sjukdomar, till exempel diarré, är extra känsliga och insjuknar oftare i lunginflammation. Luftvägsinfektioner orsakas av ett flertal virus och bakterier. Kalvarna insjuknar i virusinfektioner som förvärras av bakteriella infektioner. Ibland förekommer dramatiska sjukdomsutbrott, ofta förknippat med dödlighet. Sjukdomssymtomen inkluderar nedsatt allmäntillstånd, minskad aptit, feber, ansträngd andning, hosta, nos- och 16

17 Om kalvar, ungdjur eller kor visar symptom som hosta och ansträngd andning vid rörelse eller om lunginflammation ses på bete kan också lungmaskangrepp misstänkas. ögonflöde. Det är viktigt att de första fallen upptäcks och behandlas tidigt. Vid tidig behandling ses ett bättre behandlingsresultat av det sjuka djuret och smittspridningen i besättningen reduceras. Om behandling sätts in för sent riskerar man att djuret får kroniska skador på lungvävnaden eller att det dör. Det är inte ovanligt att ungdjur drabbas av luftvägsinfektion de första veckorna efter installning på grund av stress som en följd av de stora omställningarna i gruppering och foderbyte. I samband med installning ökar djurtätheten och smittsprider sig lättare mellan djuren. Var extra uppmärksam vid denna tidpunkt. för smitta. Generellt kan sägas att ju fler djur som vaccineras desto mer hämmas smittspridning och smittryck. Svampsporerna kan överleva länge i miljön, speciellt i träinredning. En årlig stalltvätt med påföljande desinfektion minskar mängden svampsporer i stallet. Ringorm Ringorm är en mycket smittsam svampsjukdom som också kan smitta till människa. Angreppen syns på huden som torra, hårlösa, runda fläckar. Det börjar i regel på huvudet eller halsen på kalven. Sjukdomen smittar främst genom direktkontakt mellan djuren men kan även smitta i samband med klippning av djur. Angripna kalvar med kor bör hållas för sig. I besättningar där ringorm nyinförs kan även vuxna djur angripas. Annars är korna i regel immuna. Djur med ringorm lokalbehandlas. Det finns vaccin för förebyggande behandling av ringorm som även kan användas vid ringormsutbrott. Vaccination anpassas efter besättningens förutsättningar och kräver planering så att den utförs på rätt sätt. För att få full effekt av vaccinet är det avgörande att kalvarna vaccineras innan de utsätts Kalv med ringorm. 17

18 Sjukdomar under betesperioden Invärtes parasiter Under betessäsongen kan nötkreatur bli infekterade av invärtes parasiter. I de flesta fall behöver förekomsten av parasiter inte medföra försämrad produktion eller sjukdom men undantag finns. Diarré vid betessläppning Beteskoccidios orsakas av en parasit som har förmåga att övervintra på betet. Om samma mottagningsbete används flera år i rad finns risk för beteskoccidios hos kalvar och andraårsbetande djur. Infektionen ger lindrig till kraftig vattnig diarré någon vecka efter betessläppning och kan förväxlas med diarré som en följd av foderomställningen i samband med betessläppning. Påvisande av smittan görs genom träckprov. Installning och höutfodring av djur med symtom rekommenderas för att stabilisera magtarmfloran. Sjukdomen går att undvika genom att inte ha permanenta mottagningsbeten till kalvar och ungdjur. Om beteskoccidios förekommer på ett bete bör detta om möjligt plöjas upp innan nya kalvar släpps dit. Mag-tarmparasiter De viktigaste parasiterna i mag-tarmkanalen lever i löpmage och tunntarm. Maskarna lägger ägg som följer med träcken ut på betesmarken. Äggen kläcks och utvecklas till larver. När nötkreatur äter upp larverna med gräset utvecklas de i löpmagen eller tarmen till vuxna maskar. Vissa larver kan övervintra på betet. Detta innebär att det på våren i betesmarker som användes till nötkreatur året innan finns en övervintrande betessmitta. Djur som varit på bete tidigare säsonger utvecklar immunitet mot magtarmmaskar. Det är således de förstagångsbetande kalvarna som är känsligast. I en dikobesättning betar de immuna korna av delar av den övervintrande betessmittan. Kalvar födda på våren näringsförsörjs delvis av mjölk på betet och träffar därigenom på mindre mängd parasitsmitta. Under sommaren utvecklar de gradvis en skyddande immunitet så att