wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:44

Transkript

1 wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:44 Arkeologisk förstudie 2005 Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Skåne Lasse Wallin den 28 juli 2005

2 wallin kulturlandskap och arkeologi rapport 2005:44 Tingsgatan 2, Dalby Arkeologisk förstudie Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Skåne Lasse Wallin Omslagsbilden visar en pilevall mellan Fuglie och Norra Värlinge.

3 Innehåll Inledning 4 Syfte 4 Metod 5 Fornlämningar och lagen 5 Topografi 5 Kända fornlämningar 7 Markkemi 9 Fältarbete 10 Resultat 10 Tolkning och rekommendationer 15 Källor 17 Arkeologiska termer 17 Kartor 20 2

4 Arkeologisk förstudie Område för ledningsdragningar från Maglarp, Sjöhult till transformatorstationer vid Västra Kärrstorp respektive norr Trelleborg. Fig. 1. Ledningskorridorerna markerade med blå streckad linje på Lantmäteriverkets Blå kartan. Skala 1:

5 Fig. 2. Utblick mot Skegrie från söder. Skegrie kyrka syns till vänster i bilden. Bilden är tagen från höjdpartiet väster om Maglarp, område 3 på fig. 7. Inledning Ledningskorridorerna för den planerade vindkraftanläggningen på Kriegers Flak berör på land tre kommuner, Trelleborg, Vellinge och Svedala. Vårt arbete i detta skede består av att göra en översiktlig arkeologisk förstudie som skall fungera som ett första underlagsmaterial vad gäller kulturmiljö för ledningslokaliseringar inom korridorerna. Arkeologiska utredningar och förundersökningar är nästa steg. Eftersom projektet inte har tagit markägarekontakter har fältarbetet begränsats till vad vi kunnat iakttaga från allmänna vägar. Detta har begränsat möjligheterna något, framförallt i den norra korridorens norra del där terrängen är kraftigt kuperad och vägnätet glesare än i resten av arbetsområdet. Arbetet har utförts på beställning av Sweden Offshore Wind och utförts under juni och juli 2005 under ledning av Lasse Wallin Syfte Den arkeologiska förstudien skall alltså vara ett av underlagen för att precisera ledningskorridorerna för elledningarna. Arbetet skall ge en tydlig bild av hur ledningarna kan förläggas med ett minimum av konsekvenser för fornlämningsmiljöerna och kulturlandskapet. Ledningarna skall förläggas i mark längs hela sträckan och kulturlandskapskonsekvenserna begränsas därmed till fornlämningsingrepp och övergående konsekvenser under byggtiden. 4

6 Metod Arbetet inleddes med kart- och arkivstudier där historiskt kartmaterial, geologiska kartor, Arrhenius fosfatkarta, Fornminneskartan och topografiska kartor använts. Arkivgenomgången har omfattat Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, arkeologiska undersökningar i området och fyndmaterial i större museer samt kulturmiljöprogram, riksintresseområdet med mera. Detaljeringsgraden i kartoch arkivstudier har anpassats till nivån på förstudien. Fornlämningar och lagen Fornlämningarna skyddas av fornminneslagen som är en bevarandelag. Lagen skyddar både kända fornlämningar som är registrerade i Fornminnesregistret och okända fornlämningar som påträffas vid exempelvis markarbeten. I skyddet ingår även ett område kring fornlämningen som inte skall förändras så att det blir svårt att förstå fornlämningens plats i landskapet. Sådana skyddsområden är särskilt omfattande kring gravhögar och liknande lämningar. Eventuella ingrepp i fornminnesområdet, övertäckning eller annan förändring av fornlämningen fordrar tillstånd från länsstyrelsen. Ett sådant tillstånd är vanligen förbundet med ett krav på arkeologisk undersökning som skall betalas av exploateringsföretaget. Topografi Undersökningsområdet ligger till allra största delen inom Söderslätt som vidtar norr om den smala flacka kustzonen. i söder. Denna svagt kuperade odlingsslätt har en nordgräns utmed det som populärt kallas Landsvägen, dagens väg 101 mellan Malmö och Ystad. Den nordligaste delen av korridoren, ungefär från Östra Grevie, räknas till det sydvästskånska backlandskapet. Backlandskapet är ett kraftigt kuperat dödislandskap. Söderslätt tillhör de delar av Sverige som blev befolkade mycket tidigt efter isavsmältningen. Här kan vi räkna med en kontinuerlig bebyggelseutveckling från senpaleolitikum fram till idag. Även delar av backlandskapet har varit tidigt bebott och kanske främst utnyttjats av jägare-fiskaresamlare under stora delar av stenåldern. Jordarterna på Söderslätt domineras av den så kallade sydvästmoränen som är en kalkrik moränlera med måttligt eller lågt innehåll av sten och block. I ett stråk från Håslöv och Bodarp, i sydsydöstlig riktning över Skegrie och Maglarp finns lättare jordar, bland annat sand, grus och isälvssediment. Dessa lättare jordar har haft stor betydelse för boplatslokalisering under förhistorisk tid och för odlingen. Enstaka öar av lättare jordar finns även inom övriga delar av korridorerna. 5

