Kungl. Maj:ts proposition nr Nr 231.

Transkript

1 Kungl. Maj:ts proposition nr Nr 231. Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen; given Stockholms slott den 2 april Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt. Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro: GUSTAF ADOLF. Gustav Möller. Sammanfattning. I propositionen äskas anslag för den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Därjämte framläggas förslag rörande bl. a. vissa ändringar av de nya egnahemslånebestämmelserna, nya villkor för lån och bidrag till bostadsförbättringsarbeten, vissa ändringar av bestämmelserna om tilläggslån till flerfamiljshus, villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga, ändrade hyror i pensionärshemmen samt viss komplettering av bestämmelserna om bostadsrabatter till barnfamiljer. En sammanfattande redogörelse för de framlagda förslagen lämnas i den inledande översikten. 1 Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 231.

2 2 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Närvarande: Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 2 april Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter. I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet, punkterna 1 3, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1948/49 beräkna följande anslag: A. Driftbudgeten. Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag B. Kapitalbudgeten. 1) Under statens utlåningsfonder: Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ) Under fonden för låneunderstöd: Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag I I anslutning till denna anslagsberäkning anförde jag till det vid statsverkspropositionen fogade protokollet över socialärenden (V ht, p. 53) följande.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Av 1947 års riksdag antogos förslag till genomgripande förändringar av de statliga stödåtgärderna till förbättrande av bostadsförhållandena (propositionerna nr 235 och 259, riksdagens skrivelser nr 480 och 493). I enlighet med de av riksdagen godkända riktlinjerna har pågått och pågår utredningsarbete inom olika avsnitt av den statliga bostadspolitiken. Sålunda har jag enligt lämnat bemyndigande den 26 juli 1947 tillkallat sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med utredning x-örande den allmänna bostadspolitikens organisation. Vidai'e har Kungl. Maj :t den 26 september 1947 uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med egnahemsstyrelsen och statens byggnadslånebyrå verkställa en undersökning rörande vissa barnfamiljers bostadsförhållanden. Enligt lämnade bemyndiganden har jag den 1 resp. 10 december 1947 tillkallat dels sakkunniga för utredning rörande nya bestämmelser om lån och bidrag till bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden, dels ock sakkunniga för översyn av statsbidragsgrunderna för pensionärshem. Härjämte utredas inom byggnadslånebyrån vissa spörsmål, såsom frågan om åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för egnahemsbyggandet och frågan om de villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att i en eller flera särskilda propositioner för riksdagen framlägga förslag rörande nu ifrågavarande område. Ifrågavarande utredningsarbete är numera i allt väsentligt slutfört. Av de mera väsentliga framställningar och förslag, vilka komma att behandlas i denna proposition, torde redan här få nämnas dels ett den 1 mars 1948 av nyssnämnda sakkunniga rörande bostadsförbättringsverksamheten (1947 års bostadsförbättringsutredning1) avgivet betänkande med förslag beträffande nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten (stencilerat), dels ett av sakkunniga för översyn av statsbidragsgrunderna för pensionärshem2 den 26 februari 1948 avgivet betänkande med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna för pensionärshem (stencilerat), dels statens byggnadslånebyrås skrivelse den 23 februari 1948 med förslag i fi-åga om de villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt, dels byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna angående lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen, dels byggnadslånebyråns i sistnämnda skrivelse och i skrivelse den 10 september 1947 samt egnahemsstyrelsens i skrivelse den 30 augusti 1947 gjorda framställningar om anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår. 1 1 De sakkunniga ha varit överdirektören G. R. Ytterborn, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren O. S. Niklasson och ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen F. J. II. Persson. U2 De sakkunniga ha varit ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören A. K. Giliström (ordförande) och hemmansägaren L. E. Andersson, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård och ombudsmannen F. J. H. Persson samt borgarrådet J. Wahlbärj. 3

4 4 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. I. Översikt. 1. Bostadsförsörjningsläget. De åtgärder som av statsmakterna vidtagits i syfte att främja bostadsförsörjningen ha motiverats av rådande missförhållanden på bostadsmarknaden. Dessa missförhållanden kunna sägas vara av två slag: dels uppvisar en betydande del av det nuvarande bostadsbeståndet allvarliga brister ifråga om såväl lägenheternas utrymme, utrustning och byggnadstekniska standard som bostadsområdenas allmänna struktur, dels uppstod i början av det andra världskriget i så gott som samtliga stadssamhällen en besvärande bostadsbrist vilken ännu icke kunnat hävas. Genom vid olika tidpunkter företagna allmänna bostadsräkningar ha detaljerade uppgifter erhållits om bostadslägenheternas storlek och utrymme i skilda delar av landet samt om olika hushållstypers och inkomstgruppers boendeförhållanden. Bostadssociala utredningen har i andra delen av sitt slutbetänkande givit en översikt över läget i vad det gäller allmänt förekommande byggnads- och stadsplanetekniska brister. Statens byggnadslånebyrå har i olika sammanhang lämnat uppgifter belysande verkningarna av den rådande bostadsbristen ävensom verkställt beräkningar av bostadsbristens totala omfattning i landets tätorter. Den bild av bostadsförhållandena i Sverige som erhållits genom de nämnda undersökningarna är i vissa avseenden mörk. Inemot hälften av lägenheterna innehålla högst ett rum och kök och kunna därför icke anses tjänliga såsom familjebostäder. Endast en mindre del av lägenhetsbeståndet är utrustat med centralvärme och badrum. Särskilt på landsbygden är det vanligt att lägenheterna sakna såväl vatten som avlopp. Det är icke möjligt att statistiskt närmare belysa förekomsten av byggnadstekniska brister. Uppenbart synes emellertid vara att stora delar av det äldre bostadsbeståndet icke uppfylla nutida krav på byggnadsteknisk standard. De stadsplanetekniska bristerna äro kanske mest påtagliga i de större och medelstora städerna men även många av de allra minsta orterna äro otillfredsställande ordnade ur samhällsbildningssynpunkt. Vad beträffar den egentliga landsbygden torde bebyggelsen mångenstädes vara olämpligt lokaliserad. Ännu under 1930-talet bestod nyproduktionen av bostäder till en mycket stor del av lägenheter om högst ett rum och kök. De nya bostäderna utrustades emellertid i växande grad med såväl centralvärme som badrum. Det vill synas som om i tätorterna dylika bostäder i första hand efterfrågades av småhushåll med jämförelsevis goda inkomster. Några mera anmärkningsvärda förändringar i här angivna förhållanden inträdde icke under de första krigsåren. Sedan år 1942, då det statliga stö

5 Kungl. Maj:ts proposition nr det till bostadsproduktionen blev effektivt, har emellertid produktionen kommit att inriktas främst på lägenheter om två rum och kök. Samtidigt har en ytterligare förbättring av bostädernas utrustning och byggnadstekniska standard ägt rum. Till följd av bostadsbristen och den begränsade tillgången på byggnadsmaterial har dock sanerings- och upprustningsverksamheten i stadssamhällena varit jämförelsevis begränsad. På landsbygden däremot torde bostadsförbättringsverksamheten avseende såväl mindre upprustning som genomgripande ombyggnad av bostadshus under de senaste åren haft större omfattning än tidigare. Bostadsproduktionen och bostadsförbättringsverksamheten ha sedan år 1942 otvivelaktigt haft en förhållandevis stor omfattning; såväl nyproduktionen i tätorterna som ombyggnads- och förbättringsverksamheten på landsbygden torde sålunda under de senaste åren ha varit större än under högkonjunkturperioden Under åren har till följd härav antalet lägenheter i tätorterna ökat med icke mindre än 15 procent. Antalet mindre förbättringar av bostadshus på landsbygden kan icke angivas. Av det sagda framgår att bostadsmarknaden sedan år 1942 tillförts ett betydande antal rymliga och fullgott utrustade lägenheter, vilket medfört att åtskilliga hushåll kunnat höja sin bostadsstandard. Bostadsfrågan har bringats ett steg närmare sin lösning. Mycket återstår emellertid att göra innan allt blir som det borde vara. Jag behöver blott erinra om att de äldre, undermåliga delarna av bostadsbeståndet ännu icke blivit föremål för en genomgripande sanering och att många barnfamiljer ännu få nöja sig med en lägenhet om högst ett rum och kök. Utvecklingen under de senaste åren är emellertid glädjande icke endast med hänsyn till att produktionen i växande grad inriktats på familjebostäder med fullgod utrustning utan också med tanke på att förhållandet mellan hyror och inkomster avsevärt förbättrats. Under dessa år har i själva verket grunden lagts till en genomgripande, snabb förbättring av bostadsförhållandena i framtiden. Den akuta bostadsbristen och den begränsade tillgången på byggnadsmaterial utgöra dock på kort sikt ett hinder för eu dylik förbättring. Bostadsbristen, som otvivelaktigt har synnerligen svåra verkningar, uppkom under de första krigsåren. Bostadsbyggandet i enskild regi bröt av olika skäl samman redan under år 1940; året därefter, då produktionen nådde botten, utgjorde bostadsbyggandet endast omkring en fjärdedel i förhållande till det sista fredsåret. År 1942 förelåg bostadsbrist i praktiskt taget alla stadssamhällen. Den betydande stegring av bostadsproduktionen i tätorterna som till följd av de statliga åtgärderna till förmån för bostadsförsörjningen ägt rum sedan sist angivna år har visserligen förhindrat att bostadsbristen urartat till ren bostadsnöd men har icke varit tillräcklig för att häva bristen. En ytterligare utvidgning av bostadsbyggandet har till följd av knappheten på byggnadsmaterial icke varit möjlig att åstadkomma.

6 6 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Den förväntade avvecklingen av bostadsbristen har uteblivit på grund av icke endast materialsvårigheterna utan även den av den ekonomiska högkonjunkturen betingade osedvanligt livliga hushållsbildningen. I själva verket har tillskottet av hushåll i tätorterna under de senaste åren varit omkring 25 procent större än under högkonjunkturåren i slutet av talet. Detta beror delvis på att allt flera ogifta personer skaffat sig egen lägenhet. Bostadsmarknadsläget synes snarast ha skärpts under år Några säkra uppgifter till belysning av utvecklingen på bostadsmarknaden under år 1947 i olika delar av landet föreligga icke. Vissa allmänna uppgifter för en bedömning av utvecklingen kunde dock anföras. Tillskottet av lägenheter i större och medelstora orter understeg nämnda år tillskottet år 1946 med i runt tal 20 procent enligt de uppgifter rörande bostadsbyggandet som månatligen insamlas av byggnadslånebyrån. Någon liknande nedgång beträffande bostadstillskottet har icke inträtt på mindre orter, och på den egentliga landsbygden har en stegring av bostadsbyggandet ägt rum. Sammanlagt torde tillskottet under år 1947 ha uppgått till ca lägenheter. Utvecklingen av bostadsefterfrågan under år 1947 kan icke nu överblickas. Den av befolltningsrörelsen betingade ökningen av efterfrågan torde emellertid ha varit något mindre än under år Tillskottet av lägenheter i tätorterna under år 1947 blev emellertid väsentligt mindre än som av statsmakterna ansågs böra eftersträvas. De byggnadstillstånd som meddelats för bostadsbyggnadsföretag avsedda att färdigställas under angivna år omfattade sålunda ett väsentligt större antal lägenheter. Förklaringen till nedgången i lägenhetstillskottet får sökas i svårigheterna på materialmarknaden. Redan vid ingången av år 1947 utgjordes en väsentlig del av den pågående bostadsbyggnadsverksamheten av försenade företag, ursprungligen avsedda att färdigställas under år Vid det senaste årsskiftet hade antalet försenade företag ytterligare ökat. Under den senaste tiden har byggnadstillståndsgivningen åtstramats. Det torde f. n. kunna beräknas, att tillskottet av lägenheter under år 1948 blir ungefär lika stort som under år Det förhållandet att det vid ingången av år 1948 förelåg ett betydande antal försenade företag innebär sålunda att ett jämförelsevis stort tillskott av lägenheter kan erhållas under detta år även vid en begränsad tillgång på vissa viktiga byggnadsmaterial; åtskilliga av de försenade företagen kräva nämligen för att bli färdigställda endast obetydliga mängder byggnadsmaterial. Den begränsning av byggnadstillståndsgivningen som genomförts medför å andra sidan ökade förutsättningar för ett snabbt slutförande av de försenade företagen. Man måste emellertid räkna med vissa osäkerhets

7 Kungl. Maj:ts proposition nr moment, vilket bl. a. sammanhänger med att byggnadsmaterial tages i anspråk för verksamhet som icke omfattas av byggnadsregleringen. Det har redan visats, att det finnes särskilda skäl för antagandet att under år 1948 ett jämförelsevis stort tillskott av bostäder kan erhållas trots de begränsade materialtillgångarna. Om lägenhetstillskottet under år 1948 får den omfattning som ansetts böra eftersträvas, vilket förutsätter att den vid ingången av året förefintliga förseningen av bostadsbyggnadsföretag i huvudsak kan avvecklas, kräver ett motsvarande tillskott av lägenheter under år 1949 att mera byggnadsmaterial ställes till bostadsbyggandets förfogande under sistnämnda år än som erfordras under år Huruvida läget på byggnadsmaterialmarknaden under år 1949 kommer att bli sådant att ifrågavarande krav från bostadsbyggandets sida kunna tillgodoses är det icke möjligt att redan nu uttala sig om. Men det synes å andra sidan ej heller klarlagt att en bostadsproduktion av angiven storlek icke skulle kunna åstadkommas under nästa år. Det torde därför vara rimligt att tills vidare räkna med att såsom riktpunkt för bostadspolitiken och byggnadsregleringen under nästa budgetår bör gälla att såvitt möjligt åstadkomma ett lägenhetstillskott under år 1949 av drygt i orter med bostadsbyggnadskvot och av ca i landets övriga delar. Byggnadskostnaderna som under åren endast undergingo obetydliga förändringar ha under de två senaste åren stigit rätt avsevärt. Stegringen synes betingad icke endast av höjningar i fråga om materialprisoch lönenivåerna utan även av i många fall säkerligen väsentliga kostnadsfördyringar sammanhängande med svårigheterna att i nuvarande läge driva bostadsbyggande! rationellt. Knappheten på material och arbetskraft har, såsom redan berörts, medfört en betydande förlängning av byggnadstiden. Om den nedskärning av byggnadstillståndsgivningen som skett får åsyftad verkan och balans inom en nära framtid uppkommer mellan tillgång och efterfrågan på byggnadsmaterialmarknaden, böra vissa sänkningar av byggnadskostnaderna ligga inom räckhåll. Skäl kunna emellertid åberopas för uppfattningen att den tendens till kostnadssänkning som borde uppkomma vid en begränsning av byggnadstillståndsgivningen eventuellt kommer att neutraliseras av höjningar beträffande materialpris- och lönenivåerna. Under alla förhållanden torde man dock kunna förutsätta att den tämligen snabba stegring av byggnadskostnaderna som satte in år 1946 icke kommer att fortgå i oförändrad takt. I anslutning till vad sålunda anförts beträffande det aktuella läget på bostads- och byggnadsmarknaderna synes man för det närmaste året böra räkna med dels att bostadsbristen kommer att kvarstå även om en viss minskning av densamma icke synes helt utesluten, dels att byggnadskostnadsläget blir sådant att behov av en allmän subvention av bostadsbyggandet alltjämt kommer att föreligga.

8 8 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. För närvarande föreligga ett flertal bostadspolitiska problem, som kräva särskild uppmärksamhet. De kunna lämpligen delas upp i två grupper, nämligen dels frågor som avse krisåtgärderna på bostadsförsörjningens område och sammanhänga med det aktuella läget och rådande tendenser på bostads- och byggnadsmarknaderna, dels frågor rörande översyn och komplettering av de inom ramen för den allmänna bostadspolitiken på lång sikt vidtagna åtgärderna. De två grupperna av problem böra emellertid icke betraktas som helt åtskilda; i själva verket råder det ett bestämt samband mellan dem. Det synes ej heller riktigt att uppfatta det nuvarande bostadspolitiska läget kännetecknat av att vid sidan av de vidtagna åtgärderna för en successiv höjning av bostadsstandarden behov av särskilda, i princip kortsiktiga åtgärder föreligger till följd av den akuta bristen på såväl bostäder som byggnadsmaterial - såsom anmärkningsvärt. Den allmänna bostadspolitiken målsättningen beträffande bostadsstandarden på längre sikt och metoderna för det antagna bostadsprogrammets successiva genomförande bygger på en rörlig långsiktsplan, varför målsättningen och metoderna böra omprövas, då tendenserna på längre sikt bland annat i vad det gäller befolkningsrörelsen och hushållsbildningen, tillgången på material och arbetskraft, förhållandet mellan hyror och inkomster giva anledning därtill. Mera tillfälliga förändringar i fråga om de här angivna, för den allmänna bostadspolitiken avgörande faktorerna kunna emellertid icke bemästras genom en omprövning av grunderna för bostadspolitiken på längre sikt. De motivera i stället åtgärder av tillfällig natur, liknande dem som vidtagits under det andra världskriget. Kortsiktiga förändringar av betydelse för bostadspolitiken torde i första hand komma att sammanhänga med de ständigt skeende förändringarna i de ekonomiska konjunkturerna. Man synes fördenskull böra räkna med att behov alltid kommer att föreligga av bostadspolitiska åtgärder på kort sikt. Särskild uppmärksamhet synes därvid böra ägnas frågan om samordning av sistnämnda åtgärder med bostadspolitiken på längre sikt. Åtgärderna på kort sikt böra nämligen utformas under beaktande icke endast av det aktuella läget på bostads- och byggnadsmarknaderna utan även av det antagna bostadspolitiska långsiktsprogrammet. Innebörden härav torde belysas bland annat av de åtgärder, som vidtagits för att begränsa den inträdda byggnadskostnadsstegringens verkningar på hyresnivån. En allmän hyresstegring skulle i nuvarande läge uppenbarligen kunna få synnerligen allvarliga konsekvenser på kort sikt. Men den skulle kunna få lika allvarliga konsekvenser beträffande bostadspolitiken på längre sikt, emedan den skulle äventyra den successiva, för en allmän höjning av bostadsstandarden erforderliga förbättringen av förhållandet mellan hyror och inkomster. Den allmänna kapitalsubventionen till ny- och ombyggda bostadshus i form av tilläggslån och räntefri stående del av tertiärlån, motiverad av den inträdda, såsom tillfällig bedömda bygg-

9 Kungl. Maj:ts proposition nr nadskostnadsstegringen, blir på så sätt under en kortare period ett betydelsefullt komplement till bostadspolitiken på längre sikt. 2. Bostadsfrågans behandling åren 1946 och De beslut som åren 1946 och 1947 fattats beträffande en långsiktig bostadspolitik kunna sägas tillsammans utgöra ett bostadsprogram för en successiv förbättring av bostadsförhållandena i hela landet. Programmet bygger på en i princip rörlig långsiktsplan beträffande nybyggnad av bostäder samt förbättring i olika former av det befintliga bostadsbeståndet. Planen angiver den bostadsproduktion och bostadsförbättringsverksamhet inbegripande sanering av hus och hela områden som under vissa angivna förutsättningar erfordras för att en såsom önskvärd betraktad förbättring av bostadsförhållandena skall kunna genomföras under en period av 10 å 15 år. De förutsättningar planen vilar på avse befolkningsutvecklingen, hushållsbildningen, materialförsörjnings- och arbetskraftsläget, förhållandet mellan hyror och inkomster, verkningarna på bostadsefterfrågan av olika lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen in. in. De måste av naturliga skäl vara mer eller mindre osäkra. Det förutsättes att mera betydande avvikelser i vad det gäller en eller flera av förutsättningarna böra föranleda en omprövning av planen och därmed också av målsättningen för den långsiktiga bostadspolitiken. Det av riksdagen antagna bostadsprogrammet för en successiv höjning av bostadsstandarden torde kunna sammanfattas på följande satt. Beträffande målsättningen för bostadspolitiken har riksdagen i huvudsak uttalat följande (riksdagens skrivelser nr 369/1946 och 493/1947). Den utrymmesstandard som bör eftersträvas på längre sikt framgår av att det anses önskvärt att trångboddhet, angiven genom normen högst två boende per boningsrum, avskaffas. Ettrumslägenheten underkännes såsom familjebostad. Utrustningsstandarden bör höjas så att huvudparten av alla lägenheter kommer att uppfylla de anspråk som för närvarande uppställas vid nybyggnad i städerna. En utjämning bör åstadkommas av de standardskiljaktigheter, som föreligga främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd. Vad angår metodern a för bostadsprogrammets genomförande har riksdagen fattat ett flertal beslut, vissa av principiell natur, vilka äro grundade på allmänna riktlinjer beträffande fördelningen av de erforderliga insatserna mellan staten och kommunerna. De initiativtagande och organisatoriska insatser, som erfordras för att säkerställa dels att produktionsinitialiv tagas i tillräcklig omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen liksom förvaltandet av dessa blir ändamålsenligt, böra sålunda i huvudsak ankomma på kommunerna. De ekonomiska insatser från det

10 10 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. allmännas sida som torde komma att krävas för att säkerställa att hyrorna hållas på en sådan nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter att efterfråga de nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna böra däremot i allt väsentligt göras av staten. Riksdagen har i anslutning till nu angivna riktlinjer för bostadspolitiska åtgärder på längre sikt beslutat (riksdagens skrivelser nr 369/1946, 480/1947 och 493/1947), dels att kommunerna skola vara skyldiga att i olika former biträda vid den statliga lån- och bidragsgivningen till förmån för bostadsförsörjningen, dels att vissa kommuner skola vara skyldiga att upprätta bostadsförsörjningsplan, dels att staten bör lämna lån på förmånliga villkor för finansiering av ny- och ombyggda bostadshus, dels att staten bör i viss, närmare angiven omfattning bevilja bostadsbidrag till olika hushållskategorier. Beträffande de statliga lånen och bidragen torde i detta sammanhang ytterligare vissa uppgifter få lämnas. Vid 1946 års riksdag fastställdes nya grunder för statliga lån till flerfamiljshus (riksdagens skrivelse nr 369/1946); 1947 vidtogos vissa ändringar (riksdagens skrivelse nr 493/1947). Lånen äro av två slag, nämligen tertiärlån och tilläggslån. Tertiärlånen skola förräntas och amorteras. Räntan är 3 procent. Lånegränserna framgå av följande tablå. Låntagarkategori Tertiärlånets högsta belopp i procent av fastighetens avkastningsvärde i normala fall i undantagsfall Tertiärlånets övre gräns i procent av fastighetens avkastningsvärde Allmännyttigt bostadsföretag Kooperativt bostadsföretag Övriga bostadsföretag Om särskilda skäl därtill föreligg ;a, kan tertiärlå net uppgå till högst 20 resp. 30 procent av avkastningsvärdet, va [ vid lånets övre gräns utgör 90 p rocent av sagda värde. Denna undantagsbestämmelse r avsedd att fräi nst tillämpas bet räffande sådana icke kapitalstarka småföretagare, vilk a uppföra bosta dshus om 4 10 lägenheter och själva skola bo i huset och förvalta detsamma. Amortering skall verkställas med årligen lika stora delar av lånets ursprungliga belopp under en tid av beträffande: nyuppfört stenhus 40 år,» trähus 30 år, ombyggt stenhus högst 40 år och» trähus högst 30 år. Enskilt företag skall under de sex första åren av lånets löptid utöver den ovan angivna amorteringen verkställa en extra amortering med en procent per år av lånets ursprungliga belopp.

11 Kungl. Maj:ts proposition nr Låntagaren garanteras under en period av 10 år en ränta av 3 procent på primärlån och en däremot svarande ränta på sekundärlån med den inskränkningen att, om räntan på dessa lån stiger, eftergift kan medges eller redan utgående eftergift höjas med belopp motsvarande högst en procent av primär- och sekundärlånen. Hyrorna skola fastställas av det lånebeviljande organet med ledning av sj älvkostnadsprincipen. Tilläggslånen ha subventionskaraktär. De äro sålunda ränte- och amorteringsfria och skola, därest icke förändringar i det allmänna hyresläget giva anledning till annat, avskrivas efter 10 år. Tilläggslångivningen, vilken infördes år 1942, är motiverad av den byggnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan början av det andra världskriget, och har till syfte att förhindra en stegring av hyresnivån för nyuppförda bostäder. Den ingår icke såsom ett led i åtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen på längre sikt utan skall avvecklas så snart byggnadskostnadsutvecldingen öppnar en möjlighet därtill. Tilläggslån utgår på orter, där hyresläget är lågt och inkomstläget sådant att det föreligger risk för att nyproduktionen av bostäder hämmas om icke subvention lämnas. Dessa orter, fördelade på fyra grupper, angivas av Kungl. Maj :t efter förslag av byggnadslånebyrån. Tilläggslån utgår med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för företaget beräknat bidrag, som för de fyra ortsgrupperna uppgår till resp. 40 öre, SO öre, en krona 20 öre och en krona 60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta. Avdrag med högst 3 kronor per kvadratmeter lokalyta göres då byggnaden innehåller lokaler, vilka kunna upplåtas mot hyror avsevärt överstigande för bostadslägenheter utgående hyror. Det förutsättes att ett belopp motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från vederbörande kommun. Vid 1947 års riksdag fastställdes nya allmänna grunder för lån till enfamiljshus (riksdagens skrivelse nr 493/1947). Dessa äro avsedda att tilllämpas fr. o. m. den 1 juli Dessa grunder innebära i huvudsak följande. Flertalet av nuvarande låne- och bidragsformer för enfamiljshus varmed förstås hus innehållande högst två bostadslägenheter skola ersättas med ett egnahemslån till vilket knytes en kapitalsubvention i form av en räntefri stående del av lånet. Av nuvarande former av stöd till enfamiljshus skola endast följande äga fortsatt giltighet, nämligen lån och bidrag till lantarbetarbostäder samt förbättringsbidrag i vad det avser mindre förbättring av bostadshus. Räntan på det nya egnahemslånet skall utgöra 3 procent. Utgår kapitalsubvention skall lån kunna beviljas mellan 50 och 90 procent av belåningsvärdet, vilket skall överensstämma med den godtagbara produktionskostnaden (tomt- och byggnadskostnad). Utgår icke kapitalsubvention skall

12 12 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. lån kunna beviljas intill högst 75 procent av belåningsvärdet. Amortering av lånet skall verkställas under en period av 25 år (annuitet = 5,71) för nybyggnad och högst 25 år för ombyggnad. Riksdagen har icke tagit definitiv ställning till frågan i vilken utsträckning statligt bottenlån skall kunna erhållas, ej heller till frågan huruvida statlig räntegaranti bör lämnas i vad det gäller hos enskild kreditinrättning upptaget bottenlån. Kapitalsubvention, som utgår i form av räntefri stående del av egnahemslånet, skall tills vidare utgöra beträffande: nybyggnad av egnahem kronor, nybyggnad av tvåfamilj shus kronor, ombyggnad av egnahem 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock högst kronor, ombyggnad av tvåfamiljshus 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock högst kronor. Kapitalsubventionen är motiverad av den stegring av byggnadskostnaderna som ägt rum sedan början av det andra världskriget. Denna subvention har alltså samma karaktär som kapitalsubventionen (tilläggslån) till flerfamiljshus. Beträffande lägenheternas storlek och utrustning skola följande minimivillkor gälla: på landsbygden två rum och kök, lägenhetsyta omkring 60 kvadratmeter, i stadssamhällen tre rum och kök, lägenhetsyta omkring 70 kvadratmeter; vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, förutsatt att vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader, samt i regel centralvärme och badmöjlighet. Såsom särskilt villkor för erhållande av kapitalsubvention skall gälla att lägenhetsytan utgör högst omkring 120 kvadratmeter i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis. Vid 1947 års riksdag fattades jämväl beslut om utbyggnad av de löpande bidragen (bostadsrabatter) till olika typer av hushåll (riksdagens skrivelse nr 493/1947). Beslutet innebar dels fastställande av nya grunder för löpande bostadsbidrag (familjebostadsbidrag) till barnfamiljer, dels införande av en särskild bostadsrabatt (trekronorsbidrag) till hushåll med begränsade inkomster. Beträffande de nya, allmänna grunderna för bidrag till familjer med minst två minderåriga barn (familjebostadsbidrag), vilka äro avsedda att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948, må följande framhållas. Familjebostadsbidrag skall kunna beviljas familjer med minst två barn under 16 år i bostadshus färdigställda efter den 1 juli 1948, förutsatt såväl att inkomsten icke överstiger en viss gräns som att lägenheten uppfyller vissa krav. I förhållande till nu gällande villkor för familjebidrag innebär beslutet en utsträckning av bidragsgivningen i två hänseenden: bidragsgivningen kommer sålunda i fortsättningen dels att avse olika typer av fastigheter och icke såsom f. n. enbart fastigheter finansierade och förvaltade

13 Kungl. Maj:ts proposition nr på visst sätt, dels att omfatta icke endast familjer med minst tre minderåriga barn utan jämväl familjer med två barn. Vad angår de nya villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag må ytterligare vissa uppgifter lämnas. Vissa inkomststreck skola tillämpas. Sålunda skall bidraget kunna utgå endast om mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst (enligt taxeringen till den i propositionen nr 212/1947 föreslagna och av riksdagen beslutade statliga inkomstskatten) uppgår till högst kronor i fråga om tvåbarnsf amil jer, högre inkomststreck för familjer med flera barn, sålunda kronor för familj med fem minderåriga barn. Inkomstprövning skall verkställas vart femte år med utgångspunkt från den inkomstutveckling som ägt rum under de mellanliggande åren. Vad angår de villkor som uppställts beträffande lägenheten må nämnas att i fråga om lägenheter i ny- eller ombyggda flerfamiljshus skall krävas att de omfatta minst två rum och kök med en lägenhetsyta av minst 50 och högst 120 kvadratmeter; vidare att de äro utrustade med vatten och avlopp, centralvärme, w. c. och enskilt badrum. Beträffande lägenheter i nveller ombyggda enfamiljshus skola samma villkor gälla som beträffande det nya egnahemslånet och den till detta knutna kapitalsubventionen. Vissa krav ha slutligen uppställts i fråga om byggnadernas tekniska standard samt beträffande miljön. Köksutrustningen bör sålunda vara tillfredsställande och biutrymmena tillräckliga. I stadssamhällen bör tillses att bostäderna äro inrymda i hus av lämplig typ för familjer med minderåriga barn och belägna inom område där möjligheterna för barnens utevistelse och lek äro gynnsamma. Familjebostadsbidraget skall utgå med ett årligt belopp av 130 kronor för minderårigt barn med undantag för familjer i enfamiljshus linansierade med det nya egnahemslånet vilka skola erhålla ett årligt bidrag motsvarande för barn 20 procent av de ursprungliga kapitalkostnaderna, dock lägst 130 och högst 175 kronor. Bidraget kan icke utgå kontant utan skall lämnas i vad det gäller flerfamiljshus i form av avdrag på hyran och i fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna. Familjer i enfamiljshus erhålla, om familjebostadsbidraget överstiger de årliga kapitalkostnaderna, den överskjutande delen av bidraget i form av extra amortering på egnahemslånet. Till familjebostadsbidraget skall tills vidare anknytas ett kristillägg, motiverat av de nuvarande höga bränslepriserna. Delta s. k. bränslebidrag skall för år och lägenhet utgöra 125 kronor i södra och mellersta Sverige och kronor i de norra delarna av landet. Vad slutligen angår beslutet om införande fr. o. in. den 1 juli 1947 av en särskild bostadsrabatt (irekronorsbidrag) till hushåll med begränsade inkomster må framhållas, att denna bidragsgivning under innevarande budgetår erhållit en i viss mån försöksbetonad karaktär. Omfattningen av bidrags-

14 14 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. givningen bestämmes sålunda i första hand av de produktionsinitiativ som tagits eller må komma att tagas av kommunerna. Det har å andra sidan förutsatts att möjligheten att erhålla statsmedel för ifrågavarande ändamål kommer att stimulera kommunerna att i ökad utsträckning bedriva en aktiv bostadspolitik. Kommunerna avgöra själva vilka hushåll som skola erhålla trekronorsbidrag, vilket dock endast kan utgå till hushåll i bostadshus, som färdigställts efter den 1 juli 1946 och förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag i den mening vari detta uttryck tages i 1946 års tertiärlånekungörelse. Bidraget utgör för år tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. I detta sammanhang må slutligen nämnas att i proposition nr 235 till 1947 års riksdag vissa principiella synpunkter anfördes på den allmänna bostadspolitikens organisation. Dessa synpunkter lämnades utan erinran av riksdagen utom i vad det gällde frågan om organ för handläggning av bostadsärenden avseende jordbruksfastighet. I proposition nr 218 till innevarande års riksdag ha på grundval av nyss nämnda principiella synpunkter på bostadspolitikens organisation detaljerade förslag framlagts beträffande organ för bostadspolitiken. 3. Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag. Med utgångspunkt i de av 1946 och 1947 års riksdagar fattade besluten om åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen framläggas i denna proposition förslag avseende komplettering av eller ändring i grunderna för dels statliga lån och bidrag till nybyggnad, ombyggnad eller förbättring av bostadshus, dels löpande bidrag, bostadsrabatter, till olika hushållskategorier. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga om finansieringen av bostadshus. Av 1945 års bankkommitté har förslag framlagts om att ersätta den nuvarande ordningen beträffande bostadskreditgivningen med ett statligt kreditgarantisystem. I propositionen förordas, att f. n. slutlig ställning icke skall tagas till förslaget. Lån oeh bidrag till enfamiljshus. Det nya egnahemslånet. Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom principbeslut vid 1947 års riksdag och som skola tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948, föreslås preciserade och kompletterade. Följande förslag framläggas.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr Villkor för erhållande av statligt bottenlån. En sänkning av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagbara produktionskostnaden skall kunna medgivas, då skäl härför kunna anses föreligga. Då särskilda skäl kunna åberopas, bör möjlighet finnas att utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Den del av egnahemslånet som ligger under 50 procent skall vara amorteringsfri. Statlig räntegaranti. Räntegaranti skall lämnas beträffande de under det nya egnahemslånet liggande krediterna. Den garanterade räntan skall utgöra 3 procent. Ränteeftergift förutsättes, så länge nuvarande ränteläge bevaras, icke behöva beviljas i fråga om lån till rörlig ränta. Missförhållandena på egnahemsmarknaden. De redan vidtagna åtgärderna i syfte att komma till rätta med de rådande missförhållandena på egnahemsmarknaden, nämligen dels uppställande som villkor för erhållande av det nya egnahemslånet att det lånebeviljande organet vid försäljning av egnahemmet skall pröva försäljningspriset, samt att, därest priset är för högt, eventuellt beviljade familjebostads- och bränslebidrag samt ränteeftergifter skola återkrävas, dels de bostadspolitiska organens särskilda åtgöranden för att utröna huruvida egnahemmen uppföras på spekulation, anses i nuvarande läge vara i stort sett tillfyllest. Det förutsättes att byggnadslånebyråns undersökningar angående åtgärder mot spekulation i egnahem fullföljas och att de förslag framläggas, vartill dessa undersökningar kunna föranleda. Villkor för egnahemslånet. 1. Minimikrav beträffande lägenhetens storlek. Det av 1947 års riksdag beslutade minimivillkoret för erhållande av egnahemslån på landsbygden föreslås skärpt på sådant sätt att i regel lån kan utgå till egethem om 2 rum och kök endast om detsamma även innehåller inredningsbar vind. 2. Särskilda villkor för erhållande av kapitalsubvention. Det fastställda kravet att lägenhetsgtan skall utgöra högst omkring 120 in2 i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis föreslås beträffande egethem preciserat på följande sätt. Bottenytan får icke överstiga Hus i ett plan in2 Hus i ett och ett halvt plan... 80» Hus i två plan... 60» (Med bottenyta avses liusels bottenyta exkl. den yta som upptages av ytterväggarna.)

16 16 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Då synnerliga skäl föreligga skall det lånebeviljande organet kunna företaga viss jämkning uppåt av de angivna maximigränserna. Beträffande kapitalsubventionens storlek vid ombyggnad av egethem eller tvåfamiljshus föreslås i samband med behandlingen av frågan om nya grunder för statligt stöd till mindre genomgripande förbättringsarbeten att kapitalsubvention efter behovsprövning må kunna beviljas med ett belopp överstigande 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock i fråga om egethem högst kronor och beträffande tvåfamiljshus högst kronor. Beträffande subventionen till tvåfamiljshus föreslås, att denna skall kunna utgå med kronor endast om båda lägenheterna uppfylla de minimikrav beträffande rumsantal och lägenhetsyta, som äro avsedda att gälla i fråga om egethem. I de fall då endast en av lägenheterna i ett tvåfamiljshus uppfyller minimikraven skall subvention utgå med kronor. 3. Villkor för egnahemslån till radhusanläggningar m. m. I propositionen föreslås att egnahemslån tills vidare må beviljas till radhusanläggningar och enfamiljshus med gemensam panncentral under förutsättning att varje lägenhet förvaltas av x-esp. bostadshavare. Efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, skall egnahemslån jämte kapitalsubvention kunna beviljas kommun eller därmed jämställd företagare, som uppför och förvaltar enfamiljshus eller radhus. Ifrågavarande långivning förutsättes under budgetåret 1948/49 få karaktären av försöksverksamhet. Det särskilda stödet till lantarbetarbostäder föreslås tills vidare bibehållet. Hgreskontrollen i avseende ä tvåfamiljshus. Hyreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus föreslås skärpt genom föreskrift att, därest huset är beläget i kommun, som icke har hyresnämnd, det lånebeviljande organet skall fastställa fördelningen av den godtagna hyressumman mellan den lägenhet fastighetsägaren själv bebor och den lägenhet som uthyres. Byggnadskreditiv. Beträffande förskott å beviljat egnahemslån (byggnadskreditiv) har förordats vissa villkor, bl. a. att ränta å dylikt förskott skall utgöra 3 procent. Bostadsförbättringsverksamheten. Nya grunder för statligt stöd till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten föreslås. Bestämmelserna äro avsedda att träda i kraft samtidigt med de nya egnahemslånebestämmelserna, d. v. s. den 1 juli 1948.

17 Kungl. Maj.ts proposition nr Arbeten som böra ifrågakomma för förbättring sstöd. Beträffande bostäder som beräknas bli använda på längre sikt föreslås att statligt bostadsförbättringsstöd skall kunna utgå till anordnande av ledningar för vatten och avlopp, förbättring av vattentäkt, till elektrisk installation samt i särskilda fall jämväl till centralvärmeanläggning. Då det gäller bostäder som beräknas bli använda under begränsad tid, förordas att förbättringsstöd skall kunna utgå till förbättringsarbete avseende såväl byggnaden som bostaden och dess utrustning. - Rent underhåll skall icke kunna ifrågakomma för förbättringsstöd. Behovs prövning. Bostadsförbättringsbidrag skall kunna beviljas först efter behovsprövning i varje särskilt fall. Det bostadspolitiska centralorganet skall utfärda de anvisningar rörande behovsprövningen, som befinnas erforderliga. Till förbättringsarbete, skall lån, avsett att förräntas och amorteras, kunna beviljas utan behovsprövning. Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete. 1. Lån. Länets storlek: a. Då jämväl bidrag kan utgå skall lån (inkl. bidrag) kunna uppgå till högst 90 procent av den godtagbara kostnaden. b. Lån utan kombination med bidrag och utan behovsprövning skall kunna uppgå till högst 75 procent av den godtagbara kostnaden. Amortering: Lånet skall i sin helhet utgöra amorteringslån. Amorteringstiden, vilken skall fastställas från fall till fall, förutsättes i regel bestämd till högst 10 å 15 år och får icke överstiga 25 år. Ränta: 3 procent. Säkerhet: För lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form av inteckning i fastigheten. 2. Bidrag. Bidragets storlek: högst 80 procent av den godtagbara kostnaden (i undantagsfall högre, därest ömmande omständigheter föreligga), dock beträffande enfamiljshus högst kronor för anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt och till kronor för andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt kronor samt beträffande tvåfamilj shus högst 1 800, resp kronor. Bidragets form: ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget beviljas lån för förbättringsarbetet, eu räntefri stående del av detta lån; bidrag å högst 500 kronor bör dock omedelbart avskrivas. Säkerhet: Där så kan ske skall, då fråga är om bidrag överstigande 500 kronor, säkerhet lämnas i form av inteckning i fastigheten. 2 Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 231.

18 18 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Särskilda villkor: teknisk och ekonomisk kontroll samt kontroll av köpeskilling vid överlåtelse. Särskilda frågor. För bostäder på skogstorp, odlingslägenhet m. m. förutsattes det allmänna bostadsförbättringsstödet göras tillämpligt. Villkoren för allmännyttiga företag. Lån och bidrag till flerfamiljshus. Tertiärlån och tilläggslån. Bostadsföretag må icke erkännas såsom allmännyttigt med mindre vederbörande kommun utser åtminstone majoriteten av företagets styrelse. Sådana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, skola utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen. Bostadsrättsförening må icke erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag. Förlust resp. överskott å allmännyttigt företag bör fördelas mellan samtliga av allmännyttigt företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka lån beviljats enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, kunna under vissa förutsättningar befrias från skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån. Villkoren beträffande tilläggslån. Möjligheter böra finnas att under nästa budgetår inrätta en femte subventionsgrupp, därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill. Det må ankomma på Kungl. Maj :t att, därest behov därav uppkommer, inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna subventionsgrupp utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, varjämte förutsättes att ett belopp, motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet, regelmässigt utgår som subvention från vederbörande kommun. Då synnerliga skäl föreligga bör möjlighet finnas att till ett företag bevilja tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp än den för kommunen fastställda. Det lånebeviljande organet bör fördenskull, då vid prövning av låneansökan behov av tilläggslån utöver det normalt inom kommunen utgående befinnes föreligga, kunna erhålla bemyndigande av Kungl. Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen. Det lånebeviljande organet bör ha möjlighet att till företag, som bedrivas under vinterhalvåret, lämna större tilläggslån än som normalt utgår, s. k. vintertillägg.

19 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Extra tertiärlån eller tilläggslån må i vissa fall kunna lämnas för täckande av kostnaderna för utbyte av galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör. Statsbidrag till anordnande av pensionärshem. De ändringar i folkpensioneringens uppbyggnad som genomfördes vid årsskiftet 1946/47 ha föranlett översyn av grunderna för statsbidrag till anordnande av pensionärshem. I propositionen förordas, att bestämmelserna rörande statsbidragets storlek skola vara oförändrade. Beträffande maximihyrorna för pensionärshemslägenheter föreslås vissa höjningar, avsedda att äga tillämpning fr. o. in. den 1 juli De föreslagna maximihyrorna framgå av följande tabell. Högsta hyra (kronor per år) för lägenhet i pensionärshem. 19 Bostadskostnadsgrupp Lägenhet för 1 person 2 3 personer 4 eller flera personer i t Bidragsgivningens omfattning. Bostadsrabatter. Familjebostadsbidraget. Familjebostadsbidrag föreslås tills vidare icke utgå till familjer i redan befintliga lägenheter. Frågan om utsträckning av bidragsgivningen till att avse jämväl nämnda familjer bör dock upptagas till förnyad prövning, så snart det statsfinansiella läget anses medgiva det. Bostadens storlek. I fråga om enfamiljshus böra de krav på bostaden som skola uppfyllas för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention. I anslutning härtill bör gälla att bidrag i regel kan utgå till familj i flerfamiljshus endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter. Bidragets storlek. Bidraget skall utgå med 130 kronor för barn och år dels i två- och flerfamiljshus, dels i egethem, vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller ombyggts med eller utan dylikt stöd. Bidraget skall i fråga om familj i eget-

20 20 hem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, utgöra 20 procent av den ursprungliga kapitalkostnaden vari icke skall inräknas ränta på egen insats dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år. Administrativa problem. Beträffande hyresbostäder förordas, att särskild prövning av hyrorna i samband med utbetalning av familjebostadsbidrag skall verkställas endast på orter, där hyresregleringslagen icke tillämpas. I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem och, såvitt angår ägaren, tvåfainiljshus förordas, att bidraget i första hand skall utgå såsom avdrag på kapitalkostnaderna för statligt lån, därest sådant finnes. Avdrag skall jämväl kunna göras på kostnaderna för lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. Särskilda regler förordas rörande extra amortering i fall, där familjebostadsbidraget jämte bränslebidrag överstiga kapitalkostnaderna. övergångs problem. Som allmän regel bör fastställas, att bidrag endast kan utgå till familj i nybyggt hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt till familj i ombyggt hus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss nämnda tidpunkt. Vissa undantag från denna regel böra dock få tillämpas, nämligen beträffande familjer som före den 1 juli 1948 erhållit familjebidrag enligt gällande bestämmelser. I anslutning till förslagen angående familjebostadsbidraget förordas att frågan, huruvida särskilda bostadsbidrag skola kunna utgå till ensamstående mödrar med minderårigt barn samt till hushåll med tuberkulos medlem, alltjämt hålles öppen. Bidragsgivningens omfattning. Kungl. Maj.ts proposition nr 231. T re kronor sbidraget. De för innevarande budgetår fastställda grunderna för bidragsgivningen böra tillämpas jämväl under nästa budgetår. Verksamheten som alltjämt bör ha försökskaraktär skall vara begränsad till hushåll i av kommun eller allmännyttigt företag förvaltade fastigheter, färdigställda tidigast den 1 juli Kombination av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag. Familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag skola kunna kombineras. En kombination av de båda bidragen bör i första hand utgå till familjer med inkomster som ligga under de för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda inkomststrecken. Vid kombination av bidragen böra dock icke särskilda inkomststreck tillämpas. Inkomstprövningen bör ankomma på kommunerna.

21 Kungl. Maj:ts proposition nr Familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser och trekronorsbidrag skola icke kunna kombineras..särskilda frågor. Besvärsrätten. I propositionen föreslås, att besvär över länsbostadsnämndernas beslut i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i de fall, då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning och avgörande. Bostadsstyrelsens beslut skola icke kunna överklagas genom besvär hos Kungl. Maj :t utom i två fall, nämligen dels då beslut avser kommuns bidrag till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 sista stycket 1946 års tertiärlånekungörelse, dels beträffande beslut om fördelning mellan stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och varom stadgas i 33 andra stycket sagda kungörelse. Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som befinnas erforderliga. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade fonder för bostadsändamål. I propositionen föreslås avveckling av vissa fonder för bostadsändamål. Räntan å äldre lån. Frågan om sänkning av räntan å äldre lån från vissa av statens utlåningsfonder föreslås bli föremål för slutlig prövning först efter ytterligare övervägande. II. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga om finansieringen av bostadshus. Föreliggande förslag års bankkommitté1 har i särskilt betänkande (SOU 1947: 86) framlagt förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads- 1 Ledamöter i kommittén äro landshövdingen P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, chefredaktören fil. d:r 1. Anderson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson, bankdirektören E. Browaldh, disponenten, friherre J. G. G. de Geer, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren G. Elofsson, redaktören K. Fredriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen D. Hall, ombudsmannen S. Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl, riksbankschefen I. Rootli, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören K. Severin, bankinspektören K. Wulff, samt verkställande direktören i svenska bankföreningen T. G. Wärn.

22 22 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. och jordbruksändamål till en statlig kreditgärantigivning. I propositioner angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets omåde m. m. (nr 149) och angående social jordbrukskreditgivning in. m. (nr 187) har ställning tagits till kommitténs förslag i vad det avser kreditgarantigivning för jordbruksändamål. Chefen för finansdepartementet kommer sedermera, enligt vad jag inhämtat, att i särskild proposition ur allmänna kreditpolitiska synpunkter upptaga frågan om statlig kreditgaranti. En redogörelse för bankkommitténs förslag och för yttrandena däröver torde därvid komma att lämnas. I detta sammanhang torde jag endast behöva beröra två särskilda av kommittén behandlade frågor. Kommittén finner, att räntegaranti och ränteeftergifter enligt nu gällande grunder icke längre böra beviljas. Skulle ett räntegarantisystem bevaras borde detta utformas så, att utfästelsen om räntegaranti icke bleve ovillkorlig utan gjordes beroende av statsmakternas prövning år för år. En sådan subvention borde utgå direkt till kreditgivarna. Sedan den tanken avvisats, att de enskilda kreditinrättningarna skulle beredas tillfälle inlösa hos statliga organ nu befintliga lånestockar av ifrågavarande slag, har kommittén funnit den utvägen lämplig, att till riksbanken överföras de lån, som nu förvaltas av egnahemsinstitutionen, medan byggnadslånebyråns lånestock överföres till bostadsstyrelsen. Departementschefen. Enligt vad jag inhämtat, kommer chefen för finansdepartementet att föreslå, att frågan om införande av ett statligt kreditgarantisystem, utom såvitt gäller stöd till jordbruket, tills vidare hålles öppen i avvaktan på bankkommitténs väntade förslag beträffande av det allmänna kontrollerade affärsbanker. Denna ståndpunkt motiveras bl. a. av de svårigheter, som föreligga att i nuvarande ekonomiska läge kunna bedöma, vilka återverkningar på penning- och kapitalmarknaden ett genomförande av kommittéförslaget i hela dess utsträckning skulle kunna medföra. Enligt min mening bör frågan om eu förenkling av kreditgivningen för bostadsändamål ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Jag delar fördenskull bankkommitténs uppfattning, att frågan bör bli föremål för fortsatt prövning. Jag är dock icke f. n. beredd att taga slutlig ställning till bankkommitténs föreliggande förslag till statliga garantier beträffande lån för bostadsändamål.

