Steniga Backars Upodling

Transkript

1 Steniga Backars Upodling ÅBO, Tryckt hos Direckteuren JACOB MERCKELL, 1752 Utdrag af Kongl. Wetenskaps Academiens Dagbok af den 14 Martii I anledning af de Herrar Ledamöters utlåtelse och tilstyrkan, som på Academiens anmodan genomläst Academiens Ämneswäns, Magister SAMUEL CHYDENII ingifne Berättelse, om det i Österbotn brukeliga sätt at Upolda Steniga Backar; Samtycktes nu, at samma Skrift må, til fleras underrättelse, gjöras allmän: Hwilket intygas af PEHR WARGENTIN, K. Vet. Acad. Secreterare. Landet i Swerige är på de fläste ställen uti tätt om hwar annan belägne Högder och Dälder afdelt, och som ganska många af de senare, i sin Watusot befängde, med rätta heta ohyggeliga Kjärr och Moraser, så kallas med lika fog, större delen af de förre torra och ofruktsamma Stenbackar. Sådan Jordmons bedröfweliga utwärtes lynne, plågar wid första åskådandet utsläcka det hopp, som man naturligt-wis borde och kunde gjöra sig om dess Fruktbarhet. Det är likwäl onekeligit, at wårt Landtbruk intet kan komma til sin rätta högd, förr än dess Idkare sammansätta sig, at med lika Mandom anfalla Watnet i sina Mosar, och Stenarna i sina Backar, som wåra Förfäder fordom stigit uti Bardalekar och Hasteprof frestat, låtande det blifwa et mål för wår medärfda åboga och oförtrutenhet, som tusendfalt mera kan gagna oss och wåra efterkommande, än wåra Förfäders stora Härfärder och Segersamma Wapn, dem och oss båtat. När skola wi annar slippa, at tigga Utlänningar om föda, Menniskans angelägnaste tarf på Jorden? När skola wåra dödande Fiender, Nattfråst, Råsta och Ohyra flytta ifrån oss? Skal intet wår brist twinga oss och et förnuftigt hopp om en fullkomlig sällhet upmuntra oss, at med alfware gripa an en så angelägen sak? Men så länge et tjockt okunnoghets mörker och et nesligit tycke för wårdslösheten förqwäfja all eftertanka, så länge tiltagsenhet felar, och den förderfweliga gamla wanan får regera Styret i wåra anslag, kan den gamla Uselheten aldrig förbytas i en ny Wälmåga, och Himlen allena wet hwad det är, som kan förmå och upwäcka oss, at behjerta wårt eget tilstånd: Antingen wår nu warande Torftighet, eller de möjeliga Sällheters Förebild kunde bäst förtaga wår känslolöshet, eller om det är aldeles omöjeligit. Uti dessa Blader får min Läsare se, på hwad sätt och med hwad fördel wåra Stenbackar kunde och borde upodlas, jag önskar, de måtte så benägit af mina Landsmän ansees, som jag med deras sammanskrifwande endast haft i afseende, at påminna och underrätta wåra Hushållare, om en sak som jag funnit hos de flästa wara okunnog och opåtänckt.

2 Österbotningarne äro de första och endaste, som hos oss med alfware begynt upodla Stenbackar, af hwilka jag lärdt det, som här om Stenbackars bruk anföres; derföre lärer Läsaren intet undra derpå, at jag i synnerhet uti de första.. sökt lämna et ungefärligit begrep om deras fordna lefnadssätt, samt wisa, huru de af nöden twungne, innom en liten tid ändrat det samma. Jag måste likwäl bekänna, at som denna Provincien är ganska widsträckt, så träffar man här ibland många handa Belägenheter och Jordmoner, äfwen många handa slags Näringar och Hushållning ibland Inwånarena. De Södre Soknar, skjöta wäl sin Åker och Äng, och lefwa mäst af sitt Jordbruk; de Norre, som ligga wid Uhleå, Ijo och Kimi Älfwar, idka sitt fördelaktiga Laxfiske, och äro slätta Jordbrukare; de som stöta til Lapska och Carelska Gränsen, bruka samma Näringar som deras Grannar, och äro begifne på Swedjande, Renskjötsel, Jagt och Fiskerier; de, som ligga närmast Städerna och ännu hafwatallskog öfrig, lefwa mäst af Tjärubrännerie och Skeppsbyggnader: Omkring Gamla Carleby der Skogen långosedan blifwit aldeles utödd, äro nu de bäste Åkerbrukare, och lämnar jag dem som samma Bönder sedt och kändt, at döma om deras Arbetsamhet, Wälmåga och Beskedelighet. Jag twiflar och icke, det en slikwälmåga lärer der i Lähnet blifwa allmännare, sedan som Herr Landshöfdingen GUSTAV ABRAM PIPER, af berömlig nit för Allmänhetens bästa, begynt upmuntra och tilhålla de öfriga Lähnets Inbyggare, til samma Idoghet.. 1. At Österbotningarne fordom idkat samma Näringar, som Lapparna och de öfriga Scytiska Folkslaen, är så mycket onekeligare, som man, utom alt det wåra Tideböcker bär om gifwa anledning at tro, uti sjelfwa Orten och af Inbyggarenas nuwarande Hushållning, kan der å owedersäjeliga bewis framte. Jagt, Fiskerier och Boskapsskjötsel, äro Näringar, som ingenstäds om icke hos Lapparna idkas mer än uti Österbotn, hwarthera mer eller mindre, alt som Ortens beqwämlighet det tillåter. En stor färdighet uti Jagande får man i synnerhet se hos dem som bo uppe i Skogsbygden och längre ifrån Sjökanten deräst en djup Snö förråder Willdjurens hemwist uti Ödemarkerna, och förbjuder dem rädda Lifwet med flykten, der Björnens grymhet måste förgås, när Jägarens Spjut igenomborar hans hjerta, der ingen Elg eller wild Ren har nog höga och snälla ben, at undkomma med Skyttens dödande Pilar och Skott, der Wargar, Räfwar, Utrar, Mårdar, Lekattor, Ekornar, jämte allehanda slags Skogs- och Sjö- Foglar, Årligen fällas, med Bågar och Bössor, uti Gropar och Snaror, under Flakar och allehanda slags upgilrade Stockar, så at knapt någon Ort lärer finnas, der så många handa slags Djur, af så många Jägare, på så mångfaldigt sätt, fångas och snärjes. Om ymnoghet på allehanda slags väl smakande Fiskar med rätta kan och bör anses för en stor förmon, om fiska är et af de nöjsammaste Näringar, så har jag orsak at twifla, om något Folk i anseende här til är mera Lyckeligit, än wåra Österbotningar, då de uti Fiskrika Haf, Sjöar, Strömmar och Bäckar, Wår och Höst, Winter och Sommar, med Not, Nät, Krokar, Patar och Ryssjor, med mera, fånga Laxar, Gjäddor, Braxnar, Sik, Id, Harr, Rudor, Lakar, Ål, Strömming, Muiku, Reinögon u. til öfwerflöd.

