- Var kriget ett religiöst krig mellan muslimer och kristna?

Transkript

1 Uppsala universitet Institutionen för Lingvistik och Filologi Arabiska C delkurs två arabländer Handledare: Erik Borg och Anette Månsson Datum för opposition: Orsakerna bakom Libanons inbördeskrig Var kriget ett religiöst krig mellan muslimer och kristna? 1

2 Innehållsförteckning Inledning 1 Libanons olika grupper 2 Kort historisk bakgrund 4 Den moderna statens skapande 4 Systemet under det franska mandatet Libanon efter mandatet års kris 8- Sociala förändringar 9- De palestinska flyktingarnas roll 9 Diskussion 10 Sammanfattning 12 Litteraturförteckning 13 2

3 Inledning Den ödesdigra dagen 13 april, 1975 anfölls en buss i Beirutförorten Ain el- Roumaneh av libanesiska kristna falangister och 27 palestinier dödades. Detta var händelsen som blev inledningen till det femton år långa inbördeskriget i Libanon. Mot detta är det märkligt att så sent som på 60- talet hölls Libanon upp som en modell av politisk stabilitet i motsats till det kaos som rådde i området för övrigt. Vad hände? Var det religiösa motsättningar som orsakade kriget? Interna eller externa orsaker? Vad jag tidigare lösryckt hört har varit historier om kristna och muslimer som slogs enbart av religiösa skäl. Jag har svårt att köpa det. Jag tror svaret eller orsakerna till kriget ligger mer i Libanons politiska historia, ekonomi och yttre påverkan än i just religiösa skäl. Detta tänker jag också prova i min uppsats mot vad olika författare har skrivit om Libanons historia innan Jag tänker ta upp de punkter jag anser vara de springande och argumentera för dessa i min slutdiskussion. Kanske problemet låg i bristen på en nationell identitet (med bristande nationell identitet tänker jag mig att de olika grupperna främst såg sig som sunniter eller maroniter, inte som främst libaneser), en svag centralmakt och de olika gruppernas intressen som man kan ana i 1958 års kris. Skapandet av det moderna Libanon, dvs. det Libanon vi känner i dag, måste också vägas in i ekvationen. En ytterligare faktor som kan tänkas ha spelat roll är ekonomiska och samhällsförändringar som skedde efter självständigheten. Splittringarna grupperna i mellan eskalerade av olika skäl som jag kommer att presentera längre fram. Interna splittringar växelverkade med yttre regionala spänningar och genom den palestinska länken bröt inbördeskriget ut. För att kunna visa på hur jag tänker tycker jag att det är nödvändigt att ta en tur genom Libanons politiska system sen självständigheten. Historian bakom är en viktig del och jag finner det på sin plats att bara kort nämna en historisk bakgrund. Vidare vill jag också ta upp de grupper som finns i Libanon för att visa på att samfunden inte bara är splittrade i kristna/muslimer utan också i sig själva. 3