parsitinfektionerna sällan påverkar kalven. Kalvar födda tidigare på året som är äldre vid betessläppning diar mindre eller är helt avvanda och träffar härigenom på mer parasitsmitta. Hos dessa kan ett träckprov 4-6 veckor efter betessläppning vara lämpligt för att avgöra om de behöver avmaskas redan under betessäsongen. Var noga med att släppa sådana kalvar på marker med låg förekomst av övervintrande parasitsmitta. Vid installning rekommenderas oftast en avmaskning av förstagångsbetande djur så att tillväxt och foderutnyttjande inte påverkas negativt under stalluppfödningen. Avmaskningen görs lämpligen med preparat som har effekt mot invärtes och utvärtes parasiter. Receptbelagda pour-onpreparat med karenstid för slakt finns för ändamålet. L3 Parasitäggen följer med träcken ut på betet och utvecklas till nytt infektiöst larvstadium. När nötkreatur äter upp larverna utvecklas nya maskar i magtarmkanalen. Illustration: Lena Stengärde Lungmask Lungmask orsakar problem framför allt under andra halvan av betessäsongen. Om smittan introduceras i en besättning som tidigare varit fri från lungmask kan omfattande utbrott förekomma. Symptom som hosta, avmagring och diarré ses hos nötkreatur i alla åldrar. Dödsfall kan förekomma. Nötkreatur som angrips av lungmask utvecklar immunitet men vuxna immuna djur kan bära på smittan utan att visa symtom. Sjuka djur behandlas med avmaskningsmedel. Misstänks lungmasksmitta kan träckprovstagning för analys av larvförekomst, blodprov för bestämning av antikroppar mot lungmask eller en provavmaskning av djur med hosta vara aktuellt. Svarar djuren på behandlingen bör övriga djur i samma grupp behandlas. Stora leverflundran Angrepp av stora leverflundran upptäcks ofta genom att levern kasseras i samband med slakt. Stora leverflundran har sumpsnäckor som mellanvärdar. Dessa trivs i fuktiga marker. Tecken på att en ko är påverkad av stora leverflundran är till exempel minskad mjölkproduktion, sämre hull än förväntat och nedsatt fertilitet. Det är också av intresse om kor med slaktanmärkningar för stora leverflundran har sämre klass och slaktvikt än kor utan anmärkning. Symtomen varierar bland annat beroende på smittryck, betestillgång och andra hälsostörningar i besättningen. För att avgöra om behandling mot stora leverflundran är aktuell behöver veterinär göra en bedömning av djuren i besättningen. I de flesta besättningar är det inte nödvändigt att behandla mot stora leverflundran. Om korna påverkas negativt av stora leverflundran bör fuktiga och sanka beten undvikas, speciellt under hösten, då betessmittan är som störst. L2 L1 18

19 Genom god beteshygien och parasitfria mottagningsbeten kan ett lågt parasittryck hållas i besättningen. Lilla leverflundran Lilla leverflundran har två mellanvärdar, snäckor som finns på torra marker och myror. Lilla leverflundran förekommer i vissa områden där båda mellanvärdarna finns. Skadeverkningarna hos betesdjuren är ringa, därför behandlas inte mot lilla leverflundran men levern blir kasserad vid slakt. För ekologiska besättningar rekommenderas att provtagningar görs för att undersöka förekomst av parasiter. Genom Svenska Djurhälsovårdens Nöthälsovård fås provtagningsinstruktioner, remiss och tolkningshjälp. Analyskostnaderna är inkluderade i medlemskapet. Stora leverflundrans ägg följer med träcken ut. Där utvecklas parasiten, via flera stadier till nya infektionsdugliga parasiter. En fuktlevande snäcka är mellanvärd. Illustration: Lena Stengärde 19

20 Vektorburna sjukdomar Sommarsjuka Sommarsjuka, blodhalning eller piroplasmos är olika namn på en fästingöverförd parasitsjukdom hos nötkreatur. Parasiten orsakar blodbrist framför allt hos vuxna nötkreatur genom att kroppen förstör sina egna blodkroppar och urinen blir rödfärgad. Tidiga sjukdomstecken är att djuret har minskad aptit och att det inte följer med flocken. Djuret får diarré som sedan övergår i fast, trög avföring. Kroppstemperaturen stiger över 40 C för att sedan sjunka till undertemperatur. Dödsfall förekommer. Smittan kan spridas till nya besättningar via inköp av djur. Behandling finns men för ett gott resultat ska sjukdomen behandlas tidigt. Förebyggande