3 Det myckna Smör, Talg, Kalfskin m. m. dylikt, som Årligen skeppas ifrån Österbotn til Stockholm, är et öfwertygande bewis derå, at här idkas Boskapsskjötsel, och de som med upmärksamhet genom-rest detta Landet kunna witna om des skjöna Betesmarker. (a) Men at Boskapsskjötsel jämte de andre omtalte Näringar förnämligast och endast för några Hundrade År tilbakars warit brukeliga Näringar, det kan af många skjäl slutas. I konung MAGNI SMEKS Förordning om Präste-rättigheternas utgjörande i Österbotn, af År 1335 (b), säges at Österbotningarne omöjeligen kunde af Åkren, som andra Sweriges Inbyggare föda sig eller sina Prester, och pålägges dem at til Presterna utgjöra Kjött, Fisk och Skinwaror. Ännu äro många ställen i synnerhet Norr i Österbotn, som bära namn af Lappar, Truldom, Renar och mera sådant ja i Gamla Carleby äro ännu Trull-Ön (c) och Ren-Ön (d) namn som sanna hwad Folket allmänt wet om sin Härkomst och sina Förfäders lefwernes sätt at berätta. Men som dessa och dylika Näringar hota flitiga idkare i sin tilwäxt med et oundwikeligit öde, så är ej underligit at Jagt och Fiskerier äfwen i Österbotn, mer och mer aftagit (e), der efter som Folket tilökts och lärdt dem flitigare och behändigare idka. (a) Fast än man der jämte nödgas bekänna, at utom Folkets okunnoghet och wårdslöshet wid Boskapsskjötseln, som här föga mindre än annorstädes är at beklaga, äfwen en swår Boskapsstörtning förorsakat många Inbyggares förderf. Hwarföre ock uti 1731 Års Resolution på Allmänna Beswären.38. Inbyggarena i Finland och Österbotn lofwas Afskrifning för den rest de wid nästa rest ransakningar skulle kommit at häfta före. (b) Orden uti kong MAGNI Förordning äro följande: Efter det I kunnen ingalunda sådana Prestebol gjöra, som wår Sweriges Lag innehåller, besynnerligen i Åkren, så skolen I Årligen för Edart Prestebol utgjöra 2 hwit Greskin, hwar bofaste Bonde 1 Pund torra Gjäddor och et godt lass Hö, iten lass Wed. På et annat ställe: item bör Kyrkoherden hafwa er bosthe för hwarjo Björneman och Boga af hwarjo Elfwer, Ren och tionde Ren-Kalf. Förordningen finnes uti Gamla Carleby Sokne Kyrkobok. (c) At Trullön har af Lapparnas der föröfwade Trulldom fådt sitt namn, är så mycket troligare, som den på samma Ö, till Stadshamnens skjul ännu befredade tjocka och täta Granskogen i sitt mörker wäl kunnat dölja Beswärjarenas styggelser och gjöra deras widskeppeliga åtbörder lönliga. (d) Huru Renön af Lapparnas och den derpå befinteliga Renmåsan fådt sitt namn, se Disp. de Decrem. Aquar. in Sinu Botanico. XVI. p. 13. Not. a) (e) At Laxfisket I Åarna aftager, det för tilskrifwas Watnets aftagande och Åmynningarnes uplandning; Men at Fisken uti wåra Insjöar dageligen minskas, det bör tilskrifwas et otidigt och oordenteligit fiskande, se Herr FAGGOTS Swenska Landtbr. hind. och hjelp. 3. Styck. 2.. pag. 29. Herr KÖNIGS Lärd. Öfning. 4. Tom. IV. Cap Österbotningarna hafwa sedermera begynt, småningom känna andra sina Landsmän, och af dem flitigare än tilförene besökas, den tiltagande bristen war dertil nog kraftig upmuntran, och genom

4 denna bekantskap lärde de bruka sin Gamla Moder, hwilken de tilförene trodt endast tjena sig til fotfäste och at gå uppå; Men Jorden, som til den tiden af Mennisko-Händer ej blifwit ryktad och ansad, hade tjent til willa Djurs och Foglars boning, och af wanskjötsel blifwit ohyggelig. En gammal lutande Skog, hislig uti sitt hwita hängande laf, grånade af ålder, dog af wantyckt och drunknade uti en djup måssa, som öfwertäckte Jorden; Alla torra Sandbackar ja sjelfwa Bergen och Stenarna tycktes witna af ålder,då de af en lång ren måssa woro öfwertäckte. Intet Åkerbruk war då möjeligit innan detta gamla Stök blef undanrödjat, och der til tycktes intet medel tjenligare wara, än Yxan och Elden, de ödande Fiender. Fördenskul började man, utan wördnad för de gråhäruga, utan medlidande öfwer de unga Träden, hugga dem neder och lägga dem uti aska. Musten af alt det Jorden ifrån sin första Barndom förmått frambringa, förskingrades i en hast, många tusende Års Foster på några få timmar. Askan, som hela Skogen med qwistar, barr, löf och måssa blifwit begrafwen uti kunde ej annars än hundrade falt föröka det frö, som der uti såddes. Et widt utrymme och en oinskränkt obetänksamhet, gjorde då, at man i stället för ordenteligit Åkerbruk walde hälst det förderfweliga (a) swedjande, hwilket oaktat de hälsosamma Lagar och Förordningar, som der emot sedermera utkommit (b), icke kunnat med tilbörligit eftertryck hämmas. Då begynte de ock lära, at uti sina stora Tallskogar anrätta Tjärubrännerie (c), och som denna Waran så wäl för Utlänningar, som Inhemske blifwit så mycket oumgängeligare, som Sjöfarten i de nyssförflutne tider otroligen tiltagit, så har dess begärlighet satt Bonden i Österbotn uti sådan yra, at han nu för en ringa wedergällning arbetar på sitt eget förderf, hwilket ock redan drabbat många, och tyckes wara det endaste som förmått dem at börja med ordenteligit Åkerbruk. (a) Alt swedjande är ödande och förderfweligit; Ty fast man hafwer exempel nog der uppå, i Sawolax, Carelen och annorstädes, at et och samma Land flere gångor kunnat swedjas, bör ingen der af sluta, at Jordmonen genom swedjande intet mer förlorar af sin kraft, än den innom några År kan återwinna, det röjer fast heller Jordenes stora Fruktbarhet, som långt bättre borde och kunde nyttjas. Der emot har man oändeligen många exempel uti Swerige och Finland der uppå, at magra ställen, som för mer än Hundrade År sedan blifwit swedjade ännu ej förmått frambringa någon Wäxt, om icke Ljung och ren måssa, Wäxter som röja den magraste Jordmon i werlden, der de allena finnas. Jämför Herr Baron HORLEMANS Dagbok tyckt i Stockholm Wetenskaps Acad. Handl. för pag Herr BROOCMANS Hushåls-Bok 1. Tom. 2. Del. IV. Cap. 9. pag. 50. Ehuru alt swedjande i och för sig sjelft betraktat bör anses som skadeligit, torde det dock med någon fördel kunna tillåtas när Åker och Äng eller Betesmark derefter kan wäntas. Jämför Herr SALANDERS Salus Patriæ pag (b) Husesyns Ordningen Års Reglemente. Kongl. Maj:ts Resolution på Allmogens Beswär Års Skogs-Ordning. 21. Kongl. Maj:ts Förordning om Skogs-Eldar den 10 November Kongl. Maj:ts Bref af den 24 Martii 1698, med flere andre. (c) Tjärubränneri borde med sorgfällighet befordras i Sawolax, Carelen och Lappmarken och

