Kan du styrka det empiriskt?

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Kan du styrka det empiriskt? En studie om hur riksdagspolitiker argumenterar för- och emot sprutbyte Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2012 Daniel Sjöblom

2

3 Sammanfattning Sprutbyte infördes som försöksverksamhet 1986 i Lund och året därpå i Malmö. Det dröjde ända fram till år 2006 innan lag 2006:323 om utbyte av sprutor och kanyler klubbades igenom och därmed permanentade försöket och möjliggjorde införandet av sprutbytesverksamhet på fler platser i landet. I genomsnitt upptäcks 440 nya fall av HIV i Sverige årligen och enligt smittskyddsinstitutets beräkningar har omkring 3% av dessa smittats genom intravenöst narkotikamissbruk. Debatten har splittrat såväl politiska allianser som enskilda partier och antalet studier och utvärderingar om sprutbyte har ökat för varje år. Den här uppsatsen syftar till att belysa en liten del av den svenska debatten och kommer att fokusera på hur riksdagspolitiker argumenterar kring sprutbyte och på vilket sätt de stärker sina argument. Detta är viktigt med utgångspunkten att all vård, inklusive missbruksvård, skall vara evidensbaserad. Har vården som bedrivs krav på evidens är det rimligt att kräva detsamma av beslutfattarna då Sveriges vårdgivare förväntas följa de lagar och regler som riksdagen fattar beslut om. I det här fallet huruvida landstingets sprutbytesprojekt skall permanentas eller avbrytas, en vård som syftar till att skydda utsatta människor från att smittas av blodburna sjukdomar såsom HIV och hepatiter. Resultatet visar att argumenten sällan styrks och när det sker är det sällan argumentet kan härledas till forskning eller de förarbeten som kom att föranleda respektive debatt. Uppsatsen kommer bland annat att visa att det fortfarande förekommer att riksdagsledamöter tycks avvisa medicinskt kunnande och rådande forskning för att istället grunda sina uttalanden på information från bland annat ideella organisationer eller dra slutsatser utifrån egna exempel. Det tycks samtidigt krävas betydligt mer för att argumentera för sprutbyte beträffande empiri än vad det tycks göra vid argument emot. Resultaten bygger på argumentationsanalyser ifrån totalt två riksdagsdebatter och tre stycken anföranden. Argumenten kommer att granskas utifrån dess beviskraft och relevans i debatten. Sverige har sedan länge bedrivit en väldigt restriktiv narkotikapolitik där slagordet har varit ett narkotikafritt samhälle, något som tydligt har bidragit till sprutbytesdebattens problematik. Sprutbyte har ansetts vara en del i vad som brukar benämnas harm reduction, vilket närmast kan beskrivas som en motpol till den restriktiva narkotikapolitiska linje som Sverige stolt förespråkar. 2

4

5 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte Frågeställning.6 2 Bakgrund Narkotikapolitiken HIV-situationen Tidigare forskning Sprutbytets effekter Narkotikapolitik eller smittskydd Den svenska debatten, ideologi eller empiri Teoretiska utgångspunkter Metod Material Val av anförande Argumentationsanalys Begreppsbeskrivning Validitet & reliabilitet Tillvägagångssätt Förförståelse Analys Betänkande 1988/89:SoU Anförande 22 Bertil Persson Proposition 2005/06: Anförande 52 Ingrid Burman Anförande 96 Lena Adelsohn Liljeroth Slutsatser & diskussion Avslutning

6 6.2 Framtida forskning Referenser Offentligt tryck Länkar, rapporter & seminarium

7 1 Inledning Sprutbytesprogrammet (SBP) har funnits i Sverige sedan en kvarts sekel och har varit minst sagt kontroversiellt. Det har flitigt debatterats om sprutbytets vara eller icke vara och det har under årens lopp publicerats en mängd utredningar och forskning på området både nationellt och internationellt. Jag ämnar i min uppsats fokusera på den svenska debatten och titta på hur riksdagspolitiker argumenterar för- och emot sprutbyte. I genomsnitt upptäcks 440 nya fall av HIV i Sverige årligen sedan 2003 och enligt smittskyddsinstitutets beräkningar har omkring 3% av dessa smittats genom intravenöst narkotikamissbruk (Smittskyddsinstitutets hemsida 5 maj 2012). Sedan HIV/aids blev anmälningspliktigt 1983 har närmare fall rapporterats i Sverige varav 2428 har utvecklat aids och 2131 har avlidit. Än idag innebär intravenöst missbruk den största risken att smittas av både HIV och hepatiter (SoU 2011:35 s. 239). Jag har valt ut två stycken riksdagsdebatter som båda behandlar sprutbyte. Den första är från 1989 då det svenska sprutbytesprogrammet endast varit i bruk på försök under ett par år och den senare är från 2006 i samband med att regeringen la fram proposition 2005/06:60 Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar som kom att föranleda lagen om utbyte av sprutor och kanyler (2006:323). Detta innebar att försöksverksamheten permanentades och möjliggjorde sprutbytesprogram i hela landet. Jag kommer även ge en kort beskrivning om bakgrunden till SBP samt ge en kort beskrivning av hur den svenska narkotikapolitiken har vuxit fram för att skapa en djupare förståelse kring hela debatten. 1.1 Syfte Inom hälso- och sjukvården är personalen enlig lag skyldiga att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet (SBUs hemsida 15 maj 2012). Syftet med uppsatsen är att undersöka hur riksdagspolitiker argumenterar kring sprutbyte och på vilket sätt de underbygger sina argument. Uppsatsen har som teoretisk utgångspunkt att vården som bedrivs skall vara evidensbaserad och kommer därför att undersöka i vilken utsträckning riksdagsledamöternas argument styrks och på vilket sätt de är underbyggda, det vill säga huruvida beslutfattarnas uttalanden kan kopplas till evidens. Detta är viktigt att belysa då Sveriges vårdgivare förväntas arbeta utifrån de lagar och regler som riksdagen beslutar om vilket rimligtvis torde ställas krav på evidens även vid riksdagsbeslut. Det blir uppenbart problematiskt för Sveriges vårdgivare att tillhandahålla den mest vetenskapliga och effektiva vården om samma vård är förbjuden enligt lag. Riksdagsledamöternas argument kommer att ställas mot de förarbeten som föranledde respektive debatt, det vill säga socialutskottets betänkande 1988/89:SoU21 och proposition 2005/06:60 för att 5