4 Jag har valt att använda mig av andrahandskällor då det passar mitt syfte bäst och med tanke på arbetes storlek. Detta hade varit intressant att också kunnat intervjua människor från de olika grupperna men det passar inte mitt syfte här då jag vill försöka få en så objektiv bild som möjligt, vilket jag vet är nästintill omöjligt. Vissa författare tenderar att gå djupt in i ekonomiska och politiska orsaker medan andra nöjer sig med att förklara händelseförloppet årtionden innan. Av tidsskäl och utrymmesskäl känner jag att jag inte kan gå väldigt djupt in i de olika händelserna eller i historien, fast det hade varit intressant. Just av dessa skäl har jag valt att använda mig av mer övergripande verk och sållat bort mer djupdykande verk som kan vara intressanta att gå vidare och följa upp denna första undersökning med. En av de böcker jag sållade bort var Lebanon: Dynamics of Conflict av B. J. Odeh, från 1985, som går djupare in i händelseförloppet. Anledningen till att jag valde mer övergripande böcker var att jag inte visste särskilt mycket om Libanon från början. Mitt syfte är alltså att undersöka om inbördeskriget var en religiös konflikt eller om det inte, vilka orsakerna var. Libanons olika grupper Det Libanon som vi känner det idag var från början en mycket mindre enhet skapades mutasarrifiyya, en självständig provins i det osmanska imperiet där befolkningen var uppdelad i ungefär fyra femtedelar kristna och en femtedel muslimer. 1 Dagens ca 3.6 miljoner invånare är fortfarande delade i dessa grupper; kristna och muslimer. Idag finns det fler muslimer än kristna i Libanon pågrund av emmigration, immigration och skillnader i barnafödsel mellan grupperna. Vidare är de kristna uppsplittrade i ett dussintal olika grupper. Den största gruppen är maroniter, en katolsk gren av kristendomen. De uppgår till mer än hälften av den totala kristna befolkningen. Maroniterna har dominerat Libanon alltsedan den moderna staten föddes. Traditionellt har de varit bosatta i Mount Lebanon. Den näst största gruppen kristna utgörs av de grekisk ortodoxa. De grekisk ortodoxa har genom historien haft mer kontakt med det muslimska samfundet än 1 Sluglett P., Farouk- Sluglett M, 1993 s

5 vad maroniterna haft därför att denna gren av kristendomen är mer spridd över Levanten. 2 De ortodoxa har tenderat att associera sig mer med sunni- muslimerna och de har generellt sett sig som araber i högre utsträckning än maroniterna har. Många var också pionjärer inom den tidiga arabnationalistiska rörelsen. 3 Grekiska katoliker utgör den tredje största gruppen av kristna i Libanon. De dominerar inte något speciellt område så som maroniterna gör. Utöver dessa grupper lever ett stort antal armenier i Libanon och flera andra kristna grupper men dessa har inte haft så stor inverkan på det politiska systemet att de är relevanta i detta sammanhang. Även i det muslimska samfundet finns det tre stora grupper: Sunni, Shiá och Druzer. Den största av dem är sunni- muslimerna som tenderar att dominera det politiska systemet i något högre grad än proportionellt mot sitt antal. De är den mest urbaniserade av alla grupper. De är koncentrerade i Beirut, Tripoli och Sidon och är mer politiskt aktiva än de andra muslimska grupperna och de har även starkare band till resten av arabvärlden än vad de andra grupperna har. Traditionellt har sunni- muslimerna önskat att Libanon skulle ha spelat större roll i arabvärldens politik. Den ensamt största gruppen är shiiterna. De är detta till trots ekonomiskt missgynnade och underrepresenterade i politiken och har för det mesta saknat politiskt inflytande. De är koncentrerade på landsbygden i södra Libanon och i Beqadalen. De saknar maroniternas kontakt med Europa och sunni- muslimernas kontakt med resten av arabvärlden. Mer nyligen har närmare band till Iran gett dem en stark allierad utanför Libanon. Den sista stora gruppen muslimer är druzerna, även om inte alla muslimer är överens om huruvida de ska kallas muslimer eller ej. De utgör mindre än 6 % av befolkningen men har trots det ett relativt stort inflytande i politiken. 4 De olika grupperna har inte alltid varit överens eller stött samma saker eller haft samma värderingar trots att de ansetts sig tillhöra samma religion, kristendomen 2 Long D., Reich B., 2002 s Sluglett P., Farouk- Sluglett M s Long D., Reich B s