5 Inbyggarenas skadeliga swedjande för alting hämmas; Huru sådant bäst kunde ske, och Tjäran efter Åar och Strömmar nedförslas til Sjöstranden, hopas jag wid et annat tilfälle få omröra. Jag finner med nöje, at Herr CARL DAHLMAN Eskilson i anledning af det, som Herr Archiatern LINNÆUS i sin Flora Lappon. pag talar om Tallskogens ymnoghet, och ringa bruk i Lappmarken fallit på samma tankar, om dess nyttjande til Tjärubrännerie, se Landt- Hushållningen II. Del. pag Så wäl i Österbotn, som annorstädes brukas allmänt Slåtter och Stenfri Mark till Åker. Man blifwer och gemenligen wid den tankan, at sådan Jordmon är til Åker tjenligast, Kjärren äro för wåta och sumpiga, Backarna för torra och steniga, man håller medelwägen och slipper så at undanrödja Stenar och undwiker alt för swårt dikande. Men det, som lätt är gjordt är icke altid det fördelaktigaste arbetet så har ock erfarenheten wist at Kjärr och Stenbackar äro mera Fruktbärande än slättmarker, äro så mycket drägtigare, som de fordra mer arbete och möda, hwarföre ock Öfwerheten funnit nödigt, at upmuntra Allmogen til Kjärs och annan oländig Marks uptagande (a); Fast, som alt owant arbete har sina swårigheter, de förmåner, som af en sådan Marks upodling i anseende til sjelfwa Jordmånen och belägenheten kan wäntas, så wäl, som sättet och de der wid nödige handgrepen äro obekante; Ty har der med föga ännu kunnat uträttas. Bönderna i Gamla Carleby och de näst der in til gränsande Soknar, hafwa fram för alla andra i Österbotn begynt med alfware, at upodla sina Stenbackar, så at man nu här på Orten får se torra och steniga Högder, dem de bästa Hushållare wäl torde med förtwiflade ögon åskåda i Fruktbärande Åkrar förbytte, och med Stenmurar omgifne, man får se om Hösten alla Bönder på Stenbackar med stor flit arbeta, och med et underligit hopp om en rik wedergjällning för sin möda, hugswala sig i sin swett, och försokra alla mötande beswärligheter, man får se alla wåta och låglänta Åkrar efter hand läggas i Linda, och brukas til Höslag; man får höra skallota Backar af Bonden skattas för den bästa och Fruktsamaste Åkerjord, m.m. som skulle synas otroligit om icke en tjugu eller trettio Års erfarenhet skulle wist många exempel på dem, som blotta och fattiga satt sig ned på Ödes-Hemman och genom Stenbackars bruk wunnit ett långt otroligare wälmåga. (a) Se Förordningen om Kjärr och Måssars upodlande den 25. Novembr den 5. Ocktober Kongl. Maj:ts Bref til Landshöfdingarna om Lands-Culturens uphjelpande den 20. Februarii, Förordningen om Utmarkers uptagande den 30. August.. 4. Som det blifwer swårt, at med wisshet säga, hwilka Högder, Backar och Berg ifrån sjelfwa Skapelsen leda sitt Ursprung, och hwilka sedermera böra anses, som den derifrån förflutne tidens alster (a), så wet man och intet hwad som först gifwit anledning til Stenbackars upodling, det gjör en åhogad Landtman lika mycket när Backar äro skapte, och hwad som gifwit anledning til deras nyttjande, han önskar hälst weta hwilka af dem äro dugelige, och huru de skola brukas.

6 (a) De som tro at inga Berg och Högder för Syndafloden kunnat wara, äro lika orimmelige som de, hwilka af okunnoghet om Natursens Lagar och Ändringar påstå dem alla i första Skapelsen hafwa fådt sin warelse. Curleusa Tanke-Bilder om Bergens Ursprung kunna läsas uti Herr JOH. GEORG. ZULTZERI disquisitione, de origine montium et reb. eo speckt. cit. uti Acklis Erudit. Lips. A:o pag Onödigt skulle man påminna, at med Stenbackar här icke förstås några Himmels-höga Berg och Fjällar, inga Klippor och Hälleberg, af hwilka de förre uti sin ewiga Snödrägt synas trotsa Månans högd, och de senare på intet sätt om icke genom en ansenlig påförsel av Jord kunna gjöras bärande. Der hela Jorden af ofanteligen stora Stenhällar skulle finnas öfwertäckt, blifwer äfwen för dyrt och kostsamt, at dem undanrödja och bortskjuta. Der backen, som ibland händer, utan på synes Stenfri; Men under Jordbrynet består af Fjälwis lagde stora Stenhällar, fordras ock för drygt arbete (a). Men der Jorden antingen ofwan til i Brynet, eller ock nedre uti sjelfwa Matjorden hafwer lösa rörliga Stenar, ehuru många de ock woro, böra de ej afskräcka Landtmannen ifrån et arbete, som wäl kan belöna hans swett ock sättja honom i wälmåga. Såsom Stenbackarna i anseende til Stenarnas art, läge, storlek och myckenhet äro af åtskilliga slag, så är ock Jordmon i alla Backar icke enahanda. Swartmylla, Lera, Mo och Sand, kunna på oändeligen många sätt blandas, och sådeles af dem oändeligen många Jordslag upkomma wåra fläste Landtmän hafwa ännu icke lärdt genom Calcinationer, Elixiviationer, Spiritus och Syruper dem at åtskilja, och emedlertid bör man på annat sätt kunna utröna en så angelägen sak. Hwad Stenbackar angår så bör man märka deras belägenhet, Lutning, Wäderstrek kringliggande Berg, Skogar, Sjöar, Bäckar och Kjärr: Man bör undersöka hurudan grund der finnes under Matjorden, och at med lätthet utröna huru bördig Matjorden är, noga bese de Wäxter, som finnas på backar, och fästa sina Rötter i den emellan Stenarne liggande Jorden. De backar, som äro så brante at Hästar och Oxar ej kunna draga Plogen up-och ned-före äro omöjeligen tjenlige til Åker, de som luta Norr ut äro icke til at likna emot dem som luta Söder ut, de som ligga Norr om höga Berg äro icke at likna emot dem, som med dylika fasta Murar äro befäste emot Nordanwädrets wåldsamheter, och ligga uti den heta Middags-wärmans skjöte: De backar, som ligga emellan stora och täta Löfskogar, äro aldeles icke så tjenlige, som de, hwilka af stora torra och öpna Fälter omgifwas (b); de som ligga wid och emellan, stora Haf och Sjöar, äro långt bättre än de, hwilka äro belägne emellan små Insjöar, Kjärr och Bäckar. Grunden måste bestå af en god och fast Lera, eller af et med klappur och Jord lika som sammanmurat hwarf, hwilket uti ganska många backar finnes. De Gamla hafwa redan brukat, at af åtskilliga Wäxter, såsom Qwik-Hwete, Brombärs-Buskar, Skogs-Plommon, Wäpling m.m. (c) sluta til Jordenes Fruktbarhet; Men de Wäxter, som hos oss äro allmänne, och betekna en god Jordmon i backarna, äro Granar, eller der de blifwit afhugne, Enbuskar, Lingonris, Hallonris u. (d); Der emot är Tallskog, Ljung, Renmåsa, Kråkbär, Swinbär m. m. tydeliga Bewis til en Jordmon, som icke är Sädesbärande (e), Den, som på intet annat sätt kan utröna Jordmonens beskaffenhet, måste wäl efter Herr REINERI BROOCMANS Förlag (f), lita til sina Bönders och Torpares erfarenhet.

