Betänkandet (SOU 2007:25) Alternativ tvistlösning. Avsnittet 7 om rättens förlikningsverksamhet. Avsnittet 8 om reformering av medlingsinstitutet

Transkript

1 YTTRANDE Dnr 334/07 SVEA HOVRÄTT Justitiedepartementet Stockholm Betänkandet (SOU 2007:25) Alternativ tvistlösning I syfte att öka utbudet av tvistlösningsmekanismer lämnar utredningen om alternativa former för tvistlösning vid tingsrätt förslag till tre nya lagar samt förslag till några smärre ändringar i framför allt rättegångs- och utsökningsbalkarna. Enligt hovrättens mening är utredningens överväganden och förslag väl genomarbetade och uppkommande frågor i allt väsentligt grundligt analyserade. Det är huvudsakligen handläggningen och processen vid tingsrätt som behandlas. Hovrätten koncentrerar sina synpunkter på principiellt viktiga frågor som har samband med tingsrättens dömande verksamhet och i övrigt på vad som föreslås beträffande hovrätterna. Avsnittet 7 om rättens förlikningsverksamhet Hovrätten instämmer i förslaget att tingsrättens skyldighet att verka för förlikning bör skärpas. Det är positivt om hovrättens möjlighet att verka för förlikning blir lagfäst. Längre än så bör man inte gå. Det föreslagna tillägget i 50 kap.11 a rättegångsbalken får sin främsta betydelse genom att det kan leda till att hovrätterna jämfört med hur det är nu måste vara mer uppmärksamma på om det är möjligt att få till stånd en förlikning och dessutom bli mer omsorgsfulla när det gäller att bana väg för ett framgångsrikt resultat av ett inlett förlikningsförsök. Avsnittet 8 om reformering av medlingsinstitutet Hovrätten, som i huvudsak tillstyrker den reformering av medlingsinstitutet som föreslås, anser i likhet med utredningen att medling bör ges en mer framskjuten roll i domstolens verksamhet genom kravet på rätten att överväga medling. En medling som är kostnadsfri för parterna och utförs av intresserade och för uppgiften väl utbildade och lämpade domare ger bättre förutsättningar än idag att tvistande parter väljer medling som ett första försök att nå en samförståndslösning. För att en ordning med medling enligt den föreslagna lagen ska bli framgångsrik krävs dock att insatser görs för att säkerställa tillgång på kvalificerade medlare. Postadress Besöksadress Telefon Fax Box 2290 Birger Jarls torg STOCKHOLM