6 respektive islam. En diskussion om en strikt muslimsk/kristen delning utav befolkningen är alltså missledande. Kort historisk bakgrund Libanons folk har en lång historia trots att den moderna staten Libanon skapades på talet. På sjuhundra- talet när de muslimska arméerna startade sin erövring av den arabiska halvön, blev Libanons bergsområden (Mount Lebanon) en tillflyktsort för Levantens kristna. Under Ummayyaderna och Abbasiderna erhöll dessa flyktingar en viss grad av politisk självständighet. De muslimska härskarna lyckades aldrig dominera bergsområdet fullt ut men de påverkade trots det bergsfolket och överförde vanor och sociala värderingar. Som ett exempel hade det arabiska språket trängt ut armeniskan som det dominerande språket på 1200-talet. I slutet av talet dominerade tre olika grupper bergsområdet; maroniter, shiiter och druzer. Tidigt tal nådde korsfararna Libanon och detta fick stora effekter på det maronitiska samfundet som redan här skapade kontakter med väst och då framför allt med fransmännen. 5 På talet hamnade Libanon under Osmansk styre och så förblev det under de kommande fyra århundradena. Tidigt tal började det Osmanska imperiet så sakta att falla sönder. Under tiden understöddes intern rivalitet av en svag osmansk centralstat och europeiskt intrång. Spänningar mellan den kristna befolkningen och det druziska samfundet ökade då den ekonomiska och politiska balansen förändrades på grund av en maronitisk befolkningsökning och gruppens gradvisa förflyttning söderut mot druzernas område. Den moderna statens bildande Spänningarna blev värre då fransmännen skyddade maroniterna och britterna skyddade druzerna. Det europeiska ingripandet ledde till en återförening av Mount Lebanon som gjordes till ett semiautonomiskt styre. Guvernören skulle vara en ickelibanesisk kristen som skulle väljas av den osmanska sultanen med hjälp av de europeiska makterna. Guvernören skulle bistås av ett administrativt råd vilket skulle 6

7 representera varje större religiös grupp. Detta system behölls fram till första världskriget då det osmanska imperiet föll och Mellanöstern uppdelades i de stater som existerar idag. 6 Fransmännen fick vid uppdelningen Syrien, ur vilken de skapade två separata politiska enheter; Libanon och Syrien. Denna nya stat som bildades 1920, var nästan dubbelt så stor som det tidigare Mutasarrifiyya under osmansk kontroll. 7 Fransmännen hoppades att denna expansion skulle göra området mer ekonomiskt lönsamt och att Libanon skulle bli en mer betydelsefull allierad. Vad som hände var att denna expansion ledde till en kraftig störning i demografin då stora mängder sunniter och shiiter nu tillhörde den nya staten. 8 Det moderna Libanon skapades alltså utifrån. Människor som inte ville vara delaktiga i denna nya nation tvingades ändå innanför landets gränser som utomstående makter satte upp av egna intressen. Redan från start har det alltså funnits meningsskiljaktigheter. Systemet under det franska mandatet För en lång tid framåt ansågs skapandet av ett Stor-Libanon av många ickemaroniter som både fransk imperialism och en tillfällig lösning och under mandatet växte den nationalistiska rörelsen. Många av dem ville hellre ha en självständig arabisk stat hellre än små enskilda stater under europeisk kontroll. Bara maroniterna var nöjda med detta nya arrangemang och många framstående maroniter hade aktivt verkat för en separat stat under franskt skydd. Vad som dock var mindre glädjande för maroniterna var att i de områden som lades till det gamla området var de flesta muslimer. De kristna var inte längre i majoritet. Trots detta förlorade maroniterna inte sin ledarställning. Anledningen till maroniternas försprång berodde bland annat på att de hade dragit störst fördel av det europeiska kapital som kommit in i landet sedan slutet av 1800-talet och att de hade tidigare haft tillgång till dåtidens moderna europeiska utbildning. 9 5 Sluglett P., Farouk- Sluglett M s Long D., Reich B. 2002, s Sluglett P., Farouk- Sluglett M s Long. D, Reich, B. 2002, s Sluglett P, Farouk- Sluglett M s

