Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap

Transkript

1 Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap

2 Kontakter Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: mån, ons, fre: Tis, tor: Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller mejla kontoret där Maria Berg, Helle Holst- Nielsen, Anna-Lena Rolof Rundberg, Berit Sandegren, Anna-Karin Stahre, Lena Sundvall, Ann-Charlotte Särnbratt, Christina Thierry- Carstensen, Lia Vinitskaia, Lina Vikterlöf och Katarina Nilsson arbetar. Har du frågor om uppföljningsrapportering? Ring, faxa eller mejla kontoret där Ulla Karnbrant Reis och Helena Lagerberg arbetar. E-post: Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 425:- på pg eller bg Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel Stefan Landelius, vice ordförande, tel Gustaf Östberg, kassör, tel Erna Lagerfors sekreterare, tel Margareta Wilholm, styrelseledamot, tel Elisabeth Westholm, styrelseledamot, tel Nataliya Hulusjö, styrelseledamot, tel Francisca Herodes styrelseledamot, tel Agneta Starfelt suppleant, tel Anna Söderström suppleant, tel Fadderbarnsverksamhet Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Burundi, Demokratiska Republiken Kongo, Kenya, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och Vietnam. Fadderbarnsverksamheten samordnas av Erna Lagerfors, tel Bidrag till fadderarbetet kan sättas in på bg Biståndsverksamhet Föreningen har biståndsprojekt i Bolivia, Indien, Kongo, Namibia och Sri Lanka. Biståndsverksamheten samordnas av Margareta Wilholm, tel Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg Redaktion Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Supriya Melin Redaktion: Ulla Karnbrant Reis, Sofia Norström, och Anna-Karin Stahre. Grafisk formgivning: Supriya Melin Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. ISSN X. Vill ni skriva en artikel i tidningen? Mejla redaktionen på redaktion@bfa.se. Vill ni annonsera i tidningen? Mejla redaktören på supriya.melin@bfa.se. Omslagsfotot I november 2011 gjorde tre familjer en återresa till Indien. På sidan 8-9 kan ni läsa mer om vad de fick uppleva. Under resan gjorde de ett besök på rehabiliteringscenter för elefanter strax utanför Kovalam. Det var en lugn och stilla oas för elefanterna och besöket var väldigt uppskattat av dem allihop. Foto Mathias Bramstång Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av oss i styrelsen eller skicka e-post till info@bfa.se 2 Barnen Framför Allt nr

3 Eva har ordet Innehåll Nu är det återigen dags att summera årets verksamhet i BFA. Den allmänna trenden i Sverige och i många andra länder är att internationella adoptioner minskar. Under de senaste fem åren har antalet anlända barn stadigt minskat och år 2012 kommer förmodligen antalet barn som kommer till Sverige att vara under 500. Minskningen har flera orsaker. Även för BFAs del är det en liten minskning av antalet anlända barn i år och detta för första gången på tre år. Vi tror dock att minskningen för vår del är tillfällig. Eva har ordet Adoptionsnytt Barn söker föräldrar BFA får egna smycken Så äntligen var det dags! Bolivia - ett land med många ansikten Resan tillbaka Våra bästa adoptionsminnen Ett mellanrum av trots Alltid med barnet i fokus! Biståndsnytt Biståndsverksamhet Faddernytt Fadderbarnsverksamhet Anslagstavlan Under år 2012 får BFA barn från tolv länder och våra största givarländer kommer att vara Taiwan, Polen, Litauen, Tjeckien och Ryssland. I år kommer inte några barn från Sri Lanka och bara några få barn från Indien och Bolivia. Detta beror på olika omständigheter i de aktuella länderna, men vi bedömer att adoptioner från dessa länder kommer ingång igen under nästa år. BFA har också fått svensk auktorisation för att förmedla adoptioner från Vietnam. Under nästa år kommer vi att ansöka om auktorisation i Vietnam. Förutom detta arbetar vi oavbrutet med att söka nya kontakter och hoppas kunna ansöka om auktorisation för ytterligare länder nästa år. BFA deltar i Euradopt och NAC. Nu senast i september var vi representerade vid NACs möte i Kristiansand i Norge. Vi har också, tillsammans med de andra adoptionsorganisationerna, träffat två ministrar. Först var vi bjudna till barn-och äldreminister Maria Larsson. Överst på dagordningen stod föräldrautbildningen samt råd och stöd till adopterade. Vi fick också tillfälle att diskutera andra frågor som t ex den fasta åldersgränsen vid adoptionsansökan. Alla organisationer är emot en fast gräns och förordar en mer individuell bedömning av varje enskild sökande. En höjning av adoptionskostnadsbidraget var också uppe. I övrigt fick vi också tillfälle att framföra synpunkter på det allmänna läget vad gäller internationella adoptioner och särskilt vad vi anser att myndigheterna i Sverige kan hjälpa till med för att organisationerna ska kunna möta alla utmaningar som vi står inför de närmaste åren. Representanter för socialstyrelsen och MIA var också närvarande. Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan och Ungern. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Nästa ministermöte var att Erik Ullenhag hade bjudit in till ett möte kring samkönade pars möjligheter att adoptera. Man kan konstarera att ursprungsländerna har krav som gör det svårt för vissa grupper att få adoptera. Trots alla utmaningar är vi fortsatt optimistiska om att kunna hjälpa ännu fler barn till att få växa upp i en familj. Adoptioner Bistånd Fadderskap Barnen Framför Allt nr

4 AdoptionsNytt Här kan du läsa om våra adoptionsländer. För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller gå in på Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn anlände Två barn anlände Två barn har anlänt Medgivandekrav: 0-36 mån. Bulgarien Väntetid i landet: mån. Kan bli kortare vid högre medgivande. Väntetid i Sverige: ca 3 mån. 18 barn till 16 familjer har anlänt under Fyra barn har anlänt under Fyra familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-36 mån. (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov). Indien Den indiska centralmyndigheten CARA lanserade sommaren 2011 nya riktlinjer för adoptioner. När de första dokumenten är klara från familjen, registreras ansökan i CARA s databas, som är öppen för registrering första arbetsdagen i varje månad. CARA tar emot 100 nya ansökningar varje månad. Först när CARA godkänt familjen kan övriga dokument sammanställas och skickas till barnhemmet i Indien. CARA bestämmer till vilket barnhem ansökan ska skickas. Eftersom processen är helt ny kan vi i dagsläget inte säga hur lång väntetiden kommer att bli. I mitten av november meddelade CARA att det kommer att bli ett tillfälligt stopp av registreringar av nya ansökningar till och med februari Anledningen är att de för närvarande har tillräckligt många ansökningar registrerade. Kravet på äktenskapets längd är två år. Enligt riktlinjerna ska barnhemmen nu placera 80 % av barnen i inhemsk adoption. Totalt har det under 2011 anlänt nio barn till åtta familjer från barnhemmet Nava Jeevan i Kolkata. Tre barn har anlänt hem med sina familjer under En familj som har registrerats enligt de nya riktlinjerna har fått barnbesked. Kenya Väntetid i landet på barnbesked: ca 4-5 mån. Väntetid i Sverige: Ingen. Vistelsetid: 9 mån. Elva barn har anlänt barn har anlänt familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: mån. Litauen Väntetiden i landet: ca 12 mån. Väntetid i Sverige: Ca 6 mån. 12 barn till 11 familjer har anlänt hittills anlänt under Fyra familjer har fått officiellt barnbesked. Tre familjer är matchade med barn. Medgivandekrav: Lägst 0-36 mån. Polen Väntetiden i landet: 1-2 år. Varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och vilka förutsättningar man har att passa in på flera adoptionsmyndigheter i Polen. Ca 3 mån. väntetid i Sverige. Tolv barn har anlänt till elva familjer Tolv barn till tio familjer har hittills anlänt i år. Tre familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-24 mån. Ryssland Väntetid i landet: ca 1 år. Väntetid i Sverige: ca 4 mån. Under 2012 har elva barn anlänt till nio familjer. Fyra familjer till har godkänts i domstol och hämtar hem sina sju barn strax före och efter årsskiftet. Dessutom har ytterligare tre familjer fått domstolstid innan årsskiftet. Vi samarbetar nu med fyra regioner i Ryssland. I dessa har nu elva familjer sina handlingar och en av dem har blivit matchade med ett barn. Slovakien Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i Slovakien. Slovakien vill ha familjer födda runt 1975 för de yngsta barnen. Lägsta medgivandeålder 0-3 år. Väntetid i landet har varit 4-18 mån., för de senaste familjerna. Äldre sökande behöver högre medgivande eller vara öppna för barn med särskilda behov. Väntetiden i Sverige: 6 mån. Åtta barn till sex familjer anlände Sju barn har anlänt i år. En familj har barnbesked. Sri Lanka Väntetid i landet: ca 24 mån. Väntetid i Sverige: ca 4 år. Fyra barn har anlänt Fem familjer väntar på barnbesked. Medgivandekrav: 0-12 mån. För närvarande kan vi inte skicka nya familjers handlingar till Sri Lanka. Adoptionsmyndigheterna på Sri Lanka tar inte emot nya handlingar pga. den långa kön i landet. Vi avvaktar ny information. Taiwan Väntetiden i utlandet är ca 1-1½ år. 25 barn till 20 familjer anlände under barn till 15 familjer har anlänt hittills i år. För närvarande har vi elva barn utsedda till tio familjer. För närvarande startar vi inte upp nya familjer på Taiwan, då vi behöver avvakta fler barnbesked. Undantag om man kan tänka sig barn 5 år och uppåt. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2010 och 2011 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar pga. de långa väntetiderna i landet. Under 2012 får vi skicka två ansökningar och dessa platser är fyllda. Väntetid i landet: ca 3 år, fast för närvarande längre väntetid. Medgivandekrav: 0-24 mån. Under 2010 kom det hem två barn och ett barn anlände Två barn har anlänt hittills i år. Vi har i dagsläget ett barnbesked. Tjeckien Väntetiden i Sverige är idag ca 10 mån. Medgivandekrav är lägst 0-24 mån., men man önskar ansökningar med högre medgivande. Väntetiden i utlandet är ca 12 mån., men räkna med längre väntetid för låga medgivanden. Nio barn till nio familjer anlände under Elva barn har anlänt hittills i år och sex familjer har barnbesked Ungern Lägsta medgivandeålder: 3 år, ett barn eller syskonpar. Fyra familjer har anlänt med sina barn. Ytterligare en familj har barnbesked. För syskonpar behövs högre medgivandeålder. Text kontoret 4 Barnen Framför Allt nr