7 (a) Om et heller annat ställe af backan skulle wara antingen ofwan på eller neder uti Jorden, för stora och tätt liggande Stenhällar obrukeligit, bör hela backen derföre icke stå ofruktsam, utan omkring och emellan sådana Stenryssjor lika fult upbrytas och nyttjas. (b) Många raisoner kunde der til föregifwas, at Frost, Råsta och Ohyra icke så ofta och så illa förderfwa Årswäxten, på öpna wida Slätter, som i Skogsbygderna och i synnerhet der Löfskogar öfwerflöda; Men som jag nu föresatt mig, at med inga raisonementer upfylla Papperet och trötta Läsarens upmärksamhet; Ty lärer det intet misstydas, at jag uti en sådan sak beropar mig på många upmärksamma Landtmäns, och egen erfarenhet. (c) Se Columella De re Rustica 2. Bok. 2. Cap. (d) Man bör noga gifwa aktning på hwad slags Wäxter hälst trifwas på den Jordmon, hwars dugelighet man wil utröna; Ty et och annat stånd af Tall, Ljung, Renmåsa m.m. kan wäl finnas uti den frodigaste Granskog, och på den bästa Åkerbacka, som det och ofta händer, at på en mager Jordmon finnas Granar, Lingon, Hallon och flere Wäxter, som eljest äro tekn til en god Åkermark. (e) Ty de wäxa mäst på torra Sandhedar och Sandbackar, om hwilka jag måste påminna Läsaren, at de til Åker äro lika odugeliga, som Dälder, och Slåtter af Sandjord, hwilka tyckas af sjelfwa Naturen hälst ämnade til Tall- och Furuskog. Om uti Sandbackar skulle finnas god grund, hwilket är ganska rart, så kunde de genom Leras och Kjärrmyllas tilförsel gjöras Sädesbärande. Herr PETT. KRETZCHMER uti sin Auflösung des Ackerräsels pag. 34. seqv. talar om Sandlands förbättring, och håller före, at det sker bäst genom flitigt gjödande. (f) Se des Hushåls-Boks 2. Afdeln; 2. Cap. 3. pag Med Stenbackars upodling är mera arbete än konst, och fordrar detta Åkerbruk mer flit och åboga, än konstiga och dyra Redskaper. De enklaste Redskapen äro de bäste, och den, som sedt flere Orters Hushållning, wet at de allmänt bekante och brukelige Wärktygen på åtskilliga Orter brukas på åtskilligt sätt, och kunna på långt flera sätt brukas än allmänt sker. Jernstör, Torfyxa, Jernspada och Wändhaka äro mångastädes i Swerige brukelige; Men brukas ingenstädes med större nytta, än uti Gamla Carleby, och de der omkring liggande Soknar, der de utom sin wanliga nytta äro wid Stenbackars upbrytning oumgängeliga. Dem til tjenst, som dessa Wärktyg intet sedt, wil man lämna på dem närstående Afritning, uti hwilken Fig. 1. wisar Jernstören, som mästendels brukas 9 qvarter lång fyrkantig och af halft Lispunds tyngd, mer eller mindre, Fig. 2. wisar Gräftan eller Torfyxan, som dock i Stenbackar brukas tjockare och spitsigare, än eljest, sitter på et rundt Träskaft brukas större och mindre efter behag. Fig. 3. är en Wändhake, som består af en Jernhake A. B. wäl stadig och Stållagd uti A. genom holet på hakan wid B. går en stadig Jernring D. af et halft qvarters Diameter, genom hwilken en bom insättes så tjock, at den kan skjutas af och til, alt som det fordras. Fig. 4. är Jernspadan, som ingen kan wara obekant.

8 . 7. Sent om Hösten sedan bergningen på Åker och Äng blifwit sluten, är rätta tiden (a) at upbruka Stenbackar; Ty då plägar Landtmannen hafwa bästa ledighet; derföre får man och denna tiden uti Gamla Carleby se Bönderna med alt sitt Folk intaga de torra Stenbackarna, och wända sina Wapn emot Stenarna, som intagit deras Land och gjordt deras Jord ofruktsam (b). Döda Fiender som intet anfall gjöra; Men wäl fordra utom möda och arbete wissa grep och handalag om de skola drifwas utur Fältet. Den bästa Fäktmästare stodo här rådlös, och ingen Kula kan skräma så trygga Fiender. Det är artigt at se huru Bonden och Stenen de tumla och ståncka tilsamman, en Bild af Myrans flit, et exempel, som förtjenar at sättas til allmän efterfölgd. Låt oss följa Bonden up på dessa Stenören, och se hwad han sig företager. De starkaste Karlarne börja der som minst stenigt är, at med Jernstörn gjöra anfall och så wäl sjelfwa Jorden som Stenarna upbryta (c). Torfwen blifwer då i stora stycken upkastad och fast alla Stenarna äro med Jernstören lösbrutne, ligga de likwäl osamlade ibland den lösbrutne Jorden: Derföre följa de swagare Arbetare efter, med Torfyxor försedde, sönderhacka Torfwen (d). och samla Stenarna i högar. (e). Det wore lätt gjordt med Stenbackars Upodling, om inga större Stenar skulle möta de arbetande, än dem de med Jernstörn, Gräftan och Handkraft kunna upbryta och undanrödja; Men de komma ej långt fram innan dem möta Stenar, som trotsa all Handkraft, och jag tror om Bonden i Skåne spände 10 Par Oxar för sin Plog skulle han dock intet uträtta. Här fordras godt tolamod, och konsten måste fördubbla krafterna. Wändhakan nyttjas då med fördel, på följande sätt: Under Stenen gjöres med Gräftan rum för den tjockare ändan af bomen på den ena sidan, på den andra eller ofwan uppå fästes sjelfwa Hakan uti någon beqwäm kant af Stenen, och straxt in til den stora Stenen under bomen lägges en lös Sten eller någon stark klabb, emot hwilken såsom et hypomoclium bomen ligger, då man anwänder sin styrka at nedertrycka den andra ändan af bomen, och således söker komma Stenan at wicka (f). Sällan lyckas det så, at man med et tag kan wända up hela Stenen, derföre måste man med små Stenar, eller om så behagas med lösa Bomars undersättjande, hindra honom at falla tilbaka, under det man flyttar Wändhakan, och der med fortfara tils man får up Stenen. Är gropen efter Stenen djup, fylles den i botn med smärre Stenar eller Torf, som sedan täckes med Jord. Den stora Stenen röres sedan icke förr än han skal bortföras. Uti Stenbackar möta ock här och der några stora och Jordfasta Stenar, som antingen med et hörn litet synas öfwer Jorden, eller ock med sin öfra sida ligga uti sjelfwa Jordbrynet, dem nödgas man mäst låta stå, och nöjer sig endast med, at upbryta Jorden och Stenarna omkring och emellan de samma (g). De är wist, at de taga bort en god del af Åkren, i synnerhet om de äro alt för många, de äro ock mycket til hinders då man skal plöja och harfwa Åkren; Men långt ifrån at låta sådana olägenheter afskräcka sig, ser man dem tjena idoga Landtmän til upmuntran, at uptänka nya medel til deras förekommande. När Stenen hel och hållen intet kan röras, måste den styckas, och då nyttjas de utur backan upbrutna stubbar och ris, der sådant finnes, til at elda sådana Stenar med, och sedan de blifwit heta släckes de med sallaka eller watn, hwar af de spricka och kunna stycken sedan lätteligen borttagas; Bäst wore at med Krut dem bortspränga; Ty månge bruka, at til Stengård, Grundwalar med mera, skjuta Sten der som aldrig någon Åker eller Äng är at förwänta, huru mycket fördelaktigare skulle då icke detta skjutande blifwa, som gifwer både Jord och Sten til des hägnande, jämte andra nödtorfter.