8 se i vilken utsträckning dessa förarbeten ligger till grund för rådande argument i respektive debatt. Tanken med att analysera vad politiker säger, det vill säga debattprotokollen, är att det eventuellt skulle kunna bidra med ytterligare en dimension till debatten. Det är inte helt orimligt att det skulle kunna skilja sig något när riksdagspolitiker får tala fritt om ämnet mot vad som framkommer vid läsningen av väl avvägda politiska dokument. 1.2 Frågeställning Hur argumenterar riksdagspolitiker för- och emot sprutbyte? Hur grundar de sina argument? I vilken utsträckning grundar sig argumentationen i den forskning som det redogjorts för i det aktuella betänkandet eller propositionen? 2. Bakgrund Sprutbytesprogrammet har länge varit omdebatterat och infördes som ett försöksprojekt i Lund 1986 och året därpå även i Malmö. Programmet bygger på en möjlighet för intravenösa narkotikamissbrukare att få tillgång till rena sprutor och kanyler mot att de lämnar åter en gammal spruta eller kanyl. År 1986 gick Världshälsoorganisationen (WHO) ut och rekommenderade alla länder där intravenöst narkotikamissbruk förekommer att inte neka injicerande missbrukare rena sprutor vilket byggde på HIV-epidemins spridning i världen tillsammans med ökade kunskaper om smittorisker bland injektionsmissbrukare (Ds 2004:6 s. 11, Stenström 2008 s. 7). I Sverige har myndigheterna Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet rekommenderat sprututbytesverksamhet som en insats för att minska spridning av hiv och hepatiter samt motivera till frivillig behandling. Det första sprutbytesprogrammet öppnade i Amsterdam 1984 och idag används det i samtliga länder i Europa bortsett från Turkiet (EMCDDA 2011 s. 34). Programmen är totalt sätt väldigt ojämnt fördelade och Sverige tillhör de länder där det anses råda brist på sprutbytesmöjligheter i stora områden (EMCDDA 2011 s. 89). I Sverige inleddes programmet under en försöksperiod på 3 år men försöksperioden kom att sträcka sig ända fram till 2006 när lagen om utbyte av sprutor och kanyler (2006:323) trädde i kraft. Lagen permanentade sprutbytesförsöket och gjorde det möjligt för alla Sveriges landsting att bedriva sprutbytesverksamhet. Syftet med SBP är dels att minska risken för spridning av blodburna infektionssjukdomar såsom HIV och hepatit genom att minska risken för att orena sprutor används av injicerande narkotikamissbrukare (Stenström 2008 s. 13). Det ses även som en möjlighet att 6

9 komma i kontakt med missbrukare för att få en möjlighet att erbjuda vård. Dels somatiskt men kanske framförallt för att erbjuda hjälp att ta sig ur sitt narkotikamissbruk. Patienterna erbjuds även vaccination mot både hepatit A & B, information kring smittorisker samt en möjlighet att få träffa läkare eller kurator. För att få medverka i programmet krävs att du är över 20 år, är bosatt i landstinget och kan påvisa ett rådande intravenöst narkotikamissbruk genom exempelvis märken efter nålstick. Sprutbytesprogrammet tillsammans med substitutionsbehandling för opiatmissbrukare är idag de mest kända och framgångsrika metoderna som innefattas av begreppet harm reduction (Tammi 2005 s ). Harm reduction brukar på svenska benämnas som skadereduktion eller skademinering och handlar i grunden om att minimera riskerna. I sprutbytets fall genom att minska risken för att smittas av blodburna sjukdomar som HIV och hepatiter. Tankesättet är egentligen inte nytt utan som en tidig föregångare till dagens program kan den svenska motboken nämnas. Om en restriktiv narkotikapolitik skulle förenklas skulle man kunna säga att finns det ingen narkotika har vi heller inga narkotikaproblem. Grundsynen kring harm reduction skulle på liknande sätt kunna förenklas till att, kan vi inte bli av med narkotikan så kan vi åtminstone minska riskerna med användandet (Stenström 2008 s. 25). Vilket tydliggör två olika grundsyner på samma problem som ibland tycks verka som motpoler till varandra (Tops 2003 s. 30ff). 2.1 Narkotikapolitiken Narkotikalagstiftningen är relativt ny i den svenska straffrätten och narkotikastrafflagen trädde ikraft så sent som den 1 april Sedan dess har det genomgående skett straffskärpningar och de olika gärningsformerna har utvidgats och kompletterats. (Prop 1987/88:71 s. 5, Victor 2007, Träskman 2003 s. 18ff). År 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika i enlighet med Proposition 1987/88:71 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64). Något som kommer att visa sig ha stor betydelse/inverkan för riksdagsdebatten om sprutbyte året därpå (Prot. 1988/89:105). Sverige har idag en av de mer restriktiva narkotikapolitiska inriktningarna i Europa och målet har sedan slutet på 70-talet varit ett narkotikafritt samhälle (Victor 2007 s. 406, Träskman 2003 s. 19). En enad målsättning över blockgränserna som tydligt gör sig påmind så sent som i den senare av de två riksdagsdebatter jag avser analysera (Prot. 2005/06:111). Politikerna ville genom detta restriktiva förhållningssätt sända tydliga signaler och markera att samhället inte tolererar narkotika med en förhoppning om att detta ställningstagande skulle verka i avskräckande syfte (Tham

10 s. 64). I justitieutskottets betänkande om narkotikabrott m.m från 1984 kan man läsa följande angående bruk av narkotika som inte är medicinskt motiverat: Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas. Kampen mot narkotikamissbruket får inte begränsas till att enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till att eliminera missbruket. Narkotikamissbruk kan aldrig accepteras som en del av vår kultur. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle. (JuU 1984/85:12 s. 16) 2.2 HIV-situationen 2010 levde omkring 34 miljoner människor med HIV i världen och omkring 1,8 miljoner dog i aids samma år (WHOs hemsida 18 maj 2012). Det första fallet diagnostiserades i Sverige 1982 och den största risken att smittas är vid intravenöst missbruk (Prop. 2005/06:60 s. 12, SoU 2011:35 s. 239) upptäcktes 465 nya fall varav 3% av dessa beräknades ha blivit smittade genom intravenöst missbruk (Smittskyddsinstitutets hemsida 5 maj 2012). Sedan smittskyddslagen infördes 1983, vilken anmälningsförpliktigade HIV och aids, har närmare fall upptäckts i Sverige. År 2006, samma år som den senare av de två riksdagsdebatterna ägde rum, upptäcktes 35 nya fall av HIV som bedömdes ha blivit smittade genom intravenöst narkotikamissbruk. Sverige ligger relativt lågt vid internationella jämförelser med en beräknad smittförekomst på 0,06 % av befolkningen. Grupperna intravenösa missbrukare samt män som har sex med män är klart överrepresenterade i förhållande till befolkningen i övrigt. 2.3 Tidigare forskning För att finna information och forskning på området så har jag dels använt mig av diverse sökmotorer för artikelsökningar såsom Libris, Google Scholar och sökningar i Stockholms universitetsbiblioteks databas. Jag har även sökt reda på referenser som diverse studier, forskare och rapporter refererar till. Det har varit ett sätt för mig själv att få en bredare förståelse kring området men också ett sätt att försöka begränsa mig då artikelsökningarna har genererat betydligt mer material än vad som vore överskådligt att hinna gå igenom inom tidsramen för denna uppsats Sprutbytets effekter Generellt om sprutbyte och dess effekt eller ineffektivitet finns det många studier, både nationellt och internationellt. Nils Stenström sammanfattar i sin avhandling Sprutbyte vid intravenöst missbruk En longitudinell studie av deltagarna i sprutbytesprogrammet i Malmö (2008) en del av de svenska studierna gjorda utifrån sprutbytesverksamheten i Malmö och Lund med innebörden 8

11 att det har varit svårt att påvisa effekten empiriskt. Flera författare menar att SBP har underlättat kontakten mellan missbrukaren och exempelvis narkomanvården och socialtjänsten. Det har även framgått att övriga tjänster som HIV-test och vaccinering har utnyttjats vilket också är styrkt empiriskt. Kritikerna menar i sin tur att kontakten till missbrukaren inte utnyttjats i någon större utsträckning och enskilda författare menar till och med att SBP skulle kunna vara kontraproduktivt (Stenström 2008 s ). I en undersökning utförd av RFHL uppger 80% av landstingen att anledningen till varför de inte valt att ansöka om tillstånd för sprutbyte beror på en stark ideologisk motvilja till projektet och övriga uppger att det förekommer brister i samarbetet mellan kommuner och landsting (Ibid. s. 12). I socialdepartementets utredning (Ds 2004:6) som gavs ut i februari 2004 beskrivs flera svenska utredningar om sprutbytesprojektet. I socialstyrelsens utvärdering från 2001 framkommer problematiken kring att vetenskapligt utvärdera Malmö- Lund-projektet då det bedöms svårt att ordna kontrollgrupper samt att antalet HIV-fall är för få för att säkerställa statistisk signifikans (Ibid. s. 21). Samtidigt redovisas en del internationell forskning från bland annat tidskriften Lancet (1997) och en samlad utvärdering från WHO-Europa och Europarådet (1998) som påvisar att SBP har en positiv effekt på spridningen av HIV bland intravenösa missbrukare samt att det inte har framkommit några negativa effekter som exempelvis ett ökat tyngre missbruk eller en ökning av nyrekrytering av intravenösa missbrukare (Ds 2004:6 s. 22). Positiva effekter har flertalet gånger kunnat styrkas internationellt, bland annat genom metaanalysen Effectiveness of sterile needle and syringe programming in reducing HIV/AIDS among injekting drug users som gavs ut av WHO I denna har 45 studier utgivna mellan ifrån flera olika länder analyserats som alla berörde sprutbyte och en överväldigande majoritet visade på positiva effekter genom minskat riskbeteende bland intravenösa missbrukare och en påfallande minskning av spridning av HIV. Det visade sig inte heller medföra några negativa konsekvenser samt att det bedöms vara kostnadseffektivt (WHO 2004 s. 5ff). I beaktande bör tas att denna analys endast har analyserat studier utgivna på engelska ifrån väl utvecklade länder. Samtliga studier i analysen har genomgått en vetenskaplig granskning, en så kallad peer review. Trots vad som tidigare hävdats vara svårt att styrka empiriskt så fastslår Socialstyrelsen i sin rapport UNGASS (2010) som överlämnas till FNs särskilda organ för HIV- och AIDS-frågor (UNAIDS) att sprutbytesverksamheten har en positiv preventiv effekt på HIV-utvecklingen 9

12 (UNGASS 2010 s. 61) Detta hänvisar man till genom att Region Skåne de senaste åren endast haft något enstaka fall av nyupptäckt smitta av HIV medan Stockholm som saknar sprutbytesprogram har legat relativt stabilt omkring 15 stycken nyupptäckta fall per år som kan härledas till smitta genom injicering (Ibid. s ). Kritik som tidigare riktats mot denna jämförelse mellan Stockholm och Region Skåne är att HIV aldrig ska ha tagit fäste inom missbrukargruppen i Skåne medan den bevisligen återfinns inom missbrukarkretsen i Stockholm (Stenström 2008 s. 20). Denna utvärdering är utkommen senare en de aktuella debatterna och syftar endast till att belysa vad som på senare tid har hänt på området Narkotikapolitik eller smittskydd Carin Lennesiö (2009) har skrivit ett examensarbete på avancerad nivå vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, Sprutbytesverksamhet i Sverige - en fråga om narkotikapolitik eller smittskydd? Uppsatsen kom att behandla frågan huruvida något landsting har ansökt om att få starta sprutbytesverksamhet sedan lag (2006:323) infördes, och i så fall, varför eller varför inte? Lennesiö konstaterar bland annat att inga andra landsting än Skåne, som genom Malmö- Lundprojektet redan bedrivit verksamheten i över 20 år, har ansökt om att öppna sprutbytesverksamhet (Ibid s. 22). Anledningarna var lite olika beroende på vilket landsting som kontaktades men en anledning som fördes fram från Norrbottens län landsting var bland annat att det skulle vara problematisk utifrån geografiska möjligheter att starta en sprutbytesverksamhet utifrån den modell som lagen beskriver (Ibid. s. 29). I Västra Götalands landsting verkade intresset för sprutbyte svalt då det visade sig att ingen av kommunerna tillhörande landstinget hade något större intresse i att starta en sprutbytesmottagning, men de hade ännu inte fattat något beslut i frågan (Ibid. s. 30). Det konstateras även att sprutbyte enbart har blivit en narkotikapolitiks fråga istället för en fråga om smittskydd samt att det gått från en partipolitisk fråga till att bli en individpolitisk fråga som även behandlas olika inom partierna (Ibid s. 32) Den svenska debatten, ideologi eller empiri Gould (1994) beskriver den tidiga delen av den svenska sprutbytesdebatten i artikeln Sweden s syringe exchange debate: Moral panic in a rational society. Gould menar att den svenska narkotikapolitiken sitter djupt rotad och har sin grund i Nils Bejerots tankar som liknar missbruk vid en epidemi med tre olika stadier (Ibid s. 211). Det sista stadiet skulle innebära att missbruket nått sådana proportioner att det inte längre finns något alternativ än att kapitulera mot narkotikan, vilket enligt Bejerot skulle tvinga myndigheterna att avkriminalisera, legalisera och själva förskriva preparaten (s. 212). Gould menar att det utifrån denna grundsyn blir problematiskt att 10

13 acceptera sprutbyte som ett adekvat alternativ då det i princip skulle kunna liknas vid det sista stadiet, att kapitulera mot narkotikan. Denna grundsyn förespråkas fortfarande av ideella organisationer som Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) och föreningen Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS) som enligt Gould har tagit alla chanser att medverka i debatten. Gould analyserar protokollet från riksdagsdebatten rörande sprutbyte år 1989 (prot. 1988/89:105) och menar att även denna har tydliga kopplingar till Bejerots ideologi. Det framgår exempel på ledamöter som säger sig ha blivit mer imponerade av FMNs och RNSs uttalanden än den internationella expertisen (Ibid. s. 208). Gould menar också att den svenska medicinska professionen, som kunde ha blivit en stark förespråkare, inte har samma självständighet och inflytande som den har i exempelvis England (Ibid. s. 212). Goulds slutsats blir att den svenska besattheten vid det narkotikafria samhället vägde tyngre än de vetenskapliga beläggen som borde ha talat för ett utvidgat sprutbytesprogram (Ibid. s. 214). 3 Teoretiska utgångspunkter I Sveriges Hälso- sjukvårdslag (1982:763) kan man under 31 läsa följande: Inom hälso- och sjukvård skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (Lag 1996:787) (Riksdagens hemsida 15 maj 2012). Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) är en oberoende myndighet som har regeringens uppdrag att utvärdera vårdens metoder genom att samla, kvalitetsgranska och väga samman forskningsresultat från hela världen. På deras hemsida kan man läsa att syftet är att tillhandahålla oberoende systematiska litteraturöversikter om olika behandlingsmetoder, bland annat missbruk, för att vården alltid ska bygga på största möjliga vetenskapliga grund. Detta kallas för att vården är evidensbaserad och kan för många anses självklart då det för personal inom hälso- och sjukvården är ett krav att alltid arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet (SBUs hemsida 15 maj 2012). Evidens kan beskrivas som, bästa tillgängliga vetenskapliga bevis, och syftet är att patienten alltid ska få tillgång till den bästa och mest effektiva vården. Att behandling ska vara evidensbaserad är inte något nytt utan är en process som pågått under ett antal år. Den svenska myndigheten SBU har gjort systematiska forskningsöversikter sedan 1987 och tillhör därmed några av de äldsta HTA-organisationer (Health Technology Assessment) i världen. Den 15 maj 2012 hade fortfarande inte sprutbyte granskats av ovan nämnda myndighet. Den 24 april 2008 beslutade regeringen att det skulle utföras en översyn av den samlade svenska missbruks- och beroendevården. Utredning antog namnet Missbruksutredning och lämnade i april 11

14 2011 över slutbetänkandet Bättre insatser vid missbruk och beroende Individen, kunskapen och ansvaret (SOU 2011:35). Målsättningen med utredningen var att öka kvalitet, kunskap och kompetens för att på så vis skapa en mer evidensbaserad missbruks- och beroendevård (Ibid. s. 73). Utredarna gör bedömningen att kravet på evidens inte alltid uppfylls inom svensk missbruksoch beroendevård: Den svenska missbruks- och beroendevården har anklagats för att vara ideologiserad i den mening att de insatser som ges inte alltid vilar på evidens eller att vissa evidensbaserade insatser av värderingsmässiga skäl inte ingår i vårdutbudet. Utredningens analys styrker att det finns ett behov av att göra missbruks- och beroendevården mer kunskapsbaserad. (SOU 2011:35 s.137) Tryggvesson (2012) menar att det förmodligen inte finns någon del av svensk narkotikapolitik, utöver substitutionsbehandling, som har så starkt vetenskapligt stöd som sprutbyte. Utgångspunkten för min uppsats är att all vård, inklusive missbruks- och beroendevård, skall vara evidensbaserad och utgå ifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Samtidigt är det upp till riksdagen att fatta beslut och stifta lagar som alla vårdgivare måste ta hänsyn till när de bedriver sin verksamhet. Det är med denna utgångspunkt jag ämnar undersöka hur riksdagspolitiker argumenterar kring sprutbyte och på vilket sätt de underbygger sina argument. 4 Metod Mitt val av metod föll på argumentationsanalysen då jag på ett tydligt och överskådligt sätt vill strukturera upp riksdagspolitikernas argument för att dels undersöka hur de underbygger dessa samt titta på i vilken utsträckning propositionen eller betänkandet används som underlag i respektive debatt. Jag kommer att utföra tre stycken analyser för att sedan värdera argumentens beviskraft utifrån hållbarhet och relevans, se hur dessa har underbyggts samt förtydliga vad de egentligen ställer sig positiva, respektive negativa till. Dessa kommer även att kompletteras med retoriska analyser för att ge en tydligare bild av respektive anförande. 4.1 Material Till grund för min uppsats har jag valt ut två stycken riksdagsdebatter som båda behandlar sprutbyte. Utifrån debattprotokollen har jag valt ut ett anförande från den första debatten och två anföranden ifrån den senare. Ett anförande ifrån en politiker som röstade ja i den efterföljande omröstningen och ett anförande av en politiker som röstade nej. Tanken är att dessa anföranden rimligen skiljer sig åt och därför kommer att bli intressanta att jämföra. Vid mitt val av anförande 12

15 har jag haft som målsättning att anförandet på bästa sätt ska spegla debatten för att jag på så vis ska komma att analysera de argument som varit mer återkommande eller framträdande. Jag kommer även att använda mig av proposition 2005/06:60 som föranledde den senare debatten och socialutskottets betänkande 1988/89:SoU21 som låg till grund för den tidigare med syfte att se i vilken utsträckning dessa används i rådande argumentation. 4.2 Val av anförande Valet av anförande är av uppenbara skäl subjektivt och det är således min subjektiva uppfattning som ligger till grund för vad jag anser speglar respektive debatt på att adekvat sätt. Därför väljer jag att beskriva mitt tillvägagångssätt för att öka transparensen så att läsaren ska få en möjlighet att bilda sig en bättre uppfattning om hur valet gått till. Innan jag valde anföranden läste jag debattprotokollen flertalet gånger. Efter varje gång skrev jag ner sammanfattningar om vad jag ansåg att debatten kretsade kring och vad som var centralt. Därefter letade jag rätt på anföranden som jag ansåg speglade de centrala punkterna i debatten för att inte komma att analysera ett anförande som kan anses extremt eller säreget på något sätt. Efter att ha valt ut ett antal anföranden som jag ansåg spegla respektive debatt utgick jag ifrån voteringsprotokollen för att ta reda på vad talarna till nämnda anföranden hade röstat. I den första debatten ansåg jag det inte motiverat att analysera två anföranden utan utgick ifrån att anförandet skulle spegla debatten väl samt att hur debattören röstade skulle spegla resultatet, detta kommer närmare diskuteras under analysen. I den senare debatten ansåg jag att det var motiverat att utföra flera analyser för att på så vis ha möjlighet att ge en bättre bild av debattens och argumentens innehåll. Denna debatt hade en mer tydlig form av för- och emot-debattörer varför jag ansåg det rimligt att belysa båda sidor i min analys. I denna debatt utgick jag därför ifrån att de anföranden som analyseras skulle komma ifrån en debattör som röstade ja och en som röstade nej. Alla anföranden återges ordagrant för att minska risken för tvetydiga tolkningar och genom bättre transparens öka replikerbarheten. 4.3 Argumentationsanalys Det finns olika varianter på argumentationsanalyser och två vanliga modeller är Pro et contra och Toulmins-modell. Dessa två modeller har samma syfte men strukturerna skiljer sig åt (Bergström & Boréus 2005 s. 95). Jag kommer att använda mig av Pro et contra-modellen som kan översättas till för- eller emot-modellen där målsättningen är att väga argument som stärker tesen mot argument som försvagar den (Ibid. s. 95). Fördelen med denna modell är att den är betydligt mer lättarbetad vid användningen av ett ordbehandlingsprogram och nackdelen gentemot Toulmins- 13

16 modell är att produkten riskerar att bli aningen oöverskådlig vid en längre analys. Något som inte behöver bli ett problem i mitt fall då jag endast skall analysera enstaka anföranden. Analysen har vanligtvis tre olika syften, det deskriptiva, det preskriptiva och det värderande (Ibid. s. 91). Det deskriptiva syftet är själva upp-struktureringen av argumenten och det preskriptiva syftet innebär att man undersöker huruvida argumentationen är logisk eller rationell (Bergström & Boréus 2005 s. 91). Det värderande syftet är att titta på argumentens beviskraft och dess relevans (Ibid. s ). Tanken är att göra en värdering av argumentens beviskraft genom att dels se till argumentens hållbarhet. Detta handlar om att se till argumentets trovärdighet och rimlighet (ibid. s. 132). Jag kommer som ett andra steg i värderingen titta på om argumentet är relevant. Det vill säga att ett arguments beviskraft kan komma att bedömas som svagt eller obefintligt även om argumentet är trovärdigt och rimligt om det visar sig vara irrelevant för debatten (Ibid. s. 134). Värderingen av argumentens beviskraft kommer givetvis att bestå av min subjektiva uppfattning varför jag kommer lägga stor vikt i att belägga mina ståndpunkter samt argumentera för mina tolkningar. Jag ämnar även komplettera detta med en retorisk analys vilket syftar till att undersöka på vilket sätt debattören försöker övertyga (Ibid. s. 19). Den retoriska delen kommer att tolkas utifrån tre olika kategorier, ethos, pathos och logos (Bergström & Boréus 2005 s. 89). Ethos kategorin innefattar argument som syftar till att bli styrkta genom personen som anför dem, antingen med hjälp av personens auktoritet eller trovärdighet. Pathos innefattar de argument som spelar på våra känslor och därigenom försöker övertyga oss, dessa argument är ofta både känsloladdade och värderande. Logos innefattar de argument som talar till vårt intellekt eller logiska tänkande. Dessa argument kan beskrivas som sakliga och är vad en argumentationsanalys skall fokusera på. Det innebär att Ethos- och pathos-argument i stor utsträckning inte kommer vara en del av den deskriptiva delen utan istället kommer att analyseras separat i den retoriska analysen. 4.4 Begreppsbeskrivning Generellt om argumentationer och förklaring av de mest centrala begreppen inom argumentationsanalys utifrån Pro et contra-modellen. Varje argumentation bygger på en tes och en text kan bestå av flera argumentationer. Tesen är de påstående kring vilket argumentationen kretsar (Bergström & Boréus 2005 s ). Argument som stärker tesen benämns som proargument och argument som går emot tesen kallas för contra-argument och ofta innehåller en 14

17 argumentation båda dessa typer (Ibid. s. 100). Premisser kan antingen vara uttalade eller underförstådda och utgör kopplingen mellan argumentet och tesen (Ibid s ). Argument som i sin tur stödjer eller underbygger en premiss benämns som premissargument (Ibid s ). Vid struktureringen av argumenten kommer pro-argument att betecknas med P och contraargument med C. Dessa kommer att följas upp med en siffra beroende på i vilken ordning argumentet kan härledas. Argument med direkt koppling till tesen benämns som argument av första ordningen och kommer att betecknas som exempelvis P1, P2, C1 och så vidare. Argument av andra eller tredje ordningen är argument som inte direkt är kopplade till tesen utan snarare syftar till att underbygga eller styrka ett annat argument, det vill säga argument för argumenten. Vilket innebär att ett argument som syftar till att styrka det första argumentet för tesen kommer att betecknas P1P1. Förtydligande, P2C1 skulle alltså innebära det andra pro-argumentet till det första motargumentet mot tesen. 4.5 Validitet & Reliabilitet Med validitet menar man ofta om man verkligen mäter det man avser att mäta (Bryman 2010 s. 274). Inom kvalitativ forskning där man sällan mäter något handlar validiteten istället om man valt en adekvat metod för att besvara sin frågeställning (Bergström & Boréus 2005 s. 34). I mitt fall avser jag att analysera hur riksdagsledamöter argumenterar för- respektive emot sprutbyte och hur de underbygger sina argument. Därför anser jag att argumentationsanalys är den mest valida metoden för att besvara min frågeställning. Reliabilitet handlar i grunden om replikerbarhet och brukar delas upp i intersubjektivitet och intrasubjektivitet (Bergström & Boréus 2005 s. 36). Generellt sätt är det svårt att uppnå intersubjektiviteten i en textanalys. Detta främst då analysen består av en subjektiv tolkning och det är fullt möjligt att göra andra tolkningar (Ibid. sid 142). I det aktuella fallet har min analys inte jämförts mot andra, vilket annars vore en möjlig kontrollstrategi för intersubjektiviteten, det vill säga huruvida samma material bedöms likvärdigt av en annan forskare (Sohlberg & Sohlberg 2008 s. 98, Bergström & Boréus 2005 s. 36). Intrasubjektiviteten bedöms utifrån om samma person uppnår samma resultat om tolkningen eller analysen utförs vid ett senare tillfälle. Något som inte heller har varit möjligt att göra i min uppsats då tanken med att testa intrasubjektiviteten på detta sätt bygger på att tillräckligt lång tid ska ha passerat för att jag inte ska minnas hur jag tolkade eller bedömde materialet vid det föregående tillfället (Bergström & Boréus 2005 s. 50). Samtidigt bör man vara medveten om att vid tolkning av, som i mitt fall, en argumentationsanalys aldrig 15

18 möter en text tomhänt. Hur vi uppfattar och därmed tolkar analysen kommer att ha en kontextuell påverkan och i allra högsta grad påverkas av min förförståelse som författare (Bergström & Boréus 2005 s. 25). Jag kommer därför vara väldigt noggrann med att motivera mina aktiva val och i möjligaste mån argumentera för mina tolkningar med syfte att öka transparensen och därmed öka replikerbarheten trots uppsatsens subjektiva natur. Mina egna utgångspunkter och förförståelse kommer närmare att diskuteras under förförståelse. 4.6 Tillvägagångssätt Jag kommer att strukturera upp argumentationerna utifrån pro et contra-modellen för att ge en tydlig struktur på argumenten och valda anföranden. Den värderande analysen kommer att ske löpande genom hela den deskriptiva delen så att enskilda argument eller en samling argument som bedöms stå inom samma kategori kommer att bedömas utifrån dess trovärdighet och relevans. Efter varje enskilt anförande följer ett avsnitt som kan ses som en sammanfattning av de enskilda argumenten med utgångspunkt i hur jag har tolkat anförandet som en helhet, tillsammans med den retoriska analysen. I detta avsnitt kommer bland annat logiken i anförandet beröras samt vilka tolkningar jag har gjort och varför jag gjort dessa tolkningar. Jag kommer i detta avsnitt även återkoppla argumentationen till respektive debatts förarbeten, det vill säga propositionen 2005/06:60 respektive socialutskottets betänkande 1988/89:SoU21 för att se i vilken utsträckning de olika anförandena kan uppfattas ha en koppling till dessa. 4.7 Förförståelse Som nämnts tidigare så kommer en analys av detta slag alltid påverkas av den förförståelse jag som författare har, både i form av gjorda val samt vid diverse tolkningar. Min ambition är att tydligt beskriva mina aktiva val samt argumentera för de tolkningar jag gör. I detta avsnitt ämnar jag kortfattat beskriva mina utgångspunkter för att tydliggöra för läsaren vilka antaganden som ligger till grund för uppsatsen utformning. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt bottnar i att all vård skall vara evidensbaserad. Min uppfattning är att då det är riksdagen som stiftar lagar och därmed fattar avgörande beslut som kan ha en direkt påverkan på den vård som skall, eller inte skall, bedrivas kan det av riksdagsledamöter krävas att de är väl insatta i den fråga de förväntas fatta beslut i. Min uppfattning är således att det är rimligt att vi ska kunna förvänta oss att de riksdagsledamöter som fattar beslut i frågor som kommer att påverka människors liv och hälsa baserar sina beslut på forskning och råd från den medicinska professionen. Personliga tankegångar 16

19 eller privata angelägenheter bör således inte vara en del i denna debatt som i slutändan handlar om människors liv, hälsa och möjlighet till vård. Jag har i uppsatsen valt att använda mig av ordet missbrukare och i vissa fall sprutbytare, ett alternativ hade varit att benämnde sprutbytarna som narkotikabrukare vilket skulle kunna uppfattas som mindre stämplande eller värderande. Min målsättning är inte att bedöma eller beskriva skillnaden mellan bruk eller missbruk och jag är öppen för att inte alla sprutbytare ser sig som missbrukare. Att minska smittspridning hos en grupp individer med hög risk för smitta anser jag viktigt oberoende av om dessa ser sig själva som missbrukare, brukare eller något helt annat. Varken för uppsatsens del eller för smittskyddet som sprutbytesverksamheten i grunden syftar till, har det någon större relevans huruvida de som brukar narkotika intravenöst ser sig som missbrukare eller ej. Dock anser jag att genomgående benäma sprutbytarna som narkotikabrukare skulle kunna riskera att tolkas missvisande för läsaren och samtidigt ta bort en del av förståelsen för denna, i många fall, utsatta grupp. Uppsatsen är således skriven i tron om att sprutbytarna inte aktivt själva valt att bruka narkotika intravenöst utan att det i många fall kan föreligga en problematik som tillslut leder sprutbytarna in i ett injicerande bruk av narkotikaklassade preparat. Att benämna sprutbytarna som narkotikabrukare anser jag skulle kunna upplevas som att jag som författare förmedlar en bild av att dessa individer aktivt valt att bruka dessa preparat. 5 Analys Analysdelen omfattar tre stycken argumentationsanalyser och kommer i turenlig ordning. Anförandena är hämtade från två olika riksdagsdebatter och jag har valt att även återge en kortfattad beskrivning av vad respektive förarbete innehöll med fokus på vad jag anser har relevans för uppsatsen och de kommande analyserna. Varje anförande kommer att ställas mot förarbetet för att se i vilket utsträckning diverse påståenden eller argument skulle kunna härledas till respektive förarbete. Då jag inte kan veta huruvida dessa ledamöter tagit del av den forskning rörande sprutbyte som jag själv redogör för under tidigare forskning ämnar jag inte utgå ifrån denna under min analys då syftet inte är att aktivt motbevisa någon. Det är fullt möjligt att argumentera för att all tillgänglig forskning bör ligga till grund för dessa beslut men min bedömning är att den forskning som redogörs för i respektive förarbete är tydlig och tillräcklig för att spegla den dåvarande kunskapsbilden. Vid något tillfälle kommer jag att hänvisa till den tidigare forskningen som jag själv har redogjort för då det annars skulle bli problematiskt att beskriva varför jag anser att ett argument rimligt. Målsättningen är dock fortlöpande att ställa 17

20 anförandena mot respektive förarbete. Jag har även valt att skriva ut namnen på de talare vars anföranden jag analyserar då jag anser att det bidrar med transparens och dignitet till analysen. Vad riksdagsmän säger i offentliga debatter anser jag att de får räkna med att människor uppmärksammar och det torde rimligtvis inte spegla deras subjektiva person allt för mycket då de förväntas framföra sitt partis, alternativt partiets väljares syn i frågan. Min slutsats blir att det således inte tillstöter några etiska dilemman att namnge debattörerna. Argumenten återges ordagrant och alla argument som jag i de utvalda anförandena har bedömt stärka eller försvaga tesen finns redovisade. 5.1 Betänkande 1988/89:SoU21 I socialutskottets betänkande Åtgärder mot HIV-infektion och aids (bet. 1988/89:SoU21) som kom att föranleda den första av de två riksdagsdebatter som jag har valt att analysera framgår bland annat att regeringen 1988 gav socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera Malmö- Lund-projektet. Socialstyrelsen ansåg att det fanns vissa positiva effekter men att det samtidigt var svårt att tillhandahålla en fullständig utvärdering eftersom en sådan inte kunde anses invändningsfri utifrån en strikt vetenskaplig granskning (bet. 1988/89:SoU21 s. 8). Utskottet fastslår att det vid tiden för bedömningen inte går att besvara frågan om möjlighet till byte av sprutor och kanyler har någon effekt på spridningen av HIV-smitta bland injicerande narkotikamissbrukare (Ibid. s. 18). Socialstyrelsen föreslår i en skrivelse till regeringen 1989 att försöksverksamheten bör utvidgas till fyra platser i landet och stor-stockholmsområdet skall vara en av dessa i syfte att möjliggöra en vetenskaplig utvärdering (Ibid. s. 8). Utskottet påpekar att kampen mot HIV och aids inte får ses som viktigare än kampen mot narkotikan och begränsar försöksområdet till maximalt 3 platser i landet där stor-stockholmsområdet inte får ingå (Ibid. s ). I samband med regeringens skrivelse 1988/89:94 väcktes ett antal motioner där några motionärer framhöll att sprutbyte genast bör upphöra bland annat därför att det strider emot rådande narkotikapolitik (Ibid s. 10). Några andra motionärer framhöll krav på begränsning av antalet försöksplatser till maximalt tre platser samt att Malmö-Lundprojektet skulle läggas ned om det inte kunde utvärderas vetenskapligt (Ibid s. 10). Ytterligare motionärer framhöll att försöksverksamheten bör utformas utifrån socialstyrelsens förslag för att möjliggöra en vetenskaplig utvärdering (Ibid s. 11). Det framgår även att sprutbyte har förekommit i olika stor omfattning även på andra platser i landet, något som inte längre får förekomma och ansvaret läggs på socialstyrelsen att kontrollera att sprutbyte begränsas till försöksområdet (Ibid. s. 9). 5.2 Anförande 22 Bertil Persson (m) 18

21 Jag har valt att endast analysera ett anförande i riksdagsdebatten den 27 april 1989 och anledningarna till detta är flera. Dels kom debatten inte att handla om sprutbytets vara- eller icke vara som för uppsatsens del hade motiverat två analyser. Detta framgår tydligt i debatten och inte minst genom voteringsprotokollet för betänkande SoU:21 moment 1 den 27 april 1989 där omröstningen behandlade huruvida SBP skulle komma att läggas ner eller fortsätta som försöksverksamhet. Totalt röstade 255 riksdagsledamöter för en fortsatt försöksverksamhet och endast 44 stycken var emot detta. Således kom debatten mer att kretsa kring i vilken omfattning försöksverksamheten skulle komma att fortsätta med avseende på vetenskaplig utvärdering och under vilken utformning. Jag har därför valt ut ett anförande som jag anser speglar helheten i debatten på ett adekvat sätt och jag har valt anförande 22 av Bertil Persson (m). Moderaterna var det enda partiet som uppvisade splittring i frågan. Anförande 22: Bertil Persson (m) debatten 1989, som röstade JA till fortsatt försöksverksamhet på premissen att försöket maximalt får förkomma på 3 platser och att Stockholm inte får användas trots socialstyrelsen rekommendationer. T: Försöksverksamheten får maximalt fortlöpa på 3 platser och stor-stockholmsområdet får inte innefattas av detta. C1: Å ena sidan har vi på mycket goda grunder kriminaliserat narkotikabruket och vill på alla sätt få bort det. Detta har jag tolkat som ett contra-argument dels på sättet det framförs men också beroende av den kontext det framförs i, det vill säga i en riksdag vars ledamöter ständigt återkommer till att kampen mot HIV och aids inte får anses viktigare än kampen mot narkotikan (bet. 1988/89:SoU21 s. 7). Huruvida det var på goda grunder eller ej får anses värderande och bör därför inte utgöra en obestridd självklarhet då det fanns delade meningar om detta även i riksdagen vid tidpunkten för debatten. Relevansen för argumentet kan också diskuteras beroende på om vi utgår ifrån att syftet är att minska spridningen av HIV och andra blodburna sjukdomar eller om syftet är något annat, exempelvis mer narkotikapolitiskt. C1C1: Å andra sidan är intravenöst narkotikamissbruk en viktig smittkälla för HIVinfektioner och de är i sin tur så gott som hundraprocentigt dödande. P1C1C1: Självläkningen bland narkomaner är minst 40 % men vad hjälper det om de fått HIV under tiden? Att tala om intravenöst missbruk som smittkälla bedöms ha en klar relevans för debatten och det får även anses som hållbart utifrån den kunskap som fanns tillgänglig angående smittvägar och 19

22 orena sprutor. Att möjligheten att ta sig ur ett missbruk är större än att bli kvitt en HIV-infektion bedöms även det som sannolikt men relevansen i att väga missbruk mot infektionsrisk kan anses mer oklart. I beaktande bör tas att även detta skulle kunna anses beroende av vilken utgångspunkt man har. Med utgångspunkt av smittorisker är det tämligen irrelevant att ställa dessa två sjukdomar mot varandra samtidigt som det ur en narkotikapolitisk aspekt skulle kunna tänkas ha en högre relevans. P1: Liv går i regel före andra etiska principer. Narkomanerna smittar ju inte bara varandra inom gruppen utan även andra. Det allvarligaste är kanske ändå den risk som narkomaner med HIV-smitta utgör för tredje man. P1P1: sjukvårdspersonalen löper stora risker för smitta vid operationer, vid förlossningar och injektioner liksom när det gäller gulsot. P2: Varje år som smittspridningen kan hejdas är av värde i väntan på vaccin och behandling. Argumenten bedöms som rimliga och relevanta utifrån debattens ämne. Dessa argument tyder enligt min uppfattning på att Persson tror på en positiv effekt av sprutbyte, eller åtminstone framför en tro på att det skulle ha en positiv effekt på smittspridningen. Dock måste relevansen för vem som smittas ifrågasättas. Med en utgångspunkt av människors lika värde kan jag inte heller bedöma det första argumentet som hållbart då det enligt min tolkning tyder på att det skulle finnas människor som är av större vikt att skydda från HIV-smitta än andra. Att skilja mellan narkomaner och andra skulle snarare kunna anses styrka en viss människosyn mer än vad det stärker tesen om sprutbyte. P3: Dessutom har det faktiskt i Malmö-Lund visat sig att metoden med rena sprutor har givit en kontakt med narkomanerna som socialvården inte lyckats få och en möjlighet att påverka såväl missbruk som beteendemönster. Argumentet bedöms som rimligt utifrån de utvärderingar som finns på området även om de svenska utvärderingarna, vid tidpunkten, inte hade styrkt de positiva verkningarna empiriskt (Stenström 2008 s. 18). Även detta argument har splittrad relevans beroende på hur det skall tolkas. Ur ett renodlat smittskyddsperspektiv torde relevansen ligga i att skapa tillgång till rena sprutor och kanyler och därmed minska risken för smittspridning. Socialvårdens kontakt med sprutbytarna bedöms ha ett annat syfte, möjligen social- eller narkotika-politiskt. P4: Smittspridningen i Malmö-Lund regionen har inte varit större än i andra storstadsregioner, trots den absoluta närheten till Köpenhamn, där smittspridningen i narkomankretsar är 60-70%. Detta bevisar ingenting, men det kan vara ett tecken. Argumentet bedöms vara relevant i förhållande till debatten och med syfte att antingen försöka påvisa en positiv effekt, alternativt en utebliven negativ effekt, detta är vid tidpunkten inte ett helt 20

23 hållbart med utgångspunkt i de utvärderingar som finns av projektet. Något som Persson också tydligt framhåller. P5: Jag menar dock inte att man skall släppa rena sprutor fria på det sätt som folkpartiet vill. Vi måste kontrollera och följa verksamheten, utvärdera den och granska resultaten och se om den får en verklig effekt. Här förtydligar Person vad det egentligen är han, eller de han företräder, ställer sig positiv till. Det vill säga att en väldigt begränsad försöksverksamhet ska få fortsätta förutsatt att det leder till en vetenskaplig utvärdering samt att Stockholmsområdet utelämnas. P6: Jag hyser mycket stor respekt för synpunkterna i reservation 1 men menar ändå att utskottet har funnit en väl avvägd medelväg när man talar om högst tre försöksområden, ingen utdelning till ungdomar, inga försök i Stockholm. Reservation 1 av Sten Svensson och Per Stenmarck (båda m) bygger på att all utdelning av sprutor och kanyler skall upphöra (bet. 1988/89:SoU21 s ) och detta argument fortsätter att förtydliga vad det är Persson ställer sig bakom. Det påvisar även en tydlig splittring inom partiet. Sammanfattningsvis är flera av argumenten hållbara och utifrån vad det egentligen är Persson förespråkar skulle de även kunna bedömas som någorlunda relevanta. Det är tydligt att Persson inte har gått in i frågan enbart ur ett smittskyddsperspektiv. Det vore i så fall underligt att gå emot socialstyrelsens förslag som bygger på att försöket skall kunna utvärderas empiriskt. Persson underbygger sällan sina argument och det måste därför anses oklart vart han hämtar sin information. Dock lyfter Persson vid flera tillfällen upp vad andra talare framfört och flera av argumenten har en tydlig likhet med vad som återfinns i socialutskottets betänkande. Vid ett argument benämner Persson utskottets ställningstagande (P6) och vid andra argument är det inte uttalat men väldigt samstämmigt, vilket skulle kunna tyda på att Persson till viss del bygger sina argument kring vad som framkommer i betänkandet. Alternativt skulle det kunna kopplas till Socialstyrelsens utvärdering som till viss del ligger till grund för betänkandet. Vad som talar för detta anser jag är att Persson vid några tillfällen går lite längre i sin argumentation än vad utskottet har gjort. Flera argument (P1C1C1, P1, P2) kan tolkas med utgångspunkten att sprutbytesverksamheten kan ha effekt på smittspridningen trots att detta inte kunnat styrkas empiriskt, vilket närmar sig socialstyrelsen utvärdering av projektet. Vid tidpunkten för utvärderingen och debatten får det anses något osäkert vilka effekter sprutbytesverksamheten har för smittspridningen även om eventuellt positiva verkningar kan tyckas skönjas. Detta framkommer också av anförandet och skulle enligt min mening kunna sammanfatta stora delar av riksdagsdebatten. Min bedömning är därför att det är rimligt att anta att Persson i åtminstone 21

24 måttlig utsträckning har tagit del av, och baserar sina argument på den information som för tillfället fanns tillgänglig genom antingen socialstyrelsens utvärdering av Malmö- Lundprojektet eller socialutskottets betänkande. Med fokus på Persons retoriska anförande så består det av en blandning av logos och pathos argument. Anförandet bedöms ha en tämligen stark vridning mot pathos då det på flera sätt är värderande. Detta blir tydligt genom hur Persson väljer att lägga in värderingar i bedömningen om vem ska kan tänkas bli smittat eller vilka sprutbytet kan tänkas skydda. Jag har för att förtydliga min bedömning valt ut ett stycke från anförandet: De HIV-smittade narkomanerna smittar ju inte bara varandra inom gruppen utan även andra. Det allvarligaste är kanske ändå den risk som narkomaner med HIV-smitta utgör för tredje man. Unga flickor riskerar att tyvärr att smittas vidare vid sexuellt umgänge med narkomaner, vilket inte är så ovanligt. Sjukvårdspersonalen löper stora risker för smitta vid operationer, vid förlossningar och injektioner liksom när det gäller gulsot. (prot. 1988/89:105 anförande 22) Det är tydligt att detta enligt Person är argument till fördel för sprutbyte och är ämnade att ge slagkraft åt förslaget. Genom att belysa att andra än narkomaner kan komma att smittas av HIV förväntar sig Persson stärka anledningen till varför sprutbyte behövs. Vilket samtidigt kan tolkas med innebörden att injicerande narkotikamissbrukare kan komma att smittas inte är skäl nog för att fortlöpa med verksamheten. Persson säger uttryckligen att det allvarligaste scenariot är risken narkomaner utgör för övriga i befolkningen, exempelvis sjukvårdspersonal eller unga flickor. Vilket bedöms som högst värderande med en indirekt innebörd av att olika människor har olika värde och vilken grupp människor som ska skyddas är en adekvat parameter i bedömningen av vilka insatser som kan bli aktuella att använda sig av. 5.3 Proposition 2005/06:60 Inför debatten om lagförslaget att permanenta sprutbytesprogrammet 2006 har sprutbyte förekommit i många länder och i varierande former. Det finns en betydande mängd utvärderingar från flera olika länder. En del av dessa har man även redogjort för i proposition 2005/06:60 Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar som föranledde debatten och överlämnades till riksdagen den 15 december Under avsnittet internationella erfarenheter beskrivs det bland annat att vid internationella utvärderingar har inga negativa konsekvenser kunnat styrkas, men att SBP minskar risken för spridning av HIV och att det även 22