Metodtester för miljöövervakning av naturvärden i kraftledningsgator 2015

Transkript

1 1(53) Institutionen för ekologi Metodtester för miljöövervakning av naturvärden i kraftledningsgator 2015 Anders Glimskär, Merit Kindström, Assar Lundin Innehåll 1. Bakgrund och syfte Stickprovsdesign och datainsamlingsmetodik Urval och omfattning av årets inventering Metodik för flygbildstolkning Provytor i ängsartad gräsmark och längs patrullstigar Metodik för fältinventering av provytor Utvecklingsprojekt för datahanteringskedjan Resultat från årets inventering Växtarter i förhållande till hävd och andra miljöfaktorer Variabler som indikerar olika grad av skötselpåverkan Förslag till miljömål som indikerar naturvärde Utvärdering och förslag inför skarp inventering Utvärdering av 2015 års arbete Alternativ för design och dimensionering Samordning med annan inventering Referenser Bilaga 1: Variabler i gräsmarksprovytor Bilaga 2: Artlistor för kärlväxter, mossor och lavar i fält- och bottenskikt

2 1. Bakgrund och syfte Denna rapport presenterar resultaten av den inventering av ängsartad vegetation i kraftledningsgator som SLU genomförde under 2015, som underlag för framtida miljöövervakning av naturvärden i de kraftledningsgator som förvaltas av Svenska kraftnät. Utformningen av inventeringen följer de förslag till design och metodik som togs fram i ett utvecklingsprojekt under år 2014 (Glimskär m.fl. 2015c). I uppdraget från Svenska kraftnät formuleras projektets syfte så här: Syftet med detta projekt är att under 2015 genomföra en naturvärdesövervakning i samarbete med SLU, ekologiska institutionen, för att få en praktisk avstämning och ett bra beslutsunderlag för hur vi skall gå vidare med naturvärdesövervakningen, tillsammans med andra myndigheter och forskningsinstitut. Skaffa kunskap över vilka resultat man kan få ut av dessa mätningar. Studera samordningsvinster om vi gör detta tillsammans med andra aktörer Hitta bra miljömål som är mätbara Ge en klar bild av framtida kostnader för inventering Här presenteras utformningen och genomförandet av den fullskaliga inventering som genomfördes under 2015, med exempel på resultat från både flygbildstolkning och fältinventering. Eftersom ett års data endast utgör en åttondel av det totala stickprovet, med den design vi har valt i samråd med Svenska kraftnät, så ska resultaten ses just som exempel. Resultaten är korrekt och komplett insamlade för att utgöra en del av en långsiktig dataserie, men det är först när en större mängd data har samlats in som man får tillräcklig säkerhet och god representation som täcker in all den variation som landskapet innehåller. Stickprovets storlek påverkar både hur detaljerade indelningar av datamaterialet man kan göra och vilka förändringar över tiden som kan påvisas. Metodiken för flygbildstolkning och fältinventering är i allt väsentligt identisk med den som under 2015 har tagits i bruk för det gemensamma delprogram inom regional miljöövervakning, som benämns Gräsmarkernas gröna infrastruktur, och där 18 länsstyrelser deltar under programperioden Metodiken har tagits fram med finansiering från länsstyrelsernas uppdrag och med utvecklingsmedel från Naturvårdsverket, men även detta projekt har bidragit till finansieringen. I detta arbete ingår att ta fram och förankra innehållet i form av design, variabler och definitioner, att införskaffa flygbilder och skapa GIS-skikt samt att utforma verktyg i form av flygbildstolkningsprotokoll och fälthanddatorer med egenutvecklad inmatningsapplikation, som del av en integrerad datahanteringskedja (Lundin m.fl. 2015). Metodiken är också tänkt att vara jämförbar med det rikstäckande inventering av värdefulla kraftledningsgator, som Svenska 2

