10. Journalistiken och politiken

Transkript

1 10. Journalistiken och politiken Jesper Strömbäck OBS! DENNA VERSION ÄR DEN ACCEPTERADE VERSIONEN AV KAPITLET. VISSA REVIDERINGAR GJORDES UNDER REDIGERINGSPROCESSEN, SÅ FÖR DEN SLUTLIGA VERSIONEN HÄNVISAS TILL BOKEN MEDIERNA OCH DEMOKRATIN. Journalistiken om politik och samhälle är viktig, angelägen och betydelsefull. Den är det inte bara för alla de människor som varje dag ägnar timmar och minuter åt att konsumera medier. Den är det också för demokratins förmåga att fungera. Ett av de främsta skälen till detta är att moderna samhällen är medierade. Med det avses att vi framförallt möter samhället via medierna och att vår kunskap om samhället är indirekt. För den som söker information om politik och samhälle finns i grund och botten tre vägar att gå. Man kan skaffa sig information via personliga erfarenheter, samtal med andra människor, eller via olika former av medier (Asp, 1986). Av dessa vägar till information är medierna den i särklass viktigaste. Det är i huvudsak via medierna som de politiska partierna kan nå ut till medborgarna, och det är i huvudsak via medierna som människor skaffar sig information om politik och samhällsfrågor. Det framkommer av olika studier där människor tillfrågas om varifrån de hämtar information om politik och samhälle (Gunther & Mughan, 2001; Mutz, 1998; Strömbäck, 2009a). Det följer också av att våra egna erfarenheter är begränsade, och att det mesta som handlar om politik och samhälle ligger bortom de erfarenheter som vi själva och de vi diskuterar politik och samhälle med har (Lippman, 1997). Ju längre bort från vår vardag som olika händelser ligger, desto större är beroendet av medierna för information, och desto större betydelse har den politiska nyhetsjournalistiken i tidningar, tv, radio och på Internet. Mot den här bakgrunden ska det här kapitlet ge en översikt av forskning kring den politiska nyhetsjournalistiken, med särskilt fokus på Sverige. Med politisk nyhetsjournalistik avses all 1

2 nyhetsjournalistik om politik och samhälle. Den kan, men behöver inte, handla om partipolitiska aktörer, frågor och processer. Den kan också handla om olika beslut eller frågor med kopplingar till myndighetssfären eller om vardagliga händelser som berör samhället, exempelvis skolan eller sjukvården. Politisk nyhetsjournalistik och samhällsjournalistik kan därför ses som synonymer. Under de senaste åren har Internet och sociala medier blivit allt viktigare när det gäller människors medie- och nyhetskonsumtion. Det gäller samtliga grupper, men särskilt bland unga (Bergström & Wadbring, 2010; Sternvik, 2010). Samtidigt har nätversionerna av Aftonbladet och Expressen blivit större än läsningen av tidningarna i deras pappersform (Färdigh & Westlund, 2011), och allt fler följer nyhetsförmedlingen via sina mobiltelefoner (Westlund, 2011). Trots dessa förändringar, som har och kommer få stora konsekvenser för medierna och journalistiken, fortsätter de traditionella medierna och den traditionella politiska nyhetsjournalistiken att spela en central roll. Ett skäl är att de flesta fortfarande huvudsakligen hämtar information om politik och samhälle via de traditionella medierna. Ett andra skäl är att även de som hämtar information om politik och samhälle via nätet eller mobiltelefoner i huvudsak gör det från nätversionerna av eller apparna för de etablerade medierna. Ett tredje skäl är att innehållet i den politiska nyhetsjournalistiken på nätet och i mediernas traditionella format många gånger är mycket lika (Ghersetti, 2011), även om möjligheterna till interaktivitet och kontinuerliga uppdateringar är betydligt större på nätet (Boczkowski, 2010; Karlsson, 2009, 2011). Formerna under vilka den politiska nyhetsjournalistiken publiceras har därmed förändrats mer än betydelsen av den politiska nyhetsjournalistiken. Den politiska nyhetsjournalistikens betydelse Mediernas stora betydelse som informationskälla gör att de har en central position i den politiska kommunikationen mellan medborgare, politiker och medier, vilken i sin tur har stor betydelse för demokratin. Vill man förstå hur moderna demokratier fungerar räcker det inte med att studera politiska handlingsprogram, beslutsprocesser eller lagstiftningens bokstäver. Man måste också studera medierna, deras journalistiska innehåll och samspelet mellan dem, medborgarna och politikerna (Blumler & Gurevitch, 1995; Hallin & Mancini, 2004; Meyer, 2002; Strömbäck, 2009a). Moderna samhällen och modern politik har därför karaktäriserats 2

3 som medialiserade, med vilket avses att medierna och deras logik över tid har blivit allt viktigare och fått allt större betydelse för samhället och politiken och dess sätt att fungera (Asp, 1986; Hjarvard, 2008; Strömbäck & Esser, 2009). Vill man förstå hur människor formar sina åsikter och hur de uppfattar verkligheten måste man likaledes studera medierna och deras bevakning av politik och samhälle. Åsikter är inte medfödda, och de formas inte isolerade från vilken information som är tillgänglig. Istället är åsikter alltid baserade på en kombination av värderingar, tidigare kunskaper och tillgänglig information, och de formas och omformas därför i ständigt pågående processer (Ajzen, 2005; Zaller, 1992). I dessa processer är den politiska nyhetsjournalistiken central, eftersom vi i betydande utsträckning baserar våra åsikter på den information som medierna tillhandahåller. Mediernas villkorade makt Att medierna och journalistiken har stor betydelse för opinionsbildningen och demokratin råder det ingen tvekan om. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan två aspekter kring frågan om mediernas betydelse och makt, där den ena handlar om mediernas makt över publiken och den andra om makten över medierna och deras innehåll (Asp, 1986, sid ). Det är fullt möjligt att mediernas makt över publiken är omfattande utan att medierna har makt över det egna innehållet. Det är också fullt möjligt att medierna saknar makt över publiken, samtidigt som de har all makt över det egna innehållet. Kampen om makten över medierna och opinionen sker därför på två plan. På ett plan sker den i mötet mellan medierna och journalisterna å ena sidan och de som vill påverka journalistiken å den andra. På ett annat plan sker den i mötet mellan mediernas och journalistikens innehåll och mediepublikerna. Eftersom denna kamp pågår kontinuerligt bör mediernas makt alltid ses som villkorad. Den är villkorad av politiskt beslutade regler, ekonomiska villkor, kulturella värderingar och normer, teknologiska villkor, källorna, publikerna, och av konkurrensen med andra medier (Bennett, 2012; Hallin & Mancini, 2004; Shoemaker & Reese, 1996). Detta är viktigt att komma ihåg i bedömningen av den politiska nyhetsjournalistiken. Den är inte ett resultat enbart av redaktionernas eller journalisternas goda eller onda viljor. Det är också ett resultat av strukturella och institutionella villkor, ekonomiska krav och villkor, och 3