9 Här möta ock ofta ofanteliga stora Stenar ofwan på Jorden, hwilkas egna tyngd och tryckande wida öfwergår den kraft, som arbetarena kunna åstadkomma, inga Wändhakar och bomar äro då nog store och starke, och ingen Bonde har så mycket Folk i sin Gård, som skulle förmå dem undanwältra; men han wet behändigt nyttja Stenens tyngd, som syntes wara honom emot til sin fördel. På den sidan dit Stenen synes luta, upkastar han med Jernspadan en grop, som swarar emot Stenens skapnad och storlek, och är der öfwer 2 à 3 qwarter djupare än Stenens högd, när gropen är nog djup och wid, sättes bomar emot Stenen och fortfares med gropens widgande ända in under Stenen til dess han så snart bomarna undanryckes, sjelf faller, eller ock med ringa möda stötes ned uti sin graf. Stenen betäckes sedan med mullen, som blifwit upkastad och Åkren jämnas; detta sätt at undanrödja stora Stenar är fördelaktigare, än at med skjutande dem stycka, der icke skuten Sten til några särdeles behof skulle åstundas. Största olägenheten är, om några sådana stora Stenar lemnas qwarståendes (hwilket oftast sker) at Snö-Drifwor om Wintren stadna wid dem, som sedan ligga länge om Wåren och förderfwa Råg-Brudden. Stubbar och rötter upwridas med Jernstören och Wändhakan utan swårighet, och på sådant sätt gjöres hela backen, eller så stor del der af, som man hinner lös och glad. (a) Den warar ända tils at Winterkjölden lägger Jorden i linda, Eljest kan man och hela Sommaren när intet annat Arbete hindrar, låta arbeta uti Stenbackar. (b) Detta må ej få förstås, som skulle jag tro at Stenarna dragit någon Must och Fetma utur Jorden, fast de hindrat Landtmannen at nyttja den til Åker eller Äng och annat dylikt, jag är heller benägen, at tro, det de befordra des Fruktbarhet, och äro i wist afseende orsaken der til, at de Åkrar som blifwit uptagne uti Stenbackar, så mycket öfwerträffa de andre i Fruktbarhet; utom de skjäl, som tyckes gifwa anledning til denna tanke, wil ja här endast beropa mig på en dagelig erfarenhet, som nogsamt intygar, det Jorden omkring och under Stenarna alltid är fetare och smartare, än annorstädes der inga Stenar äro. (c) Woro någon Fläck uti Stenbackarna så Stenfri, at den med Jernspadan kan omwändas, försumma de intet, den at nyttja; Men som det sällan händer; Ty ser man dem mäst bruka Jernstören, med hwilken de icke Stenarna allena, utan ock sjelfwa Jorden bryta lös, på det sättet: Jernstören hugges ned til twå eller tre qvarters djup uti den med större och mindre Klapurstenar mer eller mindre beblandade Jorden, och medelst det Karlen böjer skaftet åt sig upbrytes et stycke af den steniga Jorden. På sådant sätt fortfares, at i ordning det ena stycket efter det andra med Jernstören lossa. Som alla Försiktiga Hushållare plöja sin Åker det djupaste de kunna, så hafwer man ock hwad Stenbackar angår, rönt, at de åtminstone til en half Alns djup böra upbrytas, om de wäl skola bära Frukt. Det har fördenskul långt för detta warit Bönderna hos oss bekant, hwilket som en stor hemlighet uptäcktes uti Herr PETT. KRETZSCHMERS Deutlicher und recht Sandgreiflicher Grund und Abriss eines bissher der Welt noch unbekant gebliebenen, nun aber in Leipzig entdeckten Geheimnisses. (d) Ofta äro Stenbackarna i Jordbrynet så torra och steniga, at ingen Gräswall på dem finnes, då blifwer ock ingen torf som behöfwer sönderhackas; men de som följa efter, hafwa så mycket mera at gjöra med Stenarnas samlande, och under det de med sina Gräftor upleta Stenarna blifwer ock sjelfwa Jorden sönderhackad. (e) Stenhögarna upresas icke på något oupbrutit ställe af Jorden; Ty då skulle de wara framdeles til hinders; Stenhögarna böra ock ställas uti sådan ordning at räta Gångar blifwa emellan dem dit

10 åt som man Stenen tänker släpa. (f) Alt som omständigheterna fordra, kan Wändhaken fästas på många-handa sätt, i synnerhet brukas ofta med de smärre Stenarne, at läga ändan af bomen ofwan på Stenen och med Gräftan gjöra rum för Hakan nedre inunder. Om nog Folk och Wärktyg äro för handen, kan man ock fästa flere Wändhakar tillika wid en Sten, at den så mycket snarare och behändigare upbryta. (g) I synnerhet får man då Backen först upbrytes, ej wara för noga med alla största Stenars undan-rödjande; Ty man skulle då snart ledsna wid detta arbete, de kunna sedan efter hand årligen bortsprängas och nedgräfwas, och emedlertid den öfriga delen af Backan nyttjas til Åker.. 8. Med alt det arbete wi nu uti det föregående beskrifwit, är ännu intet mera uträttat, än at sjelfwa backen af de många upkastade Stenhoparne är långt Bedröfweligare til utseende, än förr då de fläste Stenarne dolde sig inom Jordenes skjöte. Sommaren der på får man likwäl se huru de kullar, som nu tyckas bogna under sin hisliga Stenbörda, pråla i en grönskande prakt, och täfla med de bäste Åkrar om företrädet (a). Wintren, som dess för innan infaller, måste nyttjas til Stenens bortsläpande, och hälst bör det ske med första Föret på de Orter der djup Snö falla plägar. De wanliga Arbets-Slädar, Kelckor, Kjärror och Wagnar, äro på långt här icke så stadige, at de til detta Stensläp kunde brukas, de äro ock så höga, at dubbel kraft fordras wid Stenens pålassande, i synnerhet wore det omöjeligit, at til sådan högd upbringa, de större Stenarne, som med Bomar och Wändhakar knapt kunna wändas, derföre bör man wara försedd med sådana Slädar, som hwarken äro för goda eller för höga, de fordra hwarken stora omkostningar eller särdeles konst. Twenne starka twå och en half alns långa Klabbar eller Stockar, hwilka tjena til Medar, och uti de främre ändarne äro litet upåt, antingen af naturen högde eller ock med Yxan tälde, fogas tilsamman med andra tunnare Klabbar, eller tjocka Planckor, som twärs ofwan på de tjocka Medarne så starkt och tätt til hwarannan fast spikas, at de ej allena sammanbinda Medarna i lagom distance, utan ock tillika tjena för botn, på hwilken man kan upstapla så många Stenar, som en eller twenne Oxar eller Hästar mägta draga. De större Stenarne, som med Wändhakan blifwit lösbrutne, måste ock med Wändhakan wältras up på Slädan, då de bortsläpas, Sten-Wagnar eller Björnar, som somliga dem kalla, gjöres med fyra små wäl beslagne Hjul, äro til Stensläp ganska tjenlige, och i synnerhet om Sommaren oumgängelige; Ty den för ut omtalte Släda, kan ej brukas utan med Åkföre. (a) Då måste likwäl Torfwen och Jorden uti det nyligen upbrutne Landet wara wäl fin gjord, och wäl gjödder, om man straxt första Sommaren wil hafwa en fullkomlig wäxt.. 9. Med alt arbete och släp wore litet wunnit om Stenen, som ifrån backen släpas skulle bortkastas och förskingras, så mycken Jord man på backen gjordt brukbar, skulle på annat ställe gjöras ofruktsam, och en narr wore den, som ej bättre skulle förstå, at anlägga sitt arbete, och sina omkostningar. Stenens hårdhet och waraktighet gjör, at när andra Jordiska Kroppar och Ämnen, på mångfaldigt