3 kraftnät utför som underlag för bland annat anpassad skötsel (Grusell & Miliander 2004 och 2011), men även för uppföljning av gräsmarker i skyddade områden (Haglund & Vik 2010). Ambitionen är att miljöövervakningsprogrammet ska kunna svara mot flera olika syften: Tidsserier för att beskriva förändringar över tiden Referensdata för ledningsgatornas bidrag till landskapets värden Underlag för jämförelser med andra miljöövervakningsprogram Underlag för att utvärdera effekter av region, skötsel och landskap Referensdata för uppskalning och utvärdering av skötselexperiment I uppdraget ingår alltså också att hitta sätt att ta fram underlag för mätbara miljömål, som visar hur resultaten kan användas för att utvärdera och förbättra miljötillståndet. Vi föreslår fem huvudsakliga indikatorer för sådana miljömål, med fokus på värden knutna till den ängsartade gräsmarksvegetationen: I. Artrikedom av hävdgynnade och rikedomsindikerande växtarter II. Areal av öppna-halvöppna miljöer med förekomst av ängsartad vegetation III. Längd och areal av patrullstigar med förekomst av ängsartad vegetation IV. Variation av vegetationstyper och värdefulla substrat/strukturer inom ängsartad vegetation V. Rikedom av strukturer som gynnar pollinerande insekter och andra djurgrupper, t.ex. blomrikedom, bärande träd och buskar 2. Stickprovsdesign och datainsamlingsmetodik I den datainsamling som vi har genomfört i detta projekt har vi följt de förslag till urval och design som föreslogs i 2014 års utvecklingsprojekt (Glimskär m.fl. 2015c) och som är samordnat med principerna för länsstyrelsernas gräsmarksövervakning (Glimskär m.fl. 2014) Urval och omfattning av årets inventering För att möjliggöra en realistisk och tillförlitlig utvärdering och för att underlätta för ett eventuellt fortsatt uppdrag med långsiktig, löpande miljöövervakning, har vi redan under 2015 utformat ett helt åttaårigt stickprovsutlägg, där de åtta åren sammantaget utgör ett fullt stickprov. Vid analys av förändringar över tiden, så jämför man alltså data som är insamlade med åtta års intervall för varje enskild yta i stickprovet. Vi tror att detta är ett realistiskt tidsintervall, med tanke på hur snabbt förändringarna hos vegetationen och naturvärdena kan förväntas gå, och tidsintervallet har också anpassats för att så långt möjligt överensstämma med det normala 3

4 röjningsintervallet i skogsgator. Ett längre tidsintervall möjliggör också att man har ett totalt sett större stickprov inom en given årlig budget, vilket är mycket fördelaktigt ur statistisk synvinkel. Det rikstäckande stickprovet består av ett antal landskapsrutor, som utgörs av systematiskt utlagda områden med 3x3 km storlek. Det grundutlägg som vi har utgått ifrån har totalt ungefär 700 sådana områden och överensstämmer bland annat med de standardrutter som används av Svensk fågeltaxering. Inom 2014 års utvärdering gjorde vi en GIS-analys, där vi kom fram till att detta grundutlägg behöver ungefär fyrdubblas för att man ska få tillräckligt många träffar med landskapsrutor som innehåller kraftledningsgator i stamnätet *(Glimskär m.fl. 2015c). Tabell 1. Antal antal rutor med kraftledningsgator per län och år under det åttaåriga inventeringsvarvet Län Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Blekinge län Skåne län Hallands län Västra Götalands län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarnas län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa per år Totalt Urvalet har alltså gjorts baserat på ett rikstäckande utlägg med ungefär 2800 rutor med 3x3 km storlek. Enligt våra överläggsanalyser från år 2014 skulle kraftledningar i stamnätet finnas i 90 rutor i det befintliga nationella stickprovet, och med det nya fyrdubblade utlägget har vi utökat det till 300 4

5 rutor, varav 47 ingick i 2015 års del av stickprovet (Tabell 1). Dessa 47 rutor har därefter använts för det vidare arbetet i projektet Eftersom fördelningen av rutor mellan år är slumpmässigt, så kommer antalet rutor att variera, och rutornas slumpmässiga läge i förhållande till ledningsgatorna är också förklaringen till att en fyrdubbling av stickprovsutläggets täthet inte har lett till exakt en fyrdubbling av antalet rutor med träff. Utfallet är alltså inom ramen för det man kunde förvänta sig. Av de 47 landskapsrutorna som ingick år 2015, så hade bara 17 rutor ängsartad gräsmark i någon av skogsgatorna. Det är något mindre än hälften, vilket var den andel som vi gissade på i utredningen Exakt hur stor andel som man får in under ett enskilt år (av totalt åtta) beror dock till stor del på slumpen, så man kan säga att vår gissning i det stora hela var ganska så bra. Totalt identifierades och karterades i årets flygbildstolkning 338 ytor i skogsgator, varav 36 var klassificerade som ängsartad gräsmarksvegetation, med genomsnittlig area på 1,45 hektar respektive 0,28 hektar (Tabell 2). Tabell 2. Antal och totalarea av polygoner i skogsgator per län Län Ängsartad antal Övrig antal Ängsartad area, ha Övrig area, ha Dalarnas län ,6 86,0 Gävleborgs län ,5 71,0 Jämtlands län ,4 Norrbottens län ,6 Stockholms län ,2 Södermanlands län 1 7 0,2 5,9 Uppsala län ,3 97,1 Värmlands län ,3 69,1 Västernorrlands län ,2 Västmanlands län ,0 22,1 Summa ,9 479,6 Dessutom påträffades endast 9 identifierbara sträckor med patrullstig, med genomsnittlig längd på strax under 100 m (Tabell 3). I dessa sträckor lades ut totalt 30 provytor. Mer än hälften av de karterade patrullstigarna sträckor påträffades i Värmlands län. Den ojämna fördelningen mellan län återspeglar framför allt hur rutor med ledningsgator fördelar sig mellan åren, och under övriga sju år i det åttaåriga inventeringsvarvet är andra län 5