7 Fig. 3. Riksintressen och länsintressen för kulturmiljövården. 1. Riksintresse MK 133, Månstorp 2. Riksintresse MK 136, Skegrie-Fuglie-Hammarlöv-Västra Tomarp Västra Vemmerlöv-Skåre 3. Länsintresse, Landsvägen, väg Länsintresse, Per Albin-linjen Inom backlandskapet är jordartsinnehållet mera varierat med bland annat ett stort inslag av torvjordar. Både backlandskapet och Söderslätt har haft en relativt stor andel våtmarker under förhistorisk tid och under större delen av historisk tid. Landskapsbilden förändrades avsevärt i och med utdikningsföretagen från 1800-talens mitt och framåt. Den annars största landskapsomvandlingen genomfördes under några årtionden efter sekelskiftet Den agrara revolutionen med skiftesreformerna ändrade bebyggelsemönster och arrondering av jordbruksmarken på ett radikalt sätt. Jordartskartan från SGU, kompletterad med de kända fornlämningarna inom korridorerna syns på fig. 13. Skånska Rekognosceringskartan från visar topografi, vegetation och hydrologiska förhållanden vid tiden för skiftesreformernas genomförande. Särskilt kunskap om våtmarkernas utbredning i äldre tid är av stor betydelse för förståelsen av fornlämningarnas utbredning. Kartan finns på fig. 14. Korridorerna berör två riksintresseområden för kulturmiljövården: Mk 133 Månstorps gavlar och MK 136 Skegrie-Fuglie-Hammarlöv-Västra Tommarp-Västra Vemmerlöv. Dessutom berörs två regionala kulturmiljöstråk, länsintressena Per Albinlinjen utmed sydkusten och miljöerna utmed Landsvägen det vill säga dagens väg 101, se fig. 3. 6

8 Fig. 4. Bronsålderns gravhögar placerades högt i landskapet. Fornlämning 16 i Fuglie socken har fungerat som gränsmarkering mellan socknarna Fuglie, Bodarp och Hammarlöv. Foto från sydöst. Kända fornlämningar Fornlämningarna i fornminnesregistret har bland annat blivit kända genom fornminnesinventeringar, genom allmänhetens fynd och uppmärksamhet vid markarbeten och genom arkeologiska undersökningar. Av största betydelse har de systematiska inventeringarna varit. Fornminnesinventeringar har genomförts av intresserade privatpersoner och av exempelvis universitetsinstitutionerna och lokala museer. Mest omfattande, och med ett mål att täcka hela Sverige, har Riksantikvarieämbetets fornminnesinventeringar från 1930-talets slut fram till slutet av 1990-talet varit. Dessa senare inventeringar har utförts i samband med att nya ekonomiska kartor har upprättats. För Sydvästskånes del har dessa inventeringar utförts i två omgångar, senast åren omkring Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns tillgängligt på Internet, och uppdateras kontinuerligt med information bland annat från arkeologiska undersökningar. Inventeringsresultaten i ett intensivodlat jordbrukslandskap är beroende av flera faktorer. Tillgången på öppen jord vid inventeringstillfället är kanske viktigast. Boplatslämningar i åkermark är synliga i form av bearbetade flintor på markytan eller som fläckar av sot, kol eller skörbränd sten och dessa är givetvis svåra eller omöjliga att upptäcka med ett vegetationstäcke. 7