2 2 När det gäller utformningen av lagen vill hovrätten peka på att alltför snävt uppställda tidsfrister kan motverka syftet att få till stånd en förlikning mellan parterna. Hovrätten välkomnar förslaget att medling ska vara möjlig även i hovrätterna. I vissa situationer kan det nämligen även i en hovrätt visa sig önskvärt att genom medling försöka nå fram till en frivillig uppgörelse mellan parterna, särskilt i de fall då de själva först i hovrätten uttrycker önskemål om medling. Avsnittet 10 om alternativt tvistemålsförfarande Motiven bakom de föreslagna lagen om snabbrättegång är att skapa ett snabbt och flexibelt tvistlösningsförfarande inom domstol som ska vara frivilligt och samtidigt uppfylla godtagbara krav på förutsägbarhet, rättssäkerhet och kvalitet. Hovrätten tillstyrker behovet av ett alternativt tvistemålsförfarande enligt den lösning som föreslås. Möjligheterna att inom ramen för den ordinära civilprocessen åstadkomma ett så snabbt, effektivt och smidigt förfarande som behövs för vissa fall måste anses begränsade. I stora drag har utredningen enligt hovrättens mening träffat rätt i sina överväganden och förslag när det gäller möjligheterna att få till stånd ett snabbt och flexibelt förfarande. Svårigheterna är att förena ett sådant förfarande med de angivna grundläggande krav av rättssäkerhetsnatur som präglar rättegångsbalkens regelsystem och som med nödvändighet medför en viss tröghet i förfarandet. Hovrätten inriktar sina synpunkter på om det genom förslaget i tillräcklig omfattning och på ett godtagbart sätt säkerställs att de ovan angivna kraven kan antas bli uppfyllda. Ett tvistlösningsavtal för framtida tvister enligt den föreslagna lagen kommer att få stor betydelse för parterna. Ett sådant avtal föreslås vara bindande för dem och utgöra ett dispositivt rättegångshinder. Som förebild hänvisas till att ett skiljeavtal har verkan som rättegångshinder. Det finns dock enligt hovrättens mening vissa skillnader mellan ett skiljeavtal och ett tvistlösningsavtal för framtida tvister. Ett skiljeavtal träffas vanligtvis mellan större företag och inte sällan i samband med gränsöverskridande affärstransaktioner. Skiljeförfarandet är vidare ett helt privat tvistlösningsförfarande, låt vara att det i vissa delar regleras i lag. Parterna ges en ganska vid handlingsfrihet när det gäller att bestämma formerna för och omfattningen av den prövning som skiljemännen ska göra. Förfarandet har valts av parterna för att främja ett snabbt och smidigt tvistlösningsförfarande och bygger på även internationellt sett beprövade erfarenheter. Som utredningen har anfört kommer den nu förslagna formen av avtal i största utsträckning ingås mellan småföretag eller mellan företag och konsumenter, som vanligtvis endast har begränsade ekonomiska resurser. Att olika kategorier träffar respektive avtal innebär således att det finns en skillnad mellan avtalen. En skillnad av större tyngd är emellertid att parterna genom ett avtal och dess bindande verkan enligt förslaget i förväg avtalar bort en prövning i den ordning som normalt föreskrivs för tvistemål och därmed också den rättsäkerhet som fullt ut kan tillgodoses genom tillämpningen av rättegångsbalkens bestämmelser.

3 3 Den föreslagna ordningen väcker frågor mot bakgrund av den allmänna principen att processuella överenskommelser som regel anses ogiltiga. Det är enligt hovrätten svårt att överblicka hur man i ljuset av denna allmänna princip bör se på ett bindande tvistlösningsavtal som pekar ut ett alternativt domstolsförfarande. Utredningen har inte närmare behandlat frågan. Också om man anlägger ett mer praktiskt synsätt kan det enligt hovrättens mening diskuteras om ett tvistlösningsavtal i alla situationer bör vara ett rättegångshinder. Om avtalet t.ex. har ingåtts för länge sedan kan det ha inträffat nya omständigheter eller annars ändrade förhållanden som gör att avtalet kan framstå som alltför rigoröst. Ett alternativ kan vara att för sådana situationer öppna för en möjlighet att frångå avtalet och tillåta en ordinär process. Det skulle dock minska värdet av tvistlösningsavtal och öppna för processer om avtalet ska följas eller inte. Ett annat alternativ kan vara att knyta parternas fria val av processform endast till tidpunkten för uppkomsten av en reell tvist och beslutet att låta domstol slita tvisten. Det kan dock inte bortses från att de syften som ligger bakom den föreslagna lagen inte kommer att uppnås i samma utsträckning med en sådan ordning. Som utredningen har framhållit är det viktigt att det alternativa förfarandet är förutsägbart. Parterna måste ha möjlighet att överblicka verkningarna av tvistlösningsavtalet för framtida tvister. Det är alltså betydelsefullt att avtalet konkretiseras till ett visst rättsförhållande och inte enbart föreskriver att alla framtida tvister parterna emellan ska avgöras i det alternativa förfarandet. Man får dock räkna med att parterna inte sällan är oense i frågan om ett tvistlösningsavtal är giltigt, tillräckligt preciserat eller överhuvudtaget tillämpligt på den aktuella tvisten, vilket kan leda till ytterligare domstolsprövningar. I ett särskilt avsnitt som berör konsumentaspekter för utredningen ett resonemang som går ut på att det kan vara svårare för en konsument än för en näringsidkare att på förhand förutse vilka tvister som kan tänkas uppkomma i anledning av ett rättsförhållande och att, om tvistlösningsavtalet tagits in som en del i ett större kontrakt (standardavtal) som konsumenten inte har varit med och förhandlat fram, det finns en uppenbar risk för att konsumenten inte har insett innebörden av det. Även om det som utredningen anför ofta är till fördel för en konsument att en tvist prövas i det alternativa förfarandet, går det enligt hovrättens mening knappast att säga att ett sådant förfarande i konsumenttvister av detta slag är förutsägbart på det sätt som bör eftersträvas. Sammanfattningsvis anser hovrätten att det bör ytterligare övervägas om parterna, särskilt vid en konsumenttvist, ska vara bundna av ett förtida tvistlösningsavtal i den meningen att det blir ett framtida hinder för dem att föra en ordinär civilprocess. Det kan vara lämpligt att avvakta med bestämmelser om ett tvistlösningsavtal ska ha en sådan verkan till dess att man har fått tillräckliga erfarenheter av tilllämpningen av en ny lag om snabbrättegång och om det då senare eventuellt visar sig bli nödvändigt att införa sådana bestämmelser. I detta sammanhang vill hovrätten också göra detaljanmärkningen att det bör övervägas om inte 2 andra stycket i den nya lagen bör kompletteras med ett un-