6 bättre representerade (Tabell 1). Detta illustrerar återigen betydelsen av att ha ett tillräckligt stort totalt stickprov, för att inte slumpen ska ge alltför stor övervikt åt något enstaka län. Tabell 3. Längd av patrullstigar i skogsgator per län och ruta Län Ruta Längd av patrullstig [m] Gävleborgs län ,0 Södermanlands län ,9 Uppsala län ,5 Värmlands län ,5 Värmlands län ,3 Värmlands län ,4 Värmlands län ,3 Värmlands län ,0 Västmanlands län ,8 I förra årets rapport föreslog vi ett totalt utlägg om 150 provytor per år, i både patrullstigar och omgivande kraftledningsgator, vilket skulle motsvara totalt 1200 provytor över en åttaårsperiod. Efter att ha fått på plats innehållet och funktionaliteten för fältdatorapplikationen kunde vi dra slutsatsen att provyteinventeringen verkade fungera bra och sparade mycket tid i förhållande till tidigare, så att den var minst så tidseffektiv som vi hade vågat hoppas i förväg. Därför kunde vi utöka antalet provytor inom ramen för uppdragets budget, till totalt 200 stycken fältbesökta ytor (Tabell 4). Till detta tillkommer också något tjugotal provytepunkter som inte kunde fältbesökas för att de inte gick att nå eller låg på bebyggd/anlagd mark, som enligt definitionerna inte är tänkt att intå i inventeringen (se flygbildstolkningsmetodiken, nedan). Ett visst sådant bortfall kan inte undvikas, eftersom alla lokala förhållanden inte går att bedöma i flygbild, även om vi förstås ska gå vidare med att försöka minimera bortfallet ytterligare. Eftersom mängden karterade patrullstigar inom de befintliga landskapsrutorna var mindre än vi hade förväntat oss, så hade vi inte möjlighet att lägga ut fler än 30, vilket är i minsta laget för ett bra stickprov. Vi behöver alltså tänka igenom noggrant hur vi kan utöka mängden data för patrullstigarna. Det är möjligt att vi kommer att påträffa större mängd patrullstigar under kommande år, om det nu av rena slumpen var ovanligt få i 2015 års del av stickprovet eller att skötseln och underlaget för kartering av patrullstigar blir bättre. Men vi kan inte säkert räkna med det, så vi behöver sannolikt utöka stickprovet av karterade områden (landskapsrutor), för att vi säkert ska kunna får mer data för patrullstigarna för kommande år. 6

7 Tabell 4. Antal provytor och patrullstigar per län och ruta Län Provyta Patrullstig Ruta Uppsala Uppsala Uppsala Uppsala Uppsala Södermanland Värmland Värmland Värmland Västmanland Västmanland Dalarna Gävleborg Gävleborg Gävleborg Gävleborg Gävleborg Summa st. Exakt hur den geografiska fördelningen faller ut ett visst år, beror förstås på var i landet stamnätets kraftledningsgator finns (och var den ängsartade vegetationen finns), men också förstås i viss mån på slumpen, eftersom det är ett stickprov. Med ett sex- eller åttaårigt inventeringsvarv, så kommer varje tillkommande år att bidra till att stickprovet bättre och bättre motsvarar den faktiska fördelningen av intressanta kraftledningsgator i landet. Med det sagt, så finns det alla möjligheter att styra stickprovet, om man vill ha en annan fördelning än den som uppkommer vid ett helt generellt stickprov. En sådan omfördelning kan i viss mån baseras på det vi redan vet om stamnätets utbredning, men om vi dessutom vill ta hänsyn till att mängden ängsartad gräsmarksvegetation skiljer sig mellan geografiska områden, så är förmodligen Svenska kraftnäts egen inventering av värdefulla sträckor vara det bästa underlaget Metodik för flygbildstolkning Avgränsning av markslag i skogsgator Den flygbildstolkning som används för att avgränsa områden med ängsartad gräsmarksvegetation och som ger underlag för fältinventeringen, 7

