Upfostrings-Sälskapets Weckoblad för Swenska Ungdomen N:o 1. Stockholm, d. 3 Jan

Transkript

1 Upfostrings-Sälskapets Weckoblad för Swenska Ungdomen N:o 1. Stockholm, d. 3 Jan Kännedom om Människans Kropp och Hälsans Bewarande Af Hr Doct. Conr. Fr. Uden. Fortsätning fr. det föregående i detta Weckoblad för År 1786, N:o 25. Fjerde Föreläsningen Puls- och blodådrorna. Blodens övergång ifrån de förra till de senare. Blodens omlopp Närmare betraktande av hjertat efter des läge och inrättning. Hjertkamrarne, Hjertöronen jämte Förmaken, Skiljeväggen. En besynnerlig inrättning har jag ännu att förklara, innan jag nogare beskrifver Hjertat. Hela vår kropp är sammansatt av idel canaler, kärl, saft-rör (stora och små). Desse taga alla sitt ursrpung ur Hjertat. ju närmare de är Hjertat, ju större och widare äro de; ju längre därifrån, i des flera grenar fördela de sig och des smalare blifwa de. Dessa ådror, såsom utgående från Hjertat, kan man tjenligen förlikna wid qwistarne på en gren, hwilka alla uppkomma från en punkt, och blifwa efter hand allt flere och spädare. Detta gradlika aftagande uti tjocklek och tilltagande uti antal av de mindre grenarne eller stjelkarne gå uti ådrorna så långt, at ej en prick på människo-kropppen kan widröras, utan att träffa en åder. Det gifwes twänne hufwudslag av ådror. Det ena förer bloden från hjertat i alt mindre canaler genom kroppsdelarna, til de aflägsnaste ställen. Dessa bibehålla pulsen eller hjertats slag, och heta däraf Slag- eller Pulsådror: kallas äfwen arterier. Emedan pulsådrorna äro ogenomskinliga, se de ej röda eller blå ut utanpå. Därföre trodde de Gamle, at i dessa ådror ingen blod war. Andra slaget samlar bloden efter hand, och bringar den så, i småningom, til hjertat tilbaka.. Här går bloden utur mindre ådror i alt större tills den kommer till det almänna samlingsstället, Hjertat. De Gamle trodde, at blott i dessa flöt blod, emedan man utanpå endast i dem blef bloden warse. De bära därföre namn av Blodådror; annars heta de ock återförande ådror eller Vener. Wi hafwa således Puls-ådror, och wi hafwa Blod-ådror. Begge innehålla bloden; blott med den skilnad, at i Puls-ådrorna kommer den ifrån Hjertat, och Blod-ådrorna föra den till Hjertat. Men huru kunna Blod-ådrorna upsamla bloden för att således föra densamma åter? Det kunnen I ännu icke inse. Ty begge slagens grenar blifwa alt mindre, och med blotta ögonen kan man icke se, at bloden omedelbart flyter utur Arterierne i Blodådrorna. Huru samlas den då, för att åter komma till Hjertat? Denna fråga är ganska naturlig och ganska nödwändig. Man skulle därföre knapt tro, at den så länge varit obesvarad Huru kunde hjertat oaflåtligen skicka blod ifrån si, om det ingen

2 återkom? Icke längre än för 150 år sedan wete vi, huru därmed tilgår. At de Gamle icke tänkte på uplösningen av denna gåta, kommer wäl däraf, emedan de trodde, att blott i Blod-ådrorna flöt blod, och ej i Puls-ådrorna. Den Mannen, som fulkomligen uptäckte denna hemlighet, hette Harvey. Denne märkwärdige och store Mannens Namn wilje wi icke förbigå, ehuru jag annars inga Auctorer ärnar anföra. Jag wet ej, om det skal lyckas mig, at göra eder saken rätt tydelig och begriplig. Men jag wil försöka. Föreställen eder således, at allestädes hwar kroppen har ytor, såsom på huden, inuti munnen, på lefren, på tungan, på magen, o.s.w. äro ganska små urgreningar, som jag beskrivit eder, at pulsådrorna, så wäl som blodådrorna til slut blifwa. Föreställen eder dessa högst smala och fina. Och påminnen eder sedan tillika, at de alltid äro rör, alltid iholiga; och däruppå, at sista pulsåder stjelkens blod flyter öfwer uti sista blod-åder-stjelken (til hwilken ända båda slags rören måtte öppna sig uti hwarandra), så hafwen I et helt riktigt begrep, huru bloden utur puls-ådrorna kommer in i blod-ådrorna. Erinren eder nu allenast hwad jag sade om blod-ådrorna, at nemligen efter hand bloden utur helt små grenar föres uti något större, utur dessa i ännu större och så widare i de stora och största, tils änteligen de sista grenarna bringa honom till hjertat. Och att göra eder fullständigt begrep om saken, så förgäten ej at denna blodens öfwergång utur de finaste puls-åder-stjelkar i de finaste blod-åder-stjelkarne sker på otaliga ställen af människo-kroppen: so finnen I, huru all, åtminstone den mesta bloden föres tillbaka till hjertat. På det sättet erhåller Hjertat ny blod i hwart ögonblick, och kan således i hwart ögonblick densamma fördriva. Denne blodens gång utur Hjertat genom puls-ådrorna och deras grenar, des öwfergång i de ytterste blod-åder-grenarna och des återflytning ur blod-ådrorna i Hjertat, alt detta sammantaget kallas Blodens Circulation eller Omlopp. Om I rätt gifwit agt och med upmärksamhet behållit och sammanbundit hwarje omständighet, så hawfen I fattat en ganska viktig sak och ägen nu en klar föreställning om blodens omlopp som är så nödwändigt til lifwets wid magthållande. Märken ännu, at man gifwit de stora ådergrenarna wissa namn, wilka I likwäl icke behöfwen weta. Då wi nu mera utspanat hemligheten, huru det tillgår, at hjertat beständigt erhåller ny blod at kringdela; så wilje wi ock närmare lära känna de kärl, genom hwilka det sker. De woro Pulsoch Blod-ådrorna, hwilkas ytterste ändar så foga sig uti hwarandra, at bloden kan flyta öfwer utur puls-åderstjelkarna i blodåderstjelkarna. Men förut måsta jag ännu säga eder, at ej alle puls-åder-stjelkarna föra röd blod, utan at någre blifwit så fina, at de äro för trånga för den röda bloden och blott föra en hwit gelé-artad saft, den man kallar Blod-watten. Men äfwen de öfwergå likaledes i återförande Blod-watten-kärl. Nu wilje wi således betrakta sjelfwa hjertat. Det består av ett köttagtigt ämne. Men skapnaden är icke sådan, som hjertan av socker-bakelse pläga wara. Det är en köttaktig kropp, som har en bred och rundad del och en spets. Framåt är det något upphöjdt och bakåt något litet urgröpt. Äfwen är det litet inskuret, som kommer af begge hjertkamrarnes förening. Det hänger icke midt uti, som man gemenligen tror, sitter ej heller lodrätt, så att den breda delen skulle wetta up och spitsen nedåt; utan det ligger i wenstra sidan, och merändels på