4 den kamp om uppmärksamheten som sker mellan källorna och medierna, mellan medierna och mediepublikerna, och mellan olika medier. Förväntningar på journalistiken Vid sidan av olika strukturella och institutionella faktorer och de maktkamper som villkorar mediernas och journalistikens handlingsutrymme och makt, har de förväntningar som riktas mot journalistiken betydelse. I likhet med politiken har medierna och journalistiken behov av att uppfattas som trovärdiga och legitima. Människors nyhetskonsumtion är frivillig, och om journalistiken inte uppfattas som en trovärdig förmedlare av vad som händer och sker kommer den i längden knappast kunna locka människor att ta del av den. Risken för politiska ingrepp med syfte att reglera mediernas verksamhet ökar också om medierna inte uppfattas som legitima (Sanford, 1999). En viktig utgångspunkt för att förklara och förstå människors konsumtion av medier och journalistik är att människor är mer eller mindre aktiva som mediekonsumenter. Ju större medieutbudet och valfriheten är, desto aktivare tvingas människor vara i sina val av medier. Vilka medier och typer av medieinnehåll de konsumerar hänger samman med vilka behov eller motiv de har och i vilken utsträckning de upplever att olika medier tillfredsställer dessa. Detta är även kärnan i den så kallade uses and gratifications-teorin (Blumler, 1979; Ruggiero, 2000). Det finns olika sätt att klassificera vilka behov människor försöker tillfredsställa genom att konsumera medier, men när det gäller journalistiken kring politik och samhälle är människors kognitiva behov mest centrala. Med kognitiva behov avses behov av information som gör det möjligt för människor att orientera sig i samhället. Behovet av orientering hänger i sin tur samman med graden av relevans och graden av osäkerhet. Graden av relevans handlar om i vilken utsträckning människor känner att det nyheterna handlar om är relevant och intressant för dem, medan graden av osäkerhet handlar om i vilken utsträckning människor känner att de behöver mer information (Matthes, 2005; Weaver, 1980; McCombs, 2006). Graden av osäkerhet blir dock viktig först när människor upplever relevans. Ju högre grad av relevans och osäkerhet, desto större är behovet av orientering, och desto större är sannolikheten att människor vänder sig till medierna och samhällsjournalistiken för att informera sig. 4

5 Kombinationen av den demokratiska normen att människor bör vara informerade för att demokratin ska fungera (Delli Carpini & Keeter, 1996) och att medierna är den viktigaste källan till information om politik och samhälle leder till vad som brukar kallas mediernas demokratiska uppgifter. Enligt pressutredningen 1994 är de att förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor, att granska de inflytelserika i samhället och att låta olika åsikter och kulturyttringar komma till tals (SOU 1995:37, sid. 156). Liknande formuleringar återfinns i många andra länder, och de är därför inte unika för Sverige. I det amerikanska sammanhanget konstaterar Kovach och Rosenstiel (2001, sid. 12) exempelvis att the purpose of journalism is to provide people with the information they need to be free and self-governing. Detta brukar beskrivas som den sociala ansvarsideologin (Siebert, Peterson & Schramm, 1955). Samtidigt som det möjligen kan tyckas märkligt att statliga utredningar formulerar uppgifter för medier som är fristående från staten kan man konstatera att informations-, granskningsoch forumuppgiften har ett starkt stöd bland såväl medborgare som journalister och politiker. Det framkommer av tabell 1, som redovisar hur stora andelar som anser att olika uppgifter är mycket viktiga för journalister som bevakar politik (vad gäller journalisternas syn på journalistikens uppgifter, se kapitel 8 samt Wiik, 2010). Tabell 1. Viktiga uppgifter för journalister som bevakar politik och samhälle (andel som svarar mycket viktigt ). Medborgare Journalister Politiker Ge verklighetsnära bild av politiken Granska de inflytelserika i samhället Berätta om politik på ett underhållande sätt Öka människors kunskaper om politik Ge människor sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor Ta upp de frågor som människor tycker är viktiga Låta olika åsikter och kulturyttringar komma till tals Källa: Demokratibarometern Procent avrundade till hela tal. Antal svar för medborgarna var mellan och 1 127, för journalisterna 565 och 568, och för politikerna 890 och 897. Frågan löd: Hur viktiga tycker Du följande uppgifter är för journalister som bevakar politik och samhällsfrågor? Krav på den politiska nyhetsjournalistiken Utifrån ett demokratiskt perspektiv och olika gruppers förväntningar bör journalistiken granska olika makthavare och tillhandahålla sådan information som människor behöver för att 5