23 Kungl. Maj.ts proposition nr III. Lån och bidrag till enfamiljshus. 1. Gällande bestämmelser. Den statliga stödverksamhet, som avser att främja nybyggnad, ombyggnad och förbättring av egnahem, handhaves f. n. av två centrala organ, statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen. Bvggnadslånebyrån beviljar 1) tertiärlån till enfamiljshus - varmed i detta sammanhang förstås byggnad, som är avsedd att innehålla två huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter eller att utgöra egethem jämte kapitalsubvention i form av ränte- och amorteringsfri del av tertiärlånet; 2) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån till egnahem för mindre bemedlade, barnrika familjer samt familjebidrag. Genom egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralorgan beviljas 1) egnahemslån: a. bostadslån (bostadsegnahemslån) jämte tilläggslån, b. jordbrukslån; 2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag; 3) till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden; a. förbättringsbidrag; b. nybyggnadslån; c. förbättringslån; 4) statsbidrag till fiskarbostäder; 5) lantarbetarbostadslån och -bidrag. Tertiärlån till enfamiljshus. (Kungörelse den 30 juni 1942, nr 569, om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, ändrad genom kungörelser nr 739/1942, 592/1943, 176/1945 och 685/1945 samt i vad den avser flerfamiljshus, upphävd genom kungörelse nr 551/1946.) Tertiärlån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, beviljas på något andra villkor än som gälla annat enfamiljshus. Lån till enfamiljshus av förstnämnda slag ha emellertid under de senaste åren endast beviljats i ett eller annat undantagsfall. Den följande redogörelsen har därför begränsats till bestämmelser avseende lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges i enskild regi. Lånets storlek och läge: högst 35 (under särskilda omständigheter 45) procent av det av byggnadslånebyrån godkända fastighetsvärdet eller, då fråga är om tomträtt, byggnadsvärdet (enligt praxis i regel = den godtagbara anskaffnings- resp. byggnadskostnaden), säkerställt genom inteckning

24 24 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. inom 85 procent av belåningsvärdet. För ombyggnadsföretag gäller ytterligare den bestämmelsen, att tertiärlånet ej får överstiga halva ombyggnadskostnaden. I allmänhet godtages icke högre anskaffningskostnad för ett egethem än kronor. Tomtkostnad: Enligt nuvarande praxis beviljas tertiärlån till enfamiljshus endast under förutsättning, att den faktiska tomtkostnaden icke överstiger den, som i enlighet med vissa direktiv kan godtagas av byggnadslånebyrån. Räntefri stående del av tertiärlånet: högst 10 procent av belåningsvärdet under förutsättning av kommunens borgen för sagda del av lånet, vilken är avsedd att avskrivas efter 10 år, därest icke bostadskostnadsnivåns utveckling föranleder beslut om återbetalning, helt eller delvis. Ränta: 3,6 procent. Amorteringsvillkor: under de första 10 åren en annuitet å 6 procent, under de därpå följande 10 åren den högre annuitet som erfordras, för att lånet efter denna tid skall vara återbetalt. Räntegaranti: Den som erhållit tertiärlån till enfamiljshus garanteras de 10 första åren under vissa förutsättningar en primärlåneränta å 3,5 procent och däremot svarande ränta för sekundärkredit. Lägenhetens storlek: beträffande egethem minst 3 rum och kök (undantagsvis 2 rum och kök) och högst 4 (undantagsvis 5) rum och kök med en lägenhetsyta av för byggnad i ett plan: 100 m2 (undantagsvis 120 m5), i ett och ett halvt plan: 90 in2 i det hela våningsplanet och i två plan: 60 in2 per våningsplan. Lägenhetens utrustning: fullt modern, badrum eventuellt i källaren, undantagsvis endast badmöjlighet. Bostadsanskaffningslån till egnahem för mindre bemedlade, barnrika familjer jämte tilläggslån och familjebidrag. (Kungörelse den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943, samt kungörelse den 30 juni 1942, nr 572, om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelse nr 595/1943.) Bostadsanskaffningslånets storlek: vid nybyggnad 81 och vid ombyggnad 90 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden. I städer och köpingar skall kommunen vid nybyggnad ställa tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande. Belåningsvärdet skall då överensstämma med den godkända byggnadskostnaden. Förutsättning för lånet är vass kommunal borgen. Lånet skall vara säkerställt i fråga om nybyggnad genom (i regel) första inteckning i fastigheten eller tomträtten och i fråga om ombyggnad genom inteckning, liggande inom

25 Kungl. Maj.ts proposition nr det värde, som av byggnadslånebyrån beräknas kunna åsättas fastigheten eller tomträtten efter förbättringen. Ränta: 3,25 procent. Amorteringsvillkor: a) Där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande, utgör en tredjedel av lånet en stående del; tva tredjedelar av lanet skola amorteras under 20 år med fast annuitet. b) Där kommun icke ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande, utgöra två niondelar av lånet en räntefri stående del, två niondelar en stående del och fem niondelar en amorteringsdel med 20 års amorteringstid. Den räntebärande stående delen skall efter amorteringstidens utgång antingen uppsägas till betalning eller amorteras inom ytterligare 10 år. Den räntefria stående delen är avsedd att avskrivas, sedan övriga delar av lånet i behörig ordning återbetalats. Lågenhetens storlek: minst 2 rum och kök. Lägenhetens utrustning: Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärnmingsanordning samt även i övrigt så utrustad, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas. Förskott å bostadsanskaffningslånet: kan på vissa villkor beviljas mot säkerhet, som förmedlingsorganet finner tillfredsställande. Tilläggslån: 10 procent av den godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden för nvbyggnadsföretag under förutsättning av kommunal borgen. Tilläggslånet, som är ränte- och amorteringsfritt, är avsett att avskrivas efter 10 år. Familjebidrag: utgår med viss procent uppgående till 30 procent för familj med tre barn under 16 år och stigande till 70 procent för iamilj med åtta eller flera minderåriga barn av den fastställda normala årliga bostadskostnaden, vari inräknas en mindre del av bränslekostnadsstegringen sedan år Bidraget utgår endast i form av avdrag å de årliga ränte- och annuitetsbeloppen och kan således högst uppgå till summan av nämnda belopp. Brånslebidrag: utgår, när det gäller barnrika familjer i egnahem, med ett belopp av 75, 100 eller 125 kronor för år, beroende på egnahemmets belägenhet i landet, till familjer som erhållit familjebidrag före den 1 juli 1947 och med 125, 150 eller 175 kronor till familjer som erhållit familjebidrag efter sagda tidpunkt. B o s t a d s e g n a h e in s 1 å n jämte t i 11 ä g g s 1 å n. (Kungörelse den 7 juni 1940, nr 589, angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad genom kungörelser nr 578/1942 och 237/1946.) Bostadsegnahcmslånets storlek och läge: högst kronor, säkerställt

26 26 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. genom inteckning inom 75 procent av belåningsvärdet (~ det inom egnahemsorganisationen uppskattade marknadsvärdet). Ränta: 3,6 procent. Amorteringsvillkor: 50 procent av belåningsvärdet utgör en stående del och återstoden eu amorteringsdel. Denna är amorteringsfri under de tre första åren. Därefter sker återbetalning under 21 år med en fast annuitet av 7 procent. Lägenhetens storlek: lämplig storlek och typ. Lägenhetens utrustning: där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bär bostaden förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning samt även i övrigt inredas och utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas. Tilläggslån: högst 10 procent av anskaffningskostnaden; tilläggslånet får dock icke överstiga skillnaden mellan sagda kostnad och belåningsvärdet. Tilläggslånet är ränte- och amorteringsfritt samt avsett att avskrivas efter 10 år. Jordbrukslån, som i första hand avser förvärv av jordbruksfastighet, kan under vissa omständigheter utnyttjas även för finansiering av nybyggnad å dylik fastighet. Arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag. (Kungörelse den 7 juni 1940, nr 590, angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet, ändrad genom kungörelse nr 220/1945.) Arbetarsmåbrukslån beviljas med belopp, som icke får överstiga vare sig kostnaderna för lägenhetens förvärv och färdigställande eller kronor. Lånet uppdelas i en stående del motsvarande kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för visst jordförbättringsarbete samt en amorteringsdel. Sistnämnda del av lånet, som är räntefri, amorteras efter 5 år under en tid av 30 år med en trettiondel årligen. Den stående delen av lånet skall, sedan ainorteringsdelen återbetalats, förräntas enligt bestämmelser, som Kungl. Maj :t framdeles meddelar. Statsbidrag. Lånesökande, som har tre eller flera barn under 16 år och med hänsyn därtill gör bostaden större än som eljest varit behövligt, kan i man av behov utöver lånet erhålla ett bidrag till täckande av kostnadsökningen på högst kronor. Dylikt bidrag kan även beviljas för tillbyggnad av bostaden. Bostadsförbättringsverk sam het på landsbygden. (Kungörelse den 22 juni 1939, nr 464, om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943.)

27 Kiingl. Maj.ts proposition nr Förbättringsbidrag må i regel icke överstiga 80 procent av kostnaden för nybyggnads- eller förbättringsföretag. För varje bostadslägenhet må bidraget aldrig överstiga den å lägenheten belöpande andelen av nämnda kostnad och må uppgå till högst kronor, då arbetet avser såväl förbättring av bostadslägenheter eller uppförande av nya lägenheter (högst kronor för varje lägenhet) som anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt (högst kronor för varje lägenhet). Avser arbetet endast förbättring av äldre eller uppförande av nya lägenheter, får bidraget uppgå till högst kronor per lägenhet, och om arbetet avser enbart anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt till högst kronor. Härutöver gälla vissa undantagsbestämmelser. Förbättringsbidraget utgår efter behovsprövning. Ngbyggnadslån kan beviljas i stället för eller i kombination med förbättringsbidrag. Beviljande av lånet förutsätter icke behovsprövning. Lånet jämte eventuellt förbättringsbidrag må icke överstiga 80 procent av de uppskattade kostnaderna för företaget. Lånet amorteras med fast annuitet under 20 år. Räntan är 3,25 procent. Förbättringslån kan, likaledes utan behovsprövning, beviljas för samma ändamål som förbättringsbidrag och nybyggnadslån men kan icke kombineras med någotdera. Lånet må ej överstiga 80 procent av de uppskattade kostnaderna för företaget. Lånet är räntefritt under 10 ar. Därefter äi räntan 3,25 procent. Amortering sker under 20 år, under de första 10 åren med en tjugondei av lånebeloppet och under återstoden av lanetiden med fast annuitet. Gemensamt villkor för beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnads- och förbättringslån är bl. a., att bostadsutrymmena efter byggnadsföretagets genomförande komma att uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Efter medgivande av Kungl. Maj :t kan bostadsförbättringsverksamhet med anlitande av de tre nämnda stödformerna förekomma jämväl inom sådana samhällen städer och köpingar m. fl. eller delar av samhällen, där hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser tillämpas. Statsbidrag till fiskar b ostäder (kungörelse den 22 j uni 1939, nr 472, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942) kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas, utgå inom de norrländska kustlänen samt Uppland för iordningställande av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant bidrag utgår med i legel högst 80 procent av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är underhålisskyklig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Högsta bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och båthus) kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.

28 28 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Lantarbetarbostadslån och -bidrag. (Kungörelse den 22 juni 1939, nr 465, om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943.) Lantarbetarbostadslån får icke överstiga 80 procent av de uppskattade kostnaderna för företaget, i vilket kan inbegripas förbättring av vattentäkt. Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren för förbättringslån. Lägenheten skall bestå av minst 2 rum och kök av lämplig storlek. Lägenheten bör så utrustas, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas. Där så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning. Lantarbetarbostadsbidrag kan beviljas jämte lån och utgå med 300 kronor för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning eller enbart vatten- och avloppsledningar eller innehåller minst 3 rum och kök. Om samtliga dessa krav uppfyllas, utgår bidraget med 600 kronor. 2. Det nya egnahemslånet. 1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag framlades förslag beträffande nya grunder för lån och bidrag till ny- och genomgripande ombyggnad av enfamiljshus, varmed avses egnahem och tvåfamilj shus. Förslagen godkändes av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 493), som emellertid under hänvisning till att de allmänna grunderna för kreditgivning för bostadsändamål voro föremål för utredning (1945 års bankkommitté) icke tog ställning till frågan om statliga bottenlån och statlig räntegaranti i vad det gäller enfamiljshus, finansierade med det nya egnahemslånet. En redogörelse för innebörden av riksdagens beslut har lämnats i den inledande översikten (s. 11 f.). De nya bestämmelserna rörande det statliga stödet till nyoch genomgripande ombyggnad av enfamiljshus äro avsedda att träda i kraft den 1 juli De av 1947 års riksdag fattade besluten rörande nya villkor för lån och bidrag till enfamiljshus vilka hade karaktären av principbeslut synas böra i vissa hänseenden preciseras och kompletteras. Jag kommer fördenskull att i det följande till närmare prövning upptaga vissa med det nya egnahemslånet sammanhängande frågor, nämligen: 1) frågan om villkor för erhållande dels av statligt bottenlån, dels av räntegaranti beträffande i öppna marknaden upptagen under egnahemslånet liggande kredit; 2) frågan om åtgärder i syfte att begränsa missförhållandena på egnahemsmarknaden; 3) vissa detaljfrågor berörande villkoren för erhållande av det nya egnahemslånet.

29 Kungl. Maj.ts proposition nr Föreliggande förslag. Bottenkrediten. Vad först angår frågan om statligt bottenlån resp. råntegaranti beträffande dylikt län, upptaget i öppna marknaden tillåter jag mig erinra om de allmänna synpunkter i frågan, som framfördes i proposition nr 235/1947. I denna proposition uttalade jag sålunda bl. a. följande. Enligt nu gällande bestämmelser inbegripa såväl bostadsegnahemslån som bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer statligt bottenlån, medan vid beviljandet av tertiärlån till enfamiljshus förutsättes, att primärkredit upptages i öppna marknaden. Jag finner icke anledning att sparbanker och andra kreditinstitut skola berövas möjligheten att placera medel i egnahemsfastigheter, förutsatt att detta icke sker till högre ränta än 3 procent, och vill därför föreslå, att egnahemslån må kunna utgå med belopp motsvarande högst 90 respektive 75 procent av belåningsvärdet endast i sådana fall, där stående lån till 50 procent av sagda värde icke kan erhållas i öppna marknaden till eu ränta av högst 3 procent eller eljest särskilda skäl föreligga. Jag föreslår vidare, att i dylika fall den del avlånet som ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet får utgöra en stående del och att alltså amorteringen enligt den från början fastställda amorteringsplanen begränsas till den del av lånet, som ligger över 50 procent av belåningsvärdet. Bostadssociala utredningen föreslår, att den sedan år 1941 beträffande tertiärlån för de 10 första åren av dessas löptid gällande räntegarantin för underliggande krediter, vilken i fråga om enfamiljshus i enskild regi för närvarande avser eu årlig ränta av 3,5 procent för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit, skall tills vidare bibehållas och beträffande det nya egnahemslånet utvidgas till att gälla under lånets hela löptid. Härvid torde utredningen förutsätta, att nämnda garanti skall avse en årlig ränta av 3 procent för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit. Ifrågavarande råntegaranti infördes i en krissituation, då möjligheten att stabilisera bostadsfastigheternas kapitalkostnader hade stor aktualitet ur produktionspolitisk synpunkt. Huruvida denna stabiliseringsmetod är den på längre sikt mest ändamålsenliga, torde bli föremål för övervägande av 1945 års bankkommitté i samband med dess utredning av frågan om fastighetskreditväsendets framtida organisation. Räntegarantin bar givetvis endast betydelse för de egnahem, till vilka bottenlån upptagas i öppna marknaden. Det nya egnahemslånet torde i stor utsträckning särskilt på landsbygden komma att inbegripa bottenlån. I övriga fall bör enligt min mening någon räntesubvention i nuvarande ränteläge icke utgå till egnahemsbyggare. Det uppstår lätt, såsom också statskontoret under hänvisning till hittillsvarande erfarenhet starkt understrukit, en orimlig proportion mellan å ena sidan mycket obetydliga subventionsbelopp och å andra sidan den administrativa apparat, som erfordras för att beräkna och, i form av ränteeftergift å statslånet, utlämna dessa belopp. Ej heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att staten beträffande egnahemmen lämnar en allmän räntegaranti. Detta utesluter givetvis icke, att frågan om tillfällig räntesubvention bör kunna upptagas

30 30 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. till prövning, i den man den fortsatta ränteutvecklingen skulle ge anledning därtill. Under hänvisning till det anförda vill jag därför föreslå, att det nya egnahemslånet icke förbindes med någon räntegaranti för underliggande krediter. Såsom antytts i det föregående tog 1947 års riksdag icke slutlig ställning till Iragan. I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235 anfördes följande skäl för uppskjutande av avgörandet av frågan (statsutskottets utlåtande nr 244/1947). Utskottet vill beträffande dessa förslag först erinra, att sammanförandet av de olika låneformerna till en gemensam ny låneform förutsätter, att enhetliga bestämmelser lämnas i nu ifrågavarande hänseenden. Det kan emellertid enligt utskottets mening befaras, att Kungl. Maj :ts förslag skulle i händelse av en allmän räntehöjning föranleda avsevärda administrativa olägenheter. Ehuru utskottet är fullt medvetet om att de nya egnahemslånen åtminstone i vissa fall i likhet med de nuvarande bostadsegnahemslånen och bostadsanskaffningslånen böra kunna omsluta även bottenkrediten, anser utskottet likväl Kungl. Maj:ts förslag av nämnda anledning böra bliva föremål för ytterligare överväganden. Utskottet vill erinra, att prövningen av motsvarande frågor beträffande tertiärlån till flerfamiljshus i anledning av ett uttalande av förra årets riksdag uppskjutits med hänsyn till den genom 1945 års bankkommitté pågående utredningen om fastighetskreditväsendets organisation. Jämväl beträffande lån till enfamiljshus synes ett sådant uppskov påkallat. I detta sammanhang må nämnas att statens bgggnadslånebyrå i sin skrivelse den 8 mars 1948 bestämt hävdat, att räntegarantisystemet bör tills vidare bevaras, emedan dess avskrivande i nuvarande läge skulle kunna medföra svåra vanskligheter för bostadsbyggandet. I enlighet härmed förordar byrån, att räntegarantin i princip bibehålies jämväl i avseende å tertiärlåneverksamheten under nästkommande budgetår. Slutligen får jag erinra om att frågan om statliga bottenlån till enfamiljshus i vissa hänseenden sammanhänger med frågan om formerna för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem. I det följande förordar jag dels räntegaranti beträffande under egnahemslånet liggande, i öppna marknaden upptaget lån, dels vissa allmänna riktlinjer beträffande fördjupning av egnahemslånet, dels vissa modifikationer av dessa riktlinjer, sammanhängande bl. a. med familjehostadsbidragsgivningen. Vissa av de skäl, som enligt min mening kunna åberopas för ifrågavarande modifikationer, komma att redovisas under avsnittet om bostadsrabatter. Missförhållandena på egnahemsmarknaden. Vad härefter angår frågan om åtgärder i sgfte att begränsa missförhållandena på egnahemsmarknaden må nämnas att denna ägnades särskild uppmärksamhet i proposition nr 235/1947 i anslutning till förslagen om det nya egnahemslånet. Sålunda framhölls bl. a. följande.

31 Kungl. Maj.ts proposition nr Såsom byggnadslånebyrån i oiika sammanhang påpekat göra sig f. n. rena urartningstendenser gällande med avseende på såväl tomtpriser och byggnadskostnader som försäljningspriser vid överlåtelse av enfamiljshus. Dessa missförhållanden, vilka sammanhänga med bostadsbristen, materialknappheten och inkomstökningen, komina att i nuvarande läge skärpas i samma mån som egnahemsproduktionen ökar. Jag har funnit en nödvändig förutsättning för att staten i ökad omfattning skall ställa medel till förfogande såsom stöd till här ifrågavarande del av bostadsförsörjningen vara, att åtgärder vidtagas i syfte att komma till rätta med nämndr missförhållanden. Dessa innebära nämligen en risk för att statsmedel, avsedda att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komma att öka materialleverantörers samt tomt- och villaförsäljares vinster. Enligt min mening finns det icke någon enkel och säker lösning av detta problem; en samordning av olika slag av åtgärder torde erfordras. Det synes mig emellertid uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna att vidtaga dylika åtgärder, bl. a. därför att ifrågavarande missförhållanden äro mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag erfarit, överväger statens byggnadslånebyrå att vidtaga vissa åtgärder i syfte att öka kommunernas möjligheter att bland annat i fråga om tomtanskaffning, materialinköp och allmän service till egnahemsbyggarna åstadkomma en sanering av egnahemsmarknaden. Beträffande kontrollen över försäljning av statligt belånade egnahem har byggnadslånebyrån i skrivelse den 14 mars 1947 framlagt ett förslag, syftande till att genom vitesinteckning begränsa möjligheterna att vid dylik försäljning uttaga spekulationsvinst. Enligt min mening bör denna fråga ytterligare övervägas. Bland annat böra resultaten av byggnadslånebyråns nyssnämnda initiativ avvaktas. I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235/1947 (utlåtande nr 244) underströks betydelsen av alt åtgärder vidlogos i syfte att komma till rätta med ifrågavarande allvarliga missförhållanden på egnahemsmarknaden. Utskottet ansåg det angeläget, att frågan om ytterligare åtgärder beträffande kontrollen över försäljning av statligt belånade egnahem skyndsamt utreddes. I den mån åtgärder funnos påkallade, vilka fordrade riksdagens medverkan, borde förslag i ämnet föreläggas 1948 års riksdag. Villkoren beträffande egnahemslånet. I sin skrivelse den 8 mars 1948 har statens byggnadslånebyrå framlagt vissa förslag till precisering och komplettering av de villkor för det nya egnahemslånet, vilka enligt riksdagens principbeslut förra året beträffande stödet till enfamiljshus skola gälla fr. o. in. den 1 juli Förslaget avser dels villkoret för erhållande av kapitalsubvention (räntefri stående del av lånet), dels villkoren beträffande lägenheternas storlek i tvåfamilj shus, dels villkoren för erhållande av egnahemslån till radhus, dels skärpning av hyreskontrollen i fråga om tvåfamiljshus, dels slutligen villkoren för erhållande av förskott å egnahemslån (byggnadskreditiv). I del följande läm

32 32 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. nas en kortfattad redogörelse för byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag. Vad först angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till egethem framhåller byggnadslånebyrån inledningsvis följande. Såsom särskilt villkor för erhållande av den till det nya egnahemslånet knutna kapitalsubventionen gäller, att lägenhetsytan skall utgöra högst omkring 120 in2»i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis». Med hänsyn till de för olika hustyper varierande byggnadskostnaderna skiljer emellertid nu tillämpad praxis som för övrigt av praktiska skäl avser ett maximerande ej av den totala lägenhetsytan utan av husets bottenyta exklusive ytterväggarna mellan 1-, l1/»- och 2-planshus. För 1-planshus är största tillåtna bottenytan 100 in2, för D/rj-planshus 90 m2 och för 2-planshus 60 m2. Den i riksdagsbeslutet angivna lägenhetsytan, 120 in2, ansluter således exakt endast till gällande regler för 2-planshuset, vars totalyta blir 2 X 60 = 120 m2. D/j-planshuset kan däremot göras avsevärt större, totalt omkring 150 in- eller ändå mer, under det att 1-planshuset begränsats till 100 in2. Byggnadslånebyrån anför, att av byrån sålunda tillämpad praxis visat sig lämplig och därför borde bibehållas. Byrån ifrågasätter emellertid, huruvida icke maximiytan för D/i-planshuset borde sänkas från nuvarande 90 in2 till SO in2 bottenyta. Även i sådant fall kunde visserligen övervåningen, om den utnyttjades effektivt, göras så stor, att den totala lägenhetsytan komme att överstiga 120 m2. Detta vore emellertid rimligt med hänsyn till att under takfallet belägna vindsrum på grund av den lägre medelhöjden och de mer begränsade inöbleringsmöjligheterna icke kunde betraktas som fullt likvärdiga med»normala» rum med full rumshöjd. Byggnadslånebyrån upptar vidare frågan huruvida icke den för 1-planshuset gällande maximiytan borde ökas från 100 till 120 m2. Byggnadslånebyrån håller emellertid före, att en begränsning till soin regel 100 m2 motsvarande en lägenhetsstorlek av 4 å 41/* rum och kök här är motiverad med hänsyn till att större bostäder av ekonomiska skäl böra utföras i l1/, eller 2 plan. Undantag från denna regel borde emellertid kunna medgivas, t. ex. om barnantalet vore stort, om husmodern på grund av sjukdom hade svårt att gå i trappor, eller om gällande stadsplanebestämmelser omöjliggjorde uppförande av högre hus. I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att en tillämpning av de föreslagna reglerna skulle innebära att man för vissa typer av 1-planshus skulle medge en större total lägenhetsyta än 120 in2. Detta skulle nämligen bli fallet beträffande hus, vilkas källare helt eller delvis förlagts i markens plan. Att vid beräkning av lägenhetsytan taga hänsyn till bostadsutrymme i källarplanet syntes dock icke möjligt. Man måste nämligen förutsätta, att lånesökande skulle komma att beteckna utrymme i källarplanet, avsett till boningsrum och liknande, såsom verkstad, slöjdrum o. s. v.

33 Kungl. Maj:ts proposition nr Byggnadslånebyrån anför, att behov föreligger dels av enhetliga grunder för gränsdragningen mellan 11/a- och 2-planshus, dels av normer för bedömning av takhöjd etc. i 1 '/2-planshusens övervåning. I en till byggnadslånebyråns skrivelse fogad promemoria redovisas ett inom byrån uppgjort förslag till bedömning av nämnda frågor. Byggnadslånebyrån har vidare till närmare behandling upptagit frågan om de minimikrav, som böra gälla beträffande lägenhet i tvåfamiljshus. Beträffande innebörden av riksdagens beslut år 1947 anför byggnadslånebyrån i huvudsak följande. Såsom villkor för erhållande av egnahemslån och kapitalsubvention gäller, att lägenhet på landsbygden skall omfatta minst 2 rum och kök och ha en minimiyta av omkring 60 in2 samt i stadssamhällen minst 3 rum och kök med eu minimiyta av omkring 70 m2. Dessa bestämmelser torde i första hand ha tillkommit med tanke på egnahemmen, och frågan är, om de utan inskränkning böra tillämpas på lägenheter i tvåfamiljshus. En sådan tolkning skulle leda till att vissa typer av tvåfamiljshus, för vilka enligt nu gällande bestämmelser tertiärlån kan beviljas, inte skulle kunna komma i åtnjutande av vare sig egnahemslån eller kapitalsubvention. I vissa stadssamhällen, såsom mindre tätorter utan egentlig hyreshusbebyggelse, kan tvåfamilj shuset sägas utgöra en ersättning för flerfamiljshuset. Sådana bostadssökande, som i ett större samhälle av bl. a. ekonomiska skäl skulle söka sig till smålägenheter i flerfamiljshus, äro nämligen hänvisade till att här bo i tvåfamiljshus. Det kan ur denna synpunkt anses befogat att ej från den statliga låneverksamheten helt utesluta tvåfamiljshus med mindre lägenhetsstorlek än som fordras vid egnahem i stadssamhällen. Detta skulle också innebära en anslutning till nuvarande praxis. En tilllämpning av kravet på 70 in2 lägenhetsyta skulle å andra sidan konsekvent genomförd befordra en standardhöjning inte endast med avseende på tvåfamilj shusen utan även såtillvida, att produktionen av egnahem och radhus i stället för de som familjebostäder mindre önskvärda tvåfamilj shusen sannolikt skulle stimuleras. Det bör emellertid framhållas, att en tillämpning av dessa högre krav kan komma att framtvinga en mer restriktiv tolkning av begreppet»stadssamhälle» än vad riksdagsbeslutet avser. Med hänsyn till i det föregående berörda förhållanden inom mindre tätorter kan det nämligen bli nödvändigt att hänföra sådana orter till kategorien landsbygd. Detta spelar kanske mindre roll i fråga om tvåfamiljshusen, men medför en icke avsedd standardsänkning för enfamiljshus, för vilka man då inte skulle kunna ställa högre krav än en storlek av 2 rum och kök med en minimiyta av 60 in2, vilket dessutom innebär ett avsteg från nuvarande praxis. Olägenheten härav skulle dock kunna i viss mån elimineras, därest byggnadslånebyrån ägde fastslå, att enfamiljshus om endast 2 rum och kök icke finge byggas med mindre möjlighet till framtida inredning av vinden med ytterligare boningsrum förefunnes. Enligt byggnadslånebyråns mening kunna de angivna villkoren för erhållande av egnahemslån till tvåfamiljshus icke strängt iakttagas beträffande båda lägenheterna i huset. Men hänsyn till det på landsbygden ofta förekommande önskemålet att i övervåningen inreda eu undantags- eller pensionärsbostad för egnahemsägarens föräldrar, borde sålunda egnahemslån 3 Bihang till riksdagens protokoll 1!)'iH. t sand. Nr 231.

34 34 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. kunna beviljas till tvåfamilj shus, även om den mindre lägenheten omfattade endast 1 rum och kök. Vad härefter angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till tvåfainiljshus ifrågasätter byggnadslånebyrån, huruvida det är motiverat att kapitalsubventionen i vad det gäller nybyggnad i alla fall utgår med kronor. Enligt byråns mening föreligga sålunda inga skäl för att till ett tvåfamilj shus med en lägenhet om endast 1 rum och kök i övervåningen bevilja kapitalsubvention med ett belopp av kronor. Byrån erinrar om att till ett hus av samma storlek men utan köksinredning i övervåningen egethem endast kan beviljas kronor. Byggnadslånebyrån förordar därför, att kapitalsubvention med kronor skall kunna utgå endast om båda lägenheterna uppfylla minimikraven i fråga om rumsantal och lägenhetsyta. I övriga fall borde subventionen begränsas till kronor. Beträffande de villkor som böra ställas beträffande den större lägenheten i tvåfamilj shus, vilka till följd av att den mindre lägenheten icke uppfyller nyss angivna minimikrav endast skulle kunna erhålla kronor, har byggnadslånebyrån framlagt två alternativ. Enligt det första alternativet skulle i vad det gäller stadssamhällen den större lägenheten omfatta minst 3 rum och kök och ha en minimiyta av omkring 70 in2. Enligt det andra alternativet skulle minimivillkoret beträffande landsbygden - minst 2 rum och kök och en minimiyta av omkring 60 in2 gälla jämväl beträffande stadssamhällen. Byggnadslånebyrån förordar det första alternativet under förutsättning att enfamiljshus på landsbygden om endast 2 rum och kök förses med inredningsbar vind. Byggnadslånebyrån förordar i detta sammanhang slutligen, att såsom villkor för erhållande av kapitalsubvention med kronor skall gälla, att huset innan byggnadsarbetet igångsättes skall vara planerat och vid granskning i byggnadslånebyrån godkänt såsom tvåfamilj shus. Byggnadslånebyrån har jämväl till behandling upptagit frågan under vilka förutsättningar egnahemslån bör beviljas till radhus. Beträffande nu tillämpade grunder anför byrån följande. Radhus förvaltas i allmänhet antingen som egnahem med varje lägenhet utgörande en fristående ekonomisk och juridisk enhet med egen värmepanna och egna ledningsserviser eller som flerfamiljshus med gemensam panncentral och gemensamma ledningar. I förstnämnda fall värderas och belånas lägenheterna av byggnadslånebyrån såsom enfamiljshus, vilket innebär, att efter den 1 juli 1948 lån kan beviljas till 90 procent av anskaffningskostnaden samt kapitalsubvention lämnas med kronor. I sistnämnda fall sker belåning normalt som för flerfamiljshus, d. v. s. med lån till 85 (i vissa fall 90), 95 eller 100 procent, beroende på om förvaltning sker i enskild, kooperativ eller kommunal regi. Tilläggslån härutöver utgår vid flerfamiljshus med det kapitaliserade värdet av 0,40, 0,80, 1,20 eller 1,60 kronor/m2 bostadslägenhetsyta, beroende på i vilken subventionsgrupp den ort, där huset uppföres, ligger. Villkor för tilläggslån är

35 Kungl. Maj:ts proposition nr dock, att kommunalt bidrag utgår med minst en fjärdedel av tilläggslånets belopp. För en lägenhet om 70 m2 i trähus innebär detta, att tilläggslån och kommunalt bidrag tillhopa utgör ca 875, 1 750, respektive kronor och för en lägenhet om 100 m , 2 000, respektive kronor. Av betydelse i detta sammanhang är, att i Stockholm med grannstäder och i Göteborg tilläggslån för närvarande icke utgår. Konsekvenserna av nu tillämpad praxis beträffande belåningen av radhus angivas av byggnadslånebyrån med följande exempel. Till ett radhus med självständiga lägenheter, beläget i Stockholm, skulle kapitalsubvention kunna beviljas med kronor för lägenhet, under det att subvention normalt icke skulle kunna utgå till radhus med gemensam förvaltning. Till ett radhusprojekt på t. ex. 100 lägenheter, där det ur fastighetsekonomisk och teknisk synpunkt i och för sig ställer sig förmånligt med gemensam panncentral, kan sålunda normalt subvention icke lämnas, medan, om lägenheterna behandlades som egnahem, subvention skulle utgå med kronor. Detta förhållande skulle eventuellt kunna leda till, att varje lägenhet försåges med egen värmepanna. Låneformen skulle i så fall medverka till, att radhusprojekt bleve olämpligt utformade. Byrån framhåller vidare, att erfarenheten synes visa, att förvaltningen av radhus blir billigast i de fall, då varje lägenhet utgör en fristående ekonomisk och juridisk enhet. Byrån anser fördenskull, att det vore lämpligt att även beträffande stora radhusanläggningar, vid vilka gemensam panncentral med fördel kan anordnas, utnyttja möjligheten till enskild förvaltning. Med hänsyn härtill förordar byrån, att radhusanläggningar med gemensam panncentral kunna belånas såsom enfamiljshus under förutsättning att varje lägenhet förvaltas av resp. innehavare. Däremot har byrån icke funnit skäl föreligga att nu förorda en liknande ändring av lånevillkoren beträffande sådana radhus som upplåtas mot hyra eller bostadsrätt. Byrån anser nämligen, att denna fråga bör upptagas till prövning först sedan ytterligare erfarenhet vunnits beträffande årskostnaderna för radhuslägenheter under olika upplåtelseformer. Byggnadslånebyrån har i sin här ifrågavarande skrivelse vidare förordat en skärpning av hgreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus. I denna fråga anför byrån följande. Vid belåning av två- och flerfamiljshus anger byrån den högsta hyra, som sammanlagt må utgå för dels bostadslägenheter, dels övriga lokaler. Fastighetsägarens fördelning av hyrorna kontrolleras därefter genom respektive hyresnämnd. Därvid kunna inverka omständigheter, betingade av lokala förhållanden, varom byrån saknar kännedom. Flerfamiljshus ligga i allmänhet i kommuner, där hyresnämnd skall finnas, varemot tvåfamiljshus ofta ligga i kommun, som icke har hyresnämnd. I sistnämnda fall utövas ingen kontroll över, hur fastighetsägaren fördelar hyran mellan den lägenhet, han själv bebor, och den lägenhet som uthyres. Det synes i dylika fall lämpligt, att byrån fastställer fördelningen av hyran, därvid skall beaktas, att fastighetsägaren normalt svarar för en del av driftkostnaderna genom egen arbetsinsats.

36 36 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Vidare må nämnas att byggnadslånebyrån i sin skrivelse den 8 mars 1948 förordat vissa villkor beträffande förskott å beviljat egnahemslån (byggnadskreditiv). Räntan å dylikt förskott, vilket enligt beslut vid 1947 års riksdag endast kan lämnas under vissa förutsättningar, föreslås av byggnadslånebyrån bestämmas till 3 procent, dock att den del av förskottet som motsvarar kapitalsubventionen (den räntefria stående delen av egnahemslånet) borde erhållas utan ränta. Vidare borde kommunen själv stå i betalningsansvar för utbetalade förskott. Medel borde därför utbetalas till låntagaren endast i mån av byggnadsarbetets fortskridande. Sedan byggnadsföretaget färdigställts och slutligt lånebeslut meddelats, skulle låntagaren erhålla den del av den beviljade lånesumman, som eventuellt icke utlämnats såsom förskott, varvid förskottet borde uppgå i lånebeloppet och det primära betalningsansvaret överflyttas på låntagaren. Slutligen må nämnas, att byrån till behandling upptagit en särskild fråga berörande egnahem som uppföras av större industriföretag. Byrån anför följande. Då större industriföretag uppföra egnahem åt vid företaget anställda, sker bebyggelsen ofta på mark, som avstyckats från företagets fastigheter. Angivna fastigheter, vilka oftast ha betydande värde, graveras merendels av inteckningar, som lämnats till säkerhet för av företaget upptagna obligationslån. Härav följer, att de avstyckade områdena, såvida icke stamfastigheten åvilande inteckningar dödats i vad de avse sagda områden, subsidiärt ansvara för företagets intecknade gäld, ett ansvar som dock självfallet kan anses vara så gott som uteslutande teoretiskt. Med hänsyn härtill och då ett relaxationsförfarande i här åsyftade fall är en kostsam och tidsödande procedur bör, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall och med iakttagande av att kravet på säkerhet för statens fordran icke åsidosättes, lån kunna beviljas, oaktat ett dylikt subsidiärt ansvar består. Yttrande. I yttrande över byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 har statskontoret bl. a. hänvisat till av statskontoret avgivet utlåtande över bankkommitténs betänkande. I utlåtandet framhålles beträffande frågan om räntegarantin följande. I sitt betänkande har bankkommittén även upptagit frågan om den statliga räntegarantin för bostadskrediter till prövning och därvid kommit till det resultatet, att en räntegaranti i enlighet med bostadssociala utredningens förslag icke bör införas. Då de skäl, som anförts för denna ståndpunkt, i viss mån ansetts tillämpliga jämväl på den nuvarande 10-åriga garantin, har kommittén ej heller kunnat förorda, att densamma bibehålies efter utgången av budgetåret 1947/48. På de av kommittén anförda skälen biträder statskontoret förslaget i denna del. Departementschefen. De nya grunderna för lån och bidrag till enfamiljshus äro avsedda att träda i kraft den 1 juli De innebära, att det statliga stödet till ny-

37 Kungl. Maj. ts proposition nr och genomgripande ombyggnad av enfamiljshus såväl i stadssamhällen som på den egentliga landsbygden, vilket f. n. är splittrat på ett betydande antal låne- och bidragsformer, blir enhetligt och får formen av ett egnahemslån med därtill knuten kapitalsubvention. Vid sidan av detta lån skall dock särskilt stöd lämnas dels till lantarbetarbostäder, dels till mindre genomgripande förbättringsarbete. Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom riksdagens principbeslut förra året angående grunderna för det statliga stödet till enfamiljshus, böra enligt min mening preciseras och kompletteras. Jag upptager först till prövning frågan om villkoren för erhållande av statligt bottenlån samt det härmed sammanhängande spörsmålet om statlig räntegaranti i avseende å bottenlån upptaget i öppna marknaden. I det föregående har jag i anledning av bankkommitténs förslag att ersätta den statliga kreditgivningen för bostadsändamål med ett kreditgarantisystem förklarat mig icke beredd att nu förorda ett avgörande av denna fråga. Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att villkoren beträffande fördjupning av egnahemslånet resp. räntegaranti i avseende å under detta lån liggande, i öppna marknaden upptagen kredit under nästa budgetår så nära som möjligt anslutas till nu gällande bestämmelser. Jag föreslår fördenskull, att en mindre fördjupning av egnahemslånet, innebärande en sänkning av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagna produktionskostnaden, skall kunna medges, då skäl härför kunna anses föreligga. Det må nämnas, att en liknande bestämmelse f. n. gäller beträffande tertiärlån till enfamiljshus. Vidare bör möjlighet finnas, att då särskilda skäl kunna åberopas utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Eu dylik fördjupning av lånet torde komma att framstå såsom motiverad beträffande fall, liknande dem i vilka f. n. bostadsegnahemslån och bostadsanskaffningslån beviljas, vilka omsluta jämväl bottenkrediten, ävensom i fråga om ombyggnadsföretag. Det synes dock icke finnas anledning räkna med att statligt bottenlån i fortsättningen skall behöva beviljas till enfamiljshus, som uppföras av barnrika familjer i större och medelstora städer. Det torde emellertid böra ankomma på det lånebeviljande organet att med utgångspunkt från här angivna riktlinjer och med ledning av erfarenheten pröva, i vilka fall fördjupning av egnahemslånet må äga rum. Jag förutsätter, att den del av lånet som ligger under 50 procent av den godtagna produktionskostnaden skall vara stående och amortering av lånet således endast avse det»normala» egnahemslånet. Vad härefter angår frågan om räntegaranti må erinras om att dylik garanti f. n. lämnas i samband med tertiärlån till enfamiljshus. Enligt min mening bör även till det nya egnahemslånet tills vidare knytas en räntegaranti. Den bör ha samma omfattning som den nyss nämnda, med den

38 38 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. skillnaden, att den garanterade räntan beträffande primärlån bör utgöra 3 procent i stället för enligt gällande bestämmelser 3,5 procent. Jag förutsätter, att så länge nuvarande ränteläge bevaras, ränteeftergift icke skall behöva beviljas i fråga om lån till rörlig ränta. I anslutning till förslaget i proposition nr 235 till 1947 års riksdag uttalade jag, att det vore angeläget att åtgärder vidtoges i syfte att komma till rätta med de rådande missförhållandena på egnahemsmarknaden, vilka medförde risk för att statsmedel, avsedda att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komme att öka materialleverantörers samt tomt- och villaägares vinster. Det syntes mig uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna att vidtaga dylika åtgärder, bl. a. därför att ifrågavarande missförhållanden vore mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag underhand erfarit ha de undersökningar som byggnadslånebyrån bedriver angående läget på egnahemsmarknaden och möjligheterna att ytterligare skärpa kontrollen över såväl egnahemsbyggandet som försäljningarna av egnahem givit vid handen, å ena sidan att inom flertalet kommuner spekulationstendenserna f. n. icke ha en sådan omfattning som man befarat, å andra sidan att en utbyggnad av kontrollåtgärderna stöter på stora svårigheter. I anslutning härtill får jag erinra om att det nya egnahemslånet förutsatts komma att beviljas på villkor att vid försäljning av egnahemmet det lånebeviljande organet skall pröva försäljningspriset. Säljes ett egethem till högre pris än det lånebeviljande organet kan godtaga, skall lånet uppsägas till omedelbar inbetalning, varjämte eventuellt beviljade familjebostads- och bränslebidrag samt ränteeftergifter skola återkrävas. Av betydelse synes vidare vara att, enligt vad jag erfarit, byggnadslånebyrån i samverkan med förmedlingsorganen, söker klarlägga, huruvida egnahemmen uppföras på spekulation. Befinnes detta vara fallet beviljas intet statligt lån. De redan vidtagna åtgärderna synas mig i nuvarande läge i stort sett vara till fyllest. Jag förutsätter dock, att byggnadslånebyråns nyss nämnda undersökningar fullföljas och att de förslag framläggas, vartill dessa kunna föranleda. Jag övergår nu till att behandla vissa frågor, sammanhängande med de enligt 1947 års principbeslut fastställda villkoren för det nya egnahemslånet. Jag har intet att erinra mot byggnadslånebyråns förslag till precisering av villkoret för erhållande av kapitalsubvention till egethem. Dylik subvention bör alltså utgå, förutsatt att i fråga om hus i ett plan bottenytan icke överstiger 100 m2 samt i fråga om hus i ett och ett halvt och två plan bottenytan icke överstiger 80 resp. 60 m2. Då synnerliga skäl föreligga bör dock viss jämkning uppåt av angivna maximigränser kunna företagas av det lånebeviljande organet. Till byggnadslånebyråns förslag, att kapitalsubven

39 Kungl. Maj:ts proposition nr tion med kronor skall kunna beviljas till tvåfamiljshus endast om båda lägenheterna uppfylla minimikraven beträffande rumsantal och lägenhetsyta, kan jag ansluta mig. Byrån förutsätter, att i de fall då endast en lägenhet uppfyller minimikraven subvention skall utgå med kronor, d. v. s. med samma belopp som kommer att utgå till egnahem. Även detta förslag kan jag godtaga. I vad det gäller minimivillkoren för erhållande av egnahemslån och därtill knuten subvention med kronor till tvåfamiljshus föreslår byrån, att den större lägenheten skall omfatta i stadssamhälle minst 3 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 70 in2 och på landsbygden minst 2 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 60 in2. Dessa villkor överensstämma med de villkor som förutsatts skola gälla för lån till egnahem. Då enligt min uppfattning anledning saknas att i här förevarande hänseende uppställa andra villkor för tvåfamiljshus än för egnahem förordai jag byråns förslag. Byrån har emellertid i anslutning till nämnda förslag förutsatt, att beträffande egnahem på landsbygden såsom minimivillkor böi gälla att egnahemmet innehåller minst 2 rum och kök samt inredningsbar vind. Sistnämnda villkor innebär en skärpning i förhållande till 1947 års beslut i fråga om minimivillkor för erhållande av egnahemslån på landsbygden. Förslaget synes vara motiverat av att enligt byråns uppfattning begreppet stadssamhälle i praktiken kommer att tolkas relativt snävt. Enligt vad jag under hand inhämtat av byggnadslånebyrån torde för normala fall kostnaden för anordnande av inredningsbar vind kunna beträffande ett egethem om 2 rum och kök angivas till i runt tal 500 kronor Det har vidare uppgivits, att minimikravet beträffande bottenytan torde kunna sättas något lägre om inredningsbar vind anordnas, varigenom nämnda kostnadsökning i stort sett skulle neutraliseras. Med hänsyn till det sist anförda anser jag mig kunna godtaga byggnadslånebyråns förevarande förslag, dock att, åtminstone under en övergångstid, undantag från kravet på inredningsbar vind bör medgivas, då ur låntagarens synpunkt bärande skäl härför kunna anföras. I anslutning till behandlingen av frågan om nya grunder för bostadsförbättringsverksamheten, framlägges förslag till utvidgning efter behovsprövning av kapitalsubventionen till ombyggnad av egnahem och tvåfamiljshus. Byggnadslånebyrån föreslår, att till radhusanläggningar med gemensam panncentral skola kunna beviljas egnahemslån, därest varje lägenhet förvaltas av resp. bostadshavare. Byrån finner sig däremot icke 1. n. kunna förorda, att egnahemslån beviljas till radhusanläggningar, där lägenheterna uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt. Byrån anser nämligen att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits rörande driftkostnaderna för lad- hus som uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt. Det må framhållas, alt byggnadslånebyråns förslag icke berör frågan, huruvida statligt stöd över huvud taget bör lämnas till radhusanläggningar av olika slag. Redan nu föreligger nämligen möjlighet att erhålla statliga

40 40 Kungl. Maj:ts proposition nr 2,11. lån och bidrag till i princip vilka radhusanläggningar som helst; hinder lär sålunda icke möta att till dylika anläggningar bevilja tertiärlån och kapitalsubvention i form av tilläggslån enligt 1946 års tertiärlånekungörelse, vilken avser lån till flerfamiljshus. Byråns förslag sammanhänger i stället med att den kapitalsubvention som enligt sistnämnda kungörelse må beviljas beträffande flertalet kommuner icke obetydligt understiger den subvention som är avsedd att lämnas till enfamiljshus fr. o. in. den 1 juli Särskilt i fråga om Stockholm, där ingen kapitalsubvention utgår till flerfamiljshus, samt beträffande vissa andra, i främsta rummet större städer, där tilläggslångivningen har begränsad omfattning, skulle ett godtagande av byggnadslånebyråns förslag innebära en kraftig förstärkning av statens stöd till här ifrågavarande radhusanläggningar. Det synes tveksamt huruvida en dylik utvidgning av stödet är motiverad. Man torde sålunda böra räkna med att produktionskostnaderna per lägenhet för ifrågakommande radhusanläggningar komma att bli lägre än kostnaderna för ordinära enfamiljshus. Härav följer att, därest byråns förslag godtages, i förra fallet en relativt större del av produktionskostnaderna skulle subventioneras än i senare fallet, vilket kan synas omotiverat, då de årliga kapitalkostnaderna i fråga om radhusanlaggningar redan vid en relativt lika stor kapitalsubvention skulle bli lägre än beträffande egnahem av normal storlek. Det bör emellertid beaktas, att de berörda skillnaderna i kostnadshänseende icke kunna förväntas bli särskilt stora. Egnahemslån bör nämligen icke beviljas till radhusanläggningar i andra fall än sådana, där varje lägenhet uppfyller de minimikrav beträffande storlek och utrustning, som uppställts i fråga om egnahem. Det synes vidare uppenbart, såsom byggnadslånebyrån antytt, att ett avvisande av ansökningar om egnahemslån till berörda radhusanläggningar skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser. Det synes sålunda föreligga risk för att under angivna förutsättning vederbörande lånesökande skulle slopa den planerade gemensamma panncentralen och i stället utrusta varje lägenhet med värmepanna. Ett dylikt förfarande vore ur allmänna synpunkter föga rationellt och skulle i nuvarande materialläge framstå såsom direkt felaktigt. Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra godtaga byggnadslånebyråns förslag..lag förordar alltså, att tills vidare egnahemslån ma beviljas till radhusanläggningar med gemensam panncentral under förutsättning att varje lägenhet förvaltas av resp. bostadshavare. Jag anser vidare, att egnahemslån bör kunna beviljas jämväl till enfamiljshus med gemensam panncentral. I anslutning härtill får jag emellertid anföra vissa allmänna synpunkter på frågan om det statliga stödet till bostadshus av olika typ. Det statliga stödet till bostadsbyggandet är icke enhetligt. Sålunda gälla särskilda bestämmelser för å ena sidan enfamiljshus och å andra sidan flerfamiljshus. Till de förra kommer fr. o. in. den t juli 1948 att utgå en kapitalsubvention med ett belopp av kronor per egethem. Lån

41 Kungl. Maj:ts proposition nr inkl. subvention komina att beviljas intiil 90 procent av produktionskostnaden. Kapitalsubventionen för flerfamiljshus varierar från ort till ort. Den är i allmänhet per lägenhet räknat mindre än subventionen till enfamiljshus. Lån beviljas på olika villkor till skilda företagarkategorier. Av intresse i detta sammanhang äro särskilt de villkor som gälla beträffande av kommun och allmännyttigt företag förvaltade företag. Lån beviljas till dylika företag intill 100 procent av produktionskostnaden. Staten svarar för vissa förluster under förvaltningstiden. Till hushåll i lägenheter tillhörande dylikt företag kan jämväl beviljas ett löpande bidrag, trekronorsbidrag. Hållpunkter för en bedömning av frågan huruvida berörda skillnader mellan det statliga stödet till flerfamiljshus å ena och stödet till enfamiljshus å den andra sidan påverkar bostadsbyggandets inriktning på olika hustyper saknas f. n. Jag förutsätter, att det bostadspolitiska centralorganet följer denna fråga med uppmärksamhet och i samband därmed undersöker, under vilka förutsättningar statligt stöd bör utgå till egnahem och radhus, vilka äro avsedda att uthyras. I vad det gäller egnahem, avsedda att uthyras, får jag ytterligare anföra följande. F. n. gälla beträffande enfamiljshus, uppförda och förvaltade av kommun eller därmed jämställd företagare, bestämmelserna i 1942 års tertiärlånekungörelse. Enligt dessa kan tertiärlån beviljas intill 95 procent av avkastningsvärdet, varjämte tilläggslån kan utgå till täckande av överkostnaden. Endast ett mindre antal egnahem ha belånats på detta sätt. Skäl synas icke föreligga att bibehålla denna lånemöjlighet. Det synes ej heller lämpligt, att för kommun eller därmed jämställd företagare öppna möjligheten att till enfamiljshus erhålla tertiärlån och tilläggslån enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Med hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare erfarenhet vinnes beträffande uppförande och förvaltning av enfamiljshus och radhus i kommunal och därmed jämställd regi synes emellertid, efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, egnahemslån böra kunna beviljas kommun eller därmed jämställd företagare, som uppför och förvaltar hus av nämnt slag. Jag förutsätter, att ifrågavarande långivning under nästa budgetår får karaktären av försöksverksamhet. Det särskilda stödet till bostäder, avsedda för lantarbetare bör bibehållas. Jag är emellertid med hänsyn till vad nyss anförts icke f. n. beredd att taga slutlig ställning till norrlandskommitténs förslag, att ifrågavarande stöd ntsträckes till att avse jämväl skogsarbetarbostäder. Mot byggnadslånebyråns förslag beträffande skärpt kontroll över hgressättningen i tväfamiljshus har jag intet att erinra. I förekommande fall bör dylik kontroll avse även flerfamiljshus. Likaså kan jag ansluta mig till vad byrån anfört beträffande dels villkor i fråga om förskott å egnahemslån, dels lån till egethem, som uppföres å mark, vilken subsidiärt ansvarar för industriföretags intecknade gäld.