8 Under mandatet styrdes Libanon i stort sett som tidigare precis som om de kristna fortfarande var i majoritet. Detta innebar att deras inflytande inte längre stod i proportion mot deras antal. 10 De fick också hjälp att bibehålla ordningen under hela talen av flertalet sunnimuslimer som bojkottade den nya staten genom att inte rösta i valen som genomfördes under denna period. 11 Detta ledde till att nästan hälften av invånarna i det nya Libanon kände sig maktlösa och många vägrade arbeta i systemet. Sunnimuslimerna motsatte sig den nya statens existens och önskade en pan-syrisk identitet medan andra grupper tenderade att samarbeta mer eller mindre med fransmännen. Även de kristna var splittrade, de ortodoxa var trots tveksamma till ett muslimskt styre- avundsjuka på maroniternas ledarställning. En ytterligare svaghet i det libanesiska systemet var att samhället har under historiens lopp dominerats av små konservativa eliter eller högt framstående män. Så var fallet särskilt under mandatet. En handfull familjer tenderade att fylla ministerposterna som kom i deras väg och de skyddade sina privilegierade positioner genom att motverka att allmänheten intresserade sig för politik 1943 är en viktig milstolpe i Libanons historia. Då skapades Nationalpakten som var ett oskrivet konstitutionellt arrangemang som markerade toppen på ett ökat närmande mellan maronitiska och sunnitiska eliter. I praktiken, beträffande inrikespolitiken, var pakten inget mer än en finslipning av det gamla systemet. Presidentskapet innehas fortfarande av maroniterna och premiärministern är en sunnimuslim och längre ner på rangordningen innehar druzerna utrikesministerposten. Nationalpakten banade väg för Libanons självständighet, som för övrigt var ett mål som både muslimer och kristna ville uppnå. Viktigare som bestämdes i denna pakt var överenskommelsen mellan det kristna och det muslimska ledarskapet. De kristna skulle skaka av sig franskt beskydd och förmyndarskap medan muslimerna skulle vända sig ifrån pan- arabismen och acceptera Libanon som en separat enhet. Båda parter ansåg den andra som ett hot mot libanesiska intressen i det långa loppet Milton- Edwards B., Hinchcliffe P s Sluglett P., Farouk- Sluglett M s 145 8

9 Libanon efter mandatet verkade det libanesiska politiska systemet fungera framgångsrikt i att tillhandahålla en bas för välstånd och politisk frihet och den centrala regeringen i Libanon gavs efter nationalpakten enbart begränsad makt. Systemet som tillhandahöll en bas där varje grupp var säkra på att deras intressen skyddades garanterade också en väldigt svag centralstat. Regeringen tillhandahöll ett minimum av tjänster. Privata organisationer, ofta religiösa, tillhandahöll sjukvård och utbildning. Det libanesiska konstitutionella systemet var designat för att behålla den existerande sociala ordningen och till en början fungerade det bra. Den egentliga politiska kontrollen låg i händerna på traditionella ledare från de olika religiösa samfunden. Valdistrikten var oftast små och tillät lokala ledare att åberopa by- och familjelojaliteter för att vinna valen. Lokala och personliga kontakter vägde betydligt mycket mer än nationella och utländska förbindelser. De främsta faktorerna till en traditionell ledares politiska styrka låg i hans förmåga att forma en koalition med andra traditionella ledare och i hans förmåga att tillhandahålla tjänster till sin valkrets. Den centrala regeringen var alltså svag och den lokala ledare var ofta ett instrument genom vilket sociala tjänster tillhandahölls. 13 En viktig effekt av hur systemet organiserades var att den politiska aktiviteten skedda inom religionsgränserna istället för i olika samhällsklasser. Som en konsekvens av detta fann de ideologiska partierna som började uppkomma svårigheter att transcendera de religiösa gränserna och de flesta partier kopplades samman med olika trosinriktningar. Vad som uppstod som den dominanta formen av styre i det politiska och allmänna livet var ett nätverk av horisontella allianser mellan 12 Milton-Edwards B., Hinchcliffe P s Long D., Reich B s