6 fritt och ställning kunna ta ställning i olika samhällsfrågor. Frågan är dock vad som egentligen utmärker sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor. Några grundläggande krav är att den information som journalistiken tillhandahåller ska vara sann, relevant och allsidig. Om informationen inte är sann eller om den är irrelevant och saknar allsidighet bör det snarare karaktäriseras som desinformation. Med andra ord måste journalistiken sträva efter att vara korrekt, och dess första skyldighet vara till sanningen (Kovach & Rosenstiel, 2001; Spelregler för press, radio och tv). Ju närmare mediebilden av verkligheten överensstämmer med den verkligheten sådan den faktiskt är, desto bättre är förutsättningarna för människor att genom journalistiken nå kunskaper som möjliggör för dem att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor. Detta leder till ett fjärde krav, som handlar om vilket utrymme olika nyheter får och hur det förhåller sig till hur viktigt någonting är: Nyheternas utrymme bör stå i rimlig proportion till hur viktigt och relevant någonting är. Detaljer bör inte tillåtas överskugga helheter. Det är särskilt viktigt med tanke på den forskning om mediernas dagordningsmakt som visar att de frågor eller problem som får stort utrymme i medierna också är de som människor uppfattar som viktiga frågor (McCombs, 2006; Wanta & Ghanem, 2007). Om journalistiken ska möjliggöra för människor att fritt och självständigt ta ställning är det också väsentligt att journalistiken gör det möjligt för människor att vara källkritiska. Rent konkret innebär det att journalistiken bör vara öppen med vilka källor den använder, med hur säker den information som förmedlas är, och med vad som är fakta å ena sidan och vad som är tolkningar och spekulationer å den andra. Ju mer transparent journalistiken är, desto lättare är det för människor att förhålla sig till den på ett genomtänkt sätt. Ser man till informationsutbudet i dess helhet är det också viktigt att det inte bara är omfattande. För att den politiska nyhetsjournalistiken ska ha ett högt informationsvärde bör informationen som förmedlas via journalistiken också, enligt Asp (2011, sid. 83) vara beslutsrelevant, förekomma med viss täthet och uppvisa bredd och djup. Och han fortsätter: Det ideala mediet ur informationssynpunkt är ett medium som i sin rapportering samtidigt uppvisar stor täthet, stor bredd och ett stort djup (2011, sid. 89). Sammanfattningsvis bör den information som journalistiken förmedlar vara sann, relevant och allsidig. Dess utrymme bör stå i proportion till hur viktigt någonting är i verkligheten, dess 6

7 presentation bör vara så genomskinlig som möjligt, och informationsutbudet i olika medier bör kännetecknas av stor informationstäthet, informationsbredd och informationsdjup. Om detta är idealet är frågan hur det ser ut i verkligheten. Den politiska nyhetsjournalistikens verklighet Diskussionen om journalistikens demokratiska uppgifter blir lätt högstämd, och avståndet mellan teorin och praktiken kan vara stort. Den faktiska journalistiken erbjuder ett myller av artiklar och inslag. Bara under de sista veckorna före valet 2010 publicerade de sex största dagstidningarna över 2000 artiklar som handlade om valet medan de tre ledande tv-nyheterna sände över 400 inslag i sina huvudsändningar (Asp, 2011). Därutöver sände exempelvis Sveriges Television en lång rad särskilda valprogram, bland annat partiledarutfrågningarna. Bland alla dessa artiklar och inslag kan man hitta exempel på beskrivande journalistik, fokuserad på politikens sakinnehåll. Man kan hitta sakpolitiska guider, där de politiska partiernas politik beskrivs på ett sätt som möjliggör för läsarna att jämföra alternativen. Man kan hitta artiklar och inslag om opinionsmätningar och om hur den ena eller den andra partiledaren klarat sig i någon utfrågning. Man kan hitta spekulativa och tolkande analyser skrivna av tidningarnas egna journalister. Man kan också hitta ytlig journalistik vars syfte tycks vara att underhålla snarare än informera. Kort sagt: journalistiken om politik och samhälle erbjuder en blandning mellan högt och lågt. Man bör därför vara försiktig med att generalisera om den politiska nyhetsjournalistiken och dess innehåll. Samtidigt erbjuder innehållsanalyser en möjlighet att få överblick över och se mönster i nyhetsjournalistikens bevakning. Eftersom en mycket stor del av svensk forskning kring hur medierna bevakar politik och samhälle har genomförts i samband med val kommer kapitlet huvudsakligen fokusera på den politiska nyhetsjournalistiken inför val. Vilken bild av medierna och journalistiken är det då som tonar fram i forskningen? Grovt sett kan man dela in teorier och forskning om hur medierna fungerar och påverkar demokratin i två övergripande skolor: Mediesjuketeorier och mobiliseringsteorier (Newton, 1999; Norris, 2000). Förenklat uttryck är den gemensamma nämnaren för mediesjuketeorier att medierna framställer verkligheten på ett missvisande sätt och att detta bidrar till att underminera människors politiska engagemang och deltagande samt förtroende för politik och 7

8 politiker, vilket i förlängningen leder till att de försvagar demokratin och dess förmåga att fungera (Cappella & Jamieson, 1997; Patterson, 1993; Putnam, 2000; Robinson, 1976). Den gemensamma nämnaren för mobiliseringsteorier är att medierna och journalistiken i det stora hela har positiva effekter på människors politiska engagemang och deltagande, och därmed på demokratin (Aarts & Semetko, 2003; Newton, 1999; Norris, 2000; Strömbäck & Shehata, 2010). Visst präglas medierna och journalistiken av olika brister, men på det stora hela bidrar de till en starkare och bättre fungerande demokrati. Vissa av mediesjuketeorierna fokuserar framför allt på journalistikens innehåll, medan andra kopplar innehållet till vilka effekter det kan ha. Detta skiljer mediesjuketeorierna från mobiliseringsteorierna, vilka tenderar att fokusera på mediernas effekter. Förespråkare för mobiliseringsteorierna kan ofta vara överens med förespråkare för mediesjuketeorierna om kritiken mot journalistikens innehåll, utan att vara överens om vilka effekter olika typer av innehåll kan ha på enskilda individer eller på samhället och demokratin. Går man igenom forskning som handlar om innehållet i den politiska nyhetsjournalistiken finns det några teman som är ständigt återkommande. Ett av de främsta handlar om journalistikens gestaltningar av politik som spel och strategi. Journalistikens gestaltningar av politik som spel Vid sidan av dagordningsteorin är gestaltningsteorin (framing theory) en av de mest framträdande teorierna om medierna och deras effekter (Bryant & Miron, 2004; Cappella & Jamieson, 1997; Entman, 1993; De Vreese, 2003; Iyengar, 1991; Reese, Gandy & Grant, 2001; Scheufele, 1999). I grunden utgår gestaltningsteorin från två observationer. Den första är att nyheternas bild av verkligheten aldrig är densamma som den del av verkligheten som nyheterna handlar om. Medierna beskriver inte verkligheten som den är de (re)konstruerar och gestaltar verkligheten. Det följer av att verkligheten är obegränsad medan mediernas format är begränsade. Det tvingar medierna, redaktionerna och journalisterna att välja och välja bort. Det handlar om val av ämne, ord, berättarperspektiv, källor, attribut, och av vad som ska betraktas som fakta. Den andra observationen är att det som har betydelse för människors bilder av verkligheten inte är verkligheten i sig, utan mediernas bilder av den. Den observationen är lika viktig när det gäller gestaltningsteorin som när det gäller 8