8 baseras på en markslagsindelning som har tagits fram som ett generellt verktyg för landskapsövervakning (Glimskär & Skånes 2015), och som till stor del har växt fram i samband med det utvecklingsarbete som vi har genomfört i samarbete med länsstyrelserna och andra myndigheter (Glimskär m.fl. 2014; se även Glimskär m.fl. 2015c). Kraftledningsgator kan innehålla många olika markslag, och de delar som är aktuella för detta projekt är de skogsgator där träd och buskar röjs bort av kraftbolagen (i detta fall Svenska kraftnät). På terrester mark är de ytor som är aktuella oftast att klassa som Annan mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning. Det innefattar mark som är öppen eller halvöppen och som i dagsläget inte är tydligt präglad av annan användning än skogsgateskötseln (Figur 1). De ytor inom skogsgatorna som har ett tätt skikt (>60 %) av buskar eller låga träd klassas enligt vår indelning som skogligt markslag, antingen med buskar som naturligt inte blir så högväxta (t.ex. viden och enar) eller med yngre träd. Dock avgränsas de polygonerna i tolkningen från omgivande skog, och det markeras att de ingår i en skogsgata. Dessa skogklädda ytor kan vara både terrestra och semiakvatiska, och benämns lämpligen vara skog av igenväxningskaraktär, eftersom de i betydande grad är påverkade av skogsgateröjningen. Lågproduktiv mark utan annan markanvändning räknas som det ursprungliga markslaget. För våtmarker (d.v.s. semiakvatisk mark) som inte naturligt kan uppnå 60 % träd- och busktäckning (framför allt öppnahalvöppna myrar) anges alltså samma markslag som de skulle ha haft utan ledningsgateröjning, men man markerar ändå att det är en skogsgata om man ser tydligt att det är röjningspåverkat för ledningens skull. Anlagd mark (t.ex. gräsmattor, parker och bebyggd mark, men även åkerkantsdiken och anlagda vägar) räknas inte till skogsgator. Av de jordbrukspräglade markslagen räknas endast Obrukad tidigare åkermark till de markslag som kan ingå i en skogsgata, men däremot inte mark som räknas som åkermark eller betes-/slåttermark enligt Jordbrukssektorns definitioner (Figur 1). De betes- och slåtterhävdade markerna tillhör fortfarande officiellt jordbrukets markslag, och det kan i sådan mark vara svårt att skilja kraftbolagens eventuella röjning från åtgärder kopplade till jordbruksdriften. Ohävdad betesmark betas inte, men räknas fortfarande officiellt som betesmark och har mark som lämpar sig för bete. När ohävdad betesmark inte längre lämpar sig för bete, utan har övergått till att skötas enbart med ledningsgateröjning, så uppfyller den kravet för att kunna ingå i en skogsgata. 8

9 Sammanfattningsvis är de markslag som kan finnas i en skogsgata alltså: Annan mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning Annan mark präglad av hårt klimat och/eller naturlig störning Obrukad tidigare åkermark Terrester mark med skog av igenväxningskaraktär Semiakvatisk mark med skog av igenväxningskaraktär Semiakvatisk mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning Övriga undertyper inom Semiakvatisk naturmark utom skog Figur 1. Klasser som avgränsas med flygbildstolkning inom gräsmarker i uppdraget från länsstyrelserna respektive Svenska kraftnät. Gräsmarkstyper som avgränsas inom markslag Till gräsmarker räknas en grupp av mer eller mindre gräsbärande öppna till halvöppna miljöer på fastmark utan torvbildning. I uppdraget ligger att kartlägga dessa miljöer och på så sätt fånga gräsmarkernas infrastruktur. Fältskiktet domineras av gräs, starr och örter, som täcker minst 50 % av ytan, och det finns inget eller obetydligt inslag av ris. Med ängsartad 9

10 gräsmark menas den gräsmark som har utvecklats på seminaturlig mark och som har en artsammansättning som präglas av bete och slåtter eller annan regelbunden störning. Som stöd för bedömningen av vad som är ängsartad gräsmark används markanvändningen i den äldre ekonomiska kartan, i de fall man kan se att ytan tidigare har används för jordbruksdrift. Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet används för att få information om markanvändningshistoriken när tidigare åkermark ska identifieras. Detta underlättar flygbildstolkningen väsentligt genom att rikta den till de delar av landskapet som är mest intressanta om man ser till jordbrukslandskapets naturvärden. Arbetsgång vid flygbildstolkningen Följande avsnitt beskriver flygbildstolkarens arbete med att flygbildstolka en landskapsruta från start till mål. För kraftledningsgatorna måste all kartering utföras före fältsäsongen. Eftersom Svenska kraftnäts uppdrag om kraftledningsgator är utformat för ett åttaårigt inventeringsvarv, till skillnad från länsstyrelsernas sexåriga, så har vi valt att flygbildstolka även skogsgatornas vegetation i samtliga av de rutor som ingår i årets länsstyrelseuppdrag, även om de i Svenska kraftnäts åttaåriga inventeringsvarv inte fältinventeras förrän ett eller flera år senare. Förberedelserna inför flygbildstolkningen består av att inhämta stöddata och ta fram de GIS-skikt som ska användas i registreringen av flygbildstolkade data. Flygbilderna beställs från Lantmäteriets flygbildsavdelning. De äldre ekonomiska kartorna laddas hem från Lantmäteriets karttjänst Historiska kartor. Arbetet inleds med att orientera den gamla ekonomiska kartan till referenssystemet SWE99 och att konvertera flygbilderna till ett för programvaran smidigare format (från tiff-format till Jpeg2000-format). Därefter skapas stereomodeller med flygbilderna och själva flygbildstolkningen kan påbörjas. Tolkningsflödet ser ut som följer för en landskapsruta som ingår både för kraftledningsgator och i länsstyrelsernas gräsmarksuppdrag: 1. Kartering av markslagshuvudtyperna Åkermark och tidigare åkermark och Anlagd mark utom åkermark. 2. Indelning i Åkermark och tidigare åkermark respektive Anlagd mark utom åkermark med undertyper (inklusive brukad, obrukad och permanent betad åkermark) 3. Kartering av Terrester seminaturlig fodermark (inklusive betes- och slåttermarker) och därefter en indelning i hävdad/ohävdad samt betespräglad block- och hällmark. 4. Kartering av markslagshuvudtypen Terrester naturmark utom skog, där de röjningspåverkade skogsgatorna ingår. 5. Kartering av Svenska kraftnäts skogsgator. Dessa delas in i ytor som domineras av ängsartad gräsmark respektive annan mark. 10