3 twären. Den breda delen wetter åt högra sidan bakåt, och spitsen åt wenstra sidan framåt. Den breda delen ligger ock något högre än spitsen. Hjertat hänger icke helt ledigt i bröstet, utan är inswept i en skin-säck, som wäl är twå gånger större än sjelfwa hjertat. Denne Hjert-säck är ständigt fyld med en wätska, som utflyter ur de minsta pulsådrors ändar och af sugrören åter indrages. Denna wätska har mångfaldig nytta: den hufwudsakligaste består däruti, at därigenom föreböjes, det ej hjertat kan sammanwäxa med hjertsäcken. Detta skulle annars fått ske; ty blodiga delar äro mycket benägne att sammanwäxa. När man til ex. är hudlös mellan twenne finger, wäxa de lätteligen så tillhopa, at en liten skärning är nödig för at skilja dem åt, om man icke på något sätt hindrat de begge fingrarnes inbördes widrörande. Hjertat swäfwar således i hjertsäcken. Men denne åter är nedantil fästad wid mellangärdet (genom wilket bröst-holigheten skiljes från underlifwet). Egentligen har hjertat sin egen hola i bröstet, hwilken det intager. Hela bröstholigheten är nemligen omklädd och innesluten med en hud, som man kallar Brösthinnan. Denna hinna utgör twenne blåsor, en till höger och en till wenster. I hwarje blåsa ligger en lunga; ty wi hafwa egenteligen twå lungor. Dessa begge blåsor skiljas midt uti genom en stark skiljewägg, som kunde kallas Medelhinnan, och uppkommer af Brösthinnans fördubbling. I wenstra sidan formeras, genom Brösthinnans gång, i det den tilskapar de begge blåsorna, et tomt rum, hwaruti hjertsäcken, med det däruti förwarade hjertat, är inpassad. Därigenom blifwer wenstra bröstblåsan mindre än den högra, som har mera rum, och följakteligen genom sin Lunga bättre kan utwidga sig. Så är Hjertsäcken belägen. At således ej hjertat ligger helt fritt och bart, är en förträfflig inrättning, ty huru lätt skulle icke en så ömtålig del av de närliggande delarne, til ex. refbenen, kunna rifwas och skadas? Dock, hwad gör Naturen, som icke är wisligen gjordt? Jag har redan sagt, at all bloden först måste gå igenom lungorna, inan den föres till kroppsdelarne. Det will säga: al, så wäl den gamle som den av maten nyss tilkomne blod, föres wäl till hjertat; men hjertat har twenne Kamrar. Först kommer den blott i den ene av desse kamrar, och därifrån uti en stor pulsåder, som förer den till lungorna; därifrån går den i andra Hjertkammaren, och denne öfwerlemnar honom då åt stora pulsådern til utspridande kring hela kroppen. Desse begge kamrar måste således förklaras. Hjertat utgör, i anseende til desse begge kamrar, en dubbel machin. Den ene har den förrättningen at skicka bloden till lungorna. Den andre åligger det, at genom blodens afsändande förse hela kroppen med denna wätska. Begge dessa kamrar eller holor bestå hwar för sig, och äro genom en stark köttaktig Skiljewägg från hwarandra söndrade. Äfwen, på Hjertats brede och rundade del, är på hwardera sidan, således för hwarje hjertkammare, ännu en säck anbragt, som man kallar Hjertörat. Detta hjertöra är et litet slakt köttaktigt rymme, och har hwartdera twenne öpningar. Den ena öpningen på främsta hjertörat är förbunden med stammen av stora Blodådren, den andra går till sin Hjertkammare, som kallas den främste, til höger belägne och annars så kallade Lung-hjertkammaren, emedan Lungpulsådren därutur utgår. Det wenstra eller eftersta Hjertörat har ock twenne öpningar: den ena förenar sig med den återförande ådern, som leder bloden tilbaka utur Lungorna til Hjertat, och heter Lung-blodådern. Den andra går in uti eftersta Hjert-kammaren.