9 dagordningsteorin. Ju mer beroende av medierna som människor är för information, desto mer mottagliga är de för påverkan från mediernas sida. De journalistiska gestaltningarna fungerar som ramverk för människors tolkningar av nyheterna och i förlängningen av verkligheten. De ger ledtrådar om hur verkligheten ska förstås, och blockerar mer eller mindre effektivt alternativa tolkningar. Price, Tewksbury och Powers beskriver det på följande sätt: By activating some ideas, feelings, and values rather than others, then, the news can encourage particular trains of thought about political phenomena and lead audience members to arrive at more or less predictable conclusions. [ ] Framing research proposes that media messages, by emphasizing some aspects of a problem rather than others, can put people in mind of very different considerations when they contemplate the matter and form opinions about it (Price, Tewksbury & Powers, 1997, sid. 483, 485) När det gäller den politiska nyhetsjournalistiken har tidigare forskning undersökt en rad olika gestaltningar. En del av gestaltningarna är sakfrågespecifika, det vill säga att de bara går att applicera på särskilda sakfrågor. Andra gestaltningar är generiska, det vill säga att de går att applicera nästan oavsett vad nyheterna handlar om (De Vreese, 2003, 2005). Exempel på generiska gestaltningar är konfliktgestaltning och human interest-gestaltning. De går att applicera oavsett om nyheterna handlar om valkampanjer, skolfrågor eller brott och straff. När det gäller generiska gestaltningar av politik visar forskning att det går att urskilja två dominerande gestaltningar: Sak- respektive spelgestaltningar (Aalberg, Strömbäck & De Vreese, 2012; Cappella & Jamieson, 1997; Lawrence, 2000; Patterson, 1993; Valentino, Beckman & Buhr, 2001). Med sakgestaltad journalistik avses i grova drag en journalistik som fokuserar på politikens sakliga innehåll, det vill säga vad som har hänt eller kommer att hända, vad någon har föreslagit eller vad någon har sagt i den mån det syftar på politikens innehåll. Med spelgestaltad journalistik avses en journalistik som fokuserar på politik som spel, strategi, vinnare och förlorare i kampen om opinionen, relationer mellan politiska aktörer och på hur politik bedrivs (Strömbäck, 2004). Ur ett demokratiskt perspektiv brukar det ofta anses att journalistiken i huvudsak bör gestalta politik som sak. Ett skäl är att sakgestaltad journalistik ligger närmare de demokratiska idealen om vilken typ av information medborgarna behöver för att de ska kunna ta ställning i samhällsfrågor. Ett andra skäl är att forskning visar att den spelgestaltande journalistiken tenderar att att aktivera och öka människors misstro mot politik och politiker, eftersom det underliggande temat i den spelgestaltande journalistiken är att politik är en tävling om makt 9

10 och att politiker drivs av egenintresse och maktambitioner snarare än en vilja att förändra samhället (Cappella & Jamieson, 1997; De Vreese & Elenbaas, 2008; De Vreese & Semetko, 2002; Patterson, 1993). Forskning visar dock att journalistiken i demokratier världen över har en stark tendens att gestalta politik som spel och strategi snarare än som sak (Strömbäck & Kaid, 2008). Det gäller inte bara i USA (Patterson, 1993), utan också i länder som Tyskland (Esser & Hemmer, 2008), Storbritannien (Scammell & Semetko, 2008) och Israel (Sheafer, Weimann & Tsfati, 2008), för att ta några exempel. Exakt hur vanligt det är att medierna gestaltar politik som spel och strategi skiljer sig mellan länder och medier, och bristen på jämförande studier gör det svårt att dra säkra slutsatser. Det mesta tyder dock på att det finns ett positivt samband mellan hur kommersialiserade medierna är och spelgestaltandet av politik. Med andra ord är det vanligare att medierna i USA gestaltar politik som spel och strategi än att medierna i länder som Sverige gör det (Strömbäck & Dimitrova, 2011), samtidigt som det är vanligare att kvällstidningar och kommersiella TV-nyheter gör det jämfört med morgontidningar och public service-medier (Strömbäck, 2009b; Strömbäck & Van Aelst, 2010). För svensk del har gestaltandet av politik undersökts sedan 1998 (Strömbäck, 2001, 2004, 2009b). Vid sidan av att undersöka förekomsten av sak- och spelgestaltningar har dessa studier även undersökt förekomsten av skandalgestaltningar. Med det avses artiklar och inslag som fokuserar på skandaler och moraliskt eller juridiskt klandervärda beteenden av politiker. I tabell 2 redovisas resultaten för de senaste tre valrörelserna. Tabell 2. Gestaltningarna av politik som sak, spel och skandal (procent). Sakgestaltning Spelgestaltning Skandalgestaltning Dagens Nyheter Svenska Dagbladet Expressen Aftonbladet Rapport Aktuellt TV4 Nyheterna

11 Genomsnitt Undersökningsperioden är de tre sista veckorna före respektive valdag. Procentandelarna för tidningarna avser artiklarnas brödtexter Dessa studier visar att det sätt på vilket svenska medier gestaltar politik varierar både mellan olika medier och mellan olika valrörelser. Några mönster går emellertid att urskilja. Om man jämför mellan medierna visar resultaten att morgontidningarna är klart mer benägna att gestalta politik som sak medan kvällstidningarna är mer benägna att gestalta politik som spel eller skandal. När det gäller TV-nyheterna visar resultaten likaledes att public servicenyheterna är mer benägna att gestalta politik som sak medan kommersiella TV4 nyheterna har en starkare tendens att gestalta politik som spel eller skandal. Graden av kommersialisering tycks därmed vara en av de viktigaste faktorerna bakom gestaltandet av politik som spel och skandaler. Om man jämför utvecklingen över tid är det svårare att dra några säkra slutsatser, eftersom skillnader mellan valrörelser kan bero på olika faktorer. Ett bra exempel på det är valet 2006, då gestaltningarna av politik som skandal var mycket framträdande. Den främsta anledningen till detta var den så kallade dataintrångsskandalen, där ett antal folkpartister anklagades för att ha gjort intrång på en av socialdemokraternas interna databaser (Asp, 2006). Denna skandal fick mycket stort utrymme, framförallt i TV4 Nyheterna och Aftonbladet. Under valrörelsen 2010 var dock andelen skandalgestaltade artiklar och inslag den lägsta av de senaste fyra valrörelserna. Samtidigt ökade andelen spelgestaltade artiklar och inslag, vilken var lägre 2006 än Någon tydlig trend över tid är med andra ord svår att urskilja. Medierna och opinionsmätningarna Ett framträdande drag i journalistiken kring politik och samhälle, särskilt inför val, är det stora intresse som riktas mot opinionsmätningar. Oftast handlar opinionsmätningarna om människors partisympatier eller om hur den ena eller den andra partiledaren har klarat sig i partiledarutfrågningarna, snarare än om människors åsikter i olika sakfrågor (Strömbäck, 2008). Enligt kritikerna bidrar journalistiken, genom dess stora fokus på opinionsmätningar, 11