4 4 dantag för tvister där KO bistår en konsument med stöd av lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister. Frågan är nämligen om KO ska vara bunden av ett tvistlösningsavtal som enligt förslaget binder konsumenten till följd av ett standardavtal. Hovrätten finner inte något att invända mot det föreslagna systemet när det gäller möjligheterna att säkerställa godtagbara rättssäkerhetskrav. Förfarandet vid snabbrättegången föreslås i många delar likna det som kännetecknar det ordinära förfarandet. De nyheter som införs i syfte att nå den önskade snabbheten i förfarandet får enligt hovrättens mening anses ligga inom ramen för vad som kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Förfarandet är dock avsevärt förenklat, vilket kommer att innebära att situationer uppstår som inte kan tas om hand inom ramen för det avtalade, förenklade, förfarandet. Detta påverkar givetvis rättssäkerheten i förfarandet och möjligheterna att få till stånd ett materiellt riktigt avgörande. Mot bakgrund av att parterna frivilligt valt det förenklade förfarandet anser dock hovrätten att detta får godtas. Det förutsätts givetvis att kvaliteten i den dömande verksamheten i en snabbrättegång kan upprätthållas på samma nivå som i det ordinarie förfarandet. I annat fall riskerar förtroendet för domstolsverksamheten att lida skada. Kraven på rättssäkerhet och hög kvalitet i den dömande, alternativa verksamheten måste ställas särskilt högt i ljuset av att det inte blir möjligt att med ordinarie rättsmedel angripa ett avgörande i snabbrättegång. Det måste som utredningen föreslår vara möjligt att angripa ett rättskraftigt avgörande i en snabbrättegång genom extraordinära rättsmedel. Hovrätten kommer sannolikt att i många fall efter klagan över domvilla få ta ställning till om tingsrätten handlagt en procedurfråga på ett korrekt sätt, exempelvis om det varit rätt av domstolen att inte tillåta en ny processhandling, en ny omständighet, ett nytt bevis (8 andra och tredje styckena) eller ytterligare en skrift (10 andra stycket). Risken för att extraordinära rättsmedel kommer att användas på ett sätt och i en omfattning som de inte är avsedda för bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Fullföljdsförbudet har nackdelen att färre mål av prejudikatkaraktär kan föras vidare till högre instans. En möjlighet att få en överprövning av avgöranden med sådana inslag till stånd skulle vara att öppna för överklagande genom krav på prövningstillstånd av prejudikatskäl. Hovrätten anser emellertid att det inte finns tillräckliga skäl för en sådan särreglering. Det kan vara tillräckligt, att det även med den nya ordningen blir möjligt för en tingsrätt att med parternas samtycke hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen med stöd av 56 kap. 13 rättegångsbalken. Att rättegångsbalkens bestämmelser är tillämpliga på förfarandet i den mån något annat inte följer av den nya lagen är en naturlig lösning för att undvika att det nya förfarandet blir alltför detaljreglerat. Det kan emellertid föra med sig vissa problem som bl.a. motverkar snabbheten i förfarandet, om frågor som enbart behandlas i rättegångsbalken, t.ex. begäran om edition och editionsförhör, aktualiseras i snabbrättegången.

5 5 Ett mål som har inletts enligt det alternativa förfarandet kan enligt 18 i förslaget övergå till att handläggas enligt rättegångsbalken. Det har inte närmare berörts hur de beslut som har fattats under snabbrättegången ska behandlas efter en sådan övergång. Beslut om att avvisa bevisning m.m. enligt 12 och 14 kan rimligen inte fortsätta att gälla. Frågan bör klargöras under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Avsnittet 11 om förhandsbeslut Utredningen har lämnat ett förslag till domstolsförfarande som leder fram till icke rättskraftiga avgöranden. Förslaget innebär att en domare på tvistande parters begäran gör en preliminär bedömning av hur tvisten slutligt kan komma att avgöras. Hovrätten ser värdet i att en av parterna oberoende juridisk expert ger ett auktoritativt besked om än preliminärt om den förväntade utgången av en tvist. Det kan ge parterna den vägledning som behövs för att komma fram till en frivillig uppgörelse som kan ske snabbt, som gagnar deras eventuella framtida mellanhavanden och som besparar dem kostnader för en lång domstolsprocess. Hovrätten ställer sig dock tveksam till att en domare, som ju har sin vanliga domarroll i den ordinarie verksamheten, ska kunna meddela förhandsbeslut. Det måste förutsättas att sådana beslut som ska vara skriftliga och innehålla skälen för den rättsliga bedömning som görs ofta kommer att fattas på ett osäkert beslutsunderlag med de följder detta kan få för bedömningen. Ett system med domare som lämnar sådana förhandsbesked kan medföra en risk för att förtroendet för domarrollen och för den mer grundliga rättssäkra prövning som görs i det ordinarie förfarandet påverkas negativt. Det kan också sättas i fråga om inte den part som enligt förhandsbeslutet ligger sämst till ofta ändå väljer att få tvisten prövad på ordinär väg. Man har då inte vunnit något i snabbhet vid handläggningen. Att en part kan dra sig ur under förfarandets gång och att förhandsbeslut saknar rättskraft innebär också att det är osäkert om förfarandet kommer att bidra till att tvister blir slutligt avgjorda snabbare. För att tillgodose behovet för parter att få ett auktoritativt besked om hur olika tvister ska bedömas kan andra alternativ övervägas, t.ex. en oberoende instans dit parterna kan vända sig för ett uttalande motsvarande ett förhandsbesked. Den föreslagna ordningen kan på flera sätt anses likna det uppdrag en medlare har. Det skulle därför också kunna övervägas att en medlare på parternas begäran uttryckligen ges rätt att lämna ett preliminärt besked om hur tvisten bör bedömas vid en slutlig prövning. Utredningen lämnar förslag till tre lagar som syftar till att erbjuda alternativ tvistlösning. Förslagen om medling och snabbrättegång är enligt hovrätten de som framstår som mest angelägna. Att samtidigt införa ytterligare en möjlighet till

6 6 alternativ tvistlösning kan inte tillstyrkas. Den skisserade ordningen med förhandsbesked behöver dessutom omarbetas något ytterligare och bör, om den ska genomföras, föregås av en försöksverksamhet och eventuellt också av en utvärdering av de andra två lagarna. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Cecilia Renfors och hovrättsrådet Per Eklund, referent. På hovrättens vägnar Johan Hirschfeldt Per Eklund