DOM Meddelad i Jönköping

Transkript

1 Avdelning 1 DOM Meddelad i Jönköping Sida 1 (5) Mål nr KLAGANDE Försäkringskassan Processjuridiska enheten/stockholm MOTPART E F Ombud: Erik Ward Wards juridik ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Linköpings dom den 18 mars 2010 i mål nr , se bilaga A SAKEN Sjukersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE 1. Kammarrätten avslår överklagandet. 2. Kammarrättens beslut om inhibition den 30 mars 2010 gäller därmed inte längre. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2203 Slottsgatan (vx) måndag fredag Jönköping E-post: kammarrattenijonkoping@dom.se 09:00-11:30 13:00-15:00

2 DOM Sida 2 YRKANDEN M.M. Försäkringskassan yrkar att kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut den 4 december 2009 samt anför bl.a. följande. Det är ostridigt att E F har medicinska besvär i form av kroniskt trötthetssyndrom. Utredningen i målet visar emellertid inte att E F arbetsförmåga inte kan förbättras genom medicinsk och/eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Hennes arbetsförmåga kan därför inte anses stadigvarande nedsatt och hon har därför inte rätt till sjukersättning. E F bestrider bifall till överklagandet och anför bl.a. följande. Alla rehabiliteringsåtgärder, medicinska och arbetslivsinriktade, är uttömda. Det finns idag ingen effektiv behandlingsmetod för kroniskt trötthetssyndrom. I hennes fall har det visat sig att kognitiv beteendeterapi (KBT) inte medför någon förbättring av hennes medicinska besvär. Hennes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och ytterligare åtgärder som avses i 3 kap. 7 b eller 22 kap. AFL bedöms inte kunna leda till att hon återfår någon arbetsförmåga. Den omständigheten att det i framtiden kan komma fram metoder som kan lindra eller bota kroniskt trötthetssyndrom ska inte påverka denna bedömning. Utredningen i målet visar entydigt att hennes arbetsförmåga med största sannolikhet är helt nedsatt på grund av sjukdom under all överskådlig framtid. Försäkringskassan har inte visat någon utredning, som föranleder någon annan bedömning av hennes arbetsförmåga, än den som samstämmigt görs av de läkare som undersökt och behandlat henne. Hennes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom sett till alla förekommande förvärvsarbeten på hela arbetsmarknaden inklusive s.k. skyddade sysselsättningar. Hon uppfyller därför kraven för att få hel sjukersättning. Till stöd för sin talan bifogar E F ett informationsblad om ME/CFS (Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom) s.k. kroniskt trötthetssyndrom utgivet av Riksföreningen för ME-patienter, Försäkringskassans dokumentation vid avstämningsmöte den 24 mars 2010,

3 DOM Sida 3 från Arbetsförmedlingen sammanfattande dokumentation efter deltagande i arbetslivsintroduktion, daganteckningar för arbetssökande den 24 mars 2010 samt medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom den 1 april 2010 av distriktsläkaren Eva Westerlund. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Reglerna om beviljande av sjukersättning ändrades genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2008 (SFS 2008:480). Efter ändringen kan sjukersättning enligt 7 kap. 1 AFL beviljas enbart tills vidare och då om den försäkrades arbetsförmåga kan anses stadigvarande nedsatt och rehabiliteringsåtgärder inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Av förarbetena till lagändringen (prop. 2007/08:136 s. 88) framgår bl.a. följande. Utgångspunkten för regeringens förslag i denna proposition är att så många människor som möjligt ska ges förutsättningar att försörja sig själva genom förvärvsarbete. Sjukersättning ska därför i fortsättningen endast komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Det måste således röra sig om kroniska sjukdomar och irreversibla skador där ytterligare medicinsk utredning eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Av den sammanfattande dokumentation som Arbetsförmedlingen upprättade efter deltagande i Arbetslivsintroduktion den 24 mars 2010 framgår bl.a. följande. E F tjänst som tandhygienist har upphört den 31 mars Hon har deltagit i arbetslivsintroduktion från och med den 2 januari 2010 till och med den 1 april Insatsen har bestått av fördjupade kartläggningssamtal med en sjuksköterska eftersom hon inte kunnat delta i några övriga aktiviteter vid Arbetsförmedlingen på grund av hennes komplexa hälsosituation. Bedömningen är att E F inte har någon restarbetsförmåga ens i anpas-

4 DOM Sida 4 sat/skyddat arbete och att hon får söka sig tillbaka till sjukförsäkringen efter programmets slut. Kammarrätten gör följande bedömning. Det är ostridigt att E F arbetsförmåga är nedsatt på grund av en kronisk sjukdom. Frågan i målet är därmed om E F arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt på grund av sjukdom. För att så ska anses vara fallet får rehabiliteringsåtgärder inte bedömas kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. E F har genomgått omfattande rehabilitering, såväl medicinsk som arbetslivsinriktad. Distriktsläkaren Eva Westerlund och överläkaren C G Gottfries, professor emeritus, anser att rehabiliteringsmöjligheterna är uttömda. Vid sådana förhållanden får det anses åligga Försäkringskassan att visa att det fortfarande finns möjligheter för E F att genom rehabilitering återfå någon arbetsförmåga. Den försäkringsmedicinske rådgivaren Lars-Gunnar Karlsson, specialist i allmän medicin, har bedömt att det finns möjligheter till förbättring med rehabiliterande åtgärder. Han har dock inte angett vad det skulle vara för åtgärder. Försäkringskassan har vidare framhållit att beteendevetaren Gun Larsson bedömt att E F i nuläget inte kan tillgodogöra sig KBT och enligt kassan skulle det därmed inte vara klargjort att hon inte skulle kunna tillgodogöra sig denna behandlingsmetod senare. Denna ståndpunkt har sedermera bemötts av C G Gottfries i utlåtandet den 7 januari 2010, i vilket han anför att KBT går ut på att hjälpa patienten att hantera sin sjukdom och att det därför går att utgå ifrån att E F redan tillgodogjort sig den hjälp denna behandling kan ge. Kammarrätten finner mot denna bakgrund att Försäkringskassan inte har visat någon möjlig väg till rehabilitering för E F. Rehabiliteringsåtgärder bedöms således inte kunna leda till att hon återfår någon arbetsförmåga. E F

5 DOM Sida 5 arbetsförmåga får därmed anses stadigvarande helt nedsatt på grund av sjukdom. Hon är därför berättigad till hel sjukersättning, varför Försäkringskassans överklagande ska avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 4). Christer Abrahamsson Maria Krönmark Johan Lindström referent