11 För de landskapsrutor som ingår i länsstyrelsernas gräsmarksövervakning, karteras dessa markslag även i kraftledningsgatorna utanför skogsgatorna, eftersom de gräsmarkstyperna är av intresse för länen oavsett om det går en ledning där eller inte. Skogsgatorna karteras dock i dagsläget enbart inom uppdraget från Svenska kraftnät, inklusive det utökade stickprovet av landskapsrutor (Figur 1). I flygbildstolkningen karteras ängsartad gräsmark som ytobjekt och patrullstigar som linjeobjekt. Kravet på lägesnoggrannhet är förhållandevis stor. Linjeobjekt och polygonkanter får avvika högst 5 meter från läget i stereomodellen. Större avvikelse än 5 meter kan accepteras för polygonkanter som gränsar direkt mot markslagen Naturmark med skog och/eller skogsbruk, samt Akvatisk yta utom myrmosaik. Avvikelsen får dock inte överstiga 10 meter. Som minsta karteringsenhet används 0,1 hektar och en minsta bredd på 10 m. Objekten tillåts dock vara smalare än 10 meter på kortare sträckor än 20 meter. I stereomodellen placeras linjer och polygonkanter så långt möjligt i nivå med markytan. När detta inte är möjligt så följer man vegetationens höjd. Linjerna ska placeras utmed linjeobjektets mittlinje Provytor i ängsartad gräsmark och längs patrullstigar Som underlag för utslumpning av provytepunkter används ett regelbundet punktgitter med 50 m sida, vilket innebär ungefär 3500 punkter i en 3x3 kmruta (Figur 2). Varje punkt representerar då 0,25 hektar. Detta punktgitter kombineras sedan i GIS med skiktet med flygbildstolkade polygoner, så att de punkter som ligger inom gräsmarkspolygoner väljs ut för det fortsatta urvalet. Ett urval med 3500 punkter låter mycket, men om arean ängsartad gräsmark bara utgör någon procent, eller mindre, av hela landskapsrutan (jämför Tabell 2), så blir det i vissa fall ändå inte så många punkter att välja bland. För att man ska få provytor i så många av de ingående landskapsrutorna som möjligt, vilket är statistiskt fördelaktigt, så behövs ett mycket tätt punktgitter. Patrullstigarna karteras som linjära objekt, och därför lämpar sig ett punktgitter inte för urvalet. Istället används ett rutnät med ett visst avstånd mellan maskorna, där de punkter där korsningslinjerna korsar patrullstigen utgör grunden för urvalet av provytepunkter (Figur 3; Figur 4). Vi har valt att använda ett rutnät med 10 m maskvidd, alltså ett mycket tätt rutnät. I en ruta med liten mängd patrullstigar kan alltså flera provytor hamna bara 10 meter från varandra. Eftersom totalmängden och mängden av karterade patrullstigar i varje ruta är så liten, så behövs detta för att få tillräckligt många punkter att välja bland. Fördelningen av provytor mellan rutor görs så att antalet provytor per ruta är proportionellt mot kvadratroten på arean av respektive gräsmarkstyp. 11

12 Exempelvis, om en gräsmarkstyp har 10 hektar i en ruta och 0,1 hektar i en annan, så hamnar 1 av 10 provytor i typen med minst areal. En sådan princip behövs för att undvika att några få rutor med stora arealer ska få nästan alla provytor, medan sådana med små arealer inte får några alls. För patrullstigarna används samma princip för att fördela provytor mellan rutor som för gräsmarkspolygoner, men proportionellt mot kvadratroten på längden av patrullstigar i rutorna, istället för mot arean av gräsmarker. Figur 2. Exempel på punktgitter av den typ som används i karterade områden med ängsartad gräsmark i skogsgator, som grund för utslumpning av fältprovytor. Figur 3. Exempel på rutnät med 10 m avstånd, som grund för urval av provytepunkter längs patrullstigar. 12