5 Barn söker föräldrar Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. För dig som vill adoptera men inte är medlem hos BFA! Även ni som inte är adoptionssökande och medlemmar hos BFA-A har nu möjlighet att anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information finns om detta på www. bfa.se Polen Frisk pojke, 11 år, söker familj. Frisk flicka, 11½ år, söker familj. Ryssland Flicka född 2010 med misstanke om FAS. Hör bra med hjälp av hörapparat. Pojke född 2010 med medfödd normalvariant av sina njurar. Kan finnas en risk för framtida behov av dialys eller njurtransplantation. Syskonflickor födda 2006 och 2008, friska. Slovakien Flicka född oktober Kortvuxen och behandlas med tillväxthormon, misstanke om FAS-skada. Flicka född Efter i sin utveckling, allergier. Syskonpar från Slovakien, flicka född 1999 och pojke född Flickan har diabetes, i övrigt är barnen friska. Pojke född Han är understimulerad och har uppmärksamhetsstörningar. En nioårig flicka söker familj. God hälsa, något efter i sin utveckling. Två bröder, födda 2003 och 2005 söker familj. Den äldre pojken är opererad för skelning, utvecklingen för övrigt är god för båda bröderna. Slovakien godkänner även ensamstående sökande till ett flertal av dessa barn. Taiwan Organisationen Chung Yi har bett oss att söka adoptivfamilj/er till en syskonskara på fyra flickor födda i augusti 2004, juli 2005, oktober 2006 och juni Helst ser Chung Yi att barnen placeras i samma familj, men då vi tror att detta blir svårt så har man gått med på att dela på syskonskaran. Kravet är dock att vi hittar familjer i Sverige till alla fyra flickorna så att de ska få dela språk och ha möjlighet att träffas när de växer upp/blir vuxna. Chung Yi önskar att den äldsta flickan och den yngsta placeras i samma familj och att man inte delar på de båda flickorna födda 2005 och 2006 då de hoppas på att bli adopterade tillsammans. Pojke född i juli Organisationen Chung Yi i Taiwan har bett oss att finna en familj till en liten pojke utan kända hälsoproblem född i juli Den aktuella familjen måste ha giltigt medgivande, ha varit gift i minst två år samt båda makarna måste vara friska. Makarna ska helst vara barnlösa. Ni som är intresserade kan antingen mejla till adoption@bfa.se eller ringa till Berit på 0300/ måndag, onsdag, fredag mellan kl samt tisdag, torsdag mellan Ungern Vi söker familjer till Ungern, för barn från tre år och över. Text kontoret Foto Supriya Melin Barnen Framför Allt nr

6 Örhängen i tre olika blå nyanser. BFA får egna smycken... Jag har tillverkat smycken i ungefär 3 år. Det hela började med att jag träffade en kvinna som skapade ett oerhört vackert halsband till mig som jag bar när jag gifte mig. Jag blev inspirerad och började sedan testa olika tekniker och fastnade i denna givande hobby. Att pärla ger mig en möjlighet att varva ner, koppla av och få utlopp för min kreativitet. I våras var jag och ca 140 andra kvinnor på en pärlträff. På dessa träffar får vi möjlighet att umgås, pärla och dessutom delta i olika tävlingar. En av vårens tävlingar hette ORD och där använde jag BFAs logga som bas och gjorde en pärlbroderad brosch av små pärlor och hängde fast en plexidel med ordet adoption. Jag vann första pris för denna brosch. När vi i juni åkte till Litauen för att hälsa på vår blivande son fick Asta, som är kontaktperson där, syn på denna brosch och vi började prata om smycket. Hon tyckte att jag skulle sälja sådana smycken och trodde att många skulle vara intresserade. Då väcktes idén om att göra något slags samarbete med BFA. Jag började fundera på vilken typ av smycke jag skulle kunna göra då just ett pärlbroderi tar ganska lång tid och kom att tänka på materialet plexi. Jag tog kontakt med Caraga.se och frågade om de kunde göra prov av loggan i lite olika storlekar. Jag blev otroligt nöjd med delarna och kontaktade BFA. Resultatet blev tre olika smycken; örhängen, pins och hänge som kan användes både som halsband eller som väskdekoration eller liknande. Loggan är i materialet plexi och övriga delar i äkta sterlingsilver, förutom stommen till pinsen som är i nickelfri silverfärgad metall. Jag har inrett en hörna här hemma där jag har alla mina pärlor, övriga material och verktyg och där sitter jag och arbetar med mina smycken när jag får en stund över. Att tillverka just de här smyckena har gett mig extra energi då jag vet att försäljningen kommer att generera pengar till den så viktiga biståndsverksamheten hos BFA. Text & foto Annica Schröder 6 Barnen Framför Allt nr

7 Namn: Annica Schröder Bor: villa i Upplands Väsby, Stockholm Familj; maken, hans 2 tonårssöner och vår gemensamma son på 4,5 som vi adopterade från Litauen i höstas Sysselsättning; föräldraledig från ordinarie jobbet som ekonomichef, tillverkar smycken på fritiden Foto Roger Schröder...äntligen, äntligen, äntligen När Annica berättade om sin tillverkning och visade sina smycken tyckte vi spontant att det var fantastiskt. För BFA var processen fram till beslutet att inleda samarbete om försäljningen främst en fråga om detta låg inom ramen för vår verksamhet, om det var rätt sätt att exponera vårt varumärke på. Vår logga kom till på 80-talet efter en tävling bland våra medlemmar. Under åren har vi fått mycket beröm för den. Att nu ånyo en medlem har kommit med ett förslag om vår logga tycker vi är väldigt roligt. BFA har som målsättning att ha en bred medlemsverksamhet som kan erbjuda utbildning, gemenskap och mycket annat för alla våra medlemmar. Engagemanget hos medlemmarna är då viktigt. Vi har tillsammans med Annica valt tre färger på smyckena. En stark blå färg, en mildare blå och slutligen en genomskinlig variant. Som ni ser på bilden är alla tre fina. Det finns halsband, örhängen och pins att sätta i kavajslaget eller i jackan. BFA kommer också att ge bort smyckena som presenter i samband med utlandsbesök eller i andra sammanhang. Den viktigaste komponenten i vårt beslut var dock att detta är en biståndsförsäljning. Överskottet går oavkortat till vår biståndsverksamhet och vi tackar Annica för hennes insats. Försäljningen kommer att ske via vår hemsida. Där finner ni priser och en beställningslista som ni kan skriva ut, fylla i och skicka till BFA. Samtidigt sätter ni in pengarna på vårt plusgiro. Annica skickar sedan smyckena till er inom två-tre veckor. Smyckena kommer också att finnas till försäljning på BFAs träffar, nu närmast vid julgransplundringen i Stockholm den 13 januari Text Eva Melin Barnen Framför Allt nr