10 ledarna för de olika grupperna. En konsekvens av detta var en mycket fragil statsstruktur års kris Under 50-60talen stärktes Libanons ekonomi och Libanon blev ett av områdets ledande kommersiella centra. Detta uppenbara välstånd dolde dock en växande klyfta mellan de kristna och de sunnitiska eliterna och de fattiga i städerna och på landsbygden. Samtidigt försökte det rådande kristna ledarskapet isolera landet från spänningarna i regionen. Man försökte vända ryggen mot den pågående krisen i arabvärlden som föregicks av 1948 års krig i Palestina/Israel, trots att Libanon sedan kriget var värd för ca palestinska flyktingar. 15 Detta ledde vidare till spänningar i landet mellan grupperna som utmynnade i den första stora krisen sedan självständigheten år Den då sittande presidenten, Camille Chamouns försökte att förändra konstitutionen och nationalpakten, främst av egoistiska skäl men han önskade också att avskärma landet från regionala konflikter. 16 Å ena sidan var krisen bara en ytterligare indikation på den ständiga maktkamp som utspelade sig bland eliterna. Dock kan man ana en större betydelse i den växande oppositionen mot det maronitiska ledarskapet, från framförallt muslimska grupper. Motståndet låg även i att de fattiga inte fick någon del i landets uppenbara välstånd. Krisen hade också en internationell dimension. Man var missnöjd med regeringens flörtande med väst och många muslimer vill ta en mer aktiv roll i den övriga arabvärldens politik. Den egyptiske presidentens Nassers tal om en arabisk enhet blev mycket populärt bland massorna i Libanon. Armén var inkapabel att slå ned motståndet och USA:s marinkår fick tillslut lugn i landet. Krisen var avklarad men två nya element i Libanons politik hade tillkommit vilka skulle så småningom leda till systemets förfall: de fattiga i städernas aktivitet och inblandning från utomstående faktorer Sluglett P., Farouk- Sluglett M s Milton-Edwards B., Hinchcliffe P s Long D., Reich B s Milton-Edwards B., Hinchcliffe P s 66 10

11 Sociala förändringar talet markerades av en snabb acceleration av sociala förändringar som skedde inom tre områden; befolkningstillväxt, urbanisering och ett politiskt uppvaknande hos de palestinska flyktingar som befann sig i Libanon 18. Befolkningen växte alltså snabbt och vissa grupper fortare än andra census (som uppskattade den kristna befolkningen till 51,3 % 19 ) var passé men man var rädd att störa balansen så inget blev gjort. Som ett resultat av detta blev den parlamentariska representationen mindre och mindre representativ. Som tidigare nämnt så visade 50-60t på en ekonomisk tillväxt och med denna blev den orättvisa fördelningen av vinsterna alltmer uppenbara. Ekonomin förändrades från att ha varit baserat till stor del på jordbruk till att vara mer baserat på tjänster. Många landägare tvingades sälja och flytta in till städerna. (1959 försörjdes 50 % av jordbruket medan motsvarande siffra 1970 var 18,9%. 20 ) Urbaniseringen ledde till stora förändringar i Libanon då kristna och muslimska bybor flockades runt Beiruts förorter. Ett enormt sub- proletariat kom alltså till. Huvudstaden expanderade till att inkludera 1/3 ½ av landets befolkning. De fattiga arbetarna uppvaktades av representanter för de olika ideologierna- socialister, kommunister och högergrupper. 21 Den libanesiska staten hade inget att sätta emot i detta läge. Palestinierna och de mer politiskt medvetna libaneserna hade radikaliserande effekt på varandra. Åsikterna hur man skulle ställa sig till Palestinaflykting- frågan splittrade samhället ytterligare. 22 De palestinska flyktingarnas roll 18 Long D., Reich B 2002 s Milton-Edwards B., Hinchcliffe P s Sluglett P., Farouk- Sluglett M s Long D., Reich B., 2002 s Sluglett P., Farouk-Sluglett M s150 11