9 Fig. 5. Gravfältet norr om Steglarp är ett av de största höggravfälten i Skåne. Gravfältet ligger högt för att se och synas mot sydöst. Foto från söder. Jordbrukets markbearbetning genom flera hundra år har en negativ inverkan på antalet direkt synliga fornlämningar, det vill säga sådana som varit markerade i markytan av exempelvis stenar eller jordhögar. I Skånes jordbruksområden är det därför ont om bevarade synliga fornlämningar, framförallt olika typer av gravar från förhistorisk tid men även spår av äldre tiders odling. Århundradenas odling har jämnat ut terrängens småformer och flyttat stenar från deras ursprungliga lägen. Större stenar har också varit åtråvärda som grundstenar och trappstenar. Gravhögar av olika storlekar har med eller utan avsikt blivit utjämnade. Däremot har markbearbetningen gjort ett stort antal dolda fornlämningar synliga genom att boplatser skadats och flintor och annat förts upp till markytan. Jordbrukets markbearbetning är alltså ett hot mot fornlämningarna. En boplats i åkermark som avspeglas av en stor mängd fyndmaterial i markytan kan vara så skadad att det inte finns några bevarade lämningar under matjordslagret. Å andra sidan kan en boplats med ett litet synligt fyndmaterial vara mycket välbevarad och därmed besitta ett stort värde både ur vetenskaplig synpunkt och ur bevarandesynpunkt De kända fornlämningar inom ledningskorridorerna är redovisade på översiktskartan fig. 16. Fornlämningsbeståndet är stort och det är tätt mellan fornlämningarna, framförallt i trakten kring Skegrie och österut i korridoren och i området omkring Östra Grevie. På kartan är fornlämningsbeståndet uppdelat efter åtta olika kategorier: kända boplatser från förhistorisk tid, boplatsindikerande fyndplatser, odlingslämningar, gravar, medeltida bytomter, lämningar efter hantverk, depåfynd (vanligen offerplatser) och andra typer av fornlämningar exempelvis milstenar. 8

10 Fig. 6. Utsnitt från Arrhenius fosfatkarta. De högre fosfathalterna omkring kyrkbyarna Skegrie, Västra Tommarp och Hammarlöv syns tydligt. Flera av de små fosfatfläckarna kan avspegla förhistoriska boplatser. Skala 1: Gränserna för de enskilda fornlämningarna skall inte uppfattas som exakta. De är tolkningar av fornlämningarnas utsträckningar som inventeraren har uppfattat dem. Av karttekniska skäl är de minsta fornlämningarna samt fyndplatser markerade som cirklar. Inom korridorerna finns ett antal stora boplatsområden och flera boplatsindikerande fyndplatser söder om Skegrie tätort. I den östra korridorens östra del finns tre boplatser och ett antal fynplatser från Tågarp och österut. Slutligen finns ungefär 25 kända boplatser och ett knappt tjugotal fyndplatser i den stora fornlämningskoncentrationen som omger Östra Grevie. Av gravarna skall höggravfältet vid Steglarp sydväst om Östra Grevie nämnas först och främst. Högarna skall troligen dateras till äldre bronsåldern. Högstråket utmed Tågarpsdal i den östra korridoren har också stor betydelse för landskapsbilden och förståelsen av områdets förhistoria. En handfull av den yngre stenålderns stenkammargravar ligger inom korridorerna. Dessa är koncentrerade till området omkring Skegrie inom Skegrie och Bodarps socknar och innefattar bland annat den kända Skegriedösen strax väster om Skegrie kyrka. Sex stycken medeltida bytomter ligger inom eller delvis inom korridorerna: Skegrie, Västra Tommarp, Tågarp, Västra Värlinge, Steglarp och Västra Kärrstorp. Dessutom tangerar korridorerna Ståstorps och Fuglie tomter. Markkemi På människors boplatser hopas organiskt avfall av olika slag. Avfallet bryts ned och en av nedbrytningsprodukterna är stabila fosfatsalter. En hög fosfathalt är i sin tur viktig för jordbruket, särskilt för betodlingen. Under 1930-talet ledde kemisten Olof Arrhenius en 9