12 till att föra uppmärksamheten bort från sakfrågorna samtidigt som det bidrar till gestaltningen av politik som spel och strategi. Vem som vinner och förlorar blir viktigare än vem som säger vad och vem som har rätt respektive fel. Samtidigt riskerar den journalistiken att påverka opinionen: genom att opinionsmätningarna ligger till grund för nyhetsartiklar och så kallade nyhetsanalyser sprids och förstärks bilden av att vissa partier är vinnare och andra är förlorare. Det kan leda till positiva opinionsspiraler för de som framstår som vinnare och negativa opinionsspiraler för de som framstår som förlorare (Donsbach, 2008; Mutz, 1998). Journalistikens intresse för opinionsmätningar kan undersökas på två sätt: dels kan man undersöka hur ofta artiklar och inslag redovisar resultaten av opinionsmätningar, dels kan man undersöka hur ofta artiklar och inslag refererar till opinionsmätningar och deras resultat eller till opinionen i mer oprecis form (se även Frankovic, 2005; Strömbäck, 2008). Här visar olika undersökningar att det sedan och 1970-talen har blivit vanligare att medierna publicerar artiklar med resultat från olika former av opinionsmätningar, men också att det varierar från val till val (Holmberg, 2008). Under valrörelserna publicerade de sju största medierna i Sverige 88, 117 respektive 121 artiklar och inslag som redovisade resultat från olika opinionsmätningar. 2 Under dessa tre valrörelser stod 2010 med andra ord för en toppnotering. Därutöver förekommer det relativt ofta att artiklar och inslag refererar till opinionen eller opinionsläget, i formuleringar som är mer eller mindre vaga: Läget i opinionen är..., Opinionsmätningar visar..., Stämningen bland sympatisörerna är.... Det kan vara problematiskt eftersom det ofta är mycket svårt för publiken att avgöra vad hänvisningarna egentligen grundar sig på (Frankovic, 2005). Ändå är det vanligt med svepande hänvisningar till opinionen. Om man räknar bort artiklar och inslag som redovisade opinionsmätningar under de senaste tre valrörelserna refererades det till opinionsmätningar i 23, 15 respektive 25 procent av alla artiklar och inslag 2002, 2006 respektive Slår man ihop andelen artiklar och inslag i vilka journalistiken antingen redovisade opinionsmätningar eller refererade till opinionen visar resultaten att den uppgick till 29, 23 respektive 33 procent av alla artiklar och inslag under valrörelserna 2002, 2006 och Kvantitet är dock en sak kvalitet är en annan. Det gäller inte minst i genomförandet och publicerandet av opinionsmätningar, där det finns internationellt antagna riktlinjer för vilken 1 Med valrörelse avses om inget annat nämns de tre sista veckorna före valdagen. 2 Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Rapport, Aktuellt, TV4 Nyheterna. 12

13 typ av statistisk basinformation som bör redovisas i samband med att man redovisar resultaten av opinionsmätningar (Petersson & Holmberg, 1998; Holmberg, 2008; Strömbäck, 2008). Det handlar då om basinformation som är nödvändig för att man som läsare eller tittare ska kunna ta ställning till och värdera resultaten med andra ord om hur öppen journalistiken är. Här visar dock forskningen att journalistiken generellt sett brister när det gäller att redovisa de exakta frågeformuleringarna, vilka som ingår i undersökningens population, osäkerhets- och felmarginalerna, insamlingsmetod och antal tillfrågade, medan man i regel redovisar vem som är uppdragsgivare till en given undersökning (Petersson & Holmberg, 1998). Jämför man utvecklingen under valrörelserna är det svårt att skönja någon systematisk förändring till det bättre eller sämre (Strömbäck, 2008, sid. 178). Trots skillnader mellan olika val och medier kan man som generell slutsats hävda att det är ett mycket framträdande drag hos den politiska nyhetsjournalistiken att intressera sig för och fokusera på opinionsmätningar. Det gäller i såväl Sverige (Holmberg, 2008; Petersson & Holmberg, 1998) som i andra länder (Brettschneider, 2008; Frankovic, 2005; Holtz-Bacha & Strömbäck, 2012; Patterson, 2005; Rosenstiel, 2005) Och kanske är det inte så konstigt. Journalistiken kämpar alltid om människors uppmärksamhet och har därför behov av nyheter som är spännande och som kan dramatiseras. Är de konkreta passar de medielogiken ännu bättre. Det är här opinionsundersökningarna kommer in i bilden. De är konkreta, de bidrar till att skapa spänning i valrörelsen, de erbjuder förändring och dynamik, och de kan ligga till grund för artiklar och inslag som tolkar det som sker. Dessutom fascineras journalister ofta av det politiska spelet, vilket bidrar till att förklara både journalistikens gestaltningar av politik som spel och dess intresse för opinionsmätningar. Med andra ord: Journalistikens intresse för opinionsmätningar kan förklaras, även om det kan finnas skäl att vara kritisk mot den stora uppmärksamhet som medierna och journalistiken ägnar åt olika opinionsmätningar. Beskrivande eller tolkande journalistik En av de mest kontroversiella frågorna kring journalistiken är frågan om den journalistiska objektiviteten (Niven, 2002). Enligt Kovach och Rosenstiel (2001) är det också en av de mest missförstådda frågorna i debatten kring journalistiken. Den handlar nämligen inte, som många tror, om journalisterna som individer och deras förmåga att vara objektiva. Istället handlar det om de metoder som journalister använder sig av för att samla in, bearbeta och sprida nyheter. 13