12 Vad beträffar de palestinska flyktingarna orsakade de lite problem innan På talet hade de blivit fördubblade i antal och var över Majoriteten av flyktingarna blev aldrig integrerade i det libanesiska systemet. De flesta vill inte bli libaneser och de flesta libaneser vill inte att de skulle stanna. Under 60- talet insåg många palestinier att de inte kunde förlita sig på resten av arabvärlden för att vinna sin kamp. Dessa attitydförändringar förändrade radikalt de libanesisk/palestinska relationerna. För palestinierna blev befrielsen av Palestina det centrala i den arabiska kampen medan palestinierna blev övermodiga enligt många kristna libaneser. Palestinierna kunde utnyttja det libanesiska systemet för att vinna anhängare för sin sak. För många av de muslimska libaneserna gav en politisk allians med palestinierna en chans att uttrycka sin arabnationalism och de palestinska styrkornas militära stöd Den svaga regeringen var inkapabel att ta hand om de växande motsättningarna och de palestinska miliserna. Regeringen misslyckades att sätta de libanesiska intressena över de palestinska. Vad som sedan följde var att den libanesiska högerfalangen expanderade och byggde upp en egen milis. Vad som ytterligare störde den militära och politiska balansen i Libanon var PLO: s nederlag i Jordan då tusentals beväpnade palestinier fick fly till Libanon efter att ha blivit utjagade var alltså scenen riggad för inbördeskriget. Den rigida politiska strukturen som hade visat sig vara så effektiv i att bevara ett status quo var inkapabel att justera sig efter de förändringar som orsakades av en ojämn fördelning av vinsterna, ojämn befolkningsökning, snabb urbanisering och palestiniernas växande milis. 23 Diskussion Mitt syfte var att försöka finna orsaker till 1975 års inbördeskrig- varför bröt det ut? Jag hade som huvudfråga om kriget hade religiösa orsaker då det enda jag har hört tidigare är att kristna och muslimer slogs. Min teori var dock att orsakerna var något annat än religiösa. Jag ville prova om orsakerna låg i historien, det politiska systemet, ekonomiska orsaker eller yttre omständigheter. 12

13 Jag tycker mig ha funnit fem springande punkter även om en del punkter kanske flyter ihop med varandra. 1) Den moderna statens bildande. 2) Brist på nationell identitet eller sammanhållning. 3) Svag centralmakt. 4) 1958 års kris. 5) De sociala förändringar som skedde efter mandatet. Jag tror att en nationell identitet är viktig i detta sammanhang. Om man istället hade sett sig som främst libanes istället för maronit eller sunnimuslim kanske inte situationen spårat ut så katastrofalt som den faktiskt gjorde, fast det är ju en lycklig efterhandskonstruktion, det går ju aldrig att verifiera. Jag tror att bristen på nationell identitet ligger i att det aldrig har funnits någon/något som befolkningen har kunnat enas runt. Även det sätt som det moderna Libanon skapades, genom ett franskt mandat, under vilket hälften av befolkningen har känt sig förfördelade, har bidragit till bristen på nationell identitet. Den nationalism som uppstått har ju haft uppenbara problem. Vad är genuint libanesiskt? Är det en kristen, västnärmande nationalism eller en nationalism som har närmare band till resten av arabvärlden? När fransmännen skapade Stor- Libanon så innebar det att maroniterna tappade sitt numerära övertag fast det märktes aldrig i praktiken och en mängd sunnimuslimer och shiámuslimer blev upptagna inom området. Redan från början hade de olika samfunden olika intressen. Muslimerna, särskilt sunni ville hellre vara del av resten av arabvärlden och ingå i Syrien. Maroniterna vill hellre återgå till ett självstyrande Lilla- Libanon. Det är inte de bästa förutsättningarna för att skapa någon sorts nationell identitet, fast 1943 års nationalpakt närmade sig en överenskommelse. Vad som sen gick fel är kanske inte lätt att sätta fingret på. Yttre spänningar som Israels utropande av en självständig stat gav ju alla arabländer något att tänka på och den flyktingström som följde fick konsekvenser. Nassers maktövertagande i Egypten och hans vädjan för arabnationalism berörde många muslimer i Libanon. Även intressena inom grupperna har skilt sig åt. Jag får intrycket av att eliterna har mest arbetat för att konsolidera makt och rikedom istället för att förena sig med massorna. Intressena grupperna emellan har varit olika och svårförenade och kanske har det inte funnits någon enande faktor som har kunnat hålla ihop detta fragila tillstånd. Regeringen har varit svag och lokala ledare har tävlat om makten. Kanske hade en starkare centralmakt kunnat ena folket bättre? I 1958 års kris såddes fröna till 1975 års krig. Å ena sidan var krisen 58 bara en ytterligare indikation på maktkampen i Libanon bland eliterna men den visade också 23 Long D., Reich B s