11 kartering av fosfathalten i Skånes betjordar. Arrhenius förstod sambandet mellan äldre boplatser och hög fosfathalt. Särskilt tydligt är detta samband om man studerar fosfathalten kring de gamla byarna. Århundradens spridning av gödsel och annat avfall från djur och människor har avsatt särskilt höga fosfathalter närmast byarna. Många boplatser från förhistorisk tid har även de avsatt spår av förhöjd fosfathalt i marken. Arrhenius fosfatkarta är därför ett hjälpmedel för att spåra fornlämningar i Skånes jordbruksbygder. Fosfatkartan, med de kända fornlämningarna inom korridorerna inritade, finns som fig. 15. Fältarbete Efter en analys av den ovan nämnda informationen från kartor och fornminnesregister, kompletterad med litteratursökning utfördes en fältbesiktning utmed vägnätet i området. Målsättningen var att göra en landskapsbedömning där områden med särskilt stor möjlighet för, hittills okända, under mark dolda fornlämningar, skulle urskiljas. Vi letade bland annat efter det som arkeologer brukar kalla bra lägen. Bedömningen skulle göras på en översiktlig nivå liksom resten av uppdraget. Vad är då bra lägen för fornlämningar? Mycket förenklat kan man säga att vid valet av boplatser har man föredragit att bo torrt, men med nära tillgång på friskt vatten. Självklart har närheten till försörjningsmöjligheterna varit viktiga. En befolkning som varit beroende av samlande, jakt och fiske valde andra boplatslägen än en jordbrukande befolkning exempelvis. Ofta har svaga sydsluttningar eller platåer i en sådan sluttning varit eftersträvansvärda eftersom man där kan utnyttja värmen och ljuset från solen. Gravar har under vissa perioder placerats högt och synligt, under andra perioder har närheten till boplatsen varit viktig och vi har även exempel på att man begravt sina döda inom boplatsen. Vad som är bra lägen varierar alltså beroende på arkeologisk period och typ av fornlämning. Som framgår av kartorna där riskområdena redovisas ligger de flesta kända fornlämningarna utanför dessa områden. De kända fornlämningarna är varningstecken i sig själva och riskområdena skall ses som komplement till dessa. Bilden av kända fornlämningar och de på kartorna gråmarkerade riskområdena är alltså det sammantagna resultatet av studien. Resultat Sammanlagt har vi markerat 22 större eller mindre områden med stor möjlighet för under mark dolda fornlämningar. Ett av områdena ligger i kustzonen och tjugo på Söderslätt. Inom den del av backlandskapet som berörs har vi endast lokaliserat ett område. Anledningarna till detta är att vägnätet är relativt glest i backlandskapet och det har därför varit svårt att få överblick över landskapet på grund av den kuperade topografin. Backlandskapets topografiska egenskaper medför emellertid att de bra lägena inte är så stora till ytan som de ofta kan vara på slätten och det kan därför vara lättare att finna en väg förbi fornlämningarna längre fram i projektets arkeologiska del. Resultatet är redovisat på fem kartor med motiveringar för varje område på respektive karta. Helheten, men utan motiveringar, finns redovisad på fig. 16 sist i rapporten. 10

12 Fig. 7. Fornlämningskarta med gråtonade riskområden. De kända fornlämningarna är markerade på samma sätt som på utvikkartorna fig Skala 1:

13 Fig. 8. Fornlämningskarta med gråtonade riskområden. De kända fornlämningarna är markerade på samma sätt som på utvikkartorna fig Skala 1:

14 Fig. 9. Fornlämningskarta med gråtonade riskområden. De kända fornlämningarna är markerade på samma sätt som på utvikkartorna fig Skala 1:

15 Fig. 10. Fornlämningskarta med gråtonade riskområden. De kända fornlämningarna är markerade på samma sätt som på utvikkartorna fig Skala 1:

16 Fig. 11. Fornlämningskarta med gråtonade riskområden. De kända fornlämningarna är markerade på samma sätt som på utvikkartorna fig Skala 1: Tolkning och rekommendationer Resultaten ger alltså en första översiktlig bild av fornlämningssituationen. När förslag till ledningslokalisering utformats kan steg 1 i en arkeologisk utredning utföras. Denna utredningsdel bör bestå av en fältinventering till fots där man väljer ut delsträckor där sökschaktsgrävning i utredningens steg 2 eller förundersökningar skall utföras. Där ingrepp i fornlämningar inte kan undvikas vid anläggningen av ledningarna blir oftast en särskild arkeologisk undersökning, slutundersökning, nödvändig. Länstyrelsen är beslutande myndighet när det gäller fornlämningar. Länstyrelsen beslutar om arkeologisk utredning, förundersökning och slutundersökning. Länsstyrelsens tillstånd är inte nödvändigt för steg 1 av den arkeologiska utredningen eftersom steget i det här fallet inte kommer att innehålla markingrepp. Vi rekommenderar emellertid att ett sådant tillstånd inhämtas. Om ledningarna skulle placeras endast efter arkeologiska förutsättningar skulle sydkanten av den östra korridoren utnyttjas för att undvika det stora området kring Tågarpsdal, område 22, och de fornlämningar som finns inom detta. I den korridor som leder norrut bör både Skegrie och Östra Grevie passeras på östsidan. Huvuddragen i en sådan ledningslokalisering är markerad på översiktskartan fig. 12. Arkeologi och fornlämningar är självfallet endast en av många faktorer som påverkar ledningslokaliseringen så kompromisser är nödvändiga. I lokaliseringsprocessen rekommenderar vi att man till varje pris undviker ingrepp i synliga fornlämningar, det vill säga de fornlämningar som är viktiga för landskapsbilden, framförallt gravhögar, stensättningar och stenkammargravar. Länsstyrelsen kommer säkerligen inte heller ge tillstånd till sådana ingrepp eftersom endast en liten del av det ursprungliga antalet av dessa lämningar är bevarade i jordbrukslandskapet. Fornlämningar i form av boplatser och även de 22 riskområdena kan prövas med arkeologisk utredning 15

17 eller förundersökning. Resultaten från dessa insatser tjänar därefter som underlagsmaterial i den fortsatta undersökningsprocessen. Ingrepp i gravar och gravfält som inte har en markering ovan mark bör även de undvikas. De bör bevaras på grund av sitt stora vetenskapliga värde och inte fragmenteras. Även våtmarker med depåfynd, exempelvis offerplatser från förhistorisk tid, bör undvikas på grund av sitt stora vetenskapliga värde. Liksom gravarna är de komplicerade, och därmed kostsamma, att undersöka. Fig. 12. Huvuddragen i en ledningslokalisering som inte tar hänsyn till annat än arkeologi, jfr fig. 16. Skala 1:

18 Källor Karsten, P Att kasta yxan i sjön. Acta Archaeologica Lundensia series in 8 o, no 23. Stockholm. Lantmäteriverket Blå kartan Skånska Rekognosceringskartan Länsstyrelsen i Skåne Kulturmiljöprogram. Olsson, M Sveriges Geologiska Undersökning Stratens Historiska Museer Gas på tvären fragment av fornlämningar. Riksantikvarieämbetet UV Syd rapport 2000:104 Jordartskartan Arrhenius fosfatkarta över Skånska jordar Översiktsdatabas över SHM:s samlingar. Riksantikvarieämbetet Fornminnesregistret, FMIS. Dalby den 28 juli 2005 Lasse Wallin Arkeologiska termer Nedan följer förklaringar till de specialtermer som används i rapporten. Agrara revolutionen Jordbruket omdanades på flera sätt under och 1800-talen. Förändringarna gällde jordägande, odlingssystem, redskap och odlade växter. I Sverige skedde de flesta av dessa förändringar från de sista decennierna av 1700-talet och fram till 1800-talets mitt. Bland de mest omvälvande förändringarna var de olika skiftesreformerna. Skiftena syftade bland annat till att samla varje gårds jord till ett sammanhängande område. Anläggningar I arkeologiska sammanhang är anläggningar de spår i marken som visar på markingrepp under äldre tid. En härd syns som en färgning av sot och träkol, kanske finns det också en stensamling som man eldat på. Man talar också, något ologiskt, om exempelvis gropar och stolphål. Det som då åsyftas är de mörka fyllningarna i det som en gång varit gropar och stolphål. Arkeologisk utredning Om man misstänker att det finns fornlämningar på en yta som skall bebyggas eller schaktas, så skall en arkeologisk utredning genomföras. Utredningen kan utföras i två steg. Steg 1 omfattar vanligen inventering och steg 2 innebär provschaktsgrävning. 17