14 Grundstenen i tron på journalistisk objektivitet är uppfattningen att fakta och värderingar är olika saker, och att de går att skilja åt. Med Schudsons ord: The belief in objectivity is a faith in facts, a distrust of values, and a commitment to their segregration (Schudson, 1978, sid. 5 6). En första konsekvens av det resonemanget är att en objektiv journalistik bör fokusera på att beskriva verkligheten så nära och sanningsenligt som möjligt och fokusera på fakta. Ibland räcker det dock inte att fokusera enbart på kända fakta, antingen därför att de saknas, för att de inte ger hela bilden, för att det ger nyhetskällorna allt för stor makt att definiera vad verkligheten handlar om, eller därför att det behövs tolkningar och analyser för att ge en meningsfull bild till läsarna, lyssnarna och tittarna. En andra konsekvens av resonemanget kring journalistisk objektivitet är därför att journalistiken, i den mån som den är tolkande, så tydligt som möjligt bör signalera till läsarna, lyssnarna och tittarna när den övergår från att vara beskrivande till att vara tolkande. På så sätt kan journalistiken underlätta för människor att vara källkritiska samtidigt som journalistikens genomskinlighet ökar. Det enklaste sättet för tidningsjournalistiken att öppet signalera när den är tolkande är i form av så kallade nyhetsanalyser artiklar på nyhetsplats med vinjetten analys eller liknande. Motsvarande fenomen inom etermediejournalistiken är när journalister intervjuar journalister. I båda fallen skickar mediet en signal att artikeln eller inslaget ifråga skiljer sig från den raka nyhetsartikeln eller det raka nyhetsinslaget. Man signalerar en avvikelse från den objektiva journalistikens norm. Den här typen av nyhetsanalyser tycks ha blivit vanligare under senare år. Under valrörelserna 2002, 2006 och 2010 utgjorde sådana nyhetsanalyser 9, 7 respektive 14 procent av samtliga artiklar och inslag om valet i de ledande tidningarna och tv-nyheterna. 3 Även andra undersökningar visar att journalistiken generellt sett tycks ha blivit mer tolkande och mindre beskrivande än förr, i såväl Sverige (Nord & Stúr, 2009; Petersson et al., 2006; Strömbäck, 2009) som i andra länder (Patterson, 1993; Steele & Barnhurst, 1996). När Djerf- Pierre och Weibull efter att ha undersökt aktualitetsjournalistikens historia i radio och tv mellan 1925 och 1995 väljer att kalla boken Spegla, granska, tolka är det ingen slump. Tvärtom menar de att journalistiken har gått från att vara speglande till att bli granskande och, sedan 1980-talet, allt mer tolkande (Djerf-Pierre & Weibull, 2001). 3 Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna 14

15 Därmed har makten i och över opinionsbildningen förskjutits från politiker till medier och journalister, eftersom det är journalisterna som står för tolkningarna och för den bild av politik och samhälle som slutligen når medborgarna. Esaiasson och Håkansson (2002, sid. 15) har beskrivit detta som en av de största maktförskjutningarna i samhället under 1900-talet. Att enbart utgå från hur många artiklar eller inslag som explicit signalerar till publiken att en tolkande journalistik väntar dem ger dock en missvisande bild. Även artiklar och inslag som ger intryck av att innehålla raka nyheter kan vid en närmare granskning visa sig vara präglade av ett tolkande journalistiskt förhållningssätt. Med Pattersons ord: Today, facts and interpretation are freely intermixed in election reporting. Interpretation provides the theme, and the facts illustrate it. The theme is primary; the facts are secondary (1993, sid. 67). Undersökningar av den svenska journalistiken ger stöd åt Pattersons tes: Under valrörelserna 2002, 2006 och 2001 gav 43, 36 respektive 43 procent av nyheterna uttryck för ett tolkande journalistiskt förhållningssätt (Strömbäck, 2009b). Samtidigt finns klara skillnader mellan olika medier och olika val (Strömbäck, 2004, 2009b). Det tolkande journalistiska förhållningssättet är vanligt i alla medier, men vanligare i vissa än i andra. Vad skillnader mellan medier och val beror på är dock oklart: det enda som tycks klart är att de inte kan kopplas systematiskt till vare sig medietyp (tv eller tidningar), ägandesituation (privatägt eller public service), mediekategori (kvällstidningar eller morgontidningar) eller strukturell position på publikmarknaden (elitpublik eller masspublik) Ändå visar förekomsten av tolkande journalistik att det är missvisande att se journalistiken som passiva och neutrala speglar av verkligheten. Medierna är inte neutrala i den politiska kommunikationen mellan politiker och medborgare de är aktiva aktörer som genom sina sätt att gestalta, beskriva och tolka verkligheten griper djupt in i den politiska opinionsbildningen. Partiska medier Under varje valrörelse och efter varje val brukar det uppstå en diskussion om vilka som gynnades respektive missgynnades av medierna var det Kristdemokraterna och Vänsterpartiet som gick starkt framåt, medan Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centern var förlorarna. I samtliga fall ansåg flera efteråt att medierna hade bidragit till valutgången. På samma sätt var Folkpartiet den stora vinnaren 2002 medan Moderaterna var den stora 15