42 42 Kungl. Maj:ts proposition nr Bostadsförbältringsverksamheten. I anslutning till förslag i proposition nr 235 till 1947 års riksdag angående nya grunder för lån och bidrag till enfamiljshus uttalade jag bl. a. att behov alltfort syntes föreligga av förbättringsbidrag eventuellt i kombination med lån till mindre genomgripande förbättringsarbete. Vidare framhölls att avsikten vore att efter erforderlig utredning förelägga 1948 års riksdag förslag i ämnet. Som framgått av det föregående ha tillkallade sakkunniga års bostadsförbättringsutredning den 1 mars 1948 framlagt betänkande med förslag beträffande nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten. I det följande lämnas en, med hänsyn till att betänkandet icke är utgivet av trycket, jämförelsevis utförlig redogörelse för förslaget. Föreliggande förslag. Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd. Bostadsförbättringsutredningen har ingående behandlat frågan om avgränsning av de fall av bostadsförbättring, som böra stödjas genom särskilda lån och bidrag. Utgångspunkten angives härvid ha varit dels de av 1947 års riksdag beslutade nya bestämmelserna om lån och bidrag till nybyggnad och med avseende på resultatet därmed jämförlig ombyggnad av enfamiljshus, dels nu gällande bestämmelser om lån och bidrag för befrämjande av bostadsförbättringsverksamheten. De sakkunniga ha särskilt uppmärksammat det förhållandet, att sistnämnda lån och bidrag avse icke endast mer eller mindre omfattande förbättringsarbete utan därjämte reparation, ombyggnad och uppförande av ny bostad ävensom ersättning för förut befintlig sådan. Vad först angår gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll synes det utredningen icke föreligga någon svårighet att i princip draga en klar gräns mellan löpande underhåll och förbättring av en bostad. Med förbättring skulle avses en höjning av husets byggnadstekniska standard eller av bostadens standard i fråga om såväl utrymme som utrustning, medan underhållsarbete skulle avse att mer eller mindre fullständigt upphäva de brister som efter hand uppkomma genom förslitning. Om ifrågavarande gränsdragning anför utredningen vidare följande. I praktiken kan gränsen givetvis i vissa fall bli flytande dels genom att det löpande underhållet kan vara så länge eftersatt, att avhjälpandet av de uppkomna bristerna får karaktär av en verklig standardhöjning, dels genom att utförandet av underhållsarbeten kombineras med en samtidig standardhöjning. Detta synes emellertid knappast utgöra ett avgörande skäl mot den ifrågasatta gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll. 1 Angående de sakkunniga se not å s. 3.

43 Kungl. Maj:ts proposition nr I den mån det beträffande vissa planerade åtgärder gäller att avgöra, huruvida dessa äro att hänföra till antingen det ena eller det andra slaget av arbete, torde gränsdragningsproblem få avgöras från fall till fall. Det måste emellertid förutsättas, att förbättringsåtgärder och underhållsarbeten ofta planeras att utföras samtidigt. Därest förbättringsstödet, såsom utredningen förordar, begränsas till att avse endast egentliga förbättringsåtgärder, gäller det i dylika fall att fördela totalkostnaderna mellan förbättringsåtgärderna och underhållsarbetena. Härvid bör enligt utredningens mening den grundsatsen tillämpas, att arbeten av typen underhåll som bli en tekniskt ofrånkomlig följd av att vissa förbättringsåtgärder genomföras t. ex. målning efter värmeisolering av väggar - hänföras till förbättringsarbete. Erforderlig klarhet beträffande den av utredningen ifrågasatta avgränsningen av förbättringsarbete från rent underhåll bör kunna erhållas vid den besiktning på arbetsplatsen, som vid behov torde komma att företagas genom det bostadspolitiska lokalorganets försorg, innan detta med eget yttrande förmedlar en ansökan om förbättringsstöd. Utredningen upptager i detta sammanhang även frågan huruvida det fortsatta förbättringsstödet bör kunna utgå till på angivet sätt definierat underhållsarbete. Enligt utredningens mening böra kostnaderna för underhållsarbeten i princip finansieras med hjälp av löpande inkomst emedan de utgöra en del av den årliga bostadskostnaden. Reparationsarbeten spelade visserligen en framträdande roll under bostadsförbättringsverksamhetens första skede, men detta förhållande borde ses i belysning av den betydelse som då tillmättes bostadsförbättringsbidragets sysselsättningspolitiska motivering. Därjämte borde beaktas, att inkomstläget på landsbygden sedan början av 1930-talet förbättrats i sådan grad, att samma behov ej längre torde föreligga av statligt stöd till reparationsarbeten. Slutligen framhåller utredningen, att det i den nuvarande bostadsförbättringsverksamheten i viss utsträckning förekommer, att förbättringsbidrag ej beviljas till rena underhållsarbeten. Såsom framgår av det nyss anförda förordar utredningen, att från det fortsatta bostadsförbättringsstödet uteslutes rent underhåll. Vid upptagande av frågan om avgränsning av förbättringsarbete från det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd skall utgå enligt de nya egnah e in slånebestä in melserna, har utredningen, efter att inledningsvis ha återgivit vissa uttalanden i utredningsdirektiven och i proposition nr 235/1947 rörande huvudprinciperna för indelning av bostadsförbättringsföretag i ombyggnads- resp. förbättringsarbeten, först sökt precisera de villkor som enligt dessa uttalanden förutsättas vara uppfyllda för att lån och bidrag till ombyggnad enligt de nya egnahemslånebestämmelserna skola kunna utgå. Dessa villkor skulle enligt vad utredningen funnit vara följande. Ombyggnadsföretaget skall 1) avse ett hus, som kan beräknas komma alt användas för bostadsändamål på längre sikt;

44 44 Kungl. Mnj:ts proposition nr ) omfatta så»genomgripande» förbättringar, innebära en så»grundlig» ombyggnad, att företaget icke skulle framstå som»ekonomiskt försvarligt» därest icke samtidigt det första villkoret är uppfyllt; 3) medföra en sådan höjning av den föreliggande bostadsstandarden, att det ombyggda huset i fråga om denna standard blir likvärdigt med ett nybyggt hus. Föi att ytterligare klarlägga sin tolkning av innebörden av villkoren för att statligt stöd till ombyggnad enligt de nya egnahemslånebestämmelserna skall kunna utgå anför utredningen bl. a. följande. Dylikt stöd till ombyggnad skulle icke kunna erhållas till varje förbättringsåtgärd, varigenom ett hus som beräknas komma att användas för bostadsändamål på längre sikt bleve i fråga om bostadsstandarden likvärdigt med ett nybyggt hus. Detta kan också uttryckas så, att stöd till ombyggnad icke skulle kunna utgå, om endast det första och tredje av de ovan angivna tre villkoren äro uppfyllda; det måste därjämte vara fråga om ombyggnad i ordets egentliga betydelse. Enligt utredningens mening skulle det också kunna leda till orimliga konsekvenser, om lån och bidrag enligt de for ombyggnad i ovan angiven mening beslutade grunderna d. v. s. utan behovsprövning såvitt angår den kapitalsubvention med 20 procent av kostnaden som jämte egnahemslån skall utgå i sådana fall, där bostadslägenhetens yta icke är större än ca 120 kvadratmeter skulle kunna beviljas 1.a!,a de f iu där vad som erfordras för att en bostad skall erhålla en fullvärdig, med nybyggnad jämförlig standard inskränker sig till en eller annan komplettering av utrustningen. Det synes ofrånkomligt, att de statliga stödåtgärderna för befrämjande av den höjning av bostadsstandarden som ingår i den bostadspolitiska målsättningen på något sätt begränsas. Såvitt angår stöd till ombyggnad av egnahem, synes detta ske på ett lämpligt sätt genom de tre kombinerade villkor som angivits i det föregående. Utredningen redovisar vidare utförligt vissa särskilda synpunkter på frågan, huruvida ombyggnads- eller förbättringsstöd bör kunna utgå. Sålunda anser utredningen, att förbättringsstöd bör kunna ifrågakonuna till förbättring icke endast av bostad, vars användningstid beräknas komma att bli relativt begränsad, utan även av bostad som kan beräknas komma att användas på längre sikt. Det kan nämligen, anser utredningen, i vissa fall förhålla sig så, att en bostad som framstår som bristfällig är behövlig på längre sikt och egentligen borde göras till föremål för grundlig ombyggnad men kostnaden för denna blir för hög för bostadsinnehavaren, även om han komme i åtnjutande av statligt stöd för ändamålet. I ett dylikt fall bör alltså enligt utredningens mening stöd kunna utgå till mera begränsade förbättringsarbeten, och dessa borde kunna avse såväl själva byggnaden som bostadens utrustning. I frågan, huruvida såsom regel lämpligen kunde angivas, att ett ombyggnadsföretag bör avse en»varaktig», förbättringsarbetet däremot endast eu»tillfällig» förbättring av bostaden, anför utredningen, att enligt dess mening förbättringsstöd alltjämt bör kunna utgå till anordnande av7 ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt; lån och bidrag

45 Kungl. RIaj:ts proposition nr till förbättringsarbete böra, anser utredningen, över huvud taget kunna ifrågakomma för sådana»varaktiga» förbättringar av en bostadsutrustning, varigenom denna blir ur bostadsstandardsynpunkt jämförlig med nybyggnad. Förbättringsstöd bör alltså enligt utredningens mening kunna avse såväl bostäder, vilka beräknas komma att användas endast under en relativt begränsad tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på längre sikt. I förra fallet skulle förbättringsåtgärderna icke avse att åstadkomma en med nybyggnad jämförlig bostadsstandard, vilket däremot i senare fallet skulle kunna vara syftet, nämligen i sådana fall där åtgärderna med hänsyn till bostadens förutvarande beskaffenhet kunde inskränkas till en eller annan komplettering av dess utrustning. Utredningen anser sålunda, att bostaden icke nödvändigtvis behöver i sitt nuvarande skick framstå såsom i hög grad otillfredsställande för att förbättringsstöd skall kunna utgå. Såsom sammanfattning av de sålunda framlagda förslagen till avgränsning av förbättringsarbeten, vilka böra ifrågakomma för statligt förbättringsstöd, anför utredningen följande. Utredningen har försökt att avgränsa förbättringsarbeten, till vilka förbättringsbidrag efter behovsprövning och i eller utan kombination med lån skall kunna beviljas, från å ena sidan rena underhållsarbeten och å andra sidan sådan ombyggnad, vartill lån och bidrag skola kunna utgå enligt de av riksdagen redan beslutade egnahemslånebestämmelserna. Utredningens förslag härutinnan innebär, att bostadsförbättringsstöd skall kunna lämnas dels till bostäder, vilka på grund av sin relativt begränsade användningstid icke skola kunna ifrågakomma för lån och bidrag till nyeller ombyggnad, dels till bostäder, vilka beräknas komma att användas i framtiden och antingen borde ersättas genom nybyggnad eller göras till föremål för grundlig ombyggnad, ehuru kostnaden härför överstiger bostadsinnehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslån och därtill knuten kapitalsubvention, eller äro relativt tillfredsställande men skulle kunna erhålla en med ett nybyggt hus jämförlig bostadsstandard genom vissa förbättringar i utrustningen. Efter att sålunda ha föreslagit vissa regler för bedömande av huruvida en bostad med hänsyn till den sannolika användningstidens begränsning eller oberoende därav men under vissa andra förutsättningar bör göras till föremål för förbättring med hjälp av statligt stöd, övergår utredningen till att behandla frågan om vilka åtgärder som kunna resp. böra vidtagas, för att förbättringsstödet skall kunna utgå. Härvid anföres först följande beträffande företagets art och omfattning samt kostnaderna för dess genomförande. Någon allmängiltig bestämmelse beträffande förbättringsarbetets art och maximala omfattning torde icke kunna fastställas. I detta hänseende måste en prövning ske av varje enskilt fall. Härvid bör huvudsynpunkten vara, att kostnaderna icke bli orimliga med hänsyn till den mer eller mindre begränsade tid, under vilken bostaden beräknas komma att användas. Så

46 46 Kungi. Maj. ts proposition nr 231. lunda bör det exempelvis under inga omständigheter förekomma, att de taktiska årliga kapitalkostnaderna för en»förbättrad» bostad överstiga de böra snarare avsevärt understiga motsvarande kostnader för ett nybyggt egethem, även om de årliga bostadskostnaderna för den förbättrade bostadens innehavare kunna anpassas till dennes betalningsförmåga, vilket ju är en fråga dels om möjligheten att på olika sätt kombinera lån och bidrag, dels om behovsprövning. Utredningen säger sig vidare icke finna skäl föreslå någon ändring av den nu gällande bestämmelsen, att bostad som varit föremål för förbättring skall uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnda krav borde emellertid icke tillämpas alltför rigoröst. Därest för uppfyllande av hälsovårdsstadgans krav i något visst hänseende skulle erfordras genomförande av en förbättringsåtgärd till kostnader, som med hänsyn till bostadens beräknade användningstid framstå som orimliga, böra, enligt utredningens mening, ifrågavarande krav modifieras eller helt uppgivas. Då det gäller själva byggnaden bör, anser utredningen, i princip varje möjlig förbättring av denna kunna ifrågakomma. Härom uttalas vidare följande. Avgörande synes böra vara, om en viss förbättring av byggnaden framstår som nödvändig med hänsyn till dennas användning som bostad under en mer eller mindre begränsad tid. Endast som exempel må nämnas, att ett nytt och bättre tak kan behöva läggas eller att väggar kunna behöva göras mera värmeisolerande. Även dörrar och fönster eller golv kunna vara så bristfälliga, att de behöva ersättas på ett sätt som innebär en höjning av byggnadens standard. Enligt utredningens mening bör en höjning av utrymmesstandarden icke ifrågakomma annat än i den mån den kan uppnås genom inredning av redan befintliga utrymmen men däremot ej genom tillbyggnad. Beträffande utrustningsstandarden framhåller utredningen, att något generellt uteslutande av vissa förbättringar icke bör ifrågasättas. Om vissa vanligen förekommande kompletteringar av utrustningen anföres följande. Anordnande av ledningar för vatten och avlopp ävensom förbättring av vattentäkt böra sålunda med hänsyn till deras elementära betydelse för en god bostad kunna ifrågakomma, om de framstå som förenliga med den grundläggande kostnadssynpunkten. Detsamma bör gälla elektrisk installation ävensom tillgodoseende av behovet av en tillfredsställande köksutrustning samt biutrymmen, i den mån dessa kunna vinnas utan tillbyggnad. Större tveksamhet, när det gäller bostäder med begränsad användningstid, synes böra råda beträffande installation av centralvärme och badmöjlighet. Dylika anordningar äro ju ej obligatoriska villkor för lån till nybyggnad eller grundlig ombyggnad. Undantagsvis synas dock även dessa åtgärder kunna ifrågakomma. Slutligen bör enligt utredningens mening den förbättrade bostadens beräknade användningstid i regel icke understiga fem år.

47 Kungl. Maj.ts proposition nr Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete. Med hänsyn till att huvudsyftet med det av 1947 års riksdag antagna förslaget beträffande det statliga stödet till egnahemsproduktionen var att skapa ett förenklat och förenhetligat låne- och bidragssystem har utredningen vid övervägande av frågan om ändrade grunder för det statliga bostadsförbättringsstödet funnit angeläget att såvitt möjligt anpassa dessa till de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad av egnahem. Det statliga stödet till förmån för bostadsförsörjningen skulle därigenom, bortsett från olika slag av bostadsrabatter och med undantag tills vidare för lån och bidrag till lantarbetarbostäder, komma att begränsas till två huvudformer, nämligen lån och bidrag dels till flerfamiljshus, dels till en- och tvåfamilj shus. Utredningen framhåller, att det föreslagna förbättringsstödet i vissa avseenden innebär avvikelse från stödet till ny- eller ombyggnad. Härom samt om skälen för att bestämmelserna avseende lån och bidrag till förbättringsarbete likväl utformats så, att de nära motsvara reglerna för ny- och ombyggnadsstödet anför utredningen i huvudsak följande. Det må redan från början framhållas, att stödet till såväl ny- som ombyggnad är förbundet med krav på samma eller i varje fall en fullt jämförlig utrymmes- och utrustningsstandard. Ur denna synpunkt måste stödet till förbättringsarbete i viss utsträckning innebära eu avvikelse. En annan avvikelse gäller innebörden av förbättringsbidraget resp. den med lån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Förbättringsbidraget torde alltfort böra utgå efter behovsprövning och alltså avse att direkt tillgodose ett konstaterat hjälpbehov hos hushåll med begränsade ekonomiska resurser. Bidraget till ny- eller ombyggnad av egnahem skall däremot utgå utan behovsprövning och avser att delvis kompensera den stegring av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år Indirekt kan dock även detta bidrag sägas innebära hänsynstagande till hushållets behov såtillvida som bidraget dels begränsas till dem som icke anser sig behöva eller ha råd till högre utrymmesstandard än en lägenhetsyta av omkring 120 m2, dels vid nybyggnad är till beloppet fixerat, varigenom subventionen i förhållande till kostnaderna för företaget blir relativt större, i den mån egnahemsbyggaren nödgas begränsa sig till en lägre utrymmesstandard än den maximalt godtagbara. Med hänsyn till det sätt, på vilket stödet till förbättringsarbete i fråga om syftet med detsamma avviker från stödet till ny- eller ombyggnad, synes kunna ifrågasättas, huruvida icke förbättringsverksamheten borde klart avgränsas från den nya egnahemslåneverksamheten genom utformandet av särskilda låne- och bidragsbestäminelser för den förra. När utredningen ändock, såsom kommer att framgå av det följande, sökt utforma sitt törslag till ändrade grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete såsom en tillämpning med vissa modifikationer av bestämmelserna om lån och bidrag till ombyggnad, vilka i sin tur kunna sägas innebära vissa modifikationer av vad som gäller i fråga om motsvarande stöd till nybyggnad, är skälet därtill, att utredningen funnit sig beträffande stöd till förbättringsarbete kunna förorda dels samma lånevillkor, dels samma form för bidraget, som skola gälla för egnahemslånet resp. därmed förbundet bidrag.

48 48 Kungl. Mnj:ts proposition nr 231. \ad angår frågan om det lån som i kombination med förbättringsbidrag bör kunna utgå till förbättringsarbete, bär utredningen först övervägt, huruvida anledning finnes att föreslå en annan övre belåningsgräns än den för det nya egnahemslånet fastställda, d. v. s. 90 procent av produktionskostnaden. En övre belåningsgräns vid 90 procent skulle, framhåller utredningen, innebära en höjning i förhållande till vad so in nu gäller om nybyggnadslån och förbättringslån, vilka icke må överstiga 80 procent av kostnaderna för företaget. Vidare anför utredningen i denna fråga följande. Den övre belåningsgränsen för egnahemslånet har framför allt motiverats med hänvisning till att egnahemsbyggaren i regel icke torde kunna prestera en större egen insats än 10 procent av belåningsvärdet. Härvid avses lån till nybyggnad. Någon inskränkning i möjligheten att erhålla lån upp til! 90 procent av kostnaden för ett ombyggnadsföretag har emellertid icke föreskrivits. Ombyggnadsföretagen torde också i regel komma att betinga avsevärt högre kostnad än förbättringsarbetena och i kostnadshänseende icke sällan bli jämförbara med nybyggnadsföretag. Då kostnaden för förbättringsarbete i regel torde bli mindre än för ombyggnadsföretag, borde en relativt högre egen insats, d. v. s. en lägre övre belåningsgräns än 90 procent av kostnaden kunna övervägas. Förutsättes emellertid, att den egna insatsen väsentligen bör kunna fullgöras genom eget arbete av låntagare, må framhållas att det icke synes självklart, att denna insats vid alla ifrågakommande förbättringsarbeten kommer att kunna uppgå til! 20 procent av kostnaden därför utan i vissa fall kanske stannar under 10 procent. Bortsett härifrån torde storleken av de lån, som förutsättas kunna kombineras med förbättringsbidrag, bli relativt begränsad. Dessa lån skulle enligt utredningens mening utgå i kombination icke endast med bidrag till maximibelopp, när dylikt bidrag framstår som otillräckligt, utan i princip med vilket lägre bidragsbelopp som helst, när detta efter behovsprövning och med beaktande av kostnaden för förbättringsarbetet befinnes motiverat Slutligen må framhållas att bidraget, såsom i det följande kommer att föreslås, bör ha formen av räntefritt stående lån. Därigenom kommer den övre gränsen för det lån som skall förräntas och amorteras alltid att mer eller mindre underskrida 90 procent av kostnaden, vilket bör giva låntagaren större möjligheter att erbjuda staten en tillfredsställande säkerhet för sistnämnda lån. På anförda grunder har utredningen ansett, att några avgörande invändningar icke kunna göras mot att den övre belåningsgränsen för lån till förbättringsarbete fastställes till 90 procent av kostnaden för detta arbete. Beträffande den nedre belåningsgränsen erinrar utredningen först om att frågan om den nedre gränsen för det nya egnahemslånet till ny- eller ombyggnad ännu icke avgjorts utan förslag liärutinnan torde komma att underställas innevarande års riksdag. Utredningen föreslår emellertid för sin del beträffande lån till förbättringsarbete, att detta inkl. förbätti ingsbidi aget bör kunna täcka hela kostnaden för arbetet så när som på den egna insatsen, d. v. s. 90 procent av kostnaden. Detta anser utredningen motiverat med hänsyn till dels att man för flertalet fall måste räkna med

49 Kungl. Maj.ts proposition nr svårigheter för låntagaren att i öppna marknaden upptaga kredit för ändamålet, dels att det skulle vara allt annat än ändamålsenligt att uppdela de relativt små lånebelopp, varom här kan bli fråga, på flera långivare, dels slutligen att den föreslagna omfattningen av lånet vore en förutsättning för att kombinationen av bidrag och lån icke skulle behöva begränsas till de fall, där bidrag befinnes böra utgå till endast en mindre del av kostnaden. Utredningen föreslår, att lån till förbättringsarbete, till skillnad från vad som gäller om egnahemslån till ny- eller ombyggnad, i sin helhet skall vara amorteringslån. Härför talar enligt utredningens mening både det förhållandet att lånebeloppen torde bli relativt små och den omständigheten att hela lånet måste, då fråga är om förbättring av bostäder med begränsad användningstid, amorteras på relativt kort tid. Amorteringstiden bör enligt utredningens mening liksom i fråga om lån till ombyggnad anpassas till varje särskilt fall men ej överstiga 25 år. I denna fråga anför utredningen vidare följande. Att utredningen icke föreslår en ytterligare begränsning av den maximala amorteringstiden för lån till förbättringsarbete, beror på att dylikt arbete enligt utredningens förslag bör kunna avse även bostadshus, som med avseende på byggnadens kvalitet och bostadens standard är fullt jämförligt med nybyggt eller grundligt ombyggt hus. Amorteringstiden bör emellertid endast undantagsvis kunna uppgå till 25 år. I övrigt bör den begränsas med vederbörlig hänsyn tagen till det förbättrade bostadshusets beräknade användningstid för bostadsändamål. Inom den så bestämda ramen bör amorteringstiden kunna göras längre eller kortare beroende på låntagarens förmåga att bära den av lånets förräntning och amortering betingade ökningen av hans årliga bostadskostnader. För lån till förbättringsarbete förutsätter utredningen samma räntesats som för egnahemslån till ny- eller ombyggnad eller tre procent. Vad därefter angår frågan om säkerhet för förbättringslån uttalar utredningen först, att sådan bör lämnas enligt samma grunder som för egnahemslånet. Utredningen anser emellertid, att utvidgning av möjligheterna till befrielse från ställande av inteckningssäkerhet i vissa fall då förbättringslån utgår bör övervägas. I förevarande fråga har utredningen anfört följande. Enligt beslut av 1947 års riksdag skall egnahemslån under vissa förutsättningar kunna beviljas, även om låntagaren icke kan lämna säkerhet för lånet i form av inteckning i fastigheten, emedan han saknar äganderätt till denna. Villkoren för dylik befrielse från kravet på inteckningssäkerhet äro emellertid helt grundade på den förutsättningen, att låntagaren för sin familj kan beräknas komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag, vilket hland annat förutsätter dels att han har minst två barn under 16 år, dels att bostaden motsvarar kraven på en fullvärdig bostadsstandard. Den sista förutsättningen skulle emellertid icke komma att gälla beträffande alla bostäder som förbättrats med hjälp av förbättringsstödet, och den förstnämnda förutsättningen för familjebostadsbidrag kan ju icke antagas alltid komma att föreligga i de fall, diir lån till förbättring skulle behöva utgå 4 Uiliang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 sand. Nr 231.

50 50 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. jämte bidrag. Utredningen anser, att möjlighet borde finnas att i dylika fall bevilja lån utan krav på inteckningssäkerhet men har på grund av den begränsade tid soin stått till buds för utredningsuppdragets fullgörande icke medhunnit att så ingående överväga denna fråga, att ett förslag till villkor för befrielse från sagda krav på inteckningssäkerhet kunnat utformas. Utredningen föreslår, att förevarande fråga göres till föremål för ytterligare övervägande. Utredningen har vidare upptagit till övervägande frågan, huruvida förbättringsstöd under vissa förutsättningar borde kunna utgå i form av enbart lån, utan kombination med bidrag och därmed utan behovsprövning. Då fråga är om bostadshus, som bör grundligt ombyggas eller rivas och ersättas med ett nytt, men kostnaden för nybyggnad eller grundlig ombyggnad prövas överstiga bostadsinnehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av det nya egnahemslånet jämte kapitalsubvention, bör enligt utredningens förslag förbättringsstöd kunna utgå till hushåll med på visst sätt begränsade inkomster. Beträffande hushåll med större inkomster saknas enligt utredningens mening tiliräckliga skäl att från statens sida erbjuda annat stöd än det nya egnahemslånet jämte kapitalsubvention till ny- eller ombyggnad. Annorlunda ställer sig saken, anser utredningen, i det fall, då ny- eller ombyggnad icke bör ifrågakomma på grund av den nuvarande bostadens på längre sikt felaktiga lokalisering. Härom anföres följande. Med hänsyn till de svårigheter som torde föreligga även för hushåll, vilkas inkomster icke äro så begränsade att förbättringsbidrag bör kunna utgå, att i öppna marknaden upptaga kredit för finansiering av förbättringsarbete, vilket är det enda slag av åtgärder som här framstår som motiverat, vill utredningen ifrågasätta, om icke under angivna förutsättningar till dylikt arbete bör kunna utgå enbart lån, förslagsvis till 75 procent av kostnaden för förbättringsarbetet. Utredningen vill här erinra, att enligt de nya egnahemslånebestämmelserna lån till ny- eller ombyggnad skall kunna beviljas till 75 procent av produktionskostnaden i sådana fall, där kapitalsubvention icke utgår. Så tillvida föreligger likhet mellan denna bestämmelse och utredningens här ifrågavarande förslag. Skillnaden är den, att frånvaron av kapitalsubvention i förra fallet beror på att lägenhetsytan överskrider visst mått, i senare fallet på att låntagarens inkomster överstiga visst belopp. Utredningen föreslår sålunda, att under vissa förutsättningar enbart lån, utan behovsprövning och intill 75 procent av kostnaden, skall kunna utgå till förbättringsarbete. Vad angår bidrag till förbättringsarbete har utredningen kommit till den uppfattningen, att förbättringsbidraget helt bör givas karaktären av ett på behovsprövning grundat bidrag till hushåll med begränsade ekonomiska resurser, dock i samma form som den med egnahemslånet till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Detta

51 Kungl. Maj.ts proposition nr utesluter, enligt utredningens mening, icke att viss hänsyn till byggnadskostnadernas stegring bör kunna tagas vid fastställandet av förbättringsbidragets maximibelopp; sådan hänsyn syntes ha tagits vid den senaste, av 1943 års riksdag beslutade höjningen av maximibeloppet. Beträffande mnximering av förbättringsbidraget har utredningen icke funnit anledning föreslå någon ändring av vare sig nu gällande huvudregel att bidraget kan uppgå till högst 80 procent av kostnaden för förbättringsarbetet eller bestämmelsen om undantag från nämnda regel»därest ömmande omständigheter föreligga samt återstående del av kostnaderna, i den mån densamma icke täckes genom sökandens eget arbete eller annorledes, gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll». Vidkommande därefter de maximibelopp, med vilka förbättringsbidrag böra kunna utgå, säger sig utredningen först ha övervägt frågan om bibehållandet av särskild maximering av det bidragsbelopp, som må kunna utgå till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt och därvid funnit det lämpligt att en dylik maximiregel fortfarande tillämpas. Utredningen har föreslagit, att maximibeloppen med hänsyn till den ytterligare stegring av byggnadskostnaderna som ägt rum sedan år 1943, då dessa senast höjdes, skola höjas från till kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt samt från till kronor för bidrag till andra förbättringsåtgärder, d. v. s. sammanlagt från till kronor. Utredningen framhåller, att förslaget framställes med tveksamhet och anger följande anledningar härtill. För det första skola enligt nu gällande grunder lån och bidrag till bostadsförbättring avse icke blott förbättringsarbeten i den begränsade betydelse, vari utredningen använder detta uttryck, utan jämväl grundlig ombyggnad och nybyggnad. Detta torde ha inneburit att bidrag till maximibelopp liksom över huvud taget relativt större bidrag i regel begränsats till tillgodoseendet av sistnämnda ändamål. Då dessa i fortsättningen komma att kunna tillgodoses i enlighet med de nya egnahemslånebestämmelserna, innebär redan bibehållandet av oförändrade maximibelopp en höjning av de möjliga bidragen till egentliga förbättringsarbeten. För det andra synes utredningens framförda förslag, alt stöd till förbättringsarbete skall kunna utgå bl. a. i sådana fall, där nybyggnad eller grundlig ombyggnad i och för sig vore motiverad men efter behovsprövning befinnes ställa för stora krav på bostadsinnehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av stödet till ny- eller ombyggnad, kunna medföra en konkurrens mellan å ena sidan mindre genomgripande förbättringsarbeten och å andra sidan nybyggnad eller grundlig ombyggnad till förmån för förstnämnda åtgärder. De fall som här avses, gälla hushåll vilkas inkomster äro så begränsade, att de i princip skulle vara berättigade till förbättringsstöd. Till bestridande av de högre kostnaderna för ombyggnad skulle enligt de nya egnahemslånebestämmelserna kunna erhållas bidrag med 20 procent av kostnaderna, medan till mindre kostsamma förbättringsarbeten enligt utredningens förslag efter behovsprövning skulle kunna erhållas bidrag med avsevärt högre

52 52 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. procent. Den nämnda konkurrensen skulle givetvis ytterligare accentueras vid en höjning av maximibeloppen för förbättringsbidrag. Men en dylik konkurrens strider mot den i det bostadspolitiska programmet hävdade önskvärdheten av att nybyggnad och grundlig ombyggnad främjas på bekostnad av mindre genomgripande förbättringsåtgärder. När utredningen trots anförda betänkligheter ansett sig på grund av byggnadskostnadernas stegring böra, ehuru med tveksamhet, föreslå en viss höjning av maximibeloppen, säges detta bero på att förbättringsbidrag skulle kunna beviljas även i sådana fall, där alternativen nybyggnad eller grundlig ombyggnad icke föreligga. Utredningen förutsätter härvid, att möjligheten att bevilja något högre bidrag än för närvarande icke skall komma att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende av om detta efter behovsprövning befunnes vara nödvändigt eller ej. Beträffande förbättringsstöd avseende tvåfamiljshns föreslår utredningen, att förbättringsbidrag må kunna utgå med högst kronor, fördelade på maximibelopp för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt resp. övriga förbättringsåtgärder i samma proportion som föreslagits för bidrag till enfamiljshus; ifrågavarande maximibelopp skulle alltså enligt utredningens förslag utgöra resp kronor. Vidare förutsätter utredningen, att hyreslägenheten i tvåfamilj shus, till vilket förbättringsbidrag i eller utan kombination med lån beviljats, underkastas hyreskontroll i enlighet med vad som gäller som villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av dylikt hus. Förbättringsbidraget bör enligt utredningens mening, i likhet med den med egnahemslån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen, givas formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget beviljas lån till förbättringsarbetet, en räntefri stående del av detta lån. Även för bidraget bör alltså, framhåller utredningen, lämnas säkerhet i form av inteckning i fastigheten såvitt icke särskilda omständigheter motivera eftergivande av detta krav. Utredningen föreslår vidare, att beviljat förbättringsbidrag skall avskrivas efter 10 år. Skulle det förbättrade huset dessförinnan upphöra att användas för bostadsändamål, borde det bidragsbeviljande organet kunna i samband därmed fatta beslut om bidragets avskrivning. Undantag från den föreslagna regeln för avskrivning borde dock göras för bidrag å högst 500 kronor; sådana bidrag borde omedelbart avskrivas. Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om att det hittillsvarande förbättringsbidraget omedelbart avskrivits samt framhåller, att missbruk av bidraget förekommit i samband med försäljning av bostadsfastigheter, som förbättrats med hjälp av förbättringsbidrag. Bidragstagarna hade nämligen genom försäljningen helt eller delvis frigjort bidraget till användning för annat ändamål och köparna hade förvärvat förbättrade bostadsfastigheter utan att behöva betala motsvarigheten till statliga förbätt

53 Kurigl. Maj.ts proposition nr ringsbidrag. Den av utredningen föreslagna formen för förbättringsbidraget avsåge att förebygga dylikt missbruk. Utredningen föreslår slutligen, att villkoren för såväl lån som bidrag till förbättringsarbete skola vara desamma som för egnahemslån jämte kapitalsubvention till ny- eller ombyggnad beträffande 1) det låne- och bidragsbeviljande organets tekniska och ekonomiska kontroll samt tillsyn över att meddelade föreskrifter rörande utförandet av förbättringsarbete iakttagas, 2) kontroll av köpeskillingen vid överlåtelse av den förbättrade bostadsfastigheten på ny ägare samt 3) uppsägning av lån och bidrag eller endast bidrag till återbetalning, därest den överenskomna köpeskillingen befinnes oskälig eller, även om så icke är fallet, den nye ägaren icke bedömes ha behov av det tidigare beviljade förbättringsbidraget. Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att innebörden av de föreslagna grunderna för statligt stöd till bostadsförbättringsarbete kan uttryckas så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet bidrag med angivna modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål, nämligen icke endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus utan även för förbättringsarbete å sådana hus. Behovsprövning. Vid behandling av frågan om behovsprövning framhåller utredningen inledningsvis, att det bidrag som enligt dess förslag i eller utan kombination med lån skall kunna utgå under vissa förutsättningar uppenbarligen balett helt annat syfte än den med egnahemslånet till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. När det gällde förbättringsstödet vore icke fråga om att i viss utsträckning kompensera byggnadskostnadernas stegring även om bidraget i och för sig måste avvägas med hänsyn till de aktuella byggnadskostnaderna utan att direkt tillgodose ett av begränsade ekonomiska resurser betingat hjälpbehov. Den prövning av behovet som därvid syntes ofrånkomlig innebure emellertid ett allt annat än lättlöst praktiskt problem. Av vissa från egnahemsnämnderna införskaffade i en bilaga till betänkandet redovisade uppgifter rörande av nämnderna tillämpad praxis framginge, att dessa vid behovsprövningen väsentligen beaktat å ena sidan sökandens inkomst- och förmögenhetsförhållanden samt försörjningsbördan och å andra sidan de beräknade kostnaderna för förbättringsarbetet. Därjämte hade hänsyn tagits till sådana omständigheter som sjukdom, invaliditet in. m. Enligt utredningens mening borde för det första en lämplig avgränsning göras av de hushållsgrupper som över huvud taget borde kunna komma i fråga för erhållande av förbättringsbidrag. För det andra borde såvitt möjligt garantier skapas för en enhetlig närmare prövning av hur stort bidrag som i varje enskilt fall borde beviljas inom det i angiven mening avgränsade området för förbättrings-

54 54 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. verksamheten. Bl. a. borde icke såsom hittills varit fallet principerna för prövningen av bidragets storlek variera med medelstilldelningen; växlingar i medelstilldelningen borde visserligen kunna påverka förbättringsverksamhetens omfattning men däremot ej utgöra en faktor vid bestämmande av bidragets storlek. Utredningen föreslår, att den grundläggande förutsättningen för behovsprövningen i varje enskilt fall fastställes genom ett inkomststreck. Detta streck föreslås satt vid en taxerad årsinkomst av kronor, varvid i förekommande fall hänsyn borde tagas till mannens och hustruns sammanlagda taxerade inkomst men därjämte till hemmavarande barns och övriga familjemedlemmars taxerade inkomst med ett belopp motsvarande hyresvärdet på orten för det bostadsutrymme dessa toge i anspråk. Beträffande de omständigheter som beaktats av utredningen vid framläggande av förslag till inkomststreck har anförts följande. Vid övervägande av vilket belopp som lämpligen borde föreslås utgöra inkomststreck i angiven mening, har utredningen tagit hänsyn till senast tillgängliga uppgifter om taxeringsutfallet resp. om inkomstutvecklingen på landsbygden under de senaste åren. Det bör vid bedömande av det föreslagna beloppet kronor beaktas, att då detta avser den taxerade inkomsten, komma inkomstuppgifterna att representera en viss eftersläpning i förhållande till de aktuella inkomsterna. Att inkomststrecket icke bör sättas för högt, synes utredningen uppenbart, då även detta skulle i ogynnsam riktning påverka konkurrensförhållandet mellan förbättringsarbeten och ny- eller ombyggnad. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att hushållen på landsbygden i nuvarande inkomstsituation i rimlig omfattning skulle kunna komma i åtnjutande av förbättringsstödet, om inkomststrecket sättes i enlighet med utredningens förslag. Ifrågavarande belopp bör givetvis bli föremål för omprövning, när den fortsatta inkomstutvecklingen därtill giver anledning. Inkomststrecket borde i första hand avse senaste tillgängliga uppgift om den taxerade inkomsten, förutsatt att denna kunde antagas vara ett uttryck för hushållets normala inkomst. Som stöd för bedömandet härav borde vederbörandes inkomster vid de två närmast föregående taxeringarna beaktas. Det föreslagna inkomststrecket bör enligt utredningens mening icke tilllämpas alltför rigoröst. Det borde sålunda, när andra omständigheter därtill föranledde, kunna förekomma, såväl att bidrag förvägrades, även om hushållets inkomst icke uppginge till mer än kronor, som att bidrag beviljades, ehuru inkomsten överstege nämnda belopp. Länsbostadsnämndernas närmare prövning av hur stort förbättringsbidrag som i varje enskilt fall bör beviljas skall enligt utredningens förslag ske efter anvisningar utarbetade av det bostadspolitiska centralorganet. Utredningen anför vissa synpunkter, vilka enligt dess mening förtjäna att övervägas vid utformningen av dylika anvisningar. Sålunda anser utredningen, att bidragets storlek bör variera i omvänd proportion till den bi-

55 Kungl. Maj ris proposition nr dragssökandes inkomst, däiest icke andra omständigheter motivera avvikelser från en sådan regel. Förslagsvis kunde en uppdelning av inkomsten i vissa klasser med däremot svarande bidragsprocent tillämpas, exempelvis så att vid en inkomst mellan och kronor bidrag utginge med högst 30 procent, vid en inkomst mellan och kronor med högst 55 procent och vid en inkomst ej överstigande kronor med högst SO procent av kostnaden för förbättringsarbetet. På vilket sätt en i första hand med hänsyn till inkomsten bestämd bidragsprocent borde modifieras på grund av förekomsten av förmögenhet torde enligt utredningens mening icke kunna närmare preciseras. Förmögenhetsfaktorn hade tillmätts en något för stor betydelse vid den hittillsvarande behovsprövningen. Det borde beaktas å ena sidan att den avkastning förmögenheten kunde giva redan vore inräknad i den taxerade inkomsten, å andra sidan att förekomsten av förmögenhet torde underlätta möjligheten att erhålla lån. Av betydelse vore bl. a., huruvida förmögenheten vore placerad i en rörelse eller i likvida medel; i senare fallet syntes större vikt böra fästas vid innehav av förmögenhet än eljest. Vid behovsprövningen borde även om en del av barnkostnaderna numera täcktes av de allmänna barnbidragen hänsyn vidare tagas till försörjningsbördans storlek. Ett särskilt skäl härtill, anser utredningen vara, att hushåll, som bebo bostäder vilka endast bli föremål för förbättringsarbete, i allmänhet icke torde kunna komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag. Slutligen borde särskilt beaktas den beräknade årskostnaden för förbättringsarbetet, vilken betingades av finansiering i viss utsträckning med lån. Bidragsprocenten borde kunna höjas, om årskostnaden vid en i första hand av inkomsten bestämd bidragsprocent beräknades bli hög på grund av viss kombination av kostnaden för förbättringsarbetet och den i första hand av bostadens återstående användningstid bestämda amorteringstiden; beräknades årskostnaden bli låg, borde bidragsprocenten kunna sänkas. Emedan hyresvärdet för bostaden i inkomsttaxeringen torde upptagas till växlande belopp på olika orter eller för olika bostäder på samma ort, torde vid behovsprövningen hänsyn böra tagas till det hyresvärde som i varje särskilt fall fastställts för den förutvarande bostaden. Särskilda frågor. Vad först angår frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp, k o 1 o n a t eller fjällägenhet, som upplåtits på k r o n o in a r k i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, eller på lägenhet som för renskötselns drivande innehaves av 1 a p p erinrar utredningen om att gällande bostadsförbättringskungörelse innehåller vissa be-

56 56 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. stämmelser om dylikt stöd. Vidare framhåller utredningen, att enligt övergångsbestämmelserna i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp och 1947 års kungörelse angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter m. in. innehavare av kolonat, skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp eller fjällägenhet äger få lägenheten upplåten till sig med nyttjanderätt enligt de nya kungörelsernas bestämmelser, vilka bl. a. innebära, att det åligger kronan att förse lägenheterna med boningshus samt å dessa verkställa nödvändiga reparationer, som ej äro allenast mindre omfattande och som ej föranletts av innehavarens vållande. Hur många skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp, kolonat eller fjällägenheter som kunna komma att nedläggas eller överföras till kronolägenheter enligt 1943 års kungörelse och till norrländska fjällägenheter enligt 1947 års kungörelse finner utredningen svårt att bedöma. Utredningen anser emellertid, att det kommer att finnas ett betydande antal lägenheter av nämnda slag kanske 800 å där lägenhetsinnehavaren i princip är skyldig att svara för byggnaderna. Till dessa lägenhetsinnehavare kan, framhåller utredningen, statligt stöd i viss utsträckning utgå jämväl i annan ordning än i form av bostadsförbättringsbidrag enligt gällande bostadsförbättringskungörelse. Sålunda äga innehavare av skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp jämlikt 1929 års kungörelse angående upplåtande av kronotorp på vissa kronoparker m. in. erhålla byggnadsbidrag intill kronor eller, då särskilda skäl därtill föranleda, intill kronor för uppförande av bostadshus och andra byggnader på lägenheterna. Vidare äger enligt 1925 års kungörelse angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat på kronoparker i Norrland och Dalarna kolonist, vars lägenhet icke upplåtits jämlikt bestämmelserna i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp, åtnjuta byggnadshjälp intill kronor eller i undantagsfall intill kronor för uppförande av bostadshus och andra byggnader på kolonatet. Dessutom kunna innehavare av vissa fjällägenheter för byggnadsarbete avseende såväl bostads- som ekonomibyggnad erhålla byggnadshjälp med högst 500 kronor. Slutligen kan renskötande lapp enligt Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1943 beviljas statsbidrag intill kronor för uppförande av ny bostadsbyggnad på höst- eller vårviste eller annat huvudviste samt lapp, som lämnat renskötseln, enligt 1941 års kungörelse angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark in. in. erhålla statsbidrag intill kronor för uppförande av bostadslägenhet. Utredningen konstaterar, att bidrag sålunda kan utgå till samma bostadshus när det gäller bostad till lappar dels från lappfonden (jordbruksdepartementet), dels enligt bostadsförbättringskungörelsen (anslag under socialdepartementet) och när det gäller övriga lägenheter dels från anslag under jordbruksdepartementet, dels enligt bostadsförbättringskungörelsen. Enligt utredningens mening kan en dylik ordning icke sägas vara rationell. Det borde därför övervägas, huruvida icke stöd till bostadsbyggande på

57 Kungl. Maj. ts proposition nr sagda lägenheter skulle med erforderliga modifikationer kunna utgå inom ramen för de nya egnahemslånebestämmelserna, däri inbegripet det bostadsförbättringsstöd vartill utredningen avgivit förslag. För ett ställningstagande till denna fråga erfordrades emellertid vissa utredningar. Bl. a. trädde härvid i förgrunden frågan, huruvida kravet på inteckningssäkerhet vid utlämnande av lån skulle kunna eftergivas och i så fall på vilka villkor. Denna fråga vore visserligen av betydelse för varje innehavare av bostad på ofri grund, men i här förevarande sammanhang vore den av särskilt stor vikt, då samtliga lägenheter innehades utan äganderätt. I stället för bostadsanskaffningshjälp inom egnahemslåne- och bostadsförbättringsstödets ram skulle enligt utredningens mening även kunna tänkas en särskild stödform, som avsåge dessa lägenheters hela byggnadsbehov. Under den korta tid som stått till utredningens förfogande för utredningsuppdragets fullgörande säger sig utredningen icke haft möjlighet att medhinna att utreda här omnämnda frågor. Utredningen föreslår därför att de göras till föremål för fortsatt övervägande. Vidare föreslår utredningen, att, intill dess att så skett och särskilda bestämmelser på grund härav antagits, de av utredningen föreslagna grunderna för bostadsförbättringsstöd göras tillämpliga även för här ifrågavarande lägenheter. Utredningen erinrar därvid om att den föreslagit, att kravet på inteckningssäkerhet för förbättringsbidrag bör kunna eftergivas, därest särskilda omständigheter göra detta motiverat. Enligt utredningens mening föreligger här dylik anledning. Utredningen upptager även frågan om förbättringsstödets tillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom vissa delar av landet. Enligt vad utredningen erfarit från egnahemsstyrelsen, har det nuvarande förbättringsstödet, särskilt när det gällt vissa avlägset belägna trakter i de nordligaste delarna av landet - speciellt Karesuando kommun - varit alldeles för snävt begränsat för att befolkningen i dessa trakter skulle kunnat komma i åtnjutande av godtagbara bostäder. Sagda förhållande beror, anser utredningen, dels på väsentligt högre byggnadskostnader än annorstädes på grund av de dryga frakterna, dels på denna befolknings allmänt svaga ekonomiska ställning och stora försörjningsbörda. I sistnämnda hänseende ha enligt utredningens mening de allmänna barnbidragen medfört en betydande lättnad. Emellertid torde, framhåller utredningen, alltjämt stora svårigheter kvarstå för ifrågavarande befolkningsgrupp att komma i åtnjutande av godtagbara bostäder. Utredningen säger sig vara tveksam om huruvida detta låter sig göra ens med hjälp av de nya egnahemslånebestämmelserna inbegripet det förbättringsstöd som föreslagits av utredningen. Enligt utredningens mening bör jämväl denna fråga göras till föremål för ytterligare utredning. Beträffande den statsunderstödda arbeta r småbruk s- verksämbeten framhåller utredningen, att 1947 års riksdagsbeslut

58 58 Kungl. Maj. ts proposition nr 23i. rörande egnahemslån och därtill knuten kapitalsubvention innebär, att den särskilda arbetarsmåbrukslånef ormen upphör att gälla fr. o. in. den 1 juli 1948; i stället för arbetarsmåbrukslån skall i motsvarande fall egnahemslån med kapitalsubvention kunna utgå till uppförande av bostad samt för lägenheternas iordningställande i övrigt, de lån och bidrag, som äro avsedda att tillhandahållas genom de blivande lantbruksnämnderna. Utredningen erinrar vidare om att enligt kungörelsen den 18 maj 1945 med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet (nr 220), ändrad genom kungörelse den 11 april 1947 (nr 127) den som redan innehar arbetarsmåbrukslån, beviljat under åren , och som är i behov av ytterligare hjälp samt vars lån icke upp år till kronor äger erhålla låneförhöjning intill sagda belopp samt att enligt kungörelsen den 7 juni 1940 angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet (nr 590) den arbetarsmåbruksiåntagare som har tre eller flera barn under 1(5 år kan erhålla bidrag med högst kronor lör att täcka kostnad för tillbyggnad av bostad. Såvitt utredningen kunnat finna framgår det icke klart, huruvida riksdagens beslut innebär att även anförda stödformer särskilt den sistnämnda för arbetarsmåbruksiåntagare skulle upphöra. Utredningen förutsätter att så är fallet. Innehavare av arbetarsmåbruk torde, framhåller utredningen, när det gäller stöd för bostadens förbättring helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare och sålunda erhålla förbättringsstöd enligt de grunder utredningen föreslår. Härmed anser sig utredningen ha beaktat statsutskottets uttalande (statsutskottets utlåtande nr 244/1947, sid. 16), att ett förslag i motionen II: 155 innebärande att jämväl de som beviljats arbetarsmåbrukslån under något av åren skulle kunna erhålla förbättringsbidrag måtte övervägas i samband med här ifrågavarande utredning. Vad slutligen beträffar statsbidrag till fisk ar bostäder (fiskarnas s. k. skärbostäder) inom vissa områden anför utredningen att den, då ifrågavarande stödform i princip närmast torde kunna anses näringspolitiskt motiverad, övervägt huruvida den icke borde omhändertagas av fiskeriadministrationen. Vid sina överväganden av här förevarande fråga har utredningen kommit till den uppfattningen att, ehuru formella skäl talade för att bidraget till förbättring av fiskarbostäder borde handhavas av fiskerimyndigheten, det ändock torde vara mera praktiskt att denna verksamhet även i fortsättningen handhaves av de bostadspolitiska organen. I fråga om förbättring av även så enkla bostäder som skärbostäderna erfordrades såväl byggnadsteknisk som bostadssocial sakkunskap, och ingendera vore tillfinnandes inom fiskerimyndigheten. Den fiskerisakkunskap som erfordrades för handläggande av dessa frågor torde lätt kunna erhållas genom att vederbörande fiskeriintendent eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman deltoge i det bostadspolitiska länsorganets behandling av dessa ärenden.

