Bref, Skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, Maria Wollstoncraft, Öfwersatte från Engelskan. S T O C K H O L M,

Transkript

1 Bref, Skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, af Maria Wollstoncraft, Öfwersatte från Engelskan. S T O C K H O L M, Tryckt hos J. C. Holmberg, 1798.

2

3 I N N E H Å L L Första Brefwet. 1 Andra Brefwet. 11 Tredje Brefwet. 15 Fjerde Brefwet. 20 Femte Brefwet. 24 Sjette Brefwet. 36 Sjunde Brefwet. 42 Åttonde Brefwet. 52 Nionde Brefwet. 60 Tionde Brefwet. 66 Ellofte Brefwet. 73 Tolfte Brefwet. 79 Trettonde Brefwet. 81 Fjortonde Brefwet. 91 Femtonde Brefwet. 95 Sextonde Brefwet. 98 Sjuttonde Brefwet. 104 Adertonde Brefwet. 108 Nittonde Brefwet. 113 Tjugonde Brefwet. 120 Tjugonde första Brefwet. 124 Tjugonde andra Brefwet. 127 Tjugonde tredje Brefwet. 136 Tjugonde fjerde Brefwet. 140 Tjugonde femte Brefwet. 142 Dower. 142 Redaktionella rättelser 145

4

5 Första Brefwet. En ellofwa dagars sjukdom om Bord på et Skepp, där inredningen wist icke är gjord för Passagerares beqwämlighet, andra tilfälligheter oberäknade, hafwa så uttömt mina lifsandar, at jag icke utan mycket wåld på mig sjelf kan blifwa min föresats trogen, at meddela dig mina anmärkningar öfwer de föremål som på denna resan möta mig. Likwäl wil jag försöka det, och jag skall åtminstone bjuda til at måla dem så warmt som det intryck är, hwilket de hos mig hafwa upwäckt. Sjö-Capitainen, som jag för dig omtalte, lofwade mig, at på sin resa til Helsingör sätta mig i land antingen wid Arendal i Norrige, eller i Götheborg. Men motwäder och mörker twungo oss at fara förbi [4] båda dessa ställen. Om morgonen, sedan wi förlorat inloppet til sistnämde Hamn ur sigte, instälde sig et fullkomligt lugn, då Capitainen, för at wisa sin bewågenhet emot mig, lät gifwa Signal för Lots, at komma och föra mig til Lands. Mina ögon woro beständigt rigtade emot Fyrbåken, och I kunnen knapt föreställa Er med hwad ledsnad jag i twå långa timar wäntade på den båt, som skulle frälsa mig ur mitt fängelse, och med hwilken oro jag plågades, då jag icke såg den komma. Hwar målnfläck som upsteg wid Horizonten, hälsade jag såsom min befriare, til dess den, lik hoppets bedrägliga dröm, för mina ögon uplöstes och förswann. Under ledsnaden af denna wäntan inlät jag mig i samtal som oftast med Capitainen: men all den tröst och upbyggelse jag däraf kunde hämta, war en säkrare bekräftelse på den slutsats, at om min transport berodde på en Lots ankomst, jag hade föga hopp at här komma i Land. Som jag icke hade lust at segla til Helsingör och där ligga för ankar eller kryssa omkring på kusten ännu längre tid, anwände jag all min wältalighet för at förmå Capitainen [5] at bifalla, det

6 2 Skeppsbåten kunde få öfwerföra mig; men ehuru jag understödde min anhållan med de wigtigaste skäl, fick jag dock länge språka och argumentera förgäfwes. Det är en slags Sjölag, at icke utan i största nödfall utskicka Skeppsbåten. Capitainen war en stor tjock man, af ganska wanligt förstånd: folk af detta slag förstå sig sällan på undantag från den allmänna regeln. Försigtigheten är ofta et resultat af räddhåga; och det är aldrig utan yttersta swårighet man kan beweka människor, som i förhand fatta et wisst beslut. Men så swårt det war at öfwerwinna Capitainen, så lätt war saken afgjord med Matroserne. Den förres tilstånd hade icke förr utfallit, än desse med största färdighet kastade båten i sjön och woro beredde at ro til fyrbåken. Icke den ringaste twifwel anade mit hjerta, at ej öfwerfarten därifrån til Götheborg skulle ske med lätthet; jag hade blott känsla för min befrielse ur fångenskapen: Jag hänrycktes af glädje. Dagen war skön, och den stilla wattenytans anblick gaf emot kusten en ny förtjusning, då den arma Margaretha hwars farhåga, i likhet med Insektens känselhorn, [6] altid föregår dess glättiga förhållande, betygade sin förundran, at på hela kusten icke sågs en enda inbyggare. Wi stötte ändteligen i land, och ännu war intet människoansigte synligt. Min egen ledsnad, den jag dock så mycket möjligt war sökte dölja, minskades föga wid åsyn af twå gamla Gubbar, dem wi omsider bultade ut ur en eländig koja. Med möda ärhöllo wi af dessa halfmänniskor et begripligt swar på wåra frågor; och uplösningen af denna farce, som til större delen speltes i Pantomime, war, at de icke ägde någon båt, och på intet sätt woro rörlige ifrån deras poster. Därjämte låto de oss förstå, at på andra sidan, ungefär 8 eller 10 Engelska mil därifrån, bodde en Lots. Twå Guineer bewekte Matroserne at trotsa följderne af Capitenens wrede, och stiga i båten för at ro mig dit öfwer. Wäderleken war så wacker, och åsyn af den matande stranden så prägtig, at jag med tjusning hade njutit de twå timar som behöfdes til öfwerfarten, om icke mödan, som den kostade Matroserne

7 3 hade warit för mycket synbar i alla deras miner och rörelser; ehuru de, långt ifrån at förtunga beswäret med någon klagan, skämtade med en dem egen sorgfri lustighet öfwer möjligheten, at Capitenen torde betjäna sig af den lätta Wästanwinden [7] som började blåsa, och dem förutan segla sina färde. Deras goda humeur oaktadt, kunde jag dock icke skilja mig från den oro, som prässade mitt hjerta med den tyngd, hwilken i lika mån syntes mig förbittra deras arbete, som stranden alt mer tycktes aflägnas: Och denna ängslan tiltog, då wid inloppet af den mäst pittoreska hamn jag någonsin sett, mina ögon förgäfwes sökte spår efter några mänskliga warelser. Under det jag med mig sjelf öfwerlade, hwad utwäg jag i denna betryckta ställningen borde taga, ty blotta tankan at återwända til Skeppet war mig odrägelig, lifwades åter mitt mod wid åsyn af några personer i en båt. Då wi skyndade emot den för at inhämta någon tröstande underrättelse, och styrde förbi en framskjutande klippa, blefwo wi warse Lotsens bostad. Omkring oss herrskade en högtidlig stillhet, som bättre låter sig kännas, än beskrifwas. Den Contrast som Solstrålarne, spelande på Oceanens här och där af lätta wästanfläcktar krusade yta, gjorde emot de höga, swarta klipporna, öfwerwäldigade mitt hjerta med en alsmägtig kraft. I denna stillhet hade jag också på intet sätt funnit någon sorgsen aning, om icke en djup tystnad tillika hade utbredt sig öfwer de rundt omkring [8] ost liggande kojor. Men häpnaden blandade sig i min förundran, at uti en ödemark där man så sällan ser främlingar, aldraminst Fruntimer, icke den minsta nyfikenhet lackade någon enda Innewånare til fönstret eller i dörren af sit hus. Jag glömde i detta ögonblick, at ju mindre människor äro satte i nödwändighet at sörja för en mängd af behof, ju mindre retelser hafwa de til nyfikenhet, en böjelse, hwarförutan uplysningens stråle i själen aldrig lifwas, som dock skall göra människan til Skapelsens Herre. Äger hon denna nyfikenhet i någon grad, omöjligt kan hon finna sällheten på en trång, illa odlad jordfläck, där hon är likasom fastwäxt.

