Analys av rättsläget avseende sjukförsäkringsreformerna

Transkript

1 1 (80) Analys av rättsläget avseende sjukförsäkringsreformerna Rapport Jenny Gaudio Marie Olsson Rättslig expert sjukförsäkring Rättslig expert sjukförsäkring Postadress Besöksadress Telefon Stockholm Klara västra kyrkogata E-post Internetadress Telefax Org.nr

2 2 (80) Sammanfattning Försäkringskassan har enligt regleringsbrevet för 2013 i uppdrag att analysera rättsläget vad gäller sjukförsäkringen utifrån domar från förvaltningsdomstolarna. Enligt uppdraget ska redovisningen särskilt belysa prövningen av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan och prövningen av rätten till aktivitets- eller sjukersättning. Analysen ska även inkludera domar som gäller prövningen av gravida försäkrades rätt till sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär. Försäkringskassan har funnit att följande frågor bör omfattas av analysen. Tillämpningen av begreppet särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 i rehabiliteringskedjan. Tillämpningen av begreppet oskäligt för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 respektive 365 i rehabiliteringskedjan- Tillämpningen av fler än 365 dagar med sjukpenning på normalnivå (begreppen synnerliga skäl och allvarlig sjukdom, det senare fr.o.m. den 1 januari 2010) Tillämpningen av fler än 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå. Tillämpningen av rätt till sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär. Tillämpningen av begreppet stadigvarande nedsatt arbetsförmåga vid bedömningen av rätt till sjukersättning. Tillämpningen av rätt till aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga. Metod - Sjukpenningdomar Totalt har 170 domar från kammarrätterna som meddelats under perioden den 1 september 2012 den 31 juli 2013 och där saken angetts till sjukpenning granskats. Det har under den aktuella granskningsperioden inte meddelats några domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Av de domar som granskats ligger 52 domar till underlag för rapporten. Dessa återges i Bilaga A. Övriga 118 domar har inte varit aktuella för uppdraget då de inte behandlat prövningen av rätten till sjukpenning efter dag 180 eller 364 i rehabiliteringskedjan, prövningen av rätten till fler dagar med sjukpenning på normalnivå eller gravidas rätt till sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär. Domar där den försäkrade varit sjuk i färre än 181 dagar eller domar där den försäkrade varit arbetslös ingår inte i rapporten. Detta med undantag för de fall domen avser rätt till fler än 364 dagar med sjukpenning på normalnivå pga. allvarlig sjukdom eller rätt till fler än 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivån. Vad gäller kammarrättsdomar avseende sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär har kammarrättsdomar från tidsperioden den 1 januari juli 2013 granskats. Totalt har under perioden meddelats 8 domar, vilka ingår i de 52 domar som återges i Bilaga A. Under samma tidsperiod 1 januari juli 2013 har också totalt tre kammarrättsdomar meddelats där saken angetts till graviditetspenning och den försäkrade ansökt om

3 3 (80) graviditetspenning och sjukpenning för samma period. Även dessa tre domar återges i Bilaga A. I och med införandet av socialförsäkringsbalken den 1 januari 2011 har nya begrepp introducerats i lagtexten. I referaten som finns i Bilaga A används de begrepp som domstolen använt i de aktuella domarna, detta gäller även till viss del i de fall domen beskrivs i rapporten. - Sjukersättning/Aktivitetsersättning Uppdraget omfattar 211 kammarrättsavgöranden som meddelats under perioden den 1 september 2012 den 31 juli 2013 och som rör begreppet stadigvarande sjukersättning. Beträffande aktivitetsersättning redovisas 20 domar. Domarna redovisar i Bilaga B Vidare redovisas två avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen och två mål där Försäkringskassan inte beviljats prövningstillstånd. De två mål där begäran om prövningstillstånd avslogs ingick i den förra redovisningen. Numreringen i avsnitten 1och 2 hänför sig till numreringen i aktuell bilaga. Slutsatser vad gäller sjukpenning Det är ovanligt att kammarrätterna anser att det finns särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden vid dag 181 i rehabiliteringskedjan. Endast i en av 14 domar ansåg domstolen att det fanns särskilda skäl. Anledningen var att det fanns en upprättad plan för upptrappning av arbetstiden. Det är sällan som kammarrätterna uttryckligen tar ställning till begreppet oskäligt i samband med prövningen av arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 respektive dag 365 i rehabiliteringskedjan. Om domstolen tar ställning används oftast en kortfattad motivering som det har inte framkommit några omständigheter som gör att det kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Det finns för få domar angående tillämpningen av begreppet allvarlig sjukdom för rätt till fler än 364 dagar med sjukpenning på normalnivå för att det ska kunna vara möjligt att dra några slutsatser. Tydligt är i vart fall att kammarrätterna använder sig av Socialstyrelsens dokument Begreppet allvarlig sjukdom/skada i ett försäkringsmedicinskt sammanhang vid prövningen. I fyra av nio domar har fler än 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå lämnats på grund av samband mellan arbetsskada och de sjukdomsbesvär som orsakat arbetsoförmåga. Det saknas avgöranden angående kravet på att den försäkrade är intagen på sjukhus eller föremål för omfattande vård. Likaså saknas domar angående kravet på att ha en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig och tillgodogöra sig information. Vad gäller risk för allvarlig försämring vid återgång i arbete eller åtgärd eller att det i annat fall kan anses oskäligt att inte ge sjukpenning på fortsättningsnivå kan inga slutsatser dras eftersom det endast finns någon enstaka dom. Kammarrätterna har under granskningsperioden i två domar bedömt den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbete. Det går inte att med ledning av resonemanget i dessa domar dra några slutsatser angående tillämpningen av