kan fästingarna bekämpas genom behandling av korna med pour-on-preparat. En strategi i hanteringen av sommarsjuka i den egna besättningen är att utsätta de unga djuren för smittan eftersom de inte blir sjuka men utvecklar immunitet. Det görs genom att släppa ut kor med kalv på beten där man vet att sommarsjuka förekommer. Nyinköpta djur från besättningar där smittan inte förekommer kan bli mycket sjuka eller dö. Parafilaria och Oncocerca Parafilaria och Oncocerca orsakas av bindvävsmaskar. Parafilaria har ansiktsflugan som mellanvärd och Oncocerca har knott som mellanvärd. Maskarna lever under huden i bindväven runt muskulatur hos nötkreatur. Nötkreaturen tar ingen skada av parasiterna. Maskens vandringar under huden kan leda till att köttet blir grönaktigt missfärgat. Detta medför partiella kassationer i samband med slakt. Köttskadorna ses framförallt vid slakt under vår och försommar hos djur som betade föregående sommar. Genom att behandla med receptbelagda pour-on preparat under betessäsongen kan kontakten mellan nötkreatur och fluga eller knott minimeras. Schmallenberg Schmallenbergvirus sprids av svidknott när dessa är aktiva, från april till november, och orsakar omlöpningar, kastningar, missbildningar, svag- och dödfödslar hos nötkreatur om djuren smittas under första delen av dräktigheten. Infektion med schmallenbergvirus hos vuxna djur ger inga eller lindriga symptom. Alla djur som smittas blir sannolikt immuna och i södra Sverige blev många djur smittade under 2012 och Om nötkreaturen smittas av viruset innan de är dräktiga minskas risken för kastningar och missbildade kalvar. Svidknott dras till djur och kan sprida smitta både inomhus på stall och på betet. Insektsmedel som används vid svåra insektsangrepp är sannolikt också verksamma mot svidknott men medlen kan inte stoppa spridningen av schmallenbergvirus. Det finns vaccin mot schmallenbergvirus. Råd om förebyggande åtgärder baseras på lokala förhållanden och måste vara anpassade till gårdens förutsättningar. Pink eye Pink eye är en ögonsjukdom hos nötkreatur som orsakas av bakterier som överförs av ansiktsflugan. Fästingförekomsten på betena kan variera både mellan år och inom säsong. Ett eller båda ögonen kan vara angripna. Nötkreaturet kniper ofta med det sjuka ögat. Tårflödet är synligt nedanför ögat och slemhinnan runt ögat är rödaktig och irriterad. Om sjukdomen får fortgå blir hornhinnan rödfärgad och det uppstår sår i hornhinnan. Dessa syns som gråröda missfärgningar som så småningom minskar till en gråvit fläck. Sjukdomen är smärtsam och kan leda till blindhet. Infektionen ska behandlas och vid kraftiga angrepp måste djuret stallas in. Sjukdomen kan överföras mellan djuren med flugor. Sommarsår Sommarsår är ytliga sår som kan förekomma på olika delar av kroppen, till exempel på juver och spenar. Vid behandling av såren är grundregeln att torka upp och hålla undan flugor för att skapa förutsättningar för avläkning. Det finns olika salvor med upptorkande effekt, till exempel salvor som innehåller zink. Om såren är besvärliga; stora, djupa eller många bör veterinär kontaktas. Beroende på var såret sitter kan bandagering provas. Eventuellt måste djuret stallas in för att såren ska läka av. Övriga sjukdomar Trumsjuka Trumsjuka kan förekomma på frodiga beten med mycket klöver och lucern. Vissa ämnen i växterna ökar skumbildningen i våmmen. Genom att kornas idissling och rapning av gaser försvåras leder skumutvecklingen till utspända förmagar. Trumsjuka är smärtsamt och djuret visar tecken på kolik och kan få besvärad andning, ofta snabb och ytlig som följd av att förmagarna trycker mot mellangärdet. Tillståndet kan vara livshotande om inte behandling sätts in. Ett nötkreatur med betestrumsjuka ska stallas in och behandlas omgående med skumnedbrytande medel, till exempel Minifom som kan köpas på apoteket. Samtidigt måste betesförhållandena ses över så att nya fall undviks. Flytta flocken till magrare bete eller reducera tillgången till frodigt bete. Gräset växer mest på försommaren medan klöver har proportionerligt högre tillväxt på högsommaren. Detta medför att beten som varit klöverfattiga tidigare 20