8 4 Dessa betracktelser föllo mig in, under det Matroserne gingo at upsöka de tröga Öboerne; och då jag påminte mig det ytterliga begär för alt nytt, som utmärkte Inwånarne i Paris, så syntes mig ock i sanning detta nyhetskrämeri wara werkliga orsaken til deras framsteg i konsten at raffinera, ja likaledes i konsten at lefwa, i konsten at slå ifrån sig alla bekymmer, hwilka göra de första stegen tunga til umgängets nöjen. De Lotsar, som här träffades, sade sig stå under befäl af en Lieutenant som lämnat [9] Krigstjänsten, och utom hwars förordnande de ingen ting kunde företaga; men de tillade, at wi så mycket lättare kunde wända oss til honom, som han jämwäl talte Engelska. En frikostig försäkran at wi ej åstundade deras tjänst för intet, segrade ändtligen på deras beqwämlighet, och förmådde dem at följa oss til hans hemwist. Jag hade gerna welat genast återsända Matroserne til Skeppet, men dessa enfaldiga människor nekade at beledsaga mig allena. Wi lade ännu en gång ut til sjös, och de tröge Bondlurkarne följde oss långsamt efter, då wi, kommande fram om en udde, mötte i en båt Herr Lieutenanten sjelf, som med en slags högtidlighet kom at göra sig underrättad, hwilka wi woro. Som han talte Engelska, så woro complimenterna snart afgjorde; mit Bagage blef genast kastadt i hans båt, och Matroserne fingo återresa. Ehuru Margaretas aktning för mig hindrade et öfwerljudt utbrott af dess fruktan at se oss öfwerlämnade i en främmande mans händer, uttrycktes den dock mer än tydligen i alla hennes ansigtes-drag. Lieutenanten wisade oss sin bostad, och jag fann det sjelf något besynnerligt, at wi under hela wägen icke sågo någon qwinnoskapnad skymta där fram, ehuru jag hwarken, såsom Margareta, tänkte på Röfware och Mördare, eller på något [10] sådant fjolleri, för at tala i en sjö-term, som altid spökar i en qwinnas inbildning. Wid wår ankomst dit, war det mig icke ringa förnöjelse at finna en liten wacker Byggnad, där Landsbygdens prydlighet och enfald

9 5 herrskade. Rummen woro ljusa och glada, golfwet beströdt med ungt granris en allmän sed här i landet, såsom jag sedermera anmärkt, hwilket ganska skönt contrasterade med de snöhwita Bomullslärfts Sängtäckena och Gardinerne, utom det at den angenämaste swalka däraf upsteg och skingrade middagshettans qwalm. Men det ljufwaste af alt war den uprigtiga gästfrihet, som mötte utan inskränkning. Alt hwad huset kunde åstadkomma, stod inom få minuter på den hwita duken. Såsom jag nyligen war kommen från et Skepp, där man lätt, utan at wara öfwerdrifwet grannlaga, förlorar matlusten, fann jag en dubbel läckerhet i den mjölk, smör och ost, som frambars. Också Bränwin, detta Landets förgift, bjöds mig före måltiden, och därefter, ehuru med någon hemlighets-mine, et förträffligt Caffe. Jag wiste icke då, at detta sednare war förbjudet i landet. Den hederlige Wärden gjorde mig så mycket mera en werklig förnöjelse, som han [11] talte Engelska tämeligen wäl. Med hans Fru kunde jag endast språka genom tecken och åtbörder; hon sysselsatte sig i synnerhet med undersökningen af fasonen på wåra kläder. Jag märkte at mina händer först ledde henne på den uptäckten, at jag war Frun. På alla mina resor hafwa höflighetsbetygelser icke felat mig; men de Nordiska complimenterna synas dela Climatets kalla natur, och något slägta med tyngden af deras järnhaltiga berg. Så rätt fram de dock yttras, så mycket wittna de jämwäl, at enfalden af den gyldene tidens Seder ännu ibland dessa klippor bor qwar på jorden: så öfwerflödande wisar sig här människohjertat, så warmt i wälwilja och gästfrihet emot alla. Denna uprigtiga och okonstlade naturkänsla bredde den lugnaste glädje öfwer hela mitt ansigte, och lade förnöjelsens lättnad i alla mina ådror. Husets belägenhet war särdeles wacker, ehuru tjenligheten hade afgjort walet. Såsom boställe för Öfwer-Upsyningsmannen öfwer Lotsarne på kusten, måste det nödwändigt wara bygdt på en sådan fläck af en hög klippa, därifrån man kunde öfwerse hela

10 6 Hamnen. Sedan bemälte Lieutenant tjänt några år wid Militairen, hade han ärhållit förmodligen icke utan mycken rabatt af Krigsmanna [12] stoltheten denna beställning, såsom et bewis, at han gjort sig wäl förtjänt af sit Fädernesland. Wäl för honom om han häri fann en ära, ty dess lön, såsom man sagt mig, skall icke wara stor. Ännu lyckligare, om sådana tjänstmän icke finna sig i nödwändighet af tilfälliga inkomster. Under det min wärd berättade mig sin lefnadshistoria, som tillika gaf mig något begrep om det folks Seder jag rest at lära känna, klättrade jag oförtrutet omkring på klipporna, dels för at njuta de prägtiga utsigterne af landet, dels för at tilse om mina ärliga Matroser hade hunnit tilbaka til skeppet. Med tilhjelp af et Telescop, som Lieutenanten medfört, fann jag det med hissade segel för en gynnande, ehuru sagta wind. Hafwet war stilla, slätt och glänsande som den lugnaste stod, och på hela watten-ytan war icke någon swart fläck synbar, som kunde förråda minsta tecken til den båt, som återwände. Den hade såleds rigtigt anländt. Då jag såleds såg mig helt och hållet skild ifrån alt som Engelskt war, och jag åter wände mina ögon emot en främmande jord, föll min blick på några i klyftan wäxande förgät mig ej; jag kände härwid de ömaste rörelser i mitt bröst för Fäderneslandet [13] och dig, afbröt och förwarade dem i et af dina bref, såsom en balsam för mitt hjerta: en bitter ärindran samm i mina ögon; men den gick snart förbi, såsom en målnfläck i April: därtil bidrog mycket, at min lilla flicka med et oskyldigt leende såg mig i ansigtet, då hon funnit några smultron, hwilka mera behagade henne, än alla både blommor och Phantasier. Lieutenanten underrättade mig om hamnens beqvämlighet. Därom kunde jag icke dömma, jag rönte endast dess pittoreska skönhet. Bergsklyftor, upstaplade öfwer hwarandra, bilda et bolwerk, som skjuter ut i Oceanen. Deras swarta wäggar som sänka sig ned emot wågorna, tyckas med almagtens ton säga til dem: hit skall du komma, men icke widare; här skall dit stolta brusande