16 förloraren, och inte minst hos Moderaterna fanns det en stor bitterhet efteråt. När Sveriges Televison bara några dagar före valet sände Uppdrag granskning, i vilket flera moderata politiker framför dold kamera uttalade sig främlingsfientligt, skapade det en skandal som säkerligen bidrog till att göra Moderaterna till förlorare (Johansson, 2006). I samband med valrörelserna 2006 och 2010 fanns missnöjet framförallt hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som har hävdat att medierna gynnar den borgerliga alliansen och missgynnar dem själva. Diskussionen om vilka som gynnas respektive missgynnas av medierna under valrörelserna är del av en större debatt om journalistikens partiskhet. Hos både vänstern och högern finns det föreställningar om att journalistiken är antingen höger- eller vänstervriden. Vänstern anser ofta att medierna och journalistiken är högervriden, eftersom de flesta tidningarna i landet har borgerliga ledarsidor och är privat- eller stiftelseägda (Hadenius, Weibull & Wadbring, 2011; Nord, 2001). På motsvarande sätt anser högern ofta att medierna och journalistiken är vänstervriden, eftersom journalisterna som personer står längre till vänster än vad allmänheten gör (se Asp, 2007; Strömbäck, Nord & Shehata, 2012). Denna debatt tycks kunna fortgå i det oändliga, kanske därför att båda sidor har både rätt och fel. Kritikerna till vänster har rätt i att medieägandet i huvudsak är privat och borgerligt orienterat, och att de flesta ledarsidor är borgerligt inriktade, medan kritikerna till höger har rätt i att journalister står längre till vänster än vad allmänheten gör (Asp, 2007; Strömbäck, Nord & Shehata, 2012). Båda har dock fel när de hävdar att detta på ett systematiskt sätt påverkar nyhetsjournalistikens innehåll. Faktum är nämligen att det inte finns något stöd för tesen om den politiska nyhetsjournalistikens partiskhet, åtminstone inte när det på nationell nivå gäller journalistiken under valrörelser. Tvärtom menar Asp, som har undersökt frågan i samtliga valrörelser sedan 1979, att: För det första gynnas eller missgynnas alltid något parti av den bild press, radio och tv ger av valrörelsen. Men för Sveriges Television, Sveriges Radio och TV4 (sex undersökta val) finns det ingen systematik i den partiskhet som existerar. Olika partier gynnas eller missgynnas i olika val. Det går därför inte att hävda att något parti eller politisk åsiktsriktning systematiskt gynnas eller missgynnas i de medier där det i lag och sändningstillstånd ställs krav på en opartisk och saklig nyhetsförmedling (Asp, 2011, sid. 143). Vad det däremot tycks finnas är en form av anti-etablissemangsvridning i journalistiken, som drabbar de två största partierna socialdemokraterna och moderaterna. Sedan 1979 har dessa partier genomgående getts en mer ogynnsam uppmärksamhet än andra partier (Asp, 2011, sid. 144). Den huvudsakliga förklaringen ligger dock inte i journalisternas förhållningssätt till 16

17 dessa partier. I och med att båda dessa partier är varandras huvudmotståndare och som sådana duktiga på att kritisera varandra, bidrar de själva till att bilden av dem i medierna blir mindre gynnsam än den är för andra partier. Med andra ord, i varje valrörelse är det något eller några partier som gynnas, medan andra partier missgynnas, men det finns ingen tydlig systematik, och det handlar inte om partipolitisk partiskhet. De svenska nyhetsmedierna fungerar både som medspelare och motspelare till partierna. Rollen som medspelare och motspelare växlar mellan olika partier och från val till val. Och rena tillfälligheter eller yttre händelser som inträffar under själva valkampanjen kan avgöra om medierna blir medspelare eller motspelare till ett visst parti. Även om det finns skillnader mellan olika nyhetsmedier är det likheterna i urval och tolkning och inte skillnaderna som utmärker svensk politisk journalistik. Det gör att om ett parti hamnar i ett ogynnsamt eller gynnsamt opinionsklimat slår det igenom i alla nyhetsmedier (Asp, 2011, sid. 143). Problemet med den journalistiska bevakningen av politik och samhälle är därför inte att den är partipolitiskt partisk. I den utsträckning som den gynnar respektive missgynnar olika partier handlar det snarare om att det i varje valrörelse utvecklas en speciell valrörelsedynamik, där mediebevakningen och opinionsutvecklingen interagerar på ett sätt som sedan skapar vinnare och förlorare på valdagen. För mediernas del drivs den dynamiken inte av partipolitiska värderingar utan av nyhetsvärderingar och strävan efter någon form av balans mellan värdet av att informera och värdet av att engagera. Vad som betyder mer än vilka politiska åsikter som mediernas ägare eller journalisterna har är därför samspelet mellan medborgare, medier och politiker, i kombination med den säregna medielogik som har vuxit fram som ett resultat av det ständiga överskottet av information, det ständiga underskottet av uppmärksamhet, och den jakt på människors uppmärksamhet som utgör hårdvaluta för alla som vill påverka opinionen. Med andra ord: Den politiska nyhetsjournalistiken är inte neutral, men den är heller inte partipolitisk partisk. Journalistiken är partisk till förmån för nyhetsberättelser och gestaltningar som passar mediernas format, berättarekniker och nyhetsvärderingar. Detta brukar ibland beskrivas som strukturell partiskhet (Hofstetter, 1976; Strömbäck & Shehata, 2007) eller medievridning (Petersson et al., 2006). 17

18 Den informativa politiska nyhetsjournalistiken Ur ett demokratiskt perspektiv är det kanske viktigaste kravet på journalistiken att den ska tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Informationsvärdet bör vara högt, vilket i sin tur ställer krav på informationstäthet, informationsbredd och informationdjup (Asp, 2011). Att undersöka graden av informationstäthet, bredd och djup är dock komplicerat och förutsätter olika antaganden om vad som ska räknas som relevant information (se Asp, 2011, sid 83-87). Några absoluta värden är svåra att sätta upp. Däremot går det att jämföra hur informativ journalistiken är i olika medier. Den ende som genomfört undersökningar av den politiska journalistikens informationsvärde och grad av informativitet i Sverige är Kent Asp. När det gäller hans senaste undersökning, av hur medierna bevakade valrörelsen 2010, kommer han fram till att det totalt sett fanns ett stort utbud av information. Skillnaderna mellan olika medier var dock i vissa fall betydande. När det gäller informationstätheten var den högst i Ekot, Aktuellt och Rapport, och lägst i kvällstidningarna och Metro. När det gäller informationsbredden var den störst i Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter, och lägst i Norrländska Socialdemokraten och Metro. När det gäller informationsdjupet var det störst i Aftonbladet och Svenska Dagbladet, och minst i Norrländska Socialdemokraten, Ekot och Rapport (Asp, 2011, sid. 85). När Asp slår samman informationstätheten, bredden och djupet för att fånga det totala informationsvärdet kommer han fram till att det var störst i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och lägst i Metro och Norrländska Socialdemokraten. Den viktigaste faktorn när det gäller att förklara informationsvärdet är inte de olika mediernas format eller typ. Den viktigaste faktorn är det totala utbudet: Sambandet mellan mediernas informationsvärde och mediernas redaktionella utbud är starkt [ ]. Ju större textutrymme, ju mer programtid som ägnas valet, desto större är informationsvärdet (Asp, 2011, sid. 90). Detta kan tyckas logiskt, men visar också att det är medierna själva som avgör hur ambitiösa de vill vara när det gäller att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att kunna ta ställning i samhällsfrågor. Makten över informationsvärdet och därmed ansvaret ligger ytterst hos medierna. 18

19 Sammanfattning Medierna och journalistiken om politik och samhälle är viktig, angelägen och betydelsefull. Den utgör vårt främsta fönster mot världen bortom vår egen vardag och erfarenhetshorisont. Vårt beroende av medierna och journalistiken för information om politisk och samhälle ska inte tolkas metaforiskt, utan bokstavligt. Även om det är möjligt att söka information på egen hand via nätet, böcker, samtal med andra och egna erfarenheter är och förblir medierna den viktigaste informationskällan. Det är medierna som har resurserna och redskapen för att på ett professionellt och effektivt sätt hämta in, sålla, bearbeta och presentera information för en bredare allmänhet likväl som för beslutsfattare på olika nivåer. Även om bloggar, sociala medier och hemsidor kopplade till ideella och professionella intressen har blivit vanligare och viktigare för många människor och organisationer, kan de inte ersätta de traditionella mediernas och journalistikens roll när det gäller informationsinsamling, bearbetning och presentation. De har varken tiden, resurserna eller redskapen. De kan komplettera de traditionella medierna och journalistiken, men inte ersätta dem. Medierna och journalistiken fyller en funktion i samhället som varje modernt samhälle och varje demokrati behöver. Om medierna och journalistiken inte fanns skulle de behöva uppfinnas. Vad nyheterna om politik och samhälle rapporterar om och hur rapporteringen är utformad spelar en avgörande roll för vilken information som finns tillgänglig. Genom att de påverkar vilken information som finns tillgänglig påverkar de våra verklighetsuppfattningar, och genom att de påverkar våra verklighetsuppfattningar påverkar de våra åsikter, och genom att de påverkar våra åsikter påverkar de våra handlingar. Med andra ord: Journalistiken om politik och samhälle är viktig, angelägen och betydelsefull. Den är det inte bara för de många läsare, lyssnare och tittare som varje dag ägnar tid åt att konsumera medier, utan också för beslutsfattare på olika nivåer, opinionsbildningen, politiken och demokratins förmåga att fungera. 19

20 Referenser Aalberg, T., Strömbäck, J., & De Vreese, Claes H. (2012). The Framing of Politics as Strategy and Game: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism, 13(2). Aarts, K., & Semetko, H. A. (2003). The Divided Electorate: Media Use and Political Involvement. Journal of Politics 65(3), Ajzen, I. (2005). Attitudes, Personality, and Behavior. London: Open University Press. Asp, K. (1986). Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbildning. Stockholm: Akademilitteratur. Asp, K. (2003). Medieval Partiskheten och valutgången. En studie av valrörelsens medialisering. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet. Asp, K. (2006). Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006 års medievalrörelse. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet. Asp, K. (red.) (2007). Den svenska journalistkåren. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet. Asp, K. (2011). Mediernas prestationer och betydelse. Valet Göteborg: JMG/Göteborgs universitet. Bennett, W. L. (2012). News. The Politics of Illusion. Nionde upplagan. New York: Longman. Bergström, A., & Wadbring, I. (2010). Nya tidningsformer konkurrenter eller komplement? I S. Holmberg & L. Weibull (red.), Nordiskt ljus (sid ). Göteborg: SOM-institutet. Blumler, J. G. (1979). The Role of Theory in Uses and Gratifications Studies. Communication Research 6(1), Blumler, J. G. & Gurevitch, M. (1995). The Crisis of Public Communication. London: Routledge. Boczkowski, P. J. (2010). News At Work. Imitation in an Age of Information Abundance. Chicago: University of Chicago Press. Brettschneider, F. (2008). The News Media s Use of Opinion Polls. I W. Donsbach & M. Traugott (red.), The SAGE Handbook of Public Opinion Research. London: Sage. Bryant, J., & Miron, D. (2004). Theory and Research in Mass Communication. Journal of Communication 54(4), Cappella, J. N., & Jamieson, K. H. (1997). Spiral of Cynicism. The Press and the Public Good. New York: Oxford University Press. De Vreese, C. H. (2003). Framing Europe. Amsterdam: Aksant. 20

21 De Vreese, C. H. (2005). News Framing: Theory and Typology. Information Design Journal + Document Design 13(1), De Vreese, C. H., & Elenbaas, M. (2008). Media in the Game of Politics: Effects of Strategic Metacoverage on Political Cynicism. International Journal of Press/Politics 13(3), De Vreese, C. H., & Semetko, H. A. (2002). Cynical and Engaged: Strategic Campaign Coverage, Public Opinion, and Mobilization in a Referendum. Communication Research 29(6), Delli Carpini, M. X., & Keeter, S. (1996). What Americans Know about Politics and Why It Matters. New Haven: Yale University Press. Djerf-Pierre, M., & Weibull, L. (2001). Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet. Stockholm: Prisma. Donsbach, W. (2008). Hot eller välsignelse? I O. Petersson (red.), Medierna: folkets röst? (sid ). Stockholm: SNS Förlag. Entman, R. M. (1993). Framing: Toward Clarification of a Fractured Paradigm. Journal of Communication vol. 43, no. 4. Esaiasson, P., & Håkansson, N. (2002). Besked ikväll! Valprogrammen i svensk radio och TV. Stockholm: Etermedierna i Sverige. Esser, F., & Hemmer, K. (2008). Trends in German Election News Coverage. I J. Strömbäck & L. L. Kaid (red.), Handbook of Election News Coverage Around the World (sid ). New York: Routledge. Frankovic, K. A. (2005). Reporting the Polls in Public Opinion Quarterly 69(5), Färdigh, M. A., & Westlund, O. (2011). Kvällspress i gamla och nya tappningar. I S. Holmberg, L. Weibull & H. Oscarsson (red.), Lycksalighetens ö (sid ). Göteborg: SOM-institutet. Ghersetti, M. (2011). Olika men ändå lika. Rapporteringen om riksdagsvalet 2010 i fem stora pappers- och webbtidningar. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet. Gunther, R., & Mughan, A. (red.) (2000). Democracy and the Media. A Comparative Perspective. New York: Cambridge University Press. Hadenius, S., Weibull, L., & Wadbring, I. (2011). Massmedier. Press, radio och tv i den digitala tidsåldern. Stockholm: Ekerlids. Hallin, D. C., & Mancini, P. (2004). Comparing Media Systems. Three Models of Media and Politics. New York: Cambridge University Press. 21