59 Utredningen förutsätter sålunda ingen annan saklig ändring i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska kustlänen och Uppland än att föreskrift torde böra meddelas darom, att fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen av ifrågavarande ärenden. Utredningen, som föreslagit att bostadsförbättringsbidrag med visst undantag skall, vare sig det utlämnas enbart eller tillsammans med lån, ha formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån, anser, att det särskilda förbättringsbidraget till fiskarbostäder liksom f. n. bör utgå i form av ett bidrag som omedelbart avskrives. Kungl. Maj:ts proposition nr 231. I ett till betänkandet fogat särskilt yttrande av herr Niklasson framhålles, att utredningsdirektiven, liksom 1947 års riksdagsbeslut beträffande egnahemsverksamheten, tagit sikte på att som regel lamna stod åt nybyggnads- och mera omfattande ombyggnadsföretag, under det att bostadsförbättringsverksamheten endast i undantagsfall skulle stödjas. Emellertid torde, anföres det vidare, få förutsättas, att genomförandet av 1947 års sociala bostadsprogram, i vad det rör egnahemsverksamheten, kommer att taga avsevärd tid i anspråk; såsom exempel anfores, att i betänkandet om den allmänna bostadspolitikens organisation uppställts ett normalprogram, där det beräknats 400 om- och nybyggnadsföretag årligen för Älvsborgs läns landsbygd med dess ca brukningsdelar i jordbruk och måhända lika stort antal bostadsegnahem. Stöd för bostadsforbättringsverksamhet borde därför beredas en väsentligt större plats i det sociala bostadsprogrammet och erforderliga medel ställas till förfogande härför, även om det skulle ske på bekostnad av anslagen till vissa andra grenar av den bostadspolitiska verksamheten. Emedan utredningsdirektiven, ävensom givna förutsättningar i övrigt, uteslöte en sådan utformning av planen för den sociala bostadsförbättringsverksamheten, hade herr Niklasson under utredningsarbetet ej kunnat komma fram till andra riktlinjer än de som angivits i betänkandet. 59 Yttrandena. Över bostadsförbättringsutredningens betänkande ha efter remiss utlåtanden avgivits av statens byggnadslånebyrå, statskontoret samt egnahemsstyrelsen jämte egnahemsnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings län, Kalmar läns norra område, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Såväl bijggnadslånebyråns som statskontorets utlåtanden innebäta i huvudsak en allmän principiell anslutning till det av faostadsförbattringsutredningen framlagda förslaget. Även cgnahemsstgrelsen och flertalet av de egnahemsnämnder som avgivit utlåtande säga sig kunna i det stora hela tillstyrka utredningens förslag. Egnahemsstgrelsen framhåller, att de regr

60 60 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. ler som föreslås för det statliga stödet till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten i allmänhet synas väl övervägda och sålunda förefalla ägnade att medverka till att eu i möjligaste mån klar gränsdragning skall kunna upprätthållas mellan denna stödform samt lån och bidrag till nybyggnad och genomgripande ombyggnad samtidigt som de synas sätta stödet till de mindre genomgripande förbättringarna i ett skäligt förhållande till det redan beslutade stödet för mera genomgripande bostadsförbättringsåtgärder. Av egnahemsnämnden i Skaraborgs län samt i särskilt uttalande av en ledamot av egnahemsnämnden i Malmöhus län har emellertid ifrågasatts, huruvida effekten av de av utredningen föreslagna stödåtgärderna kommer att medverka till en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten. Till vad anförts i detta avseende torde jag få återkomma i anslutning till den följande redogörelsen för remissyttrandena beträffande de olika detaljerna i utredningens förslag. Vad först angår frågan vilka arbeten som böra ifrågakomma för förbättrings stöd säger sig bgggnadslånebgrån icke ha något att erinra mot att bostadsförbättringsstödet skulle komma att avse såväl bostäder, vilka beräknas komma att användas endast under en relativt begränsad tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på längre sikt. Byrån finner det dock angeläget framhålla, att enligt dess mening förbättringsstöd med hänsyn till den allmänna bostadspolitiska målsättningen icke bör ifrågakomma i andra fall än då det med beaktande av alla föreliggande omständigheter bostadens belägenhet och beskaffenhet, innehavarens ekonomiska förhållanden m. m. är fullt tydligt, att förbättringsarbete framstår som den enda lämpliga och möjliga åtgärden. Vad utredningen anfört beträffande gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll har icke föranlett några uttalanden av remissmyndigheterna. Frågan huruvida det fortsatta förbättringsstödet bör kunna utgå till underhållsarbete har berörts endast av statskontoret och fyra egnahemsnämnder. Samtliga dessa myndigheter dela utredningens uppfattning, att från det fortsatta förbättringsstödet bör uteslutas rent underhåll; egnahemsnämnderna i Jönköpings och Jämtlands län framhålla särskilt, att de vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser för lån och bidrag icke beviljat understöd till sådana arbeten. Egnahemsnämnden i Uppsala län ifrågasätter, om förbättringsstöd bör utgå i fall, där kostnaderna för underhållsarbetena utgöra den huvudsakliga delen, d. v. s. mer än 50 procent, av totalkostnaderna. Beträffande avgränsningen av förbättringsarbete från det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd skall utgå enligt de nya egnahem slånebestäm melserna, har i några

61 Kungl. Maj.ts proposition nr remissyttranden understrukits de svårigheter som föreligga att uppdraga en tydlig gräns. Vidare ha i huvudsak följande synpunkter framförts. Statskontoret anser, att det ur principiell synpunkt hade varit önskvärt att de i utredningsdirektiven antydda linjerna för ifrågavarande gränsdragning kunnat helt följas och av de sakkunniga närmare utformas. Sin tillstyrkan av utredningens förslag motiverar statskontoret på följande sätt. Då emellertid de av utredningsmännen föreslagna modifieringarna rätt tillämpade torde kunna medföra påtagliga besparingar, tillstyrker statskontoret förslaget i denna del. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att under vissa omständigheter särskilt i de fall då vederbörande husägares ekonomi för tillfället är särskilt svag statligt stöd till förbättringsarbeten kan vara tillrådligt även i sådana fall, då ett dylikt arbete enligt de av utredningsmännen uppdragna linjerna närmast skulle rubriceras såsom ombyggnad. Egnahemsnämnden i Jönköpings län är av den uppfattningen, att med de relativt höga avskrivningslån, som utredningen föreslår och mot vilka nämnden ej har något att invända, även mera genomgripande förbättringar torde kunna genomföras med tillhjälp av förbättringsstöd. Nämnden säger sig tidigare ha framhållit, att detta synes vara ett motiv för att s. k. smärre förbättringar rörande jordbrukets bostäder även handhavas av de blivande lantbruksnämnderna. Egnahemsnämnden i Kristianstads län anser, att om en familjeförsörjare har så begränsade ekonomiska resurser, att han icke utan stora svårigheter kan genomföra ur andra synpunkter önskvärd nybyggnad eller ombyggnad, han bör kunna erhålla stöd för mindre genomgripande förbättring av bostaden. Förbättringen bör emellertid, anser nämnden, planläggas så, att den ytterligare önskvärda förbättring, som måst uppskjutas på grund av sökandens begränsade ekonomiska resurser, kan genomföras utan kostsamma planförändringar av den upprustade bostaden. Vidare uttalar egnahemsnämnden i Malmöhus län, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten även bör inriktas på att förbättra bostadsförhållandena för sådana familjer, som äro hänvisade till bristfälliga bostäder i byggnader vilka av en eller annan anledning icke böra eller kunna iordningställas så att de fylla samtliga fordringar på en fullgod bostad. Nämnden finner det synnerligen önskvärt, att bidrag kunna beviljas för mindre genomgripande förbättringar av dels fastigheter, som på grund av ändrade förhållanden inom näringslivet icke böra bibehållas under någon längre tid, dels bostäder, som ägas av personer vilka på grund av ålder, sjukdom eller liknande omständigheter icke rimligen kunna förränta och amortera kostnaderna för mera genomgripande förbättringar. Beträffande den efter företagen avgränsning av förbättringsarbete från såväl underhåll som ombyggnad uppkommande frågan om vilka åtgärder som kunna resp. bo r a v i d t a gas för att f ö r b ä 11- r ing ss töd et skall kunna utgå bar ett antal egnahemsnämnder angivit, att de dela utredningens uppfattning, all bostad som varit föremål

62 62 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. för förbättring i regel bör uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnderna äro i allmänhet liksom utredningen av den meningen, att sagda krav icke böra tillämpas alltför rigoröst. Egnahemsnämnden i Uppsala län anser emellertid, att förbättringsstöd ej bör lämnas, såvida icke vissa brister enligt hälsovårdsstadgan hli avhjälpta. Beträffande de av utredningen särskilt omnämnda olika slagen av förbättringsåtgärder ha vissa uttalanden gjorts. Sålunda framhåller egnahemsnämnden i Jönköpings län, att understöd icke bör kunna utgå för sådana smärre förbättringsarbeten som exempelvis omläggning av tak; detta vore en konsekvens av att stöd ej skulle utgå till underhållsarbeten. Nämnden ifrågasätter, huruvida icke en höjning av utrymmesstandarden genom tillbyggnad borde ifrågakomma för förbättringsstöd. Vidare uttalar egnahemsnämnden i Västernorrlands lån, att ett eventuellt stadgande om att förbättringsbidrag icke skall få utgå till tillbyggnad enligt nämndens uppfattning icke bör göras ovillkorligt. I åtskilliga fall torde nämligen, framhåller nämnden, en tillbyggnad av ett rum kunna utföras för ungefär samma kostnad som andra förbättringsarbeten samtidigt som tillbyggnaden kan vara ur hälsovårdssynpunkt mera påkallad än andra förbättringar av bostaden. Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser, att frågan huruvida den ena eller andra hjälpåtgärden skall tillgripas måste prövas i samband med de planeringsarbeten som tillkomma lantbruksnämnderna och de bostadsinventeringar som åläggas de bostadssociala länsorganen. Utökning av bostadsutrymmen bör enligt nämndens mening tillåtas endast där absolut behov föreligger. Däremot synes, framhåller nämnden, hinder icke böra resas mot en förbättring av standardutrustningen lika litet som mot anordnande av vatten och avlopp. Egnahemsnämnden säger sig dela utredningens tveksamhet i fråga om installation av centralvärme samt inredning av badrum; då i varje fall centralvärme vore en tämligen dyrbar anordning och nu pågående bostadsförbättringsverksamhet visade, att svårigheter att genomföra byggnadsprogram på denna punkt många gånger uppstode, borde centralvärme föreskrivas endast i undantagsfall och där fullgod uppvärmning icke kunde erhållas på annat sätt. Slutligen framhåller nämnden, att därest förbättringen av bostaden drager mindre kostnader, den av utredningen föreslagna kortaste användningstiden, 5 år, torde kunna accepteras. Egnahemsnämnden i Södermanlands län anför, att därest det icke förutsättes att de framförda förslagen även komma att gälla bostadshus å arrendegårdar, må ifrågasättas om icke viss utredning härom är erforderlig. Jag övergår härefter till remissmyndigheternas uttalanden rörande de av utredningen föreslagna grunderna för lån och bidrag till förbättringsarbe te. Beträffande den övre belåningsgränsen för det lån som enligt utredningens förslag bör kunna utgå i kombination med

63 Kungl. Maj:ts proposition nr förbättringsbidrag har statskontoret anfört, att ämbetsverket delar utredningens tvekan om lämpligheten av en höjning från SO till 90 procent men icke har ansett sig böra motsätta sig förslaget i denna del. Av övriga remissinstanser har endast egnahemsnämnden i Jämtlands län uttalat sig i denna fråga. Nämnden, som anser sig böra biträda utredningens förslag, framhåller, att det i den hittillsvarande verksamheten ej sällan uppstått svårigheter för byggherren att själv finansiera 20 procent av kostnaderna. Detta hade särskilt varit fallet då sökanden varit änka eller åldring eller eljest då manlig arbetskraft icke funnits inom hushållet. Egnahemsnämnden ifrågasätter därför, om icke möjligheten att i särskilda och ömmande fall bevilja upp till 100 procent av kostnaden för bostadsförbättringen borde hållas öppen. Egnahemsnämnden i Hallands län framhåller, att det i en del fall torde bli svårt att uppskatta de förbättrade bostädernas återstående livstid och att i sådana fall lämpligt avväga amorteringstiden för lån till deras förbättrande. Egnahemsnämnden i Uppsala län föreslår, att amorteringstiden för underlättande av uträkningen av annuiteterna fastställes till exempelvis 5, 10, 15, 20 eller undantagsvis 25 år. Dock bör, framhåller nämnden, om låntagaren så önskar, extra avbetalningar på lånet kunna göras när som helst och med valfria belopp. Beträffande säkerhet för lån till förbättringsarbete anför egnahemsnämnden i Jämtlands län, att det synes skäligt att säkerhet i form av inteckning i berörd fastighet medgives, även om denna säkerhet ur inteckningshavarens synpunkt icke i alla fall kan anses motsvara utlämnade lån. Utredningens förslag om förbätt ringsstöd i form av enbart lån i vissa fall har föranlett uttalande endast av egnahemsnämnden i Jämtlands län. Nämnden anför, att en begränsning av lånet till endast 75 procent av kostnaden kan befaras medföra, att ägaren av fastigheten till men för samtliga familjemedlemmar underlåter att genomföra en behövlig förbättring. Enligt nämndens mening bör i dylika fall efter noggrann prövning lån kunna beviljas upp till 90 procent av kostnaderna; i varje fall borde denna möjlighet finnas tillgänglig, därest svårigheter att upptaga lån i allmänna marknaden kunde visas föreligga. I fråga om bidrag till förbättringsarbete delar statskontoret av utredningen uttalad tvekan vid framläggande av förslag till höjning a^ bidragens maximibelopp från till kronor; ämbetsverket har emellertid icke ansett sig böra motsätta sig förslaget. Egnahemsnämnden i Skaraborgs län befarar, att en höjning av maximibeloppen kommer att gynna mindre genomgripande förbättringsföretag på bekostnad av mera omfattande sådana. Härom anför nämnden följande. Genom den föreslagna begränsningen av verksamheten till att avse endast mindre genomgripande förbättringsåtgärder, kommer kostnaderna föi dylika företag att i allmänhet avsevärt understiga kostnaderna for

64 64 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. ombyggnads- och förbättringsföretag, till vilka egnahemslån med kapitalsubvention utgår. Såsom utredningen framhållit, innebär detta en höjning av nuvarande maximibelopp för bidrag. Den höjning av dessa till maximalt kronor, som utredningen med tvekan föreslagit, synes därför göra förbättringsstödet särskilt gynnsamt. Oaktat nämnden icke har något emot att detta stöd, som avser de små inkomsttagarna i samhället, göres så effektivt som möjligt, befarar dock nämnden, att denna höjning alltför mycket kommer att gynna mindre förbättringsföretag på bekostnad av större. Detta kan leda till att en sökande icke vill gå med på en genomgripande upprustning av sin bostad utan i stället inskränka denna för att kunna komma i åtnjutande av ett i förhållande till kostnaderna procentuellt större bidrag. Visserligen bör det ligga i det låne- och bidragsbeviljande organets hand att genom avvägning av stödet eliminera dylik konkurrens, men då en sökande icke gärna mot sin vilja kan åläggas att utföra mera omfattande och dyrare förbättringsåtgärder än som han själv anser sig kunna gå i land med, kan detta leda till att särskilt i gränsfall mindre upprustningar komma till stånd i stället för mera genomgripande sådana. Dn icke önskvärd konservering av undermåliga bostäder kan också befaras genom ytterligare höjning av förbättringsstödet. Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser däremot, att de föreslagna maximibeloppen såväl det som avser anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt som det som avser övriga förbättringsarbeten äro för låga. Kostnaderna för anordnande av ledningar för vatten och avlopp uppginge nämligen icke sällan till kronor eller däröver, och även dylika företag borde kunna understödjas med tillämpande av de föreslagna maximiprocentreglerna. Vidare behöva de betänkligheter, som de sakkunniga anföra emot en höjning av bidragsbeloppen, enligt egnahemsnämndens mening icke tillmätas alltför stor tyngd, eftersom bidragen endast skola utgå efter behovsprövning. Nämnden anför ytterligare följande. De situationer som med nuvarande bestämmelser inträffa, nämligen att familjer med verkligt dåliga bostäder och mycket svag ekonomi icke kunna förhjälpas till godtagbara bostäder, skulle med av de sakkunniga föreslagna maximala bidragsbelopp alltfort kunna uppstå i ungefär samma utsträckning som nu, vilket icke kan anses tillfredsställande. Bidragens maximibelopp böra i stället så anpassas att även svagt situerade familjer kunna verkställa reparationer, som kosta t. ex kronor. Betänkligheter beträffande utredningens förslag till förbättringsstöd avseende tvåfamilj shus ha uttalats av egnahemsnämnden i Värmlands lån. Fragan huruvida bidrag med visst maximibelopp bör utgå även för hyreslägenhet i tvåfamilj shus, anser nämnden böra ytterligare övervägas. Nämnden ifrågasätter, om det är lämpligt att med hjälp av statsmedel åtminstone för en tid framåt konservera hyreslägenheter av mindre god beskaffenhet. En annan synpunkt torde, anför nämnden avslutningsvis, få gälla vid beaktande av frågor rörande tvåfamilj shus, som antingen äges av de två inneboende eller där ägare håller bostad åt föräldrar.

65 Kungl. Maj ds proposition nr Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser sig icke kunna biträda utredningens förslag om kontroll av köpeskillingarna vid överlåtelse av förbättrade bostadsfastigheter. Nämnden anför, att det enligt dess erfarenhet icke förekommer någon nämnvärd spekulation i med statligt stöd förbättrade bostadshus. Vidare vore den för ifrågavarande kontroll nödvändiga värderingen synnerligen svår och skulle komma att starkt öka arbetsbördan hos vederbörande länsorgan. Utredningens förslag att förbättringsstöd även i fortsättningen skall utgå först efter behovs prövning ha remissinstanserna antingen tillstyrkt eller lämnat utan erinran. De av utredningen framlagda förslagen till riktlinjer för behovsprövningen ha i vissa delar tillstyrkts men även i flera avseenden givit anledning till erinringar. Byggnadslånebyrån har icke funnit anledning till erinran mot utredningens förslag att förbättringsbidrag som regel icke skulle utgå, om vederbörandes senast taxerade inkomst överstege kronor. Beträffande den av utredningen förordade gruppindelningen med avseende på inkomsten anför byrån emellertid följande. Byggnadslånebyrån måste för sin del hävda den uppfattningen, att införande av en dylik inkomstindelning torde komma att visa sig olämplig och ägnad att komplicera handläggningen av ärenden angående lån och bidrag för ifrågavarande verksamhet. Frågan om bidragets storlek i det särskilda fallet måste nämligen bedömas med beaktande av en rad omständigheter, de erforderliga arbetenas omfattning, bostadens framtida bestånd, innehavarens försörjningsbörda, sjukdom in. in., vilket gör, att en sålunda ifrågasatt klassindelning i flertalet fall icke blir rättvisande. Den av utredningen föreslagna indelningen bör därför enligt byråns mening icke genomföras; det synes byrån lämpligare, att i förevarande hänseende det bostadspolitiska centralorganets anvisningar få ligga till grund för verksamhetens bedrivande. Egnahemsstyrelsen framhåller, att inom styrelsen uttalats viss tveksamhet rörande lämpligheten av att meddela några närmare föreskrifter rörande vilka principer som skola tillämpas vid behovsprövningen. Särskilt hade denna tveksamhet gällt det föreslagna inkomststrecket. Styrelsen har vidare anfört följande. I likhet med utredningen är styrelsen emellertid medveten om att, därest vid behovsprövningen skola komma att tillämpas ensartade principer över hela landet, det torde vara nödvändigt att anvisningar meddelas rörande vilka bidragskvoter som lämpligen böra tillämpas inom olika behovsgrupper in. m. Det torde väl också i dylikt syfte få anses vara lämpligt att en avgränsning på ett eller annat sätt göres av de hushållsgrupper, som icke i allmänhet skola kunna komma i fråga för erhållande av bidrag. De i förevarande sammanhang erforderliga reglerna böra såsom synes vara ifrågasatt av de sakkunniga meddelas i form av anvisningar från centralorganet och sålunda icke införas i författning. Styrelsen förutsätter vidare i likhet med de sakkunniga att vid behovsprövningen hänsyn skall 5 Bihang till riksdagens protokoll sand. Nr 231.

66 66 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. kunna tagas icke bara till sökandens taxerade inkomst under senaste år utan även till andra omständigheter av beskaffenhet att inverka på bedömandet av hans ekonomi såsom förmögenhet, skuld- och försörjningsbörda, den omständigheten att inkomsten antages icke kunna behållas under kommande år etc. Såsom framhållits av utredningen bör givetvis också det ovan angivna inkomststrecket av kronor icke vara en gång för alla givet utan av centralorganet kunna jämkas uppåt, därest den fortsatta inkomstutvecklingen giver anledning därtill. I det utlåtande som avgivits av egnahemsnämnden i Malmöhus län återfinnes ett av ledamoten av nämnden, Wilhelm Ohlsson gjort uttalande i frågan huruvida effekten av de av utredningen föreslagna stödåtgärderna kommer att medföra en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten. Ohlsson anser sig icke kunna underlåta att ifrågasätta, huruvida utredningens förslag kan anses innebära en ändamålsenlig gränsdragning mellan de mindre genomgripande bostadsförbättringsföretagen och de allmänna bostadsförbättringsåtgärder, som fastställts av statsmakterna. Följande synpunkter framhållas. Erfarenheterna från bostadsförbättringsverksamheten inom Malmöhus län visar nämligen, att de flesta personer, som söka förbättringsbidrag, icke önska genomföra några mera genomgripande förändringar av sina bostäder. Många bidragssökande föredraga t. o. m. ett mindre bidrag för tillfällig förbättring framför ett maximalt bidrag för utförande av en mera genomgripande ombyggnad, även om en sådan är nödvändig för åstadkommande av en fullgod bostad. Det förefaller därför sannolikt, att allmänheten kommer att finna de föreslagna grunderna för lån och bidrag till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten så fördelaktiga, att ingen, som har möjlighet att erhålla sådant bidrag, kommer att söka bidrag och lån för mera genomgripande bostadsförbättring. De föreslagna bidragen till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbete torde nämligen ur sökandenas synpunkt vara förenade med följande fördelar. 1) Under förutsättning att kostnaderna för företaget understiger kr : är bidragsbeloppet högre än det som kan erhållas i förening med egnahemslån. 2) Kostnaderna för erforderliga ritningar och arbetsbeskrivningar torde bli förhållandevis obetydliga. 3) Utsikterna till att få inreda bostaden efter eget gottfinnande torde bli större än om byggnadsförslaget skall granskas och godkännas av bostadsstyrelsen. Den föreslagna inkomstgränsen kr : synes därför kunna bli en vattendelare ifråga om bostadsstandarden. Familjer med högre inkomst skulle få välplanerade bostäder i byggnader av fullgod och kontrollerad konstruktion, under det att för övriga familjer inga andra krav skulle ställas på bostäderna, än att de fylla bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. I I några remissyttranden ha berörts de särskilda frågor, som av utredningen upptagits till behandling. Frågan om förbättringsstöd till lägenheter å kronoparker och å renbeteslanden har föranlett uttalande endast av egnahems-

67 Kungl. Maj:ts proposition nr nämnden i Jämtlands län. Nämnden understryker behovet av utredning rörande formerna för dylikt stöd samt anför, att, därest en översyn av samtliga stödformer icke kommer till stånd, en revidering av bestämmelserna beträffande statsbidrag till renskötande lapp synes böra genomföras, så att bidraget i vart fall höjes med belopp, som motsvarar föreslagen höjning av förbättringsbidrag. Härom anför nämnden vidare. Transportkostnaderna bliva vid sådana bostadsförbättringsföretag avsevärda och även med enklast tänkbara byggnadssätt komma nuvarande maximibidrag kronor knappast att täcka hälften av byggnadskostnaderna. Genom att föreslagna bestämmelser rörande lån göras tillämpliga även å här avsedda lägenheter, torde möjligheterna till sanering av bostadsbeståndet icke obetydligt ökas. Då ifrågavarande bostäder som regel uppföras å kronan tillhöriga marker, måste inteckningssäkerheten delvis eftersättas. Egnahemsnämnden i Norrbottens län uttrycker sitt beklagande över att frågan om förbättringsstödet till bostäder i vissa i de nordligaste delarna av landet speciellt i Karesuando k om mun avlägset belägna trakter med befolkning i synnerligen svag ekonomisk ställning ännu icke kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt. Nämnden uttalar den förhoppningen, att den ytterligare utredning som föreslås snarast måtte slutföras, så att ifrågavarande befolkningsgrupp erhåller ur hälsovårdssynpunkt godtagbara bostäder. Beträffande stöd till förbättring av bostäder å arbetarsmåb r u k anför egnahemsnämnden i Jämtlands län, att innehavarna av sådana fastigheter torde böra jämställas med innehavarna av andra jordbruksfastigheter, varför statsbidragen jämlikt 19 kungörelsen 590/1940 synas böra upphöra. Vidkommande slutligen det till betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr Niklasson har egnahemsnämnden i Gävleborgs län uttalat, att nämnden med hänsyn till förhållandena i länet funnit de i det särskilda yttrandet framförda synpunkterna synnerligen beaktansvärda. Även egnahemsnämnden i Västerbottens län har förklarat sin anslutning till herr Niklassons särskilda yttrande. Departementschefen. De nya bestämmelserna om egnahemslån, som skola träda i kraft den 1 juli 1948, avse även ombyggnad av en- och tvåfamilj shus. För att i denna ordning statligt stöd till ombyggnadsverksamhet skall kunna utgå, skall ombyggnaden vara så genomgripande att den i fråga om resultatet är jämförlig med nybyggnad. I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att de bostadspolitiska strävan

68 68 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. dena i fråga om landsbygden bl. a. borde inriktas på att i högre grad än hittills befrämja sådan genomgripande ombyggnad. Dock borde även i fortsättningen s. k. förbättringsbidrag kunna utgå till mindre genomgripande förbättringsarbeten, när det vore fråga om hus som ännu under ansenlig tid kunde förväntas bli bebodda men för vilka en mera grundlig ombyggnad icke framstode som ekonomiskt försvarlig. Bidraget borde alltjämt kunna kombineras med ett lån. Vidare kunde skäl tala för en höjning av maximibeloppet för förbättringsbidraget. Frågan om villkor för lån och bidrag till sådana förbättringsarbeten borde bli föremål för närmare utredning. Nya bestämmelser om förbättringsverksamheten förutsattes böra träda i kraft samtidigt med de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus. Den ifrågasatta utredningen har numera verkställts och remissbehandlats. Med anledning härav får jag anföra följande. Bostadsförbättringsutredningen har angivit sin uppfattning om vilka arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, förordat vissa regler för behovsprövning, föreslagit nya villkor för lån och bidrag till förbättringsarbete samt slutligen behandlat vissa särskilda frågor. I det följande upptager jag de med det fortsatta statliga bostadsförbättringsstödet sammanhängande spörsmålen i nu nämnd ordning. Vad först angår frågan, vilka arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, har utredningen sökt avgränsa dessa arbeten från å ena sidan rena underhållsarbeten, till vilka något statligt stöd icke borde utgå, och å andra sidan sådana ombyggnadsarbeten, till vilka lån och bidrag skulle kunna utgå enligt de nya egnahemslånebestämmelserna. Till vad utredningen anfört om gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll kan jag ansluta mig. Beträffande förhållandet mellan stödet till ombyggnad (egnahemslån) och det särskilda förbättringsstödet får jag anföra följande. Jag förutsätter, att egnahemslån icke skall utgå till bostadshus, vilka visserligen kunna förväntas bli bebodda ännu under ansenlig tid men som det icke framstår som ekonomiskt försvarligt att underkasta en grundlig ombyggnad. Till sådana hus bör i stället endast det särskilda förbättringsstödet kunna utgå. Något annat har icke heller bostadsförbättringsutredningen ifrågasatt. Däremot har utredningen föreslagit en utvidgning av tillämpningsområdet för det särskilda förbättringsstödet. Detta borde nämligen i två fall kunna utgå även till förbättring av bostäder, som beräknas komma att användas för bostadsändamål på längre sikt. För det första borde förbättringsstöd till dylika bostäder kunna utgå, därest dessa äro i sådant skick att de egentligen borde antingen ersättas genom nybyggnad eller göras till föremål för grundlig ombyggnad men den härigenom uppkommande årliga bostadskostnaden skulle överstiga bostads-

69 innehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslånet till ny- eller ombyggnad. Det av statsmakterna godkända programmet för förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden har en sådan omfattning, att dess förverkligande kommer att taga avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att årligen ge landsbygden ett tillskott av fullgoda bostäder begränsas tills vidare ytterligare av den bristande tillgången på byggnadsmaterial. Jag finner det därför angeläget, att tyngdpunkten i de statliga stödåtgärderna till förmån för bostadsförsörjningen på landsbygden förlägges till den med hjälp av det nya egnahemslånet finansierade ny- och ombyggnadsverksamheten. Förbättringsstödet synes böra erhålla en sådan utformning, att det icke kommer att verka konkurrerande om material och finansieringsmöjligheter med strävandena att mera grundligt och varaktigt förbättra landsbygdens bostadsförhållanden. Med hänsyn till det anförda bör stöd till bostäder, vilkas nuvarande beskaffenhet motiverar deras ersättning genom nybyggnad eller grundlig ombyggnad, i första hand utgå i form av det nya egnahemslånet. Enligt min mening är därför viss komplettering av de redan fastställda villkoren för detta lån motiverad. Jag vill sålunda föreslå, att hushåll med begränsade ekonomiska resurser, vilkas bostäder böra grundligt ombyggas, beredas möjlighet att verkställa sådan ombyggnad genom att den med egnahemslånet förbundna kapitalsubventionen må efter behovsprövning kunna beviljas med mer än 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock högst med ett belopp av kronor i fråga om egnahem och kronor i fråga om tvåfamilj shus. För det andra borde enligt bostadsförbättringsutredningens förslag förbättringsstöd kunna utgå till bostäder, som beräknas komma att användas för bostadsändamål på längre sikt, nämligen om dessa äro relativt tillfredsställande och genom vissa förbättringar av utrustningen skulle erhålla en med nybyggda bostäder jämförlig standard. Med anledning av detta förslag får jag anföra följande. Jag förutsätter, att installation av centralvärme, varmed ofta förbindes sanitetsinstallation, i normala fall medför sådana ändringsarbeten i den befintliga bostaden, att dylika företag måste betraktas som ombyggnad och därest bostaden därigenom blir jämförlig med nybyggnad följaktligen böra kunna utföras med stöd av det nya egnahemslånet. Jag vill vidare föreslå, att förbättringsstöd i enlighet med i det följande närmare angivna bestämmelser bör kunna utgå till bostäder av här ifrågavarande slag för anordnande av ledningar för vatten och avlopp, förbättring av vattentäkt och elektrisk installation samt i särskilda fall för anordnande av centralvärme. Under hänvisning till vad jag nyss anfört beträffande inriktningen av stödåtgärderna till förmån för landsbygdens bostadsförsörjning, finner jag icke anledning föreslå ytterligare utvidgning av förbättringsstödet till på längre sikt behövliga, relativt tillfredsställande bostäder. Kungl. Maj:ts proposition nr

70 70 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Till vad utredningen anfört beträffande de åtgärder som kunna resp. böra vidtagas för att förbättringsstöd skall kunna utgå till bostäder, vilka icke kunna ifrågakomma för egnahemslån, kan jag ansluta mig. Bostadsförbättringsutredningen har icke upptagit till särskild behandling frågan, huruvida det fortsatta förbättringsstödet i likhet med egnahemslånet till ny- eller ombyggnad skall avse bostäder såväl i stadssamhällena som på landsbygden. Enligt min mening bör förbättringsstödet tills vidare utgå enligt samma regler som f. n. Det bör alltså i första hand avse landsbygden men jämväl kunna efter medgivande av Kungl. Maj :t utsträckas till vissa stadssamhällen. Vad härefter angår frågan om behovsprövning av de hushåll, till vilka förbättringsstöd skall kunna utgå, får jag anföra följande. I likhet med utredningen och av skäl, som denna anfört, anser jag, att bidrag till förbättringsarbete bör, såsom gäller om det nuvarande förbättringsbidraget, beviljas först efter behovsprövning i varje särskilt fall. Den prövning av behovet, som sålunda bör föregå varje beslut om bidrag till förbättring av en bostad, innebär otvivelaktigt ett praktiskt betydelsefullt problem. De nuvarande bestämmelserna om det statliga bostadsförbättringsstödet innehålla inga särskilda regler för behovsprövningen. Egnahemsnämnderna ha sålunda själva var för sig fått utforma vissa principer till grund för bedömningen av behovet i varje enskilt fall. Den praxis som därigenom utbildats har givetvis icke blivit enhetlig. Beträffande behovsprövningen i den fortsatta bostadsförbättringsverksamheten har utredningen föreslagit, att en avgränsning av de hushållsgrupper som över huvud taget skola kunna ifrågakomma för erhållande av förbättringsbidrag skall göras genom fastställande av ett inkomststreck. Detta streck skall enligt förslaget sättas vid en taxerad inkomst av kronor men förutsättes få en icke alltför rigorös tillämpning. De låne- och bidragsbeviljande organens närmare prövning av hur stora lån och bidrag som i varje enskilt fall böra beviljas, bör enligt utredningens mening ske efter anvisningar utarbetade av det bostadspolitiska centralorganet. Av dessa anvisningar kunde bl. a. framgå, hur bidragets storlek lämpligen borde på visst sätt variera i omvänd proportion till den bidragssökandes inkomst. En med hänsyn till i första hand inkomsten bestämd bidragsprocent borde modifieras med beaktande särskilt av förmögenhetsställningen, försörjningsbördans storlek och kostnaden för förbättringsarbetet. Till de av utredningen framförda synpunkterna på behovsprövningen kan jag i stort sett ansluta mig. Att som utredningen synes förutsätta i författning fastställa ett visst inkomststreck som utgångspunkt för behovsprövningen synes dock icke lämpligt. Den verksamhet det här gäller är nämligen av sådan natur, att den i stor utsträckning måste bedrivas på grundval av lämplighets- och skälighetsprövning från fall till fall, varvid

71 Kungl. Mcij:ts proposition nr hänsyn måste tagas till de olikartade förhållandena i skilda delar av landet. Det torde få ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att utfärda de anvisningar rörande behovsprövningen, som med hänsyn till syftet med ifrågavarande stödåtgärder befinnas erforderliga. I likhet med utredningen anser jag, att växlingar i anslagens storlek icke såsom hittills i viss utsträckning synes ha varit fallet få bli avgörande för bidragens storlek i de enskilda fallen. Lån till förbättringsarbete, avsett att förräntas och amorteras, bör kunna beviljas utan behovsprövning. Jag övergår nu till behandling av frågan om nya villkor för lån och bidrag till förbättringsarbete. Såsom tidigare anförts, har utredningen funnit motiverat att söka anpassa villkoren för det fortsatta förbättringsstödet till de nya egnahemslånebestämmelserna. Enligt utredningens mening kunde innebörden av dess förslag uttryckas så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet bidrag med vissa modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål, nämligen icke endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj s- hus utan även för förbättringsarbete å sådana hus. Även om jag finner skäl tala för att vissa villkor för förbättringsstödet böra överensstämma med motsvarande bestämmelser för ny- och ombyggnadsstödet, synes dock med hänsyn till syftet en åtskillnad böra göras mellan två olika former av statligt stöd till en- och tvåfamilj shus. Mot utredningens i det föregående återgivna uttalanden och förslag rörande villkor för det nya förbättringsstödet finner jag i stort sett icke anledning till erinran. Jag förordar alltså, att förbättringsstöd i fortsättningen skall kunna utgå såsom en kombination av lån och bidrag eller i form av antingen enbart bidrag eller enbart lån. Förbättring slån kombinerat med förbättringsbidrag bör kunna utgöra högst 90 procent av den av det beviljande organet godkända kostnaden för förbättringsarbetet. Detta innebär en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till vad som f. n. gäller. Att, såsom egnahemsnämnden i Jämtlands län föreslår, förbättringslån i vissa fall borde kunna lämnas till hela kostnaden, finner jag icke rimligt. Lånet bör i sin helhet vara amorteringslån, och amorteringstiden bör avpassas till varje särskilt fall men ej överstiga 25 år. Med hänsyn till förbättringsstödets relativt begränsade storlek och bostädernas sannolika användningstid torde man som regel böra räkna med eu amorteringstid av högst 10 å 15 år. Därest de lånebeviljande organen finna lämpligt att i regel fastställa amorteringstiden till jämna femtal år, bör detta kunna ske utan att - såsom egnahemsnämnden i Uppsala län ifrågasätter särskilda bestämmelser härom utfärdas i författningsväg. Räntan å förbättringslån bör, i likhet med vad som är avsett att gälla huvudparten av övrig statlig långivning för bostadsändamål, vara tre procent. För

72 72 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form av inteckning i fastigheten. Förbättringslån utan kombination med förbättringsbidrag bör enligt utredningens förslag intill 75 procent av den godtagbara kostnaden kunna beviljas till hushåll, vilkas inkomster icke äro så begränsade, att förbättringsbidrag bör kunna utgå, och då ny- eller ombyggnad av bostaden icke bör ifrågakomma på grund av dennas på längre sikt felaktiga placering samt svårigheter föreligga att i öppna marknaden upptaga erforderliga krediter för finansiering av förbättringsarbete. Detta förslag kan jag biträda. Jag finner icke f. n. tillräckligt starka skäl tala för att dylikt lån såsom egnahemsnämnden i Jämtlands län föreslår skall kunna beviljas till 90 procent av kostnaden. Bidrag till förbättringsarbete bör såsom förut framhållits utgå först efter behovsprövning i varje särskilt fall. Bidraget skall kunna uppgå till högst 80 procent av förbättringskostnaden. Denna gräns bör dock undantagsvis kunna överskridas enligt samma regler som hittills. På de grunder utredningen anför, böra de nuvarande maximibeloppen då det gäller egnahem höjas till kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt samt till kronor för bidrag till andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt kronor. För tvåfamilj shus böra motsvarande maximibelopp sättas till 1 800, resp kronor. Vissa remissmyndigheter ha uttryckt farhågor för att en höjning av maximibeloppen skulle komma att gynna mindre genomgripande förbättringsföretag' på bekostnad av mera omfattande sådana. Dylika farhågor synas mig överdrivna. Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att bostadsförbättringsstödet icke bör utgå annat än i sådana fall, där förbättringsarbete till skillnad från ny- eller grundlig ombyggnad bedömes vara den enda lämpliga och möjliga åtgärden. Att i dylika fall behov kan komma att föreligga av bidrag som uppgår till eller närmar sig de angivna maximibeloppen, synes mig ej behöva betvivlas. Jag förutsätter dock i likhet med utredningen, att möjligheten att bevilja något högre bidrag än f. n. icke kommer att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende av om detta efter behovsprövning befinnes vara nödvändigt eller ej. Förbättringsbidrag bör givas formen av ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget beviljas förbättringslån, räntefri stående del av detta lån. För bidraget bör, där så kan ske, lämnas inteckningssäkerhet. Avskrivning av förbättringsbidrag bör ske senast efter 10 år. Bidrag å högst 500 kronor böra emellertid omedelbart avskrivas. De ytterligare åtgärder utredningen föreslagit till förebyggande av missbruk av det statliga förbättringsstödet vid överlåtelse av fastighet finner jag välmotiverade. Jag förutsätter att hyreslägenhet i tvåfamiljshus, till vilket förbättringsbidrag i eller utan kombination med lån beviljats, underkastas hyres-

73 Kungl. Maj.ts proposition nr kontroll i enlighet med vad som kommer att gälla som villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av dylikt hus. Innan jag övergår till att behandla de särskilda frågor som upptagits av utredningen, finner jag anledning något beröra frågan, huruvida familjebostadsbidrag skall kunna utgå till hushåll, som bebo med statligt stöd förbättrade bostäder. Bostäder, som ha en jämförelsevis tillfredsställande standard och vilkas utrustning i vissa bestämda avseenden blivit kompletterad med hjälp av förbättringsstöd, kunna ju i och för sig komma att väl uppfylla fordringarna för att familjebostadsbidrag skall kunna utgå. Så länge frågan om familjebostadsbidrag till hushåll i befintliga lägenheter icke lösts, är jag emellertid icke beredd förorda, att sådant bidrag utgår till familj i bostad, som förbättrats med statligt stöd. Bland särskilda frågor har utredningen först upptagit till behandling frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på skogstorp, odling slägenhet, kronotorp, kolonat eller fjällägenhet, som upplåtits på kronomark i vissa län eller på lägenhet, som för renskötselns drivande innehaves av lapp. Utredningen anser, att för ett mera definitivt ställningstagande till spörsmålet om den lämpliga utformningen av stöd till förbättring av dylika lägenheter erfordras vissa utredningar. Häri kan jag instämma. Samtidigt får jag anmäla min avsikt att sedermera låta verkställa dylika utredningar. Tills vidare böra, såsom utredningen föreslår, de nya grunderna för det allmänna bostadsförbättringsstödet göras tillämpliga även för det här ifrågavarande särskilda slaget av lägenheter. Till vad utredningen anfört beträffande frågan om förbättringsstödets otillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom vissa delar av landet kan jag ansluta mig. Jag ämnar alltså låta utreda jämväl denna fråga. Ej heller finner jag anledning till erinran mot utredningens uttalande rörande den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten. Innehavare av arbetarsmåbruk synes alltså, när det gäller stöd för bostadens förbättring, helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare. Utredningens förslag, att fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska kustlänen och Uppland, torde kunna tillgodoses utan författningsändring. Enligt min mening bör förskott å förbättringslån kunna lämnas på liknande grunder som föreslagits beträffande egnahemslånet. Det lånebeviljande organet bör vidare kunna förskottera kostnaderna för sådant piojekteringsarbete, som på uppdrag av organet utföres åt lånesökanden av enskilt projekteringsföretag. Dylik förskottering bör i särskilda fall jämväl kunna medges då fråga är om ombyggnadsföretag, vilket är avsett att finansieras med hjälp av det nya egnahemslånet. Beträffande övergångsbestämmelse r får jag anföra följande. I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att egnahemsbyggare, som före

74 74 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. den 1 juli 1948 ansökt om egnahemslån i någon av nu gällande former men vid angivna tidpunkt ännu icke fått sina ansökningar slutligt avgjorda, borde erhålla möjlighet att därest förutsättningarna därför i övrigt vore uppfyllda få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna. Undantagsvis syntes, om det beslutande organet ansåge synnerliga skäl tala därför, även de egnahemsbyggare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning av gällande bestämmelser, kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna, förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats. Jag saknar anledning att nu frångå denna ståndpunkt och anser, att vad jag anfört om egnahemslån även bör på motsvarande sätt tillämpas i fråga om det av mig föreslagna nya förbättringslånet. Såvitt angår ansökningar enligt nu gällande bestämmelser om nybyggnadslån i eller utan kombination med förbättringsbidrag samt om förbättringslån bör således möjlighet föreligga för sökande att under samma förutsättningar som i fråga om egnahemslån få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna. Däremot finner jag icke skäl förorda dylik möjlighet till omprövning av ansökningar om enbart förbättringsbidrag. IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus. 1. Gällande bestämmelser. Beträffande de bestämmelser som gälla för tertiärlån och t i 11- läggslån till flerfamiljshus får jag hänvisa till vad som härutinnan anförts i den inledande översikten över bostadspolitiken (s. 10 f.). Ifrågavarande låneverksamhet regleras genom kungörelsen den 29 juni 1946, nr 551, ändrad genom kungörelsen nr 551/1947. Bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, ändrad genom kungörelserna nr 941/1939, 573/1942 och 904/1947. Statsbidrag till inrättande av pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t och äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade åldringar och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag. Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård. Lägenhet i pensionärshem skall som regel upplåtas endast åt person, som dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan

75 Kungl. Maj:ts proposition nr antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Maximihyror, inkluderande kostnaden för vatten och värme, äro fastställda för de olika ortsgrupperna. I fråga om rikets indelning i ortsgrupper skall tillämpas den indelning i ortsgrupper, som enligt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering var gällande vid utgången av år Följande tabell utvisar maximihyrorna. Dyrortsgrupp Lägenhet för 1 person 2 3 personer 4 eller flera personer Statsbidrag till pensionärshems inrättande utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna, exkl. kostnaden för tomt och ledningar. Bidragsprocenten, som varierar allt efter skattetrycket inom kommunen, utgör lägst 25 och högst 80 procent av byggnadskostnaden. Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj :t men ingives till byggnadslånebyrån, som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande översända detsamma till socialdepartementet. I detta sammanhang må slutligen erinras om bestämmelserna rörande bostadsans k affningslån och tilläggslån till hyreshus, avsedda för mindre bemedlade, barnrika familjer. Dessa återfinnas dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom kungörelserna nr 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom kungörelsen nr 595/1943). Bostadsanskaffningslån och tilläggslån beviljas till hyresbostäder, förvaltade av kommun eller s. k. allmännyttigt företag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring av äldre fastighet. Lån utgår med högst 95 % (i regel blott 45 %) av värdet av fastigheten, sedan därifrån avräknats värdet av tomten. Som säkerhet för lånet skall lämnas inteckning i fastigheten inom 95 % av värdet. Låneräntan, som är fast, utgör 3,25 %. Bostadsanskaffningslånet skall till ena hälften utgöra en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40 år i fråga om nybyggnad av sten samt 30 år i fråga om nybyggnad av trä. Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och beskaffenhet. Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av

76 76 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning. Byggnad av här ifrågavarande art skall innehålla hyreslägenheter av lämplig typ och storlek (minst 2 rum och kök), ha tillgång i närmaste grannskapet till lekplats samt bör, i fråga om större nybyggda flerfamiljshus, vara försedd med lekstuga. Tilläggslån till hyreshus varom här är fråga utgår med högst 95 % av det belopp varmed anskaffningskostnaden överstiger fastighetens avkastningsvärde; sagda värde beräknas med utgångspunkt från den hyressättning, som skulle ha tillämpats om byggnaden tillkommit senast år I det följande komma att till behandling upptagas vissa frågor avseende dels villkoren för tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus, dels villkoren för statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Föreliggande förslag. 2. Flerfamiljshus i allmänhet. Villkoren för allmännyttiga företag. Den 14 november 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens byggnadslånebyrå att utreda och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i frågan om de villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt enligt 2 kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus. I skrivelse den 23 februari 1948 har byggnadslånebyrån i anledning härav framlagt förslag i ämnet. Beträffande bakgrunden till dessa förslag har byggnadslånebyrån bland annat anfört följande. Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse inledningsvis om att beteckningen allmännyttiga bostadsföretag förekommer redan i kungörelsen nr 512/1935 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Byrån erinrar vidare om nu gällande kriterier på allmännyttiga företag, vilka angivas i års tertiärlånekungörelse. Dessa kriterier äro: Bolag, förening eller stiftelse, som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan med och tillsyn av vederbörande kommun, må av statens byggnadslånebyrå erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag, under förutsättning tillika att kommunen åtagit sig att i den utsträckning som angives i 33 gentemot staten svara för förluster. Beträffande det citerade författningsrummets förhistoria framhåller byggnadslånebyrån bl. a. följande.