19 Boplatslägen Områden som uppfyller boplatskriterier för olika delar av förhistorisk och historisk tid, men där fyndmaterial eller annat bevis för bosättning inte påträffats, rubriceras boplatslägen. Bytomt I fornminnesregistret betecknar bytomt det troliga läget för en medeltida by. Kartuppgiften kommer från det äldre kartmaterialet och avspeglar i de flesta fall förhållandet under slutet av eller början av 1800-talet. De flesta av dagens byar har legat på samma plats sedan medeltidens början. Depåfynd Depåfynd kan vara offerfynd som efterhand lagts ner i exempelvis en mosse. Det kan också röra sig om nedläggningar av flera föremål vid ett tillfälle, som offer eller för framtida bruk. Fosfathalt Fosfatsalter i marken bildas bland annat vid nedbrytning av organiskt avfall. Avfallet kan exempelvis komma från äldre boplatser eller naturgödsel. Förhöjd fosfathalt kan alltså vara ett tecken på att det finns en fornlämning på platsen. Den så kallade Arrhenius fosfatkarta upprättades av kemisten Olof Arrhenius på uppdrag av Sockerbolaget. Sockerbetorna vill gärna ha fosfathaltig jord. Arrhenius förstod sambandet mellan fosfathalt och boplatser och utpekade bland annat Skånes största fosfatkoncentration vid Stora Uppåkra by. Förhistorisk tid Som förhistorisk tid räknas i Sverige tiden fram till medeltiden. Från och med medeltiden finns det historiska källor som berättar om händelser och levnadsförhållanden. Exempel på historiska källor är skattelängder, brev och annan skriven information från tiden. Mesolitikum Mesolitikum kallas i Sverige även äldre stenålder. Under denna tid var försörjningen baserad på jakt, fiske och insamling av födoämnen. Tidsperioden omfattar år fram till ca f. Kr. Neolitikum Under neolitikum fick jordbruk och boskapsskötsel en alltmer ökande betydelse. Neolitikum omfattar ungefär perioden f. Kr. De svenska benämningarna på perioden är yngre stenålder eller jordbrukarstenålder. Offermosse Med avsikt nedlagda föremål som exempelvis keramikkärl, flintyxor, bronslurar och vapen och vapendetaljer har vid många tillfällen påträffats i mossar. De mossar där sådana offer påträffats kallas offermossar. Senpaleolitikum Paleolitikum betyder äldsta stenålder och är en beteckning på de stenålderskulturer som förekom under istidens slutskede. Under den sista delen av paleolitikum, senpaleolitikum, kom det människor till Skåne och till Västkusten. 18

20 Slagen flinta Flinta som avsiktligt bearbetats av människan är slagen. Arkeologiska fynd har visat att man använt redskap av sten, men också av ben, horn och metall, för att bearbeta flintan. Slagen flinta förekommer såväl under stenålder som under brons- och järnålder. Stenkammargrav eller Megalitgrav Den yngre stenålderns gravar av stora stenar, det vill säga dösar, gånggrifter och hällkistor, kallas med ett samlingsnamn för megalitgravar. Namnet härleds av grekiska mega stor och lithos sten. Stensättning Stensättningar är gravtyper från brons- eller järnåldern. 19

21

22

23

24