11 7 lägga sig. Marken är ofruktbar. Någon enda enstaka grön fläck mellan klipporna, betäckt med et rikt gräs, prydeligt sammansmält med wilda blomster, låfwa blott de här skuttande getterna et godt bete. Rundt omkring herrskar Naturens stillhet. Med hänryckning genomträngde mina ögon hela nejden, och jag kände mig mer än någonsin betagen af den saliga förnöjelse, som hoppet njuter af en tid efter denna. Jag glömde mina förskräckande lidelser i Frankrike, hwilka då kastade en dimma [14] öfwer hela Naturen omkring mig, och min Caracter, så ofta, gode Gud! genom plågsamma känslors tårar nedtryckt återtog med tilgift åt mitt öde, en friare flygt, under det mit hjerta genomströmmades af den renaste människokärlek. För at njuta denna sällhet så mycket längre, war jag genast willig at följa min Wärds förslag at fortsätta Promenaden til et granskap, där en Famille bodde hwars Husfader talte Engelska, och såsom han yttrade sig, war den lustigaste buss i hela landet. Til bewis därpå anförde han under hjertligaste skratt, åtskilliga Anecdoter om honom. Jag wandrade ännu försänkt uti denna traktens wilda skönheter, där det höga ofta omärkligt smälte in i det wackra, och såleds gaf de til en punkt smärtesamt hopträngda känslor en friare rymd, då wi inträdde i det omtalta huset, det största jag ännu har på orten hade sett. Jag blef presenterad för en talrik Famille, men Herrn i huset, af hwars munterhet wi i synnerhet hade låfwat oss så mycket nöje, war icke hemma. Lieutenanten såg sig fördenskuld nödgad at wara tolk af wåra ömsesidiga höflighetsbetygelser. Öfwersättningen tycktes i sanning icke wara den bästa, men miner och åtbörder ärsatte bristen tämeligen. Flickorna woro ganska eldiga, och [15] deras skämt med min Wärd icke utan qwickheter. Famillen öfwerhopade oss med höfligheter; min lilla flicka war så nära at qwäfwas af deras täta kyssar, at jag nödsakades förkorta besöket. Tre af Fruntimren följde oss, bärande med sig hwarjehanda matwaror, för at göra wår afton-måltid rätt öfwerflödig Jag

12 8 kan wäl säga öfwerflödig, emedan hwar rätt war så beströdd med såcker och krydder, at jag knapt kunde twinga mig at smaka på dem. Wid bordet gjorde min wärd mig den compliment, at jag war et Fruntimer af mycken urskillning, emedan jag stundom talade som en man. Anstalterne til min afresa woro snart gjorda. Jag kunde icke erhålla annat Eqvipage än en Bondwagn med skjutshästar, så framt jag icke wille sända til Götheborg efter en Hyrwagn. Min Wärd försäkrade mig, at resekostnaden på denna wäg af 22 Engelska mil, icke skulle bestiga sig til mer än 11 eller 12 Engelska skillingar. Jag gick at med en och en half Guinee betala honom för kost och logis under mit tvistande uti dess Hus, men han wille aldeles icke emottaga det ringaste. Med möda förmådde jag honom at emottaga en Guinee, men med det uttryckliga [16] förbehåll at få följa mig til Staden, för at i fall några oförsedda händelser eller obeqwämligheter skulle inträffa, kunna lämna mig sit biträde. Jag gick tilbaka i min Kammare med en werklig förtrytelse at icke få belöna hans wälwilja. Aftonen war obeskrifligt skön, och jag hade gärna ännu en stund wandrat omkring. Men som jag föresatt mig at tidigt om morgonen därpå anträda resan, så skyndade jag, ehuru ogärna, til sängs, dock förgäfwes: mina wakna sinnen och altid sysselsatta inbildningskraft, höllo sömnen på långt afstånd. Innan klockan 6 stod jag up, för at njuta den friska morgonluften. Redan långt förut hade foglarne med sit qwitter hälsat den återkommande dagen, ehuru man icke kunde säga at han warit borta. I sanning finnes intet så skönt som en sommarafton eller sommarnatt i Norden, om man eljest kan kalla det natt, då ingen ting mer fattas, til dag än åsyn af Solen, som med sina strålar så ofta faller oss beswärlig. Hela Naturen war försänkt i ro: de något mörkare blefna klipporna tycktes dela den allmänna hwilan, och lutade sig tungt ned öfwer sin fot. Hwad för en werksam kraft är det innom mig, ropade jag, som håller [17] mig waken? Hwad

13 9 drifwer mina tankar utom mig sjelf, då alt det som omgifwer mig, synes inneslutet i sin egen warelse. I samma slummer försänkt låg min lilla oskyldiga flicka, ljuf och stilla, som en sluten blomma. Dessa betraktelser, med hwilka åtankan af min resa jämwäl förenade sig, prässade ur mina ögon en tår, fallande på dess rosenkind, den jag afkyste. Rörelser som gränsade til hänryckning, gåfwo mig en kraft, som gjorde hela mitt känslo-system mera spändt, än wanligen. Hwad är denna herrskande Sympathie? Huru ofta har icke, då swårmodighet och människohat öfwerwäldigat mitt hjerta, då werlden gifwit mig ledsnad och wänskapen bedragit mig, då jag ansett mig såsom en från mänsklighetens massa afskild del, och trott mig wara ensam i skapelsen, et owilkorligt sympathetiskt swall, likasom med dragnings-kraftens lag, låtit mig känna at jag dock altid är en länk i Warelsernes stora kedja, hwarifrån man icke kan slita mig lös: en känsla, hwilken otwifwelaktigt måste upstå hos hwarje människa, som skulle wilja afslita den tråd hwilken förbinder oss med det hela, då wåra glada stunder, jämförde med de sorgsna, förswinna, och här et nytt slag kråssar wårt hjerta, där et plågsamt gift smärtar det på det ömaste. O framtid, hwad [18] har du icke at gifwa dem, som sätta tro til det man kallar Sällhet! Jag talar icke om den Philosophiska tilfridsställelsen, fastän också den, ehuru icke utan wåld på sig sjelf, kan i denna tro hinna til en fast öfwertygelse. Gästfriheten hade redan låckat Frun i Huset ur sängen före oss, at tillaga wårt Caffe: Min wärd drog försorg, at alt som hörde til resan, kom i behörig ordning. Wägen war i början stenig och beswärlig, men kusken rask, och hästarna wane wid backarna så wäl up som ned. Utan minsta bekymmer för någon fara lekte jag med mit barn, som satt i mit knä, och hwilket jag icke wille öfwerlämna til Margaretas omsorg, för wäl bekant med hennes fruktan, och den swaghet som därmed altid förenar sig.

14 10 Wi stadnade wid en liten bygnad utmed landswägen, och här såg jag det första ansigte i Swerige som misshagade mig. Ett man, icke just så illa klädd, kom emot oss och talade med Lieutenanten som följde Mig, i en ton den där snart tilkänna gaf, at de icke woro aldeles ense. Alt hwad jag däraf kunde begripa, war at det angick mig. Denne man war en Tull-betjänt. Caracteren af hans Profession hade hos honom utplånat National-Caracteren, [19] så at han midt ibland et ädelsinnadt och gästfritt folk war ingen ting annat, än en Accis skrifware. I England och Frankrike äro sådana gemenligen de artigaste. Jag hade ännu icke haft tilfälle at på Swensk botten förse mig med Resepass, hwilket jag ej heller kunde ärhålla förr än i Götheborg. Denna omständighet underkastade min Coffert en sträng visitation. Litet penningar hade kanske lättat beswäret: men Lieutenanten satte sig enwist däremot, för at enligt sit löfte undanrödja alla ledsamheter, som kunde möta mig på wägen. För at undwika all efterfrågan wid stadsporten och befria mig från all den förbindelse, som annoncens aflämnande därom kunde Medföra, en blott Ceremonie, innan wi njutit någon förfriskning, hwaraf wi nu woro i tämeligt behof, bad han mig stiga af wagnen, eller rättare klättra ned, och gå in i Staden. Jag trodde mig här kunna finna et drägeligt Wärdshus, men träffade et alt för uselt. Som klockan war ungefärligen 5 på eftermiddagen, och det altså war 3 eller 4 timmar efter måltiden, kunde man på intet sätt få en warm smula til mat. [20] För at ärhålla någon större beqwämlighet, såg jag mig därföre nödsakad at gripa til et af mina recommendations-bref. Den Herre, til hwilken det war stäldt, hade ock den godhet at låta upsöka et annat qwarter åt mig, under det jag spisade afton hos honom. Emedan därwid ingen ting föreföll widare, som caracteriserar nationen, så får jag härmed sluta mit bref.

15 11 Andra Brefwet. Götheborg är en nätt, glad Stad, bygd i Nederländska smaken. Gatorna äro på flera ställen genomskurna af Canaler, och prydda med Alleer, som skulle göra dem rätt angenäma, om icke Stenläggningen wore så beswärlig. Här finnas åtskillige rika Handels-hus, af hwilka de som härstamma från Skottland, drifwa mästa rörelsen. Handeln med Frankrike under Kriget, har i synnerhet warit förmånlig för de betydligare Köpmän härstädes, hwilka också, jag fruktar det, genom [21] stegring i alla priser skadat de öfrige Stadens Inwånare. Alt folk af anseende, jag förstår därunder folk af stor förmögenhet, äro här Köpmän, hwilkas förnämsta njutning består i den wederqweckelse som inhämtas wid middags-bordet; men detta tyckes mig dock, för folk som hafwa många bref at skrifwa och widlyftiga böcker at hålla i ordning, nästan för bittida anrättas, nemligen emellan kl. 1 och 2. Denna wederqweckelse njutes under et långt qwarsittande, hwarwid man icke underlåter at wisa bouteljen sin tilbörliga respect. Också synes i sanning uti et stort sällskap, då hwarken Litteratur eller offentliga Skådespel gifwa ämne för Samtalet, en fet middags-måltid öpna den bästa werknings-krets. Politiken, som jag märkt, är sällan et ämne för conversation uti mindre Städer, i hwad land som hälst. Däremot intager den enskildta granskningen så mycket större fält, alt som dess wigt mer eller mindre wäcker inwånarnes tankekraft. Ju mera jag ser af werlden, destomera öfwertygas jag at Sedernes odling är en stor wälgerning för mänskligheten, hwilken, om den icke förnekas af många, dock ringa skattas af de fläste, som icke göra sig mödan at undersöka [22] fördelarne däraf. Ty utom det at den helt och hållet förädlar wåra nöjen, lägger den också däruti en sådan mångfaldighet och omwäxling, som sätter oss i stånd at underhålla och förnya wåra känslors ursprungliga intryck.

16 12 Utan inbildnings-kraftens biträde skulle wåra Sinnens förnöjelser aldrig höja sig öfwer det djuriska; ty at en oafbruten nyhet i tingen skulle kunna uträtta det samma som inbildningskraften, det är aldeles omöjligt. På denna omöjlighet syftade helt säkert den wise Salomo, då han trodde at intet nytt sker under Solen; han hade mycket rätt i afseende på den wanliga upmärksamheten: men hwilken kan neka, at Snillet och inbildnings-kraften sedan den tiden gjort mångfaldiga uptäckter, som åter synas förebåda ännu wigtigare och kanske nyttigare påfinningar. Jag har ännu aldrig funnit någon listig inbildningskraft hos et folk af mindre upmärksamhet, eller ännu i någon sällskaps-krets, där omdöme, smak och bildning genom Wetenstaperne och fria konsterne saknades, det minsta spår af den finhet i känsla, som man egentligen kallar Sentiment. Denna brist på odling förfalskar til äfwentyrs som oftast de underrättelser om gästfrihet och upriktigt godt bemötande, som så många resande truga på oss om Inwånarne i Småstäder. Desse resande hafwa förmodligen [23] alt för ofta tagit gästfriheten för et bewis af hjertats godhet, då den efter min oförgripeliga tanka lika snart warit et tecken til deras platta och toma hufwud, eller med andra ord, til deras fallenhet för sällskaps-nöjet; ty om förståndet skulle taga mera andel däri, så borde flaskan mindre spela hufwudrolen. Dessa anmärkningar låta aldrabäst hänföra sig til Dublin, den gästfriaste stad jag ännu genomrest. Men jag wil nu inskränka mina anmärkningar til Swerige. Det är sant, jag har wäl genomfarit blott en liten och obetydlig del däraf; likwäl tror jag mig hwad dess hyfsning och politiska tilstånd beträffar, hafwa inhämtat en tämeligen noga kännedom; det är icke i Stockholm som man skall lära känna denna Nations Caracter, det är snarare i Rikets aflägsnaste delar. Swenskarne wisa mycken höflighet, ehuru den til det mästa är af gammal form. I stället för at såsom Fransmännen rådfråga er Caracter, och genast göra er likasom hemma i deras hus, träda de er

17 13 öfweralt i wägen med för mycket krus: en omständighet som gerna åtföljer wälmågan, då den icke är förenad med artigheten i upfostran, och så [24] mycket nödwändigare, som fägnads-betygelserne mindre bestå i toma ord. Denna anmärkning gäller därföre i synnerhet om Bondeståndet i Swerige, hwilket jag upriktigt måste förklara för det höfligaste jag någonsin sett, och som för all sin tjänstfärdighet minst begär eder beundran. De förnämare Swenskarnes måltider, äfwen som deras complimenter, synas både en Carricatur af de Franska. Deras rätter innehålla en mängd mixturer, som fördärfwa matens naturliga smak, utan at därföre gifwa en bättre. Kryddor och Såcker strös på nästan alla äteliga waror, til ock med på bröd. Til et sådant begär för starkt kryddad spis kan jag icke angifwa något skäl, om icke det, at de förtära så mycket salt mat. Nödwändigheten af en lång winter twingar dem at förse sig med et ansenligt förråd af torr fisk och salt kött, som de sedan, jämwäl om Sommaren, dels af wana och dels af hushållning icke försmå. Härtil kommer ock et dagligt bruk af Bränwin. Före hwarje middags- och kanske aftonmåltid, samla sig Herrar och Fruntimmer, medan Soppan kallnar, omkring et annat litet bord, där de för at wäcka appetiten supa Bränwin och äta bröd, smör, ost, rökt lax eller böckling. Därpå börjas gemenligen måltiden med en salt [25] skinka eller bringa, och förlåt mig om jag uppehåller er en minut med beskrifningen af det som ofta twå til tre timar fästat mig wid en smärtande ledsnad, hwarje rätt sändes med et högtideligt prångel omkring bordet til Hwarje gäst: om nu den olyckan inträffar at Ni ej har appetit för första rätten, hwilket ofta hände mig, så måste Ni wänta til dess ordningen åter kommer til eder; ty utan at stöta Swenska artigheten, kan Ni icke taga för eder något af et annat fat. Med litet tålamod likwäl får Ni dock mat nog. I twå hela timar följer fat på fat af kött, fisk, fogel, puddingar och kakor, m. m. Nästan så mycken tid åtgår sedan til Deserten, som genast framsatt på bordet jämte Punch och smultron, til sin nödtorft insupit ång-

18 14 orna af köttmaten. Genast efter måltiden drickes Caffe, hwilket hwarken Punchen eller Engelska Ölet, eller bakelsen eller rökta Laxen kan utesluta. Afton-måltiden, jämwäl börjad med et stycke bröd och ej sällan en sup Bänwin, bringar åter en Armee af fat på bordet, med lika rörlighet och af nästan samma styrka. Är det icke då sant, at man har nog för den dagen? Den följande njuter samma helgd. Et sådant lefwerne utan ända är ändå drägligt, när den stränga wintern skrynkar sin panna och med dystra blickar skakar sina isade låckar. Men under din så flygtiga [26] som angenäma Sommar, raska Nation, lät mig häldre fly til dina resliga förtjusande skogar, wandra utmed stränderna af dina angenäma floder och sjöar, eller för at njuta skönheten af en gränslös rymd, klättra up på dina klippor, hwilka likasom af Jättehänder upstaplade på hwarandra, häfwa sig emot himlahwalfwet och där uptaga morgonens strålar, eller den sagta och ljust förswinnande purpurn af den sjunkande dagen, som i en behaglig skymning bortsmält, framlåckar de swalkande wästan-fläcktarne och bjuder den i all sin härlighet framstigande månan, at med et högtidligt skimmer fortskrida genom det blåmörka hwalfwet. Redan har koskällan tystnat, som ledde Boskaps-driften til hwila: Hjordarne hafwa återwändt från betesmarken; rundt omkring omgifwer mig den tjusande natten. Bäckarne sorla förstämdt, med döds-melodier halka de bort, och fridens andar nedswäfwa för at stilla hjertats stormar. En för-känsla af ewigheten ligger i dessa ögnablick. Werldens bekymmer söndersmälta i det luftswall, som drömarne wefta omkring oss. Aningar, öma och förtrållande, såsom första gnistorna af hoppet i kärleken, eller af åtankan af wänskapens förlorade föremål, tjusa med framtidens tröstande löften de dödlige, som förgäfwes [27] i samqwämens buller sökte wälta af sit hjerta den tyngd, hwarmed omsorgerna tryckte. Jag bjuder dig god natt, bäste wän: men den glänsande fullmånan, som blickar så mildt genom Hemisphären, låckar mig ännu en gång ut på fältet. Det är icke Solens återsken, med silfrets glans;

19 15 det är hon sjelf, nattens Gudinna, som lyser i hela sin förblindande pragt. Ej heller fruktar jag för aftondaggen: Den gör blott gräset friskare, och från den slagna wallen pustar en så skön ånga Adieu. Tredje Brefwet. Sweriges folkmängd upgifwes icke högre, än emellan halftredje och tre Millioner. Et ringa antal Inwånare för en så stor Landsträcka. Men det är på swagaste wiset, och allenast jämt så mycket upodladt, som är nödigt til ärnående af lifwets oumbärligaste behof. Närmare hafwet, där Sill fångas i öfwerflöd, åtminstone på denna trackten, förrådas få spår til landtbruk. Spridda eländiga kojor synas hänga på de nakna klipporna, [28] och bygda af grofwa stockar, trotsa de obarmhertige Elementerne: Ja så litet har man warit sorgfällig om walet af deras anläggning, at knapt en fotstig mellan klipporna kan wisa wägen därtil. Wore det wäl underligt om detta arma folket, ej sällan utsatt för en köld, en genomträngande blåst, som sammansnörper skinnet och förstoppar lifsandarne, skulle finna en rå förnöjelse i Bränwins-supande, och i sina samqwäm sätta starka drycker i främsta rummet? i synnerhet som de mäst lefwa af starkt saltad mat och torrt bröd, hwilket bakas på en gång för hela året. Den kost som tjänstfolket i de fleste hushåll gemenligen njuter, synes mig, til trots för alla de argumenter jag hört anföras til dessa Seders förswar, ännu witna om en sann öfwerlefwa af Barbariet. Detta tjenstfolks belägenhet, särdeles qwinkönets, bewisar i alla afseenden, huru mycket det rätta begreppet af en förnuftig jämlikhet ännu ligger i sin linda. Här kan en husbonde under namn af aga ostraffadt slå sine tjensthjon, ehuru han gifwer dem en så

20 16 ringa lön, at den på intet sätt swarar emot den nytta de tilskynda honom. Man besinnar icke, at ju mera man handterar en människa som slaf, ju mera gör man den trolös och efterlåten i goda seder. Särdeles [29] sätter det starkare könet sin ära i det swagares förtryck. De mästa och tyngsta syslor inom hus äro ålagde de arma lastdragande pigorna. Jag har ofta sjelf sett dem släpa med wattusåen och pusta under bördan, särdeles i Ladugården; och man har berättat mig, at de arma flickorna om wintern måste i kalla watnet anställa twätt, då deras händer och armar ofta sönderskäras af isen eller spricka af kölden och blöda, medan ingen karl så mycket en gång bemannar sig, at han hjelper dem up med et enda ämbar. De gå gemenligen denna årstid utan skor och strumpor, utan twifwel därföre at deras lön är så otilräcklig, bestigande sig knapt til 20 a 30 Engelska skilling. Det säges wäl, at de til Jul eller Nyåret eller eljest wid något tilfälle hafwa at wänta sig en liten skänk: men kan wäl detta tilfredsställa dem för et tungt arbete, då de plågas af brist på lifwets nödwändigaste förnödenheter? Et sådant bemötande emot tjänstefolket, är dock i de flästa Länder likaså wanligt, och i sjelfwa England, detta frihetens prisade land, ej sällan tyranniskt. Jag har med mycken wederwilja hört kloka Husbönder förbjuda sin dräng at swara dem et ord; och mången Dame af upfostran, som med en öm känsla knotat öfwer människors allmänna hårdhet emot djuren, har jämwäl i min och fleres [30] närwaro glömt, at hennes betjening ägde äfwenså wisst mänsklig känsla, som mänsklig gestalt. Jag wet ingen wackrare syn, än et hushåll, där de tjenande utgöra en del af Familjen. Wårt deltagande i deras omständigheter tillvinner oss dem på en gång och för altid. Endast tilgifwenheten för dem lättar och fördubblar deras nit för wårt bästa. Men hwad bekymra sig Herrskaperne om sine underhafwandes lycka? Njutande i wällust och öfwerflöd frugten af deras mödor, äro de mera omtänkte at fördunkla sina grannar, än at bereda sit husfolk en oskyldig och wälförtjent ro.

21 17 För människor, hwilka, likasom den plågade Tantalus, skola se och tillaga läckerheter af dem de ingen ting få njuta, måste det wara ganska mycket swårare at icke öfwerträda ärlighetens gränsor, än för de arme, hwilkas tankar aldrig utswäfwa från deras egen disk. Därföre finnas ock bland tjenstfolk så många otrogna, då däremot offentlige inbrottsstölder och röfwande på landswägarne äro mindre wanliga. Til äfwentyrs är wäl ock et Lands sparsamma befolkning orsaken, at sådane wåldsamheter sällan utöfwas. De åtfölja gemenligen trängseln i stora städer, och födas fast mer af en genom stor förmögenhet urartande luxe än af armodets [31] förtwiflans-kamp at rädda sig ur nöden. Bränwin och Caffe hörde til Swenskarnes hufwud-passioner, innan det sednare blef förbjudet, och enskildta tilwerkningen af det förra inskränkt. Men til äfwentyrs gör nödwändigheten at genom alla uptänkliga medel befordra penninge-rörelsen i landet, utom andra skäl, at dessa öfwerflöds warors bruk åter måste tillåtas. För Carl den 12:s regering woro utlagorna här i landet obetydliga: men alt sedan hafwa de blifwit mera tryckande, och priset på lifs-medlen stigit i förhållande derefter. Den winst, som under närwarande krig är så ansenlig af Spannemåls utförande til Frankrike och Tyskland, skall ännu mer öka denna dyrhet och försätta både Swerige och Norrige i största brist, om icke snart antingen fred följer, eller medel tagas deremot, hälst Speculationer af alla slag redan inemot fördubblat priset. Sådan är werkan af kriget, at det jämwäl uttorkar Neutrala Länders lifsandar, ehuru de wid första åseendet tyckas draga fördel af den rikedom, som hastigt tilfyter af de olyckliga stridande Nationernes förstöring. [32] Jag wil nu icke tala om de laster, åt hwilka en sådan enskildtes oförmodade winst gifwer warelse i det allmänna, och som äro af det mäst föraktliga och nesliga slag; men det tror jag mig kunna upsätta som et axiom, at blott den rikedom som förwärfwas genom en låflig och sina wissa gränsor

22 18 icke öfwerskridande industrie, är en wärklig förmån i det hela för Landet. De förnämare i Swerige, i synnerhet uti Hufwudstaden, dana sig til det yttre mycket efter gamla Franska modet, och förstå gemenligen at tala Fransyska. I allmänhet utmärka sig Swenskarne med den talang, at färdigt tala främmande språk. Detta kan wäl i wisst afseende wara äfwen så nyttigt, som berömligt; men otwifwelagtigt hindrar det odlingen af deras eget språk, och fördröjer framstegen i fäderneslandets Litteratur. En sinnrik Författare har anmärkt, at Amerikanerne ganska wisligen låta Europeerne skrifwa böcker och upfinna moder åt sig: men denna mening kan jag icke gilla. Bemödandet at sjelf frambringa också blott drägeliga böcker, öker mer än man skulle tro den allmänna kunskaps-massan. Det är sant, at Brochurer blott läsas för tidsfördrif; men [33] de framställa dock något föremål hwarpå man kan öfwa sin upmärksamhet, hwilken, utan en sådan wäckelse, altid löst stadnar på ytan. Sålunda, när man under en resa håller Dagbok, förefalla wid beskrifningen af föremålen och händelserne många undersökningar, hwarpå man eljest icke tänkt, hälst man föga wid första intrycket frågar sig huru, och hwarföre? Utom dess alstrar en sådan befattning med litteraturen, så liten den må wara, mera oskyldighet i conversationen; ty ingen ting gör så mycket Inwånarne i Småstäder til Anecdot-jägare och eländiga pratmakare, som en fullkomlig brist på litteraira producter. Ledsnaden är oftare och mer än elakheten, moder til förtalet och til det upspanande af småsaker, som så ömkanswärdt inskränker förståndet. Så är det ock ofta blott fruktan för andras omdöme, som wäcker en barnslig betänklighet i de obetydligaste saker, lika så litet förenlig med en widsträckt plan för det allmänna bästa, som med grundwalen til alla moraliska principer, agtningen för de dygder som icke äro blott conventionela. Jag öfwertygas alt mer i den tanka at Hufwudstaden och Ödemarken altid utestänga de flesta anledningar til hjertats och själens

23 19 fullkomliga daning, så wida därtil fordras [34] at närmare blifwa bekant med Människor, Naturen och oss sjelfwe. Et känslofullare umgänge med wåre likar nödgar oss at inför egna ögon hålla wåra fördomar närmare ljuset, hwilka, i mon som wi anatomisere dem, omärkeligt gå förlorade. Och på landet, där wi dagligen blifwe förtroligare med Naturen, blifwa af tusende små, för wanliga ögon obemärkta föremål, de skönaste känslor födda i Phantasien, fölgde af undersökningar, som uphöja själen öfwer sig sjelf; i synnerhet om ej för mycket nötning gjort Caracterens originalité känslolös. Jag älskar Landtlefnaden; men då jag ser en landtgård illa belägen, så twiflar jag altid på ägarens smak, ehuru det icke fordras så liten grad däraf, at i wall och anstalter frambringa et helt, som i beqwämlighet och prydnad står i noga förhållande med omliggande negden. *) [35] Icke långt ifrån Götheborg besökte jag en Landtgård, med hwilken jag fann mig särdeles nögd: Den ligger helt nära en sjö, innesluten af klippor, som äro beklädda med majestätiska *) I wåra Engelska Trägårdars anläggning tror jag wi Härutinnan begå et stort fel, at wi anbringe långt mera skugga, än wårt Climat gör nödwändig. Afsigten med skugge-partierna måtte wäl wara, at antingen skudda oss för en beswärlig hetta, eller bereda oss något af en enslig spatsergång: Men då i wåra större Trägårdar och allmänna lustplatser solstrålarne knapt kunna genomtränga, då blifwa dessa promenader, ehuru kanske angenäma för ögat, altid kalla och tunga för sinnets äfvensom skadeliga för hälsan, emedan de, så framt icke en mycket torr sommar infaller, altid äro fugtiga. Af samma skäl synes det mig ock lika så stridigt med Naturen i mera kalla än warma luftstrek, at anlägga Grottor: Et skuggträd gifwer oss tilräckeligt skygd mot de hetaste solstrålar. Skall en Trägård, i detta ords hela förstånd, medföra nytta, så måste den, jämte et ansenligt utrymme, icke blott wara anlagd för den årstid då Naturen kläder sig i sin högsta pragt, emedan då hela trackten är en wida härligare trägård Är den åter af föga widd, så bör man som mig synes, wara mer sorgfällig at däri äga häckar och blommor, än höga träd, och medelst en friare utläggning för solstrålarne under hösten, wintern och wåren, häldre underkasta den nyttans, än skönhets-liniens lagar. En bred, rak och med grofsand betäckt gång, är på alla årstider med beqwämlighet brukbar, efter en rägnskur: Då wid wackert wäder, hwilken finner ej en bugtig fotstig oändeligt skönare, än alla konstlade, som afbryta wåra begrundningar, utan at sysselsätta Phantasien.

24 20 granar. På ena sidan sträcker [36] sig för ögat en wid slättmark, och på den andra kommer man i en dyster skog, som här och där stjäl sig en blick uti den ström, hwilken framstörtar öfwer ruiner af klippor och trädrötter. Intet är här twunget. En Eremitage emellan klippor, som stålt upstigande mot himla hwalfwet bjuda en högtidlig och känslofull syn, är försedd med et enkelt bord af sten och et säte, hwaraf i forntiden en Druide måtte hafwa betjent sig. Straxt därutmed flyter en stilla bäck, watnande och lifwande de blommor som wäxa på dess stränder, där de lättfotade Elworna gerna lära hålla sina långdansar. Utan at tränga sig fram, wisade sig här smakens hand och bildade en behaglig Contrast med et annat ställe i grannskapet, där penningen å daga lade hela sin magt. Italienska Colonnader woro där rikt anbragte, för at sätta de rå klipporna i förundran, och en prägtig stentrappa, för at hota träbyggnaden med undergång. Bilder af Venus och Apollo, dömde at trefjerdedelar af året wara betäckte med snö, intogo här föga passande sit rum, och drogo upmärksamheten från den omkringliggande negdens skönhet, utan at sjelfwe ingjuta någon lefwande känsla. Icke desto mindre hade dessa fåfängans missfall sin nytta med sig. Otalige arbetare woro [37] här sysselsatte, och fingo, jämte det de förtjente sit bröd, lära at underkasta sig så wäl underwisningens som ordningens reglor. Fjerde Brefwet. Winterns stränghet i Swerige gör Inwånarne något tröga, hälst största delen deraf förgår i beständig strid med kölden. Män och qwinnor äro hela året sysselsatte med beredande af kläder för at afhålla dess anfall, och sällan har jag sett någon by, där

25 21 icke Linnewäfwar warit utlagda at blekas. Qwinnorna äro ganska flitige at spinna och sticka: men af en missförstådd ömhet för sina barn, inswepa de dem winter och sommar i ylletyger; och som de sjelfwe hafwa en medfödd afsky för kallt watten, så syntes mig dessa fattiga kräkens smutsiga utseende, at icke beräkna den skada som et af utdunstningens ångor upfyldt wadmal måste tilskynda hälsan, lätt beswara den fråga som jag mer än en gång gjort mig sjelf, hwarföre man i hyarne här i landet får se så få barn? I sjelfwa werket hafwa också dessa likasom i sin knopp förtwinande barn, föga af sin ålders [38] friskhet och behag, hwartil, efter min öfwertygelse, mödrarnes okunnighet är mera skulden, än Climatets hårdhet. Redan kranke af den förstämda utdunstning hwari de lefwa, och hwarigenom alla deras porer insupa en skadelig fugtighet, njuta de, medan de ännu ligga wid modrens bröst, salt och grof mat, kanske ock bränwin, och under hela barndomen samma starka föda, hwaraf föräldrarne, uthärdande et tungt arbete i fria luften, finna sig i behof, och den de såleds, men icke barnen, utan illamående kunna smälta. I förmögnare Ståndspersoners hus antagas här, såsom annorstädes, ammor at ge barn di. Men en alt mer och mer tillagande brist på kyskhet hos de ringare qwinfolken här i landet, gör dem ofta högst odugliga til denna förrättning. Du har mer än en gång emot mig påstått, då fråga warit om skilnaden emellan Engelska och Americanska Landtflickornas seder, at de förras återhållsamhet bör tilskrifwas wårt Climat och en tempererad solwärma. Men här måste det då wara Könets olyckliga stjerna, och inga ljumma luftpustar hwilka stjäla sig in i sinnligheten, som kommer qwinfolken så lätt på fall. Hwilken kan [39] åskåda dessa grofwa klippor och billiga, at Climatets yppighet skulle här få gifwa et skydds-bref åt de häftiga begär, som hänföra qwinkönet? Det måste wäl altså, efter min tanka, wara något annat än det wällustiga i Climatet, som bör afgöra utslaget om orsaken til Americanska och Swenska Landtflickornas mindre stränghet

26 22 för ärbarhetens helgd: Enligt de anmärkningar jag haft tilfälle at göra, är wällusten en blandning af känsla och inbildning; men derpå kunna wäl ingendera af dessa göra stora anspråk. Uti Irland och Wallis följa Landtflickorna likaledes Naturens första drift. I England hållas de mera inom skrankorna af den fruktan och ömtålighet, som råder i deras känsla för sederne; Et bewis, at Samhället här hunnit en högre grad af förädling. Ju mer wårt förstånd danas och wåra känslor förfinas, ju större blifwer ock wårt wälde öfwer begärelserna, och ju lättare kufwas ögonblickets häftiga swall. God hälsa och mycken ledighet förenade, gifwa altid en afgjord böjelse för den sinnliga kärleken; och jag kallar i wisst afseende den för mycket ledig, hwars själs werksamhet icke står i jämt förhällande med kroppens. [40] Denna själs werksamhet träffas kanske sällan hos qwinkönet i Swerige, derföre äro också flickorna gemenligen från första barndomen mycket fetlagda; Och som deras yttre contour icke är den finaste, en lycklig egenskap för detta kalla luftstrek, så äro de icke eller utmärkta af någon delicat skönhet. Det oagtadt hafwa de dock en ganska fin ansigtesfärg, så framt icke oagtsamheten förwandlat rosorna i liljor. Et omåttligt bruk af Caffe, Socker och andra dylika saker, samt en fullkomlig sorglöshet om behagens wård, beröfwar dem som oftast deras tänder, hwilket, på et ganska ofördelagtigt sätt, contrasterar med deras sköna rosenläppar. Som jag hört sägas, skola sederne och lefnadssättet i Stockholm icke ge wika för andra hyfsade länders; men på Landsbygden hållas ännu genom små utswäfningar och lustigheter af gamla tiders bruk, lifs-andarna wakna. I allmänhet äro qwinfolken, jämförde med de Engelska, mycket straffbara i den Artikel som angår renligheten; ock bewisar deras klädedrägt, at mera fåfänga än smak är i synnerhet här det wackra Könets arfdel. Männerne synas ännu mindre hafwa gått i schola hos Gracerna. De äro af en [41] stark och sund stam, och utmärka sig särdeles

27 23 med gästfrihet och godt lynne. Snille och höga känslor saknas icke eller hos de uplyftare, hwilka ock genom resor bilda sin artighet och kännedom. Jag måste likwäl tilstå, at den ringare folk-classen här behagar mig mera, än medelståndet med sin förnämare air af god ton och sina fördomar. Landtmannens oförstälda deltagande och öppenhjertighet gifwer dess upförande en så okonstlad enfald, at den ofta förtjusar. Många gånger har jag på det listigaste blifwit rörd af deras ogemena åstundan at tjena mig, och af deras ömma bemödande at ådagalägga denna önskan, då wi ej kunnat uttrycka oss på hwarandras språk. Hwilken ljuf hänryckning ligger icke i mänskliga wälwiljan! Hwilken sällhet innefattas ej i tilgifwenhet för sina medwarelser, och i nöjet at möta en oförfalskad utblossande wänlighet? Wore icke deras förstånd så litet utweckladt, så skulle jag gerna för altid lefwa ibland dem. Mit hjerta drages til dem, men mit hufwud längtar efter en umgängligare sällskaps-krets. Naturens skönheter hafwa för mig nu en högre retelse, än i min ungdom; jag sluter deraf, at min bekantskap med werlden [42] icke förderfwat min smak: Men i afseende på Landsfolket har min Phantasie, ledsen wid den konstlade werlden, troligtwis nu bedragit sig, då jag i samma målning welat hopsmälta fördelarne af uplysningen och oskuldens tjusande öpenhet, glömmande at okunnigheten likwäl altid är tröghetens moder. Dock, jag finner ju en förnöjelse i djurens lek, och tager del i deras fägnad eller lidande; ännu häldre må jag då utgissa et människo-ansigte, och uptäcka så wäl sinnet som hjertat i dess olika drag. En resa inåt landet, som jag snart ämnar företaga, skall gifwa mig ämne at utwidga dessa anmärkningar.

28 24 Femte Brefwet. Om jag genomreste Swerige blott för mit nöje, så skulle jag nu ostridigt skynda til Stockholm; men jag wil lära känna folkets seder, och efter min öfwertygelse har man dertil mera anledning på landsbygden. Inwånarne i en hufwudstad hafwa alla en och samma Physiognomie. Den som wil se människan i dess mångfaldigt olika gestalt, måste följa henne til dess långt åtskilda hemwist, [43] där Climatets skiljagtighet i sina naturliga werkningar bestämmer hennes förhållande. Denna skiljagtighet gör också wid första åsynen det starkaste intrycket, emedan wid denna anblick Caracterens utspringande drag lifligare falla oss i ögonen, än efter en närmare bekantskap, hwarwid wi mera förlore dem ur sigte. Då jag på min resa til Norrge tagit wägen åt Strömstad, har jag wäl, såsom man sagt mig, kommit at genomfara den minst behagliga och odlade delen af Swerige: Men jag tror dock, at Swenska folkets hufwud-caracter wisar sig så wäl här som på något annat ställe, och at de öfweralt äro af samma natur, dessa wäsendtliga drag, som jag wil beskrifwa. De hafwa, i hwarje afseende, en Individualitet, som intrycker sig i minnet mera målande, än de enskilda; Men jag äger inga ord, hwarmed jag så noga kan beskrifwa denna Individualitet, at jag rätt fram kan säga til hwar och en som sjelf icke ser dem: sådana äro dessa drag, och denna caracter gifwa de tilkänna. Nog kan ja sjelf göra mig det nöje at sätta min inbildningskraft i werksamhet, men jag är icke i stånd at rikta mit minne med något factum. [44] Då man reser här i landet, är det lika nödigt för besparingen som beqwämligheten, at hafwa sin egen wagn och sin egen dräng, som talar språket, i fall man sjelf icke förstår det: kan han tillika wara kusk, så är det så mycket bättre. Jag ägde dessa förmåner i resesällskap med twänne Herrar, af hwilka den ene hade en Tysk

29 25 betjent, som ock körde bra. Min lilla flicka lämnade jag qwar i Götheborg. Emedan icke så deles många resande fara denna wäg, måste wi genom et förebud låta beställa hästar för oss. Detta förebud kallade jag på spe reqvisitions-hästen; men de hästar wi sjelfwe fingo, woro rätt bra, wägen, backarne undantagne, ganska god och angenäm; och resekostnaden, Postillon och andra tilfällige utgifter inberäknade, icke öfwerstigande en Engelsk Skilling för hwarje Swensk mil, som dock är ungefärligen så lång som sex Engelska. Gästgifwargårdarne äro wäl icke ibland de bästa, men dock drägeliga. Hwetebröd hade jag til all lycka tagit med mig, ty här finnes icke annat än rågbröd. Sängarne äro öfweralt eländiga; det är som jag satte foten i grafwen, då jag stiger däri, ehuru dunbolstrar både öfwer och under snart gifwa [45] en wärma at qwäfwas af. Dessa dunbäddar, som äfwen nyttjas om sommaren, måste alla årstider wara skadeliga för hälsan, och särdeles under den warma tiden: men folket här syntes icke i mycken mon känna wärman; fast mer förråda de en fruktan at låta friska luften få inkomma i rummet: deras fönster äro beständigt tilslutna, och jag är öfwertygad, at jag om wintern icke skulle kunna uthärda för hetta i deras stugor. Twå gånger om dagen minst, fylla de spiseln eller jern-kakelugnen med wed, som är icke förr afbrunnen, än de tiltäppa skorstenspipan med et så kallat spjäll, och med all möjelig sorgfällighet utestänga luften, om rummet ock är fullproppadt med folk. Somligstädes äro desse spisar och kakelugnar wackra och tjena til en prydnad i stugan. Sådana oeconomiskt inrättade eldstäder, och särdeles wedbränslet, gifwer dock en mera hälsosam wärma, och upfriska äfwen rummet genom luftens drag, så länge spjället är öppet. Wi inträffade den andra aftonen wid Qvistrum, och beslöto at här tilbringa natten, hälst man sade oss, at intet bättre Wärdshus kunde träffas på wägen til Strömstad.