77 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. Det är bostadssociala utredningen, som i första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63) framlagt och utvecklat det sedermera i allt väsentligt förverkligade förslaget om de allmännyttiga bostadsföretagen. Enlig utredningens mening borde de avgörande kännetecknen på dylika foretag vara, att de arbetade utan enskilda vinstsyften samt under samverkan med och tillsyn av kommunen..... Bostadssociala utredningen har vidare anfört beträffande dessa allmännyttiga företag så förvaltade och så kontrollerade av offentliga (tramst kommunala) organ, att säkerhet funnes för att det bostadspolitiska syftet med statens långivning helt skulle tillgodoses att inom atfarsmassig fastighetskreditverksamhet sedvanliga säkerhetssynpunkter kunde tillmätas en mera underordnad vikt och frågan ställas som ett spörsmål om riskfördelning mellan stat, kommun, allmännyttigt företag och de bostadsbehövande hushållen. Byggnadslånebyrån erinrar vidare om följande uttalande i propositionen nr 279 till 1946 års riksdag i vilken förordades de av bostadssociala utredningen angivna kriterierna på allmännyttiga företag. Till vad bostadssociala utredningen anfört i fråga om de förutsättningar, som skola vara uppfyllda för att ett allmännyttigt bostadsföretag ska anses föreligga, kan jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det emellertid synas, som om utredningens uttalanden härutinnan ansetts bora i vissa hänseenden kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig kunna förutsätta, att endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom allmännyttiga. Utredningen har föreslagit, att vederbörande kommun skall ikläda sig skyldighet att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för förluster uppkomna vid fastighetsförvaltningen. Därest en (lyli bestämmelse godtages och jag finner den för min del välmotiverad ha kommunerna uppenbarligen själva att avgöra, om de skola lamna sm medverkan för att möjliggöra, att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras. En dylik kommunal utfästelse kan dock givetvis icke i och for sig upphäva den fria prövningsrätt härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten har att utöva. Vad härefter angår frågan om innebörden av det krav på kommunal garanti, som enligt 33 tertiärlånekungörelsen ställes i vad det gäller allmännyttiga företag, anför byggnadslånebyrån i förutberörda skrivelse följande. En kommunal garanti jämlikt 33 torde åsyfta allenast sådana statsverkets förluster, som uppkomma med anledning av att tertiär- och/eller tilläggslån utlämnats men däremot icke förluster föranledda exempelvis av försummad skattebetalning. Om förlusten för att begagna författningens terminologi är av den art, att hänsyn till densamma bort tagas vid hyrornas bestämmande, torde vidare kommunen enligt grunderna lor 33 andra stycket vara fri från ansvar. Härmed torde åsyftas det fall, att byggnadslånebyrån vid sitt beslut om fastställande av (högsta) hyior, giundat 'på de vid beslutet föreliggande förutsättningarna, skulle begå ett påtagligt misstag och till följd därav sätter hyrorna lägre än vederbort. Betalningsgarantins positiva innehåll torde huvudsakligen kunna sagas innefatta för det första skyldighet för kommunen att vid behov tillskjuta 77

78 78 Kungl. Maj. ts proposition nr 231. belopp, som företaget må behöva för betalning av förfallna räntor och annuiteter, med rätt för kommunen att återfå medlen, så snart likviditeten det medger eller om den bristande medelstillgången beror på att förlust å verksamheten uppkommit att eventuellt få till stånd förlustuppdelning mellan staten och kommunen enligt vad nedan sägs. För det andra torde kommunen vara skyldig att täcka staten för förlust, som kan uppstå genom att statens fordran, helt eller delvis, blir nödlidande vid exekutiv auktion; också i detta fall skall förlustuppdelning eventuellt äga rum. Har förlust uppkommit på sätt i nästföregående stycke sägs, skall enligt 33 prövas, huruvida kommunen ensam skall bära förlusten eller huruvida förlusten skall delas mellan stat och kommun. Om förlusten vållats av vårdslöshet eller försummelse vid fastighetsförvaltningen, äger kommunen icke återbekomma från staten någon del av erlagt belopp. Därest åter förlusten förorsakats av annan anledning än nyss sagts vad man inom byggnadslånebyrån plägat kalla konjunkturförluster kan kommunen komma att aterfa från statsverket större delen av vad kommunen erlagt. Efter en treårsperiod skall nämligen avräkning ske mellan kommunen och statsverket, och då kan kommunen enligt 33 andra och tredje styckena få ersättning med fyra femtedelar av vad som utgivits. I anslutning härtill understryker byggnadslånebyrån, att kommunens ansvarsförbindelse enligt 33 ingalunda är att betrakta såsom ett proforma-åtagande. Byggnadslånebyrån framhåller vidare, att byrån i ett i september 1946 utsänt cirkulär meddelade, att till allmännyttiga bostadsföretag hänföras kommunägda företag, samt, på förslag av kommunen och efter byråns särskilda prövning, annat företag, som bedrives utan enskilt vinstsyfte och är underkastat väsentligt kommunalt inflytande. Byggnadslånebyrån konstaterar, att denna formulering onekligen var vag men att den föranleddes av meningsbrytningar inom byråns ledning. Efter vunna erfarenheter från prövningen i de särskilda fallen sammanfattade byggnadslånebyrån i ett meddelande i maj 1947 sina överväganden beträffande de allmännyttiga företagen. I meddelandet framhålles bl. a., att enligt byians beslut skall sasom allmännyttigt företag icke kunna erkännas annat än följande företag. 1. Bolag, förening eller stiftelse, vars kapital helt eller så gott som helt tillskjutits av kommunen (»kommunägt företag»). 2. Bolag, förening eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett flertalet ledamöter (det må anmärkas att, därest i bolagsordningen för aktiebolag skall föreskrivas, att en eller flera ledamöter i bolagets styrelse utses i annan ordning än av bolagsstämma, tillstånd härtill måste inhämtas av Kungl. Maj:t). 3. Efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, bolag, förening eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett mindre än flertalet, dock minst två ledamöter.

79 Kungl. Maj:ts proposition nr Beträffande företag, som avses under 3., gäller vidare, att byggnadslånebyrån skall kunna till omedelbar betalning uppsäga beviljat statslån, därest företagets styrelse fattat beslut, som står i strid med kommunalvald styrelseledamots till protokollet antecknade mening och förmedlingsorganet härom gjort anmälan hos byrån. I meddelandet lämnades vidare åtskilliga anvisningar i övrigt om vad bolagsordningar m. in. dylikt i regel måste innehålla för att det allmännas synpunkter skulle anses tillgodosedda. Hit hörde föreskrifter därom, att företaget skulle förfoga över eget kapital å lägst en halv procent av den beräknade kostnaden för den produktion, som företaget ämnade genomföra, dock minst kronor, att utdelning på kapitalet icke finge överstiga tre procent för år, såvida icke byggnadslånebyrån av särskilda skäl medgåve undantag härutinnan, att ärenden av principiell natur eller eljest av större vikt icke finge avgöras annat än i kommunalvalda styrelseledamöters närvaro samt att statsorganet skulle äga rätt att taga del av företagets räkenskaper ävensom eljest inspektera detsamma. Byggnadslånebyrån har icke ansett det vara erforderligt att närmare ingå på andra detaljer, men nämner, att byrån för att ge sanktion åt befogade yrkanden, som kunde framställas av en kommunalvald styrelseminoritet, i själva låneförbindelserna införde en klausul om den rätt att uppsäga statslån till omedelbar betalning, varom nyss nämnts. Beträffande behandlingen vid 1947 års riksdag av frågan om villkoren för allmännyttiga företag framhåller byggnadslånebyrån bl. a. följande. I anledning av proposition nr 235 till 1947 års riksdag väcktes två likalydande motioner en i första kammaren av herr Einar Eriksson m. fl. (nr 313) och en i andra kammaren av herr Severin i Gävle m. fl. (nr 457) i vilka hemställdes att riksdagen måtte besluta, att från och med den 1 juli 1947 dels samtliga ledamöter i allmännyttigt bostadsföretags styrelse skulle utses av kommunen, dels ock lägenheterna i företagets hus endast skulle upplåtas såsom hyreslägenheter (ej bostadsrätt). I sitt utlåtande (nr 244) över nämnda proposition framhöll statsutskottet i anledning av motionerna att det icke vore berett att taga ställning till frågan om lämpligheten av att uppställa dessa förutsättningar men ansåg, att villkoren för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga borde bliva föremål för omprövning. Ett stort antal ledamöter av utskottet reserverade sig och anförde bl. a., att de funno de i motionerna anförda synpunkterna beaktansvärda men icke vore beredda att utan närmare utredning tillstyrka förslaget. I anledning av vad som anförts i motionerna borde riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam dylik utredning, så att förslag i ämnet kunde föreläggas nästa riksdag. Första kammaren biföll vad statsutskottet i sitt utlåtande hemställt, under det att andra kammaren gav sin anslutning till de i reservationen framförda yrkandena. I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut hemställde statsutskottet (memorial nr 254), att besluten måtte sammanjämkas så, att riksdagen under förmälan av vad i motionerna anförts vidkommande allmännyttiga

80 80 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. bostadsföretag måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till 1948 års riksdag i frågan, vilka företag som böra hänföras till denna kategori. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen. I sin skrivelse erinrar byggnadslånebyrån slutligen om att socialdepartementet, i syfte att få spörsmålet mera allsidigt belyst och få del av kommunala erfarenheter, den 16 december 1947 inbjöd representanter för ett fyrtiotal städer och andra kommuner med erfarenhet av bostadsbyggnadsverksamhet i kommuns eller allmännyttigt företags regi till en konferens för att dryfta organisationsformerna för dylika företag. Konferensen kom till stånd den 8 januari Byggnadslånebyråns yttrande bygger bl. a. på synpunkter som därvid framkommit. Byggnadslånebyrån har begränsat sitt yttrande till två frågor. Den ena gäller huruvida kommun måste ha i sin makt att utse alla styrelseledamöter i allmännyttigt företag eller om det är tillfyllest, att kommunen äger välja majoriteten eller till äventyrs mindre än hälften av hela antalet. Det andra spörsmålet avser frågan, huruvida bostadsrättsförening må godkännas såsom allmännyttigt företag. Byrån har däremot icke ansett det falla inom ramen för sitt utlåtande att pröva, huruvida kommunen själv, bolag, förening, stiftelse eller annan företagsform är den ur organisatoriska och andra synpunkter lämpligaste. Vad angår den första frågan framhåller byggnadslånebyrån, att åtskilliga vägande argument varav några bygga på nytillkomna omständigheter tala till förmån för den i förutnämnda motioner framförda synpunkten, att kommunerna helt och fullt böra bära ansvaret för tillkomsten och skötseln av allmännyttiga företag. Dessa argument sammanfattas av byggnadslånebyrån på följande sätt. Bostadsfrågans ordnande torde alltmer i vida kretsar ha kommit att betraktas som en i väsentlig mån kommunal angelägenhet. Härom bär bland annat lagen den 10 juli 1947 (nr 523) vittnesbörd. Om kommunen föredrar, att verksamheten skötes genom särskilt bildade organ, synes det naturligt, att alla spekulativa intressenter och intressen utmönstras inom dessa genom att kommunen skaffar sig full rådighet över företagen genom att förbehålla sig rätt att tillsätta samtliga ledamöter av företagets styrelse; ett dylikt förbehåll utesluter icke möjligheten att i det enskilda fallet, eventuellt till fullföljd av träffat avtal, utse personer hörande till ickekommunal organisation, med vilken kommunen vill samarbeta. Att kommunala förtroendemän böra bilda majoritet, synes likväl ofrånkomligt. De anförda synpunkterna förstärkas av det förhållandet, att såväl staten som kommunen ikläder sig förhållandevis betydande risker i samband med finansieringen och förvaltningen av företaget, och allenast representanter för sådana icke-spekulativa intressen, som kommunen företräder, ge det skydd mot förluster för det allmänna som står till buds. Slutligen har det av 1947 års riksdag beslutade 3-kronorsbidraget och spörsmålet om dess fördelning mellan kommuner, företag och de särskilda lägenheterna accentuerat vikten av det kommunala inflytandet.

81 Kungl. Maj. ts proposition nr I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att det förhållandet att byrån i enlighet med sitt i det föregående omförmälda meddelande i maj 1947 rörande kriterierna på allmännyttigt företag avvikit från nyssnämnda grundsatser i fråga om företags godkännande såsom allmännyttigt icke beror på att de anförda synpunkterna underskattats. Tvärtom hade byggnadslånebyrån utgått från att kommun vid sin intensifierade aktivitet till bostadsförsörjningens fromma såsom normalfall borde tillförsäkra sig hela det rättsliga inflytandet. Men byrån hade tillika sagt sig, att åtskilliga kommuner, särskilt medelstora och mindre, ännu under lång tid framåt komme att sakna erforderlig administrativ utrustning och därför se sig föranlåtna att söka medverkan från riksorganisationer såsom H. S. B. och svenska riksbvggen, större industriföretag och andra, vilka ägde erfarenhet av organisationsarbete, bostadsproduktion och förvaltning utan att i detta sammanhang företräda intressen åsyftande enskild vinst. Möjligheten för dessa medkontrahenter att genom styrelsemajoritet taga ansvaret för och därigenom också vinna uppskattning genom sättet för verksamhetens handhavande syntes efter allt att döma vara en förutsättning för eller åtminstone en drivande impuls till initiativ och villighet till medverkan från dylika icke-kominunala företags sida. Vid sådant förhållande syntes man icke rimligtvis böra förmena kommunen att själv besluta om nu åsyftade organisationsform, helst som speciella garantier uppställts i syfte att garantera, att såväl statens som kommunens ekonomiska och sociala intressen blevo behörigen tillgodosedda. Byggnadslånebyrån har även tillmätt vissa andra synpunkter betydelse vid sin tidigare bedömning av frågan. Härutinnan anför byrån bl. a. följande. Så må erinras att bostadsproduktionen är icke blott en social utan i hög grad även en ekonomisk angelägenhet. Icke minst på grund av detta kan det vara till nytta, om olika företagsformer konkurrera med varandra, gärna inom samma kommun. Att kommunen vid sitt val av medkontrahenter skulle samarbeta med organisationer, som skulle åsidosätta statens och kommunens befogade förväntningar på social och ekonomisk ansvarskänsla, kan icke gärna antagas. Vidare bör icke helt bortses från den olägenhet, som kan följa därav, att ytterst kommunernas högsta beslutande politiska organ kunna se sig ur eu viss synpunkt engagerade i löpande fastighetsförvaltningsfrågor, i vilka ekonomiska intressemotsättningar må föreligga mellan bostadsföretaget och dess hyresgäster. Slutligen framhåller byggnadslånebyrån, att det är praktiskt taget ogörligt att i allo återge de särskilda betingelser, som i olika enskilda fall ansetts böra föreligga för att godkänna ett företag såsom allmännyttigt. Bland villkor, som främja det allmännas syften, önskade emellertid byrån särskilt nämna den hl. a. av Stockholms stad förordade klausulen om rätt till inlösen av företaget eller dess fastighet (tomträtt). Vid avgivandet av sitt förslag till villkor för godkännande av allmännyttigt bostadsföretag framhåller byrån, att det gäller ett problem, som 6 liihnng till riksdagens protokoll sand. Nr 231.

82 82 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. kan få betydande återverkningar för det framtida bostadsbyggandet på lång sikt och anför ytterligare följande. Det har då tett sig naturligt att försöka nå en linje, som bär utsikt att samla representanter för de olika meningsriktningar, vilka vid skilda tillfällen kommit till uttryck, och som således skulle kunna vinna anslutning från statsmakternas sida. I sådant syfte har byggnadslånebyrån beslutat föreslå, att såvitt nu är i fråga bostadsföretag icke må erkännas såsom allmännyttigt med mindre kommun utser åtminstone majoriteten av företagets styrelse. Härutöver måste emellertid krävas att sådana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, måste utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen; det skulle påtagligen vara mindre lämpligt, att till det allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka tilläventyrs komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller konkurrerande byggnadsproducenter. Däremot åsyftas icke att såsom minoritetsrepresenterad grupp utestänga exempelvis förefintliga riksorganisationer av det skälet, att de bedriva planläggande och projekterande verksamhet på bostadsbyggnadsområdet eller äga intressen i byggnadsmaterialföretag. Vad härefter angår spörsmålet, huruvida bostadsrättsförening må godkännas såsom allmännyttigt företag konstaterar byggnadslånebyrån till en början, att hittills ingen bostadsrättsförening vunnit sådant erkännande men att tanken att allmännyttigt bostadsföretag skulle kunna upplåta lägenheter under bostadsrätt framburits inom åtminstone några bland rikets städer. Man torde härvid närmast icke ha åsyftat att alldeles slopa den egna insatsen, men den skulle begränsas till att omfatta allenast en å två procent i stället för fem procent, som plägar utgöra vedertaget minimum. Trots den ringa insatsen skulle man kunna påräkna en förhållandevis billig men ändock effektiv administration samt också beträffande driftkostnaderna i övrigt tillgodogöra sig bostadskooperationens fördelar. Byggnadslånebyrån hade emellertid icke blivit övertygad om lämpligheten av bostadsrättssystemet i detta sammanhang. Som skäl för sin ståndpunkt anför byggnadslånebyrån följande. Marknaden för bostadsrätter synes på de flesta håll vara minst sagt mättad; den efterfrågan, som under senare år förekommit, torde i stor utsträckning bero på att bostadsbristen tvingat vederbörande att lämna kapitaltillskott och att bli bostadsrättshavare med de förpliktelser detta medför. Att ytterligare vidga området för bostadsrättsexploatering synes icke tillrådligt utan byrån anser, att bostäderna i allmännyttiga företag böra upplåtas såsom hyreslägenheter. Vidare torde kunna ifrågasättas, huruvida icke t. o. m. en insats å 5 procent snarast är alltför låg under normala förhållanden för att verksamt stimulera bostadsrättshavarna till gemensamma ansträngningar för att nedbringa förvaltnings- och andra driftkostnader. Byrån förbiser icke, att erfarenheterna i stort sett hittills torde ha varit gynnsamma också för föreningar med sådan insats, men om läget framdeles blir enahanda i händelse av god tillgång på bostäder, lärer vara ovisst. Oavsett huru härmed

83 Kungl. Maj:ts proposition nr må förhålla sig, förmenar byrån, att en insats av allenast en eller ett par procent principiellt måste anses otillräcklig för att bära upp den kooperativa bostadsförsörjningens idé under någorlunda normala tider. På de angivna skälen föreslår byggnadslånebyrån, att bostadsrättsförening tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag. I sin här berörda skrivelse framhåller byggnadslånebyrån avslutningsvis, att det på grund av olika lokala förhållanden och växlande kommunala önskemål knappast torde vara möjligt att i detalj på förhand fastställa positiva och negativa kriterier i övrigt beträffande de allmännyttiga företagen. Byrån hemställer därför, att byrån, liksom hittills, inom ramen för givna huvudriktlinjer måtte få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall. I detta sammanhang må slutligen anföras vissa av byggnadslånebyrån i skrivelsen den 8 mars 1948 lämnade uppgifter rörande omfattningen och inriktningen av tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus under den senaste tiden. Byggnadslånebyrån erinrar först om de uppgifter beträffande verksamheten, som lämnades i byggnadslånebyråns skrivelse den 14 mars 1947, vari framhölls bl. a. följande. Byggnadslånebyrån konstaterade bl. a., att antalet lägenheter i enskilda företag för vilka tertiärlån efterfrågats varit väsentligt lägre under perioden 1/ / än under motsvarande period av budgetåret 1945/46. Vidare konstaterades, att de allmännyttiga företagen endast i mycket begränsad omfattning uppträtt som lånsökande samt att de kooperativa företagen relativt sett ökat sin andel i den statsunderstödda lägenhetsproduktionen. Byggnadslånebyrån hävdade emellertid, att den ringa efterfrågan på lån från de allmännyttiga företagens sida icke borde betraktas som ett utslag för bristande kommunalt intresse för denna företagsform. All sannolikhet talade enligt byråns mening för att de allmännyttiga företagen skulle komma att öka i antal och omfattning, men byggnadslånebyrån ansåg sig icke kunna bedöma i vilken takt denna utveckling skulle äga rum. I vad det gäller den fortsatta utvecklingen redovisar byggnadslånebyrån här återgivna tabell, utvisande antalet lägenheter i flerfamiljshus, för vilka tertiärlån sökts under vissa tidsperioder, fördelade efter företagets art och storlek. I anslutning till denna tabell anför byggnadslånebyrån följande. Av tabellen framgår hl. a., att antalet lägenheter i allmännyttiga och kommunala företag, för vilka tertiärlån sökts under fyramånadersperioden oktober 1947 januari 1948, omfattade mer än en tredjedel av antalet lägenheter i samtliga företag, för vilka tertiärlån sökts. Vidare må här framhållas, att bland de allmännyttiga och kommunala företagen liksom bland de kooperativa sådana som omfatta mer än 50 lägenheter dominera, vilket torde vara ett uttryck för att fördelarna med byggande i allmännyttig eller kommunal regi i första hand framträda vid genomförande av jämförelsevis stora projekt. Det må slutligen framhållas, alt antalet

84 oo 4* Antal lägenheter 1 flerfamiljshus, för vilka tertiärl&n sökts under tidsperioderna 1/ /1 1946, 1/ / och 1/ /1 1948, fördelade efter företagets art oeh storlek. Företagets storlek (antal lägenheter) Enskilt företag Ansökan inkom till byg4nadslänebyrån 1/ / / / / / Kommunalt el. med kommunalt jämställt företag S:a Enskilt företag Kooperativt företag Allmännyttigt el. kommunalt företag S:a Enskilt företag Kooperativt företag Allmännyttigt företag Kommunalt företag Högst 10 lägenheter » w» Summa G » S:a K ungl. M a j.ts proposition n r 231. Relativa tal (%) loo.o ioo.o

85 Kungl. Maj. ts proposition nr lägenheter i enskilda företag, för vilka tertiärlån sökts, företer en fortsatt nedgång sedan föregående budgetår och under perioden 1/ / endast omfattar omkring en fjärdedel av antalet lägenheter i samtliga företag, för vilka tertiärlån sökts. I sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån berört en fråga sammanhängande med 33 19iö års tcrtiärlånekungörelse, enligt vilken förlust, som uppkommer vid förvaltning av flerfamiljshus, tillhörigt kommun eller allmännyttigt bostadsföretag, skall fördelas mellan kommunen och staten enligt vissa angivna regler. Byrån anför följande. Bl. a. till följd av byggnadsregleringen har det blivit nödvändigt att uppdela stora projekt, ägda av samma allmännyttiga företag, i etapper och t. o. m. i från varandra skilda enheter. I dylika fall synes det utan vidare vara klart, att dessa enheter vid beräkningen av förluster böra slås samman, för att icke statsmedel skall utgå till en enhet, så länge en annan enhet lämnar överskott. Överhuvudtaget torde svårigheter föreligga att med säkerhet fördela t. ex. kostnader för gemensamma inköp, gemensam förvaltning o. s. v. mellan olika bostadsprojekt, som ägas av samma allmännyttiga företag. Med hänsyn härtill och då statens risktagande delas med kommunen samt båda parter böra se till bostadsfrågan för orten i dess helhet, synes böra föreskrivas, att förlust resp. överskott skall fördelas mellan samtliga av allmännyttigt företag ägda fastigheter, för vilka lån beviljats enligt kungörelsen nr 551/1946. Byggnadslånebyrån har vidare anmält, att Stockholms stads fastighetskontor i skrivelse den 6 februari 1948 till byrån framhållit önskvärdheten av att kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, befrias frän skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån i likhet med vad fallet är då kommun är låntagare. Som skäl för framställningen anförde kontoret, att därigenom skulle undvikas, att lånekostnaderna bleve högre för en kommun, som betjänade sig av bolagsformen för sin bostadsproduktion än för en kommun, som anlitade befintliga kommunala organ. Kontoret föreslog, att säkerhet för lån lämnades staten genom bestämmelse i tornträttskontraktet om förbud mot inteckning utan vederbörande statliga myndighets medgivande. 1 anledning av fastighetskontorets framställning anför byggnadslånebyrån följande. Den kommunala bebyggelsen i Stockholm sker endast på mark, som av staden upplåtits med tomträtt. De av staden framförda synpunkterna synas värda beaktande. Befrielse från skyldighet att ställa inteckningssäkerhet synes under i övrigt enahanda förhållanden även böra medgivas vid belåning av bostadshus, som uppföres på mark, som upplåtes med äganderätt. Därest kommunen ikläder sig borgen såsom för egen skuld för de kommunala bolagens tertiär- och/eller tilläggslån, synes enligt byråns mening ur säkerhetssynpunkt någon åtskillnad icke behöva göras mellan lån upptagna av kommun och de som upptagas av kommunala bostadsbolag, vilka helt ägas av kommunen.

86 86 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Hyresnämnds prövning av lujressättningen. Byggnadslånebyrån föreslår vidare i sin skrivelse den 8 mars 1948, att hyresnämnds prövning av hyressättningen borde upphöra i vad det gäller fastighet, belånad enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. I denna fråga anför byrån sålunda följande. I fråga om terliärbelånade flerfamiljshus torde den prövning av en fastighets byggnads- och driftkostnader samt sammanlagda hyra, som hyresnämnderna nu företaga, kunna upphöra i fråga om fastigheter, som beviljats lån med stöd av kungörelsen nr 551/1946, eftersom utgångspunkt för ky Snadslånebyråns hyressättning i dylika ärenden är den»självkostnadshyra», varom 6 första stycket sagda kungörelse innehåller närmare bestämmelser. Anledning för hyresnämnd att föreskriva lägre hyra än byrån torde normalt ej föreligga. Högre hyra må enligt hyresrådets anvisningar icke fastställas och skulle icke heller kunna av byrån medgivas. Finansiering av fastigheter med gemensamma anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning m. m. Vidare framhåller byggnadslånebyrån, att det med nuvarande lagstiftning icke synes möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt trygga de gemensamma anläggningarnas funktion att tjäna de särskilda bostadshusen. De betydande fördelar av teknisk och ekonomisk art, som äro förburtdna med gemensamma anordningar i»tjänande» fastigheter hade emellertid föranlett byrån att såsom kreditgivare i någon mån ge avkall på kravet på absolut trygghet och godtaga ett system med särskilda garantier. För beviljande av lån till här förevarande fastigheter har sålunda byrån uppställt följande villkor. Mellan härskande och tjänande fastigheter skall upprättas avtal av huvudsakligt innehåll, att därigenom tillförsäkras dels envar ägare av härskande fastighet rätt att nyttja centralanläggning för värme- och varmvattenförsörjning, centraltvättstuga och mangelbod, som finnes å tjänande fastighet, ävensom att utöva tillsyn å och i mån av behov iordningställa sådan anläggning, dels ock envar ägare av tjänande fastighet att utöva tillsyn å och i mån av behov iordningställa sådan å härskande fastighet befintlig anläggning, som är eller blir ansluten till centralanläggningen. Härjämte skali avtalet föreskriva rätt och skyldighet för härskande och tjänande fastigheter att mot vederlag som i brist av åsämjande bör bestämmas genom skiljedom enligt lagen om skiljemän tillhandahålla resp. begagna de nyttigheter, som med de gemensamma anläggningarna åsyftas. I den mån avtalet innefattar upplåtelse av (delvis ömsesidiga) servitut, skall det intecknas till säkerhet för servitutets bestånd. Servitutet bör beredas förmånsrätt före alla penninginteckningar. För lånen i de olika fastigheterna skall i vanlig ordning ställas säkerhet i form av penninginteckning till belopp och med förmånsrätt, som lånebesluten föreskriva.

87 Kungl. Maj:ts proposition nr Därutöver kräver byggnadslånebyrån, att samtliga hos byrån sålunda pantsatta inteckningar pantförskrivas för all byråns utlåning i komplexet, i den mån byrån icke tager dem i anspråk för gäld, för vilken pantsättningen i första hand skett (generalpantsättning). Härav följer, bl. a., att vid etappbebyggelse successivt utvidgade generalpantsättningar måste verkställas Byggnadslånebyrån förbehåller sig vidare rätt att uppsäga samtliga lån i komplexet, dels om ovan avsett servitut skulle upphöra att belasta servitutsintecknad fastighet, dels ock om någon i komplexet ingående fastighet övergår till ny ägare. Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån. Byggnadslånebyrån har i sin förutnämnda skrivelse närmare utvecklat läget beträffande tilläggslångivningen samt framlagt vissa förslag till jämkningar i nu gällande bestämmelser beträffande denna verksamhet. Vad angår byggnadskostnadsutvecklingen erinrar byrån först om vad byrån härutinnan anförde i sin skrivelse den 14 mars I sistnämnda skrivelse framhöll byrån, hurusom byggnadskostnadsutvecklingen från våren 1946 varit sådan, att en omfattande placering, resp. uppflvttning av olika orter i subventionsgrupp vore nödvändigt för att ej hyresnivån skulle stiga. Vidare underströk byrån, att kostnadsstegringen vore avsevärd, men att byrån på grund av ovisshet om den framtida utvecklingen och i förhoppning, att varje möjlighet till kostnadsbesparande åtgärder tillvaratogs, avsåge att föreslå en mindre ökning i tilläggslångivningen än vad som i och för sig syntes erforderligt men i stället eventuellt senare skulle föreslå ytterligare justeringar. 1 skrivelse den 11 juli 1947 angav byrån kostnadsökningen under vissa gynnsamma förutsättningar till ca 7,5 procent, \ilket närmast skulle motsvara två subventionsgrupper. Byråns förslag innebar emellertid endast uppflyttning med i genomsnitt eu subventionsgrupp. Beträffande byggnadskostnadsutvecklingen anför byggnadslånebyrån i skrivelsen den 8 mars 1948 fortsättningsvis följande. En uppfattning om byggnadskostnadernas utveckling under andra halvåret 1947 ger socialstyrelsens byggnadskostnadsindex för ett flerfamiljshus i Stockholm, vilket utvisar en stegring från 151,2 enheter den 1 juli 1947 till 153,2 den 1 januari 1948, eller en förändring med något mera än en procent. Enligt de beräkningar, vilka inom byggnadslånebyrån utförts beträffande byggnadskostnadsutvecklingen för ett flerfamiljshus i Malmö, skulle byggnadskostnadsökningen vara något mindre än en halv procent. De anförda siffrorna äro ägnade att bekräfta den uppfattning byggnadslånebyrån bibragts genom sill kostnadsgranskning i samband med tertiärlångivningen, nämligen alt byggnadskostnaderna visserligen icke nämnvärt ökat men å andra sidan ej heller nedgått. Ej heller har den allmänna lättnad i fråga om möjligheterna att planera ekonomiskt, som förväntades, inträtt. I själva verket har den skärpta byggnadsregleringen medfört, dels att de stora byggnadsprojekt, på vilka man ur olika synpunkter räknade och som skulle innebära eu i förhållande till mindre företag förbilligad byggnadskostnad och förbättrad fastighetsekonomi, delats upp i mindre,

88 88 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. ur dessa synpunkter mindre förmånliga enheter, dels att de möjligheter att planera affärslokaler etc., som normalt finnas då fråga är om större projekt och som kunna innebära avsevärda ekonomiska fördelar, nu till stor del beskurits. Vidare framhåller byrån, att enligt byråns erfarenheter de genom entreprenadanbud fastställda byggnadskostnaderna sedan föregående år ej undergått någon ytterligare höjning. I anslutning härtill understryker byrån vikten av att granskning och kontroll av uppgivna kostnader kunna utföras av byrån i fråga om icke blott företagen i deras helhet utan även förekommande sidoentreprenader och underentreprenader. Kravet på sistnämnda kontroll framträdde med särskild styrka beträffande företag, som erhålla lån till 95 eller 100 procent av fastighetsvärdet. Med hänsyn härtill borde enligt byråns uppfattning 19 och 20 kungörelsen nr 551/1946, vari sägs att vid ansökan om lån skola fogas de handlingar, som angivas i av byrån fastställt formulär, tolkas så, att möjlighet bereddes byrån att utföra ifrågavarande kontroll. Byggnadslånebyrån redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom byrån verkställd undersökning, baserad på byggnadskostnaderna i samtliga nytillkommande låneärenden inom vissa orter. Detta utvisar, att hyresnivån åren 1945 och 1946 var i stort sett konstant, att den under år 1947 försköts uppåt, vilket emellertid till stor del kompenserades genom utökad subvention, samt att den sedermera ytterligare förskjutits och fortfarande ligger över utgångsvärdet. Samtidigt framginge, hurusom utvecklingen varit oenhetlig. Hänsyn hade härvid icke tagits till den ökning i driftkostnaderna, som inträtt sedan våren 1947 till följd av fastighetsarbefarnas ökade löner. Den utjämning av föreliggande skillnader mellan byggnadskostnaderna i olika delar av landet, som ägt rum under senare år, hade, framhåller byrån, på vissa orter, som före kriget hade låga hyror, kraftigt accentuerat de svårigheter, den allmänna kostnadsutvecklingen medfört. Enligt byggnadslånebyråns uppfattning synes en viss utjämning av hyresnivån beträffande dylika orter vara motiverad. På enstaka orter hade dessutom vissa ojämnheter i grundhyrorna visat sig föreligga, vilka enligt byråns mening borde rättas till även om detta innebure en viss höjning av de hvror byrån ansett sig böra räkna med för dessa orter. Byrån understryker emellertid, att huvudprincipen vid statlig belåning alltjämt bör vara att förhindra en höjning av den allmänna hyresnivån i landet. Byrån framhåller vidare, att en av byrån verkställd jämförelse mellan å ena sidan»1939 års hyra» och å andra sidan den preliminärt resp. slutligt beräknade hyran beträffande ett antal bostadshus, belånade hos byrån utvisar att i allmänhet genomsnittshyran icke överskridits. I de undantagsfall där hyran måst sättas högre ha särskilda skäl förelegat. Byrån redovisar jämväl uppgifter, vilka ge vid handen, dels att de större projekten bli mera ekonomiska än de mindre, dels att den slutligt beräk

89 Kungl. Maj.ts proposition nr nade hyran och byggnadskostnaden i allmänhet överstiger den preliminärt angivna. Sistnämnda förhållande understryker, framhåller byggnadslanebyrån, behovet av subvention till sådana företag, beträffande vilka annu endast preliminärt lånebeslut fattats. Detta gällde såväl ärenden vilka endast med viss tvekan kunnat godtagas som ärenden avseende foretag med i stort sett normala kostnader. I anslutning härtill understryker byrån, att en ort ej lämpligen bör uppflyttas i högre subventionsgrupp endast till följd av att ökat behov av subvention föreligger beträffande ett enstaka ärende. Byggnadslånebyrån framhåller, att byrån under tiden 1/ / meddelat avslag på grund av för höga byggnadskostnader, för höga hyror eller därmed sammanhängande omständigheter i sammanlagt 55 ärenden, varav ett avsåg företag i kommunal regi, 5 kooperativa företag och återstående 49 enskilda företag. 16 av dessa ärenden hade sedermera omprovats, varvid 12 kunnat godkännas. Med hänsyn till här berörda förhållanden anser byggnadslånebyrån, att det är erforderligt att vissa orter flyttas upp i en subventionsgrupp, två nummer högre än den nuvarande, därest»1939 års hyra» skall kunna bevaras. Andra orter böra uppflyttas en grupp. På grund av den osäkerhet, som råder i fråga om den fortsatta kostnadsutvecklingen, anser sig byrån icke nu böra föreslås en genomsnittlig uppflyttning med en subventionsgrupp men finner å andra sidan, att erforderliga regleringar i subventionsgruppsplaceringen tillsammans med vissa justeringar för den ökade fastighetsarbetarlönen med hänsyn till medelsbehovet motsvarar en genomsnittlig ökning med en subventionsgrupp. Ett ovillkorligt fasthållande vid 1939 års hyresnivå torde medföra en ytterligare ökning i medelsbehovet motsvarande en subventionsgrupp. Byrån avser att i den mån byggnadsprojekt bli aktuella framlägga förslag för var och en av de 454 nu subventionsplacerade orterna och därvid taga hänsyn till här relaterade omständigheter och i fall där så är erforderligt föreslå uppflyttning. I anslutning härtill framhåller byrån, att den övervägt att föreslå införandet av ytterligare en subventionsgrupp. I denna fråga anför byrån följande. Bvrån har emellertid funnit, att detta skulle vara erforderligt huvudsakligen endast beträffande orter, där hyresläget år 1939 jämfört med förhållandena å jämförbara orter var mycket lågt. A dylika orter synes såsom redan angivits, en utjämning av hyresnivån vara motiverad. Med hänsyn härtill och då hyreshusproduktionen å dessa orter utgör en mycket liten del av den totala årliga bostadsproduktionen, synes en utökning av antalet subventionsgrupper icke vara f. n. påkallad. Byggnadslånebyrån erinrar i fortsättningen om att jämlikt års tertiärlånekungörelse tilläggslån må beviljas allenast under förutsättning, att antingen byggnaden uppföres å ort, som Kungl. Maj:t förklarat höra till sådan grupp av orter, där tillåggslån utgår, eller, då fråga ar om byggnad å annan ort, byggnadslånebyrån finner synnerliga skäl föreligga för att

90 90 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. dylikt lån lämnas. I sistnämnda fall skall enligt 13 2 inom. tilläggslån utgå med det belopp, som finnes erforderligt med hänsyn till bostadsmarknadsläget å den ort, där byggnaden uppföres, dock högst med vad som kunnat utgå, därest byggnaden varit belägen å ort, som Kungl. Maj :t förklarat höra till högsta subventionsgrupp. Byggnadslånebyrån konstaterar, att ifrågavarande bestämmelse numera, sedan praktiskt taget alla orter, där flerfamiljshus uppföras, placerats i subventionsgrupp, förlorat sin avsedda betydelse. Byrån föreslår en komplettering av bestämmelsen av innebörd att även ett enstaka hus å redan subventionsgruppsplacerad ort må, om synnerliga skäl föreligga, efter Kungl. Maj:ts prövning erhålla tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp än den för orten fastställda. I samband härmed behandlar byrån frågan, huruvida särskild subvention bör utgå till företag, som bedrivas vintertid. Byrån erinrar därvid om att enligt 1942 års tertiärlånekungörelse möjlighet förelåg att vid beräkning av tilläggslånets storlek taga hänsyn till att företag, som bedrivas under vinterhalvåret belastas med extra kostnader för uttorkning, längre byggnadstid till följd av minskad arbetseffekt o. s. v. Det förhållandet att till dylika företag lämnades ett större tilläggslån än till andra medverkade, framhåller byrån, till att säsongvariationerna inom bostadsbyggandet utjämnades. Emedan enligt nu gällande bestämmelse om tilläggslån till flerfamiljshus möjligheten att bevilja större tillläggslån till vinterbyggen icke längre står öppen, vilket enligt byråns uppfattning är otillfredsställande, förordar byggnadslånebyrån införande av ett s. k. vintertillägg. I denna fråga anför byrån följande. I ett kommande läge, då eventuellt byggnadsregleringen upphört och bostadsbristen hävts, så att de bostadssökande ha möjlighet att fritt välja lägenhet med hänsyn även till kostnaden, kan den nu åstadkomna säsongutjämningen komina att äventyras, om icke extrakostnaderna för vinterbygge kompenseras. En dylik ekonomisk utjämning torde såvida icke andra, möjligheter visa sig alltid böra ingå i det statliga stödsystemet till bostadsbyggandet. Byrån vill därför föreslå, att byrån beredes möjlighet att efter prövning från fall till fall av de föreliggande omständigheterna utöka tilläggslånet med vintertillägg, beräknat enligt tidigare tillämpade grunder. Byrån förutsätter därvid, att kommunalt bidrag skall utgå på denna del i samma proportion som för tilläggslånet i övrigt. Det ytterligare behov av tilläggslånemedel under nästkommande budgetår, som uppkommer därest de av byrån förordade utvidgningarna av tilläggslångivningen genomföras, har av byrån beräknats till 14,6 miljoner kronor, varav 2,4 miljoner avser vintertillägg och återstående 12,2 miljoner hänför sig till den av byrån beräknade uppflyttningen av orter i högre subventionsgrupp. Byggnadslånebyrån framlägger vidare vissa förslag beträffande grunderna för hyressättning och beräkning av driftkostnader, vilka samman

91 Kungl. Maj. ts proposition nr hänga med den våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsskötarlönerna. Byrån föreslår följande. Vad först beträffar ännu icke avgjorda ärenden, varå skola tillämpas bestämmelserna i 1942 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån, bör tillläggslångivningen icke ökas i syfte att täcka den ökade fastighetsskötarlönen. Detta innebär, att angivna ärenden behandlas på samma sått som äldre, redan avgjorda ärenden. I samband med den höjning av annuiteten på tertiärlånet, som förutsattes ske efter tio år, torde frågan om driftkostnader samt kapitalkostnader få tagas upp till omprövning i sin helhet. Vidkommande därefter ärenden, som prövas enligt bestämmelserna i 1946 års kungörelse, bör hyran, som är baserad på självkostnad, beräknas så, att den täcker verklig fastighetsskötarlön. Vid sådan jämförelse med»1939 års hyresnivå», som avser prövning om ett visst företag kan godkännas eller ej, bör till nämnda jämförelsehyra kunna läggas ökningen i fastighetsskötarlönen och låneärendet behandlas med ledning därav. Byggnadslånebyrån har slutligen i sin skrivelse den 8 mars 1948 uppmärksammat vissa frågor, sammanhängande med att under tiden 1 april 1941 till 7 oktober 1945 kopparrör voro under beslag, vilket medfört, att varmvattenledningar under denna tid antingen ej alls inlades i fastigheter eller utfördes av galvaniserade rör i stället för, såsom normalt, av kopparrör. Under den senare delen av perioden utfördes endast de grövre ledningarna i källaren av galvaniserade rör. Byrån lämnar först vissa uppgifter beträffande konsekvenserna av att galvaniserade rör kommit till användning såsom varmvattenledningar. På ett flertal platser i landet är vattnet av sådan beskaffenhet (humushal tig t, surt eller på annat sätt aggressivt), att varmvatten angriper galvaniserade rör. Det sagda gäller huvudsakligen varmvatten för förbrukningsändamål, och av olika skäl endast obetydligt i fråga om varmvatten i värmeledningarna. Följden av vattnets inverkan är, alt varmvattenledningar av galvaniserade rör efter kortare eller längre tid, beroende på vattnets beskaffenhet, rosta sönder och till slut måste bytas ut. Kostnaderna härför kunnä bii av betydande storleksordning och uppgå till 150 till 600 kronor per lägenhet, beroende på om endast källarledningar eller alla ledningar behöva utbytas, och om ledningsinstallationerna utförts med tanke på att underlätta ett framtida byte eller ej. Det må här framhållas, att det är billigare att installera galvaniserade rör än kopparrör. Å andra sidan ställer sig givetvis en installation av kopparrör i redan färdigställda och bebodda hus dyrare än om installationen gjorts från början, beroende på dels kostnaden för utrivningen av äldre rör och dels kostnaden för efterlagningar av puts, kakel, målning, tapeter etc. Det kan beräknas, att för tertiärbelånade flerfamiljshus utbyte av ledningar blir erforderligt för fastigheter med tillhopa ca lägenheter. Av dessa ha ca samtliga ledningar av galvaniserade rör och återstoden galvaniserade rör endast i källaren. Totalkostnaden för utbyte i samtliga fall uppskattas till ca 18,5 miljoner kronor. I detta belopp ha ej medräknats kostnaderna för utbyte av galvaniserade rör i en- och två