11 sätt af tidernas omskiften förändras, är den i sin beständighet oföranderlig, i anseende här til år ock dess nytta snart sagt obeskrifwelig. Af den Stenen, som utur Stenbackar upbrytes, bör den mästa och bästa (a) anwändas til Stengård (b), hwarigenom icke allenast mycken Skog spares, som eljest til Gjärdsle, Stör, Solk (c), Hank m. m. behöfwes, utan ock mycken möda och många Dagswärken. Den smärre Stenen anwändes bäst til Blind-diken (d), som äro ganska nyttige uti gropar och dälder i Åkren; Men ingalunda uppe på Backekullarne. Så wäl den smärre som den större Stenen, kan ock nyttjas til Fähus (e) Kjällar-hwalf (f), Brunsbygnader, Broar på Wägarne, Grundwalar under Husen, och mera sadant. (a) Den skutna och sprängda Stenen, är den bästa til Stengårdar; men de andra Stenarna kunna äfwen dertil anwändas. (b) Hwad Swenska Lagen om Stengårdar stadgar ses B. B. 5.Cap.. 3. och önskeligit wore, at de som Stengårdar anlägga, måtte i akt taga hwad så wäl om deras grund, som tätande med mull m. m. anföres uti Kongl. Maj:ts Nådige Bref til Landshöfdingarne af den 1. December hwilket på Oeconomiæ Commissionens underdåniga föreställning blifwit utfärdat. (c) Emedan Solcken öder mycken Skog och wid Gjärdsgårds Reparation icke kan nyttjas; Ty är den wid 16. öre Silfwerm:ts wite förbuden. Se Kongl. Maj:ts Nådige Påbud at bruka Hank för den så kallade Solcken, af den 26. Ocktober (d) Huru Blind-diken redan i COLUMELLÆ tid brukats, och blifwit fylde med Klapursten, eller i brist der af, med hopwridna Winranckor, som blifwit täckte med Löf och andra Qwistar, på hwilka sedan den upkastade mullen breddes, der om kan läsas uti Hans ọ Bok De re Rustica 2 Cap. Men de brukades allenast 3 Fot djupa, då der emot i Österbotn många sådana Diken blifwa til 5. à 6. Fots djup upkastade, och med Gråstens Klapur neder uti upfylde. (e) Det är en allmän klagan, at allehanda slags Fähus nedan til rutna och falla sönder, då den öfra delen eller Skullan ännu är aldeles stark och oskadd; Orsaken der til är tydeligare, än den behöfde anföras, och den olägenheten kan på intet sätt bättre förekommas, än om alle de, som Fähus bygga, wille på samma sätt, som en del Bönder uti Gamla Carleby nyligen begynt, upmura Wäggarna ända til mellan-taket eller skull-golfwet af Gråsten. (f) Brist på godt Timmer, och öfwerflöd på den utur Backarne upbrutne Stenen, har lärdt Bönderna i Gamla Carleby, at mura sina Brunnar och Kjällar-hwalf af Gråsten Sedan Stenarne på sådant sätt blifwit lösbrutne och bortsläpade, bör den nyss uptagne Åkren innan han om Wåren säs wäl gjödas (a). Ty som ingen Jord är så torr och ofruktsam, at hon genom flitigt gjödande ej kan blifwa bärande, sällan någon så bärande, at hon genom samma medel ej kan förbättras, så är altid såkraft, at wäl gjöda den Åker, som byss blifwit uptagen. Sånings-tiden om Wåren är altid förr på dessa högländta Stenbackar, än på andra lågländta Åkrar (b). Man hwad Höstsädet angår, så är der wid intet synnerligit (c).

12 Bergningen kan som på annan Åker, ske på många-handa sätt, dock förrättas skjörden bäst med Skjära (d), och tröskandet uti Rior (e). Fast man wäl hafwer exempel der uppå huru et Sädeskorn kunnat föröka sig til 9792 (f), ja til (g), äro likwäl mästa delen af wåra Åkermän nögde, at wid Inbärgningen få 3, 4, 5, högst 10. och 12. Kornet. Ordinert få Bönderna i Gamla Carleby af de Åkrar som blifwit upbrutne uti Stenbackar, efter Rågen, 22. och 23. Kornet. (a) At göda med Jordblanningar är hos oss mästendels obrukeligt; Men at wårdslöst förspilla Dyngan och Dyngwatnet är en der emot allmänt inritad wane. Skulle wåre Landtmän weta, at rätt nyttja sitt öfwerflöd på Kjärrmylla, Kalcksten och Lera, jag twiflar icke, at deras Åkrar skulle likna de bästa Trägårds-Sängar. (b) Sånings-tiden om Wåren är en högst angelägen sak, och låfwa Herr Arch. LINNÆI Förslag, at af åtskilliga Träds Knoppar kunna för hwart slags Utsäde, utsätta den rätta tiden til Såningen, här utinnan en stor uplysning; Dock blifwa swårigheterna äfwen i det fall många-handa; Ty Sånings-tiden beror mycket på Åkrarnas läge, ryckt och Jordmån, omständigheter, som äro så föränderlige, at af twänne eller flere Åkerstycken, som ligga brede wid hwar andra, kan det ena wara 14 dagar förr eller senare tjenligit at sås än det andra; fast de på backarna och i dälderna der omkring stående Trän och Buskar knoppas hwart slag tillika. Det wore önskeligit, at de hwitgrå Maskarne, som af Herr HÖGSTRÖM nämnes uti Kongl. Wetenskaps Academiens Handlingarna för År pag. 21, af hwilka man uti Medelpad, då de få swart fläck på hufwudet, skal kunna se Sånings-tiden om Wåren, wore mera bekante. (c) Swedjan, som tidigt på Sommaren måste brännas och sås, om icke ogräset skal taga öfwerhanden, har lärdt Bönderne i Österbotn, Sawolax och Carelen så Höstsädet eller Winter- Rågen tidigare och glesare, än på någon annan Ort i Swerige och Finland är brukeligit, således spares mera än hälften af Utsädet; Brudden får bättre rota sig, och kan sedan så mycket bättre utstå Winterkjöldens wåldsamheter. En tjock och stadig Rot framskjuter Sommaren der på tjock Halm, stora Ax och strida Korn; förmåner som aldrig nog kunna skattas. Om Rågen sås wäl gles går Han aldrig i Ax första Sommaren, och at det så mycket säkrare förekomma, kan Brudden när lång och warm Höst infaller, afslås med en Lia, utan, at frukta för hjert-stråts afhuggning, hwilket aldeles intet är så farligit, som allmänt tros, det är långt farligare, at upskjuta med Rågsädet sent på Hösten; Ty om långlig torka och tidig Winter infalla, måste Råg-Kornen dö, utan at framskjuta någon Brudd, och den arma Landtmannen det följande Året, dyrt betala sin oförsiktighet. (d) Det är en otrolig skada, som Landtmannen i Swerige tilskyndar sig genom oförsiktig bergning, i ty han först låter Säden länge stå på Åkren och torka innan den afslås, och sedan med sin Lia den torra Säden utskakar. I Lifland och Curland äro Åkrarne långt större, än i Swerige, der gifwes Gårdar, som hafwa några 100:de ja 1000:de Tunnors Utsäde, och likwäl med Handskjäror upskjära sin Säd. (e) Rior befalles bygga der Skog är B. B. 2. Cap. 1.. item Kongl. Maj:ts Påbud om Riors inrättning af År 1731 den 2 Junii. En försiktig Åkerman bör hafwa, först et öfwertäckt Häsjelider, eller en Wäder-Ria, uti hwilken Säden så snart den afskjäres, ware sig tort eller wått wäder, kan upsättas, at widare torka; för det andra en Tork-Ria, uti hwilken Säden, innan den i Logen