4 4 (80) hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till normalt förekommande arbete ska göras. I den ena domen ansågs att ett arbete som tog bättre hänsyn till aktivitetsbegränsningarna än arbetet som vårdbiträde var ett normalt förekommande arbete. I den andra domen saknas motivering beträffande begreppet normalt förekommande arbete. Det finns för få kammarrättsdomar för att det ska vara möjligt att dra någon slutsats i fråga om gravidas rätt till sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär. Slutsatser vad gäller sjukersättning De sjukdomsbesvär som oftast ger rätt till sjukersättning är fortfarande olika smärttillstånd i leder och muskler, följt av psykisk ohälsa. Andelen domar som rör kvinnor är fortfarande högre än den andel som rör män. Något fler har fått sjukersättning under den granskade perioden jämfört med närmast föregående granskade period. Andelen har ökat från 41 till 46 procent. Kammarrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen delar den bedömning som Försäkringskassan gjorde i sitt interna styrdokument Domsnytt 2012:90 om att även sjukdomsbesvär som är svårvärderade med avseende på prognosen kan ge rätt till stadigvarande sjukersättning i de fall övriga förutsättningar är uppfyllda. Ålder och andra omständigheter såsom t.ex. utbildning beaktas inte uttryckligen vid bedömningen av rätten till sjukersättning. Domstolarna är inte ense om vilket beviskrav som gäller för den som söker sjukersättning. Motiveringarna vid avslag varierar mellan att den försäkrade inte gjort sannolikt, inte visat eller inte styrkt sin rätt till ersättning. En vanlig motivering för avslag är att rehabiliteringsåtgärderna ännu inte är att bedöma som uttömda. När den försäkrades arbetsförmåga bedöms används uttryck som ett för den försäkrade anpassat arbete, ett skyddat arbete, ett arbete på arbetsmarknaden eller ett arbete på hela arbetsmarknaden. Försäkringskassan fick inte prövningstillstånd när frågan om utbetalningsregeln för sjukersättning i 33 kap. 16 SFB fördes upp till Högsta förvaltningsdomstolen. Regeln anger att sjukersättning lämnas längst t.o.m. månaden före den månad den försäkrade fyller 65 år. Den fråga som Försäkringskassan ville ha prövad var om bedömningen av rätten till stadigvarande ersättning tidsmässigt ska begränsas av utbetalningsregeln. Rättsläget är fortfarande oklart. Försäkringskassans åsikt är att regeln inte har betydelse för bedömning av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt. Av de 98 domar där den försäkrade fått ersättning har kammarrätterna i 13 domar gjort en bevisvärdering och funnit att Försäkringskassans bevisning inte var tillräcklig. Det som framfördes från domstolarnas sida var att - Försäkringskassan inte närmare motiverat vilken medicinsk behandling som skulle kunna leda till att arbetslivsinriktad rehabilitering kunde inledas eller att

5 5 (80) - Försäkringskassan inte hade någon utredning som talade för en annan bedömning av det medicinska tillståndet eller av arbetsförmågan än vad den försäkrades utredning visade eller att - Försäkringskassan inte pekat på lämplig rehabiliteringsåtgärd eller att det överhuvudtaget fanns någon sådan förutom det som redan prövats eller att - Försäkringskassan inte presenterat någon utredning från försäkringsmedicinsk rådgivare som motsade den behandlande läkarens uppfattning eller att - Försäkringskassan inte presenterat någon utredning som motsade behandlande läkares åsikt att nuvarande arbete var optimalt anpassat och att lämpligare arbete därför inte fanns. Slutsatser vad gäller aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga Försäkringskassan har i tre mål felaktigt ställt krav på att rehabiliteringsmöjligheterna ska vara uttömda innan ersättning kan beviljas.

6 6 (80) Innehåll Sammanfattning... 1 Metod... 2 Slutsatser vad gäller sjukpenning... 3 Slutsatser vad gäller sjukersättning... 4 Slutsatser vad gäller aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga Uppdraget vad avser sjukpenning... 8 Slutsatser Regelverket Resultat Tillämpningen av begreppen särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan Sammanfattningsvis Tillämpning av begreppet oskäligt för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 respektive 365 i rehabiliteringskedjan Sammanfattningsvis Tillämpningen av fler än 364 dagar med sjukpenning på normalnivå (begreppen synnerliga skäl och allvarlig sjukdom, det senare fr.o.m. den 1 januari 2010) Sammanfattningsvis Prövningen efter 914 dagar Nedsatt arbetsförmåga till följd av en godkänd arbetsskada Allvarlig försämring Oskäligt att inte lämna sjukpenning Rekvisit saknas Sammanfattningsvis Normalt förekommande arbete Sammanfattningsvis Sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär Sammanfattningsvis Graviditetspenning Sammanfattningsvis Uppdraget vad avser sjuk- och aktivitetsersättning Slutsatser beträffande sjukersättning: Slutsatser beträffande aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga Regelverket... 23

7 7 (80) 3. Uppdraget rörande sjukersättning Resultat Metod Slutsatser Den grupp på 98 domar där den försäkrade fått ersättning Den grupp på 113 domar där den försäkrade inte fått ersättning Uppdraget rörande aktivitetsersättning Slutsatser av Försäkringskassans analyser av totalt 486 kammarrättsdomar angående tillämpningen av begreppet stadigvarande sjukersättning Högsta förvaltningsdomstolen Domar HFD 2013 ref. 44 (HFD:s dom den 26 juni 2013 i mål nr ) HFD:s avgörande den 8 oktober 2013 i mål nr Prövningstillstånd har inte meddelat Kammarrätten i Stockholms dom den 14 mars 2012 i mål nr Kammarrätten i Stockholms dom den 14 mars 2012 i mål nr Bilaga A - Sjukpenningdomar Sjukpenning med tillämpning av sjukförsäkringsreformerna Sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär Graviditetspenning och sjukpenning i samma period Bilaga B - Sjukersättnings- och aktivitetsersättningsdomar Underbilaga Underbilaga Underbilaga

8 8 (80) 1. Uppdraget vad avser sjukpenning Slutsatser Det är ovanligt att kammarrätterna anser att det finns särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden vid dag 181 i rehabiliteringskedjan. Endast i en av 14 domar ansåg domstolen detta. Anledningen var att det fanns en upprättad plan för upptrappning av arbetstiden. Det är sällan som kammarrätterna tar uttrycklig ställning till begreppet oskäligt i samband med prövningen av arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 respektive dag 365 i rehabiliteringskedjan. Om domstolen tar ställning används ofta en kortfattad motivering som det har inte framkommit några omständigheter som gör att det kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Det finns för få domar angående tillämpningen av begreppet allvarlig sjukdom för rätt till fler än 364 dagar med sjukpenning på normalnivå för att det ska kunna vara möjligt att dra några slutsatser. Tydligt är i vart fall att kammarrätterna använder sig av Socialstyrelsens dokument Begreppet allvarlig sjukdom/skada i ett försäkringsmedicinskt sammanhang vid prövningen. I fyra av nio domar har fler än 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå lämnats på grund av samband mellan arbetsskada och de sjukdomsbesvär som orsakat arbetsoförmåga. Det saknas avgöranden angående kravet på att den försäkrade är intagen på sjukhus eller föremål för omfattande vård. Likaså saknas domar angående kravet på att ha en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig och tillgodogöra sig information. Vad gäller risk för allvarlig försämring vid återgång i arbete eller åtgärd eller att det i annat fall kan anses oskäligt att inte bevilja sjukpenning på fortsättningsnivå kan inga slutsatser dras eftersom det endast finns någon enstaka dom. Kammarrätten har under granskningsperioden i två domar bedömt den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbete. Det går inte att med ledning av resonemanget i dessa domar dra några slutsatser angående tillämpningen av hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till normalt förekommande arbete ska göras. I den ena domen ansågs att ett arbete som tog bättre hänsyn till aktivitetsbegränsningarna än arbetet som vårdbiträde var ett normalt förekommande arbete och i den andra domen saknas motivering beträffande begreppet normalt förekommande arbete. Det finns för få kammarrättsdomar för att det ska kunna vara möjligt att dra någon slutsats i fråga om gravidas rätt till sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär. 1.1 Regelverket Den 1 juli 2008 trädde sjukförsäkringsreformen i kraft. För sjukpenningens del bestod förändringarna främst av införandet av en rehabiliteringskedja och bestämda förmåns-