92 92 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. familj shus. I dessa hus bli kostnaderna mycket varierande och för envåningshus av trä förhållandevis små. Beträffande täckandet av de extra kostnader som uppkomma vid utbyte av galvaniserade rör framhåller byggnadslånebyrån följande. Vid beviljande av tertiär- och tiliäggslån har i allmänhet ingen skillnad gjorts i fråga om kostnader, driftkostnader eller hyror mellan fastigheter med kopparrör och fastigheter med galvaniserade rör, bl. a. av det skälet, att man ej kunnat beräkna tidpunkten för utbytet eller bedöma kostnaderna härför. I fråga om fastigheter, för vilka anskaffningskostnaden varit högre än avkastningsvärdet och skillnaden läckts genom tilläggslån, har varken reserv avsatts för utbyte eller marginal för fondering beräknats vid hyressättningen. I fall, då tilläggslån icke erfordrats för att bibehålla 1939 års hyresnivå, kan en större eller mindre marginal mellan erforderliga och medgivna hyror föreligga, som kan disponeras för förräntning av utbyteskostnaderna. Samma gäller för fastigheter med obundna lån, vilka belånades före räntesänkningen den 22 maj I fastigheter, där varmvattenledningar ej alls installerats, har i allmänhet hänsyn härtill tagits icke blott vid beräkning av anskaffningskostnad utan även vid fastställande av hyror. När varmvatten installeras, bär sålunda en viss hyreshöjning ske, som till större delen kan förränta kostnaden för installationen. I detta sammanhang må framhållas, att hyresrådet vid bestämmande av hyran i fastighet med galvaniserade varmvattenrör tagit hänsyn till kostnaderna för utbyte på del sätt, att summan årliga utgifter för fastigheten höjts med ett belopp, motsvarande ungefär 10 CU av nämnda kostnad. En sådan höjning har dock endast skett, om frågan uppkommit i samband med fastställande av grundhyrornn. Däremot torde hittills icke något fall förekommit hos hyresrådet, då fastighetsägaren, efter det grundhyrorna redan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, begärt höjning av grundhyrorna på grund av nämnda utbyteskostnad. Beträffande fastigheter finansierade med tertiärlån framhåller byrån, att hänsyn bör tagas till huruvida fastigheten har förutsättning att förränta kostnaden för installation av kopparrör, eventuellt efter sådan böjning av hyrorna, som är motiverad av den ursprungliga kalkylen. Om denna förutsättning föreligger, borde till fastigheten kunna lämnas ett extra tertiärlån att förräntas och amorteras tillsammans med det ursprungligen beviljade lånet och liggande omedelbart efter detta. I övriga fall borde ett extra tilläggslån lämnas, liggande omedelbart efter tidigare beviljat tilläggslån och på samma villkor som detta, dock med den skillnaden alt kommunalt bidrag icke borde krävas. I fråga om kostnaderna för installation av kopparrör anför byrån följande. Vid beräkning av godtagbar kostnad synas utgifter för material och arbetskraft till själva ledningsbytet böra få inräknas. Kostnaderna för extra reparationer böra däremot inräknas éndast med belopp, som motsvarar vad som vid omtänksam planering av installationen från början skulle vara nödvändigt. Den största återhållsamhet torde överhuvudtaget böra iakt

93 Kungi. Maj. ts proposition nr tagas vid bedömning av kostnaderna. Med hänsyn till den nuvarande bristen på material torde bidrag till utbyte endast få lämnas, där underlåtenhet att byta rören medför betydande olägenhet. Byrån beräknar behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande ändamål till kronor till tertiärlån och kronor till tilläggslån. Departementschefen. Gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus ha tillämpats sedan den 1 juli De innebära, att tertiärlån be\iljas kommunala och allmännyttiga företag intill 100 procent av avkastningsvärdet, kooperativa företag intill 95 procent och enskilda företag intill 85 procent, dock i särskilda fall intill 90 procent, av sagda värde. I fråga om förstnämnda grupp av företag gäller, att staten förbinder sig att täcka vissa eventuellt uppkommande förluster. Staten garanterar en ränta av 3 procent å primärlån och en däremot svarande ränta å sekundärlån. Härjämte beviljas kapitalsubvention i form av tilläggslån i syfte att förhindra en stegring av hyrorna i nyuppförda bostadshus. 1 sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus, motiverade av utvecklingen under innevarande budgetår av ifrågavarande låneverksamhet. I sin skrivelse den 23 februari 1948 har byrån dessutom, på uppdrag av Kungl. Maj:t, framlagt förslag angående villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt. Jag upptager i det följande först till prövning byggnadslånebyråns förslag beträffande villkoren för allmännyttiga bostadsföretag. Skilda meningar ha, såsom utförligt redovisats av byrån, i olika sammanhang framförts beträffande de villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag som allmännyttigt. Sålunda har å ena sidan hävdats, att kommunen skall helt och fullt bära ansvaret för tillkomsten och skötseln av dylika företag, å andra sidan förutsatts, att kommunen visserligen skall ha visst inflytande över företagets förvaltning men att detta borde kunna växla i vad det gäller såväl omfattning som form. Antalet kommunala och allmännyttiga företag, vilket under budgetåret 1946/47 var jämförelsevis obetydligt, har, såsom byggnadslånebyrån visat, under innevarande budgetår kraftigt ökat; f. n. torde antalet lägenheter i hus, som uppföras av kommunala och allmännyttiga företag, utgöra omkring en tredjedel av hela flerfamiljshusproduktionen. Enligt min mening synes man alltjämt böra räkna med att formerna för kommunala initiativ beträffande projektering och uppförande av bostadshus, avsedda att förvaltas av allmännyttiga företag, kunna växla. De största städerna ha betydande resurser i fråga om projektering av omfattande bostadsbyggnadsföretag. De mindre orterna däremot ha i allmänhet endast mycket begränsade möjligheter att själva

94 94 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. projektera; vissa orter torde helt sakna dylika möjligheter. Även om man därför har anledning räkna med att ännu under avsevärd tid formerna för kommunernas insatser i fråga om projektering och uppförande av bostadshus komma att vara mycket växlande på grund av vitt skilda förutsättningar i kommuner av olika typ, synes man dock böra hålla fast vid att kommunerna i växande grad skola direkt medverka vid tillkomsten av allmännyttiga företag. Vad här sagts beträffande kommunernas insatser för främjande av bostadsförsörjningen äger omedelbar tillämpning endast på frågan om initiativ till samt projektering och uppförande av bostadshus. Vid en bedömning av frågan om kommunernas skyldighet i vad det gäller förvaltningen av allmännyttiga företag synas däremot vissa särskilda synpunkter böra beaktas. För det första bör hänsyn tagas till att statligt stöd lämnas till företag, förvaltade enligt vitt skilda grunder. Lån beviljas såväl till kommunala och allmännyttiga företag som till bostadsrättsföreningar och enskilda företagare. Frågan om godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt sammanfaller således icke med frågan om villkoren över huvud taget för erhållande av statligt lån. Förstnämnda fråga bör fördenskull bedömas med utgångspunkt från det förhållandet, att allmännyttiga företag erhålla lån på synnerligen gynnsamma villkor; lånen lämnas intill 100 procent av avkastningsvärdet och staten förbinder sig att svara för vissa förluster. Med hänsyn härtill synes det mig rimligt, att vissa särskilda minimikrav uppställas för godkännande av företag såsom allmännyttigt. Av praktiska skäl böra dessa krav göras så enkla och klara som möjligt. By nadslånebyrån föreslår, att bostadsföretag icke må erkännas såsom allmännyttigt med mindre vederbörande kommun utser åtminstone majoriteten av företagets styrelse. Härutöver måste enligt byråns uppfattning krävas, att sadana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, skola utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen. Byrån anser nämligen, att det uppenbarligen skulle vara mindre lämpligt, att till det allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka till äventyrs komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller konkurrerande byggnadsproducenter. Byrån förordar slutligen, att bostadsrättsförening tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag. Såsom skäl för sin ståndpunkt i sistnämnda fråga anför byrån dels att marknaden för bostadsrätter på de flesta håll synes vara minst sagt mättad, dels att en mindre insats än 5 procent principiellt måste anses otillräcklig för att bära upp den kooperativa bostadsförsörjningens idé under någorlunda normala tider. De av byggnadslånebyrån förordade minimikraven beträffande allmännyttiga bostadsföretag torde tillgodose såväl behovet av enkla regler angående kommunens inflytande över företaget som behovet i vissa fall av

95 Kungl. Maj:ts proposition nr representanter i styrelsen, utsedda av annan än kommunen. Vad särskilt angår förslaget, att bostadsrättsförening icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag, bör beaktas, att en särskild lånefonn tillskapats för kooperativa företag. Jag finner mig sålunda kunna godtaga de av byrån förordade minimikraven. De torde böra införas i tertiärlånekungörelsen. Att byggnadslånebyrån, liksom hittills, i anslutning till givna huvudriktlinjer bör få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall i fråga om allmännyttiga företag finner jag självklart. Byggnadslånebyråns förslag i vad det gäller bestämmelsen om täckande av eventuellt uppkommande förlust å allmännyttigt företag kan jag biträda. Förlust resp. överskott bör således fördelas mellan samtliga av allmännyttigt företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka lån beviljats enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Jag har vidare intet att erinra mot att, såsom byggnadslånebyrån föreslår, kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, under vissa förutsättningar befrias från skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån. Vad byrån anfört beträffande finansiering av fastigheter med gemensamma anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning m. in. föranleder ingen erinran från min sida. Byggnadslånebyråns förslag, att hyresnämnds prövning av byggnads- och driftkostnader samt sammanlagd hyra för flerfamiljshus, finansierade med tertiärlån enligt 1946 års kungörelse, bör upphöra, torde få upptagas till övervägande i annat sammanhang. Jag övergår nu till att behandla byggnadslånebyråns förslag till jämkningar i gällande bestämmelserom tilläggslån till flerfamiljshus. Förslaget berör dels frågan om placering av ort i högre subventionsgrupp än f. n., dels frågan, huruvida enskilt företag, då särskilda skäl föreligga, skall kunna beviljas större tilläggslån än som normalt utgår inom vederbörande kommun, dels frågan om s. k. vintertillägg till vissa företag, dels frågan, huruvida höjningen av fastighetsarbetarlönerna våren 1947 bör föranleda höjning av hyrorna, dels slutligen frågan om lån till täckande av kostnaderna för ersättning av galvaniserade varmvattenrör med kopparrör. Vad angår kommunernas inplacering i subventionsgrupper föreslår byggnadslånebyrån, att medel för tilläggslångivningen under nästa budgetår beräknas med utgångspunkt från att vissa kommuner placeras en grupp och andra kommuner två grupper högre än f. n. Förutsatt att byggnadskostnadsnivån förblir i stort sett oförändrad, skulle hyressättningen med undantag för ett begränsat antal orter därigenom kunna anslutas till 1939 års hyror. Den höjning som bleve nödvändig på vissa orter vore motiverad av att hyresnivån 1939 var osedvanligt låg. Byrån anser vidare behov icke föreligga av ytterligare en subventionsgrupp. Tilläggslångivningens omfattning bestämmes av å ena sida de regler som

96 96 Kungi. Maj. ts proposition nr 231. tillämpas beträffande hyressättningen, å andra sidan byggnadskostnadsutvecklingen. Enligt min mening finnes icke anledning att ompröva de hittills tillämpade grunderna för hyressättningen. Visserligen ha byggnadskostnaderna stigit under de två senaste åren men tilläggslångivningen har f. n. icke större relativ omfattning än före räntesänkningen våren En fortsatt snabb stegring av byggnadskostnaderna synes icke särskilt trolig. Man bör därför fasthålla vid 1939 års hyror, vilket torde kunna ske även vid en jämförelsevis måttlig utvidgning av tilläggslångivningen. Att i förväg närmare bedöma byggnadskostnadsutvecklingen under budgetåret 1948/49 låter sig emellertid icke göra. Det synes sålunda icke uteslutet att en mindre höjning av kostnaderna kan komma att inträda. Detta innebär, att behov av en viss utvidgning av tilläggslångivningen utöver den av byggnadslånebyrån förordade kan uppstå. Med hänsyn härtill synas möjligheter böra finnas att under budgetåret inrätta en femte subventionsgrupp, därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill. Jag föreslår därför, att det må ankomma på Kungl. Maj:t att, därest behov därav uppkommer, inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna subventionsgrupp utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta, varjämte bör förutsättas att ett belopp, motsvarande en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från vederbörande kommun. I likhet med byggnadslånebyrån anser jag att möjlighet bör finnas att, då synnerliga skäl föreligga, till ett företag bevilja tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp än den för kommunen fastställda. Det lånebeviljande organet bör, då vid prövning av låneansökan behov av tilläggslån utöver det normalt inom kommunen utgående befinnes föreligga, kunna erhålla bemyndigande av Kungl. Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen. Jag förutsätter, att en dylik förstärkning av tilläggslånet kommer att medgivas endast i ett mycket begränsat antal fall. Mot byggnadslånebyråns förslag att det lånebeviljande organet bör ha möjlighet att till företag, som bedrivas under vinterhalvåret, lämna större tilläggslån än som normalt utgår, s. k. vintertillägg, har jag intet att erinra. Jag ansluter mig vidare till byggnadslånebyråns uppfattning, att i fråga om ärenden, som prövas enligt 1946 års tertiärlånekungörelse, vid beräkning av driftkostnader och hyror vederbörlig hänsyn bör tagas till den våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsarbetarlönerna. Vad slutligen angår byggnadslånebyråns förslag att extra tertiärlån eller tilläggslån må kunna lämnas för täckande av kostnaderna för utbyte av galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör finner jag mig kunna godtaga detsamma, men förutsätter därvid att ett extra lån kommer att beviljas endast i sådana fall, där underlåtenhet att verkställa utbyte av rör skulle medföra betydande olägenheter.

97 Föreliggande förslag. Kungl. Maj:ts proposition nr Pensionärshem. I propositionen nr 235 till föregående års riksdag anförde jag beträffande pensionärshemmen bl. a., att med hänsyn till den nya folkpensioneringslagen en omprövning av maximihyrorna i dessa hem borde äga rum per den 1 juli 1948, intill vilken tidpunkt nu gällande bestämmelser förutsattes få äga tillämpning. En justering av maximihyrorna borde föregås av en grundlig utredning av effekten av gällande bestämmelser rörande statsbidrag till ifrågavarande ändamål. Ett särskilt spörsmål vore i vad mån förändring skulle ske beträffande hyressättningen i redan uppförda pensionärshem. Riksdagen lämnade ifrågavarande uttalande utan erinran. Såsom förut nämnts har jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1947 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa översyn av statsbidragsgrunderna för pensionärshem1. I direktiven för utredningen refererades bl. a. de i förenämnda proposition anförda synpunkterna samt hänvisades till att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen nr 220/1946 med förslag till lag om folkpensionering m. m. uttalat den uppfattningen, att vid en omprövning av hyrorna i pensionärshemmen särskild hänsyn borde tagas till att det ur bostadspolitisk synpunkt torde vara önskvärt att dessa hyror låge under hyrorna för motsvarande lägenheter i den öppna bostadsmarknaden, samt att nuvarande ram för hyressättningen i enlighet härmed borde i huvudsak bibehållas. Till de sakkunniga överlämnades för att tagas i övervägande en framställning från Östersunds drätselkammare av innebörd, att Kungl. Maj :t måtte pröva, huruvida icke sådan ändring borde vidtagas i gällande regler, att hyrorna i pensionärshem må utgå med belopp, vilka bättre än de nuvarande motsvara de bostadstillägg som pensionärerna äga uppbära. De sakkunniga ha den 26 februari 1948 avgivit betänkande (ej tryckt) med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna för pensionärshem. Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen. De sakkunniga ha införskaffat uppgifter om kommunernas erfarenheter av pensionärshemsverksamheten samt därvid givit kommunerna tillfälle att framföra sina synpunkter och önskemål rörande hyressättning och statsbidragsgrunder. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för resultatet av ifrågavarande undersökning. Undersökningen omfattade 168 av de 184 kommuner, åt vilka stats- 1 Angående de sakkunniga se not å s Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 231.

98 98 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. bidrag till anordnande av pensionärshem utanordnats under tiden 1 juli januari Av de inkomna svaren på utsända frågeformulär ha 129 (80 '/< ) kunnat statistiskt bearbetas. Antalet pensionärshem, som omfattas av utredningen, utgör 250, varav vissa bestå av flera byggnader. Därjämte har statens byggnadslånebyrå lämnat vissa uppgifter rörande samtliga de 357 pensionärshem, till vilka statsbidrag utanordnats intill utgången av januari Av de lämnade uppgifterna inhämtas bl. a. följande rörande pensionärshemmens fördelning och utrustning. Över 70 procent av de pensionärshem, för vilka statsbidrag utgått, ha uppförts inom städer och köpingar. Bland länen uppvisa Kopparbergs (36), Norrbottens (31) och Malmöhus län (31) det största antalet hem, medan i Jämtlands län hittills endast två hem erhållit statsbidrag. De 357 pensionärshemmen innehålla lägenheter, varav 70 procent utgöras av lägenheter om 1 rum och kokvrå; i det närmaste alla övriga lägenheter omfatta 1 rum och kök. Hyresgästernas sammanlagda antal är ca Den genomsnittliga lägenhetsytan är 25,7 kvadratmeter. Lägenheterna i Norrland äro i genomsnitt 2 kvadratmeter större än i övriga landsdelar. Den av de sakkunniga verkställda undersökningen visar, att av de 250 redovisade hemmen 60 procent äro utrustade med w. c. i varje lägenhet; badrum, tvättstuga och torkrum förekomma i över 90 procent av hemmen, medan 97 procent ha centralvärme, 76 procent varmvattenutrustning; 87 procent ha gas- eller elspis, 96 procent diskbänk med diskho och 99 procent garderob i varje lägenhet. Av hemmen äro 19 procent utrustade med samlingslokal. Att pensionärshemmens standard är god, synes, anföra de sakkunniga, ha bekräftats av undersökningen. Även tillsynen av pensionärshemmens hyresgäster synes enligt de sakkunniga i allmänhet vara väl ordnad. I vad avser pensionärshemmens hyresgäster och deras förhållanden framgår av undersökningen bl. a.: Av de 129 kommuner, vilkas svar på utsända frågeformulär redovisats, ha 104 icke fastställt någon övre inkomstgräns för erhållande av bostad i pensionärshem medan 7 kommuner fastställt sådan gräns. 18 kommuner ha icke lämnat uppgift på denna punkt. Av till utredningen fogad tabellbilaga kan utläsas, att av nämnda 129 kommuner 27 icke uthyrt pensionärshemslägenheter åt pensionärer, som 1947 varit i behov av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Tre kommuner ha icke lämnat uppgift på denna punkt. 99 kommuner uppge sig uthyrt lägenheter åt nämnda kategori av pensionärer. 19 kommuner ha angivit detta klientel till mer än 50 procent av samtliga hyresgäster. På frågan om särskilda bostadstillägg utgå för folkpensionärer ha av de 129 kommunerna 59 svarat nej och 50 ja, medan 16 kommuner ha frågan under utredning. I de 50 redovisade kommuner, som utge särskilda bostadstillägg, ligger det maximerade tilläggsbeloppet i drygt hälften av fallen vid kronor per år för makar och kronor per år för ensamstående. I ett fåtal fall inom de båda högre dyrortsgrupperna överstiger beloppet 600 kronor per år.

99 Kungl. Maj.ts proposition nr Kommunerna äro i allmänhet av den uppfattningen, att, om av två makar som bo i pensionärshem den ena avlider, den efterlevande bör få bo kvar i bostaden mot samma hyra som för två personer, tills lägenhet för en person kan erbjudas inom hemmet. 57 kommuner ha haft denna uppfattning. Synnerligen samstämmiga äro svaren på frågan, huruvida några nackdelar förmärkts av att i pensionärshemmen sammanföra uteslutande åldringar. 125 kommuner ha utan tvekan svarat nej. En kommun har svarat ja och de övriga tre ha haft åsikten, att det nog vore bättre att icke bygga särskilda hem för endast gamla människor. Andra åter ha anfört, att särskilda fördelar ur vårdsynpunkt etc. erbjudas just genom pensionärshemsverksamheten i nuvarande form. Till belysning av frågan om pensionärshem shyresgästernas hyresbetalningsförmåga vid nuvarande maximala folkpensioner ha uppgifter inhämtats från de berörda kommunerna. Uppgifterna äro härvidlag starkt divergerande. På frågan om vilket belopp en arbetsoförmögen, icke vårdbehövande, medellös person utan inkomst av något slag eller bidrag av anhöriga kan anses behöva per år till sitt uppehälle utöver bidrag till hyra och värme, anger det övervägande antalet av 117 uppgiftslämnande kommuner summor understigande kronor för ensamstående och liggande mellan och kronor för makar. 89 kommuner ha angivit, vilka hyresbelopp de anse skulle kunna krävas utan att pensionärerna bli i behov av bidrag till sin försörjning, varvid bortses från eventuella särskilda bostadstillägg. I det övervägande antalet fall ha uppgivits hyresbelopp mellan 120 och 270 kronor per år för ensamstående samt mellan 121 och 360 kronor per år för makar. De lägre beloppen överväga helt naturligt i den lägsta dyrortsgruppen. Av de kommuner, som besvarat frågan om ungefärlig hyreskostnad i öppna marknaden inom kommunen för bostäder motsvarande pensionärshemslägenheterna, ha de allra flesta uppgivit belopp mellan 401 och 800 kronor per år för 1 rum och kokvrå samt mellan 401 och kronor per år för 1 rum och kök. Frågan rörande höjning av hyrorna i pensionärshemmen har i flertalet (66) fall ej dryftats inom kommunerna. Bland de återstående kommunerna äro meningarna vitt skilda. En enstaka kommun vill att hyrorna i pensionärshemmen skola vara lika höga som i öppna hyresmarknaden medan andra anse, att det överhuvudtaget är orimligt att tänka på hyreshöjning, eftersom hyresgästerna i pensionärshemmen icke ens kunna betala nuvarande hyror. Dessa svar representera ytterligheterna. Undersökningen innehåller eu sammanställning av vissa uppgifter om kostnaderna för pensionärshem sverksamheten. De av kommunerna uppgivna anskaffningskostnaderna (exkl. tomtkostnader) för de hem, till vilka statsbidrag utanordnats, uppgå intill utgången av januari månad 1948 till i runt tal kronor för hela landet, varav kronor hänföra sig till tiden efter årsskiftet 1945/46. Den genomsnittliga kostnaden per lägenhet utgör kronor och per kvadratmeter 362 kronor. Genomsnittskostnaden per kvadratmeter låg

100 100 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. före årsskiftet 1945/46 vid 339 kronor och för tiden därefter vid 397 kronor. Det sammanlagda utanordnade statsbidragsbeloppet uppgår till i runt tal kronor, varav ungefär hälften faller före resp. efter årsskiftet 1945/46. Genomsnittligt utanordnat belopp per lägenhet är kronor och per kvadratmeter 113 kronor. 36 kommuner ha svarat ja på frågan, huruvida kostnaderna för pensionärshemsverksamheten anses kunna bli betungande för framtiden. 62 kommuner ha svarat nej, 9 kommuner ha varit tveksamma, 7 ha ansett kostnaderna bli betungande, om pensionärshem skulle byggas i takt med efterfrågan och 2 kommuner ha ansett, att kostnaderna skulle bli betungande i händelse av depression. 5 kommuner ha befarat ökade och sannolikt betungande kostnader för framtida underhåll av fastigheterna. Övriga kommuner ha lämnat frågan obesvarad. Några vilja ha statsbidrag till driften medan någon kommun ansett, att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet knappast kunna bli för stora i jämförelse med det»välsignelsebringande resultatet». 48 kommuner vilja ha utvidgning av statsbidragsbestämmelserna, så att möjlighet kunde ges att med stöd av staten placera pensionärsbostäder i vanliga hyres- och stiftelsefastigheter. 20 kommuner önska ingen sådan utvidgning. Pensionärshemsverksamheten har av kommunerna i allmänhet uppskattats. Verksamheten är»synnerligen värdefull och erforderlig»,»uppskattas av alla»,»har varit och är en välsignelse för alla gamla, som i pensionärshem fått förmånen bebo en god bostad» och»bör därför bibehållas och utvecklas». Hyressättningen. Med den nya folkpensioneringens ikraftträdande ha, framhålla de sakkunniga, rätt väsentliga ökningar av folkpensionen inträtt. För de ålderspensionärer, som före den 1 januari 1948 voro berättigade erhålla endast den dåvarande grundpensionen, kunde man räkna med ökningar på omkring 900 kronor om året för ogifta och omkring kronor om året för makar. Ungefär 25 procent av pensionärshemmens hyresgäster utgöras, fortsätta de sakkunniga, av en kategori pensionärer, för vilka å andra sidan den nya folkpensioneringen endast betytt en förändring i relationen mellan folkpension och kommunala tillägg. De sakkunniga anföra vidare, att vid överflyttningen av kommunerna från de tre dyrortsgrupperna till de fem bostadskostnadsgrupperna majoriteten av kommunerna inplacerats i bostadskostnadsgrupper, som närmast motsvara de tidigare dyrortsgrupperna. Ett icke oväsentligt antal kommuner hade emellertid placerats i högre eller lägre bostadskostnadsgrupper än som närmast motsvarar deras placering i dyrortsgrupp. Härigenom hade de förbättringar, som den nya folkpensioneringen medfört, kommit att förete ganska avsevärda divergenser. Den verkliga folkpensionsökningen i de 184 kommuner, som kommit i åtnjutande av statsbidrag till pensionärshem, redovisas av de sakkunniga i följande tabell. Nuvarande maximala pensionsbelopp ha härvid jämförts med 1946/47 års högsta folkpensions

101 Kungl. Maj:ts proposition nr belopp. De med fet stil angivna beloppen avse ökningar i sådana fall, där kommunerna inplacerats i den resp. dyrortsgrupp närmast motsvarande bostadskostnadsgruppen. Folkpensionsökningen (kronor per år) lör dels ogifta, dels gifta: Dyrortsgrupp Bostadskostnadsgrupp Ogifta: Gifta: Vid utarbetande av förslag till ny hyressättning ha de sakkunniga, under hänvisning till riksdagens uttalande i samband med behandlingen av förslaget till ny folkpensioneringslag, ansett sig böra undvika mer avsevärda höjningar av maximihyrorna. Vissa mindre höjningar ha dock med utgångspunkt från förut angivna pensionsökningar av de sakkunniga befunnits påkallade. Vidare ha de sakkunniga tagit hänsyn till att en del kommuner skulle nödgas sänka sina hyror ganska avsevärt, om icke en höjning av maximihyrorna i de lägsta bostadskostnadsgrupperna komme till stånd. De sakkunniga understryka emellertid, att kommunerna icke äro nödsakade att tillämpa de maximibelopp, som fastställts eller komma att fastställas. De sakkunniga ha utarbetat två alternativa förslag, av vilka de förorda alternativ 1, vilket innebär en mer begränsad höjning av maximihyrorna än alternativ 2. De båda förslagen redovisas i följande tablå: Förslag till maximihyror, kronor per år: L ä genhet för Bostadskostnadsgrupp 1 person 2 3 personer 4 flera personer Alternativ Alternativ

102 102 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. De sakkunniga anföra, att för vissa kommuner, vilka placerats i bostadskostnadsgrupper lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, innebär alternativ 1 en hyressänkning med varierande belopp, såvida gällande maximihyror tillämpas i ifrågavarande hem. De sakkunniga ha ansett det rimligt, att Kungl. Maj :t i dessa särfall erhåller bemyndigande att på ansökan från vederbörande kommun medge dispens från sådan hyressänkning. Vid tillämpning av alternativ 2 skulle hyressänkning undvikas i samtliga sådana fall. Den föreslagna hyressättningen är avsedd att kunna tillämpas på såväl nuvarande som blivande hyresgäster i pensionärshemmen. De sakkunniga förklara sig anse, att nuvarande ram för hyressättningen bibehållits i förslaget till ny hyressättning för pensionärshemmen. De anse sig även ha beaktat åsikter av den innebörd, att man icke borde tillåta folkpensionärer att till en kostnad understigande bostadstillägget förhyra en av stat och kommun subventionerad bostad, ävensom sådana rättvisesynpunkter som att man icke borde särskilt gynna de pensionärer, som fått förmånen att hyra en god pensionärshemsbostad, medan övriga folkpensionärer på grund av den ringa tillgången på sådana bostäder måste avstå från denna förmån. Statsbidraget. De sakkunniga erinra om den stimulerande verkan på pensionärshemsbyggandet, som den 1942 genomförda höjningen av statsbidraget medförde. Under åren hade omkring 90 ansökningar om statsbidrag beviljats. Intill utgången av januari månad 1948 hade sammanlagt 357 pensionärshem anordnats med statsbidrag. En översikt av verksamheten visade emellertid, att endast 36 eller omkring en tiondel av dessa hem byggts i kommuner, som varit berättigade erhålla statsbidrag med över 50 procent av de godkända anskaffningskostnaderna. Den genomsnittliga statsbidragsprocenten uppginge till endast procent, vilket kunde tyda på att de mest skattetyngda kommunerna trots 1942 års reform icke i önskvärd omfattning utnyttjat de möjligheter författningen ger. Av de uppgifter som de sakkunniga lämnat framgår, att de 129 redovisade kommunerna för lägenheter, fördelade på 250 pensionärshem, få bära en egen årlig nettokostnad av genomsnittligt 465 kronor per lägenhet, varemot svarar en genomsnittlig hyresinkomst av 267 kronor per lägenhet. Den årliga lokala nettokostnaden uppgår till 374 kronor i dyrortsgrupp 1, 441 kronor i grupp 2 och 568 kronor i grupp 3. En höjning av maximihyrorna i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle, anföra de sakkunniga, reducera dessa kostnader för flertalet kommuner. De sakkunniga ha redovisat minskningarna i följande tabell.

103 Kungl. Maj ris proposition nr Kommunernas nettokostnadsminskning per lägenhet och år, kronor. Kommuner tillhörande dyrortsgrupp Kommuner inplacerade i bostadskostnadsgrupp minskning minskning minskning minskning minskning minst högst minst högst minst högst minst högst minst högst Nuvarande lokala nettokostnad per lägenhet och år För 21 kommuner, vilka såsom nämnts inplacerats i bostadskostnadsgrupper lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, skulle å andra sidan de föreslagna maximihyrorna medföra en ökning av de kommunala kostnaderna med kronor per år och lägenhet till följd av hyressänkning. Enligt förslaget borde, såsom framhållits i det föregående, Kungl. Maj :t erhålla bemyndigande att i dessa fall lämna dispens från ifrågakommande hyressänkning. De sakkunniga anföra, att de noggrant övervägt huruvida de nämnda lättnaderna i flertalet kommuners kostnadsandel vore av beskaffenhet att böra föranleda en justering av grunderna för statsbidragen till pensionärshemmen. De ha emellertid icke ansett en dylik justering påkallad. Till stöd för sitt förslag till oförändrade statsbidragsgrunder hänvisa de sakkunniga bl. a. till att 1942 års höjning av statsbidragen avsett att stimulera särskilt de mest skaitetyngda kommunernas villighet att anordna pensionärshem, att likväl sedan år 1942 en förskjutning till kommunernas nackdel i fördelningen av totalkostnaderna mellan stat och kommun kan antagas ha inträtt, vilket icke minst gäller i fråga om de skattetyngda kommunerna för vilka driftutgifterna utgöra den väsentliga delen av kostnaderna, att en automatisk utgiftsstegring för underhåll följer med fastigheternas tilltagande ålder, att minskningen av kommunernas nettokostnad i många fall motverkas därav, att dessa kommuner själva nödgas täcka de höjda hyreskostnaderna genom särskilda bostadstillägg eller andra kommunala bidrag till pensionärshemmens hyresgäster, samt att, då det här är fråga om ekonomiska engagemang för framtiden, det särskilt ur kommunernas synpunkt måste te sig önskvärt, att statsbidragsskalan icke utan mycket starka skäl förändras. Yttrandena. Över betänkande! ha efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statskontoret, pensionsstyrelsen, socialvårdskommittén, statens hyresråd, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt Sveriges folkpensionärers riksorganisation. Vad angår förslaget till ny h y r e s s ä 11 n i n g anser socialstyrelsen en

104 104 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen vara en ofrånkomlig konsekvens av den nya folkpensioneringslagen. För en höjning talade också det växande antalet åldringar, som äro i behov av goda bostäder, i förhållande till den rådande bristen på såväl bostäder i pensionärshem som bostäder av jämförbar standard i fria marknaden. A andra sidan finner styrelsen, att en begränsning av hyresökningen måste iakttagas bl. a. av det viktiga skälet, att av folkpensionsbeloppet en större del icke får användas till pensionärshemshyran än att återstoden medger en godtagbar levnadsstandard. Styrelsen tillstyrker det av de sakkunniga förordade förslaget och förutsätter, att skillnaden mellan bostadens uppskattade årliga värde och den föreslagna hyran icke i något fall är av den storlek, att den såsom inkomst inverkar reducerande på folkpensionen. Statens byggnadslånebyrå, som beaktat, att hyrorna i pensionärshemmen komme att såsom ur bostadspolitisk synpunkt är önskvärt fortfarande ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter i öppna marknaden, ansluter sig till de sakkunnigas förslag. Statskontoret erinrar, hurusom ämbetsverket i yttrande över socialvårdskommitténs föslag till lag om folkpensionering understrukit vad nämnda kommitté anfört om nödvändigheien att efter folkpensionernas höjning revidera de grunder, efter vilka ersättningarna beräknades för pensionärer som intagits på ålderdomshem och dylika anstalter, samt den av kommittén anförda förutsättningen, att hyrorna i pensionärshemmen höjdes till de belopp, vartill fri bostad enligt förslaget, lägst skulle värderas. Åberopande socialvårdskommitténs motivering för förslaget om särskilda bostadstillägg i bostadskostnadsgrupperna 2 5 finner ämbetsverket de beslutade bostadstilläggen avsedda enbart för bestridande av merkostnader för bostad och bränsle och från denna utgångspunkt de sakkunnigas förslag till maximihyror allt för låga. Enligt statskontorets mening böra hyrorna i stället maximeras så, att de nuvarande bostadstilläggen i huvudsak konsumeras. Pensionsstyrelsen erinrar, att intetdera av de sakkunnigas alternativa förslag till maximihyror ansluter till de i kungl. brevet den 11 juli 1947 med föreskrifter angående fastställande av regler för uppskattning enligt lagen om folkpensionering av naturaförmåner fastställda normalvärdena å fri bostad och fritt bränsle. Med hänsyn till pensionärshemsbostädernas goda kvalitet och de förmåner som ofta tillkomma innehavarna av dessa bostäder syntes det naturligt att hyrorna icke understege nämnda normalvärden, vilket emellertid vore fallet enligt båda alternativen. I vissa fall torde enligt punkt 5 i nämnda brev skillnaden böra upptagas såsom inkomst vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån. De nämnda normalvärdena i kronor av fri bostad och bränsle vore följande:

105 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Bostadskostnads- Ensamboende Samboende grupp pensionstagare makar i De belopp, som efter avdrag av nämnda summor skulle återstå för försörjningen av pensionstagare utan andra inkomster än folkpensionen, torde, anför styrelsen, å vissa orter ganska avsevärt understiga vad som anses erforderligt för en skälig levnadsstandard för understödstagare. Det kunde emellertid ifrågasättas om detta utgjorde nog starkt skäl att fastställa ifrågavarande hyror till lägre belopp, då fråga vore om maximihyror, vilka av kommunerna kunde nedsättas. Under hänvisning till eventualiteten av att vissa pensionärshemshyresgäster ha andra inkomster samt till att i vissa kommuner utgår särskilt bostadstillägg ifrågasätter styrelsen, om icke hyressättningen beträffande pensionärshemmen bör ansluta till värderingen av fri bostad och fritt bränsle enligt nämnda kungl. brev. Detta skulle även öka kommunernas möjligheter att anordna flera pensionärsbostäder och sålunda bidraga till att de olika pensionstagarna erhölle ett ungefärligen likvärdigt stöd från det allmännas sida. Statens hyresråd, som icke har någon erinran mot det framlagda föislaget, framhåller, att för en hyreshöjning måste enligt hyresregleringslagen medgivande inhämtas av vederbörande hyresnämnder. Enligt hyresrådet bör hyresnämnden, framförallt med hänsyn till att pensionärshemmens hyror i regel ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter å öppna hyresmarknaden, under åberopande av»annat skäl av därmed jämförlig betydelse» regelmässigt höja nu gällande grundhyror till de av de sakkunniga föreslagna maximibeloppen. Då nya pensionärshem tillkomma skall hyresnämnd fastställa grundhyror för de däri befintliga lägenheterna, men då eu hyresprissättning i annan ordning redan skett genom statens försorg i samband med husets subventionering med allmänna medel blir nämndens uppgift av väsentligen formell natur. I sådant fall behövde därför hyresgäst eller hyressökande icke kallas till hyresnämnden, såframt det endast vore fråga om att fastställa lägenhetens grundhyra intill det belopp, som blivit bestämt i annan ordning. Svenska stadsförbundet tillstyrker under hänvisning till det sociala motivet för de lägre hyrorna det av de sakkunniga förordade förslaget. Förbundet finner dock de sakkunnigas alternativ 2 erbjuda kommunerna vissa icke oväsentliga fördelar. Kommunerna skulle sålunda få större rörelsefrihet i fråga om hyressättningen, och maximihyrorna skulle dels bättre kompensera den kostnadsökning i pensionärshemsverksamheten, som in

106 106 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. träffat efter 1942, dels erbjuda en större marginal mot nya kostnadsökningar och därav föranledda önskningar att ånyo ändra hyressättningen. Svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot det av de sakkunniga förordade förslaget rörande hyressättningen, och socialvårdskommittén tillstyrker detsamma. Sveriges folkpensionärers riksorganisation anser inte höjningen av folkpensionen motivera en höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen. Det ar ur många synpunkter önskvärt, framhåller riksorganisationen, att, såvida en sänkning inte kan ske, maximihyrorna bibehållas vid nuvarande nivå, bortsett från de justeringar uppåt eller nedåt, som måste bli följden av kommunernas inplacering i andra än dyrortsgrupperna motsvarande bostadskostnadsgrupper. Det erinras att kommunerna, särskilt sådana som tillhöra bostadskostnadsgrupperna 4 och 5, vid sina beslut om införande av särskilda bostadstillägg ansett, att en del av det generellt utgående bostadstillägget skall vara en supplerande del till den icke inkomstprövade delen av folkpensionen för att täcka de höga levnadskostnaderna i dessa bostadskostnadsgrupper. De som nu bo i pensionärshem inom dessa bostadskostnadsgrupper hade intet behov av särskilt bostadstillägg, men höjdes maximihyrorna uppkomme ett sådant behov, därest pensionärshemmens hyresgäster skola få samma minimistandard som andra folkpensionärer. Vad angår kommuner inom bostadskostnadsgrupp 1, där inget bostadstillägg utgår, vore det föga troligt att de komrne att besluta införa särskilt bostadstillägg, varför det vore synnerligen obilligt att där höja hyrorna. Redan nu vore de i viss mån missgynnade. Inom bostadskostnadsgrupp 2 komme bostadstillägget ej att täcka den föreslagna hyreskostnaden i pensionärshemmen. Riksorganisationen anser, att man i de högre bostadskostnadsgrupperna genom folkpensionen skall kunna garantera en minimistandard, även om bostadstillägget behöver tagas i anspråk härför, samt att man i de lägre bostadskostnadsgrupperna bör ha som mål, att hyrorna i pensionärshemmen skola täckas av bostadstillägget. ^ angar den av de sakkunniga föreslagna dispens g ivningen för de kommuner, som genom förslaget skulle komma att få sänka sina pensionärshemshyror på grund av sin inplacering i lägre bostadskostnadsgrupp än som närmast motsvarar den dyrortsgrupp, till vilken de tidigare hört, har statens byggnadslånebyrå tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Socialstyrelsen och socialvårdskommittén föreslå däremot, att inom dessa kommuner hyresgäster, som inflyttat före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, få under viss tid, förslagsvis högst fem år, erlägga de gamla hyrorna, medan nytillträdande hyresgäster betala hyresbelopp i enlighet med de nya bestämmelserna. I fråga om statsbidragsgrundern a för pensionärshem instämmer socialstyrelsen i de sakkunnigas förord för att dessa nu lämnas orubbade. Styrelsen anser ifrågavarande regler böra upptas till omprövning

107 Kungl. Maj.ts proposition nr först i samband med den kommande utredningen rörande statsbidrag till ålderdomshem. Statens bgggnadslånebgrå tillstyrker likaledes de sakkunnigas förslag, dock med det påpekandet att statsbidrag, såsom hittills i stort sett skett, icke synes böra avse vissa kostnader som beröra tomten, d. v. s. kostnader för grundförstärkning, bergsprängning och utfyllnad i den mån dessa kostnader överstiga kostnaden för normal grund. Dock böra enligt hyråns mening även dylika kostnader beaktas å orter, där grundförstärkning eller bergsprängning äro normala företeelser. Statskontoret finner det uppenbart, att de lättnader i kommunernas kostnadsandel, som en höjning av maximihyrorna skulle innebära varigenom kostnadskalkylerna för hemmens uppförande och drift bleve väsentligt gynnsammare än man ursprungligen haft att räkna med böra föranleda en högst väsentlig nedsättning av statens bidrag till anläggningskostnaderna. I allt fall synes enligt ämbetsverkets mening en återgång till de för statsbidraget ursprungligen fastställda procentsatserna (15 50 procent) fullt rimlig. Pensionsstgrelsen tillstyrker, att den nuvarande statsbidragsskalan bibehålies även om kommunernas kostnader genom en viss hyreshöjning nedbringas. Det får, anför styrelsen, anses vara en fördel att kommunernas möjligheter att anordna pensionärshem förbättras. Med nuvarande byggnads- och underhållskostnader vore det icke troligt, att kommunerna skulle kunna göra vinst på pensionärshemmen även om maximihyrorna fastställdes något högre än de sakkunniga föreslagit. Socialvårdskommittén erinrar, att de sakkunnigas förslag rörande statsbidragsgrunderna innebär att bidraget liksom hittills skall avvägas mot den kommunala utdebiteringen. Kommittén anser det böra övervägas, om icke i stället statens bidrag borde beräknas på grundval av skatteunderlaget per invånare, men tillstyrker i övrigt förslaget. Sistnämnda mening delas även av svenska landskommunernas förbund, som anför, att statsbidragen till pensionärshem böra bygga på samma skala, som gäller med avseende på statsbidragen till folkskolebyggnader, med rätt för Kungl. Maj :t att där synnerliga skäl därtill äro bevilja högre statsbidrag än skalan anger. Nämnda skala torde, därest statsverket vill gardera sig för att de sammanlagda kostnaderna för statsbidraget icke bliva högre än enligt nuvarande bestämmelser, kunna påbyggas så att den omfattar samma lägsta procenttal som statsbidragsskalan för pensionärshemmen. Svenska stadsförbundet har ingen erinran mot sakkunnigförslaget men beklagar, att det icke klarlagts i vad mån de lokala kostnaderna för pensionärshemsverksamheten ökats eller 1942 och i vad mån den föreslagna hyreshöjningen kompenserar denna ökning. Sveriges folk pensionärers riksorganisation har intet alt erinra mot förslaget på denna punkt men anför, att med de ökade tolkpensionsförmånerna behovet av pensionärshem icke kommer all göra sig lika starkt gäl

108 108 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. lande som tidigare. Genom de större pensionsförmånerna hade pensionärerna nu möjlighet att bo kvar i sina lägenheter och kunde, om skäl därtill förelåge, söka sig en bättre bostad. Då folkpensionärernas bostadsförsörjning på många platser lämnade mycket övrigt att önska torde synnerliga skäl föreligga, att myndigheterna hade sin uppmärksamhet riktad på frågan och medverkade till dess lösning. Departementschefen. Vid framläggandet av 1940 års proposition angående ny folkpensioneringslag (nr 220) och av 1947 års proposition rörande bostadspolitiken (nr 235) anfördes, att folkpensioneringens ändrade uppbyggnad medförde att bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem och de därtill knutna föreskrifterna rörande de hyror, som högst må utgå för lägenheter i pensionärshemmen, måste bli föremål för översyn. Det framhölls vidare, att en anpassning av pensionärshem shyrorna efter den nya bostadskostnadsgrupperingen, för vissa kommuner torde komma att medföra en höjning av de maximihyresbelopp, som hittills gällt för orten. Omprövningen av pensionärshemshyrorna förutsattes skola äga rum per den 1 juli Särskilda sakkunniga ha tillkallats för att verkställa härför erforderlig utredning. Jag upptager först till behandling de sakkunnigas förslag beträffande maxi in ihyrorna för pensionärshem slägenheter. Såsom av det föregående framgått, ha de sakkunniga föreslagit vissa höjningar av maximihyrorna. Dessa ha motiverats med flera skäl. De sakkunniga ha sålunda hänvisat till den genomförda förbättringen av folkpensionsförmånerna och till det förhållandet, att de pensionärer, som kunna beredas plats i pensionärshemmen, komma att intaga en gynnad ställning i förhållande till andra folkpensionärer på grund av att hyrorna i pensionärshemmen äro låga. Av de skäl, som anförts av de sakkunniga, kan jag ansluta mig till deras ståndpunkt att vissa höjningar av maximihyrorna böra komma till stånd. Vid övervägandet av maximibeloppens storlek bör dock alltid beaktas, att hyresbeloppet står i rimlig proportion till vederbörandes inkomst. För min del hyser jag den uppfattningen, att hushåll med särskilt låga inkomster icke kunna använda så mycket som 20 procent av inkomsten för bostaden. Med hänsyn härtill föreslår jag, i vad det gäller den lägsta bostadskostnadsgruppen, samma hyresbelopp, som hittills gällt för den lägsta dyrortsgruppen, samt beträffande de högsta bostadskostnadsgrupperna mindre höjningar av maximibeloppen än de sakkunniga förordat. Vid avvägningen av hyresbeloppen för ensamstående resp. makar torde det vara rimligt, att såsom hittills varit fallet maximihyran för en lägenhet avsedd för två personer sättes 50 procent högre än för en lägenhet avsedd för en person, medan hyran för den största lägenhetskategorien sättes 75 procent högre än för den minsta.