13 uttröskas, medelst wärmans tilhjelp af Eld widare torkas. De förra slags Riorne äro beskrefne i Kongl. Wetenskaps Acad. Handl. för År pag. 56. til 64 de senare för År pag Herr STENIUS har uti et til Kongl. Wet. Ac. insändt Manuse. beskrifwit en Tork-Ria, uti hwilken man innom 24 timars förlopp hinner upsätta, torka och uttröska Säden; utan at den kan blifwa förbränd. Huru Lifländska Rior bygges och inrättas, se Herr BROOCMANS Hushåls Boks 2 Afdeln. IX Cap och följande. (f) Memoires de L Acad. Royale de sciences pag. 203, 204. Anno (g) Vallemont curiosités de la nature & de l art sur la vegetation, ou 1, agriculture &le jardinage dans leur perfecktion. Cap. 6. pag Fruktan för arbetet torde nödga wåra Landtmäns skarpsinnighet, at uptänka allehanda slags swårigheter, med hwilka de bemantla sin försummelse och wårdslöshet, då de skåda och trampa sina Stenbackar, utan at tänka på deras upodling. At så mycket möjeligit är förekomma slika förderfweliga Påfinningars skadeliga wärkan, wil jag påminna Läsaren, det intet af hwad här blifwit anfördt, bör eller kan anses som blotta Sinnebilder, Tankespöken och omöjeliga Förslager. At ingen inbillad omöjelighet, til hwilken man af falska förut fattade meningar wil sluta, bör eller kan i kull kasta, hwad en otwifwelaktig erfarenhet bestyrker. At Jorden, som i Stenbackar allmänt tros wara torr, mager och ofruktsam, skal wid nogare undersökande finnas af så mångfaldig sammansättning, som på Slättmarker och uti Dälder, hwarwid den som har begrep om de Lagar Naturen förmodeligen i akt tagit wid deras sammansättning, lätteligen skal finna sig. At wattubrist och torka på högländta Åkrar, der de annars hafwa en god Jordmon, aldrig så mycket och så ofta skadar Årswäxten, som för mycken wäta och nattfrost (a) på de lågländte. At på de högländte Åkrar om Wintertiden stadnar mycket litet af Snö; men inga Drifwor, som i de lågländte Åkrar och Dälder länge ligga osmälte om Wåren, förderfwa Rågbrudden, och hindra Landtmannen i tid gjöra sitt Wårsäde. At man uti de högländte Åkrar ej behöfwer anlägga och wid magt hålla så många och kostsamma Diken, som uti de lågländte. At man slipper Årligen, sörja för Stör och Gjärdsle, spilla dagswärken med stängande och frukta för den skada, som Okynnes Fä ofta tilfoga Årswäxten. Och ändteligen, at en god Hushållare ungefärligen inom 3.à 4. Års tid af sådan Åkersgröda, kan hafwa sina omkostningar med interesse betalta (b). På den ena sidan är jag der om försäkrad, at mästadelen af mina Landsmän warda hållande detta sätt, at upodla Stenbackar för föga båtande, i anseende til den myckna möda det fordrar; på den andra sidan twiflar jag ock icke der om, at åtskillige skola finnas, hwilka då de på et eller annat ställe i Riket sedt, huru idoge och arbetsamme Hushållare bortrödjat en hop med Stenar utur sina Åkrar och Ängar, tro alt det, som här berättes och beskrifwes wara tilförene allmänt bekant; til de senares rättelse skal jag erhindra, at på de fläste Orter i Swerige, ja äfwen på de Folkrikaste och mäst bebodde finnas steniga Högder til öfwerflöd, hwilka sedan Skogen blifwit afhuggen stå torra och ofruktsamma. Förstode den arbetsamma Dalkarlen upodla sitt eget Land, skulle han icke Årligen det öfwergifwa, och för en ringa förtjenst spilla många dagar med onödiga resor och flytningar. Wästerbotningen behöfde icke klaga öfwer sina steniga Ägors ofruktsamhet, Finnarne sluppo så ofta frukta för Nattfrosten, alla Bergslagerna kunde sjelfwa hafwa nog Spannemål, hela Upland, Wästmanland Nerike m. m. hade större förråd på Spannemål, mera Boskaps-Foder om Wintern, och bättre Fäbete om Sommaren, om de nyttjade sina torra och skallota Högder til Åker,

14 sina Slätter til Höslag, och låto Hjordarna drifwas i Dälderna, i det stället de nu få gnaga steniga Högder, och ofta i brist på uppehälle sucka öfwer en så förwänd inrättning. (a) Genom flitigt dikande kunna de olägenheter förekommas, som för mycken wäta förorsakar, uti de lågländte Åkrar, hwilka dock när de hållas wäl och tilbörligen dikade, intet kunna uthärda större torka än de högre, då har man likwäl anwändt stor möda, at på de förra undwika den olägenhet, för hwilken sjelfwa Naturen befriat de senare; Men hwad nattfrosten widkommer, som på de flästa Orter i wårt kära Fädernesland oftast plägar förorsaka Missväxt, så är det hos alla förfarna Landtmän en afgjord sak, at de lågländte Åkrar, äro emot denna ödande Fiendens dödeliga anfall bäst bewarade; ty den Dimba och Tökna, som om Aftnarna öfwer Kjärr, Bäckar och Insjöar målnlikt swäfwar, och förmodeligen af dem upgår, samt gjör när hon öfwerswimmar Åkrarna, de omogna Axen otåliga, at utstå den kjöld, som i klara Höst-Nätter, i synnerhet om Morgonstunderne uti Solgången plägar infalla, stiger sällan så högt, innan den åter faller tilbaka, eller ock af något sakta Wäder, ju högre up i Luften, ju lättare förskingras. (b) Det är omöjeligit at wist utsätta huru mycket et Tunneland-Åker då det af Stenbackar upbrytes kommer at kosta; Ty som alla Backar icke äro lika steniga, så kostar och Arbets-Folket på alla Orter, och alla tider på Året icke lika. Swar På de Inkast, som blifwit gjorde emot den i Lärda Tidningarne 1750, under N:o 32. införde Berättelsen, om Lapparnas Seder och Christendom, uti Kimi Lappmark. Då åtskilliga Höga Gynnares och Wänners, esomoftast gjorde erhindran, må jag änteligen betjena mig af dessa Blader, at befwara de Inkast, som blifwit gjorde emot den kortta Berättelse, jag lämnade, för något mer än 2 År sedan, om Lapparnas Seder och Christendom i Kimi Lappmark, och uti Års Lärda-Tidningar, under N:o 32 finnes införde. Hwad de af Herr NORDSTRÖM i samma Tidningar, N:o 45 införde Anmärkningar beträffar, så äro de hufwudsakeligaste omständigheterne der af uptagne, och beswarade i följande: Utdrag Af et Bref daterat Kelvio den 26 Julii At Herr Docktor HAGSTRÖM egenteligen tänkt på Lapparne i Kimi Lappmark, det wil jag ej förmoda; Men at någon, så kunde tycka, i anledning af hans Beskrifning om Jemtlands Lappar, deras Seder och Christendoms Kundskap, samt jämförelse emellan dessa och dem uti Norra Lappmarkerna, det synes Herr Mag. CHYDENIUS, skjäligen befara, och med sina Anmärkningar wela förebygga. Herr NORDSTRÖM synes ock nogsamt bestyrka billigheten af denna farhåga. Ty när en Läsare söker grund och sammanhang i hans jämförelse, ledes han lätteligen, at med sitt omdöme, ifrån de näst intil Kimi Lappmark boende Bönders belefwenhet, stiga så långt ned til nykterhet hos deras Grannar Lapparne, som ifrån en uphyfsad Inwånare i Paris, til en Brasilian; och när det är skedt, lärer föga Menniskligit mera återstå, för dessa Lappar. Annars hwad sjelfwa saken angår, så är Mag. CHYDENII utlåtelse, om Kimi Lapparnes Christendoms Kundskap, för