4 N:o 2. Stockholm, d. 10 Jan Begge Hjertkamrarne eller hela Hjertat äro köttaktige. De hafwa en hel egen samling av enkla Fibrer, som äro ganske faste, och gå än rundt omkring, än ifrån spetsen til pulsådrorna. Främsta Hjertkammaren har således 1) de likaledes köttaktige stammarne af Holådern. Så heta de store stammarne af blodådrorna, som bringa bloden ifrån kroppen till Hjertat. 2) En Säck, som formeras av Holåderns stammar. 3) Sit egna Hjertöra, hwilket likaledes heter det främsta Hjertörat. 4) Sit eget rymme, hwars ena sida utgöres av Hjertats skiljewägg. 5) Stora Lungpulsådern, som går omedelbart ut ifrån främste kammaren och förer bloden i Lungorna. Eftersta Hjertkammaren har äfwen så många delar, och inskränkes äfwen på ena sidan af Hjertats skiljewägg, som skiljer des begge kamrar åt. Des delar är följande: 1) Lungblodådern, som förer bloden tilbaka ur Lungorna. 2) En Säck hwaruti den slutar sig. 3) Eftersta hjertörat så kallat efter sin hjertkammare, likasom de främsta. 4) Denne kammares egna Substans, eller des av Hjertats Fibrer utgjorda holighet. 5) Den almänna eller så kallade stora Pulsådern, som fortskaffar bloden i alt mindre och mindre grenar, och efter hand fördelar den kring hela kroppen. Mera wil jag ej säga om Hjertat. Framdeles skole wi följa blodens gång genom Hjertat och Lungorna, och då upsöka de krafter, hwarigenom Hjertat retas til sina sammandragningar, och bloden så medelst fortdrifwes uti de hwarje gång nödige öpningarne. N:o 10. Stockholm, d. 7 Febr Femte Föreläsningen Hjertats Werkning. Blodens gång utur högre Hjert-Kammaren i Lungorna, återkomst därifrån till wenstre Hjert-Kammaren. Återhämtning av hwad Hjertat gör. Jag anmärkte, då jag beskref Blod-ådrorna, at bloden i dem löper tilbaka til Hjertat. Efter hand samlad ifrån alle kroppsdelarne, och utur minsta och mindre grenar af blod-ådrorna ledd uti alt större, kommer den ändteligen uti hufwud-canalen, som ligger nära intil Hjertat och kan kallas stora Blod-ådern. Denna åder är äfwen fästad wid högre Hjertkammaren. Det war nödwändigt, at bloden, som på det sättet kommit til Hjertat och under sin stora resa genom kroppen fram och tilbaka undergått många förändringar, icke så straxt kunde åter andträda sin nya stora resa. Det borde så mycket mera förhindras, som Mjölk-saften, af hwilken ny blod måste blifwa, äfwen går in uti Stora Blod-ådern: egenteligen i Klafbens-ådern, men denna gjuter straxt sin blod uti Stora Blod-ådern. Mjölk-saften är wid denna tiden ännu ingen egentelig blod, utan ser, wid sin ankomst till Hjertat, ännu hwit ut. På det (att) denne saft må erhålla blodens rödhet och med rödheten mera täthet; så går nu den ur Stora Blod-ådern ankomne bloden icke straxt uti Stora Pulsådern, utan måste först anträda en annan wäg, om hwilken jag redan flera gånger talat, neml. Genom Lungorna. Det är en ganska wis inrättning som framlyser uti Naturens föranstaltande om denna resa. Bloden borde och måste komma utur Stora Blod-ådern i Hjertat. Den ankommer först till högre Hjertkammaren. Men den flyter icke omedelbart däruti in. Hwarföre ej? Wi wilje se til. I påminnen eder, at jag beskrifwit Hjert-öronen. Den lilla säcken af högre Hjert-kammaren,

5 som heter högra Hjert-örat, ligger imellan Stora Blod-ådern och högre Hjert-kammaren. Bemälte åder, där hon sluter intil högra hjert-örat, är köttaktig: den kan således, medelst sin muskulöra kraft, sammandraga sig. Därigenom drifwer hon bloden utur sig, och naturligt wis in uti den öpnade för henne liggande holighet, nemligen Hjert-örat. I samma ögnablick blifwer således högra Hjert-örat fult av blod. Första följden af detta upfyllande är, at det utwidgar sig. Andra följden är, at det af bloden retade Hjert-örat sammandrager sig och det werkar på bloden, som innehåller, samt trycker och pressar densamma. Hwart skal nu den pressade bloden taga wägen? Här gifwas twenne wägar: antingen skal den gå tilbaka i Stora Blod-ådern hwarifrån den kom, eller gå in i den öpne högre Hjert-kammaren. Men beundren här Naturens wishet. På det (att) bloden icke må gå tilbaka i Stora Blod-ådern, äro falluckor anbragta, som straxt tilsluta sig, så snart bloden utur nyssnämnda åder blifwit indrifwen i högra Hjert-örat. Dessa förhindra att bloden icke kan gå tillbaka- Då således den ena wägen, nemligen återwägen är för densamma tilsluten, måste den nödwändigt tränga sig dit, där den finner öpen wäg för sig. Och den wägen går in uti högre Hjert-kammaren. N:o 11. Stockholm, d. 10 Febr Således är nu bloden uti högre Hjertkammaren. Men denne utgör en holighet, som I weten; heter därföre ock kammare. Hwad sker? Hjert-kammaren blifwer, likasom förut Hjert-örat, full af blod, och därigenom utwidgad. Den är därjämte ganska retelig. Då den nu af warma bloden retas, drager den sig starkt tilsammans. Äfwen här blifwer således bloden trängd och pressad. I hjertat kan den icke qwar blifwa. Hwar skal den taga wägen? Den kunde gå tilbaka. Men sådant förhindras åter genom olika falluckor, som wid Hjert-örat wisadt är. Dessa tilsluta återwägen till Hjertörat. Bloden måste således nödwändigt, då den ej kan flyta tilbaka, gå widare fram. Påminnen eder, at jag talar om högre hjertkammaren. Denne har fått sin blod från Stora Blodådern och högra Hjert-örat; en Blod således, hwilken dels gjort den stora resan genom kroppen och under wägen blifwit nog mycket medtagen, dels äfwen är blandad med mjölksaft. At däraf må blifwa en egentelig röd blod, har jag sagt, at den först måste gå igenom Lungorna. Så långt äre wi nu komne, at wi med wåre tankar måste följa bloden til Lungorna. Den är ännu i högre Hjert-kammaren, som drog sig tillsammans och pressade den. För falluckornas skull kunde den inte komma tillbaka. Den måste således gå widare fram, sade jag; och hwarthän? Til Lungorna. Men dock icke omedelbart. Ifrån denne Hjert-kammare går en särskild canal till Lungorna, som kallas Lung-pulsådern. I denna åder drifwes således bloden utur högre hjert-kammaren. Der måste den nu frit gå intil och uti lungorna. Ty at den ej kan återflyta, har Naturen åter och genom tre falluckor förekommit, hwilka lägga sig i wägen mellan Lung-pulsåderns mynning och högre Hjertkammaren, så snart den senare pressat och drifwit bloden in uti den förra. Härwid måsten I märka, at alla dessa luckor draga sig tilbaka igen, så snart deras förrätning icke mera är nödig, utan ny blod skal tränga sig in uti holigheterna hwarest de allenast skola tilspärra återwägen för den nyss inträngda bloden. Hwad som tildrager sig med bloden i Lungorna och huru Lungorna äro bygda, kan jag ännu icke här förklara. Jag will alenast anmärka, at Lung-pulsådern uti Lungorna efter hand

6 fördelar sig i alt mindre grenar och stjelkar, och at den af helt små blodåderstjelkar likaså åter emottages, som jag sagt wid förklaringen av Blodens Omlopp, at det i kroppsdelarne sker. Sedan de minste blodåderstjelkar åter upptagit bloden i Lungorna, föra de den i alt större tilbaka. De komma ändteligen alle wid Hjertats wenstra delar tilsammans i fyra hufwudstammar, och desse förena sig sedan uti en enda canal, hwilken man för des skapnads skuld gifwit namn av Lung-blodådrornas Säck. Och nu komme wi således till Hjertats wenstre eller efterste delar med alt hwad därtil hörer. Wi skole få se en lika inrättning, som vid de främste eller högre. Där ankom bloden genom Stora Blodådern ifrån hela kroppen. Här kommer den genom Lungblodådrorna utur Lungorna tilbaka. Den omnämnde Lung-blodådrornas Säck är fästad wid eftersta Hjertörat, och likaledes med kött-trådar försedd, såsom förut Stora Blod-ådern. När desse draga sig tilsammans, tränger sig bloden in i denna wenstra sidans utwidgade Hjert-öra. Blodens rörelse sker nu efter samma lagar som wid den högra, och i samma ordning och förhållande; äfwen som ock bygnaden och mechanismen äro desamma. Bloden drifwes således in uti wenstra Hjert-örat. Detta sitter ofwan på wenstra afdelningen af Hjertats breda del. Nu har det blifwit utwidgat av den inträngande bloden. Det drager sig fördenskul åter tilsammans; falluckor förhindra bloden att löpa tillbaka i Lung-blodådrornas Säck, i det de tilsluta öpningen. Bloden går in i wenstra Hjert-kammaren, som står öpen. Denne Hjert-kammare utwidgas deraf, drager sig åter tilsammans och trycker bloden. Och som bloden genom andra falluckor å nyo finner återwägen stängd, så måste den nu in i den almänna eller så kallade Stora Pulsådern. Falluckorna mellan Hjertkammaren och Stora Pulsådern äro spända, så at bloden måste blifwa qwar i stora Pulsådern, hwarefter den, på lika sätt, wåg på wåg, tilflyter och gifwer ådern ny retelse, at genom fortsatta sammandragningar drifwa bloden widare. I sen af alt detta, at Hjertat är dubbelt. Det ena Hjertat emottager bloden från kroppen genom Stora Blod-ådern, och befordrar den widare til Lungorna. Det andra Hjertat erhåller sin blod ifrån Lung-blodådrorna, och utsprider den til Kroppsdelarne. I sen vidare, at hjertat med sine delar werkar på et dubbelt sätt; det uppfylles nemligen och uttömmes till skiftes. Uppfyllandet är en lidande handling, hwartil kärlen bidraga som ditföra bloden. Men uttömningen sker genom hjertats krafter, som icke kan uthärda den retelse bloden förorsakar och därföre sammandrager sig. Genom denna sammandragning fortdrifwes bloden. Så uppkommer hjertats slag eller den så kallade Pulsen, som i Slag- eller Puls-ådrorna ännu bibehåller sig. Bloden ankommer wåg på wåg til Hjertat och likaså drifwes den därur. I det ögonblicket, då fremsta Hjert-örat emottager bloden av Stora Blod-ådern, emottager eftersta Hjert-örat densamma av Lung-blodådrorna. Och således sker begge Hjert-kamrarnes upfyllande och uttömning, begge Hjert-kamrarnes uppfyllande och uttömning, genom sammandragningen, i et och samma ögonblick: så at ena Hjertat arbetar på samma tid som det andra. Däruti är ingen skilnad; ty skilnaden i tiden rörer endast Hjert-öronen och Kamrarne: do Hjert-öronen äro upfylda, äro Kamrarne tomma, och då Kamrarne äro utspände av blod, draga de förra sig til uttömande tilsammans. N:o 15. Stockholm, d. 24 Febr Sjette Föreläsningen

7 De Krafter som sätta Hjertat i rörelse. a) Reteligheten. b) Nerverne. Det retande medlet är Bloden. I förstån, mine Wänner, af föregående underwisningar, Blodens Omlopp; I kännen Hjertat til des Bygnad, så wida detsamma är et drifwerk för blodens rörelse. Men I kännen ännu icke de krafter, hwarigenom Hjertat och de begge slagen av blodkärl werka. Således wilje och måste wi närmare betrakta Kärlen; ty äfwen de hafwa mycken andel uti blodens rörelse. Nu wilje wi imedlertid upsöka och beskåda den Kraften, som i sjelfwa Hjertat så merkeligen werkar. Frågan är: Hwarföre rörer sig Hjertat? Det är detsamma, som om jag frågade: hwarföre röra sig wåra leppar? Wåra fingrar? Här är Swaret: Emedan de äro försedda med Muskler. Och detta swar passar likaså wäl om Hjertat. Ty Hjertat är wäl för sig sjelft ingen muskel, men det är köttaktigt, muskulöst. Det är en wäfnad af de aldrafinaste kött-trådar. Desse trådar gå dels rundtomkring, dels längs efter ifrån spisen af Hjertat till öpningen av pulsådrorna. När Hjertkamrarnes i omkrets gående trådar sammandraga sig, blifwa desse kamrar trängre, bloden pressas och drifwes i pulsåderns öpning. Men förkorta sig åter de längs efter gående, så drages Hjertats spits något upåt, och Hjertkamrarne blifwa förkortade. I weten nemligen, at Hjertat nedantil är spetsigt, och ofwantil har en bred yta, som är försedd med tvänne inskärningar. Men grunden til holigheternas sammanträngande och trådarnes förkortande weten I ännu icke. Men wi skole snart finna densamma. Föreställen Eder nu allenast lifligen Hjertat med sin spits och med sin breda yta. Då skolen I finna, at när spitsen upstiger, måste den brede delen efter kamrarne nödwändeligt hopträngas. Men det är afgjordt, at Hjertats rörelse sker genom en sammandragning och en förkortning; och äfwen så wist är det ock, at Hjertat wid hwarje pulsslag med sptisen något upstiger och drfwes något från sidan. Däruti ligger altså ingen swårighet. Men hwad är det som åstadkommer denna rörelse i Hjertats muskel-trådar? Det är en annan fråga, och som med sorgfällighet måste undersökas. När I rören eder fot, eder hand, eder arm, nicken med hufwudet eller skaken detsamma, så är det eder wilja som befaller dessa rörelser; men de delarnes muskler, som sättas i rörelse, äro de, som werkställa eder wiljas befallning. Alle muskler äro bestämde at arbeta, men icke alle at lyda eder wilja. Öfwer ganska många sådana muskler förmår eder wilja intet. Hästen, Hunden kan spitsa sina öron; kunnen I det om i wiljen, med edra? I synnerhet förmån I als intet öfwer de inre kroppsdelarnes muskler. Musklerne mellan refbenen, Buk-musklerne lyda icke eder wiljas behag. Antage wi nu, at Hjertat är åtminstone en muskulös del av första rangen, så måsten I tillstå, at Hjertat på intet sätt beror av eder wilja, och at I ej med edert blotta wiljande kunnen åstadkomma, at Hjertat i detta ögonblick slår starkare eller swagare. Nu måsten I gifwa noga akt. I skolen weta, at kroppar i almänhet hafwa wissa egenskaper, som äro wärde all upmärksamhet. Månge hafwa, til ex., den inrättningen, at, när man bringar dem utur deras läge, de genom sin inwärtes kraft snällt återtaga detsamma. Om I tagen en fjäder-penna sprätten härmed, så sen I huru fjädern straxt springer tilbaka. Om I slån på en wäl upstädad dunbädd, så upkommer däruti en swank, men som snart af sig sljeft upfyller sig. Om de kroppar, som hafwa dessa egenskaper, säger man, at de äro elastiske, eller hafwa en fjäder-art, en spänn-kraft. En sådan kraft at slå tilbaka, hafwa äfwen musklerne, och därjämte en annan kraft, som är dem egen. Jag borde fast mera säga: en kraft, den icke så mycket muskeln, som fast mera trådarne, hwaraf den består, haffwa; ty I påminnen eder, at en muskel är et helt knippe av kött-trådar.

8 Något dylikt hafwen I sett på örten Noli me tangere. När I rörden wid hennes blad, så drogs de sig tilsammans. Kött-trådarna hos djur besitta denna egenskap, med ringa förändring. Kötttrådarna hafwa nemligen, utan afseende på känslan, en viss af Naturen inplantad egenskap, at friwilligt draga sig tilsammans, när de widröras eller retas med et spitsigt instrument eller någon skarp materie. Til och med luften och wärman åstadkomma denna werkan. Man kallar denna kött-trådarnes egenskap deras Retlighet. De kunna nemligen ingen retelse fördraga, utan draga sig straxt tilsammans, när de blifwa retade. Denna deras egenskap är ursprunget til rörelserne i Hjertat och i alla kroppens canaler. Af den beror hwarje dels Wälmåga, hela kroppens helsa och lifwets warelse. Men i synnerhet öfwerträffa Hjertat och förnämligast Hjert-kamrarne (jämte Tarmarne) däruti alla öfriga kroppsdelar. Om Hjertat med et spetsigt instrument, et skarpt förgift, såsom skedwatten, eller ock med warmt, ja äfwen blott med kallt watten kittlas, eller blott med inblåst luft widröres; så werkar des sammandragande kraft hela långa stunden, då det redan är uttaget utur kroppen. Hjertat har, således i Kamrarne, många kött-trådar och på åtskilligt wis riktade band af kötttrådar. Retas desse, så draga de sig tilsammans. Men hwaraf kunna de wäl retas? När, som I nu hört, redan kallt watten, och ännu mera warmt watten, twingar et Djurs Hjerta, äfwen utom bröstet, at sammandraga sig; så måste wisserligen den i hwart ögonblick til Hjertat ankommande bloden hafwa denna werkan. Och den har det, som man af helt tilförlitliga försök wet. Förmodligen är det Warmen och Saltpartiklarne, hwilka bloden har och man känner på tungan, då man smakar därpå, som gifwa bloden den retande kraften. Hjertat är en Machine, som måste wara i ständig rörelse och arbete. Det wederqwickes icke, såsom andre muskler, af sömnen, och kan äfwen, utan lifsfara, icke en minuts tid hwila. Därföre har ock Naturen begåfwat Hjertat med en så utomordentlig retlighet. Den är så stor, at den hos många djur warar hela tjugu fyra timmar efter döden, sedan hon längesedan lemnat alla kroppsdelar såsom benen, halsen m.m. Lifskrafterne aftaga i samma grad, som Hjertats retlighet förminskas. Den är starkare hos barn, än hos wuxet folk; starkare uti feber än utom feber. Däraf kommer hos barn och febersjuke den mycket hastigare pulsen, emedan Hjertat hos de förra är mycket retligare, och hos de senare af den uphettade bloden mycket starkare retas. Huru wis är icke denna inrättning! Hjertat måste beständigt arbeta, för att sända blod till alla kroppsdelar. Och det är just genom den utur kroppen återvinnande bloden, som Hjertat underhålles i beständig werksamhet. Hjertat är reteligt, bloden warm och saltaktig, och meddelar därigenom den erforderliga retelsen. Så räcker det en det andra handen. Förträffliga omlopp av orsak och werkan; det ena är det andras orsak och werkan, som I sett. Beundren Wisheten av denna inrättning, och bären den aktning som wederbör för en Kropp, som med en sådan Mästare-hand är inrättad. Imedlertid måsten I märka, at Kött-trådarne och Hjertat behålla sin retelighet blott så länge Människan eller Djuret lefwer. Jag sade wäl förut, at wissa Djur hafwa et Hjerta, som ännu efter tjugu fyra timmar, sedan det redan är taget ur kroppen, låter sig reta. I aldeles så hög grad är icke människo-hjertat reteligt. Det behåller denna egenskap, så länge som det ännu har någon warma, det är, så länge däruti är någon Lifs-kraft. Då alle Muskler äro försedde med Nerver, så är ock Hjertat besynnerligen i rik måtto med nerv-grenar begåfwadt. Nerverne äro wäl egenteligen Känslans werktyg; men det äro äfwen de, som gifwa muskel-trådarne den

9 egenskapen at wara retelige; och när nerverne inga lifsandar dem tilföra, så förlora de ock den egenskap, hwarigenom de sig utmärka. Därföre är Lifsandarnes ursprung ur Hjernan, oumgängeligen nödig til Hjertats och alle Muskel-trådars rörelse. Jag will berätta er på hwad sätt man det blifwit warse. Nerverne äro hwita trådar och fortsättningar av Hjernans hinnor. De äro pipige och föra uti sina fina rör de så kallade Lifsandarna. Nu har man på en Hund, mellan Hjertat och Hjernan, med en twin-tråd hårdt ombundit den hifwudstam av nerver, hwarifrån Hjertat får sina fina grenar. Därigenom har man förhindrat, at lifsandarne icke widare kunde komma till Hjertat. Hwad skedde? En liten stund fortfor hjertat ännu at slå, så länge neml. nerverne nedanför det omknutna stället ännu hade lifsandar. Men snart rörde sig hjertat icke widare. Detta försök har otaliga gånger blifwit förnyadt och alltid har man funnit detsamma. Af sådana försök slutar man alltså med rätta, at Lifsandarne gifwa Hjertats fibrer den reteliga egenskapen. Äfwen wid andre Muskler har man genom dylika försök med omknytning bekräftat nödwändigheten af lifsandarnes inflytelse utur nerverne i muskel-trådarne. Emedan denna retelighet beror af Lifsandarne, och med döden uphörer, samt blott warar så länge ännu lifsandarne werka: så är den åtskild ifrån egenskapen hos örten Noli me tangere och icke densamma. Til slut wil jag berätta eder en beröfwelig Historia, som wisar den stora retelighet som är uti Hjertat. En stor Anatomist, den berömde Vesalius, hade en förnäm Spanior at curera. Den sjuke dog, åtminstone syntes det så, och Vesalius wille af wetgirighet gerna utröna, hwar sjukdomen egentligen haft sit säte. Han öpnar därföre kroppen, men något för snart efter döden. Ty han hade upskurit bröstet, och lyckligt wis upwäckte han, antingen med knifwen eller med en tryckning, som åter hade prässat något blod in uti hjert-kammaren, Hjertats retelighet, så at det började på nyt röra sig. Vesalius sjelf kände ännu icke denna Hjertats och fibrernas egenskap. Huru mycket mera måste icke därföre denna händelse falla de kringstående besynnerlig. Man beskylde Vesalius, at han upskurit kroppen lefwande, fastän den högst sannolikt werkeligen war död, och Vesalius måste wika ur Riket. Honom sjelf gick denna händelse så nära til sinnes, at han wäl, som en Påfwelig Lif-Medicus däröfwer ytrar sig, undangick Inquisitionens förföljelser, men icke sit eget samwetes förebråelser, och dog fort därpå af grämelse. N:o 17. Stockholm, d. 3 Mart Sjunde Föreläsningen Blod-kärilen, nemligen a) Pulsådrorna, b) Blodådrorna. Bådas Bygnad och Förrättning. Idag wilje wi lära känna Kärlen, i hwilka Bloden rörer sig, och tilse hwad de til des rörelse bidraga. När bloden blifwit drifwen utur hjertat, flyter den in i twenne stora Pulsådror. Den ena förer densamma straxt til Lungorna, den andra genom många utgreningar til Kroppsdelarna och sluteligen til de aldramindsta punkter af kroppen. Denna inrättning är så mycket

10 nädwändigare, som hwarje enkel fiber af bloden skal bekomma sin näring. Hjertat är wäl en stor, stark och ganska werksam machine, men des pådrifwande, om det icke understöddes, skulle icke wara tilräckeligt at twinga bloden in i de minsta kärlen. Därföre hafwa alla kärlen erhållit sina besynnerliga krafter at befordra blodens gång; och Pulsådrorna, om hwilka jag först wil tala, det ändamålet och den inrättningen, at de skola underhålla den pådrift bloden fått af Hjertat, til fortsättande af des rörelse. Jag har ofta sagt, at Pulsådrorna däruti äro skilda ifrån Blodådrorna, at de förra föra bloden utur Hjertat, men de senare föra densamma til Hjertat tilbaka. Denna åtskilda förrättning har äfwen fordrat en åtskild bygnad af båda slags ådrorna. Pulsådrorna äro olika, mera hårda, spänstiga, och af en mycket fastare sammansättning än Blodådrorna. De hafwa en så stark fjäderkraft, at pulsådrorna nermast Hjertat (efter försök anstälda på djur) klämma fingret som däruti instickes. Trycker man dem tilsammans, så blifwa de åter genom deras inwärtes kraft utspände, så snart tryckningen uphörer. Blodådrorna däremot äro ganska weka och tunna, och därföre kan man äfwen utan på huden se bloden lysa igenom dem. Emedan åter Pulsådrorna därtil äro för täta, så at man utanpå icke märker bloden uti dem, så trodde de Gamla, at det war blott luft uti dem, som det dock wisserligen icke är. En Pulsåder består, i anseende til sin sammansättning af fyra öfwer hwarandra lagda hinnor. 1) Af den yttersta hinnan, som är det särskilda täcket, hwilka egenteligast omgifwer ådrornas canaler. 2) En fetthinna eller cellulös wäfnad, som är sätet för Pulsådrornas små nerver och blodkärl. Ty på det ådrornas må näras och kunna röra sig, behöfwa de dels blod dels lifs-andar för sig sjelfwa. 3) Under fetthinnan ligger ännu en hinna, som är full av muskeltrådar som gå rundt om. I weten, at alle muskel trådar äro retelige, och kunnen således lätt finna, at de til blodens rörelse äro äfwen så nyttige i ådrorna, som det blifwa det i Hjertat. 4) Ändteligen ligger ännu innerst en fin, späd, tun och hwit hinna, hwilken innantil noga betäcker den nyssbeskrifna muskulösa hinnan, och gör Pulsådrornas inra sidor jämna och glatta. Blodådrorna bestå äfwen af utom hwarandra liggande hinnor. Men de hafwa icke någon så muskulös och retelig hinna, som Pulsådrorna föra med sig ifrån Hjertat. De äro weka; men dock är deras hinnor ganska fast med hwarandra förbundna, hwarigenom de blifwit så täta, at sjelfwa kött-senorna icke uti fasthet dem öfwerträffa. Därjämte äro de rymliga, wida och tjockare än Pulsådrorna. Men elastiske, som Pulsådrorna, äro de icke, eller äro detta ock inga falluckor; ty här skulle dessa mera hindra än befordra blodens återgång. På falluckornas werksamhet kommer blodens rörelse i Blodådrorna ganska mycket an. Bloden stiger här upföre. Det kunde således befaras, at den genom sin tyngd fölle tilbaka, i det den will upstiga. När en tyngd, såsom en qwarnsten skal bringas upför en brant höjd, så sätter man järnstänger, som nedslås i marken, wid fortfarande upwältning under, at den icke må falla tilbaka. Om bloden wore likaså at befrukta, det den kunde återfalla. Men denna fruktan behöfs ej, sedan falluckorna äro där. Då bloden gör et steg i höjden, så lägga de sig til sidan, tiltryckte af bloden. Men så snart bloden hunnit öfwer dem, så spänna de åter ut sig, sluta sig intil hwarandra och likasom fånga bloden, at ej en droppe kan komma neder. Deras styrka är ock ansenlig; ty då man uti en af de store blodåder-stammarne utur en spruta med wåld drifwer wax eller annan materie ofwan ifrån nedåt, så springa de förr sönder än de gifwa efter och släppa det ringaste igenom. Således går bloden ryckwis ifrån den ena falluckan til den

11 andra i höjden, tils den ändteligen ifrån alla Blodådrorna sammanflyter i den stora Blodådern wid Hjertat. Dessa falluckor hindra wäl således, at den en gång stigna bloden icke åter faller. Men hwarigenom stiger bloden uti Blodådrorna? Någon egentelig drifwande kraft är här icke; utan här werka blott omständigheter. Genom falluckorna är redan så mycket wunnet, at hwarje tryckning på Blodådrorna måste drifwa bloden i höjden, emedan den icke kan komma tilbaka och falluckorna förr skulle brista än släppa honom igenom. Upåt är wägen åter jämt öpen; de framför warande falluckor ligga alltid så länge intil sidorna, tils en blod-wåg är förbi; men då spänna de ut sig och tilspärra återwägen. Det kommer således an uppå, at utfinna sådana orsaker, som beständigt trycka Blodådrorna, det wil med et ord säga en bloden upåt drifwande kraft. Den wilje wi nu söka. Först har bloden i Blodådrorna ännu någon del qwar af den uti Pulsådrorna öfrig blifna Hiertats kraft. Åtminstone erhåller bloden därifrån den första lifligheten av sin rörelse uti Blodådrorna; och denna orsak kan så mycket mera uptagas uti räkningen, som snabbheten af blodens rörelse uti Blodådrorna alltid är anpassad efter Hiertats och Pulsådrornas rörelse. Widare löpa Blodådrorna merändels bredvid Pulsådrorna. Kan man således antaga, at de sättas i någon skakning av desse deras beständige följesvenners Slag; och efter falluckornas inrättning behöfwes blott en skakning eller en tryckning. Men hufwudsakligast werkar Musklernas rörelse. När wi gå, arbeta benens och fötternas muskler. Ifrån fötterna stiger bloden rätt upför åt Hjertat. Det wore för sig sjelft en ganska beswärlig gång. Men huru arbeta icke äfwen därföre musklerne wid gåendet! Däraf medföra musklernes rörelse och arbete så mycken nytta. Den som sitter jämt, får lätteligen swullna fötter; äfwen så den som beständigt går. Jag måste tillika säga eder, at de Gamle icke wisste, at bloden in Blodådrorna icke kommer ifrån utan går tilbaka til Hjertat. Först för wid pass 180 år sedan har man uptäckt rätta beskaffenheten däraf; och Uptäckaren war samme Harvey, en Engländare, om hwilken jag har berättat, at han uppfunnit Blodens Omlopp. Jag bör wid detta tillfälle säga eder, hwad det är för en skilnad mellan Upfinning och Uptäckt. Det jag uptäcker, war redan förut för hand; des warelse war enbart obekant. Columbus fan och uptäckte America, men upfan det icke. Engländaren Priestley uptäckte åtskillige nu bekante Luftarterne. I Naturen woro de redan till. Men Montgolfier upfan hwad ännu icke war til: Metoden att så anwända den förtunnade och bränbara luften, at tunga kroppar därigenom kunna upstiga i luften och äfwen draga med sig, sådane kroppar, som äro mycket tyngre än luften. Den, som tänker ut ett nytt werktyg, hwarmed man på bästa sätt kan sticka starren, skäre et bråck, rätta ledwridna ben, utdraga tänder, den upfinner. Den åter, som råkar på något, som redan war för hand, men obekant, den uptäcker. Harvey war således en uptäckare. Nu kunnen I Sjelfwe widare förklara eder dessa begge begrep.

12 N:o 24. Stockholm, d. 28 Mart Åttonde Föreläsningen De Lymfatiska Kärlen. De åtskilliga sätt huru Pulsådrorna sluta sig: hwaraf upgifwas fem. Pulsen. Nu wil jag börja därmed, at ännu efterhämta åtskilligt rörande Kärlen. I kunnen nu Hjertat, Pulsådrorna och Blodådrorna. I kunnen Blodens omlopp, samt de förrättningar och krafter som det åstadkommer. 1) At icke altför mycket förwilla eder med bibegrep och därigenom draga eder från hufwudsaken, har jag alt hittills spart underrättelsen om et slags Kärl, som man kallar Lymphatiska eller Blodwatten-kärl. I alle wår kroppsdelar ända sig kärl. Däribland förbinder sig en del af de siste Pulsåderstjelkarne med Blodådrorna; dessa små pulsådror föra ännu röd blod. Andra stjelkar av Pulsådrorna äro åter så trånga, af så ganska liten diameter, at de icke kunna emottaga någon röd blod, utan at blot den wattenaktiga delen af bloden i dem finner insteg. Detta watten, i synnerhet då det skilt sig ifrån blodmassan och flyter i egna kärl, til ex. i de nyss beskrifna pulsåder-stjelkarne, heter Lympha eller Blodwatten. Wi få derigenom et nytt slags kärl, som af den wätskan de föra, kallas lymphatiska eller Blodwattenkärl. Hwarifrån Blodwattnet kommer wet man. Det är en del af Bloden, men som skilt sig derifrån och utur en del af de sista pulsådrorna öfwergått i de lymphatiska kärlen. Dessa kärl måste wi nu lära känna. Det är icke egenteliga Blodådror: dels emedan de utgöra et eget system af kärl; dels emedan de ingen röd blod, utan så kallad lympha eller blodwatten föra. Imidlertid hafwa de samma bygnads-art som Blodådrorna; hafwa äfwen falluckorna, som hos dem är så mycket nödigare, som deras wätska äfwen går upföre och således borde afhållas at falla tilbaka. Således går nu Blodwattnet utur små och trånga mynningar i widare och större kärl, och kommer sakteligen til Bröstgången. Denne Gång skole wi närmare lära känna, när wi komme at tala om mjölksaften. Den går i bröstet uti wenstra Klafbens-ådern och därifrån i den eder bekanta Stora Blodådern. Några Blodwattenkärl uttöma sig äfwen i nära belägna Blodådror, til ex. i Strup-ådrorna som föra bloden ifrån hufwudet tilbaka til hjertat. På ögat består den yttra hwita hinnan af idel Blodwatten-kärl; och däraf har den ock sin hwita färg. Dessa kärl äro i det naturliga och friska tilståndet för trånga för röd blod. Men wid inflammation blifwa de röda: i denna händelse har, antingen genom blodens påträngande eller genom deras hinnors förslappning, röd blod, emot naturen, i dem öfwergått. 2) Wi känne således hitils et twefaldigt sätt huru pulsådrorna sluta sig. Det ena war, at deras sista stjelkar öpna sig äfwen uti så små Blodåder-grenar. Det andra war deras nyssbeskrifna öfwergång i de lymphatiska kärlen. Men detta är ändå icke de enda sätten. Det gifwes flera, och med dem wilje wi nu sysselsätta oss.

13 De förena sig nemligen (det kan wara det tredje sättet) här och där, än i stora och än i små grenar, äfwen sins emellan. Detta gäller äfwen så wäl om dem som föra röd blod, som de mindre. 3) Men detta är ännu icke alt hwad man om Pulsådrornas yttersta ändar blir warse. På många ställen förwandla de sig (fjärde sättet at ända sig) i aflopps-rännor för körtlar och inäfwor. Så körtlarne som inälfworna äro wäfnader af kärl. I begge förwandla sig bloden i någon annan wätska: i Lefren blifwer däraf galla, i Spottkörtlarna Spott. Genom sådane ytterste ändar av pulsådrorna, hwilka nystat sig ihop i spottkörlarne, flyter nu spotten i munnen. Han kommer utur Pulsådrorna, som efterhand förlora sig i små lymphatiska ådror och ändteligen sluta sig i en gemensam aflopps-gång. Det samma finner man i Njurarna. 4) Det gifwes ännu en femte utgång för de minsta pulsådrorna aldeles öpen. Det gifwas i alla kroppsdelar sådane små grenar däraf, som icke eröfra sin blod eller watten i alla andra pulsådror, ej heller i blodådror, ej heller i lymphatiska körtlar och inälfwor. De finnas fastmera i alla negder av kroppen i helt trånga öpningar: på yttra huden, uti inwärtes håligheter, i kött, ben, brusk, hinnor, senor; med et ord, öfweralt. Wi utdunste beständigt genom huden, ehuru torr hon må synas, en ganska stor myckenhet watten. Därigenom blifwa många delar så fuktade, at pulsådrorna i sådane utdunstande öpningar sig förlora. Hjertat simmar i watten, munnen, luftröret, matstrupen, alt är af detta watten fuktigt. Äfwen ögat simmar i fuktigheter, som utdunsta utur pulsåderöpningar. Likasom en stor del af de ytterste Pulsåder-grenarne utdunstar så suger en lika så stor del af de minsta Blodådror åter in. Hwar skulle ock den mängd af fuktigheter, som utdunstas, taga wägen, om de ej til en stor del åter insögos? Hjertsäcken är full af watten, som kommer ur de ytterste ändar af små pulsådror. Men at beständigt nytt watten må tilflyta och det gamla icke blifwa stående, stockas, ruttna; så suga otaliga fina blodådror wattnet ouphörligen åter uti sig, och föra det tilbaka i bloden. Stundom tilsluta sig de insugande blodrörens öpningar. Hwad sker då? Däraf upkommer wattusot. Äfwen den yttra huden är full af sådana små sugrör. Men hwad insuga då dessa? Partiklar utur luftkretsen, i hwilken människan sig uppehåller. Man kunde tro at de insuga luft. Men fri atmospherisk luft finnes ej i bloden. Däremot är luften beständigt upfyld med främmande partiklar, och desse insugas. Ännu mera: när man twättar sig med bly-watten, så följa händelser, som blott äga rum då et blyaktigt gift inkommit i bloden; följakteligen hafwa bly-partiklar wid twättningen genom hudens insugande rör blifwit insugen. Den som smörjer sig med quicksilfwer-salfwa, får ofta en stark spottflytning eller utsot. Skabb fortplantar sig, då en frisk kropp kommer intil en skabbig människa; och andra sjukdomar likaså, då en frisk drager på sig kläder, såsom skjorta, hanskar, som den sjuke haft. Och detta insugande utur luften är ganska ansenligt. Man har wägt wattensjuke personer, man har wägt deras mat och dryck, och dock har man funnit dem tyngre, flera skålpund tyngre, än förut. Man har sedan smort dem med olja, och därigenom förhindrat insugningen; hwad har hänt? De blefwo mycket lättare. Således utdunsta månge små grenar af Puls-ådrorna. Många blodådror äro däremot på alla kroppens ytor så öpnade, at de åter insuga. Och detta må nu wara nog sagt om de åtskilliga sätten, huru Pulsådrorna och Blodådrorna med sina ändar förlora sig.

14 Til beslut för denne gången wil jag äfwen förklara, hwad den så bekante Pulsen egenteligen är. Man märker Pulsen, då man lägger et eller flera finger på en pulsåder. Man känner då, at ådern wäxelwis höjer sig och åter faller. Det kommer däraf, at Pulsådern utwidgar sig, så snart bloden af Hjertat indrifwes i den första eller stora Pulsådern. När den fortdrifna wågen flutit fram, så uphörer den därigenom uti ådern förorsakade utwidgning och ådern faller åter ihop. Pulsen är således en omwäxlande utwidgning och sammandragning af pulsådern inom wiss tid. Orsaken til åtskilnaden i Puls-slag ligger dels uti Hjertats och Pulsådrornas ökade och minskade redighet; dels i de retande tingen, nemligen Blodet sjelf, den starkare eller ringare Warmen i luften; dels ock i öfwerflöd eller brist af Blod, kärlens förstoppning o.s.w. Pulsen är snabb och långsam i afseende på tiden, inom hwilken puls-slagen följa på hwarandra; tät eller gles, i afseende på antalet av slagen inom en gifwen tid; ful, stark, hård, wek m.m. I sömnen går den hos djuren långsammare än då man är waken, förmodeligen för de uphettande sängklädernes skuld. Barn hafwa en snällare puls, än wuxne personer. I almänhet är den hos människor ganska skiljaktig, efter Klimat, Näring, Kroppsställning, Arbetsamhet, Hwila. Den högsta graden är, då den stigit til 130 slag i minuten. För öfrigt bör man haffwa känt en person i dess friska tilstånd, för at af pulsen döma huru wida des blods rörelse därifrån afwiker. Fortsätning e.a.g. (får väl uttydas en annan gång, men sedan kom inget mer, i hwarje fall inte före juni, där volymen tar slut).