109 Kungl. Maj:ts proposition nr I enlighet med det sagda föreslår jag, att hyrorna i pensionärshemmen maximeras till de i följande tabell angivna beloppen (kronor för år). Lägenhet lör Bostadskostnadsgrupp 1 person 2 3 personer 4 eller flera personer \ Jag finner det i detta sammanhang särskilt angeläget att i likhet med de sakkunniga understryka, att ett godtagande av mitt förslag till maximihyror icke medför någon som helst förpliktelse för kommunerna att uttaga högre hyror än f. n. Det må anmärkas, att i de fall där en hyreshöjning skulle utlösa behov av höjda kommunala bostadstillägg en hyreshöjning synes tämligen meningslös. Det ligger också i sakens natur, att en förhöjd maximihyra ej kan uttagas förrän löpande hyresavtal genom uppsägning i sedvanlig ordning bragts att upphöra. Däremot synes det böra åligga kommunerna eftersom kommun torde vara skyldig att när som helst underkasta sig beslutad ändring av gällande bestämmelser att omedelbart vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande tillämpa en inträffande sänkning av maximihyrorna for lägenheter i pensionärshem på orten. Godtagandet av mitt förslag medför att beträffande de kommuner, vilka från dyrortsgrupp 2 inplacerats i bostadskostnadsgrupp 2, maximihyrorna skola sänkas med kronor per lägenhet och år. De sakkunniga ha föreslagit ett dispensförfarande, varigenom dessa kommuner skulle kunna befrias från en sådan hyressänkning. Socialstyrelsen och socialvårdskommittén ha däremot ansett, att de nya bestämmelserna borde i princip tillämpas generellt. Under eu övergångstid av förslagsvis fem ar borde emellertid av de äldre hyresgästerna få uttagas de nu utgående högre hyrorna, medan av nytillträdande hyresgäster borde få uttagas högst de lägre hyror som betingas av de nya maximihyrorna. Jag finner ett sadant tillvägagångssätt onödigt komplicerat och ägnat att skapa irritation oc i missförstånd särskilt bland de äldre hyresgäster, som skulle komma alt erlägga de högre hyrorna. Enligt vad jag under hand erfarit torde ej heller ökningen av de berörda kommunernas kostnader genom denna hyressanvning bli av större betydelse; den torde kunna uppskattas till omkring 10 procent av det totala hyresbeloppet. Då enligt tillgängliga uppgifter hyresintäkterna genomsnittligt icke synas utgöra stort mer än en tredjedel av kommunernas totala kostnader för pensionärshemsverksamlieten, reduceras ytterligare betydelsen av dessa inkomstminskningar. Härtill kommer, att även enligt de äldre bestämmelserna eu förändring i dyrortsindelnmgen

110 no Kungl. Maj.ts proposition nr 231. kunde ha medfört hyressänkningar. Jag finner därför anledning saknas att föreslå några undantagsregler för ifrågavarande fall. Med anledning av vad pensionsstyrelsen i yttrande över de sakkunnigas förslag anfört rörande upptagande såsom inkomst av skillnaden mellan pensionärshemshyra och fastställda normalvärden för fri bostad och fritt bränsle vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån får jag erinra om mitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med behandlingen av t rågan angående ny lagstiftning om folkpensionering. Därvid anförde jag, att i enlighet med socialvårdskommitténs uppfattning skillnaden mellan hyran i pensionärshem och hyran i den öppna hyresmarknaden för en motsvarande bostad om denna skillnad vore av mer avsevärd storlek borde upptagas såsom inkomst. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i av pensionsstyrelsen åberopat stadgande i Kungl. brev den 11 juli 1947 punkt 5. Jag övergår härefter till frågan om statsbidragsgrunderna för pensionärshemmen. Jag kan i huvudsak instämma i vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag om oförändrade statsbidragsgrunder, vilket i det närmaste enhälligt tillstyrkts i de yttranden som avgivits över förslaget. Ehuru vissa kommuner enligt mitt förslag till maximihyror skulle kunna minska sina kostnader för pensionärshemmens drift genom att höja hyrorna är jag f. n. icke beredd föreslå ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till hemmens uppförande. Frågan torde lämpligen, såsom socialstyrelsen påpekat, kunna lämnas öppen, åtminstone till dess att frågan om statsbidrag till ålderdomshem ånyo upptages till prövning i enlighet med de principer, som gåvos uttryck i propositionen nr 243 till 1947 års riksdag och av riksdagen lämnades utan erinran. I samband med en sådan prövning torde även kunna upptagas den av socialvårdskommittén och svenska landskommunernas förbund väckta frågan, huruvida icke statsbidraget borde beräknas på grundval av det kommunala skatteunderlaget per invånare i stället för som nu på den kommunala utdebiteringen. Statsbidrag till anordnande av pensionärshem torde i enlighet med det anförda även i fortsättningen böra utgå enligt de grunder, som nu gälla. Gällande bestämmelser. V. Bostadsrabatter. Bestämmelserna om familjebidrag ingå i gällande författningar rörande bostadsanskaffningsverksamheten till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer dels i hyreslägenheter (kungörelsen den 4 september 1935, nr 512, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i egnahem

111 Kungl. Maj.ts proposition nr (kungörelsen den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943). I nämnda kungörelser anses en familj vara barnrik, om den består av en eller flera vuxna personer samt tre eller flera, helt eller delvis försörjda barn, som ej fyllt 16 år. Till barn räknas även såväl adoptivbarn som, under vissa förutsättningar, fosterbarn. Även barn, som fyllt 16 år, kunna efter särskild prövning medräknas, om de erhålla fortsatt utbildning eller av andra skäl mera stadigvarande äro utan arbetsförtjänst. Huruvida en familj skall anses såsom mindre bemedlad, avgöres genom en bedömning främst av dess sammansättning och samlade inkomst. Familjebidrag till i angiven mening mindre bemedlade, barnrika familjer utgå i form av avdrag antingen j)å de av byggnadslånebyrån fastställda, mot de årliga kostnaderna för fastigheten svarande standardhyrorna för lägenheter i hyreshus eller på de för lånen till egnahem fastställda årliga ränteoch annuitetsbeloppen. Förutsättning för familjebidrag är antingen att vederbörande lägenhet tillkommit med stöd av bostadsanskaffningslån eller, när fråga är om hyreslägenhet, att denna inrymmes i fastighet, som förvaltas av allmännyttigt bostadsföretag och är så finansierad, att de mot de årliga kostnaderna svarande standardhyrorna ej bli högre, än om bostadsanskaffningslån hade beviljats. I sistnämnda del avses fastighet, som övervägande innehåller bostäder för barnrika familjer, s. k. barnrikehus. Familjebidragen utgå med viss procent i fråga om hyreslägenhet av standardhyran och i fråga om egethem av den av byggnadslånebyrån beräknade årliga bostadskostnaden, omfattande såväl kapitalkostnader (utom för låntagarens egen insats) som driftkostnader. I båda fallen tillämpas följande skala: Antal barn % eller flera I fråga om egnahem är familjebidraget maximerat till de årliga ränteoch annuitetsbeloppen och utgår alltså icke kontant. För att familjebidrag skall kunna erhållas bör familjens bostad, vare sig denna utgöres av hyreslägenhet eller av egethem, innehålla minst 2 rum och kök. Vad beträffar egnahemslägenhetens utrustning föreskrives, att lägenheten skall vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, och i övrigt vara så utrustad, att hygienen befordras och det husliga arhetet underlättas. Beträffande hyresbostäder gäller, att inom det närmaste grannskapet skall finnas tillgång till lämplig lekplats för barn. Större flerfamiljshus som nybygges skall inomhus vara försett med lekstuga o. dyl. När en familjs barnantal minskats så, att familjen icke längre är alt anse som barnrik, skall familjebidraget under en period av högst tre år efter det antalet minderåriga barn nedgått under tre gradvis sänkas sålunda, att avdrag från standardhyran resp. de sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen göres med 20 procent för familj med två barn och med 10 procent för familj med ett barn.

112 112 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Om en familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra. Beträffande familjebidrag till barnrika familjer i egnahem gäller, att de under särskilda förhållanden, som påkalla uppsägning av bostadsanskaffningslånet, kunna återkrävas. Fr. o. in. den 1 oktober 1941 Kungl. Maj :ts beslut den 5 september 1941 för tiden 1 oktober juni 1942, senare förnyat för ett år i sänder erhålla de barnrika familjerna jämte familjebidrag ett bränslebidrag. I fråga om familjer i hyresbostäder utgår sistnämnda bidrag till vederbörande fastighetsägare och är avsett att täcka stegringen av värmekostnaderna sedan år Barnrika familjer i egnahem, till vilka före den 1 juli 1947 familjebidrag börjat utgå, erhålla såsom förstärkning av familjebidraget ett bränslebidrag uppgående till per år 75 kronor i södra och mellersta samt till kronor i norra delarna av landet. Då fråga är om familjer i egnahem, till vilka familjebidrag den 1 juli 1947 ännu icke börjat utgå, lämnas bränslebidrag uppgående till 125 resp kronor per år. Jämlikt beslut av Kungl. Maj :t den 22 juni 1944, med vissa ändringar förnyat den 29 juni 1945 och den 29 juni 1946, kan såväl familjebidrag som bränslebidrag beviljas jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt företag eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Förutsättning härför är, att bostaden har lägst den standard och betingar högst den hyra, som skulle gällt, därest familjen i stället beretts lägenhet i dittills gängse typ av bostäder för mindre bemedlade, barnrika familjer,»barnrikehus». I fråga om familj, som beretts bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller den särskilda förutsättningen för erhållande av familjebidrag, att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver årsavgiften. Beträffande grunderna för utbetalning av s. k. trekronorsbidrag hänvisas till översikten, s. 13 f., i vilken jämväl (s. 12 f.) redogjorts för des. k. familjebostadsbidrag, som enligt riksdagens beslut 1947 skola utgå fr. o. m. den 1 juli Föreliggande förslag. Familjebostadsbidraget. I anslutning till av mig förordat förslag i propositionen nr 235 fastställde 1947 års riksdag att familjebostadsbidraget jämte därtill knutet bränslebi

113 Kungl. Maj:ts proposition nr drag icke skall utgå kontant utan lämnas i vad gäller flerfamiljshus i form av avdrag på hyran och i fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna. I den nämnda propositionen framhölls, att utbetalningen av bidrag enligt det förordade förslaget inneslöte åtskilliga administrativa problem, vilka finge lösas i samband med prövning av frågan om grunderna för den framtida bostadspolitiska organisationsapparaten. Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående den bostadspolitiska organisationen har den 22 januari 1948 avgivit betänkande med förslag beträffande organ för den framtida bostadspolitiken, varvid jämväl förevarande spörsmål upptagits till behandling. I det följande torde redogörelse få lämnas för de sakkunnigas förslag i hithörande delar. I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer som förhyra bostäder i av enskilda förvaltade fastigheter ha de sakkunniga haft överläggningar med representanter för Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet har tillställt de sakkunniga en skrivelse i frågan, vari beträffande formen för utbetalningen framhållits följande. Enligt principerna för familjebostadsbidraget skall detta av kommunen utbetalas direkt till hyresvärden och frånräknas hyresbeloppet. De sakkunniga ha därvid ifrågasatt, huruvida icke särskilda hyreskontrakt borde utarbetas, vari skulle intagas de bestämmelser, som gälla för hyresvärd resp. hyresgäst vid emottagande av familjebostadsbidraget. Förbundet finner en sådan åtgärd olämplig, enär hyreskontraktet är ett avtal mellan hyresvärd och hyresgäst och bör hållas rent från inblandning av en tredje part. Förbundet finner det därför lämpligare att beslut om erhållande av familjebostadsbidrag expedieras av kommunen i två exemplar, varav det ena tillställes hyresvärden och det andra hyresgästen. Eventuell ändring i bidragets utbetalande skall på samma sätt omedelbart delgivas parterna. Hyresvärden skall med andra ord kunna lita på att så länge han icke erhållit meddelande från kommunen om ändring av bidragets storlek, detsamma kommer att i fortsättningen utbetalas. De kommunala besluten rörande familjebostadsbidragen böra således enligt förbundet under inga förhållanden få avse förfluten tid utan ändringarna få tidigast träda i kraft vid månadsskifte, som infaller tidigast 14 dagar efter det beslutet expedierats från kommunen. Ehuru det givetvis för hyresvärden medför vissa besvärligheter om betalningsterminerna från kommunens sida bli andra än de hyresgästen begagna, så vill förbundet icke motsätta sig att familjebostadsbidragen från kommunens sida utbetalas kvartalsvis, även om hyresgästen erlägger hyra månadsvis. Det formulär, å vilket besluten om familjebostadsbidragen tecknas, bör vara gemensamt för hela landet och på formuläret bör tryckas de bestämmelser, som gälla såväl för hyresgäst som för hyresvärd vid emottagande av familjebostadsbidrag. I dessa bestämmelser bör bl. a. klargöras, att det kommunala bidraget, även om det utbetalas kvartalsvis, icke får betraktas annat än som en förskottsbetalning för resp. månader. Hyresgästen får 8 Bilxang till riksdagens protokoll samt. Nr 231.

114 114 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. med andra ord icke beräkna de kommunala bidragen på sådant sätt, att han kan underlåta att erlägga hyra för kvartalets första månad, om bidraget skulle komma att täcka denna del av hyran. Fastighetsägareförbundet har även uttalat sig beträffande hyreskontrollen i ifrågavarande fastigheter samt härom anfört följande. Ehuru förbundet i princip anser, att emottagandet av familjebostadsbidrag icke bör förhindra hyresvärdens möjligheter alt disponera över lägenheten på vanligt vis, kan förbundet dock tillstyrka, att hyresvärdarna för erhållande av bidrag gentemot de kommunala myndigheterna förbinda sig till följande: a) På orter där hyresregleringslagen gäller. Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter prövning av hyresregleringsmyndigheterna eller för den händelse dessa skulle upphöra efter medgivande av kommunen. Förbindelsen bör löpa med fi månaders uppsägning från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning ej sker. Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen förverkat hyresrätten enligt vad i 32 g hyreslagen sägs. Förbindelsen gäller endast för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten. Avflyttar hyresgäst, äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar ny bidragsberättigad hyresgäst skall ny förbindelse träffas. b) På orter där hyresregleringslagen ej gäller. Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter medgivande av kommunen. Förbindelsen bör löpa med 6 månaders uppsägning från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning ej sker. Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen förverkat hyresrätten enligt vad i 32 hyreslagen sägs. Förbindelsen gäller endast för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten. Avflyttar hyresgäst, äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar ny bidragsberättigad hyresgäst skall ny förbindelse träffas. Genom intyg av landsfiskal eller annan myndighet kan hyresvärd åläggas att årligen förete bevis om att hyresbeloppet är oförändrat. De sakkunniga har jämväl anhållit om förbundets yttrande i vad mån det från fastighetsägarehåll skulle föreligga intresse av att ett sådant system infördes, varigenom kommunerna erhölle dispositionsrätt till vissa lägenheter i nybyggda hus mot att kommunerna ställde säkerhet för hyrorna för dessa lägenheter. Förbundet har i denna fråga inhämtat yttrande från sina lokalföreningar och därvid funnit, att därest dylika åtaganden kunna ske på frivillighetens väg, fastighetsägarna i allmänhet ställa sig välvilliga till det framlagda förslaget. De sakkunniga uttala för egen del att de finna fastighetsägareförbundets förslag beträffande formen för utbetalning av bidrag ändamålsenligt. Ifråga om hyreskontrollen framhålla de sakkunniga att behov av särskild sådan i samband med utbetalande av familjebostadsbidrag utöver den av förbundet förordade icke torde föreligga så länge staten utövar en allmän kontroll över hyressättningen. Därest denna skulle komma att avskaffas,

115 Kungl. Maj.ts proposition nr syntes frågan om kontroll i samband med utbetalande av bidragen böra upptagas till förnyat övervägande. Beträffande formerna för utbetalning av familjcbostadsbidrag till familjer i egnahem anföra de sakkunniga vad angår egnahem finansierade med hjälp av det nya egnahemslånet följande. Därest bidraget utginge i form av avdrag på kapitalkostnaderna och det statliga lånets undre gräns utgjorde 50 procent av den godtagna produktionskostnaden, skulle i samtliga fall avdrag göras icke endast på kapitalkostnaderna för egnahemslånet utan även på kapitalkostnaderna för underliggande krediter. Detta förhållande synes vara synnerligen otillfredsställande ur administrativ synpunkt. Beträffande familjer med två minderåriga barn skulle avdragen på kapitalkostnaderna för underliggande krediter bli jämförelsevis små. Frågan i vilken utsträckning statliga bottenlån skola ställas till egnahemsbvggarnas förfogande lämnades av 1947 års riksdag öppen under hänvisning till bankkommitténs väntade förslag rörande den statliga kreditgivningen för bostadsändamål. Det förutsattes att frågan skulle komma att slutligt avgöras av 1948 års riksdag. Enligt de sakkunnigas mening skulle utbetalningen av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet kunna väsentligt förenklas, därest sagda lån kunde fördjupas, förslagsvis så att undre gränsen utgjorde 40 procent av den godtagna produktionskostnaden. Härigenom skulle nämligen beträffande familjer med två minderåriga barn dessa utgöra huvudparten av de bidragsberättigade familjerna bidraget kunna utbetalas enbart i form av avdrag på kapitalkostnaderna för egnahemslånet. De sakkunniga som icke kunna bedöma huruvida allmänna förutsättningar för en dylik fördjupning av egnahemslånet föreligga, ha därför icke funnit sig böra bestämt förorda denna förenkling av bidragets utbetalning. Om det icke befinnes möjligt att medgiva den av de sakkunniga antydda fördjupningen av egnahemslånet, föreslå de sakkunniga, att följande riktlinjer tillämpas beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet. Bidraget bör utgå i form av avdrag på kapitalkostnaderna för såväl egnahemslånet som underliggande krediter. Därest bidraget inkl. bränslebidrag överstiger de sammanlagda kapitalkostnaderna bör skillnaden gottgöras familjen i form av extra amortering på egnahemslånet. Så länge dylik extra amortering sker, bör amorteringsplanen för lånet vara oförändrad och den extra amorteringen endast bokföras. När familjebostadsbidraget nedgått så mycket, att det ej längre överstiger kapitalkostnaderna, bör ny amorteringsplan upprättas med utgångspunkt frän den sammanlagda bokförda extra amorteringen samt ränta på ränta på denna. Detta förslag avviker från riksdagens beslut i anledning av proposition nr 235/1947 beträffande formen för extra amortering, vilket innebar att denna borde verkställas på bottenlånet, så länge famil jebostadsbidraget översteg kapitalkostnaderna. Praktiska skäl synas emellertid tala för att så länge detta är fallet, den extra amorteringen endast bokföres. Beträffande egnahem som icke finansierats med hjälp av egnahemslånet ha de sakkunniga närmast kommit (ill den uppfattningen, att en ur admi

116 116 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. nistrativ synpunkt tillfredsställande lösning kan erhållas endast om bidraget får utgå i kontant form samt anföra vidare. Svårigheterna att utbetala bidraget i form av avdrag på kapitalkostnaderna för andra lån än statliga äro, som redan antytts i det föregående, betydande, vilket särskilt gäller de fall då bidraget har en sådan storlek att extra amortering skall verkställas. Beträffande de egnahem varom nu är fråga torde särskilda åtgärder erfordras, om garantier för extra amortering skall kunna lämnas. Man torde sålunda böra räkna med att utbetalningen i form av avdrag på kapitalkostnaderna i vissa fall bör kunna fastställas i samband med att finansieringen av bostadshuset ordnas. Slutligen anse sig de sakkunniga böra påpeka att i ett mindre antal fall finansieringen av bostadshusen torde ske på annat sätt än med anlitande av lån utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I dessa fall torde endast kontant utbetalning av bidraget kunna ifrågakomma. Därest i enlighet med förslag av bankkommittén den statliga kreditgivningen för bostadsändamål omlägges till att avse en statlig kreditgarantigivning, kommer utbetalningen av familjebostadsbidrag ur administrativ svnpunkt att i samtliga fall då statlig kreditgaranti lämnats vara jämförlig med det i det föregående angivna fallet i vilket bostadshuset icke finansierats med hjälp av det statliga egnahemslånet. I detta sammanhang torde jag få anmäla, att de lungsjukas riksförbund i skrivelse den 23 februari 1948 hemställt, att frågan om speciell bostadssubvention till familjer med tuberkulos medlem ånyo måtte upptagas till prövning i enlighet med bostadssociala utredningens förslag i dess slutbetänkande (SOU 1945: 63). T rekronorsbidraget. I skrivelse den 11 december 1947 med förslag till fördelning av det för innevarande budgetår till särskilda bostadsrabatter( trekronor sbidraget) anvisade anslaget förordade statens byggnadslånebyrå vissa närmare riktlinjer för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet. De föreslagna riktlinjerna, frånsett sådana av rent administrativ natur, innebära i huvudsak följande. Bidrag borde endast i undantagsfall kunna utgå till ensamstående, medan i fråga om ensamstående med minderåriga barn bidrag borde kunna utgå intill dess särskild bidragsverksamhet för sådant hushåll blivit genomförd. Vidare borde vissa inkomststreck tillämpas. Till byrån inkomna ansökningar från kommuner om erhållande av medel till ifrågavarande bidragsgivning utvisade nämligen att mycket skilda uppfattningar förelåge beträffande vilken inkomst ett hushåll högst finge ha för att erhålla bidraget. För vinnande av enhetlighet borde kommunerna därför vid sin prövning av detta spörsmål lämpligen anknyta till de inkomststreck, som uppdragits för familjebostadsbidragen eller sålunda att beträffande tvåbarnsf amil jer mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt finge uppgå till högst kronor och i fråga om familjer med flera minderåriga barn viss högre årsinkomst. Beträffande hushåll med högst ett minderårigt barn föreslås

117 Kungl. Maj.ts proposition nr att gränsen för erhållande av trekronorsbidrag sättes vid kronor beskattningsbar årsinkomst. Frågan huruvida trekronorsbidrag borde utgå till familjer, som åtnjuta familjebidrag, fann byggnadslånebyrån tveksam samt framhöll att övervägande skäl syntes tala för att trekronorsbidraget, åtminstone tills vidare, icke kombinerades med familjebidrag. Därest trekronorsbidraget skulle utgå även under nästa budgetår och därvid kombineras med familjebostadsbidrag, borde härvid ifrågakomna hushåll med en lägre beskattningsbar årsinkomst av förslagsvis kronor för tvåbarnsf amil jer, kronor för trebarnsfamiljer o. s. v. Genom beslut den 6 februari 1948 föreskrev Kungl. Maj:t i samband med anvisande av medel för ifrågavarande bidragsgivning, att byggnadslånebyrån skulle till ledning för kommunerna utfärda rådgivande anvisningar. Dessa skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a. de nyss återgivna riktlinjerna utom såvitt anginge bidrag till ensamstående, vilka i princip icke borde vara undantagna från rätten till bidrag. I skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till anslagsäskande för budgetåret 1948/49 framhåller byggnadslånebyrån, att vid den fortsatta bidragsgivningen bör utöver vad som nu är föreskrivet beträffande förvaltningsform och tidpunkt för fastighetens färdigställande det allmänna villkoret gälla, att trekronorsbidrag icke får utgå i kombination med familjebidrag. Byggnadslånebyrån anför vidare. Med hänsyn till att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits beträffande ifrågavarande bidragsgivning finner byggnadslånebyrån det lämpligt, att även under nästa budgetår utfärdas rådgivande anvisningar i huvudsaklig överensstämmelse med dem som nu gälla. Skälet härtill är, att subventionen till familjer med tre eller flera minderåriga barn f. n. i många fall överstiger det bidrag, familjebostadsbidraget, som efter den 1 juli 1948 kommer att utgå till familjer med motsvarande barnantal. Då vidare huvudparten av de hushåll, som f. n. åtnjuta familjebidrag, bo i fastigheter färdigställda före den 1 juli 1946, skulle, om trekronorsbidrag finge utgå i kombination med familjebidrag, en godtycklig uppdelning komma att ske av ifrågavarande hushållskategori till följd av det föreskrivna villkoret beträffande tidpunkten för fastighetens färdigställande. Yttrandenaöver organisationssakkunnigas nyss anförda förslag angående f a in i 1- jebostadsbidragen ha vissa yttranden avgivits. Beträffande det av de sakkunniga förordade förslaget om formerna för utbetalning av familjebostadsbidrag i hyresbostäder har statens hjggnadslånebyrå intet alt erinra. Byrån delar de sakkunnigas uppfattning i hyreskontrollfrågan.

118 118 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Statens hyresråd har uttalat sig i frågan om hyreskontrollen på orter, där hyresregleringslagen gäller, samt därvid framhållit, att en hyresnämnd torde vara lagligen förhindrad att såsom föreslagits av fastighetsägareförbundet pröva huruvida en uppsägning skäligen må äga rum. Drätselkammaren i Karlskrona har understrukit vikten av att garantier skapas för att förmedlingsorganet vid varje tidpunkt har vetskap om vem som är fastighetsägare och sålunda berättigad att mottaga familjebostadsbidragen. Beträffande formerna för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem finansierade med hjälp av det nya egnahemslånet har statens byggnadslånebyrå framhållit bl. a. följande. En fördjupning av egnahemslånet så, att detta skulle komma att ligga mellan 40 och 90 procent av den godtagbara produktionskostnaden synes byrån innebära avsevärda administrativa fördelar. Förutsättningarna ur andra synpunkter av en dylik fördjupning finner byrån icke anledning upptaga till behandling i detta sammanhang. Om sagda fördjupning icke skulle vara genomförbar, torde det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet med bokföring av den extra amorteringen vara lämpligt. Även om egnahemslånets undre gräns sättes vid 40 procent av den godtagbara produktionskostnaden, bör detta senare system med bokföring av den extra amorteringen tillämpas i de fall, då summan av familjebostadsbidrag och bränslebidrag överstiger kapitalkostnaden. Beträffande egnahem, som icke finansierats med hjälp av det nya egnahemslånet, har byggnadslånebyrån anfört. Det har i betänkandet antytts, att det kanske i vissa fall skulle vara möjligt att genom särskilda åtgärder fastställa utbetalningen i form av avdrag på kapitalkostnaderna i samband med att finansieringen av bostadshuset ordnas. Även om den senare anordningen icke kan komma att genomföras för ett större antal fall, anser byrån det lämpligt, att möjligheterna härför något närmare undersökas. I övrigt synes något alternativ till den kontanta utbetalningen icke kunna uppställas. Kontant utbetalning torde, såsom de sakkunniga anfört, vara den enda form, som kan ifrågakomma i det mindre antal fall finansieringen sker på annat sätt än med anlitande av lån utlämnade av kreditinstitut. Departementschefen. Förra årets riksdag godkände i propositionen nr 235 framlagda förslag om utvidgning av bidragsgivningen till olika hushållskategorier. En närmare redogörelse för dessa beslut har jag tidigare lämnat i den inledande översikten (s. 12 ff.). Utvidgningen innebär i korthet följande. Det hittillsvarande familjebidraget, vilket utgått till familjer med minst tre minderåriga barn i hus finansierade med bostadsanskaffningslån, ersättes med ett familjebostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn i nyuppförda bostadshus, oavsett dessas finansieringssätt och förvaltningsform. En särskild bostadsrabatt (det s. k. trekronor sbidraget) införes i syfte att stödja hushåll med begränsade inkomster och lägenhet i av kommun eller

119 Kungl. Maj.ts proposition nr allmännyttigt företag förvaltade hus, som uppförts efter den 1 juli Bestämmelserna angående familjebostadsbidrag skola träda i kraft den 1 juli Trekronorsbidraget utgår redan under innevarande budgetår. Vissa med det nya familjebostadsbidraget sammanhängande frågor blevo icke förmål för slutlig prövning vid 1947 års riksdag. I vad det gäller trekronorsbidraget fick verksamheten försökskaraktär. I anledning härav får jag i detta sammanhang till särskild behandling upptaga vissa med angivna bidragsverksamhet sammanhängande frågor. Vad först angår familjebostadsbidraget må erinras om att i anslutning till förslaget angående detta bidrag i propositionen nr 235/1947 förutsattes, att frågan huruvida bidraget borde utgå till familjer icke endast i ny- och ombyggda lägenheter utan även i redan befintliga bostäder skulle upptagas till prövning vid 1948 års riksdag. För att underlätta en fortsatt prövning av frågan borde under budgetåret 1947/48 en inventering av vissa delar av det befintliga bostadsbeståndet verkställas. En dylik inventering, som fått formen av en stickprovsundersökning, har igångsatts och är numera i huvudsak avslutad. Vissa resultat av inventeringen redovisas i härvid fogad bilaga. Syftet med familjebostadsbidraget är att underlätta för barnfamiljerna att erhålla en tillfredsställande bostad. Bidraget har alltså icke karaktär av allmän hyreshjälp. Av den verkställda stickprovsundersökningen framgår, att endast en mindre del av barnfamiljerna f. n. innehar bostäder som skulle kunna berättiga till bidrag. Många familjer bo i alltför små lägenheter. De vanligaste bristerna i fråga om lägenheternas utrustning bestå däri, att dessa sakna vatten och avlopp samt centralvärme. På landsbygden är avsaknaden av vatten och avlopp särskilt vanlig. Familjer med begränsade inkomster bo i jämförelsevis små och dåligt utrustade lägenheter. En verkställd överslagsberäkning tyder på att vid en utsträckning av familjebostadsbidragsgivningen till att avse även familjer i redan befintliga, godtagbara lägenheter behovet av medel för familj ebostadsbidrag under ett första budgetår skulle fördubblas, d. v. s. uppgå till i runt tal 40 miljoner kronor. Jag anser fördenskull, att i nuvarande statsfinansiella läge bidragsgivningen tills vidare bör begränsas till att endast avse familjer i ny- och ombyggda hus. Jag förutsätter, att det genom ytterligare undersökningar på grundval av 1945 års bostadsräkning skall bli möjligt att erhålla säkrare hållpunkter för en bedömning av sagda medelsbehov. Frågan om utvidgning av bidragsgivningen bör bli föremål för förnyad prövning, så snart det statsfinansiella läget anses medge det. Vad beträffar de bestämmelser som förutsatts skola gälla i fråga om bostadens storlek, får jag erinra om de maximiregler som jag i det föregående (s. 38 f.) förordat för beviljande av kapitalsubvention till en- och tvåfamiljshus. Förslaget som nära ansluter sig till av byggnadslånebyrån tillämpad praxis vid beviljande av tertiärlån till enfamiljshus innebär, att

120 120 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. kapitalsubvention till enfamiljshus i ett plan skall kunna utgå endast om bottenytan utgör högst 100 kvadratmeter. Till familjer med behov av en stor lägenhet bör dock subvention kunna utgå även om ytan överstiger 100 kvadratmeter. Enligt min mening böra, såsom framhölls i propositionen nr 235/1947, i fråga om enfamiljshus de krav på bostaden som skola uppfyllas för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention. I propositionen förordades, att maximistorleken för erhållande av familjebostadsbidrag i vad det gäller flerfamiljshus skulle fastställas till en lägenhetsyta av 120 kvadratmeter. Enligt min mening tala emellertid starka skäl för att kravet beträffande lägenheter i flerfamiljshus anslutes till nyss nämnda krav beträffande enfamiljshus i ett plan. Jag föreslår fördenskull, att familjebostadsbidrag i regel bör utgå till familj i flerfamiljshus endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter. Då fråga är om familj med stort barnantal, bör dock något större lägenhetsyta kunna godtagas. Vad härefter angår frågan om familjebosiadsbidragets storlek må erinras om att enligt förslag i propositionen nr 235/1947 bidraget borde utgöra i fråga om familj i flerfamiljshus 130 kronor för barn och år och i fråga om familj i egethem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, 20 procent av den ursprungliga kapitalkostnaden, dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år. Bestämmelsen bör enligt min mening förtydligas på följande sätt. Bidraget bör alltid utgöra 130 kronor för barn och år med undantag för egethem, som uppförts med hjälp av det nya egnahemslånet, i vilket fall det bör utgöra 20 procent av den ursprungliga kapitalkostnaden - vari icke skall inräknas ränta på egen insats dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år. Bidraget bör alltså utgå med 130 kronor dels i två- och flerfamiljshus, dels i egethem, vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller ombyggts med eller utan dylikt stöd. Vid upptagande i propositionen nr 235/1947 av frågan om familjebostadsbidrag föreslog jag, att bidraget icke skulle kunna utgå i kontant form. De administrativa problem som vore förbundna med utbetalningen av bidraget borde lösas i samband med prövning av grunderna för den framtida bostadspolitiska organisationsapparaten. Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående den bostadspolitiska organisationen ha i sitt betänkande med förslag beträffande organ för den framtida bostadspolitiken jämväl behandlat nyss nämnda fråga. Organisationssakkunniga ha sålunda efter överläggningar med Sveriges fastighetsägareförbund framlagt förslag till riktlinjer för avtal mellan kommun och fastighetsägare beträffande hyresbeloppet för sådan lägenhet, till vars innehavare familjebostadsbidrag bör kunna utgå. Byggnadslånebyrån har tillstyrkt detta förslag.

121 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Enligt min mening föreligger icke f. n. behov av särskild hyreskontroll för detta ändamål på sådana orter, där hyresregleringslagen tillämpas. På övriga orter synes däremot den av organisationssakkunniga föreslagna ordningen böra komma till stånd såsom villkor för utbetalning av familjebostadsbidrag i sådana fastigheter, som i detta sammanhang avses, därest icke det bidragsbeviljande organet av särskilda skäl annorlunda bestämmer. Vad härefter angår de sakkunnigas förslag i fråga om formen for utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem och, såvitt angår ägaren, tvåfamiljshus får jag erinra om att jag i det föregående i anslutning till de sakkunnigas förslag förordat, att egnahemslånet skall kunna fördjupas bl. a. i syfte att förenkla utbetalningen av familjebostadsbidrag. Jag kan även i övrigt godtaga de sakkunnigas förslag i vad det gäller enoch tvåfamiljshus, finansierade med statligt lån och/eller lån, utlämnat av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I fråga om tvabarnsfamiljer bör bidraget liksom även bränslebidraget utgå i form av avdrag på kapitalkostnaderna för det statliga lånet, där sådant finnes. Om bidragen överstiga sagda kapitalkostnader bör härvid skillnaden bokforas såsom extra amortering. Från denna regel bör undantag kunna goras och avdrag verkställas jämväl på kostnaderna för underliggande krediter, nämligen om extra amorteringen skulle bliva avsevärd, vilket torde komma att gälla i fråga om vissa av de hus som ombyggas med hjälp av egnahemslånet. Har huset icke finansierats med statligt egnahemslån, bör avdrag göras på kapitalkostnaderna för lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I vad det gäller familjer med tre eller flera barn bör extra amortering ske endast om bidragen överstiga kapitalkostnaden för såväl statligt lån som lån, utlämnat av i det föregånde nämnda kreditinstitut. Vad slutligen beträffar bidrag till familjer i egnahem som icke behöva erlägga ränta och amortering på vare sig statligt lån eller lån, utlämnat av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut, år jag f. n. icke beredd att förorda, att detta skall kunna utgå i kontant form. Vissa av här ifrågavarande familjer hyra eller arrendera bostaden. I dylika fall bör bidraget kunna utgå i form av avdrag på hyran resp. arrendet. Jag får i detta sammanhang slutligen beröra vissa övergångs problem. I det föregående har föreslagits, att familjebostadsbidrag (jämte bränslebidrag) tills vidare endast skall kunna utgå till ny- eller ombyggda bostäder. Enligt min mening bör härvid följande bestämmelser gälla. Som allmän regel bör fastställas att bidrag endast kan utgå till familj i nybyggt hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt tdl familj i ombyggt bus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss nämnda tidpunkt. Följande undantag från regeln böra dock få tillämpas. För det första bör familj i egcthem, som ursprungligen erhållit bostadsanskaffningslån men sedermera i enlighet med i det föregående (s. 73 f.) berörda övergångsbestämmelser beträffande det nya egnahemslånet finan 121

122 122 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. sierat huset med stöd av sistnämnda lån, kunna erhålla det nya familjebostadsbidraget jämte bränslebidrag. För det andra bör såsom förordades i propositionen nr 235/1947 det nya familjebostadsbidraget kunna beviljas familjer både i egnahem och i flerfamiljshus vilka hittills erhållit familjebidrag enligt gällande bestämmelser. Med hänsyn till svårigheterna att under en begränsad tid pröva ett större antal ansökningar om dylik övergång, bör medgivande därtill tills vidare endast lämnas, då särskilda skäl kunna åberopas. I propositionen nr 235/1947 berördes i anslutning till förslaget beträffande familjebostadsbidrag den av bostadssociala utredningen väckta frågan om särskilda bostadsbidrag till ensamstående mödrar med minderårigt barn samt till hushåll in e d tuberkulos medlem. Jag framhöll sålunda bl. a., att jag delade utredningens uppfattning att ifrågavarande hushåll i många fall vore i behov av det allmännas stöd för att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa sin bostadsfråga. Jag fann emellertid, att frågan tarvade ytterligare övervägande innan förslag i ämnet skulle kunna framläggas. Det synes alltjämt tveksamt, huruvida stödet bör få formen av ett särskilt bostadsbidrag eller lämnas i annan form. Jag är därför icke heller i år beredd att framlägga förslag i denna fråga. Vad härefter angår det löpande bidraget till hushåll med begränsade inkomster, det s. k. t r e k r o n o r s b i d r a g e t, må erinras om att ifrågavarande bidragsgivning under innevarande budgetår givits karaktären av försöksverksamhet. Kungl. Maj:t har föreskrivit, att byggnadslånebyrån till ledning för kommunerna skall utfärda rådgivande anvisningar. Dessa skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a. av byrån förordade riktlinjer för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet. Enligt min mening böra de sålunda fastställda grunderna för bidragsgivningen under innevarande budgetår tillämpas jämväl under budgetåret 1948/49. Jag finner alltså icke skäl föreligga att förorda en utvidgning av \ erksamheten till andra hushåll än sådana i av kommun eller allmännyttigt företag förvaltade fastigheter, som färdigställts tidigast den 1 juli Med hänsyn till att den erfarenhet som hittills vunnits rörande bidragsgivningen är begränsad, bör verksamheten även under nästa budgetår ha försökskaraktär. I detta sammanhang får jag slutligen beröra frågan på vilka villkor en familj bör kunna erhålla såväl familjebostadsbidrag som trekronorsbidrag. I propositionen nr 235/1947 förutsattes, att familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag skola kunna kombineras. Byggnadslånebyrån har föreslagit, att vid en dylik kombination borde förutsättas ett lägre inkomststreck

123 Kungl. Maj:ts proposition nr än som fastställts beträffande enbart familjebostadsbidrag, förslagsvis kronor i beskattningsbar årsinkomst för tvåbarnsfamilj, kronor i beskattningsbar inkomst för trebarnsfamilj o. s. v. Jag anser det självklart, att en kombination av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag i första hand bör utgå till familjer med inkomster som ligga under det för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda inkomststrecket. Jag kan emellertid icke tillstyrka byråns förslag, att vid kombination av de båda bidragen vissa lägre inkomststreck skola fastställas. Det torde i stället böra ankomma på kommunerna att från fall till fall pröva behovet av både familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag, varvid bör beaktas, att i regel endast hushåll med en inkomst som understiger den för erhållande av familjebostadsbidrag fastställda maximiinkomsten böra kunna komma i åtnjutande av båda bidragen. Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att trekronorsbidrag icke skall utgå i kombination med familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser. Som skäl härför anför byrån, att stödet till barnfamiljerna f. n. i många fall överstiger det familjebostadsbidrag, som kommer att utgå efter den 1 juli Jag finner skäl tala för byråns ståndpunkt, att trekronorsbidrag icke bör kunna kombineras med familjebidrag. Utöver det av byrån anförda skälet tillkommer att förstnämnda bidrag endast kan utgå till familjer i fastigheter, färdigställda efter den 1 juli Gällande bestämmelser. VI. Särskilda frågor. 1. Besvärsrätten. Vad till en början angår den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten, är rätten att anföra besvär över byråns beslut om tertiärlån och tilläggslån på visst sätt begränsad, medan någon begränsning av besvärsrätten icke föreligger beträffande byråns beslut om bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån samt familjebidrag enligt kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, i kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt sådana familjer samt i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt sådana familjer. I 33 kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, vilken sedan den 1 juli 1946 äger tillämpning endast beträffande en- och tvåfamiljshus, och i 34 kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån för fler

124 124 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. familjshus stadgas, att den som icke åtnöjes med byggnadslånebyråns beslut i vad rör antingen fråga om bidrag av kommun till kostnad för byggnadsföretag i samband med statligt tilläggslån eller sökt ändring av hyrorna för lägenheter i byggnad, till vars uppförande, ombyggnad eller förvärv lån enligt resp. kungörelse utlämnats, äger anföra besvär över beslutet hos Kungl. Maj:t. Enligt sistnämnda kungörelse tillkommer samma rätt kommun, som är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut om bidrag av statsmedel för täckande av sådana förluster, som uppkommit vid förvaltning av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus, och för vilka kommun enligt 33 andra stycket 1946 års tertiärlånekungörelse skall svara. Ärenden rörande statsbidrag till anordnande av pensionärshem, vilka beredas av byggnadslånebyrån, avgöras av Kungl. Maj :t. Besvär över byggnadslånebyråns beslut om lån och bidrag ha hittills anförts endast i synnerligen begränsad utsträckning. Vad härefter angår den av egnahemsorganisationen bedrivna verksamheten äger den som är missnöjd med egnahemsnämnds beslut i fråga som avses i kungörelsen den 28 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, att söka ändring däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Styrelsens beslut må ej överklagas. Besvär över egnahemsnämnds beslut i fråga som avses i sagda kungörelse ha under de senaste åren anförts i ca 500 fall Pei åi, vilket torde motsvara omkring 3 procent av antalet avgjorda ärenden. Egnahemsnämnds beslut i anledning av ansökan om lantarbetarbostadslån eller bidrag enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) skall, vare s*g gj01'd ansökan beviljats eller avslagits, underställas egnahemsstyrelsens provning. Egnahemsstyrelsens beslut i dylik fråga må icke överklagas. Är någon missnöjd med egnahemsnämnds beslut om bostadsegnahemslån jämte tilläggslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten resp. kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 578) om vissa ändringar i nämnda kungörelse, äger han söka ändring däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Den som icke åtnöjes med egnahemsstyrelsens beslut äger att söka ändring genom besvär hos Kungl. Maj :t. Besvär, varom här är fråga, ha anförts i mycket begränsad omfattning. Föreliggande förslag. De sakkunniga angående bostadspolitikens organisation ha i sitt den 22 januari 1948 avgivna betänkande med förslag beträffande organ för den framtida bostadspolitiken framhållit, att den i betänkandet förordade decentraliseringen av den statliga lån- och bidragsgivningen otvivelaktigt innebure en risk för bristande enhetlighet i ärendenas handläggning. I syfte att åstadkomma en central prövning av beslut rörande statligt lån

125 Kungl. Maj:ts proposition nr och bidrag föreslå de sakkunniga, att besvär över länsbostadsnämndernas beslut i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i de fall, då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning och avgörande. Bostadsstyrelsens beslut åter skola enligt de sakkunniga icke kunna överklagas genom besvär hos Kungl. Maj :t utom i två fall, av vilka det ena avser beslut om kommuns bidrag i samband med statligt tilläggslån till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 sista stycket 1946 års tertiärlånekungörelse. Det andra fallet avser beslut om fördelning mellan stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och varom stadgas i 33 andra stycket sagda kungörelse. De sakkunniga framhålla, att mot förslaget om allmän besvärsrätt beträffande länsbostadsnämndernas beslut synes ur praktisk synpunkt kunna invändas, att risk föreligger för att denna rätt kommer att mera allmänt utnyttjas med påföljd att den förordade decentraliseringen göres illusorisk. De sakkunniga anföra, att de övervägt denna invändning men att de icke funnit den utgöra ett tillräckligt skäl för en mera begränsad besvärsrätt. Föreliggande förslag har ej föranlett någon erinran från de myndigheter vilka efter remiss av de sakkunnigas betänkande yttrat sig i frågan. Departementschefen. I likhet med de sakkunniga finner jag det vara av vikt att möjlighet förefinnes för en central prövning av länsbostadsnämndernas handläggning av låne- och bidragsärenden och jag tillstyrker därför förslaget om införande av allmän besvärsrätt beträffande länsbostadsnämndernas beslut. Även i övrigt finner jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som befinnas erforderliga. 2. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade fonder för bostadsändamål. I propositionen nr 218 denna dag angående den allmänna bostadspolitikens organisation m. in. anmälde jag bl. a., att jag vid framläggande av förslag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen hade för avsikt att till närmare behandling upptaga vissa i samband med övergången till en ny bostadspolitisk organisation uppkommande särskilda problem, avseende bl. a. av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade fonder. Jag torde nu till fortsatt behandling få upptaga dessa frågor.

126 126 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. I propositionen nr 149 till innevarande års riksdag angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område in. m. uttalade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, att samtliga den 1 juli 1948 utestående, av egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna utlämnade lån i samband med övergång till ett system med statlig kreditgaranti borde överföras till riksbankens förvaltning. Uttalandet avser de lån, som utlämnats från fonder för jordbruksändamål och som i sin helhet utbetalats före den 1 juli Sadana lan, som beviljats före den 1 juli 1948 men som icke helt utbetalats före nämnda dag, borde enligt departementschefen förvaltas av de fr. o. in. den 1 juli 1948 inrättade lantbruksnämnderna intill dess lånet helt utbetalas, varefter överföring till riksbanken borde ske. I det följande lämnas en redogörelse för de fonder för bostadsändamål som i detta sammanhang äro av betydelse. A. Fonder, som förvaltas av egnahemsstyrelsen. b rån cgnahcmslånefonden utlämnas, förutom jordbruksegnahemslån, bostadsegnahemslån till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt till bostadsegnahem samt egnahemsstatslån till vissa kommuner, bolag och föreningar som förmedla bostadslån. Från jord förmedlings f onden kunna utlämnas förlagslån till kommuner, bolag och föreningar, vilka förmedla bostadsegnahemslån, för användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem. Vidare kunna förlagslån från fonden tilldelas kommuner för anskaffande och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk. Från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utlämnas nybyggnadslån för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad och mer omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp, samt av elektriska installationer. Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, hava inv esteringsanslag anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder (lantarbetarbostadslån), vilka lån kunna utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet för uppförande å fastigheter av nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder, dels ock förbättringslån, vilka utgå för samma ändamål som nybyggnadslånen. A fonden för lantarbetarbostäder slutligen äro redovisade lantarbetarbostadslan, som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.

127 Kungl. Maj.ts proposition nr B. Fonder, som förvaltas av statskontoret. Från lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer utlämnas bostadsanskaffningslån för beredande av hyresbostäder eller bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Från lånefonden för bostadsbyggande utlämnas tertiärlån för flerfamiljshus enligt 1946 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. Från fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, utlämnas tertiärlån till enfamiljshus (inkl. räntefri, stående del av lånet) samt tilläggslån till flerfamiljshus och till såväl hyresbostäder som bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Departementschefen. Vid ett genomförande av den i propositionen nr 218 föreslagna organisationen för den allmänna bostadspolitiken komma efter den 1 juli 1948 av de i det föregående angivna fonderna endast följande två att tagas i anspråk för utlämnande av nya lån, nämligen dels fonden för låneunderstöd, såvitt angår lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder samt tilläggslån för flerfamiljshus, dels lånefonden för bostadsbyggande. Förvaltningen av den under statskontoret stående lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer synes under avvecklingstiden böra ombesörjas av statskontoret. Vad angår övriga för framtiden obehövliga fonder torde avvecklingen kunna tillgå på följande sätt. Beträffande egnahemslånefonden skulle, enligt ett i det föregående omnämnt förslag i propositionen nr 149 till årets riksdag, i varje fall å denna fond redovisade, helt utbetalade jordbruksegnahemslån i samband med övergång till ett system med statlig kreditgaranti överlämnas till riksbanken. Av praktiska skäl synes det önskvärt att jämväl de å denna fond redovisade bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Om såväl jordbruks- som bostadsegnahemslånen överlämnas till riksbanken, undviker man nämligen en eljest ofrånkomlig uppdelning av egnahemslånefonden. Vidare må framhållas att i propositionen nr 218 förutsatts, att länsbostadsnämnderna icke redan från början skola utrustas med hela den personal, som kommer alt bli erforderlig sedan deras verksamhet kommit i gång, samt att det i stället synts lämpligt att länsbostadsnämnderna i viss mån skulle få utnyttja lantbruksnämndernas organisation. Denna organisation torde dock knappast vara dimensionerad för det omfattande arbetet med förvaltningen av bostadsegnahemslånen. Jag förordar därför, att även bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Å jordförmedlingsfonden finnas numera inga lån redovisade. Fonden torde när som helst kunna avvecklas genom att behållningen å fonden inlevereras till riksgäldskontoret. De å lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utläm

128 128 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. nade nybyggnadslånen samt de från investeringsanslag under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, utlämnade förbättringslånen torde liksom bostadsegnahemslånen böra överföras till riksbanken. Det må framhållas, att nybyggnadslån och förbättringslån utlämnats beträffande bostäder såväl å jordbruksfastigheter som å andra fastigheter. Någon uppdelning av lånen efter fastighetens egenskap av jordbruksfastighet eller icke låter sig svårligen genomföra. Fonden för lantarbetarbostäder slutligen torde böra förvaltas av den myndighet, som efter den 1 juli 1948 handhaver lantarbetarbostadslåneverksamheten. Resterande utbetalningar å lån och bidrag, som beviljats av egnahemsnämnderna före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde få omhänderhavas av lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna. Resterande utbetalningar från under statskontorets förvaltning stående fonder av lån, som beviljats före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde böra ombesörjas av statskontoret. 3. Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål. Föreliggande förslag samt yttranden häröver. Under behandlingen vid 1947 års riksdag av Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr 235 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen framställdes i flera motioner skilda krav på räntenedsättning för äldre tertiärlån till enfamiljshus ävensom för äldre dylika lån till flerfamiljshus. Statsutskottet (utlåtande nr 244) avstyrkte samtliga dessa yrkanden men erinrade beträffande lånen till enfamiljshus, att 1946 års riksdag ifrågasatt, huruvida icke en viss räntenedsättning borde kunna ifrågakomma i avseende å sådana äldre tertiärlån till enfamiljshus, som löpte med högre ränta än 3,6 procent. I anslutning härtill framhöll utskottet att Kungl. Maj :t torde böra undersöka, huruvida förutsättningar för en dylik eftergift kunde anses föreligga, och i samband med framläggande av förslag till 1948 års riksdag om stödåtgärder för egnahemsverksamheten jämväl upptaga detta spörsmål till prövning. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag riksgäldskommissarien S. O. Widlund att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från statens utlåningsfonder. Widlund har den 17 december 1947 överlämnat i ämnet verkställd utredning, vari jämväl förevarande spörsmål upptagits till behandling. Utredningsmannen anför, såvitt nu är i fråga, att den gällande egnahemslåneräntan med hänsyn till det nuvarande läget på bostadskreditmarkna-

129 Kungl. Maj.ts proposition nr den icke framstår såsom för låntagaren särskilt ogynnsam i synnerhet som ränta å egnahemslånens amorteringsdel i allmänhet reellt sett icke obetydligt torde understiga 3,6 procent, då de premie- och tilläggslån, som äro knutna till egnahemslånen, äro räntefria och avsedda att helt avskrivas. Enligt utredningsmannen torde vidare räntan för den stora grupp av egnahemsägare, som erhållit sina lån före det senaste världskriget, icke vara så betungande som tidigare på grund av penningvärdets fall. En sänkning av räntan för nu utestående egnahemslån, vilken sänkning finge tänkas avse en nedsättning till samma ränta, som fastställts för det nya egnahemslånet eller 3 procent, skulle dessutom vara ägnad att öka fastighetsvärdena utöver vad redan skett. Ytterligare skulle en sänkning av egnahemslåneräntan medföra, att räntan å tertiärlånen i första hand till enfamiljshus men även till flerfamiljshus måste nedsättas. Beträffande tertiärlånen framhåller utredningsmannen, att vid en räntesänkning för dessa lån skulle vissa tekniska svårigheter tillkomma i fråga om fastigheter, för vilka kapitalsubvention utgått i form av tilläggslån. En räntesänkning för tertiärlånet nödvändiggjorde nämligen i dessa fall en omreglering av tilläggslånets storlek. Detta förhållande talade mot en räntesänkning även av den mera begränsade omfattning, som ifrågasatts inom statsutskottet beträffande tertiärlån med högre räntesatser än 3,6 procent. Med hänsyn till det anförda och mot bakgrunden av rådande räntepolitiska läge finner utredningsmannen sig icke kunna tillstyrka någon sänkning beträffande räntan å sådana utestående lån, varom nu är fråga. Till vad utredningsmannen sålunda uttalat ha statskontoret, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken, riksgäldsfullmäktige, statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen anslutit sig. Departementschefen års riksdag fastställde räntan å tertiärlån till flerfamiljshus till tre procent. I anslutning härtill föreslog jag i propositionen nr 235 till 1947 års riksdag, att räntan jämväl för det nya egnahemslånet skulle utgöra tre procent, vilket även blev riksdagens beslut. Efter verkställd översyn av räntebestämmelserna för lån från statens utlåningsfonder har den av chefen för finansdepartementet för ändamålet tillkallade utredningsmannen icke funnit skäl tillstyrka en sänkning av räntesatserna för äldre lån för bostadsändamål. De myndigheter som yttrat sig över utredningen ha anslutit sig till utredningsmannens uppfattning. Otvivelaktigt tala i det nuvarande läget vissa skäl för att en nedsättning av räntan å äldre bostadslån icke f. n. bör företagas. Jag anser emellertid, att vid fortsatt övervägande av denna fråga följande synpunker böra beaktas. Beträffande tertiärlån till en- och flerfamiljshus som beviljats enligt 1942 års tertiärlånekungörelse gäller, att amorteringsvillkoren för de första 10 9 Bihang till riksdagens protokoll samt. Nr 231.