15 detta bestyrkt med flera och ansenligare Mäns witnesbörd, än at den nu brukade Slutkonst, skulle kunna gjöra saken otrolig. Den ena medgifna omständigheten at Lappska Folket GUDi Låf! begynna få smak för det, som är en wämjelse hos många andra, är tilräckelig at gjöra hela saken både möjelig och trolig; utan at der af skulle följa andra Lärares skjöteslöshet, eller brist på GUDs Nåd och Wälsignelse. Saken förswagas ej der igenom, at be Lappe-Barn, medgifwas kunna sin Cateches m.m. som på Konungens kostnad uti några År äro födde och underwiste, hälst man är helt wissad der om, at den Högloftige Kongl. Direcktionen öfwer Ecclesiastique-Wärket i Lappland, denna Inrättningen ej funnit nödig i Kimi Lappmark: icke heller af Lapparnas wistande, utom tätt bebodda Landsbygden, i tysta Fält och ibland stumma Klippor, emedan dessa Boningsrum så lätt afskilja dem ifrån förargeligit och förföriskt Umgänge, som de skyla deras felaktigheter, än mindre af åtskilnaden emellan Ecclesiam Plantatam och Plantandam, när man med Herr NORDSTRÖM inrymmer denna sednare smak, för det, som andra kunna wämjas wid. Helgon finnes allestädes der rätta Christne äro, änskjönt de ej nått en fullkomlighet, som befriar dem från alla fel. Sådan fullkomlighet tillägges dem ej heller då, när di nämnas ej allenast trygge, utan också inbilske, at de anse Bonden med förakt. De tekn som Mag. CHYDENIUS anförer til denna Carackler, gifwa mig dock anledning, at förhoppas åtminstone om den, som hafwa smak at GUDs sanna Kjännedom, det både deras tycke om sin sällhet, och deras sorg öfwer Barnens flyttning, flyta utur en renare Kjälla än inbilskhet och andras förakt; Jag menar wärkeligen smak af egen Lycksalighet, i sin afskilda enfaldighet, och afsky för fåfängeligheten, som lätt förwänder döfwade sinnen. Såsom denna grund kommer närmare öfwerens med Mag. CHYDENII öfriga Beskrifning, så är det oskyldigare at taga den för den rätta, häldre än alt för stor inbillning om sig sjelf, eller förakt emot andra, der dessa ej desto tydeligare röja sig i andra mål. MATTH. PAZELIUS, Kyrkoherde i Kelvio. Jag kunde widare upte en widlyftig Samling af många-handa Skrifter och Bewis, at bestyrka min Berättelse med, men det är onödigt så länge de bewis jag mig åberopat äro och blifwa ojäfwige. Efter rummet tillåter, skal jag dock Herr NORDSTRÖMS Anmärkningar, här ord ifrån ord införa, och der jämte mig öfwer hwar omständighet särskildt utlåta. Anmärkning Wid Herr Mag. CHYDENII Påminnelser, N:o 32 i Innewarande Års Lärda-Tidningar. Den som känner Herr Dockt. HAGSTRÖM, wet at han är mera rolig än illvarig til sinnes. Herr Mag.CHYDENIUS förswarar sin sak med eftertryck (a); Men om jag medgåfwe, at Dockt. HAGSTRÖM har synts tala något til Lappska Nations förnedring, under det han förnyade någon åldrigare Berättelse, at der med roa Läsaren (b), så hoppas jag at Herr CHYDENIUS ej lärer finna swårt at widgå, det han åter har uphögt et Folkslag för mycket (c); hwilket in til detta Seculi början war ännu så dystert, som det nu på något Decennium har begynt at repa sig. Han säger ibland annat, at ingen Bonde-Församling i Swerige etc. (d) kan den Lappska Församlingen föredragas, och få med den jämföras. Herr CHYDENIUS har twifwels utan wistats i hjertat af Swerige och Finland, så at han har sig Församlingarnas tilstånd derstädes bekant. Och tror jag honom icke taga til misstycke, om jag efter des Slutkonst säger, at det wil här utaf blifwa den påfölgden, som skulle wåra Beteshagar, innesluta tämmeligen swaga Åhörare, när de äro så slätta på andra Orter (e). Kan wäl wara at Lappska Folket är wigt och qwickt, samt begynner

16 GUDIi Låf! få smak för det som är en wämjelse för många andra. Dock blifwer det otroliga saker utaf, om man säger: at alla Präster i de Swenska Församlingarna woro skjöteslösa arbetare (f). At GUD hade afwikit med Nåden ifrån Slättmarken, och dragit all Wälsignelsen til Högderna. (g). Det är möjeligit, at Lapp-Barnen kunna sin Cateches, m.m. de nemligen, som på Kronans kostnad, i några År äro födde och underwiste (h). Möjeligit at en Prest, kan bättre hinna öfwerse någre Byar, än i Swenska Bygden, några Hundrade Själar (i). Men om wi skila gå medel-wägen, så måtte ju på den enfaldiga Landsbygden äfwenwäl finnas sådana af alla Åldrar och Kjön, som kunna sättas mot en Lappsk Församling (k). Och må detta så mycket mindre anses för otroligt, som å skilnaden emellan Ecclesiamplantatam och plantadam, hafwer ock här uti något at säga. Angående det allmänna Lefwernet, så wet jag icke om någorstädes ibland oss finnas Helgon. Felaktigheterna uppenbaras så mycket oftare på Landsbygden, som Folket bor tätare tilhopa, och äro ofta upmärksamma på hwarandra, när någre andras wittnen äro de tysta Fält och stumma Klippor. Lapparnes belefwenhet lämnas i sitt wärde. Men om de förakta wåra Landtmän, som Herr CHYDENIUS widgår, så oroas de der utaf ej mera än om en Brasilian förhäfde sig öfwer en uphyfsad Inwånare i Paris (l). Hwar och en tycker om sitt, och Swenskarna om en Manlig Alfwarsamhet. Ut om alt detta kunde jag, om det wore nödigt, införa bewis, at ock intil senare tider har funnits både upriktige, renlåtige, och twärt om, så i Kimi Lappmark som annorstädes: widskepeliga der, så wäl som på Landsbygden, njugge och egennyttige så uti Lappmarken, som på andra ställen (m). Men jag wil ej wara för mycket widlyftig. Stöde i Medelpad den 10 Maji 1750 MAGN. NIC. NORDSSRÖM. (a) Jag har i korthet sökt införa så många omständigheter, som möjeligt warit, och brukat en sådan skrif-art, som bäst ägnat den wigtigaste delen af min Berättelse. Eljest äro Meningarne utan konst sammansatte, och om de förekomma Läsaren eftertryckelige, lärer det förmodeligen härröra der af, at sanningen i sådan drägt, bäst igenkännes. (b) Förnya gamla Sagor til et i senare tider uphyfsat Folkslags förnedring, och löjeligen afmåla deras menlösa Seder, at der med roa Läsaren, synes förtjena mindre ursäkt, än om man af Christelig plikt, skulle öfwerse med deras fel, och til det bästa uttyda deras swagheter. Dess utom lärer Herr NORDSTRÖM ej nog försiktigt i akt tagit sin Principals fördelar, då han wil medgifwa en sak, som jag aldrig kunnat påstå, och tilwiter honom et steg, som gjör hans Berättelse föga pålitelig. (c) Ehuru jag gerna uptogo et tilfälle, at gjöra Herr NORDSTRÖM til wiljes, måste jag bekänna, at sådant på det föreslagne sättet ej kan ske; Ty at återkalla en Berättelse, som jag efter bästa wet och samwete gjordt, det wore at gjöra mig owärdig den Lycka jag der igenom sökta at winna. (d) Detta etc. behagade den gunstige Läsaren wäl märka, ty de utelämnade orden wisa uttryckeligen, at jag ej talt om några andra Församlingar, än dem jag wet och känner tilståndet uti. (e) Här begär Herr Aucktoren et underligit fel i Slutkonsten, det han med mitt exempel förgäfwes söker ursäkta. Församlingarne i Kimi Lappmark äro så uti sin Christendom inkomne, som de