14 på en växande klyfta mellan maroniter och muslimer då de senare var trötta på den snedfördelning av resurser och makt som rådde i landet. Man kan också se de växande åsiktsskillnaderna bland de olika samfunden. Skulle man följa en västorienterad plan eller skulle man följa Nassers uppmaning om arabnationalism? Vidare tog jag upp de samhällsförändringar som skedde efter det franska mandatet. Enorma sub- proletariat kom till när människor inte längre kunde leva av vad landsbygden gav utan var tvungna att flytta in till städerna. En uppenbar ojämn fördelning utav de vinster som gjordes ökade spänningarna, vilket är förståeligt och naturligt. Många av dessa ny- fattiga fångades upp av olika mer eller mindre radikala grupper. När Libanon så blev slagfält för så många andra stridande krafter i arabvärlden så fanns det många arbetslösa palestinier och libaneser som var redo att bli rekryterade i de många olika miliser som uppstått. Till detta kan läggas den enorma, och ojämnt fördelade mellan grupperna, befolkningsökningen som skedde. Vad beträffar palestinierna kanske en stabilare, starkare stat kunnat handskat med frågan på ett bättre sätt. Nu fanns det ju två radikalt motsatta åsikter huruvida man skulle stötta palestinierna eller ej. Det kristna ledarskapet försökte få regeringen till att ta till våld mot palestinierna men förslaget hade ingen fast förankring hos den stora massan. Därför föll det muslimska och maronitiska samarbetet. De flesta författare håller fast vid att det var de palestinska flyktingarna som tillslut blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tycker att det kan vara rimligt. Nya frågor har väckts under resans gång och jag skulle gärna gå mer djupare in i befolkningsutvecklingen och de social och ekonomiska förändringarna. Frågor om hur de sociala klasserna har fungerat, hur stor betydelse sociala klasser har haft för utvecklingen och hur förhållandet mellan de olika eliterna och respektive stora massa sett ut. Jag undrar också i hur stor utsträckning det har funnits något klassystem, där arbetarna förenar sig mot eliterna eller om man faktiskt ändå har hållit sig inom trosgränserna? Slutsats Den fråga jag ställde mig inför detta arbete var om inbördeskriget i Libanon hade religiösa orsaker och om inte vad var orsakerna? 14

15 Jag drar slutsatsen av det jag har läst att Libanons inbördeskrig inte hade religiösa orsaker. Orsakerna kan spåras till historien det moderna Libanons skapande, samhällsutvecklingen och de olika gruppernas olika intressen. Litteraturförteckning Long David E. & Reich Bernard (2002), The Government and politics of the Middle East and North Africa. Colorado/Oxford. Fjärde utgåvan. Milton- Edwards Beverley & Hinchcliffe Peter (2004), Conflicts in the Middle East since London. Andra utgåvan. Sluglett Peter & Farouk- Sluglett Marion (1993), The Times guide to the Middle East. London. Andra utgåvan. 15