130 130 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. åren utformats på ett sådant sätt, att amorteringen under återstoden avlånens löptid måste ske i snabbare takt och alltså annuiteten höjas. Enligt min mening borde undersökas, om icke en sådan anpassning av såväl ränte- som amorteringsvillkoren vore möjlig, att annuiteten å tertiärlån till enfamiljshus under lånens återstående löptid bleve jämförlig med den för det nya egnahemslånet fastställda, dvs. 5,71 procent. Även för tertiärlån till flerfamiljshus borde eftersträvas en annuitet som icke behövde föranleda hyreshöjning. Det bör ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att med uppmärksamhet följa denna fråga och att efter närmare utredning framlägga de förslag som kunna befinnas motiverade. VII. Medelsbehovet under budgetåret 1948/49. Verksamheten under budgetåren 1933/ /48. Statens byggnadslånebijräs verksamhetsområde. De lån och bidrag som beviljas av statens byggnadslånebyrå äro 1) tertiärlån och därtill knutna tilläggslån; 2) bostadsanskaffningslån och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag. Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Dessa ärenden avgöras av Kungl. Maj :t i socialdepartementet. Gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet återfinnas såvitt angår enfamiljshus i kungörelsen nr 569/1942 (ändrad i här förevarande delar genom nr 739/1942, 592/1943 och 176/1945) och såvitt angår flerfamiljshus i kungörelsen nr- 551/1946 (ändrad genom nr 551/1947). Vissa uppgifter om dessa lån ha lämnats i det föregående (s. 23 f. o. 10 f.). Gällande bestämmelser om bostadsanskaffningslån och tilläggslån samt familjebidrag (hyresrabatter) återfinnas såvitt angår egnahem i kungörelen nr 247/1938 (ändrad genom nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943), såvitt angår hyresbostäder i kungörelsen nr 512/1935 (ändrad genom nr 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943) samt såvitt angår tilläggslån för såväl hyreshus som egnahem i kungörelsen nr 572/1942 (ändrad genom nr 595/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats tidigare i denna proposition (s. 24 f., 75 f. o. 110 ff.). Gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av pensionärshem återfinnas i kungörelsen nr 462/1939 (ändrad genom nr 941/1939 och

131 Kungl. Maj.ts proposition nr /1942). Vissa uppgifter om dessa bidrag ha lämnats i det föregående (s. 74 f.). Till belysning av omfattningen av den av byggnadslånebyrån bedrivna låne- och bidragsverksamheten lämnas i följande tabell (s. 132) uppgifter om anslag, beviljade för sagda verksamhet under budgetåren 1933/ /48. I anslutning till de i denna tabell lämnade uppgifterna må följande framhållas. Till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer ha såsom tertiärlån hittills anslagits ca miljoner kronor. Av detta belopp falla något mer än 800 miljoner kronor på tiden fr. o. m. den 1 juli Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas, att inemot 850 miljoner kronor komma att ha tagits i anspråk vid utgången av budgetåret 1946/47. Detta innebär dock icke att de sålunda disponerade medlen komma att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda. Förklaringen härtill är dels att det normalt råder en viss, ganska avsevärd tidsskillnad mellan dispositionsbeslutet, d. v. s byggnadslånebyråns preliminära lånebeslut, och lånets utanordnande, dels att det måste antagas att ett begränsat antal låntagare, vilka erhållit preliminärt lånebeslut, avstå från att slutligt fullfölja sina låneärenden. På grundval av föreliggande uppgifter synes det emellertid kunna antagas, att bostadsmarknaden genom den statliga tertiärlåneverksamheten tillförts ä lägenheter, varav omkring i egnahem. Av de medel som hittills ställts till förfogande för tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten torde huvuddelen komma att tagas i anspråk. De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda lånemedlen, uppgående till sammanlagt ( ) 451 miljoner kronor, synas nästan i sin helhet komma att tagas i anspråk för sitt ändamål. Genom utnyttjande av dessa lånemedel torde omkring lägenheter ha tillkommit resp. upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet, som förekommer till förmån för barnfamiljer i andra än egnahem och särskilda hyreshus för dylika familjer, synes det kunna antagas att i runt tal familjer, bestående av sammanlagt omkring personer, genom den här ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en modernt utrustad familjebostad till överkomlig kostnad. Pensionärshemsverksamheten har inneburit, att drygt lägenheter tillkommit, varigenom ca åldringar fått sin bostadsfråga löst. Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde. Egnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan under jordbruksdepartementet, medan frågorna om anslag till organisationens verksamhet anmälas dels av chefen för jordbruksdepartementet, dels av mig.

132 132 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Anslag beviljade för den av hyggnadslåncbyrån bedrivna verksamheten. Budgetår samt belopp i mkr Anslagstitel Stödform och ändamål 1933/ / / / / / / / / /48 Summa mkr 1 Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverk- samhet Lånefonden för bostadsbyggande Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet Hyresrabatter till mindre bemedlade, barnrika familjer I huvudsak motsvarande nuvarande tertiärlån; ny- och ombyggnad av bostadshus i stadssamhällen 14,0 14,0 2 Tertiärlån 1,75 21,0 60,0 35,0 80,0 160,0 175,0 85,0 64,0 681,75 Tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten Tertiärlån till flerfamiljshus Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer Bostadsanskaffningslån; t. o. in. budgetåret 1937/38 avsedda för hyresbostäder, därefter jämväl för egnahem Tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslånen F amiljebidrag och bränslebidrag 9,0 18,0 31,3 35,0 10,0 27,8 *131,1 220,0 100,0 320,0 35,5 20,0 20,0 22,5 30,0 60,0 70,0 70,0 70,0 398,0 6,5 6,5 10,0 9,0 10,0 =42,0 5,35 2,4 3,25 4,5 6,0 7,0 8,5 10,0 13,0 60,0 Särskilda bostads- Trekronorsbidrag 0,5 0,5 rabatter Bidrag till inrättande av pensionärshem Framgår av anslagstiteln 1,0 0,5 3,0 3,0 6,0 9,0 10,0 12,5 12,0 57,0 K apitalmedelsf örluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag F'ramgår av anslagstiteln 0,18 0,23 0,41 1 Fonden inräl tad med ingången av b udgetåret 1935/36 2 Utgingo under budgetåren 1937/ /40 blott för hyreshus (dock ej i Stockholm, Göteborg och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41 för bostadshus i allmänhet oavsett belägenheten och från och med budgetåret 1946/47 i huvudsak för enfamiljshus. 3 Här har icke beaktats det förhållandet, att från medel avsedda för tilläggslån knutna till tertiärlån överflyttats 11 mkr till medel för tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslån.

133 Kungl. Maj.ts proposition nr Över socialdepartementet anvisade anslag för den av egnaheinsorganisationen bedrivna verksamheten. Budgetår samt belopp i mkr Anslagstitel Stödform och ändamål 1933/ / / / /43 cjt ö 1944/ / /47 CO O S:a mkr Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden Lån till bostadsförbättringsverksamhet Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet Bostadsförbättringsbidrag, lantarbetarbostadsbidrag samt bidrag till vissa fiskarbostäder m. m. *50,7 5 3,75 20,0 5,0 10,0 19,5 20,0 20,0 20,0 169,0 Nybyggnadslån 11,0 3,5 11,0 10,7 12,0 15,0 15,0 78,2 Förbättringslån 2,0 2,5 11,0 5,7 8,0 8,0 8,0 45,2 2Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder Lantarbetarbostadslån Tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån 24,4ö 3,0 6,5 7,0 6,0 8,0 34,95 1,0 0,5 1,2 2,0 2,0 2,5 9,2 1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl nybyggnadslån; vidare bör framhållas att av de för budgetåren 1934/ /37 anvisade anslagen sammanlagt 3,5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder. 2 Medlen anvisades under budgetåren 1935/ /39 till en fond benämnd lånefonden för lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till anslaget Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder. Den av egnaheinsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamhet, för vilken medel anvisas över socialdepartementet, avser 1) tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån; 2) nybyggnadslån och förbättringslån samt förbättringsbidrag och statsbidrag till fiskarbostäder samt 3) lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. Gällande bestämmelser om tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån, återfinnas i kungörelsen nr 578/1942 angående ändring av kungörelsen nr 589/1940 (ytterligare ändrad genom nr 237/1946). Vissa uppgifter om dessa tilläggslån ha lämnats i det föregående, s. 26. Gällande bestämmelser om nybyggnadslån, förbättringslån och förbättringsbidrag återfinnas i kungörelsen nr 464/1939 (ändrad genom nr 673/1939, 670/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag återfinnas å s. 26 f. i denna proposition.

134 134 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Gällande bestämmelser om statsbidrag till fiskarbostäder återfinnas i kungörelsen nr 472/1939 (ändrad genom nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942). Vissa uppgifter om denna bidragsform ha lämnats tidigare i denna proposition, s. 27. Vad slutligen angår gällande bestämmelser om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag äro dessa meddelade i kungörelsen nr 465/1939 (ändrad genom nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats i det föregående, s. 27 f. Beträffande de anslag, som beviljats för angivna av egnahemsorganisationen bedrivna stödverksamhet torde jag få hänvisa till sammanställningen å s I vad det gäller omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av budgetåret 1946/47 hade beviljats i runt tal förbättringsbidrag å sammanlagt något över 134 miljoner kronor, något över nybyggnadslån avseende ett sammanlagt belopp av närmare 65 miljoner kronor samt inemot förbättringslån å tillhopa över 28 miljoner kronor. Vidare hade egnahemsstyrelsen vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till ett antal av närmare 1 600, representerande en summa av ca 26 miljoner kronor, ävensom ca lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär 1,4 miljoner kronor. Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden ca 15 procent av det totala antalet bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring eller ombyggnad; i åtskilliga fall är dock, särskilt före år 1940, den upprustning, som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär. Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49. Bgggnadslånebyråns förslag. I skrivelse den 10 september 1947 har statens byggnadslånebyrå föreslagit bl. a., att för nästa budgetår måtte anvisas till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag ett förslagsanslag av kronor; till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 20 miljoner kronor; till särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag av 1 miljon kronor; till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 12 miljoner kronor; till lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 340 miljoner kronor; samt

135 Kungl. Maj.ts proposition nr 23/. 135 till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 15 miljoner kronor. I skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån dels föreslagit ändringar i vissa delar av de för låneverksamheten gällande bestämmelserna, dels framlagt vissa nya förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49, betingade såväl av dessa förslag som av erfarenheten rörande byråns låneoch bidragsverksamhet under den dittills gångna delen av innevarande budgetår. Ändringsförslagen ha behandlats i det föregående (under rubrikerna lån och bidrag till enfamiljshus, lån och bidrag till flerfamiljshus samt bostadsrabatter). 1 fråga om byggnadslånebyråns i sagda skrivelse framlagda förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 må i detta sammanhang följande anföras. Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis en redogörelse för det aktuella bostadsförsörjningsläget och anför därvid i huvudsak följande. Läget på bostadsmarknaden kännetecknas fortfarande av att det praktiskt taget icke finnes någon lägenhetsreserv, och att det uppdämda behovet av lägenheter alltjämt torde ha en betydande omfattning. Att en avveckling av den under krigsåren uppkomna bostadsbristen icke kunnat genomföras, trots den omfattande bostadsproduktionen under senare år, sammanhänger såsom vid olika tillfällen framhållits med att under rådande utpräglade högkonjunkturförhållanden tillväxten av antalet hushåll varit starkt uppdriven. Beträffande omfattningen av bostadsproduktionen i hela riket under åren 1946 och 1947 må framhållas, att en undersökning utförd av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med byggnadslånebyrån givit vid handen, att antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i hela riket under år 1946 uppgått till ca , varav ca i städer och köpingar och ca i landskommuner. För år 1947 kan produktionen i hela riket enligt nämnda undersökning uppskattas till i runt tal lägenheter, varav i städer och köpingar ca och i landskommuner ca Medan den totala bostadsproduktionen nedgått under år 1947, har sålunda produktionen av bostadslägenheter i landskommunerna ökat. 1 de 222 orter, för vilka bostadsbyggnadskvoter fastställts för år 1947, utgjorde antalet lägenheter i inflyttningsfärdiga företag under sagda år ca Jämfört med 1946 års produktion innebär detta en nedgång med procent. De kvoter som för år 1947 utgjorde riktpunkten för de iillståndsbeviljande myndigheternas meddelande av byggnadstillstånd för bostadsbyggande i nämnda orter omfattade inalles inemot lägenheter. Antalet lägenheter i vid årsskiftet 1946/47 försenade företag, d. v. s. företag, som vid tidpunkten för meddelande av byggnadstillstånd varit avsedda att färdigställas under år 1946, men ej hunnit bli inflyttningsfärdiga före årsskiftet, uppgick i dessa orter till inemot Av de försenade företagen skulle emellertid enligt särskilt medgivande de som kunde färdigställas före den 1 april 1947 få avräknas på 1946 års kvot; sådan avräkning ägde rum för ett antal företag omfattande ca lägenheter. Under förutsättning att ingen eftersläpning förelegat vid utgången av år 1947,

136 136 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. skulle sålunda produktionen i kvotorterna detta år ha uppgått till inemot lägenheter. Då emellertid, såsom ovan nämnts, utfallet av 1947 års produktion endast blev ca lägenheter, kan enär byggnadstillstånd i allmänhet söktes och meddelades i en omfattning svarande mot de fastställda kvoterna förseningen i bostadsbyggnadsprogrammet vid senaste årsskifte uppskattas till icke mindre än ca lägenheter. De försenade företagen torde i viss utsträckning vara sådana, för vilka beviljandet av igångsättningstillstånd uppskjutits i länsarbetsnämnderna. På grund av att högkonjunkturförhållanden fortfarande råda, torde hushållstillväxten i städer, köpingar och andra tätorter även under år 1947 ha varit jämförelsevis stor, varför det finnes anledning antaga, att bostadsbristen icke minskat under nämnda år. Resultatet av socialstyrelsens enkät om bostadsmarknadsläget vid oktoberflyttningarna år 1947 synes bekräfta detta. Beträffande förutsättningarna för bostadsbyggandet och storleken av bostadsbehovet i framtiden framhåller byggnadslånebyrån följande. I samband med fastställande under senare delen av år 1947 av preliminära bostadsbyggnadskvoter för år 1948 beslöt byggnadsberedningen, främst med hänsyn till bristen på vissa viktiga byggnadsmaterial, att kraftigt begränsa byggnadstillståndsgivningen avseende bostadsbyggnadsföretag, som skola färdigställas under år Begränsningen avsågs få sådan omfattning, att den inträdda förseningen av produktionen såvitt möjligt skulle inhämtas under innevarande år, samtidigt som förutsättningar skulle upprätthållas för att tillskottet av inflyttningsfärdiga lägenheter i kvotorterna skulle kunna bli omkring (motsvarande ungefär lägenheter i de tätorter, för vilka produktionsuppskattningar och hushållstillväxtberäkningar tidigare utförts av byggnadslånebyrån). Läget på byggnadsmaterial- och arbetsmarknaderna synes fortfarande vara sådant, att betydande svårigheter föreligga för genomförande av en omfattande bostadsproduktion under innevarande år. Samtidigt som byggnadslånebyrån understryker angelägenheten av att lägenhetstillskottet med hänsyn till den besvärande bostadsbristen under innevarande år blir så stort som möjligt lägenheter synas kunna absorberas av bostadsmarknaden i kvotorterna vill byggnadslånebyrån framhålla betydelsen av att en sådan förbättring av läget på byggnadsmaterialmarknaden successivt åstadkommes, att den fortfarande i regel onormalt långa byggnadstiden för bostadshus, med åtföljande fördyring av produktionen, förkortas. Beträffande bostadsproduktionen under år 1949 må följande framhållas. Av det föregående torde framgått, att byggnadslånebyrån anser det osannolikt, att en mera avsevärd reducering av bostadsbristen skulle komma till stånd under år Även om lågkonjunkturförhållanden skulle inträda under nästkommande år, torde tillgodoseendet av den löpande hushållstillväxten och det uppdämda lägenhetsbehovet samt uppbyggandet av en lägenhetsreserv tillsammans innebära en så omfattande bostadsefterfrågan, att det ur bostadsmarknadssynpunkt vore angeläget med ett lägenhetstillskott i kvotorterna under år 1949 av lägenheter. Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om m e delsbehov et under nästföljande budgetår. Vad till en början angår anslaget till lånefonden för bostadsbyggande

137 Kungl. Maj.ts proposition nr framhåller byggnadslånebyrån, att i det läge som f. n. råder på byggnadsmaterialmarknaden föreligga särskilda svårigheter att förutse de betingelser, som kunna komma att föreligga för bostadsproduktionen under år Under de senaste månaderna hade, såvitt byrån kunde bedöma, icke någon markerad förbättring i materialläget inträtt. Beträffande låneverksamhetens omfattning framhåller byrån i fortsättningen följande. Fortfarande råder även ovisshet om i vilken takt överförande av tidigare preliminärt beviljade lån avseende enfamiljshus till det nya egnahemslånet kan komma att äga rum under budgetåret 1948/49. Vidare föreligga stora vanskligheter att bedöma vilken omfattning en statlig bottenkreditgivning kan komma att få. I sin petitaskrivelse uppskattade byggnadslånebyrån den medelsreservation per den 1 juli 1948, som skulle kunna utnyttjas för tertiärlån till flerfamiljshus och egnahemslån till eu- och tvåfamilj shus, till ca 180 miljoner kronor. Tillgängliga anslag ha emellertid under tiden juli 1947 januari 1948 tagits i anspråk i större utsträckning än man vid tidpunkten för avgivande av byggnadslånebyråns ovannämnda skrivelse hade anledning räkna med, varför ifrågavarande medelsreservation torde böra beräknas till endast ca 160 miljoner kronor. Med hänsyn till det anförda och med utgångspunkt från de i årets statsverksproposition antydda förutsättningarna beräknar byggnadslånebyrån behovet av lånemedel under lånefonden för bostadsbyggande under nästa budgetår till 260 miljoner kronor. Vad härefter angår behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår framlägger byggnadslånebyrån vissa förslag till ändring i grunderna för ifrågavarande verksamhet. En redogörelse för dessa förslag har lämnats å s. 87 ff.; min behandling av förslagen återfinnes å s. 95 f. Med utgångspunkt från ändringsförslagen uppskattar byggnadslånebyrån behovet av tilläggslånemedel under budgetåret 1948/49 till ca 30 miljoner kronor. Å anslaget till kapitalmedelsförluster och räntecftergifter har för innevarande budgetår anvisats kronor. Anslaget, vilket må tagas i anspråk även för avlösning av vissa ränteeftergifter, torde, framhåller byggnadslånebyrån, under budgetåret komina att behöva överskridas med ca kronor, oaktat anslaget utnyttjas enbart för löpande eftergifter. Byrån uppskattar medelsåtgången under nästa budgetår enbart för sistnämnda ändamål till samma belopp som under innevarande budgetår. Med hänsyn härtill föreslår byrån, att för bestridande av kostnaderna för löpande ränteeftergifter under budgetåret 1948/49 anvisas ett belopp av kronor. Beträffande avvecklingen av vissa eftergifter i fråga om redan utbetalade tertiärlån framhåller byggnadslånebyrån följande. 1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen bär departementschefen framhållit, att samtliga eftergifter i fråga om utbetalade tertiärlån, vilka icke överstiga 1 procent av fastighetens avkastning, böra avvecklas snarast möjligt. Av

138 138 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. sikten är att i form av kvittning å tertiärlåneannuiteter gottskriva låntagaren ett belopp, motsvarande nuvärdet av samtliga under 1 O-årsperioden fastställda eftergifter. En avlösning av ifrågavarande bagatellartade ränteeftergifter torde komma att draga en kostnad av omkring kronor. Kostnaderna för åtgärden bli alltså betydligt högre än ursprungligen antogs. Byggnadslånebyrån får i detta sammanhang meddela, att beräkningen av nuvärdet av eftergifterna visat sig vara en mycket tidsödande procedur, eftersom det sammanlagt rör sig om ca poster. Med hänsyn härtill ha beräkningarna ännu icke kunnat helt slutföras. På grund härav och då ännu betydande administrativa svårigheter återstå att lösa bl. a. torde, såvitt byrån förstår, medgivande till den avsedda åtgärden böra inhämtas av låntagarna har byrån ansett sig icke böra f. n. begära medel för ändamålet. För budgetåret 1947/48 har till särskilda bostadsrabatter anvisats ett belopp av kronor. Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse den 8 mars 1948 om att genom beslut den 6 februari 1948 Kungl. Maj:t medgivit, att kronor tills vidare finge disponeras. Byrån anför vidare följande. Med ledning av vissa preliminära uppgifter från förmedlingsorganen har byggnadslånebyrån uppskattat, att kommunerna förväntas inkomma med ytterligare ansökningar om bidragsmedel för budgetåret 1947/48 på omkring kronor. Vid innevarande budgetårs slut skulle alltså finnas en reservation på i runt tal [ ( ) = kronor. Med hänsyn till att dels vissa av de fastigheter, för vilka trekronorsbidrag sökts, måhända icke bli färdigställda vid den i ansökan angivna tidpunkten, dels kommunerna kunna förväntas komma att följa de rådgivande anvisningar för bidragsverksamheten, som utfärdats vilket torde komma att medföra en begränsning av det antal hushåll, som erhålla trekronorsbidrag kan det antagas, att kommunerna icke helt komma att utnyttja de tilldelade medlen och att således reservationen kommer att uppgå till ett något högre belopp. Beträffande behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande ändamål anför byggnadslånebyrån följande. För att möjliggöra en bedömning av medelsbehovet för särskilda bostadsrabatter under budgetåret 1948/49 har byrån uppmanat förmedlingsorganen att lämna uppgifter angående den omfattning, i vilken kommunala och allmännyttiga bostadsföretag planerats för färdigställande under budgetåret 1948/49, och den utsträckning, i vilken lägenheter i dessa företag enligt kommunens mening borde ifrågakomma för trekronorsbidrag. Enligt förmedlingsorganens uppgifter ha inemot lägenheter i kommunala och allmännyttiga företag planerats för färdigställande under budgetåret 1948/49. Av dessa lägenheter anse kommunerna, att omkring lägenheter böra erhålla trekronorsbidrag med ett sammanlagt belopp av kronor under budgetåret 1948/49. Förutsatt att samtliga de lägenheter, vilka föreslagits erhålla trekronorsbidrag under budgetåret 1947/48, även komma att erhålla bidrag under budgetåret 1948/49, kan man uppskatta det härför erforderliga behovet av

139 Kungl. Maj.ts proposition nr 23i. 139 medel till omkring kronor. Totala behovet av medel under budgetåret 1948/49 skulle således komma att uppgå till i runt tal kronor. I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 september 1947 föreslog byggnadslånebyrån, att anslaget till särskilda bostadsrabatter för budgetåret 1948/49 borde upptagas till 1 miljon kronor. I proposition till årets riksdag har Kungl. Maj :t i enlighet med byggnadslånebyråns förslag i avbidan på särskild proposition i ämnet föreslagit, att till särskilda bostadsrabatter föi budgetåret 1948/49 beräknas ett reservationsanslag på 1 miljon kronor. I enlighet med vad som ovan anförts rörande reservationen av medel vid slutet av innevarande budgetår och det beräknade behovet av medel under nästa budgetår föreslår byrån, att anslaget till särskilda bostadsrabatter för budgetåret 1948/49 beräknas till 1 miljon kronor. Vad slutligen angår anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer och bidrag till inrättande av pensionärshem hänvisar byggnadslånebyrån till vad som i förevarande avseende anförts i bilaga 7 till årets statsverksproposition samt föreslår, att för angivna ändamål måtte för budgetåret 1948/49 anvisas 20 miljoner kronor resp. 6 miljoner kronor. Byggnadslånebyråns hemställan om medelsanvisning för byråns verksamhetsområde under nästa budgetår avser alltså följande anslag, upptagna i den ordning vari de förekomma i riksstaten: A. Driftbudgeten. Kronor Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag... -<* <»oo 000 Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag B. Kapitalbudgeten. 1) Under statens utlåningsfonder: Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ) Under fonden för låneunderstöd: Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings Egnahemsstyrelsens förslag. 1 skrivelse den 30 augusti 1947 har egnahemsstyrelsen gjort framställning rörande anvisande av anslag för budgetåret 1948/49 till bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att för ifrågavarande verksamhet å riksstaten för innevarande budgetår anvisats följande anslag, nämligen

140 140 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20 miljoner kronor; till lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag av 15 miljoner kronor; till lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor, samt till lån till uppförande och iörbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av 8 miljoner kronor. Härutöver har beräknats ett belopp av 2,5 miljoner kronor för utgivande av tilläggslån till bostadsegnahemslån. Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas att, därest ej en skärpning i läget beträffande tillgången på arbetskraft och material inträder, de medel som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och hidragsgivning, komma att i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen kunde vissa reservationer komma att föreligga å anslagen till förbättringslån och tilläggslån. Vid sin beräkning av medelsbehovet under budgetåret 1948/49 har egnahemsstyrelsen utgått från att hittills gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten bliva tillämpliga jämväl under nästa budgetår. Beträffande sagda beräkning anför styrelsen ytterligare följande. Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar böra erhålla under budgetåret 1948/49, blir helt naturligt till stor del beroende av läget på arbetsmarknaden samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag. Då egnahemsstyrelsen nu nästan ett år före det åsyftade budgetårets ingång har att avgiva anslagsberäkningar för budgetåret 1948/49, har styrelsen knappast möjlighet till annat än att uppskatta de belopp, som böra stå till törtogande tör ifrågavarande ändamål under förutsättning att varken läget på arbetsmarknaden eller tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör en inskränkning av verksamheten eller en inträdande arbetslöshet å andra sidan motiverar en utvidgning av verksamheten i produktionsbefrämjande syfte. Egnahemsstyrelsen beräknar fördenskull medelsbehovet till samma belopp som för innevarande budgetår, dock med någon höjning i fråga om medlen till lantarbetarbostadslån, beträffande vilka styrelsen anför följande. Vad långivningen för uppförande och förbättrande av lantarbetarbostäder beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen tidigare i andra sammanhang anmält tagit en betydande omfattning. Under det nyss tilländalupna budgetåret 1946/47 togs hela det för utlåningen till sistberörda ändamål anvisade beloppet kronor i anspråk. Behandlingen av åtskilliga ansökningar fick också i brist på disponibla medel skjutas över till innevarande budgetår. Utlåningen fortgår alltjämt i ungefär samma omfattning, t. o. in. med någon tendens till ytterligare ökning. För angivna ändamål beräknar styrelsen fördenskull medelsbehovet till 9 miljoner kronor.

141 Kungl. Mnj:ts proposition nr Beträffande anslaget till bostadsförbättringsbidrag framhåller styrelsen följande. Från anslaget till bostadsförbättringsbidrag torde även under budgetåret 1948/49, liksom under innevarande budgetår, böra få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag, för bidrag till fiskarbostäder samt för administrerande av bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag, inköp av brunnsborrningsattiraljer och anordnande av utbildningskurser för brunnsborrare. Något belopp torde även liksom hittills böra beräknas utgå för bostadsförbättringsbidrag till innehavare av vissa kronolägenheter. Departementschefen. I den inledande översikten över bostadsförsörjningsläget har jag anfört vissa uppgifter om läget på bostads- och byggnadsmarknaderna. I det föregående har vidare redovisats av byggnadslånebyrån i skrivelse den 8 mars 1948 lämnade uppgifter rörande bostadsbyggandet under år Av dessa uppgifter framgår å ena sidan att bostadsbristen icke kunnat minskas under sagda år, å andra sidan att svårigheterna på materialmarknaden medfört att byggnadstiden förlängts, varigenom tillskottet av lägenheter i tätorterna under året blivit icke obetydligt mindre än under nästföregående år. Beträffande antaganden om bostadsbyggandets omfattning under år 1949 får jag hänvisa till nyssnämnda översikt. Jag förutsätter vidare, att före den 1 juli 1948 ingivna ansökningar om lån och bidrag till nybyggnad, ombyggnad eller förbättring av en- och tvåfamilj shus, beträffande vilka beslut icke meddelats före sagda tidpunkt, skola prövas enligt de nya bestämmelserna om lån och bidrag till enfamiljshus. De lånebeviljande organen torde dock, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, äga att även efter den 1 juli 1948 i särskilda fall pröva före denna tidpunkt inkomna ansökningar enligt under innevarande budgetår gällande bestämmelser. Vad först angår lånefonden för bostadsbyggande har byggnadslånebyrån i sin skrivelse den 8 mars 1948 med ledning av uppgifter om medelsåtgången under tiden 1 juli januari 1948 beräknat, att medelsreservationen per den 1 juli 1948 kommer att uppgå till endast ca 160 miljoner kronor mot av byrån i dess petitaskrivelse antagna ca 180 miljoner. Med hänsyn härtill föreslår byrån att det preliminärt beräknade anslagsbeloppet å 240 miljoner kronor höjes till 260 miljoner kronor. Med hänsyn till vad som anförts beträffande bostadsbyggandets sannolika omfattning under år 1949 kan jag icke godtaga byggnadslånebyråns förevarande förslag utan anser alt till lånefonden för bostadsbyggande för budgetåret 1948/49 bör beräknas ett investeringsanslag av 240 miljoner kronor. Från fonden böra utlämnas dels tertiärlån för flerfamiljshus, dels egnahemslån, dels ock förbättringslån utom i vad det gäller räntefri stående del av sådant lån (förbättringsbidrag) vartill medel torde böra anvisas under anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fördela anvisade investe-

142 142 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. ringsanslag mellan olika låneformer resp. organ. Förvaltningen av lånefonden för bostadsbyggandet torde fr. o. in. den 1 juli 1948 böra ombesörjas av det bostadspolitiska centralorganet. Vad härefter angår investeringsanslaget till tillag g slån till viss bostadsbyggnads verksam het har byggnadslånebyrån med utgångspunkt från vissa ändringsförslag beträffande denna långivning beräknat behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår till ca 30 miljoner kronor. I det föregående har jag i stort sett anslutit mig till dessa ändringsförslag. Byggnadslånebyråns beräkning av medelsbehovet bygger på antagandet, att byggnadskostnaderna förbli i stort sett oförändrade. I anslutning till byråns ändringsförslag har jag understrukit, att det icke kan anses uteslutet att byggnadskostnaderna komina att ytterligare stiga något. I detta sammanhang torde böra beaktas, att Kungl. Maj :t denna dag bemyndigat priskontrollnämnden att höja normalpriserna på sågade och hyvlade trävaror av furu och gran med för kubikfot 20 öre i södra, 30 öre i mellersta och 40 öre i norra Sverige. Med anledning av ett liknande bemyndigande för priskontrollnämnden den 9 maj 1947 föreslogs i propositionen nr 285 till 1947 års riksdag, att från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter till det å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd uppförda investeringsanslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet skulle överföras ett belopp av 2,8 miljoner kronor. Förslaget godkändes av riksdagen. Ifrågavarande höjningar av normalpriserna på sågade och hyvlade trävaror kan beräknas öka byggnadskostnaderna för den med statliga lån finansierade flerfamiljshusproduktionen under nästa budgetår med ca 4 miljoner kronor. Med hänsyn härtill torde från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter till anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet få överföras ett belopp av 4 miljoner kronor. Å inkomstsidan i investeringsstaten för vederbörande fond torde samtidigt förenämnda bidrag å 4 miljoner kronor från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter böra redovisas såsom särskilda avskrivningsmedel, vilka torde böra disponeras för avskrivning av i fonden investerade medel till lilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Förslag härom torde få underställas riksdagen i samband med förslag till fördelning i övrigt av influtna prisutjämningsavgifter. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts torde anslaget till ifrågavarande ändamål böra upptagas med (30 j 4) 34 miljoner kronor. Mot byggnadslånebyråns förslag, att anslaget till k a p i t a 1 in e d e 1 s- förluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostads byggnadsföretag skall för nästa budgetår upptagas med kronor har jag intet att erinra. Jag förutsätter härvid, att de av 1947 års riksdag fastställda reglerna för beräkning av ränteeftergifter skola tillämpas jämväl under nästa budgetår. I vad det gäller anslaget till särskilda bostadsrabatter har

143 Kungl. Maj:ts proposition nr byggnadslånebyrån verkställt en undersökning rörande den omfattning i vilken kommunala och allmännyttiga företag planerats för färdigställande under nästa budgetår och med ledning därav beräknat medelsbehovet för budgetåret 1948/49 till 1 miljon kronor. Denna beräkning kan jag godtaga. Vad beträffar anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade, barn rika familjer och till bidrag till inrättande av pensionärshem har byggnadslånebyrån hänvisat till vad som i förevarande avseende anförts i bilaga 7 till årets statsverksproposition samt föreslagit, att för angivna ändamål måtte för nästa budgetår anvisas 20 miljoner kronor resp. 6 miljoner kronor. Till detta förslag kan jag ansluta mig. I vad det gäller förstnämnda anslag får jag ytterligare anföra följande. Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde bränslebidrag i samband med familjebidrag få utgå jämväl under nästa budgetår. Såvitt angår egnahem bör bränslebidrag utgå enligt samma grunder som under budgetåret 1947/48. I fråga om andra bostäder torde grunderna för bränslebidragets storlek få fastställas av Kungl. Maj:t. Jämlikt tidigare avriksdagen lämnade bemyndiganden får anslaget under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag även åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt företag, eller som förhyra bostad i fastighet, förvaltad av försvarets bostadsanskaffningsnämnd (fr. o. in. den 1 maj 1948 av fortifikationsförvaltningen). Såsom särskild förutsättning för familjebidrag till familj, som beredes bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller f. n. att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver årsavgiften. Enligt min mening bör även under nästa budgetår möjlighet beredas ifrågavarande familjer att erhålla familjebidrag. Vad härefter angår egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförsörjningen på landsbygden, i den mån dessa anslag anvisas över socialdepartementet, må erinras om att styrelsen utgått från att hittills gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten skola tillämpas jämväl under nästa budgetår. Med hänsyn till den omläggning av lån- och bidragsgivningen med avseende på enfamiljshus, som är avsedd att genomföras den 1 juli 1948, beräknar jag, i anslutning till i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkt 59, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet, punkt 3, preliminärt beräknade anslagsbelopp, följande medelsbehov för här ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet under nästa budgetår, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett belopp av 2,5 miljoner kronor och till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av 0 miljoner kronor. I vad

144 144 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. det gäller behovet av medel för bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden må framhållas, att enligt uppgifter som jag erhållit av egnahemsstyrelsen torde den 30 november 1947 å anslaget till ifrågavarande ändamål varit disponibelt ett belopp av 12,2 miljoner kronor, vartill komine av riksdagen för budgetåret 1947/48 anvisade, ännu icke disponerade belopp. Med ledning av nämnda uppgifter synes kunna förutsättas, att vid utgången av innevarande budgetår å anslaget kommer att föreligga en reservation av i runt tal 25 miljoner kronor. Liksom under innevarande budgetår torde även under budgetåret 1948/49 från anslaget till bostadsförbättringsbidrag få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag samt för bidrag till fiskarbostäder. I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,25 procent i avvaktan på en slutlig prövning av frågan om formerna för stöd till lantarbetarbostäder. VIII. Hemställan. Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden fr. o. in. den 1 juli 1948 av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen; II. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån, vilka må komma att beviljas under budgetåret 1948/49, bestämmes till 3,25 procent; III. för budgetåret 1948/49 anvisa a) å driftbudgeten under V huvudtiteln, 1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiårlån för vissa hostadshgggnadsföretag ett förslagsanslag av... kronor , 2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av... kronor , 3) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag av... kronor , 4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av kronor , 5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av... kronor ;

145 Kungl. Maj.ts proposition nr b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder, till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av... kronor ; c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd, 1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av... kronor , 2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag av... kronor Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen. Ur protokollet: Lars Lemne. 10 Rihang till riksdagens protokoll 1!H8. 1 sand. Nr 231.

146 146 Kungl. Maj:ts proposition nr 231. Bilaga. Socialstyrelsens undersökning av vissa barnfamiljers bostadsförhållanden. Genom beslut den 26 september 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att i samråd med egnahemsstyrelsen och statens byggnadslånebyrå verkställa en undersökning rörande vissa barnfamiljers bostadsförhållanden inom högst 30 kommuner av olika typer med avseende på näringsliv och befolkningsförhållanden. Avsikten var att klarlägga vissa frågor i samband med utformningen av en verksamhet avseende bostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn (under 16 år) i redan befintliga lägenheter och att närmare belysa konsekvenserna av en dylik verksamhet. Undersökningen har grundats på de uppgifter om bostäderna, som lämnades vid 1945 års allmänna bostadsräkning, och de uppgifter om familjernas storlek och sammansättning samt inkomster, som funnos i 1945 års mantalsförteckningar och 1946 års taxeringslängder. I undersökningen ingå olika typer av kommuner i skilda delar av landet. Då antalet kommuner måst starkt begränsas, kunna undersökningens resultat emellertid icke förutsättas vara helt representativa för ifrågavarande kommuntyper eller för hela landet. Med utgångspunkt från de villkor för familjebostadsbidrag, som föreslogos i propositionen nr 235/1947, har beräknats hur många av de undersökta hushållen som skulle bli berättigade till bidrag. Sålunda har det vid undersökningen gällt att visa, hur många hushåll som uppfylla följande krav: 1) familjen skall bestå av en eller flera vuxna jämte minst två barn under 16 år; 2) mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst enligt den statliga inkomsttaxeringen skall uppgå till högst kronor för en tvåbarnsfamilj, varefter inkomststrecket höjes med kronor för varje ytterligare barn (vilket beräknats motsvara en sammanlagd nettoinkomst av kronor för tvåbarnsfamiljer o. s. v. upp till kronor för familjer med sex eller flera minderåriga barn); 3) lägenheten skall omfatta minst två uppvärmbara rum jämte kök, sålunda minst två boningsrum förutom eventuella kallrum; 4) lägenheten skall på landsbygden vara utrustad med vatten och avlopp inom lägenheten, i stadssamhällen (över invånare) därtill centralvärme samt, försåvitt fråga är om tre- eller flerfamiljshus, även badrum. Allmänt har dessutom uppställts villkoret, att lägenheten skall uppfylla hälsovårdsstadgans krav såtillvida, att rumshöjden ej understiger 210 cm, att golvets nivå ej ligger lägre än 30 cm över angränsande mark samt att lägenheten ej är utdömd av hälsovårdsnämnd.

147 Kungl. Maj:ts proposition nr De 30 undersökta kommunerna, vilka representera skilda typer av kommuner, hade invånare och bostadshushåll. Härav voro 19,1 procent hushåll med två eller flera barn under 16 år. Andelen dylika hushåll var 23 procent på den egentliga landsbygden, 20 procent i landskommuner med tätorter och 17 procent i städer och köpingar. En femtedel av dessa hushåll hade även vuxna barn. Hushållen med minst två minderåriga barn utgjordes i regel av verkliga familjer, d. v. s. bestodo av man, hustru och barn. Till hushållet hörde i ett anta fall även andra anhöriga, tjänare och inneboende. Endast 3 procent av ifrågavarande hushåll bestodo av ensamstående (förut gift eller ogift) man eller kvinna. Omkring 86 procent av flerbarnsfamiljerna visade sig falla under det fastställda inkomststrecket. För de egentliga landsbygdskommunerna var procenttalet 93, för landskommunerna med tätorter 92 och för stadssamhällena 78. Av hushållen med minst två minderåriga barn visade sig 22 procent bo i lägenheter med mindre än två rum och kök (inkl. kallrum). Procenttalen voro för landsbygdskommunerna 18, för landskommunerna med tätorter 26 och för stadssamhällena 22. I det följande återgivna diagram åskådliggöra, vad de olika villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag skulle komma att betyda inom de undersökta kommunerna sådana förhållandena gestaltade sig vid årsskiftet 1945/46. För varje kommun eller grupp av kommuner anges med svart stapelbredd, hur många av 100 hushåll med minst två minderåriga barn som i tur och ordning skulle bortfalla därför a) att lägenheten är för liten (mindre än två rum och kök), även om kallrum medräknas, b) att lägenheten (minst två rum och kök) är för liten, om eventuella kallrum frånräknas, c) att familjeinkomsten överstiger fastställda inkomststreck, d) att lägenheten saknar vatten och avlopp, e) att lägenheten är behäftad med vissa brister, samt i fråga om stadssamhällen f) att lägenheten saknar centralvärme eller i vissa fall badrum. Inkomststrecket visar sig spela en jämförelsevis ringa roll på landsbygden, där i stället avsaknaden av vatten och avlopp och förekomsten av vissa andra brister hos lägenheten skulle utestänga ett stort antal hushåll från bidrag. I stadssamhällena skulle däremot inkomststrecket spela en betydande roll, medan krav som avse utrustning och lägenhetsstandard äro av mindre betydelse, trots att dessa krav i fråga om stadssamhällena satts högre än beträffande landsbygden. Något mindre än en tredjedel av de undersökta familjerna skulle bli berättigade till bidrag, nämligen i landsbygdskommunerna 32 procent och i stadssamhällena 28 procent. För landskommuner med tätorter, inom vilka större krav ställas på lägenheterna inom tätbebyggelsen än utanför denna,

148 148 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. visar det sig att 30 procent av familjerna inom tätorterna skulle bli bidragsberättigade men icke mindre än 44 procent av familjerna inom övriga delar av kommunerna. Då undersökningsresultaten ej kunna anses representativa för hela landet har i annan ordning beräknats, att omkring en fjärdedel av tvåbarnsfamiljerna på den egentliga landsbygden och mindre än en femtedel i samtliga tätorter skulle bli berättigade till bidrag. Undersökningen visar vidare, att bidrag skulle bli relativt vanligast bland familjer med medelstora inkomster. De högre inkomstskikten utestängas givetvis genom inkomststrecket och de lägsta inkomstskikten i betydande mån genom kraven på bostadens storlek och utrustning. I landsbygdskommunerna skulle hälften eller flera av familjerna i inkomstläget kronor bli bidragsberättigade men endast en fjärdedel av familjer med inkomster understigande kronor. I stadssamhällena skulle förekomsten av bidragsberättigade hushåll bli relativt begränsad redan då inkomsten sjunker under kronor. Undersökningen visar också, att jämförelsevis få familjer i hyreslägenheter skulle bli bidragsberättigade. I stadssamhällena skulle bidrag bli relativt vanligast bland familjer med egnahem tack vare de mindre stränga kraven på lägenheter i en- och tvåfamiljshus och bland familjer med föreningslägenheter tack vare lägenheternas relativt höga standai-d. I de undersökta landsbygdskommunerna skulle bidragsberättigade hushåll bli vanligast på de största brukningsdelarna, där bostäderna torde vara bäst utrustade.

149 Kungl. Maj:ts proposition nr Diagram. Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet hushåll (lägenheter), som ej uppfylla angivet villkor beträffande: Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister (c.-v./badrum) KOM. MED BONDE- JORDBRUK KOM. MED ARRENDE JORDBRUK Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister (c.-v./badrum) KOM. MED STOR JORDBRUK SKOGS- BYGDS- KOMMUNER Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister (c.-v./badrum) KOM. MED LANDSORTS- CENTRUM KOM. MED BRUKS SAMHÄLLE

150 150 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Diagram. Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet liusbåll (lägenheter), som ej uppfylla angivet villkor beträffande: Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister (c.-v./badrum) KOM. MED SÄGVERKS- SAMHÄLLE FÖRORTS SAMHÄLLEN Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister C.-v./badrum STAD O. KÖP. UNDER 3000 INV. VÄRNAMO Barnantal Lägenhetens storlek Kallrum Inkomst Vatten och avlopp Vissa brister C.-v./badrum TROLL HÄTTAN Anm. Kravet på c.-v./ badrum gäller ej för den egentliga landsbygden. I kommuner med tätortsbebyggelse gäller detta krav endast tätorten.

151 Kungl. Maj:ts proposition nr Sammanfattning. INNEHÅLLSFÖRTECKNING I. översikt. 1. Bostadsförsörjningsläget Bostadsfrågans behandling åren 1946 och Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga om finansieringen av bostadshus. Föreliggande förslag Departementschefen III. Lån och bidrag till enfamiljshus. 1. Gällande bestämmelser Det nya egnahemslånet Föreliggande förslag Bottenkrediten, s. 29. Missförhållandena på egnahemsmarknaden, s. 30. Villkoren beträffande egnahemslånet, s. 31. Yttrande Departementschefen Bostadsförbättringsverksamheten Föreliggande förslag Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, s. 42. Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete, s. 47. Behovsprövning, s. 53. Särskilda frågor, s. 55. Yttrandena Departementschefen IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus. 1. Gällande bestämmelser Flerfamiljshus i allmänhet Föreliggande förslag Villkoren för allmännyttiga företag, s. 76. Hyresnämnds prövning av hyressättningen, s. 86. Finansiering av fastigheten med gemensamma anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning m. m., s. 86. Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån, s. 87. Departementschefen Pensionärshem Föreliggande förslag Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen, s. 97. Hyressättningen, s Statsbidraget, s Sid.

152 152 Kungl. Maj.ts proposition nr 231. Sid. Yttrandena Departementschefen V. Bostadsrabatter. Gällande bestämmelser Föreliggande förslag Familjebostadsbidraget, s Trekronorsbidraget, s Yttrandena Departementschefen VI. Särskilda frågor. 1. Besvärsrätten Gällande bestämmelser Föreliggande förslag Departementschefen Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade fonder för bostadsändamål Departementschefen Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål Föreliggande förslag samt yttranden häröver Departementschefen VII. Medelsbehovet under budgetåret Verksamheten under budgetåren 1933/ / Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde, s Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde, s Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/ Byggnadslånebyråns förslag, s Egnahemsstyrelsens förslag, s Departementschefen VIII. Hemställan. Bilaga. Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm