Kulturlandskapet i Falbygdens neolitikum

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia Kulturlandskapet i Falbygdens neolitikum Petra Gardell Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2017 Handledare: Paul Wallin Campus Gotland

2 Abstract Gardell, P The cultural landscape in Falbygden during the Neolithic This essay will study the cultural landscape in Falbygden during the Neolithic, focusing on the limestone plateau northeast of Mösseberg. The megalithic tombs have since long characterized the landscape and therefore been important to many cultures that have inhabited the area. By constructing the landscape the social actions can be interpreted and therefore a further understanding of why the environment is shaped the way it is. This will be achieved by comparing earlier interpretations of the megalithic landscape with possible settlement locations. Three possible settlements have been located in the landscape using this technique and by applying similar techniques more extensive mapping of the Neolithic settlements can be applied in the area. Keywords: Passage grave, megalithic tombs, Neolithic, landscape, settlement, Falbygden, Stone Age. Bild framsida: Gånggrift i Karleby socken, öst om Mösseberg. Foto tagen av författare

3 Innehåll 1 Inledning Introduktion Syfte och frågeställningar Metod och teori Forskningshistorik Naturbakgrunden Berggrund och jordmån Vattenförekomst Vegetation Tolkningar av landskapet Arkeologiskt material Gånggrifter Boplatser och lösfynd Analys: Rössbergaområdet Översiktlig landskapsanalys Gånggrifterna Boplatser och lösfynd Diskussion Slutsats Sammanfattning Referenser Publicerade verk Internet- och muntliga källor Illustrationsförteckning Bilagor... 27

4

5 1 Inledning 1.1 Introduktion Falbygden är ett område i centrala Västergötland som består av ett rikt kulturområde. Megalitgravarna har under lång tid varit intressanta för forskare och under senare tid har även landskapsaspekter blivit viktigare vid tolkningen av megalitgravarna. Gravarna har fått sitt namn efter den megalitiska traditionen som förekom under den Europeiska bondesstenåldern. Denna tradition präglas av de megalitiska stenmonumenten vilka består av konstruktioner byggda av stora stenblock vilka oftast kunde transporteras över långa sträckor. Megalitgravarna byggdes i Sverige ca f. Kr., det vill säga inom loppet på 300 år (Wallin, ). Trots att gravarna byggdes under en förhållandevis kort tid så användes de flitigt under hela neolitikum och i vissa fall även under bronsåldern. I Sverige finns det främst tre områden där det byggts megalitgravar, dessa är Skåne, Bohuslän och Falbygden i Västergötland. Vid sidan av dessa finns det enstaka megaliter i Östergötland, Gotland och på Öland. Det finns två huvudtyper av megaliter, dessa är dösar och gånggrifter, denna uppsats kommer fokusera på gånggrifterna i området nordöst om Mösseberg i Falbygden samt dess kringliggande kulturlandskap. 1.2 Syfte och frågeställningar I denna uppsats ska jag studera kulturlandskapet kring Falbygdens megalitgravar i förhållande till det kringliggande landskapet. Då människor starkt påverkas av det landskap de befinner sig i är det väsentligt att förhålla sig till detta i våra studier av forntida samhällen. Denna uppsats kommer undersöka huruvida möjliga boplatser kan påvisas utefter aspekter i landskapet såsom berg, vatten och vegetation samt hur det genom detta även kan skapas en förståelse om de sociala handlingarna kring megalitgravarna. Det finns väldigt lite studier om boplatser i Falbygden och för att få en bättre förståelse av landskapet krävs det en större förståelse kring boplatsförekomsten i området. Uppsatsen kommer huvudsakligen använda sig av dessa frågeställningar: - Hur såg landskapet ut under Falbygdens neolitikum? - Hur har landskapet påverkat tolkningen av megalitgravarna? - Kan man utifrån olika landskapsaspekter spåra möjliga boplatslägen i Falbygden? 1.3 Metod och teori Denna uppsats kommer utifrån landskapsanalyser med hjälp av GIS (Geografiska informationssystemet) tolka möjliga boplatslägen på kalkstensplatån nordöst om Mösseberg i Falbygden. Materialet har hämtats från Lantmäteriet, SGU (Sveriges Geologiska Undersökningar) och FMIS (Fornminnesregistret). Det kommer utföras försök till att lokalisera boplatser på undersökningsområdet, detta kommer utföras genom att jämföra material som hämtats från de tidigare nämnda källorna med tidigare forskning som utförts i området. Till detta kommer främst Axelsson (2010), Sjögren (2003) och Schnells (1966) 1

6 avhandlingar användas, samt Tilleys (1999) undersökningar i området. Ingen av dessa författare har fokuserat på att forska kring boplatser och det finns en tydlig brist på kunskap kring boplatser i området. Därför kommer tolkningar av landskapet i megalitgravarnas omgivning jämföras med tolkningen av boplatserna för att få en bredare förståelse av landskapet i sin helhet. För att uppnå en förståelse kring hur det megalitiska landskapet kan tolkas kommer antropologiska paralleller bli dragna till kulturer med monument och mentala landskapsbilder. Dels de delar av Europa där megalitiska monument även förekommer men även Madagaskar där stenmonument fortfarande brukas i det moderna samhället. Då kulturerna befinner sig långt ifrån varandra i både tid och rum behöver tolkningarna vara varsamma men då det förekommer många likheter i materialet kommer inte möjligheten till likheter mellan kulturerna att uteslutas. Uppsatsens teoretiska utgångspunkt är att tolka hur landskapet och människorna integrerar med varandra utifrån ett kontextuellt perspektiv. Människan är beroende av den fysiska omgivningen och formar därför det kulturella landskapet utifrån hur omgivningen uppfattas. Genom att studera landskapet där människan vistades kan det även skapas en förståelse kring aktörernas handlingar samt valen de utförde för att forma deras omgivning. 2

7 2 Forskningshistorik De svenska megalitgravarna har länge skapat intresse bland olika forskare. Studien av dessa sträcker sig ända tillbaka till år 1747 då Carl von Linné gjorde den första uppteckningen av en megalitgrav. Hilfeling fortsatte år 1788 i samma spår och reste runt i landet för att mäta och avbilda gånggrifterna, han utförde även den första kända utgrävningen av en gånggrift i Sverige samma år (Axelsson 2010: 52; Sjögren 2003: 64). Sven Nilsson delade in megalitgravarna mellan dösar och gånggrifter samt skapade teorin om att gravarna tillhörde en stam, familj eller hövdingar. Han jämförde megalitgravarna som hus för de döda jämtemot Grönlands vinterhus för de levande. Den huvudsakliga anledningen till varför han drog denna jämförelse var eftersom ingången till både megalitgravarna och vinterhusen var formad som en gång där man måste böja sig för att komma in i. Nilsson anser att gravarna var byggda för att efterlikna de levandes hus på grund av förställningen att den döde fortsätter med sina vanliga aktiviteter efter döden (Nilsson 1866). År 1869 skedde de första systematiska undersökningarna av megalitgravarna, dessa leddes av Bror Emil Hildebrand och Oscar Montelius. Montelius skapade en detaljerad indelning mellan kammare och gångars form och storlek. Han ifrågasatte ifall megalitgravarna var influerade av europeiska traditioner och ansåg att de byggdes i Skandinavien utan yttre influenser (Montelius 1910). Denna syn var vida accepterad och det var inte förrän 1970-talet som megaliternas invandring återigen blev ett diskuterat ämne inom den svenska arkeologin (Sjögren 2003; Tilley 1999: 16). Under modern tid är det två konkreta förändringar som kan tydas i diskussionen av megalitgravarna, den första är efter den processuella arkeologins ingång. Renfrew framförde under 70-talet teorin om att megaliterna var en metod kunde användas för att visa territoriella markeringar. Han ansåg att detta behov uppkom under Neolitikum på grund av överskottsbefolkning och att det inte längre fanns ny mark att kolonisera. Detta har blivit kritiserat av exempelvis Tilley som anser att det inte finns bevis för befolkningstryck och att det är mer troligt att territorium delas in genom totempålar, stenar, träd eller annat material. Hodder har även kritiserat denna teori men han anser inte att territoriella gränser är felaktiga utan snarare begränsade då varje område behöver ställas inför olika kriterier (Sjögren 2003: 35 39; Tilley 1999). Fleming (se Sjögren 2003: 36) föreslog gravarnas hade en nyckelroll i att stödja de levandes status de markerar territorier i landskapet men även på grund av de ritualer som sker på platsen, dessa ritualer stöttade troligtvis ledarens legitimitet. Detta stöds även delvis av Chapman (1995) vilket anser att megaliterna troligtvis symboliserar gruppkontroll vilket är en viktigare resurs än att äga land. Den andra förändringen skedde under den postprocessuella arkeologins ingång. Det var till en början främst symboliska och ideologiska tolkningar som tog plats då megaliterna ansågs vara symbolsbärande system i landskapet istället för en ekonomisk förändring som tidigare hade antytts. Christopher Tilley har gjort flera undersökningar på megalitgravarna, främst inriktar han sig på landskapsanalyser och den monumentala betydelsen gravarnas får med dess placeringar. Han har även diskuterat ifall megaliterna i Sverige har kosmologiska betydelser samt anknytningar till förfäderna (Tilley 1999). Även fler forskare har spekulerat kring föreställningarna bakom de megalitiska monumenten, mest väldiskuterat är föreställningen bakom en solkult då gångriktningar i nästan alla fall är riktade sydost mot soluppgången (Cummings & Whittle 2003; Hårdh & Roslund 1991; Midgley 2010). Midgley diskuterar kring betydelsen bakom materialet som används, stenarna är inte endast sten utan olika stensorter används för olika delar av graven och hon försöker tyda en mening bakom detta genom att 3

8 applicera både ett praktiskt och konstnärligt perspektiv. Under 1990-talet började landskapsperspektivet ta fokus i megalitforskningen. Främst var det den rumsliga organisationen av det som syns som studerades och huruvida gravarna var lika synliga som tidigare antagits (Axelsson 2010; Chapman 1995; Sjögren 2003; Tilley 1994, 1999). Det har det även kommit forskning kring hur andra sinnen påverkat uppfattningen av stenkammargravarna, främst utav Watson och Keating (1999) som studerade hur ljudet, eller snarare avsaknaden av ljudet, påverkade uppfattningen av gravarna. I Falbygden är landskapet präglat av platåbergen som finns spridda i hela området. Alla megalitgravar har utsikt till minst ett platåberg i området. Bergen har tolkats som en plats för förfäderna där även megalitgravarna speglar bergen i miniatyrform. Vattendrag har tolkats som en väg in till underjorden (Tilley 1994, 1999). Dock har skogens betydelse i samband med megalitgravarna blivit mindre diskuterade i Falbygden, men i Europeisk forskning har det börjat diskuterats i samband med gravarnas synlighet och huruvida skoglandskapet dolde dem (Cummings & Whittle 2003). Studien av neolitikums skoglandskap är fortfarande relativt ny och i megalitgravarnas kontext har det främst diskuterats huruvida skogen täcker gravarnas synlighet. Då det tidigare ansett att en av gravarnas främsta funktioner är att markera territorier har det därför ifrågasatt ifall detta är möjligt (Cummings & Whittle 2003). Det är inte klart hur tätbevuxet skogen i Falbygden var, pollenanalyser visar varierade resultat i olika områden vilket innebär att det inte var enhetligt i hela området (Persson 2003). Megalitgravarnas är trots skogens utbredning ändå ansedd att vara byggda för att vara synliga. Det är möjligt att gravarnas var placerade så att träden inte täckte dem men detta kan vi idag inte veta säkert. Platåbergen, vilka de flesta gravarna är placerade på, lyfter upp dem på en höjd vilket ökar synligheten i landskapet. 4

9 3 Naturbakgrunden 3.1 Berggrund och jordmån Falbygden ligger i mellersta Västergötland och är ett kambrosilurområde vilket är en sammanfattande benämning på de tre geologiska perioderna vilket präglar landskapets berggrund, dessa perioder är kambrium, ordovicium och silur vilket innefattar ca miljoner år sedan (NE). Berggrunden består av sex olika bergarter, dessa är urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och diabas. Urberget, vilket är den lägsta punkten i landskapet, ligger meter över havet. Kalkstensplatån ligger på m.ö.h. och diabasen, de högsta punkterna, ligger på m.ö.h. Kambrosilurområdet består av tre stycken kalkstensplatåer vilket tillsammans formar en triangulär form på 50 x 30 kilometer vars kanter finns mot norr, sydöst och sydväst. På den norra platån finns platåbergen Billingen, Brunnhems-, och Borgundaberget, på den sydöstra platån finns Högstena, Varvs-, Gerums-, och Gisseberget och på den sydvästra platån finns Mösseberg och Ålleberg. Jordmånen i Falbygden består främst av brunjord vilket bildas i ett landskap som har bestått av riklig lövskogsfauna och näringsinnehåll. Jorden i Falbygden består även av morän med inslag av skiffer och kalksten vilket bidrar till att Falbygden är ett av de bördigaste områdena i Sverige. 3.2 Vattenförekomst Det finns inga större vattendrag i Falbygden men det finns spår efter sjöar, bäckar och källor. Dessa kunde finnas i sänkorna, på kalkstensplatåerna och som källor på olika nivåer längs platåbergens sluttningar. Området betecknas som ett fornsjöområde på grund av alla de kärroch mossmarker som tidigare varit sjöar (Schnell 1966: 3). Dock så blev sjöarna mossmarker väldigt tidigt och de flesta har troligtvis växt igen innan neolitiseringen. Utav de fem mossar som Schnell beskriver i sin avhandling är det endast en av dessa som inte var igenväxt under neolitikum, med undantag av den sydvästra delen av Åsle mosse som troligtvis var en öppen sjö (idem: 9). Det finns även belägg för sjöar på bergsplatåerna men på grund av det varma klimatet under neolitikum var dessa troligtvis uttorkade (Axelsson 2010: 206). Falbygden består av ett stort antal källor, dessa kan dock vara svåra att inventera då många källor växte igen innan neolitikum och vattendrag ändrar lätt riktning. Istället kan man kartlägga de platser källorna ursprungligen kommer ifrån genom att studera bergarterna i området. Det finns både de bergarter om släpper igenom vatten samt de som inte släpper igenom vatten. Genom att kartlägga linjen ovanför de ogenomsläppliga lagren (vilket även är den nedre linjen av de genomsläppliga) så kan man få källinjer där vattnet ursprungligen kommer från, vilket i detta fall innebär gränsen mellan kalkstenen och alunskiffer (Schnell 1951: 10). Sjögren (2003: 263) anser dock inte att det finns ett samband mellan gånggrifter och källinjerna utan att det endast gäller det område som Schnell valt att studera. Flera av Falbygdens mossar hade under neolitikum en blank vattenspegel och på platåbergen framkom källor som bidrog med rinnande vatten genom landskapet. Vattenförekomsten kan vara svår att avgöra då det fluktuerat mellan årstiderna och åren (Axelsson 2010: 257). Axelsson påpekar att vattnet inte endast bör tolkas som en förutsättning för liv då regnet, 5

10 vilket är vattnets ursprung, även stärker kopplingen till himlen. Med hänvisning till Tilleys (1999: 26) tolkningar till att bergen binder samman jorden till himmelen och därmed även kopplas samman med förfäderna så kan bäcken symbolisera förfäderna som rinner ner från kalkberget och sammanbinder förfäderna med det vardagliga livet. Bärnstenspärlorna som deponerats i gånggifterna tolkas även som att förfäderna kommer tillbaka till förfäderskollektivet, då pärlorna skapas i vattnet sammansluts de i det symboliska kretsloppet när de gravläggs i gånggrifterna (Axelsson 2010: ). 3.3 Vegetation Den svenska vegetationen dominerades av blandad lövskog under neolitikum. Det finns tre faktorer som kan sammanfatta skogens värde, dessa är att den ger foder hela året, den är inte känslig för torka och den kräver liten arbetsinsats. Genom att använda skogen för bete omvandlas skogen till en öppen kulturskog av lövängstyp vilket anses vara det optimala sättet att utnyttja skogen på då den har den största fodermängden. Skogen kräver ingen större arbetsinsats och är stabil men den kräver en balans mellan bete och återväxt (Sjögren 2003: 156). Landskapet började påverkas redan under mesolitisk tid men det var inte förrän under neolitikum det började ske i märkbar omfattning (Cummings & Whittle 2003: sida?). I Falbygden är det främst Fries och Berglund som utfört och undersökt pollenanalyser från området. Fries undersökningar är de mest omfattande och har blivit utsatta av kritik av senare forskare. Han delade in odlingshistorien i fyra faser varav de tre första dateras till neolitikum. Den första [1] är samtida som almfallet där tydliga belägg för bete saknas. Under den andra fasen [2] skedde det omfattande röjningar av ädellövskog och skogen blev mer och mer en sekundär natur, denna period daterar Fries som samtida med gånggrifterna. Vid monumenten hittar man gråbopollen vilket kan indikera på vägar eller jordhögar omkring dem. Gräsbevuxna ytor fanns bara i liten mängd, likaså gäller svartkämpe vilket indikerar på betesmark. Det tredje fasen [3] kännetecknas av svartkämpen som uppträder allt mer regelbundet och gräspollen ökar allt mer. Under alla dessa faser har det endast hittats lite spannmålspollen och det som hittats har endast haft en liten ökning i mängd mellan de olika faserna (Persson 2003: 11 12; Fries 1951: 56 57). Dessa odlingsfaser har blivit kritiserade, främst av Berglund vilket skapade ett nytt system av odlingsfaser som användes under lång tid inom Falbygdens arkeologi. Dessa har dock visats sig vara felaktiga efter Uppsalas växtekologiska institution utförde C14-dateringar av Fries bevarade pollenprover. Trots deras försök att även skapa en ny odlingsteori så kunde de varken hitta bevis för eller emot Fries undersökningar och vilket resulterade i att hans tolkning fortfarande är den mest trovärdiga teorin av odlingshistoriken i området (Persson 2003: 13 19). Fries utförde i samband med sin avhandling 1951 en analys av Åsle mosse vilket ligger i centrala Falbygden mellan den sydöstra och sydvästra kalkstensplatån. Där kunde han i samband med den första fasen tyda almfallet i samband med en uppgång av björk. Han kunde även i denna fas tyda att människan började sprida jordbruks- och betesmarker i en tidigare nästan orörd skog. Fries gör även ett antagande att skogen brändes ner för att skapa hö- och lövtäckt för boskapen samt åkrar för sädesodling, detta finns det dock inga belägg på i pollendiagramen. Det sker inga större förändringar i den andra fasen men i fas tre sker det en intensifiering för både jordbruk och betesmark i området vilket intensifieras in i bronsåldern (Fries 1951: 62 66). 3.4 Tolkningar av landskapet I samband med de moderna metoderna att tolka landskapet, såsom GIS, har landskapet börjat tolkas annorlunda. Istället för traditionella kartor har landskapet tolkas utefter polygoner och 6

11 Figur 1: Illustrering över Axelssons metod att applicera adjektiv och verb på olika landskapsaspekter för att spåra aktivitet (fig från Axelsson 2010: 286) linjer som inte alltid uppfattas på samma vis när man befinner sig i området. Det är enkelt att glömma bort vid en sådan analys att landskapet även är ett medium för handlingar där minnen formas platsen betydelse. Det är minnen som ger en plats dess betydelse vilket gör landskapet till en biografi av de mänskliga handlingar som skett på platsen. En meningsfull plats har ofta även en direkt koppling mellan den fysiska och metafysiska världen (Tilley 1994: 10 11). Genom att vandra igenom landskapet vägar, rörelser och berättelser kommer minnen tillbaka. Det är en kulturell kod i hur man lever där dåtiden är lika viktig som nutiden. Upplevelsen av att befinna sig i ett landskap bygger på den tidigare erfarenheten man har av landskapet. Minnen förändrar platsen och blir ideologiska försök att skapa stabilitet i landskapet, detta kan tydas av de som lever inom kulturen genom symboler i den naturliga miljön såsom träd, stenar, landskapsformationer och mera. Med hjälp av dessa minnen skapas en förståelse av hur man ska röra sig i landskapet, den snabbaste och smidigaste vägen behöver inte vara den bästa utan detta avgörs av de tidigare erfarenheterna (Tilley 1994: 27 34, 67). Domesticeringen av djur och växter ledde till ett större behov av att kontrollera landskapet, det innebar även säsongvisa förflyttningar mellan olika områden. Neolitiska förflyttningar skapade tydligare vägar i landskapet och det blev svårare att variera vilka vägar som togs (Tilley 1994: 207). När landskapet analyseras brukar det för det mesta beskrivas med hjälp av substantiv såsom träd, berg och stenar. Axelsson anser dock att detta språkval endast ger en begränsad förståelse kring hur landskapet uppfattades och genom att bredda språkbruket till att använda adjektiv och verb kan även uppfattningen av landskapet förändras. Genom att använda ett språk vi idag skulle beskriva vårt samtida landskap kan en bredare förståelse skapas av hur de såg på sitt samtida landskap under neolitikum (Axelsson 2010: ). För att utföra denna tolkning i Falbygden delar Axelsson in landskapet i tre olika nivåer: högt, mellan och lågt. På dessa nivåer applicerar han adjektiv och verb som kan tänkas passa in på avsnitten. Axelsson hänvisar till att de höga delarna i landskapet (där gånggrifterna befinner sig) kan tolkas med ord som farligt, avlägset och dött, medan mittenlandskapet (boplatserna) kan beskrivas med tryggt, nära och levande. Han belyser hur hemmet kan motsvara både trygghet såsom fara och detsamma gäller andra aspekter i landskapet. Figur 1 hänvisar till flera 7

12 ord som kan användas i samband med landskapet och det kan läggas till ännu fler än de som finns med på bilden. Axelsson förklarar landskapet genom de arbetssysslor som utförs i det samt utifrån väderlekar och vegetation. Han belyser även hur minnen påverkar tolkningen av landskapet (Axelsson 201: ). Axelsson (2010: ) belyser vikten i att förstå förändringar och rörelser som sker i landskapet som analyseras. Den symboliska betydelsen av vatten ska inte underskattas och det kan vara en metafor för rörelse/förändring samt rent/orent. Landskapet är symboliskt laddat vars symboler inte kan tydas idag. Det går exempelvis att jämföra med Australiens urinvånare, aboriginerna, där hela landskapet präglas av olika symboler. De mest nämnvärda är bergen vilket symboliserar kopplingen till förfäderna. Det är även boplatser för spirituella och mytologiska varelsen vilket ger platsen en stor vikt och används i flera rituella aktiviteter (Cumming & Whittle 2003: 257; Morphy 1995). För Zafimaniry-kulturen på Madagaskar är en god utsikt högt eftersträvningsvärt och högt beaktat av befolkningen. Bloch (1995: 65 66) som studerat kulturen har noterat hur de ofta stannade till där utsikten ansågs vara extra vacker för att skåda den. Denna kultur befinner sig i detta stadie i ett landskap som tidigare varit präglad av skog och slutna landskap, den stora avskogningen som sker i området öppnar upp för ett öppet landskap som tidigare inte varit en del av den vardagliga normen. Med den ökade intensifieringen av jordbruket med hjälp av domesticerade djur skapades även behovet av vägsträckningar i landskapet för att transportera kärror och dragvagnar (Sjögren 2003: 343). I Varnhem har man i samband med pollenanalyser vid gånggrifterna funnit gråbopollen vilket brukar förekomma vid vägsträckningar. Detta indikerar på möjligheten till att vägar sträckte sig längst gånggrifterna i landskapet. Genom att placera gånggriften vid en väg kan den demonstrera gruppens identitet, dels inom gruppen men även till de som inte tillhör gruppen. Huruvida gånggrifterna är placerade utefter vägarna, eller vägarna som är placerade utefter gånggrifterna är svårt att avgöra eftersom båda dessa sträcker sig längst naturliga formationer. Men genom att studera gånggrifter som inte är placerade vid naturliga formationer kan man få en annan bild på vart vägar kan tänkas ha träckt sig (Persson 2003: 11; Sjögren 2003: ). 8

13 4 Arkeologiskt material 4.1 Gånggrifter Gånggriften är en megalitgrav som består av en rektangulär kammare med en kammargång på cirka 90 graders vinkel jämtemot kammarens långsida. Denna gång har en sydöstlig vinkel, vilket kan tolkas vara riktad mot solens uppgång. Det kan ske mindre variationer mellan olika gånggrifter men gångens riktning tenderar vara mer lika varandra i samma område (Sjögren 2004: ). Kammaren består av minst sex kantstenar samt takstenar som kan vara mellan en till åtta stycken. Graven är byggd på en gravhög som oftast har en tillhörande kantkedja av sten. Stenarna användes i den form den hittades och samlades troligtvis från den lokala omgivningen (Tilley 1999: 8). Takstenarna består främst av vulkanisk bergart (såsom diabas) och väggstenarna består främst av de sedimentära bergarterna (såsom kalk- och sandsten). De flesta gånggrifterna är placerade längst kalkstensplatåns kanter med utsikt över Falbygdens område. Gravarna var inte placerade för att få maximerad synlighet utan de placerades på platser med delvis synlighet men god utsikt över landskapet (Sjögren 2004: 177) Det är endast omkring en fjärdedel som är placerade vid flack mark (Axelsson 2010: 221). Enligt Tilley (1999: 26) mimikerar Falbygdens gånggrifter det kringliggande landskapet på fem olika sätt. Den första [1] är att gånggrifterna är nordsydligt placerade jämtemot varandra jämsides med bergets axlar, [2] kammaren är även nordsydligt placerade i samma riktning. [3] Stenarterna som gånggrifterna är byggda av mimikerar stenarterna i landskapet, det vill säga att takstenarna byggdes av vulkanisk sten vilket återfinns på bergstopparna och väggstenarna byggdes av kalksten vilket återfinns i landskapet mellannivå. [4] Gångarna är vinklade så att de som går ut från ingången skulle mötas av bergen. [5] Kontrasten från det låga taket i gången till det högre taket i kammaren mimikerar kontrasten som bergen har jämtemot det resterande landskapet. Gången in till kammaren är en liminal plats från den levande till den döda världen, livet kan även representeras av solen som lyser upp kammaren när den går upp och döden kan representeras av mörkret som faller över kammaren när solen går ner (Tilley 1991: 75, 1999: 27). Från varje gånggrift är minst ett berg synligt och ibland även upp till fem, Ålleberg är det mest synliga berget av de alla. Tilley (1999: 24) anser att gravarna är placerade för att få så mycket synlighet över bergen som möjligt, dels eftersom de inte är placerade direkt intill bergen utan alltid mellan meter ifrån dem. Sjögren diskuterar huruvida gravarnas endast var menade att synas från nära håll och ifall vägarna reglerade dess synlighet. Gånggrifterna är inte synliga jämtemot varandra och det finns inga gravar som anses ha högre synlighet än de andra (Sjögren 2003: ). Axelsson (2010: 265) anser att visibilitetsanalyser uträknade utifrån punkter i landskapet är missvisande utan synligheten bör istället tolkas utefter aktiviteter (se kapitel 3.4). Det synintryck vi har även på hur vi har lärt oss att se och tolka landskapet, det vi ser behöver inte nödvändigtvis vara det som folket såg under neolitikum. Tolkningen av landskapet bli på så vis ett resultat av mänskligt handlande. Det som en människa tolkar som en väg kan en annan tolka som avgränsning i landskapet. Bara för gånggrifterna inte var synliga på långt håll betyder det inte att de var gömda i landskapet för den lokala befolkningen, kunskapen av monumentens existens påverkar synen på landskapet vare sig de syns eller inte (idem: 266, ). 9

14 Monumentens synlighet påverkas dock av skogslandskapet, då landskapet i det moderna samhället främst består av öppen jordbruksmark kan det därför vara svårt att få en uppfattning över gravarnas visibilitet. Det är möjligt att flera platser som tolkas vara synliga från gravarna är täckta av träd men samtidigt behöver inte gravarnas synlighet vara blockerad överallt. Förekomsten av träd behöver inte nödvändigtvis innebära att synligheten till eller från monumenten även påverkas av hur täta träden eller renarna är jämtemot varandra (Cummings & Whittle 203: ). I samband med byggandet av monumenten tar förfäderna en mer aktiv plats i landskapet. De tar en kontroll av topografiska perspektiv och synen på landskapet blev mer fokuserat. Landskapet började tolkas i relation till monumenten där även förfäderna relateras till och därmed tar de döda en större plats i landskapet (Sjögren 2003:346; Tilley 1994: ). Då jägare-samlare tenderar att betrakta olika delar av landskapet av lika värde förändras detta när jordbruket utbreder sig i Falbygden. Istället tolkas landskapet utifrån en centrerad bild där byn är i fokus och landskapet betraktas utifrån den och på så vis får landskapet en förändrad uppfattning i både tid och rum (Fahlander 2014: 123; Tilley 1994: 36). Då det endast gravlagdes eller deponerades i gravarna upp till två gånger under en livstid ifrågasätter Axelsson hur stor betydelse dessa gravar hade under de tider som man inte kan se en konkret användning av gravar. Gravarna kan endast få dess betydelser när de brukas och då tar de även en större betydelse i utformningen av landskapet. Men mellan dessa perioder kan de haft en obetydlig betydelse (Axelsson 2010: 239). 4.2 Boplatser och lösfynd Trattbägarkulturen är samtida med megalitgravarnas bebyggelse, vilka existerade omkring åren f.kr. vilket innefattar både tidig- och mellanneolitikum. Under senneolitikum (samt mellanneolitikum) förekommer istället gropkeramisk kultur och stridsyxekultur. Det finns nästan inga kända boplatser från trattbägartid eller resterande neolitikum på Falbygden utan dessa kan endast tolkas i relation till lösfynd, gånggrifter och pollenanalyser. Det har inte skett några omfattande undersökningar kring boplatser i Falbygdens område och det finns endast två platser som daterats till neolitikum (Karleby 10 och Logården), båda dessa kommer från senneolitikum vilket är efter att gånggrifterna byggde men ännu samtida med perioden då de fortfarande brukades. Dessa boplatser ha spårats genom pollenanalyser samt lösfynd såsom spets- och tunnackiga yxor samt mångkantsyxor (Axelsson 2010:81; Sjögren 2003: 191) Sjögren (2003: ) har dock dragit två stycken genomgripande slutssatser kring Falbygden boplatser, dessa är att bosättningen har en lång mesolitisk bakgrund och att de mesolitiska fyndkoncentrationerna är främst vid Hornborgasjön eller kalkstens- och skifferplatåerna, detta innefattar på så vis även de neolitiska boplatslägena. Dessa boplatser ligger även främst i sluttningen ner mot Åsle mosse, dock inte direkt i anslutning till mossen eller någon kilometer in på kalkstensplatån. Det är dock problematiskt att många av lösfynden är funna genom ytinventering vilket innebär ett det sker en beblandning av flera olika tider, både innan och efter gånggrifternas bebyggande (idem:192). Till skillnad från megaliterna som i de flesta fallen byggdes på kalkstensplatån gräns så återfinnes de flesta boplatserna längst sluttningarna nedanför gravarna eller längre in på kalkstensplatån. Då sluttningarna oftast består av en hög förekomst av källor blir dessa områden väldigt bra för boplatser och jordbruk. Boplatser är aldrig placerade i den direkta närheten till gånggrifterna utan är i de flesta fallen placerade minst 300 meter från graven, moss- och depåfynd deponeras även oftast inom 100 meter från den närmsta boplatsen. Denna avskiljning beror på att landskapet för de levande och för de döda ska vara separerade från varandra. I Karleby, vilket ligger längst Mössebergs östra kalkstensplatå, befinner sig alla undersökta boplatser mellan meter från den närmsta gånggriften (Axelsson 2010: 246; Fahlander 2014:126; Sjögren 2003: 12, 192). 10

15 I pollenanalyser i Torbjörntorp 12:1 har det förekommit pollen från vitmossetorven vilket har tolkats som ett möjligt jordförbättringsmedel. Detta innebär att jordbruk har förkommit i närheten till gånggriften på kalkstensplatån. Det finns även höga antal örtpollen som även det kan vara en indikation för jordbruk, detta kan dock även bero på blandning med sentida jord. Det förekommer även betes- och odlingsindikerande pollen samt andra örter i relativt låga nivåer. En tolkning på detta är att gånggrifterna befinner sig i en relativt öppen och kulturpåverkad skog där bete har förekommit samt en mindre grad odling. Det finns dock inte tillräckligt med pollen för att göra en hållbar miljötolkning men kan ändå stärka argumenten för existerande jordbruk i närheten. Författarna tolkar området (tillsammans med prover som skett utanför uppsatsens undersökningsområde) som en öppen, igenväxande kulturmark med växande inslag av björk. Det tolkar även som att det mer troligt skedde bete på området än odling trots att det förekommer inslag av sädespollen (Axelström et al 2001: ) 11

16 5 Analys: Rössbergaområdet Här kommer jag applicera tidigare landskapsarkeologiska metoder som har introducerats i bakrundskapitlet tidigare i denna uppsats. Detta område innefattar socknarna Gudhem, Friggeråker, Valtorp och Torbjörntorp (Fig 2) vilka ligger på kalkstensplatån nordöst om Mösseberg. Till en början kommer jag utföra en översiktig analys över områden för att senare gå närmare in på tre möjliga boplatsområden och jämföra dessa med närliggande gånggrifter. Rössberga heter området som innefattar koncentrationen av gånggrifter som befinner sig på den nordöstra delen av kalkstensplatån, detta namn kommer i denna uppsats benämnas på hela området på Mössebergs nordöstra kalkstensplatå. Avståndsberäkningarna som presenteras har utförts av uppsatsens författare utifrån distansanalyser i GIS (Geografiska Informations Systemet). Figur Figur 2: Undersökningsområdet 2: nordöst nordöst om Mösseberg om Mösseberg med socknar, med boplatser socknar, och boplatser gravar. och SGU gravar. SGU 5.1 Översiktlig landskapsanalys I kapitel 3.2 beskrivs det hur vattenkällor ursprungligen kommer från lagret mellan de bergartslager som kan släppa igenom vatten och de som inte kan göra det. Lagret mellan kalkstenen och skiffer är ett sådant lager. I detta fall är det specifikt alunskiffer vilket ligger mellan kalkstenslagret och sandstenen. Det förekom dock ett problem vid undersökningen av bergartslagret då lagret upplevs 12

17 Figur Figur 3: Felet 3: Felet i berggrundslagret i berggrunden lager jämtemot jämtemot höjdberäkningar på Mösseberg. på Varje Varje svart svart linje linje indikerar på felberäkningar på 450 meter felberäkningar. på 450 meter. SGU Lantmäteriet Figur Figur 3: 4: Felet Felet i berggrundslagret i berggrunden lager jämtemot jämtemot höjdberäkningar i Rössberga. i Varje Varje svart svart linje linje indikerar på indikerar felberäkningar på 450 på meter 450 felberäkningar. meter. SGU SGU Lantmäteriet Figur Figur 5: 5: Källinjen (blå) ) jämtemot jämtemot platågränsen platågränsen i i området. landskapet. SGU SGU Lantmäteriet Lantmäteriet Figur Figur 6: 6: Källinjen Källinjen (blå) (blå) jämtemot jämtemot kärrtorpen kärrtorpen i området. i SGU landskapet. Lantmäteriet SGU Lantmäteriet bestå av fel koordinater vilket inte går att kan ändra. Därför har det i Figur 3 markerats hur mycket fel lagret troligtvis ligger, punkterna som har jämförts har valt ut utefter Mössebergs diabaslagergräns jämtemot höjdkurvornas gränser. Linjerna representerar en sträcka på cirka 450 meter men ska inte tolkas som ett exakt mått då överenstämmelsen upplevs skilja sig mellan olika punkter. Enligt Schnells höjdindelning för de olika platåerna i landskapet ligger kalkstensplatån meter över havet. På Figur 4 och 5 kan man dock se att kalkstensplatån i detta område ligger på meter över havet. Detta eftersom höjden på kalkstensplatån inte är exakt ensamma på alla delar av Falbygden och denna höjd är anpassad utefter Rössergaområdets höjder. Kalkstensplatåns gräns i denna karta är baserad på de brantaste delarna av höjdkurvorna. I Figur 5 har källinjerna applicerats på undersökningsområdet nordöst om Mösseberg och i Figur 5 och 6 har källinjen markerats baserat på de förändringar som tolkats på kartan. Dessa sträcker sig längst gånggrifternas område men inte i deras absoluta närhet vilket stämmer överens med Schnells tolkning om att gånggrifterna är placerade utefter källinjens gräns. Det bör påpekas att det även finns ett par gånggrifter längre in på platån som inte följer källinjen. Figur 6 är en överblick över vattenförekomsten i Rössberga. Här syns det hur källinjens placering gränsar till två större kärrtorp nedanför kalkstensplatån där vattnet troligtvis ursprungligen kom från. Det förekommer flera mindre kärrtorp över hela Rössbergaområdet. Det finns dock ingen möjlighet att se vilka som var igenväxta eller inte under neolitikum och det finns en stor sannolikhet att majoriteten utav dessa inte hade en vattenyta. 13

18 Figur Figur 7: Jordmånskarta 7. över över Rössbergaområdet. Lantmäteriet I Figur 7 kan man se att den största delen av området består av lerig morän. Detta, tillsammans med kalkstens och skifferförekomstens i området, ger dessa områden väldigt god förutsättning för jordbruk. Kartan visar även hur den största delen av lösfynden har hittats vid denna jordart. Vid den sandiga moränen som förekommer vid källinjen finns det en större koncentration av gånggrifter. Denna placering kan bero på den minskade möjligheten till jordbruk som den sandiga moränen beblandat med förekomsten av den sedimentära bergarten i området. I Figur 7 kan man se att koncentrationen av gånggrifter vid kalkstensplatåns gräns befinner sig på sedimentär berg eller sandig morän till skillnad från majoriteten av det kringliggande landskapet som består av lerig morän. Den leriga moränen är bättre lämpad för jordbruk vilket gör det naturligt att gånggrifterna främst inte har byggts på dessa. Majoriteten av lösfyndskoncentrationen befinner sig istället på den leriga moränen vilket stärker teorin kring att det kan finnas jordbruk i området. Söder om dessa finns det dock ett område med lerig morän som främst består av gånggrifter och inte lösfynd. Detta område kan man dock se i Figur 8 att jorddjupet inte är lika djupt som det är vid lösfyndens koncentration. Då jorden har större möjlighet att bevara vatten desto djupare det är (SGU) är det större möjlighet att områdena där jorden är djupare även är bättre lämpade för jordbruk. Det finns dock ingen jordart i Falbygden som anses dålig att odla på, utan det är endast jorden vid sluttningarna som anses vara extra gynnsamma under neolitikum, främst på grund av dess fukttillgänglighet (Sjögren 2003:320). Detta är dock anpassat efter studier där Falbygden har studerats i sin helhet och då det inte finns någon koncentration av lösfynd på Rössbergas sluttning eller andra tecken som visar på en gynnsam boplatsmiljö har det inte antagits att det finns en boplats i det området. 5.2 Gånggrifterna Tilley skriver att gånggrifterna i de flesta fallen placeras meter från bergen, uteslutande de gravarna som är placerade längst kalkstensplatåns sluttningar, denna tolkning 14

19 Figur 8: Jorddjupskarta över Rössbergaområdet. SGU Lantmäteriet kan endast delvis appliceras på Rössberga. Vid sluttningen finns det ett gånggriftsområde som följer Tilleys kriterier, åtminstone enligt det enda som kan tydas utefter GIS-analyser, detta är att gånggrifterna är nordsydligt placerade jämtemot varande utefter kalkstensplatån för att spegla bergen i landskapet. Dock så finns det ingen information angående gånggrifterna i Falbygden som inte följer Tilleys resterande kriterier angående kammare- och gångriktningar och det kan därför antas att även dessa gånggrifter stämmer överens med dessa tecken. Det finns dock ett par gånggifter som inte följer det kriterier som nämndes i föregående stycke (Fig 5.8), dessa är de gånggrifter som är placerade mitt på kalkstensplatån utan någon annan gånggrift i direkt anslutning till dem. Hur kommer det sig att dessa gravar inte är placerade tillsammans i nordsydlig riktning? Betyder detta att det fanns en skillnad mellan hur gånggrifterna vid sluttningen och gånggrifterna längre in på kalkstensplatån uppfattades? Att placera gånggrifterna för att spegla det kringliggande landskapet är ett medvetet val och med tanke på att detta inte stämmer in på alla gånggrifter bör denna tolkning ifrågasättas. Gravarna som är placerade längst sluttning får en god synlighet över landskapet, det är möjligt att detsamma gäller Gudhem 8:1 och Gudhem 258:1. Då det inte har funnits tid att undersöka detta närmare kan det inte dras några slutsatser i detta fall, men det är värt att undersöka vidare möjliga tolkningar av gravarnas placering. Axelsson (2010) har bidragit med en alternativ metod av hur gånggrifterna kan tolkas i landskapet utefter aktiviteter, detta genom att applicera andra typer av ord såsom adjektiv och verb istället för substantiv som vanligtvis appliceras när ett landskap beskrivs (se kapitel 4.1). Denna metod kommer jag diskutera närmare i kapitel 6 för att tolka alla aspekter av landskapet och inte endast gånggrifter. 5.3 Boplatser och lösfynd I denna analys har de olika neolitiska kulturerna, trattbägar- gropkeramisk- och stridsyxekultur, inte åtskilts från varandra uan de har betraktats i sin helhet utifrån lösfynden som består av flinta eller sten. Detta innebär att det kan ske en viss feltolkning då dessa material har använt av alla forntida kulturer. Jag har dock uteslutet allt material som utan 15

20 Figur Figur 9: Karta 9: Karta över över lösfynden lösfynden som som utgör utgör grupp grupp 1 samt 1 samt de närliggande närliggande gånggrifterna. SGU Lantmäteriet SGU Lantmäteriet tvekan kommer från senare tid då dessa bestå av brons, järn eller andra tydliga tecken (såsom korsformig fibula). Men då Tilley (1994: 205) beskriver att områdets boplatser brukades under lång tid och haft en återkommande användning före, samtida och efter gånggrifternas konstruering är det möjligt att det fanns en neolitisk boplats i område där de funna materialen är mer sentida. Enligt Persson & Sjögren (2001) har det inte hittats någon stenåldersboplats i närheten av gånggrifterna. Detta är dock baserat på inventeringar som utförts tidigare på 1900-talet samt lösfynd som blivit upphittade av bönder på deras åker. Efter omfattade ytinventeringar år 2009 har det uppkommit ett större antal sten- och flintaföremål vilket bidrar till möjligheten att utföra bredare tolkningar av boplatser i området. Att tolka boplatser på detta vis är osäkert och det är inte möjligt att tyda en exakt position då en stor del av ytor har blivit uppodlade av det moderna jordbruket. I denna analys har jag grundat mig på sex utgångspunkter baserat på den informationen jag har presenterat tidigare i uppsatsen. Dessa är att boplatserna befinner sig [1] minst 300 meter från närmsta gånggrift samt [2] utom synhåll för någon gånggrift i området. Boplatsen bör även befinna sig i ett område med [3] bra vattenförekomst och [4] en jordmån som är bra för jordbruk. I området ska det finnas [5] en koncentration av lösfynd varav materialet ska bestå av sten eller flinta, det är även möjligt [6] boplatserna brukades under lång tid. Dessa utgångspunkter kommer inte bidra med någon precis information var boplasterna befinner sig utan kommer belysa möjligheten av förekomsten av neolitiska boplatser i området Grupp 1 Detta är koncentrationen av lösfynd som ligger längst in på kalkstensplatån 9. Den ligger i närheten av tre gånggrifter varav Gudhem 258:1 ligger närmast av dem. Den närmsta fyndplatsen ligger 180 meter från gånggriften, detta är enligt min första utgångspunkt för nära för att vara en boplats. De flesta lösfynden ligger dock mellan 350 och 1200 meter från gånggriften vilket innebär att det troligtvis ligger minst en boplats inom detta område. Lösfynden består främst av stenverktyg av flinta, den vanligast förekommande är den 16

21 Figur 10: Karta över lösfynden som utgör grupp 2 samt de närliggande gånggrifterna. SGU Lantmäteriet tjocknackiga flintyxan. Det finns ingen fyndplats som är mer utmärkande än de andra. Genom att undersöka huruvida de tre närliggande gånggrifterna är synliga i området kan det tolkas en tydlig avgränsning där gånggrifterna inte är synliga. Detta omfattar det område där den största koncentrationen av lösfynden i grupp ett befinner sig (bilaga 1). Det finns dock en viss synlighet till gånggrifterna inom detta område men detta bör tolkas varsamt då det förekom mycket mer vegetation under neolitikum som dolde gravarnas synlighet. Det bör dock ifrågasättas huruvida möjligheten till en boplats i området kompliceras på grund av att det inte kan tydas en ordentlig vattenförekomst i området. Jorden är dock djupare i denna grupps område jämfört med resterande kalkstensplatån vilket innebär att det kan förvaras mer vatten i jorden (SGU) Grupp 2 Denna grupp tolkas i denna uppsats att befinna sig i anslutning till de tre nedersta gånggrifterna i gånggriftsområdet mot nordöst vilket ligger i kalkstensplatån sluttning eller i anslutning till gånggriften Gudhem 258:1 (Fig 10), denna gånggrift har även tolkats i anslutning till lösfynden i grupp ett. Dessa fyndplatser ligger alla mer avgränsat till gånggrifterna en tidigare nämnda grupp och det närmsta avståndet till en gånggrift är cirka 730 meter. Lösfynden består av varierade former av sten- och flintverktyg. Fyndplatsen Torbjörntorp 69:1 ligger central bland fynden samt utmärker sig lite mer jämtemot de andra. Till skillnad från de andra punkterna, vilket består av en till två fynd vardera, har det hittats 13 lösfynd av sten och flinta. Inom detta räknas även 175 flintaavslag och 15 flintskrapor vilket visar på en hög aktivitet under stenålder i detta område. Synligheten från de närliggande gånggrifterna jämtemot fyndplatsområdet är inte lika tydlig i denna grupp som i grupp ett. Det upplevs dock på kartan (bilaga 2) förekomma en mindre koncentration av synliga punkter i detta område. Det bör dock återigen påpekas att visibilitetstolkningar av detta slag i området bör tolkas varsamt då vegetationen hade mycket större utsträckning under neolitikum. 17

22 Figur 11: Karta över lösfynden och boplatslämningarna som utgör grupp 3 samt de närliggande gånggrifterna. SGU Lantmäteriet Jordmånen består av en blandning mellan lerig morän och sedimentär bergart. Områden med morän pekar på goda möjligheter till jordbruk, jorddjupet är detsamma som majoriteten av platåberget. Det finns kärrtorp i närheten men inget som utpekar sig särskilt för att säkerställa tillgängligheten av vatten Grupp 3 Grupp 3 ligger cirka 1,5 kilometer sydost jämtemot grupp 1 (Fig. 11). Denna tolkas i denna uppsats ligga i anslutning till fem stycken gånggrifter i olika riktningar. De flesta av dessa punkter har tolkats som boplatslämningar varav två av dem har daterats till att vara yngre än stenålder, på resterande boplatser har dock inga dateringar utförts enligt FMIS. I detta område finns det flera belägg på boplatser. Boplatslämningar består av en stor mängd stolphål från olika punkter samt mörkfärgningar och flintföremål. Mycket av detta pekar på att området består av boplatser från senare tid såsom brons- eller järnålder. Det är möjligt att detta område har brukats under lång tid men att lämningarna från senare tid är tydligare. Avståndet till gånggrifterna är väldigt varierande då många gånggrifter har ansetts befinna sig i närheten till gruppen. De nedre gånggrifterna (tre stycken) ligger inom 300 meter från närmsta boplatslämningarna, detsamma gäller den östra gånggriften. De flesta lämningarna ligger dock ca meter från närmsta gånggrift vilket anses vara ett lämpligt avstånd till gravområdet. Vid utförandet av fyra visibilitetsanalyser från olika gånggrifter i närheten var det två stycken boplatser som inte var synliga i någon av analyserna, dessa boplatser var Friggeråker 111 och 112 (bilaga 3 6). De består båda av ett flertal lämningar av flinta, kvartsit och kvarts vilket öppnar för möjligheten för att båda dessa kan ha varit stenåldersboplatser. De befinner sig även meter från närmsta gånggrifter. Jordmånen består främst av lerig morän men det finns även andra jordarter i området, jorddjupet utmärker sig inte från resterande landskap, det finns även ett kärrtorp i närheten. 18

23 6 Diskussion Skogslandskapet blev under neolitikum utsatta för omfattande röjningar, med jordbrukets ankomst till området behövdes det större ytor av öppen mark varför skogen utgjorde ett hinder. Trots det att vegetationen under neolitikum ännu tog en stor plats i landskapet så öppnades även ytorna upp. En liknande tendens kan tolkas för Zafimaniry-kulturen på det moderna Madagaskar där avskogning är en viktig del av vardagen. Skogen har dock i Falbygdens neolitikum inte varit helt oönskad då bristen av gräsområdet ökade behovet av att använda löv som bete för boskapen vilket ledde till att skogslandskapet fortfarande aktivt utnyttjades under neolitikum. Detta ledde dock till att skogslandskapet utvecklades från att vara en tät lövskog till att bli ett öppet skogslandskap. När befolkningen blev mer bosatt i landskapet under neolitikum så bidrog det även med nya tolkningar av landskapet. Det rörde sig inte längre på samma sätt och bofasta platser fick ökad vikt. Det växande antalet fasta lämningar i landskapet, såsom gånggrifterna, är tydliga indikationer på att detta skedde, detsamma gäller de ökade antalet lösfynd som återfinnes inom närliggande områden. Rörelsen i landskapet som tidigare kunde vara mer flexibla utvecklades till att bli fasta vägar då de nykomna kärrorna behövde stadigare grund att förflytta sig på. Sjögren skriver att vägar kan spåras genom att tyda gånggrifternas position i landskapet vilket vägarna följer, denna metod är endast delvis applicerbar i Rössberga. Det finns stor möjlighet till att det existerade en väg längst gånggrifterna vid kalkstensplatåns sluttning, men detta kan lika gärna bero på naturliga formationer i landskapet såsom gånggrifterna själva. Det blir dock svårare att tolka vägar i relation till gånggrifterna längre in på platån. Då det endast existerar två stycken kan det inte skapas ett mönster kring det. Genom en simplifierad tolkning kan det antas att det går en väg mellan dessa gånggrifter men detta antagande har inga konkreta grunder. Fyndplatserna stärker inte heller någon tolkning huruvida det är möjligt med en forntida vägsträckning i området. Att försöka sig på en tolkning av vägsträckningen i stenålderslandskapet är allt för problematiskt och kommer endast med komplikationer i landskapstolkningen. Axelsson indelning av landskapet är en väldig bred tolkning som inte kan appliceras på specifika landskapssektioner utan tolkar landskapet i ett helhetligt perspektiv. Han tolkningar (fig 1) kan appliceras på Rössbergaområdet, men det kan inte skapas nya tolkningar baserat på de unika konstruktionerna inom området. Dock så finner jag det problematiskt att han endast delat in Falbygdens område i tre delar: högt, mellan och lågt. Axelsson har tolkats att gånggrifterna ligger på den höga delen av andskapet, men denna tolkning baseras troligtvis på de fallen där boplatserna befinner sig i sluttningarna och därmed har en lägre placering i landskapet jämtemot gånggrifterna. I Rössbergaområdet är dock gånggrifterna placerade på samma nivå i landskapet och är istället avskilda från varandra utifrån andra aspekter i landskapet, troligvis separerade vegetationen dem från varandra men även avståndet från dem var betydande i separationen. Därför vill jag istället tolka landskapet som att den höga delen av landskapet reflekterar var platåbergen haft för betydelse och istället dela in mellan-landskapet i två delar. Detta resulterar i att Axelsson metod innefattar fyra indelningar i landskapet, högt, mellan-gånggrifter, mellan-boplatser och lågt, med denna indelning kan tolkningen passa in i flera platser i Falbygdens landskap. Det ska dock förtydligas att Axelsson är medveten i sin diskussion att landskapet kan vara indelat på flera sätt än hans utgångspunkt, genom att dela upp mellan-nivån i hans landskapstolkning från början kan en tydligare tolkningar utföras från första början. 19

24 Det positiva med denna analysmetod är att minnen och aktiviter lyfts fram då de oftast blir undangömt i arkeologiska tolkningar. Detta belyser även att dessa delar har blivit bortglömda och förlorade, tolkningarna som görs blir på så vis fragmenterade. Trots det att arkeologerna alltid varit medvetna om detta så konkretiserar denna metod hur omfattande denna brist av information egentligen är. Axelssons metod kan även stärka Tilleys metafysiska tolkningar av landskapet där bergen anses vara en plats för förfäderna. Tilley tolkning av hur gånggrifterna mimikerar landskapet är svårt att tyda att tolka med det materialet som funnits tillhanda för denna uppsats. Då gånggrifternas placering finns utmarkerade på kartmaterialet så finns det ingen information kring kammarna och gångarnas riktningar i landskapet. Dock så beskriver både Sjögren (2003:16) och Tilley (1999: 15) att gånggrifternas gångar har en genomgående sydöstlig riktning i hela Falbygden och därför kan detta antas även innefatta Falbygden kammare. Gånggriftskoncentrationen längst kalkstensplatåns sluttning stämmer väl överens med Tilleys tolkningar. Dels är de placerade i nordsydlig riktning jämtemot bergets axlar, trots det att kamrarna riktningar har undersökts i denna uppsats är det även troligt att dessa likaså följer en nordsydlig riktning likt majoriteten av gånggrifterna i Falbygden, detsamma gäller tolkningen av att stenarterna mimikerar bergens stenarter huruvida de är placerade på gånggriften. Enligt föregående styckes antagningar kring gångriktningen så är denna riktad så att den som går ner för bergen möts utav ingången till gånggriften. När denna metod appliceras på resterande gånggrifter blir tolkningarna dock mer komplicerade. Riktningarna av gånggrifternas kammare och gångar kan tolkas på samma vis. Då dessa två gånggrifter inte är grupperade med varandra kan det inte förekomma en tolkning av att gånggrifterna är placerade för att mimikera platåbergets axel. Den människa som vandrar ner från berget möter likaså gånggriftens ingång. Dock så skulle detta inte vara fallet ifall gånggriften byggdes på andra sidan berget. De enda genomgående faktorerna i Tilleys tolkning är kammargångens riktning samt stenarternas placering. Men då gångens relation till bergen förändras beroende på vilken sida av bergen gånggriften byggs på så är tolkningarna av att den riktas mot solens uppgång mer trovärdig än att vara riktad mot bergen. I kapitel 4.1 presenteras Axelssons tolkning av att megalitgravarna inte hade en större betydelse för den neolitiska befolkningen den större delen av tiden då det endast skedde begravning cirka två gånger under en livstid. Jag anser dock inte att bristen på deponerade föremål intill gravarna innebär en minskad betydelse för befolkningen. Zafimaniry-kulturen i Madagaskar visas det en stor respekt till deras stenmonument, för att visa denna respekt behöver det inte ske några ceremonier eller deponering av fynd, men ifall någon väljer att lämna något vid graven så är det i alla dokumenterade fall produkter som de samlat i skogen och därmed förmultnar med tiden (Bloch 1995: 71 74). Det är möjligt att en liknande respekt hänvisades till gånggrifterna och bristen på fynd visar inte på brist av aktivitet. Men då ingen aktivitet har blivit bevarat är det svårt att skapa en uppfattning över hur gravarna uppfattades/användes mellan gravläggningarna. Bristen på försök att kartlägga Falbygdens boplatsförekomst i tidigare forksning är problematisk då uppfattningen av den megalitiska kulturen i området nästan helt är baserad på forskningen kring gravarna, det vill säga endast de dödas landskap. Detta beror delvis på svårigheten att få tag på väsentligt material, men det material som redan har samlats inte blivit studerade i den mån som kan ge ett konkret resultat. I analysen presenterades det en möjlig metod att tyda boplatser. Då denna har skapat under ett så pass kortvarigt projekt (trots att alla punkter baseras på vad tidigare arkeologer baserat sina boplatstolkningar på) så är det möjligt att det förekommit misstolkning i materialet. Vatten är väsentligt för överlevnad och därför var det till en början tanken att detta skulle vara en av huvudpunkterna som skulle studerats, det har dock förekommit problematik kring detta. Trots att källinjen har pekats ut på kartan finns det inga koncentrationer av lösfynd i närheten av den som skulle kunna indikera på en möjlig boplats. Detta utesluter dock inte att en boplats möjligtvis fanns i närheten av den. Istället har vattenförekomsten i anslutning till de möjliga boplatserna som analyserats tolkats utifrån förekomsten av kärrtorv. Då det är troligt 20

25 att dessa var igenväxta redan under neolitikum visar inte dem på en säker vattenförekomst. Istället måste boplatser tolkas utifrån andra aspekter i det närliggande landskapet. Även jordmånen är problematiskt att tolka utifrån då hela Falbygdens område består av väldigt näringsrik jord och det finns ingen yta som bör vara mer näringsrik än de andra. Trots detta har det framkommit en skillnad på jordmånen i Rössberga där gånggrifterna befinner sig jämtemot resterande kalkstensplatå i området. Det är dock oklart huruvida detta påverkade jordbruksmöjligheterna, och det har framkommit i pollenanalyser som tagit i samband med gånggrifterna att jordbruk och bete har skett i närheten av gravarna. I analysen har boplatser främst tolkats utifrån koncentrationer av lösfynd, detta ensamt betyder inte att en boplats befinner sig i området då materialet kan ha förflyttats över tid. För att stärka antagandet kring att boplatser existerade i de respektive områdena har andra aspekter i landskapet använts för att få fram ett svar. Landskapet för de levande och för de döda behöver vara separerade, det har tolkats att boplatsen inte ör ligga närmare än 300 meter från gånggiften. Graven bör inte vara synlig från boplatserna vilket gör visibilitetsanalyser relevanta att utföra. Även med dessa uppkommer det dock ett problem då resultatet visar att väldigt stora ytor i landskapet är synliga från gånggriften. Landskapet var dock präglat av skog under neolitikum och i den nutida Falbygden består omgivning av öppna jordbrukslandskap, då visiblitetsanalyserna baseras på det moderna landskapet kan därför inte gånggrifterna synlighet till fullo studeras. Det är viktigt att undvika allt för positiva tolkningar av undersökningsmaterial, i grupp tre där många boplatslämningar kan tydas är det mer troligt att dessa tillhör senare tid såsom brons- och järnålder. Detta utesluter inte att detta område kan ha använts under lång tid såsom många platser uppfattats ha gjorts i området, men då det endast finns ett fåtal fynd som kan komma från en stenåldersboplats bör det därför inte antas att en sådan förekom i området. Då boplatser är föga studerat bör landskapsanalyser utifrån megalitgravar analyseras. Axelsson metod kan exempelvis appliceras på studier för både megalitgravar och boplatser. Det behöver dock utföras mer djupgående undersökningar över boplatser i Falbygden. Trots det att det moderna jordbruket har plogat bort många spår finns det andra metoder som kan appliceras för att tolka forntida boplatser i Falbygden och för att få en större förståelse för det neolitiska kulturlandskapet behöver även det levandes landskap studeras. 21

26 7 Slutsats Falbygdens landskap är präglat av dess kalkstensplatåer och platåberg. Jorden är en av de näringsrikaste i Sverige vilket gör området väldigt bra för jordbruk. Trots att det inte finns spår kvar efter några större vattendrag så visar källinjen på att källor förekom i området, hur vattnet rör sig utifrån dessa kan variera och går därför inte att spåra. Majoriteten av landskapet bestod även av skog vilket det finns lite spår kvar utav idag, dock så var det under denna tid som skogen även började försvinna i större utsträckning för att gynna jordbruk och bete. Megalitgravarnas tolkningar påverkas starkt av landskapet kring dem, hur landskapet gör detta har blivit vida diskuterat av tidigare forskare. De flesta gånggrifterna upplevs spegla platåbergen i deras placering, detta kan ha bidragit till tolkningen att megaliterna tillhör en förfäderskult. Utifrån visibilitetsanalyser har det diskuterats huruvida synliga gravarna var i landskapet, dock så kan inte detta bidra till ett säkert svar då gravarna troligtvis till stor del doldes av skogslandskapet i omgivningen. Genom att använda sig av landskapsanalyser kan man tolka möjliga boplatser utifrån hur koncentrationer av lösfynd (av materialen sten och flinta) befinner sig jämtemot olika aspekter i landskapet. De måste befinna sig minst 300 meter från närmsta gånggrift samt utom synhåll från någon gånggrift. De bör även finnas goda möjligheter till jordbruk och det måste därför finnas en brukbar jordmån i området samt tillgång till vatten. Problematiken med detta är att mycket av denna information är svår att utläsa i materialet. Jordmånen anses vara bra i hela landskapet och kan därför inte utpekas specifikt i något område, vattenförekomsten har förståtts utifrån kärrtorpen varav det inte går att tyda vilka som var igenväxta eller inte. Visiblitetsanalysen blev, som tidigare nämnt, problematiskt på grund av brist på kunskap kring vegetationens förekomst. De områden för möjliga boplatser pekades ut i analysen varan grupp 1 stämde in på alla de kriterier som analysen utgått ifrån. Det är därför en stark sannolikhet att de fanns en boplats i detta område under neolitikum. 22

27 8 Sammanfattning Denna uppsats har studerat kulturlandskaet i Falbygdens neolitikum utifrån tolkningar av hur landskapet kring de megalitiska gravarna tolkades. Detta har utförts utifrån dessa frågeställningar: Hur såg landskapet ut under Falbygdens neolitikum? Hur har landskapet påverkat tolkningen av megalitgravarna? Kan man utifrån olika landskapsaspekter spåra möjliga boplatslägen i Falbygden? Falbygdens befinner sig i ett kambrosilurområde med tydliga avgränsningar mellan platåberg, kalkstensplatå och de lägsta punkterna i landskapet. Vattenförekomsten är svår att tyda på grund av att de flesta kärrtorpen blev igenväxta redan innan den megalitiska traditionen kom till området. Källor kan spåras utifrån källinjen som visar var källvattnet ursprungligen kommer ifrån, detta är mellan berggrundslagren kalksten och alunskiffer. Pollen som indikerar på jordbruk och bete har hittats i större mängder. Landskapet, som var dominerat av lövskog, började under neolitikum minska på grund avskogningen som skedde i samband med ökningen av jordbruk och bete. Gånggriften är en stenkammargrav från den megalitiska kulturen som består av en rektangulär kammare samt en kammargång med sydöstlig vinkel. Dessa är placerade i områden med god utsikt över landskapet och kan tolkas mimikera de kringliggande platåbergen. Då landskapet var präglat av skoglandskapet kan det diskuteras huruvida synliga gånggrifterna var, dock så var de inte synliga från boplatserna då det bör vara en separation mellan landskapen för de levande och för de döda. De neolitiska boplatserna har en lång mesolitisk bakgrund och återfinnes vanligtvis på kalkstensplatån eller dess sluttningar. De befinner sig vanligtvis minst 300 meter från den närmsta gånggriften i ett område med bra jordmån och vattenförekomst. Där de möjliga boplatserna finns bör det finnas en god koncentration av föremål vilka inte är synliga till den närmsta gånggriften. Denna uppsats studerar kulturlandskapet på kalkstensplatån nordöst om Mösseberg där tre möjliga boplatser har spårats. Alla dessa består av en koncentration av lösfynd med inom ett rimligt avstånd (minst ca 300 meter) från den närmsta gånggriften. Grupp 1 utmärker sig genom en tydlig visibilitetsavgränsning mellan gånggrifter och boplatser samt en djupare jord vilket möjliggör för en bättre förmåga att bevara vatten. Grupp 2 utmärker sig utifrån fyndplatsen Torbjörntorp 69:1 vilket består av en stor mängd fynd som indikerar på stenåldersaktivitet. Grupp 3 utmärker sig av en stor mängd stolphål samt sten- och flintaredskap vilka möjligtvis kan komma från stenålder, detta kan indikera på att området har brukats under lång tid. Det finns en brist på kunskap kring stenålderboplatser i Falbygden och för skapa en bredare förståelse av kulturlandskapet behöver dessa även spåras. Med det moderna intensiva jordbruket i området har många boplatsspår försvunnit men genom att undersöka lösfynden i området kan det skapas en överblick över hur boplatslandskapet var format. 23

28 9 Referenser 9.1 Publicerade verk Axelsson, T Landskap. Visuella & rumsliga relationer i Falbygdens neolitikum. Diss., Göteborgs universitet. Axelsson, K. & Jansen, J. & Kjärsgaard, J Pollenanalyser från megalitgravar. I: Falbygdens gånggrifter, del 1: undersökningar Persson, P. & Sjögren, K.G. Göteborgs universitet Bradley, R Altering the earth: the origins of monuments in Britain and continental Europe: the Rhind lectures Society of Antiques of Scotland, Edinburgh. Bloch, M People into Places: Zafimaniry Concepts of Clarity. I: The anthropology of landscape perspectives on place and space. Hirsch, E. & O Hanlon, M. (ed). Clarendon Press, Oxford Bägerfeldt, L. Megalitgravarna i Sverige. Typ, tid, rum och social miljö. 2:a upplagan. Arkeoförlaget, Gamleby. Chapman, R Ten Years After Megaliths, Mortuary Practices, and the Territorial Model. I: Regional Approaches to Mortuary Analysis. Anderson Beck, L. (red.). Plenum Press, New York: Cumming, V. & Whittle, A Tombs with a view: landscape, monuments and trees. I: Antiquity 77, 295: Fahlander, F The materiality of serial pracice. A Microarchaeology of burial. Diss., Göteborgs universitet. Fries, M Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland. Diss., Uppsala universitet. Keating, D. & Watson, A. Architecture and sound: an acoustic analysis of megalithic monuments in prehistoric Britain. Antiquity 73 (280): Nilsson, S Skandinaviska nordens ur-invånare, ett försök i komparativa Ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utveckling. Första bandet. Stenåldern. Nordstedt, Stockholm. Morphy, H Landscape and the Ancestral Sites; Transformations in the Fijans Notion of the Land. I: The anthropology of landscape. Perspectives on place and space. Hirsch, E. & O Hanlon, M. (red.). Clarendon Press, Oxford Noble, G Woodland in the Neolithic of Northern Europé: the forest as ancestor. Cambridge University Press. Persson, P Pollenanalyser och näringsfång under neolitikum på Falbygden. I: Strandlinjer och vegetationshistoria: kvartärgeologiska undersökningar inom Kust till kust projekt, Persson, P. (ed). Göteborgs universitet Persson, P. & Sjögren, K.G Falbygdens gånggrifter, del 1: undersökningar Göteborgs universitet. Schnell, J.B Vatten och fornfynd. Bebyggelsehistoriska studier på Västergötlands kambrosilurområde. Webbutgåva Diss., Göterborgs universitet. Sjögren, K.G Mångfalldige uhrminnes grafvar Megalitgravar och samhälle i Västsverige. Diss., Göteborgs universitet Sjögren, K.G Megalithic Tombs, Ideology and Society in Sweden. I: Coast to Coast Arrival. Results and Reflections. Knutsson, H. (red.). Wikström, Uppsala:

29 Tilley, C A phenomenology of landscape: places, paths and monuments. Berg Publishers, Oxford. Tilley, C The dolmens and passage graves of Sweden: an introduction and guide. Institute of Archaeology, University College. 9.2 Internet- och muntliga källor NE (Nationalencyklopedin), kambrosilur. (hämtad ) Wallin, P

30 10 Illustrationsförteckning Figur 1: Illustration över Axelssons metod (Axelsson 2010: 254) Figur 2: Undersökningsområdet nordöst om Mösseberg med socknar, boplatser och gravar. SGU: Höjddata 2m. S. 12 Figur 3: Felet i berggrunden lager jämtemot höjdberäkningar på Mösseberg. SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 13. Figur 4: Felet I berggrundslagret jämtemot höjdberäkningar I Rössberga SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 13. Figur 5: Källinjen jämtemot platågränsen i landskapet. SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 13. Figur 6: Källinjen jämtemot kärrtorpen i Rössberga. SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 13. Figur 7: Jordmånskarta över Rössbergaområdet Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 14. Figur 8: Jorddjupskarta över Rössbergaområdet SGU: Jorddjup Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 14. Figur 9: Karta över lösfynden som utgör grupp 1 samt de närliggande gånggrifterna SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S.15. Figur 10: Karta över lösfynden som utgör grupp 2 samt de närliggande gånggrifterna SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S. 16. Figur 11: Karta över lösfynden och boplatslämningarna som utgör grupp 3 samt de närliggande gånggrifterna SGU: Höjddata 2m Lantmäteriet: Terrängkarta. S

31 11 Bilagor Bilaga 1: Visibilitetskarta: grupp 1 Visibilitetskarta över området kring grupp 1. De flesta fynden ligger utom synhåll från gånggrifterna. SGU Lantmäteriet 27

32 Bilaga 2: Visibilitetskarta: grupp 2 Visibilitetskarta över området kring grupp 2. Ingen tydlig avgränsning mellan lösfynd och gånggrifter gällande synligheten. SGU Lantmäteriet 28

33 Bilaga 3: Visibilitetskarta: grupp 3 (alla gånggrifter) Visibilitetskarta över området kring grupp 3 från alla närliggande gånggrifter. SGU Lantmäteriet 29

34 Bilaga 4: Visibilitetskarta: grupp 3 (sydliga gånggriftsgruppen) Visibilitetskarta över området kring grupp 3 från den sydliga gånggriftsgruppen. SGU Lantmäteriet 30

35 Bilaga 5: Visibilitetskarta: grupp 3 (östra gånggriften) Visibilitetskarta över området kring grupp 3 från gånggriften öster om boplats- och lösfynden. SGU Lantmäteriet 31

36 Bilaga 6: Visibilitetskarta: grupp 3 (nordliga gånggriften) Visibilitetskarta över området kring grupp 3 från gånggiften norr om boplats- och lösfynden. SGU Lantmäteriet 32