9 9 (80) tider. I rehabiliteringskedjan anges tidpunkter då den försäkrades arbetsförmåga ska prövas mot olika rekvisit (27 kap SFB). Den 15 januari 2010 trädde vissa justeringar av sjukförsäkringsreformen i kraft (bet. 2009/10:SfU13, SFS 2009:1531). Bland annat ändrades rehabiliteringskedjan så att det från och med dag 181 i rehabiliteringskedjan blev möjligt att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden om det kunde anses vara oskäligt att göra en sådan prövning. Fortfarande gäller att en sådan prövning kan skjutas upp mellan dag 181 och dag 365 om det finns särskilda skäl (27 kap. 48 SFB). Efter dag 365 är det dock endast möjligt att skjuta upp prövningen om det skulle vara oskäligt att göra den (27 kap. 49 SFB). Kriteriet för att få fler än 364 dagar med sjukpenning med 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (sjukpenning på normalnivå) ändrades också samtidigt så att det numera krävs att den försäkrade lider av en allvarlig sjukdom i stället för som tidigare då det krävdes synnerliga skäl (27 kap. 23 SFB). Den 1 januari 2010 infördes regeln om att sjukpenning kan lämnas med 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (sjukpenning på fortsättningsnivå) för ytterligare dagar än 550 om den försäkrade vårdas intagen på sjukhus eller får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus, eller pga. sjukdom har sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att den försäkrade inte kan tillgodogöra sig information, eller när en återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom. Sedan tidigare gällde att sjukpenning på fortsättningsnivån kan utgå om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel pga. godkänd arbetsskada (27 kap. 24 a p. 1 4 SFB). Från och med den 1 januari 2012 gäller att fler än 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå kan lämnas om det i annat fall på grund av den försäkrades sjukdom skulle framstå som oskäligt att inte lämna sjukpenning (27 kap. 24 a p. 5 SFB). Från och med den 1 juli 2012 ska den försäkrades arbetsförmåga bedömas i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden (27 kap. 48 SFB). Tidigare skulle arbetsförmågans nedsättning bedömas i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Av de domar som ingår i uppdraget görs bedömningen i förhållande till normalt förekommande arbete endast i två fall, i övriga domar görs bedömningen i förhållande till det tidigare arbetsmarknadsbegreppet. Enligt övergångsbestämmelserna ska de nya bestämmelserna tillämpas även på sjukperioder som har påbörjats före ikraftträdandet. Bestämmelserna tillämpas dock första gången vid prövning av rätt till ersättning för dagar från och med ikraftträdandet, dvs. från och med den 1 juli I underlaget för rapporten finns endast en dom som behandlar prövningen av rätt till sjukpenning för tid efter den 1 juli I övriga fall har domstolen haft att bedöma arbetsförmågan i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. 1 Enligt punkt 1 och 2 övergångsbestämmelserna till lagen (2012:256) om ändring i socialförsäkringsbalken.

10 10 (80) 1.2 Resultat Under perioden den 1 september 2012 den 31 juli 2013 har 42 kammarrättsdomar meddelats som bedömts vara relevanta för uppdraget vad avser prövningen av arbetsförmågan efter dag 180 i rehabiliteringskedjan. En senare kammarrättsdom av intresse för uppdraget har också tagits med, denna dom är meddelad den 19 augusti Tillämpningen av begreppen särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan För den som har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska, om inte särskilda skäl talar emot det (eller det i annat fall kan anses oskäligt, se 1.4) beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne. 2 Vad som utgör särskilda skäl beskrivs i förarbetena. Särskilda skäl bör därför endast komma i fråga om det är stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren. Denna bedömning måste därför också vara välgrundad. Det kan t.ex. vara fallet när den försäkrade väntar på en operation eller nyligen genomgått en sådan som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet med stor sannolikhet leder till att arbetsförmågan återställs. Likaså kan särskilda skäl bli aktuella om det med utgångspunkt från de försäkringsmedicinska beslutsstöd som Socialstyrelsen har utarbetat kan förväntas att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren inom viss tid. Det bör således framgå av det medicinska underlaget att det finns välgrundad anledning att anta att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren och en tidplan för när så förväntas kunna ske. Särskilda skäl bör därför endast beaktas vid tydliga diagnoser. Vid mer diffusa diagnoser torde det vara svårt att ha en välgrundad uppfattning om att en viss terapi har önskad effekt eller vilket läkningsförlopp som kan förväntas. Särskilda skäl ska inte kunna beaktas efter det att den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga i 365 dagar. Av detta följer att särskilda skäl inte bör tillämpas före denna tidpunkt om det inte finns välgrundad anledning att tro att den försäkrade kommer att kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren inom denna tidsram (prop. 2007/08:136 s. 68 f.) Under den aktuella perioden har det meddelats totalt 14 kammarrättsdomar i vilka kammarrätterna prövat rätten till sjukpenning för en försäkrad efter dag 180 i rehabiliteringskedjan men före dag 366. I tre av dessa 14 domar har kammarrätterna fört ett resonemang om särskilda skäl. I övriga fall har kammarrätten endast konstaterat att särskilda skäl saknats eller inte uttalat sig om särskilda skäl kap. 48 SFB. Från och med den 1 juli 2012 är arbetsmarknadsbegreppet bytt till förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, tidigare gällde att arbetsförmågan skulle prövas mot den reguljära arbetsmarknaden.

11 11 (80) I den första domen uttalade kammarrätten att det förhållandet att den försäkrade framfört att hon skulle uppleva svårigheter vid ett arbetsbyte inte kunde anses ha betydelse eftersom det endast är sannolikheten för återgång i ordinarie arbete som ska bedömas. Kammarrätten fann att det saknades särskilda skäl för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden (29). I den andra domen noterade kammarrätten att för att särskilda skäl ska anses finnas bör det framgå av det medicinska underlaget att det finns en välgrundad anledning att anta att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren. Det bör även finnas en tidplan för när så kan förväntas ske. Kammarrätten ansåg att det av det medicinska underlaget inte gick att bedöma om den försäkrade skulle kunna få tillbaka sin arbetsförmåga i nuvarande arbete. I nytt läkarintyg som getts in till kammarrätten hade mål satts upp om återgång i arbete på halvtid med successiv upptrappning. Detta gav dock inte enligt kammarrätten anledning till en annan bedömning än att särskilda skäl saknades i detta fall (30). Kammarrätten har i ett fall ansett att det funnits särskilda skäl att skjuta upp bedömningen av arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Det gällde en dom där Försäkringskassans allmänna ombud hade överklagat Försäkringskassans beslut att bevilja sjukpenning. Försäkringskassan hade gjort bedömningen att det fanns särskilda skäl att pröva den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till arbeten hos arbetsgivaren även efter dag 181 i rehabiliteringskedjan eftersom det fanns en upprättad plan om återgång. Allmänna ombudet ansåg att kravet på att det ska framgå av den medicinska utredningen att den försäkrade med stor sannolikhet kommer att kunna återgå i heltidsarbete hos arbetsgivaren före dag 366 i rehabiliteringskedjan inte var uppfyllt. Den försäkrade överklagade till kammarrätten. I samband med prövningen i kammarrätten kom det in journalanteckningar från vårdcentralen som beskrev den planerade upptrappningen av den försäkrades arbetstid. Allmänna ombudet medgav bifall och kammarrätten fann inte anledning att komma till annan ståndpunkt än parternas samstämmiga uppfattning (18). I de flesta fall när kammarrätterna uttryckligen tagit ställning till särskilda skäl görs detta utan att man pekar på någon särskild omständighet (4,6,14,32 och 41). I några fall har det inte funnits anledning för domstolen att ta ställning till om särskilda skäl skulle tillämpas: vid ansökan om sjukpenning vid deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program (10 och 11), när det framkommit att den försäkrade inte var anställd (12) eller i de fall den försäkrades arbetsförmåga inte ansetts varit nedsatt i förhållande till ett fysiskt lätt arbete på den reguljära arbetsmarknaden och den försäkrade haft ett sådant arbete (27). I ett fall har det inte gått att utläsa vilken bedömning kammarrätten har gjort. I domen ansåg kammarrätten att den försäkrade hade en sjukdom i sjukförsäkringens mening och beviljade sjukpenning. Däremot framgick det inte av domskälen om bedömningen av arbetsförmågan gjorts i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden eller i förhållande till hans ordinarie arbete som egen företagare (19). Kammarrätten har i en dom inte uttryckligen tagit ställning till särskilda skäl trots att det saknats uppenbar anledning till varför tillämpningen av särskilda skäl inte skulle vara relevant. Förvaltningsrätten ansåg att särskilda skäl saknades (34). I en dom hade förvaltningsrätten bedömt den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till ordinarie arbete eftersom det bedömdes som mycket sannolikt att den försäkrade

12 12 (80) snart skulle kunna återgå till detta. Kammarrätten pekade dock på att den försäkrade redan varit sjukskriven i 382 dagar och att särskilda skäl därför inte kunde användas (28). Sammanfattningsvis kan sägas att det är ovanligt att domstolen anser att det finns särskilda skäl. Kammarrätterna kommenterar dock uttryckligen särskilda skäl i större utsträckning i denna granskning i jämförelse med tidigare granskning. Däremot är det sällan som domstolen finner anledning att föra ett djupare resonemang kring särskilda skäl och anledningen till varför sådana inte anses föreligga. 1.4 Tillämpning av begreppet oskäligt för att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 180 respektive 365 i rehabiliteringskedjan Bestämmelsen om oskäligt innebär att den försäkrade kan få sin arbetsförmåga bedömd i förhållande till arbete hos arbetsgivaren även efter dag 180 respektive 365 i rehabiliteringskedjan om det skulle anses som oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. 3 Vad som krävs för att det ska anses oskäligt att bedöma en försäkrads arbetsförmåga i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden beskrivs i förarbetena. Noteras bör att förutom vid allvarlig sjukdom kan prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden skjutas upp även i de fall olyckshändelser eller vissa sjukdomar medfört betydande konsekvenser för arbetsförmågan och pågående rehabilitering tar lång tid. Även vid allvarliga sjukdomar är det emellertid inte ovanligt att den försäkrade har arbetsförmåga kvar och kan arbeta helt eller delvis. I vissa fall skulle den försäkrade åtminstone för en tid kunna arbeta i större omfattning om han eller hon hade haft ett annat arbete. Det är dock inte rimligt vare sig utifrån den försäkrades eller samhällets perspektiv att begära att en försäkrad ska lämna sin anställning eller begära tjänstledigt för att söka annat arbete i de fall då det bedöms att arbetsförmågan successivt kommer att försämras och den försäkrade skulle få svårigheter att på sikt klara även annat arbete. Motsatsen kan givetvis också gälla. En försäkrad med en allvarlig sjukdom kan periodvis få ökad arbetsförmåga och skulle då kunna ha bättre möjligheter att klara annat arbete. Inte heller i en sådan situation är det rimligt att kräva av den försäkrade att han eller hon ska söka ett nytt arbete, såvida inte den ökade arbetsförmågan bedöms vara bestående. Det bör också vara möjligt att begränsa prövningen till befintligt arbete om den försäkrade får medicinsk behandling i syfte att förebygga en allvarlig sjukdom och arbetsförmågan är nedsatt som en följd av denna behandling. Detta kan t.ex. vara fallet då en försäkrad har haft en allvarlig tumörsjukdom men där ytterligare behandling krävs för att minska risken för ett återinsjuknande. I samband med olyckor och vissa sjukdomar, t.ex. stroke, kan en försäkrad drabbas av funktionshinder med betydande konsekvenser för arbetsförmågan. Det kan t.ex. gälla omfattande brännskador, förlamningar, förlust av en kroppsdel eller förmågan att se eller att tala eller liknande funktionshinder. Rehabilitering kan ta lång tid i anspråk. Prövningen mot hela arbetsmarknaden bör därför i dessa fall kunna skjutas upp så länge rehabilitering pågår i enlighet med en av Försäkringskassan godkänd plan i syfte att återställa den försäkrades arbetsförmåga. När nu nämnd 3 27 kap. 48 och 49 SFB.

13 13 (80) rehabilitering inte kan förväntas förbättra den försäkrades förmåga att utföra arbete hos sin arbetsgivare bör en prövning göras i förhållande till hela arbetsmarknaden (bet. 2009/10:SfU13 s.7) Av de granskade domarna har kammarrätterna i 11 domar uttryckligen uttalat sig om oskäligt vid prövningen av rätt till sjukpenning efter dag 180 och dag 365 i rehabiliteringskedjan. I granskningen ingår totalt 26 domar där den försäkrade fått sjukpenning i fler än 180 dagar men inte i 914 dagar. I tre av domarna har kammarrätterna fört ett resonemang kring oskäligt och i en av dessa domar ansåg kammarrätten att det var oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Den första domen gällde en försäkrad som var deltidssjukskriven. Arbetsförmågan var nedsatt med anledning av behandling som syftade till att förhindra cancerrecidiv. Det fanns goda chanser att den försäkrade skulle kunna återgå i heltidsarbete när behandlingen avslutats. Kammarrätten ansåg att eftersom aktivitetsförmågan var nedsatt på grund av medicinsk behandling som syftade till att bota en allvarlig sjukdom framstod det som oskäligt att bedöma hennes arbetsförmåga i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden (37). I den andra domen pågick rehabiliteringsinsatser som främst verkar ha bestått i att arbetsplatsen och arbetsuppgifterna anpassades med hänsyn till den försäkrades besvär. Kammarrätten ansåg med stöd av det medicinska underlaget att arbetsförmågan inte var nedsatt minst en fjärdedel trots vad som anförts om pågående rehabiliteringsinsatser. Det saknades omständigheter som innebar att det skulle vara oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden (31). I den tredje domen som gällde en försäkrad med depression m.m. fann förvaltningsrätten att eftersom den försäkrade hade varit sjukskriven i fler än 180 dagar skulle arbetsförmågan bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden om det inte fanns särskilda skäl eller kunde anses oskäligt att göra det. Förvaltningsrätten fann att begreppet oskäligt avser en allvarlig sjukdom och att den försäkrade inte hade en sådan utifrån Socialstyrelsens definition av begreppet. Det kunde därför inte anses oskäligt att pröva hennes förmåga mot den reguljära arbetsmarknaden. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att det inte fanns särskilda skäl att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden. Det kunde inte heller anses oskäligt att göra den prövningen. Kammarrätten uttalade sig inte om begreppet allvarlig sjukdom (29). När domstolen uttryckligen tar ställning till bestämmelsen om oskäligt sker detta i de flesta fall genom kortfattade motiveringar (4, 6, 14, 24 och 30). En vanlig formulering är att det inte har framkommit några omständigheter som gör att det annars kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden (28, 32 och 41). I sex av de granskade domarna nämns inget om oskäligt. I en dom ansågs arbetsförmågan nedsatt i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eftersom den försäkrade återgått på deltid till ett för henne mycket anpassat arbete hos arbetsgivaren (15). I en dom ansåg kammarrätten att arbetsförmågan inte varit nedsatt i förhållande till ett för den försäkrade lämpligt och fysiskt lätt arbete på den reguljära arbetsmarknaden (27). I två domar pga. att det konstaterats att en ansökan om sjukpenning inte kan beviljas samtidigt som personen deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program (10 och 11), i en dom pga. att det framkommit att den försäkrades sysslor inte kunde jämställas med

14 14 (80) förvärvsarbete (12) och i en dom pga. att särskilda skäl att bedöma arbetsförmågan mot ordinarie arbete ansetts föreligga (18). I domarna (19, 26, 34, 38, 43 och 44) nämns inte heller oskäligt. I tre av dessa sex beviljades sjukpenning (19, 26 och 38). Det kan också noteras att kammarrätten i ett fall hänvisat till HFD 2012 ref. 22 I. Av detta avgörande framgår att för den som har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska beaktas om man har en sådan förmåga att man kan försörja sig själv genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Högsta förvaltningsdomstolen kommenterade dock inte uttryckligen varken särskilda skäl eller oskäligt, vilket man i kammarrättsdomen inte heller gjorde (44). Sammanfattningsvis är det sällan som kammarrätten uttryckligen tar ställning till om det är oskäligt eller inte att bedöma arbetsförmågan mot reguljär arbetsmarknad. Om det görs används oftast en kortfattad motivering t.ex. att det inte framkommit några omständigheter som gör att det kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Domstolarna har i endast elva domar under granskningsperioden uttryckligen tagit ställning till begreppet oskäligt och i en av dessa domar ansett att det varit oskäligt att bedöma den enskildes arbetsförmåga i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. 1.5 Tillämpningen av fler än 364 dagar med sjukpenning på normalnivå (begreppen synnerliga skäl och allvarlig sjukdom, det senare fr.o.m. den 1 januari 2010) Dagarna med sjukpenning är begränsade. Det innebär att det inom en ramtid om 450 dagar kan betalas ut högst 364 dagar med sjukpenning på normalnivå, dvs. med 80 procent av den sjukpenningrundande inkomsten (SGI). Därefter kan den försäkrade få 550 dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå, dvs. 75 procent av SGI:n. Om den försäkrade har en allvarlig sjukdom (tidigare synnerliga skäl) kan han eller hon beviljas sjukpenning på normalnivån under obestämd tid. 4 Ändringen av synnerliga skäl till allvarlig sjukdom trädde i kraft den 15 januari 2010 och ska enligt ikraftträdandebestämmelserna tillämpas från och med den 1 januari 2010, (SFS 2009:1531). Motiveringen till lagändringen om allvarlig sjukdom beskrivs i förarbetena: Bestämmelsen om synnerliga skäl har enligt utskottets mening visat sig ha fått en alltför restriktiv utformning. Exempelvis kan fortsatt sjukpenning inte alltid beviljas trots att den försäkrade är arbetsoförmögen på grund av en tumörsjukdom. Reglerna behöver därför förtydligas. Det föreslås således att för en försäkrad som är arbetsoförmögen till följd av en allvarlig sjukdom får sjukpenning lämnas trots att sådan sjukpenning redan har lämnats för 364 dagar under ramtiden. Utskottet föreslår därför att begreppet synnerliga skäl i 3 kap. 4 och 10 a AFL byts ut mot begreppet allvarlig sjukdom. Förutom sådana mycket allvarliga sjukdomar som enligt nuvarande regler ger rätt till den högre ersättningsnivån ska även andra tumörsjukdomar som i det enskilda fallet inte kan betraktas som mycket allvarliga men som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga omfattas. Detsamma ska gälla andra allvarliga sjukdomar av likartad karaktär.(bet. 2009/10:SfU 13 s. 8 f.) 4 Bestämmelserna om förmånstiden för sjukpenning på normalnivå finns i 27 kap SFB.

15 15 (80) Kammarrätterna har meddelat fem domar i vilka prövats om allvarlig sjukdom förelegat. I inget fall har kammarrätterna funnit att det varit frågan om allvarlig sjukdom. Den första domen gällde en kvinna med komplicerad reumatisk systemsjukdom m.m. Symptomen var kroniska men hade inte förvärrats sedan Kammarrätten fann att den försäkrade inte uppfyllde Socialstyrelsens kriterier för allvarlig sjukdom (1). Den andra och tredje domen gällde en och samma kvinna med koncentrationssvårigheter m.m. Hon ansökte om sjukpenning både för tid före och efter 914 dagar ( ). Kammarrätten gjorde en prövning av både rätt till fler dagar med sjukpenning på normalnivå och fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå. Det framgår inte av de två domarna att den försäkrade skulle ha yrkat på att få fler dagar med sjukpenning på normalnivå. Kammarrätten fann dock att det inte framgick av utredningen att den försäkrade skulle ha en allvarlig sjukdom under de aktuella tidsperioderna (15 och 16). Den fjärde domen gällde en kvinna som genomgick efterbehandling efter bröstcancer. Kammarrätten ansåg inte att det var frågan om en mycket omfattande funktionsnedsättning eller att behandlingen kunde anses vara omfattande och krävande dvs. det var inte frågan om en allvarlig sjukdom (23). Den femte domen gällde en man med Parkinson. Kammarrätten ansåg att den försäkrade inte hade mycket omfattande funktionsnedsättningar, inte heller framkom det att den försäkrade löpte risk för omfattande försämring inom det närmaste året. Det var inte frågan om en allvarlig sjukdom (25). Det kan också noteras att kammarrätten i en dom tagit ställning till om reglerna om synnerliga skäl eller allvarlig sjukdom skulle tillämpas då den i målet aktuella perioden startade före den 1 januari Domstolen fann att den nya lydelsen om allvarlig sjukdom skulle tillämpas (1). Sammanfattningsvis har det har under perioden kommit in förhållandevis få kammarrättsdomar som behandlar tillämpningen av fler dagar med sjukpenning på normalnivå vid allvarlig sjukdom. Det är dock tydligt att domstolarna använder sig av Socialstyrelsens dokument Begreppet allvarlig sjukdom/skada i ett försäkringsmedicinskt sammanhang vid prövningen i dessa fall. I två fall har kammarrätten också prövat rätten till fler dagar med sjukpenning på normalnivån med anledning av allvarlig sjukdom utan att den försäkrade ansökt om detta. 1.6 Prövningen efter 914 dagar Den försäkrade kan få sjukpenning på fortsättningsnivå i mer än 550 dagar ( ) vid godkänd arbetsskada, om den försäkrade är intagen på sjukhus eller på grund av sjukdom får omfattade vård utan att vara intagen på sjukhus, har en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig och inte kan tillgodogöra sig information, eller om en återgång i arbete eller deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom (27 kap. 24 a p. 1-4 SFB) Sedan den 1 januari 2012 finns ytterligare ett undantag som gäller om det i annat fall på grund av den försäkrades sjukdom skulle framstå som oskäligt att inte lämna sjukpenning (27 kap. 24 a p. 5 SFB).

16 16 (80) Nedsatt arbetsförmåga till följd av en godkänd arbetsskada Det har under den aktuella perioden meddelats nio domar där kammarrätten prövat rätten till sjukpenning på fortsättningsnivå med anledning av arbetsskada. I fyra fall fann kammarrätten att övervägande skäl talade för samband mellan arbetsolyckan och de aktuella besvären. I den första domen ansåg kammarrätten att övervägande skäl talade för ett orsakssamband mellan ett olycksfall och uppkomna besvär i rygg och ben (2). I den andra domen ansåg kammarrätten att ett stressutlöst utmattningssyndrom var en arbetsskada då ett tidmässigt samband mellan exponeringen och insjuknandet fanns samt att konkurrerande skadeorsaker saknades (3). I den tredje domen ledde nyinkomna underlag till att Försäkringskassan medgav bifall i kammarrätten. Domstolen ansåg att den saknade anledning att göra en annan bedömning än den som parterna var överens om (22). I den fjärde domen ansåg kammarrätten att posttraumatiskt stressyndrom var arbetsskada. Även om detta orsakats av händelser som inträffat innan den försäkrade kommit till Sverige fick denna omständighet anses höra till den försäkrades befintliga skick (33). I två fall har domstolen ansett att det inte funnits någon arbetskada. Det har i båda fallen gällt personer som utsatts för hög stress och svåra arbetsförhållanden på arbetet. I den första domen ansåg kammarrätten att stress och hög arbetsbelastning på arbetsplatsen inte utgjort skadlig inverkan. Inte heller ansåg kammarrätten att den försäkrade blivit utsatt för en sådan kränkande särbehandling att den skulle kunna utgöra skadlig inverkan (35). I den andra domen ansåg kammarrätten att övervägande skäl inte talade för att en utmattningsdepression var orsakad av skadlig inverkan i arbetet. Domstolen fann att den försäkrade varit utsatt för s.k. job-strain, men att denna period infallit före i målet aktuell period (39). Kammarrätten har också i tre fall tagit ställning till om fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå med anledning av arbetsskada kan betalas ut när den försäkrade samtidigt deltagit i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Kammarrätten fann i den första domen att eftersom den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program inte har rätt till sjukpenning baserad på den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten fanns det inte någon dag för vilket förlängd sjukpenning kunde beviljas (9). Kammarrätten i Stockholm har vad gäller en och samma person kommit till två olika domslut för två efterföljande perioder. (Målen har handlagts på olika avdelningar i kammarrätten). Det gällde en man som hade en godkänd arbetsskada men som under de perioder han begärt sjukpenning för dels arbetat halvtid dels deltagit i arbetslivsintroduktion på halvtid. I den första domen instämde kammarrätten med förvaltningsrätten som ansåg att eftersom det vid tiden för Försäkringskassans omprövningsbeslut förelåg en arbetsskada hade den försäkrade rätt till fler dagar på fortsättningsnivå. Domen har överklagats till Högsta förvaltningsdomstolen (13). I den andra domen konstaterade kammarrätten att det inte är möjligt för den försäkrade att få sjukpenning för samma

17 17 (80) period som han arbetat halvtid och deltagit i arbetslivsintroduktionen med rätt till aktivitetsstöd på den andra halvan (40) Allvarlig försämring Kammarrätten ansåg i två domar som gällde en och samma person att den försäkrades arbete var ett för henne mycket anpassat arbete och att något annat arbete inte fanns tillgängligt för henne. Enligt domstolen framgick det inte att det fanns risk för att den försäkrade skulle bli allvarligt försämrad i sina diagnoser, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet och smärta i kroppen vid en återgång i arbete eller ett deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program. Hon var därför inte berättigad till sjukpenning på normal- eller fortsättningsnivå (15 och 16) Oskäligt att inte lämna sjukpenning Kammarrätten har i ett fall tagit ställning till när det kan anses vara oskäligt att inte lämna sjukpenning. Det gällde en man med synnedsättning som av Försäkringskassan beviljats sjukpenning på fortsättningsnivå för fler än 550 dagar med motiveringen att synnedsättningen gjorde det mycket svårt för den försäkrade att ta sig till arbetslivsintroduktionen. Allmänna ombudet klagade på Försäkringskassans beslut och menade att det med hjälp av färdtjänst inte skulle finnas några hinder för den försäkrade att ta sig till arbetslivsintroduktionen. Förvaltningsrätten och kammarrätten fann att det inte kunde anses vara mycket svårt för den försäkrade att ta sig till arbetslivsintroduktionen och att det inte heller framkommit andra förhållanden som kunde göra det oskäligt att inte betala ut sjukpenning (20) Rekvisit saknas I två domar har förvaltningsrätten beviljat fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå utan att ta ställning till om den försäkrade uppfyllt kriterierna för rätt till fler dagar. Kammarrätten har i dessa två fall återförvisat målet till förvaltningsrätten för prövning av om den försäkrade omfattades av undantagsbestämmelsen om rätten till fler dagar på fortsättningsnivå utöver 550 dagar (8 och 21). I två andra domar där den försäkrade också begärt fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå hade förvaltningsrätten avslagit begäran om sjukpenning med motiveringen att arbetsförmågan inte ansågs nedsatt. Kammarrätten fann vid sin prövning att den försäkrades arbetsförmåga varit nedsatt under hela den aktuella perioden. I det ena domen visade kammarrätten målet åter till Försäkringskassan för prövning av övriga förutsättningar för rätten till sjukpenning för perioden (36) och i den andra domen förklarade kammarrätten att den försäkrade hade rätt till sjukpenning för perioden med den begränsning som följde av bestämmelserna om maximalt antal dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå (42). Sammanfattningsvis noteras att det avgjorts fler domar i kammarrätterna angående rätt till sjukpenning på fortsättningsnivå med anledning av arbetsskada under denna granskningsperiod. Under tidigare granskningsperiod som sträckte sig från den 5 oktober augusti 2012 meddelades fyra domar. Den nu aktuella granskningen har en betydligt kortare granskningsperiod men trots detta har nio domar meddelats angående fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå med anledning av arbetsskada.

18 18 (80) Det har också kommit flera domar där den försäkrade klagat på avslagsbeslutet om fler dagar med sjukpenning på fortsättningsnivå men i avvaktan på en dom deltagit i det arbetsmarknadspolitiska programmet ALI (arbetslivsintroduktion) på Arbetsförmedlingen. Eftersom det inte är möjligt att få sjukpenning beräknad på sin tidigare SGI för den som deltar i ALI och uppbär aktivitetsstöd har detta lett till att den försäkrade i praktiken inte kunnat beviljas sjukpenning retroaktivt. Det har under granskningsperioden inte meddelats några kammarrättsdomar där bestämmelserna om omfattande vård tillämpas. Det finns endast en dom angående oskäligt samt två domar, som avsåg samma person, angående allvarlig försämring. 1.7 Normalt förekommande arbete Från och med den 1 juli 2012 gäller att prövningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. I förarbetena anges att tidigare förarbeten och utvecklad praxis i förhållande till det nu återinförda begreppet alltjämt bör vara vägledande för tolkningen av detsamma (prop. 2011/12:113 s. 14). Tidigare förarbeten anger bl.a: Regeln för bedömning av arbetsförmåga bör få en utformning som innebär att enbart medicinska kriterier som huvudregel ger rätt till ersättning. Vid bedömningen av arbetsförmågan bör emellertid ges en - jämfört med i dag minskad - möjlighet att beakta också annat än rent medicinska förhållanden som i det enskilda fallet kan påverka arbetsförmågan och därmed den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom förvärvsarbete. Det kan t.ex. röra sig om en person som har nära till den allmänna pensionsåldern och som befinner sig i en socialt och arbetsmarknadsmässigt utsatt situation. En samlad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet bör därför i vissa fall kunna leda till att en försäkrad som rent medicinskt har en viss restarbetsförmåga ändå bedöms inte kunna försörja sig på rimliga villkor och därför ha rätt till ersättning. Vid bedömningen bör, liksom i dag, hänsyn kunna tas till den försäkrades ålder och bosättningsförhållanden. Det torde också vara svårt att bortse från faktorer som utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. En försäkrad med en viss sjukdom/nedsättning av arbetsförmågan och begränsad yrkeserfarenhet samt låg utbildning kan anses ha sämre förmåga att ta ett annat arbete än en försäkrad med samma sjukdom och högre utbildning. En sammanvägning av nu nämnda faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, bör i det enskilda fallet i begränsad omfattning kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom arbete. (prop. 1996/97:28 s. 11 f.) Kammarrätterna har under granskningsperioden i två domar bedömt den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbete. Den första domen gällde en kvinna med smärtor i leder och muskler som arbetade som vårdbiträde. Den försäkrade hade ansökt om sjukpenning för tid både före och efter den 1 juli Kammarrätten fann att arbetet som vårdbiträde, också med de faktiska anpassningar som gjorts, innehöll relativt höga krav på rörlighet och även inslag av fysisk belastning. Kammarrätten bedömde att det inte framkommit att den försäkrade inte skulle kunna klara av att arbeta heltid i ett arbete som tog bättre hänsyn till hennes aktivitetsbegränsningar. Domstolen ansåg att ett sådant arbete rymdes inom begreppet den reguljära arbetsmarknaden och också var ett sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Domstolen hänvisade också till skrivningen i förarbetena om möjligheten att ta hänsyn till andra förhållanden än rent medicinska vid bedömningen av om den försäkrade trots sin sjukdom kan försörja sig genom förvärvsarbete. Domstolen ansåg dock att vad som var känt om den försäkrades

19 19 (80) förhållanden i övrigt inte kunde antas påverka hennes möjlighet att få ett normalt förekommande arbete (44). I den andra domen hade kammarrätten också vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan, utan vidare motivering, gjort denna i förhållande till ett normalt förekommande arbete. Den i målet aktuella perioden inföll under 2011 (36). Sammanfattningsvis går det inte att med ledning av resonemanget i de två domarna dra några slutsatser angående hur kammarrätternas tillämpning av hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till normalt förekommande arbete ska göras. 1.8 Sjukpenning vid graviditetsrelaterade besvär Sjukpenning lämnas vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom likställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjukdom för vilken det lämnats sjukpenning om tillståndet fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört. 5 I det fall den försäkrade ansöker om både sjukpenning och graviditetspenning ska i första hand sjukpenning betalas ut. 6 Hur sjukdomsbegreppet ska tolkas blir då centralt för bedömningen av vilken förmån som ska betalas ut. Sjukdomsbegreppet är dock inte definierat i lagtext, utan finns beskrivet i äldre förarbeten från 1940-talet, som sedan utvidgats genom praxis. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om innebörden av sjukdomsbegreppet i ett mål som gällde en kvinna som under graviditet hade symfyseolys med smärtor i höfter, ländrygg och symfyser. Hon hade svårt att stå, gå, sitta och även att sova. Hon fick periodvis ta hjälp av kryckkäppar. Med hänsyn till den medicinska utredningen fann Högsta förvaltningsdomstolen att kvinnans tillstånd var sådant att det skulle anses som sjukdom i försäkringens mening (RÅ 2009 ref. 102 I). Enligt rapporten Graviditetspenning och sjukpenning vid graviditet från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF), får idag färre gravida kvinnor sjukpenning. Denna minskning har kompenserats av ett ökat uttag av föräldrapenning. ISF har inte funnit att denna trend skulle bero på att Försäkringskassan i dag i större utsträckning än tidigare avslår begäran om sjukpenning för den som är gravid. De allra flesta gravida kvinnor som begär sjukpenning får också sjukpenning. ISF noterar även att det är oväntat vanligt med övergångar från sjukpenning till graviditetspenning men att det är oklart vad detta beror på. 7 I den aktuella granskningen har ingått domar från den 1 januari 2012 till och med den 31 juli Under perioden har åtta kammarrättsdomar meddelats där saken angetts till sjukpenning samt tre domar där saken angetts till graviditetspenning och där den försäkrade under perioden också ansökt om sjukpenning. Av de åtta domar som gällde rätten till sjukpenning har kammarrätten endast i ett fall ansett att den försäkrade hade rätt till sjukpenning. Det gällde en kvinna med 5 27 kap. 2 SFB kap. 5 SFB. 7 Inspektionen för socialförsäkringen (2011). Graviditetspenning och sjukpenning vid graviditet. Rapport 2011:16, s. 28 f.

20 20 (80) generaliserat ångestsyndrom som senare i sjukperioden fick tilltagande foglossning och därför behövde kryckkäppar för att förflytta sig. Den försäkrade arbetade som förskolelärare. Kammarrätten fann att det medicinska underlaget inte visade att den försäkrades arbetsförmåga var nedsatt med anledning av ångestsyndromet. Domstolen ansåg däremot att foglossningsbesvären varit så svåra att arbetsförmågan satts ned med hälften (B). I de övriga sju domarna fann kammarrätten inte att de graviditetsrelaterade besvären satte ned den försäkrades arbetsförmåga på så sätt att rätt till sjukpenning fanns. Kammarrätten fann i den första domen som gällde en gravid kvinna med depressiv episod och begynnande foglossning att arbetsförmågan inte var nedsatt med minst en fjärdedel. Den försäkrade arbetade som förskolelärare och hade förlagt sin arbetstid så att hon arbetade hela dagar och avstod helt från arbete andra dagar (A). I den andra domen fann kammarrätten att de medicinska underlagen inte med erforderlig tydlighet visat att den försäkrades arbetsförmåga var nedsatt av medicinska skäl. Den aktuella domen gällde en gravid kvinna med sömnstörning som var uppstressad av sitt emotionellt påfrestande arbete som sjuksköterska (C). Den tredje och fjärde domen gällde en och samma kvinna som redan fått sjukpenning i 492 dagar för bl.a. andra besvär. Den försäkrade hade nu en riskgraviditet samt graviditetskomplikationer. Kammarrätten fann att den behandlande läkaren endast bedömt den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till arbete som lastbilschaufför och väktare och inte i förhållande till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Kammarrätten ansåg inte att den medicinska utredningen i övrigt gav stöd för sådana aktivitetsbegränsningar som innebar att arbetsförmågan skulle anses vara nedsatt i ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden under aktuell period. Kammarrätten konstaterade även i domen att en tvillinggraviditet eller en riskgraviditet inte kunde jämställas med något av de exempel i förarbetena på när det skulle vara oskäligt att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot den reguljära arbetsmarknaden efter dag 365 i rehabiliteringskedjan. Kammarrätten avslog yrkandet om sjukpenning (D och E). Den femte domen gällde en gravid kvinna med foglossning som arbetade som receptionist och värdinna i en bowlinghall. Kammarrätten ansåg att de medicinska underlagen inte med tillräcklig tydlighet visade hur besvären yttrade sig eller på vilket sätt den försäkrades arbetsförmåga var nedsatt i förhållande till hennes arbetsuppgifter. Inte heller fann domstolen att underlaget visade på att den försäkrade behövde avhålla sig från arbete på grund av besvären (F). Den sjätte domen gällde en arbetslös, gravid kvinna med besvär av foglossning, illamående samt förvärkar och sammandragningar som kom framför allt vid stress eller fysisk aktivitet. Kammarrätten ansåg att kombinationen av den försäkrades besvär gick utöver normala graviditetsbesvär och var att betrakta som sjukdom i försäkringens mening. Läkaren hade uppgett att den försäkrade skulle klara ett arbete som inte krävde tunga lyft eller inte var stressigt. Vad läkaren uppgett om att det var olämpligt att skicka ut en höggravid kvinna för att söka jobb var en omständighet som enligt kammarrätten inte skulle beaktas vid bedömningen av rätten till sjukpenning. Kammarrätten ansåg att de medicinska underlagen inte visade på att arbetsförmågan var nedsatt i ett lämpligt arbete som inte var fysiskt betungande eller stressande (G).