8 Möte med Mrs Sood på ISSA:s kontor. Från vänster i bild: Felix och Mollie Westholm, David och Sara Bramstång, David Stadig samt Mrs Saroj Sood. I förgrunden Simon Stadig. Så äntligen var det dags! Vi, tre familjer, Bramstång, Stadig och Westholm hade under en lång tid pratat om att åka tillbaka till Indien tillsammans. Så slutligen bestämde vi under sommarträffen i Hällevik 2011 att det äntligen skulle bli av. Vi både träffades och hade många och långa telefonsamtal under planeringen av vår resa. Vi har fått mycket god och bra hjälp av Kajsa på Resebolaget i Halmstad, som varit en klippa vi alltid kunnat ringa när vi funderat på något. Det beslutades att vi skulle börja vår resa i Kovalam, Kerala i södra Indien. Efter en lång flygresa med en dags väntan i Delhi fortsatte vi fram på kvällen färden söderut mot Trivandrums flygplats. Under veckan i Kovalam hann vi med både sol, bad samt en del utflykter. Höjdpunkterna var naturligtvis backwater turen då vi färdades med flodbåtar genom Mangroveträsket ut mot där flod möter havet. En helt fantastisk tur, förbi massor av olika fågelarter, fiskar en och annan orm, samt människor som tvättade sina kläder och badade i floden. Till slut kom vi fram till en stor sandbank och på andra sidan sandbanken slog 3-4 meter höga vågor in från Indiska Oceanen, vi hörde ett dovt mullrande långt innan vi såg vad det var. Men så otroligt vackert! Vi var alla lite tagna av denna syn. En annan dag åkte vi till ett rehabiliteringscenter för elefanter. Där fick vi både hjälpa till med att tvätta, mata och rida på elefanterna. Efter ridturen gav man elefanten frukt och den väntade ivrigt på att få något! Vi hann även med en hel del shopping i små affärer på strandpromenaden i Kovalam, där det också fanns en hel del mysiga restauranger med mycket god mat. Veckan i Kovalam rusade på och så var det dags för avfärd mot Kolkata. Vi var alla spända av förväntan över att få träffa personalen och Mrs Sood på ISSA:s kontor, besöka Nava Jeevan och Nava Diganta. Kolkata är en stad som, även om allt kommer att ta lång tid, är under förändring. Mycket har hänt sedan vi alla tre familjerna var där sist. Det verkar som en del av befolkningen har fått det bättre och nya bostadsområden växer snabbt upp. En av dagarna besökte vi så Nava Diganta och Nava Jeevan, så klart! Vi började med en promenad från vårt hotell till ISSA:s kontor. Vi bodde bara två kvarter bort så det var jättebra att kunna ta sig dit själv. Från kontoret åkte vi så först till Nava Diganta. En biltur på nästan 1 ½ timme, på små och gropiga vägar. Till slut kom vi i alla fall fram, vi fick gå runt och se oss omkring i de olika salarna, och slutligen vara med när några av barnen hade en lektion med en helt underbar lärare! De skulle lära sig räkna till tio på engelska och de lyckades med bravur allihop! På Nava Digantas bottenvåning hade de lite försäljning av diverse saker så som lyktor, broderade dukar, kort m.m som barnen själva hade tillverkat. Naturligtvis handlade vi med oss en hel del saker. Färden fortsatte sedan mot Nava Jeevan, där Gauri och övrig personal mötte oss. Att få komma tillbaka till Nava Jeevan efter många år är otroligt stort! Inne på Nava Jeevan leker vi med barnen på bottenvåningen för att sedan efter en bra stund gå upp på övervåningen och se hur de allra minsta har det däruppe. Det blev en hel del kramar när vi lämnade samtidigt ett hopp om att få återvända så småningom. Vi var allihop så otroligt nöjda med besöket på Nava Jeevan, det betyder jätte mycket! 8 Barnen Framför Allt nr

9 Vill du hjälpa till? Besöket på Nava Jeevan var väldigt stort och känslomässigt starkt för oss allihop. Att få gå runt och se sig omkring och träffa alla barnen var skoj och hisnande så klart. Barnen ville naturligtvis leka med oss sitta i våra knän och bara vara nära. Det blev också ett mycket kärt återseende på personalen kände igen allas våra barn trots att så många år har gått. Nava Jeevan är i stort behov av reparationer både av byggnaden och inventarier, som gör att barnens liv på Nava Jeevan blir så tryggt och bra som det bara kan. Det kom ett mejl från ISSA till Nava Jeevans Vänner med en önskan om hjälp av akuta reparationer. Det som är mest brådskande just nu och som man behöver hjälp med är: Gatustånd fyllda med olika varor är en vanlig syn i Indien. Nästa dag gick helt åt till att shoppa! New Market som är en stor marknad inomhus med små och smala gångar och massor av människor ville vi alla besöka igen, och där tillbringade vi många timmar. Det blev åtskilliga smycken, kläder, sjalar, väskor och träelefanter i alla storlekar innan vi var färdiga. Sightseeing i den stora staden blev det också. Vi började med Kali Temple. En helig man guidade oss runt och vi blev välsignade vid en damm med vatten från den heliga floden Ganges. Efter det bar det av till Victoria Memorial. En lugn och skön oas mitt i storstadslarmet. Alla vi tre familjer väckte stor uppmärksamhet vart vi än gick och många var väldigt nyfikna och frågade om våra familjer. Vi fick alltid en positiv respons när de fick klart för sig att våra barn adopterats från Kolkata. När rundvandringen på Victoria Memorial var klar fortsatte turen mot Howrah Bridge, mest bara för att vi ville åka över den igen! Efter två helt fantastiska veckor i Indien är det så dags att börja packa väskorna (vilket inte var helt lätt med tanke på vad vi shoppat!) och bege oss hemåt igen. Nya vattenledningar Färdigställande av kök och badrum Ny varmvattenberedare Målningsarbeten Det är ett omfattande arbete som behöver göras och vi hoppas att Ni vill vara med och hjälpa till med detta. Små som stora gåvor är varmt välkomna och allt går oavkortat till Nava Jeevan. Nu till jul sänder Nava Jeevans Vänner på sedvanligt vis en slant till Nava Jeevan så barnen där får möjlighet till en lite festligare jul. Plusgirokontot för Nava Jeevans Vänner är: Tillsammans kan vi hjälpa! Vill du veta mer om Nava Jeevans Vänner kontakta oss då på följande mejladress: navajeevansvanner@telia.com Tack! Elisabeth Westholm, Ewa Bramstång Maria Jansson-Hedqvist, Ingrid Lindström Styrelsen för Nava Jeevans Vänner Vi har haft en helt underbar tid tillsammans och vi är så glada allihop över denna otroliga upplevelse och att vi fick möjlighet att göra resan tillsammans. Vi kan verkligen rekommenderaandra familjer som funderar på en resa tillbaka till barnens första land att åka tillsammans, då man får möjlighet att dela upplevelser höga som låga ihop. Text Elisabeth Westholm & Ewa Bramstång Foto Mathias Bramstång Barnen Framför Allt nr

10 Bolivia - ett land med Juicy fruit och muffins är läskande gott! Foto Francisca Herodes Vår resa började i La Paz. Att landa på en höjd av meter och se bergskedjan Anderna utanför flygplansfönstret är otroligt mäktigt. Det är också hisnande vackert att sedan ta taxin och blicka ut över Bolivias huvudstad La Paz, som ligger i en gryta mellan snöklädda bergstoppar. Det är nästan som man får nypa sig i skinnet. Vi har förberett oss för höjdsjukan, vi har hört att man kan bli väldigt sjuk. Luften känns tunn och när vi kommer till hotellet så känns det plötsligt som om man har blivit 90 år gammal när man skall ta sig upp för några simpla trappor. Hotellet är charmigt och i traditionell spansk kolonialstil med fantastisk personal som alltid ställer upp. Vi vilar ett par timmar och sedan anländer vår kontaktperson Vicky (Virginia Uribe Herbas), som har arbetat för BFA-A i fjorton år. Vicky är socialarbetare i botten och började arbeta på ett barnhem efter att hon hade avslutat studierna. Det är hon som arbetar för våra Boliviafamiljer och som har tagit hand om våra familjer när de har varit på plats i Bolivia, oavsett stad. Vicky är en klippa och en mycket erfaren och kompetent kvinna. Det känns härligt att äntligen få träffa henne, för Ann-Charlotte är det första gången och för Francisca är det ett kärt återseende. Syftet med BFAs resa till Bolivia är att följa upp de diskussioner som förts med Bolivia med anledning av ett förnyat adoptionsavtal. I fyra år har vi väntat på en förnyelse av avtalet och det var väsentligt att möta ansvariga myndigheter för att diskutera utsikterna för ett nytt avtal. Avsikten var också att besöka samtliga personer som är involverade i den bolivianska adoptionsprocessen samt barnhemmen. Dessutom arbetar BFA-bistånd med projekt i landet och utvärdering av bl.a. fadderprojekt stod på programmet, men även sökande efter nya lämpliga utvecklingsprojekt var en uppgift. Några timmar senare, omtumlade av höjden och tidsskillnaden har vi vårt första besök hos en domare, Dr Rada, som arbetar på Juzgado segundo del Menor (domstol som handlägger barnavårdsärenden, bl a adoptioner). Dr Rada berättar om sitt arbete i domstolen och säger att hon inte har några internationella adoptioner längre, eftersom avtalet för organisationerna har löpt ut och inga familjer har sina ansökningar kvar. När adoptionerna sätter igång igen, så berättar Dr Rada att det är bra om familjerna höjer åldern på sina medgivanden, då det också finns många barn som är lite äldre. En rimlig ålder på medgivandet torde i framtiden vara från 0-3 år. På eftermiddagen besöker vi ett av de barnhem som vi har fått barn från Hogar Carlos de Villegas. Barnhemmet är oerhört imponerande. När man går in, efter att ha öppnat grindarna, kliver man rakt in i en prunkande vacker trädgård. Barnhemmet drivs av nunnor och har funnits sedan Vi får träffa föreståndarinnan som inget hellre önskar än att adoptionerna kommer igång igen. Hon berättar att de har otroligt många barn på barnhemmet, ca 20-tal i späd ålder, men det finns också barn upp till 18 år som också går i skolan på barnhemmet. 10 Barnen Framför Allt nr

11 många ansikten Vi besöker även barnhemmet Virgen de Fatima som är ett statligt barnhem. Vi kommer in mitt i en lek med ballonger. Barnen är i cirka två till treårsåldern, och även på detta barnhem har man svårt att ta emot fler barn. Nationella adoptioner börjar bli mer och mer accepterat, men ändå finns det så många fler barn som behöver föräldrar. Under 2011 donerade två familjer som adopterat via BFA-A en summa till en statlig institution som arbetar med fysiskt och psykiskt funktionshindrade barn. Vi besöker denna enastående verksamhet som är skapad av ett team bestående av olika professioner allt från socialarbetare till läkare, psykologer, barnskötare och volontärer från världens alla hörn. Idén med verksamheten är att stimulera alla sinnen för att utveckla barnen och förbättra deras tillstånd. Med hjälp av donationen har man byggt upp ett antal multisensoriska rum som på olika sätt stimulerar syn, känsel, hörsel m.m. Resultaten är mycket goda från denna multisensoriska terapi och verksamheten har blivit känd över hela landet. På fredagen innan vår färd går vidare till Cochabamba har Vicky ordnat ett möte på Viceministeriet. Vi är alla pirriga inför mötet, och det känns nästan som man kan förstå hur familjerna kan känna sig inför en domstolsförhandling. Vi har båda förberett våra anföranden på spanska och väntar ivrigt på den kvinnliga viceministern Karina Markoni. När hon stiger in i rummet så vibrerar det i väggarna. Med sig har hon sitt team bestående av en psykolog och en doktor. Den stora frågan är hur det ser ut med avtalet. Detta var samma fråga som diskuterades för fyra år sedan när BFA-A var här senast. Viceministern Markoni berättar om den aktuella utvärderingen som har gjorts på alla de länder som samarbetar med Bolivia i adoptionsärenden, och att de nu är i slutfasen av allt förberedande arbete inför det nya avtalet. Det är troligt att det kan kommuniceras något om avtalet efter årsskiftet. för utvecklingssamarbetet med Bolivia och vi diskuterar möjliga samarbeten för BFA-bistånd att med andra givare, både statliga och ideella, stödja utvecklingsprojekt. När det handlar om de konsulära frågorna får vi veta att ambassaden inte utfärdar svenska pass åt de adopterade bolivianska barnen då sådan befogenhet saknas. Våra familjer får först utfärda ett bolivianskt pass åt barnet, trots att barnet automatiskt blir svensk medborgare när adoptionen är avslutad (enligt Haagkonventionen). Därefter får de uppsöka den danska ambassaden som ger barnet ett Schengenvisum så att de kan resa hem. Ann Stödberg poängterar också att det är viktigt att familjerna anmäler sig till den svenska ambassaden när de reser till Bolivia. Efteråt träffar vi också medarbetare på den danska ambassaden som berättar om hur proceduren ser ut med att hjälpa våra familjer med Schengenvisumet. Att flyga inrikes är billigt i Bolivia och tack och lov för det. Vi var inte ute efter något större äventyr som att färdas på de kända dödens vägar som slingrar sig farligt brant och smalt upp och ner i Bolivias berg. Att landa i Sucre var dock tillräckligt spännande då planet måste se till att hamna precis i luftfickan mellan två berg; Sica Sica och Churuquella. Det känns som om vingarna skrapar längsmed bergen. Flygplanen får inte flyga när det är mörkt eller när det är dåligt väder. Höjdsjukan lämnar oss ju längre ner vi kommer. Sucre ligger på ca meters höjd vilket också Cochabamba gör. BFA-A har inte haft några familjer för adoption i de här städerna, men planer har funnits och när avtalet är klart och påskrivet räknar vi med att kunna skicka nya familjers handlingar till Sucre och Cochabamba. Båda städerna är charmiga på olika sätt, Cochabamba med cirka invånare och Sucre, den vita staden med bara ca invånare. I båda städerna besökte vi domarna som arbetar med adoptionsärenden samt träffade vår kontaktperson i Sucre som arbetar som advokat. Återigen när vi besöker ett par barnhem ser vi samma situation som i La Paz - barnhemmen är överfulla av barn som behöver familjer. Den svenska ambassaden ligger mitt i centrum av La Paz och öppnade Ambassaden har fokus på den politiska dialogen och utvecklingssamarbete och vi får träffa Ann Stödberg som är chef för utvecklingssamarbetet med Bolivia. Vi får veta mer om Sveriges samarbetsstrategi Den här pojken som är autistisk har gjort fantastiska framsteg det senaste året tack vare den multisensoriska metoden. Foto Ann-Charlotte Särnbratt Barnen Framför Allt nr

12 Vi reser vidare till Santa Cruz. Från snöklädda bergstoppar kommer vi till ett tropiskt, prunkande land. Är det verkligen Bolivia detta också? Det är svårt att förstå hur klimatet, höjderna och naturen kan förändras så. Vilket imponerande land, en så stor variation med en otroligt vacker natur. Vi åker till en 18 vånings skyskrapa för att träffa domaren Sonia Barron (Juzgado Tercero del Menor). Vi får stå i kö för att ta hissen upp till våning elva. Man får plats väldigt många i en hiss, men som tur är finns det en kille som arbetar som hissvakt och säger stopp innan det blir för mycket. Det är varmt men besöket hos domaren är intressant som alla besök är. Självklart hoppas man även här på att saker och ting ska komma igång så att barn kan få en familj. Vi spenderar två dagar i Santa Cruz och hinner med besök på tre olika välskötta barnhem, Hogar San Lorenzo, Hogar La Esperanza och Hogar Virgen de Fátima. På ett av de tre barnhemmen har vi endast fadderverksamhet och på vår resa har vi träffat nästan samtliga cirka 43 fadderbarn BFA förmedlat kontakt till i Bolivia. Fadderverksamheten fungerar bra och vi förstår att de medel som skickats till respektive barn, både i Santa Cruz och i La Paz, går till deras behov. Åter på hotellet skakar vi av oss dammet från Santa Cruz gator. De är fuktigt och varmt, fattigt och rikt. Vi reflekterar över de grova skillnaderna men är glada över att våra familjer framöver kan få möjlighet att bo på ett paradislikt hotell och få rå om varandra under palmer och vid poolkanten. Vi lämnar Bolivia uppfyllda av intryck och fascination över ett land som visat så mycket olika kulturer, folkslag, språk och natur. Vi håller nu alla våra tummar för att det snarast blir ett nytt avtal så att fler barn kan få familjer och fler familjer kan få möta detta land! Text Ann-Charlotte Särnbratt, ansvarig för adoptioner från Bolivia, BFA-A Francisca Herodes, Styrelseledamot BFA, adopterat 2009 från Santa Cruz, Bolivia Vår kontaktperson Virgina (Vicky) Uribe Herbas som har arbetat för BFA-A i fjorton år. Foto Francisca Herodes Fakta om Bolivia Officiellt namn: Huvudstad med antal invånare: Antal invånare: Yta: Statsskick: Statschef: Folkgrupper: Språk: Religion: Estado Plurinacional de Bolivia/Den mångnationella staten Bolivia Sucre och La Paz (uppskattning 2010, Sucre är formell huvudstad; La Paz är administrativ huvudstad) (2008) km² republik, enhetsstat president Evo Morales urfolk ca 60 %, mestiser ca 30 %, vita ca 10 % officiella språk är spanska samt de dominerande indianspråken aymara och quechua Katolicism, olika frikyrkoförbund traditionella inhemska religioner Flicka på barnhem i La Paz, Bolivia Foto Francisca Herodes Viktigaste exportvaror: Källa: Svenska ambassaden i Bolivia olja, naturgas, sojabönor, zink, guld 12 Barnen Framför Allt nr

13 Barnen Framför Allt 5,94 Varsågod, extra förmånlig ränta för dig Som medlem i Barnen Framför Allt kan du låna från upp till kronor till en rörlig ränta på, procent. Välj själv om du vill bli av med dyra smålån, åka på drömresa eller renovera köket. Ingen säkerhet behövs och inga avgifter finns. Du kan när som helst lösa lånet utan extra kostnad. Om den rörliga årsräntan är, procent, blir den effektiva räntan, procent för ett annuitetslån på kronor upplagt på år. Det totala beloppet att betala, under förutsättning att räntan är oförändrad, blir kronor och din månadskostnad blir kronor. Årsränta per - -. Gör så här för att ansöka om medlemslån seb.se/medlemslan. seb.se/medlemslan Barnen Framför Allt nr

14 Anna, vid datorn där spåren började, Weronika och Karl Resan tillbaka I reportage och TV-program berättas ofta historier om adopterade som söker sina rötter. Det här är berättelsen om Karl som inte sökte sina rötter utan i stället blev eftersökt - och funnen. Mirek föddes i byn Borzym i norra Polen för tjugofem år sedan. Han var yngst av sju syskon. Redan när han var 1½ år gammal dog mamman och syskonen splittrades. De två yngsta placerades på barnhem och fyra bröder, 7, 10, 12 och 16 år gamla fick tillfälliga hem på olika håll medan de gick i skolan. Den äldsta i skaran, Anna som ännu inte fyllt arton år, kämpade för att hålla ihop familjen så gott det gick för att bröderna skulle kunde komma hem under helger och lov, men snart gifte hon sig och fick egna barn som tog all tid. Samma år som Anna fick sitt andra barn, 1991, försvann hennes två yngsta syskon från barnhemmet. Systern Weronika, 6 år, var utvecklingsstörd och flyttades till en institution i en större stad där Anna efter en tid spårade upp henne. Lillebror Mirek adopterades bort till oss i Sverige och ända sedan den dagen sökte Anna efter sin bror. Ingen trodde att hon skulle lyckas, man sa till henne att det var omöjligt att hitta honom. Många sa också att hon skulle bli besviken även om hon spårade upp honom, att han inte skulle vilja kännas vid sin bakgrund, kanske inte ens veta att han var adopterad. Trots allt motstånd från omgivningen gav Anna aldrig upp hoppet om att någon gång finna sin bror. Med tillgången till internet ökade hoppet och sökandet fick ny fart. Det blev många sena nätter för Anna på olika sidor för kontaktsökande men till sist, i december 2011 fick hon lön för mödan. Hon hittade ett spår som ledde till Sverige, till Landskrona och äntligen, efter tjugoett år av letande hittade Anna sin lillebror Mirek. En dag i december kom Karl - som är Mireks svenska namn - och berättade för mig att en kvinna ringt honom och förhört sig om hon fick ställa några frågor om hans bakgrund. Kvinnan hade frågat var han var född, förmodligen för att försäkra sig om att han visste om att han var adopterad. Hon hade även frågat om han kände till att han hade syskon vilket han gjorde. Fick hans syster Anna ta kontakt med honom? Det gick några dagar och vi pratade om samtalet och om Anna. Hur gammal kunde hon vara? Bodde hon kvar på födelseorten? Hade hon familj? Hade hon fått ett bra liv? Det var många frågor som snart skulle få svar, för en dag kom en vänförfrågan från Anna Facebook!. Det var omtumlande att sitta vid datorn och ha Karls syster Anna bara ett klick bort. För att inte tala om att få hennes berättelse, även om den var i små bitar och inte alltid korrekt översatt. Att få veta detaljer om hur det var när Karl föddes, när han kom till barnhemmet, om föräldrarna och om de andra syskonen. Det var stort! Svårt att greppa. Omöjligt att ta in. Med tiden fick vi bilder och översättningshjälp och det blev lite mindre overkligt men fortfarande lika ofattbart stort. Många pusselbitar föll på plats medan vi utväxlade mail och facbook-konversationer. En av de saker vi funderat och spekulerat över många gånger genom åren var om det kunde ha funnits ett äldre syskon som gett Karl trygghet och kärlek. Någon som fungerat som anknytningsperson åt sin mycket för tidigt födde lillebror. Vi hade alltid trott att det måste ha funnits någon, han hade ju haft förmågan att 14 Barnen Framför Allt nr

15 knyta nya band till sin nya familj, till oss, men nu fick vi det bekräftat. Anna hade varit som en mamma åt sina bägge yngsta syskon i stort sett sedan de föddes. Tack vare Anna hade de, trots svåra förhållanden, fått en så bra start i livet som omständigheterna medgav. Något vi kunde bygga vidare på när vi flera år sedan hämtade Karl på barnhemmet. Tacksamheten mot Anna är enorm. I juni månad i år fyllde Karl 25 och en resa till Polen blev hans födelsedagspresent. Anna och hennes familj bodde i en liten by ett par hundra invånare och när vi sökte oss fram längs bygatan hittade vi snart deras prydliga lilla hus. En man kom ut på trottoaren och vinkade åt oss. Vi kände genast igen honom från bilderna på Facebook, det var Karls bror Grzesiek och strax mötte oss även systrarna Anna och Weronika. Äntligen fick jag träffa henne, hon som tagit hand om och gett sin bror, vår son, så mycket. Hon som aldrig gett upp sökandet och som vågat fortsätta ha hoppet kvar om att hon en dag skulle hitta honom. En stark, varm och modig kvinna! Detta första möte blev förstås både känslosamt och tårfyllt och många tankar snurrade. Det kändes på samma gång väldigt overkligt och väldigt självklart. Nästan som när vi träffade Karl första gången, overkligt och självklart på samma gång och fullt med känslor som bubblade. Förutom syskonen fanns också deras familjer med och välkomnade oss. Vi blev inbjudna till ett dukat bord som dignade av mat och kakor, allt hemlagat förstås, men vi förmådde inte göra det rättvisa, vi var allt för tagna av situationen. Karl fick berätta om sin uppväxt och hur hans liv såg ut och Anna kunde med egna ögon se att han hade fått det bra. Det märktes att det var en stor lättnad för henne. Hon hade varit tvungen att acceptera att han placerades på barnhem, men i tankarna hade hon aldrig lämnat honom. Hennes tacksamhet och faktiskt också förvåning - över att Karl kände till all information om sin bakgrund gick inte att ta miste på. Vi stannade hela dagen och fick se var Karl och de andra syskonen var födda, kyrkogården där modern låg begravd och mycket annat. Överallt möttes vi förstås - av nyfikenhet och intresse men framför allt av stor värme från alla vi träffade och vi träffade många för under dagen dök det upp en hel massa kusiner, mostrar, farbröder och andra släktingar! Efter en dag som fullständigt svämmat över av intryck och känslor lämnade vi till sist Borzym. En oväntad känsla infann sig när vi satt i bilen. Jag kände ett stort lugn och en känsla av trygghet i att det nu finns ett någonstans där Karl för alltid hör till. Den dagen vi inte finns skulle han förut ha blivit utan någon länk till sitt förflutna, men inte nu längre. Nu har han Anna och hennes familj och flera andra syskon och släktingar för vilka han betyder något, där han faktiskt har en tillhörighet. Det känns oerhört skönt att veta! Med oss på resan var kompisen Jesper, även han adopterad från samma barnhem, och hans mamma. Resan var förstås en speciell upplevelse även för dem och de var ett stort stöd. Att ha någon jämnårig att dela upplevelser med är värdefullt och det hjälper till att göra dem lite mera verkliga. Sedan vi kom hem har vi fortsatt att hålla kontakt med syskonen i Polen och i vinter ska Anna läsa engelska för att vi ska kunna prata utan hjälp av tolk nästa gång vi träffas. Det finns fortfarande många frågor som väntar på att få svar. Text Katarina Wittgard Foto Jesper Gutke Karl och Anna, äntligen återförenade Katarina med Karl och Weronika, syskonen träffas igen efter mer än tjugo år. Barnen Framför Allt nr

16 Våra bästa adoptionsminnen Våra bästa adoptionsminnen är en artikelserie i BFA-tidningen som handlar om adoptivföräldrars roliga och lärorika minnen från åren med sina små och stora adoptivbarn. En adoption för med sig många nya upplevelser och tankar som i framtiden blir till minnesvärda och roliga historier. Dessa kan ni dela med andra här i tidningen. Skicka dem till redaktion@bfa.se så får vi glädjas, lära och minnas tillsammans. Inskickat av Anna Söderström som, tillsammans med sin man, adopterat en pojke från Bolivia. Språkförvirring Vi reste till Bolivia med en veckas varsel när vi skulle hämta vår son, och eftersom det pågick en stor internationell konferens i Santa Cruz var det svårt att hitta hotellrum. Vi blev inbokade ett par dygn på ett motell som i alla fall hade lediga rum. Motellet problem med elen så att glödlamporna i rummet gick sönder en efter en. Efter någon dag var det rätt så mörkt i rummet, så vi försökte förklara på engelska för receptionisten att vi behövde få lamporna fixade. Si, si sa receptionisten, men inga lampor byttes. Nästa dag provade vi igen, och det var tydligt att ingen i personalen förstod engelska och vi kunde ingen spanska alls. Men skam den som ger sig, vi tog hjälp av Googles översättningsfunktion och knappade in det vi ville ha sagt och skrev ned den spanska översättningen på en lapp. Vi lämnade lappen till receptionisten, som började skratta hysteriskt när hon läste den. Hon visade lappen för sina kollegor, som också började skratta. Väl tillbaka på rummet, provade vi att översätta den spanska meningen åt andra hållet och fick följande svar: Lökarna i taket har brustit, kan ni byta ut dem. Hur som helst, lamporna blev bytta efter detta. Bagageregler När vi skulle resa hem från Bolivia, en resa som tar runt 30 timmar, reste vi första sträckan med ett lokalt flygbolag som bara tillät ett handbagage per vuxen. Vi hade packat mat, blöjor, extrakläder, extra mat och allt man kan tänkas behöva om man skulle råka missa något av flygbenen, och hade totalt två sprängfyllda kabinväskor och en paraplyvagn. Medan vi satt och väntade vid gaten kom en kvinna från flygbolaget fram till oss och förklarade att vi var tvungna att checka in antigen en av väskorna eller paraplyvagnen. Vi försökte en lång stund övertyga henne om att vi hade en jättelång resa och att vi behövde båda väskorna och vagnen. Men hon vidhöll att något måste checkas in, så var reglerna. Till slut gav min make upp, och la huvudet på sned och sa: Snälla, snälla, snälla... kan vi inte få ta med dem? Titta på den här lille pojken, vill du beröva honom maten, blöjorna eller chansen att sova i vagnen på vår 30 timmars resa? Sonen passade på att jollra lite och tittade storögt på kvinnan, som smälte. Vi fick ta med allt ombord! Santa Cruz Januari Stolt mor och son med det efterlängtade Bolivianska passet. Foto Jonas Engström 16 Barnen Framför Allt nr

17 Ett mellanrum av trots I juni i år kom det efterlängtade telefonsamtalet från BFA! Oj, världen vändes upp och ner och bara några veckor senare skulle vi ner till Tjeckien för att träffa vår lille pojke Patrik, tre år och tre månader. Patrik har bott på barnhem sedan han var fem dagar och hade aldrig haft besök tidigare. Så det var en stor dag för honom, när två okända människor kom för att hälsa på. Det går inte att beskriva känslan av att se sitt barn för första gången. Det går egentligen inte att föreställa sig det heller. För mig var det väldigt känslosamt redan innan vi åkte. Jag kommer ihåg dagarna hemma där jag började gråta bara jag tänkte på första mötet. Jag var säker på att tappa masken och det oroade mig. Får man gråta? Tänk om han blir rädd eller inte vill ha oss? Väl i Tjeckien fick vi träffa en psykolog från myndigheten som också var med på vårt första möte med Patrik. Han förberedde oss på den eventuella mentala anspänning det kunde bli att träffa Patrik och komma till barnhemmet och se alla andra barn. Men han gav oss rådet att vara oss själva och bete oss naturligt. Han berättade också att vi skulle prata svenska med Patrik och sätta gränser från början. Patrik fick veta en halvtimme innan att han skulle få besök. De sa att han blev förväntansfull och glad och undrade vilka det var som skulle komma. Efter mötet med barnhemspersonalen lotsades vi upp i den stora byggnaden. Vi gick genom en korridor med barn sittandes på en låg bänk, de höll på att ta på sina skor. Plötsligt stod vi i ett rum och en liten, liten pojke knuffades fram av en kvinna så att vi fick se honom. Han tittade storögt på oss, utan att röra en min. Jag satte mig ner hos honom och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Vad annorlunda han ser ut tänkte jag. Jag kände inte igen honom från fotografierna. Sakta, sakta rann en tår ner för kinden på Patrik, han som hade blivit lite rädd av all uppståndelse. Men vi gick in i ett annat rum där det var lite lugnare. Patrik, min man, jag och några personer från barnhemmet som stöd. Vi hade fått tipset att ha med oss såpbubblor och det blev isbrytaren. Efter tio minuter gick de andra vuxna ut och vi var själva med Patrik i två timmar. Bland annat satt han i mitt knä och tittade i en bok. Allt gick bra. Vi fick hyra en lägenhet på barnhemsområdet och redan dag tre flyttade Patrik över till oss. Anknytningen gick över förväntan, han accepterade oss från första början. Visst reagerade han på den nya situationen, kunde bli arg, få mindre utbrott, men det märktes tydligt att han ville göra gott och att vi skulle tycka om honom. Min man och jag satt varje kväll när Patrik hade somnat och planerade hur vi skulle lägga upp nästa dag. Vi ville ju att han skulle få skratta och vara glad, känna gemenskap och trygghet med oss. Vi pratade med honom i enkla meningar för att underlätta kommunikationen, Patrik äta, Patrik sova, Patrik bada. Vi gick i takt alla tre när vi var ute i barnhemsparken och trallade på samma melodi. Vi lärde honom tummen upp och high five. Vi bekräftade honom ofta med bra, duktig, när han hade förstått vad vi menade. Vi spelade på trummor tillsammans och sjöng Sjörövar- Fabbe. Patrik tycker om musik, så det blev en bra sammansvetsande aktivitet. Efter två veckor flög vi hem till Sverige. Det var så skönt att komma hem till sin vanliga miljö, börja slappna av lite och visa Patrik våra katter och hönor och grannens traktor. Även hemma kom en reaktion från Patrik. Lite samma som innan, han kunde bli arg och lite aggressiv. Psykologen i Tjeckien hade berättat att han nog kommer att reagera, men att det inte hade med oss att göra, utan miljöombytet. Efter fjorton dagar försvann hans arghet och övergick till mer normalt treårs trots och efter fjorton dagar började min man arbeta igen. Ja just det, trotsåldern, den hade vi inte riktigt tänkt på. Och inte heller vår anknytning till Patrik. Det pratas ju så mycket om att barnet ska knyta an till föräldrarna och hela tiden i Tjeckien och även när vi kom hem, var vi fokuserade på Patriks anknytning till oss. Vi hade fått rådet att inte träffa folk den första tiden hemma, begränsa Patriks utrymme i huset, allt för att minska hans nya intryck. Dagarna blev ganska isolerade för Patrik och mig och treårstrotsen gjorde sig hörd med nej, nej, nej! per halvtimme, ibland hela dagar. Det tog mycket energi att försöka tänka ut hur jag skulle lösa olika situationer, när han inte ville äta, inte sitta på pottan, inte bada, inte klä på sig och så vidare. Trotsen skapade sakta ett mellanrum mellan mig och Patrik. Jag började glida från honom. Vissa dagar var riktigt jobbiga. I allt ståhej hade jag åsidosatt min egen anknytningsprocess. Min man blev orolig när jag berättade för honom hur jag kände. Som tur var kunde jag ändå se på det med lite distans och insåg att jag måste närma mig Patrik igen, så hans trots inte färgade mina känslor för mycket. Små, små steg, krama honom oftare, ligga nära honom när han skulle somna och ibland tänka på den där lille killen som jag såg för första gången på barnhemmet. Där hade jag en bra känsla, där berörde han mig. Nu har vi varit hemma i fem månader. Mitt mellanrum till Patrik gick över efter några veckor, en tid fylld av dåligt samvete, oro, sorg och skam. I efterhand kan jag tycka att jag kanske varit lite naiv. Hade trott att när vi äntligen får barn så blir hela tillvaron euforisk! Men det måste få ta lite tid att lära känna en ny individ, att bygga en ny familj, att svetsas samman. Det finns fortfarande dagar då jag tycker att han är jobbig, men för mig är han den finaste som finns och jag älskar honom. Jag är en stolt mamma till en fantastisk liten kille på tre år, som är charmig, duktig, social och snäll. Vi är så oerhört tacksamma att vi har fått just Patrik, att vi har fått förmånen att följa honom under hans uppväxt och varje dag har blivit att upptäcka världen på nytt. Text & foto Eleonore Nilsson Odén Barnen Framför Allt nr

18 Del 2 Alltid med barnet i fokus! I förra numret av BFA-tidningen kunde man läsa om vilken hjälp man kan få som adoptivfamilj om man bor i Göteborg. Nu fortsätter vi vårt försök att presentera olika verksamheter som erbjuder stöd, utbildning och aktiviteter för adopterade och deras föräldrar. Turen har kommit till Stockholm. Vi har kikat närmare på tre olika men sammanlänkade enheter, Kunskapscentrum, öppen pedagogisk verksamhet Spira (tillsammans utgör dessa två resurscentrum för adopterade och deras familjer) och Duvnäs familjestöd. Dessa verksamheter är riktade till familjer som bor i Stockholms stad. Förhoppningsvis kan den kunskap och erfarenhet som finns i dessa verksamheter inspirera till fler aktiviteter och stödfunktioner för adoptivfamiljer. Text & foto Sofia Norström Vi ser oss som informationsspridare Kunskapscentrum är en del av Socialförvaltningen i Stockholms stad. Tillsammans med den öppna pedagogiska verksamheten Spira och den obligatoriska föräldrautbildningen (FIA) utgör de resurscentrum för adopterade och deras familjer. Verksamheten har varit igång sedan Här arbetar samordnarna Birgitta Kjellin och Riikka Norrbacka Landsberg. Både är utbildade socionomer. De ansvarar för kunskapsspridning. Vi ses i socialförvaltningens lokaler där Birgitta och Riikka har sin arbetsplats. De är dock inte alltid där eftersom de även gör besök på olika arbetsplatser och hos olika experter inom adoption. Genom besöken kan de utbyta information och knyta kontakter. Riikka besöker Spira en gång i veckan. På Spira kan kunskapscentrum nå ut med information om aktuella föreläsningar, samtalsgrupper och liknande. De får också en möjlighet att ta del av adoptivfamiljers tankar och funderingar. Det är viktigt för att snappa upp läget, säger Riikka. Kunskapscentrums huvuduppgift är att arbeta centralt med adoptionsfrågor. De ska sedan nå ut med information och kunskap till alla andra som arbetar med adoptivfamiljer i Stockholms stad. Birgitta berättar att de bland andra möter familjerättssekreterare, förskolor, skolor och handläggare för barn och ungdom inom socialtjänsten. Varje termin erbjuder kunskapscentrum en mängd olika föreläsningar. Vissa är riktade till specifika yrkesgrupper (förskolelärare, skolpersonal etc.) andra är riktade till föräldrar. Under hösten har föreläsningarna handlat om bland annat diagnoser och språkutveckling. Föräldrar har erbjudits författarkvällar med Mary Juusela och Dan Höjer. Varje termin ordnas också flera samtalsgrupper i samarbete med Duvnäs familjestöd. Föräldrar får vid dessa tillfällen möjlighet att utbyta tankar och erfarenheter. Tillsammans med MIA (Myndighet för internationella adoptionsfrågor) har kunskapscentrum även ordnat föreläsning för BVC. Under våren kommer föreläsningarna att handla mycket om tonåringar. Målgruppen för föreläsningarna är bland annat ungdomsmottagningar. Intresset för kunskapscentrums föreläsningar är stort, från föräldrar, olika yrkesgrupper och andra kommuner. Vi ser oss som informationspridare, säger Riikka. Förutom det som beskrivits ovan kan man hitta en hel del information på Stockholms stads hemsida. Här kan alla hämta broschyrer och informationsblad oavsett var man bor i landet. På hemsidan kan man också hitta en Råd och stödlista med psykologer, terapeuter och konsulter som har kunskap om adoption. Föräldrar, vuxna adopterade, olika yrkesgrupper m.fl. kan kontakta Birgitta och Riikka om de har adoptionsrelaterade frågor. Man kan också komma med förslag på olika teman som man tycker att kunskapscentrum borde ta upp. Avslutningsvis vill Birgitta och Riikka gärna uppmana adoptivföräldrar att inte tveka att kontakta kunskapscentrum om de har några frågor eller funderingar kring sitt barn, sitt föräldraskap eller andra adoptionsrelaterade frågor. Efter lunchen på Spira får Madeleine en puss av dottern Selma. 18 Barnen Framför Allt nr

19 Vi jobbar med föräldrarna för att nå fram till barnen Några veckor i juni och augusti håller den öppna pedagogiska verksamheten, Spira till på Långholmen i Stockholm. Verksamheten flyttar ut i naturen. Det är samma Bella Ronnehed och Helene Jonsson som arbetar, sångstunden ljuder och känslan av samhörighet med andra föräldrar och barn infinner sig som vanligt. Den största skillnaden är kanske att barn och föräldrar grillar korv till lunch istället för att värma matlådor i mikron. Under resten av året finns Spira på Skånegatan i Stockholm. Lokalerna är stora och ljusa. De är anpassade efter verksamheten och här finns allt från pysselverkstad och rörelserum till vilrum och läshörna. Den naturliga samlingsplatsen är ett stort kök där föräldrar och barn äter lunch och kan avnjuta Helenes kanelbullar. En dag i början av sommaren fick jag möjlighet att prata om verksamheten med Bella och Helene. Bella berättar att Spira är en klassisk pedagogisk verksamhet, men som riktar sig speciellt till adoptivfamiljer. Förskolan drivs av Södermalms stadsdelsförvaltning på uppdrag av socialtjänstförvaltningen. Spira har funnits i den form den har idag sedan 2006 och var från början ett initiativ av Adoptionscentrum. Då drevs verksamheten från år till år och AC fick kontinuerligt äska pengar hos stadsdelsförvaltningen för att hålla Spira igång. Nu är det på fast basis vilken är skönt för både familjer och personal. Det finns inga tecken på att verksamheten ska läggas ner utan Spira kan fortsätta sin verksamhet tillsvidare. Spira riktar sig till familjer som bor i Stockholms stad. Intresset för verksamheten är stort. Under förra året var över 100 barn inskrivna. Spira är öppet fyra dagar i veckan för adopterade barn, men man försöker att ha vissa tider som är vikta för nyhemkomna barn och tider för familjer med äldre barn. Tiderna varierar från termin till termin och man försöker att tillgodose familjernas önskningar kring detta. Självklart kan man inte ordna så att alla blir helt nöjda men man försöker. Genom att ibland avgränsa gruppen kan man anpassa innehållet i verksamheten. Barn i olika åldrar har olika behov. Föräldrar i liknande situation får möjlighet att träffas och utbyta tankar och erfarenheter. Det viktigaste med spira är trivseln säger Bella. Man ska tycka om att komma till Spira oavsett om man vill prata om adoption eller inte. Man kan välja att samtala och ställa frågor och få vägledning om man vill. Bella berättar att många frågeställningar handlar generellt om barns utveckling medan andra är mer adoptionsspecifika som t.ex. anknytning och inskolning i förskola. Bella och Helene understryker hur viktigt det är att föräldrar ser barnens framsteg även då framstegen kan verka små! De vill tydliggöra för föräldrarna hur bra de är och hur mycket viktigt de gör! På Spira är det tillåtet att prata om det fantastiska i att bli förälder men det är också ok att prata om allt som är jobbigt och svårt. Hur förberedd man än tror att man är så vet man inte hur man kommer att reagera och agera när barnet äntligen är hemma. Vi jobbar med föräldrarna för att nå fram till barnen berättar Bella. Personalen har fått erfarenhet och kunskap om adoption under arbetets gång. De hade ingen specifik utbildning kring adopterade barn då de började arbeta på Spira. Under åren har de gått den obligatoriska föräldrautbildningen och alla kurser om anknytning och annat adoptionsrelaterat de kommit över. Den främsta utbildningen anser de sig ha fått genom alla kontakter de haft med adopterade och deras föräldrar genom åren. Bella, Helene och den pedagogiska chefen för Spira, Lotta Rajalin anser att det är viktigt att sprida den kunskap som de lyckats samla på sig. Därför föreläser de också för andra pedagoger i förskolan. De samarbetar med andra instanser, organisationer och verksamheter. De för en kontinuerlig dialog med MIA (Myndighet för internationella adoptionsfrågor). Då får Spiras personal en möjlighet att fungera som örat mot marken. De kan berätta vilka behov som de ser finns och vad som behöver förbättras i form av information och stöd till adoptivfamiljerna. Via kunskapscentrum blir Spira inbjuden till de olika adoptionsorganisationerna. Även här får Bella och Helene en möjlighet att påverka och informera om vad de hör att föräldrar reagerar på. Spira tar gärna emot besök från yrkesgrupper eller instanser som möter adopterade i sin vardag. BVC, andra förskolor, habilitering mm har möjlighet att ta del av den erfarenhet och kunskap som finns här. Bella berättar att detta förändrats sedan starten. Förut var vi bara en liten prick på kartan men nu har vi kunnat öppna upp mycket mer, och är mer måna om att sprida kunskapen. Vi ser det som en av våra grundläggande uppgifter. På frågan om detta också kan ha att göra med att barnen som kommer till Sverige idag generellt är äldre än tidigare svarar Bella att de absolut upplever det så. Det är färre barn som kommer nu men barnen har mer med sig. Det krävs större resurser av samhället, för att barnen ska få det som de har rätt till. Bella och Helene är eniga om att det bästa med att arbeta på Spira är att möta människor då de precis blivit familj, ofta efter en lång, lång väntan. Att se barnens otroliga utveckling, vad de går igenom och vilken styrka de har är så givande. Både Bella och Helene tycker att det är spännande att se hur olika alla är. Man pratar inte så ofta om personlighet men det påverkar verkligen hur väl man klarar så stora omställningar i livet Nellie och hennes mamma Mitra passar på att sjunga lite för Bella och Helene! Sångstunden är populär både hos föräldrar och hos barn. Den ger mersmak! Barnen Framför Allt nr

20 Del 2 Många tycker att det känns som en fristad att komma hit Duvnäs familjestöd är en verksamhet som finansieras av Stockholms stad. Verksamheten vänder sig bland annat till familjer med adopterade barn i förskoleåldern. Här arbetar fyra familjebehandlare med olika bakgrund. De har grundutbildningar som socialpedagog, bildterapeut och psykolog samt vidareutbildningar inom familjeterapi, spädbarnsmassage och Marte Meo. Verksamheten ligger i Bredäng, en närförort till Stockholm. Det första som slår en då man besöker Duvnäs är att det, på utsidan, ser ut som vilken förskola som helst. Gården är inbjudande med lekplats, buskar och träd. Även på insidan påminner Duvnäs om en förskola men lokalerna är mer hemlikt inredda. Det är rymligt med flera lekrum, rum för olika former av möten och kök. En av dem som arbetar på Duvnäs är Anita Fryklund. Vi ses en fredagseftermiddag i Bredäng. Anita berättar att man kan kontakta Duvnäs av olika anledningar. Det behöver inte vara så stort. Ibland behöver man bara få bekräftelse på att man gör rätt, är på banan. I andra fall kan man ha större bekymmer. Anita berättar att familjer kan ha funderingar kring rutiner i vardagen som sovtider och matsituationer. De kan också oroa sig för anknytningen. Har den kommit igång? Är det något som hindrar (kan vara både från barn och från förälders sida)? Många familjer har tankar kring beteende. Varför gör barnet si eller så? Hur hanterar man känslor av ilska eller sorg hos sitt barn? Personalen på Duvnäs kan också få frågor om när barnet är redo för att resa bort, ha barnvakt o.s.v. Ibland kan familjer behöva hjälp då de välkomnar syskon till familjen. Anita berättar att par som adopterar kan upptäcka att relationen förändras när man skaffar barn. Man kan uppleva att man plötsligt inte är så överens om allt som man tidigare trott. Föräldraskapet kanske inte blev som man trodde innan. Den ena föräldern kanske knyter an till barnet men inte den andre. Kanske föredrar barnet den ena föräldern. En förälder kan oroa sig för t.ex. barnets beteende medan den andra inte gör det. Duvnäs kan då stötta och se situationen ur barnets perspektiv och som förälder ges man möjlighet att prata om sina egna känslor. Ensamstående föräldrar kan behöva hjälp, då ett nätverk som tidigare fanns inte längre är tillgängligt, då barnet är hemma. Som ensam förälder kan brist på sömn och avlastning göra att man känner sig på gränsen till utbränd. Som ensamstående får man ofta adoptera ett lite äldre barn eller ett barn med särskilda behov. Ibland kan detta vara svårare än man var beredd på. Det är inte bara då barnet är nyfått som man kan behöva stöd. Problem kan dyka upp senare. Barnet går igenom olika utvecklingsfaser. Det händer att familjer hör av sig igen. Om familjen söker stöd i olika faser över tid så får de det. Hittills har Duvnäs haft möjlighet att ta emot alla som sökt hjälp. Det tycker Anita känns bra. De har inte behövt ställa familjer i kö. Det är viktigt att man inte förlorar någon tid då man behöver hjälp. Detta är speciellt viktigt för adoptivfamiljer, säger Anita. Sökvägarna till Duvnäs är många. Man kan hitta hit på nätet eller genom Stockholms stad. Många blir tipsade om Duvnäs genom Spira, resurscentrum, sin utredare på familjerätten eller av en annan adoptivfamilj. Man behöver ingen remis eller dylikt utan det är bara att ringa eller mejla. Det är viktigt att veta att man kan vara anonym om man vill, säger Anita. Ibland kan det kännas lättare då. Hur kontakten med Duvnäs ser ut beror på vad familjen känner att de vill ha hjälp med. För vissa räcker ett telefonsamtal medan andra kommer regelbundet under ett år eller två. Många kommer ett par gånger. Det är familjen som bestämmer när det är dags att avsluta besöken. Man får vara kvar så länge man känner att man behöver stöd av Duvnäs. Familjerna ges stöd individuellt efter önskemål och behov. Vid alla besökstillfällen på Duvnäs träffar familjen sin familjebehandlare enskilt. Det finns inga gruppsamtal eller liknande på Duvnäs men i samarbete med kunskapscentrum och Spira erbjuds gruppsamtal som personalen på Duvnäs ofta leder. Här kan föräldrar få tillfälle att dela erfarenheter, tankar och funderingar. Om familjen skulle behöva ytterligare hjälp kan Duvnäs ge tips och råd om hur man går vidare för att få en kontakt hos t.ex. BUP eller logoped. Oftast består ett besök hos Duvnäs av att föräldern/föräldrarna leker med sitt barn. Familjebehandlaren deltar men håller sig i bakgrunden för att inte störa samspelet mellan barn och förälder. Föräldrarna kan få hjälp att se barnets styrkor och uppmärksamma barnets utveckling. Duvnäs inbäddat i grönska. (Foto, Duvnäs familjestöd) 20 Barnen Framför Allt nr