13 Figur 4. Exempel på provytepunkter längs patrullstigar (små, svarta punkter), där ett mindre antal har valts ut genom slumpning för att besökas vid fältinventeringen (större, röda punkter). Arbetsmomenten för utlägg av provytor är alltså följande 1. Beräkning av antal provytor per ruta och typ (kraftledningsgator resp. patrullstigar) baserat på gräsmarksareal respektive patrullstigens längd 2. Tilldelning av slumptal till punktgitterpunkter inom gräsmark eller längs patrullstig samt urval av framslumpade provytepunkter 3. Sammanställning av lista med provyte-id och koordinater 4. Skapande av Geojson-filer (ett generellt användbart, standardiserat textformat) för överföring till fälthanddator Vid fältinventeringen har koordinaten för varje provytepunkt förts över till fälthanddatorn, och positionen åskådliggörs mot kartbilden (ortofotot) på skärmen med hjälp av handdatorns inbyggda GPS. Vid positioneringen får inventeraren också tillgång till både avstånd och riktning till provytans koordinat, så att man med stor säkerhet kan hitta rätt plats. Ingen ytterligare markering eller inmätning görs mot positionen, men vår erfarenhet är att vi med dagens GPS-teknik i de flesta fall kan hitta rätt position inom ett avstånd av på sin höjd ett par meter. Om man har tillräckligt många provytor i stickprovet, så tror vi att den osäkerheten i placering inte har mer än försumbara effekter på slutresultaten. 13

14 Om fältinventeraren ser att korsningspunkten från flygbildstolkningen inte ligger exakt i patrullstigen, så ska läget justeras så att den faktiska provytan hamnar på rätt plats på stigen. Justeringen av läget görs säkrast längs med den linje i rutnätet som korsar kanten, det vill säga antingen i rakt östvästlig riktning eller i rakt nord-sydlig riktning Metodik för fältinventering av provytor För att möjliggöra ett stort stickprov av provytor som täcker in en stor del av variationen i gräsmarkstyper och många regioner, har vi eftersträvat en snabb metodik, där variablerna har valts ut noggrant med fokus på gräsmarksvegetationens struktur och artsammansättning. Träd- och buskskiktet beskrivs mer översiktligt, men ändå med registrering av samtliga träd- och buskarter, deras vertikala struktur och eventuella röjningsåtgärder. Provytestorleken har valts för att tillåta enskilt arbete för en inventerare på varje provyta, samtidigt som man minimerar mängden teknisk utrustning och arbetet med permanentmarkering av provytorna. Vi har valt att använda mängdklasser för många mängdbedömningar (t.ex. täckning av arter och artgrupper), vilket snabbar på bedömningarna avsevärt. Vi kommer inte att vara lika intresserade av gradvisa förändringar i enskilda variabler, utan snarare jämföra skillnader mellan gräsmarkstyper och samband mellan olika variabler. Cirkelprovytor Vi har valt att använda en provytestorlek med tre meters radie för cirkelprovytornas markvegetation. Det ger god överblick och därmed säkrare bedömningar, samtidigt som man då har samma area av provytorna som för de rektangulära provytorna i patrullstigar (se nedan), d.v.s. 30 m 2. För träd- och buskskiktet, däremot används 10 radie som vi tror ger en rättvisande bild, eftersom inverkan av ett enskilt träd eller ett enskilt buskage då blir mindre. Ytorna är semipermanenta på så vis att GPS-noggrannheten styr hur nära den teoretiska punkten man kommer. Istället för att provytor delas när de korsar en markslagsgräns (t.ex. vid kanter), så flyttas provytan enligt vissa bestämda regler, vilket underlättar analyser och utvärdering avsevärt, samtidigt som det snabbar på inventeringen. Fotografering görs av varje provyta, bl.a. som stöd för navigering till rätt position vid återinventering. 14

15 3 m radie Figur 5. Småprovytornas placering från söder till norr i cirkelprovytan med 3 m radie. Rektangulära provytor Vid inventering av linjära objekt lämpar sig rektangulära provytor bättre för att beskriva miljön (Figur 6). Detta används för patrullstigarna, med samma metodik som för åkerkanter i länsstyrelsernas gräsmarksinventering. Rektangeln läggs av fältinventeraren i patrullstigens längdriktning, och inte i en förutbestämd riktning. Längden av den rektangulära provytan är 10 m, och för patrullstigar används en fast bredd om 3 m för bedömning av markvegetationen och utlägg av småprovytor. Träd- och buskskiktet beskrivs med samma variabler som i cirkelytan med 10 m radie, med den skillnaden att bedömningsytan är 5 m åt vardera håll från patrullstigens mittlinje. Totalt sett blir det alltså en 10 m lång och 10 m bred yta där träd- och buskskiktet bedöms (tillsammans med åtgärder som berör träd- och buskskiktet, d.v.s. röjning och avverkning), som inkluderar själva patrullstigen. 15

16 Figur 6. Småprovytornas placering längs diagonalen i den rektangulära provytan med 3 m bredd och 10 m längd i patrullstigar. Artförekomst i småprovytor Småprovytor läggs ut från söder till norr i cirkulära provytor så att alla ytor ligger inom periferin (Figur 5). De yttersta småprovytorna tangerar 3- metersytans periferi. Markeringar ska finnas på den mätlina som används för utläggningen. I praktiken använder man sig av en mätlina som slängs ut mot norr från provytans mitt. Mittmarkeringen på mätlinan placeras över centrumpunkten. Registrering görs även i hela 3-metersytan, för arter som inte påträffats i småprovytorna. I de rektangulära provytorna läggs de små artprovytorna ut diagonalt inom rektangeln, för att fånga eventuell zonering inom utbredningsområdet. Artlistan för småprovytorna (och för provytan som helhet) innehåller 280 arter av kärlväxter (se Bilaga 2). Detta innebär en fördubbling av antalet arter som är vanliga i jordbrukslandskapet, jämfört med länsstyrelsernas tidigare gräsmarksövervakning. Möjligheten att beskriva gräsmarkstyperna, naturvärdena och arternas förekomst ökar, genom att i stort sett samtliga arter som är vanligt förekommande i gräsmarker finns med i listan. Då minskar också risken för noll-ytor, alltså sådana där ingen av de arter som förekommer i provytan finns med bland de som ska registreras. Utveckling av fälthanddatorapplikation Till årets fältinventering har utvecklats en ny applikation för användning i vädertåliga surfplattor, baserad på operativsystemet Android. Moderna surfplattor har hög datakapacitet och har integrerat mycket av den tekniska funktionalitet vi behöver, t.ex. kamera och GPS, vilket innebär att vi inte behöver bära på flera olika apparater i fält, och det möjliggör långtgående automatisering av datahantering, navigering, felkontroll och dataöverföring. 16

17 Figur 7. Inmatningsskärmar finns av flera typer, men samtliga gränssnitt består av en nedre inmatningsdel och en övre presentations-/redigeringsdel. Nedanstående lista visar de krav som har ställts på den applikation som har använts för fältinventeringen: 1. Funktioner för att hämta upp data, koordinater och fotografier, samt att visa dessa i relevanta skärmbilder. 2. Integrering av hårdvarans inbyggda kamera och GPS för smidig hantering av fotografier och koordinater. 3. Funktioner för att mata in data i specificerade skärmvyer och relaterat till geografiska objekt. 4. Funktioner för kontroller av inmatade värden mot givna rimlighetskriterier. 5. Funktioner för att specificera skärmvyer med ingående variabelinmatningsfält (Figur 7). 6. Funktioner för att specificera arbetsflöde och sekvenser av skärmvyer (Figur 8). 7. Funktioner för att specificera rimlighetskontroller för inmatade värden. 8. Funktionalitet för synkronisering mellan handdatorerna, till vilken knyts möjlighet till felkontroller för inmatade variabler. 17

18 Figur 8. Tre inmatningsflöden för variabler i gräsmarksprovytor i kraftledningsgator och patrullstigar (Lundin m.fl. 2015). Metodiken är gemensam med länsstyrelsernas gräsmarksövervakning. 18

19 Transporten av data till och från fält sker på följande sätt. 1. Fältdatainsamlingen sker med en särskild applikation som körs i Android-miljö. GPS-data och fotografier samlas in direkt från hårdvaran i handdatorn. 2. Inbyggda felkontroller och värdegränser sållar bort majoriteten av orimligheter direkt i fält. 3. Bedömda data sparas lokalt på det inbyggda SD-kortet och på ett separat externt SD-kort i form av en.json-formaterad textfil. 4. Insamlat data synkroniseras med regelbundna intervall till en molnserver via det inbyggda 4G-modemet. Synkronisering mellan inventerare är också möjlig. 5. När en ruta är helt klar markeras den särskilt av inventeraren och den filen importeras sedan till en server på SLU. 6. Den kontrollerade filen importeras sedan till databasen för analyser. 7. Historiskt data som behövs för nästa inventerare (exempelvis för att hitta ytan) tas ut ur databasen inför nästa inventeringsvarv Utvecklingsprojekt för datahanteringskedjan För att hela datahanteringskedjan ska hänga ihop och fungera effektivt har vi utformat beskrivningar av flöden av data och information mellan de olika delarna av programmet. Vi har via SLU:s organisation för verksamhetsområdet Fortlöpande miljöanalys (Andersson m.fl. 2013) fått finansiering för ett projekt som påbörjas under hösten 2015, för att långsiktigt lagra, kvalitetssäkra och tillgängliggöra data från alla våra miljöövervakningsuppdrag. Syftet med det nya projektet är att skapa ett system där: Data lagras och kvalitetskontrolleras på ett säkert sätt. Data lagras geografiskt Data kan behörighetsklassas Data kan aggregeras och exporteras för olika analysbehov Behöriga externa användare kan nå skyddade data Aggregerade data kan nås av publika användare Undersökningens databaser inklusive GIS-skikt överförs till Miljödata-MVM ( ett datasökningssystem som utvecklats gemensamt för datavärdskapen för Jordbruksmark och Sjöar och vattendrag. Miljödata-MVM anpassas med funktioner så att data kan kvalitetskontrolleras och vid behov rättas. Data om aktiviteter och tillstånd lagras med lägesbunden information. Rutiner för mer generell förvaltning av systemet delas med andra dataägare i systemet. Externa användare som vill ta del av detaljerade data kan tilldelas behörighet efter prövning. Övriga användare får tillgång till aggregerade data via ett publikt webbgränssnitt i Miljödata-MVM. 19

20 Utvecklingsarbete görs i samarbete med SLU:s IT-avdelning, institutionen för mark och miljö och SLU Miljödatastöd, med följande arbetsmoment: Anpassning av databasstruktur Framtagning av leveransmall för data Funktion för rättningshistorik Funktion för dynamisk hantering av data i GIS Standardfrågor i s.k. kub för aggregering och uttag av data Behörighetshantering Funktion för export av data Funktion för kontroll av nya dataleveranser Import av befintliga databaser Kvalitetssäkring av befintliga databaser Medverkan i behovsanalys, kravställning och test Projektledning Figur 9. Beskrivning till datahanteringsflöde framtaget inom det SLU-finansierade databasprojektet

21 3. Resultat från årets inventering Här presenteras ett urval av resultat, som illustrerar vilka data som har samlats in under det första året av den nya programperioden och vilka bearbetningar som kan bli aktuella för att åskådliggöra samband mellan olika variabler och indikationer på tänkbara orsakssamband. I framtida analyser görs statistiska skattningar, där man tar hänsyn till hur stickprovet i detalj är utformat, exempelvis hur tätt provytorna och landskapsrutorna är utlagda i olika områden. Därmed har man också möjlighet att ta fram värden som representerar hela landet eller en hel region, tillsammans med spridningsmått som visar hur tillförlitliga resultaten är. Sådana statistiska bearbetningar är också grunden för hypotestester, där man kan påvisa om eventuella skillnader i tid eller rum kan anses vara statistiskt signifikanta (för exempel, se t.ex. Eriksson m.fl. 2011). I denna rapport visar vi dock enbart resultat baserade på det totala antalet rutor, polygoner och provytor som har inventerats under år 2015, och de ska alltså i detta skede bara ses som exempel och grova indikationer, inte som en generell beskrivning av landskapet. Det är först när en större andel av det totala stickprovet kan inkluderas som det är meningsfullt att göra mer utförliga beräkningar och att dra mer långtgående slutsatser. I detta avsnitt har vi valt att fokusera på artsammansättningen av kärlväxter i markvegetationens fältskikt, eftersom den normalt tillmäts stor vikt vid beskrivning och värdering av gräsmarkernas tillstånd, naturvärde och skötselbehov. Många miljöfaktorer och påverkanstyper får snabbt och tydligt genomslag i vegetationen, och ofta är det växtarterna som sådana som är de bästa indikatorerna på t.ex. markfuktighet, störningsgrad och skuggningspåverkan. Till detta har vi också lagt en översiktlig redovisning av några ytterligare faktorer, såsom träd- och buskskiktets täckning, beteshävd och röjningspåverkan. Utifrån de data vi har samlat in kan alla dessa faktorer beskrivas mer noggrant, enskilt och i förhållande till varandra, i framtida fördjupade analyser Växtarter i förhållande till hävd och andra miljöfaktorer Totalt har 170 kärlväxt-, moss- och lavarter (varav några artgrupper som inkluderar två eller fler arter) i fält- och bottenskiktet och 37 arter av träd och buskar påträffats i provyteinventeringen av kraftledningsgator och patrullstigar år Som en grund för jämförelser av växtarternas förekomster, har vi till att börja med utgått ifrån några befintliga system för att klassificera växtarter som normalt förekommer i gräsmarker. 21

22 Figur 10. Antal arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992). A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). Figurerna visar genomsnittligt artantal per provyta för kraftledningsgator och patrullstigar (till vänster), respektive för gräsmarkstyper i länsstyrelsernas miljöövervakning av gräsmarkernas gröna infrastruktur, för år Både kraftledningsgator och patrullstigar domineras av mer generalistiska gräsmarksväxter, det vill säga sådana som inte är så känsliga för begynnande igenväxning efter upphörd hävd (successionsfas C enligt Ekstam & Forshed 1992; Figur 10), medan antalet mer hävdkrävande arter är relativt litet. Det är dock inget unikt för kraftledningsgatorna, utan även länsstyrelsernas stickprov av gräsmarker har liknande mönster, dock med något högre andel hävdgynnade arter i betesmark och åkermark med bete/slåtter. Det totala artantalet är till och med något högre i kraftledningsgator än i de flesta av länsstyrelsernas gräsmarkstyper (Figur 10). Att de hävdgynnade arterna har större förekomst i aktivt betad mark är inte förvånande. Det stora totala antalet gräsmarksväxter och den mycket lilla andelen skogs- och vassväxter (successionsfas D) indikerar ändå att inventeringen har lyckats bra med att fånga in marker med stor förekomst av gräsmarksarter. 22

23 Figur 11. Antal arter av hävdindikerande kärlväxter baserat på urvalet i Jordbruksverkets Ängs- och betesmarksinventering (Jordbruksverket 2005). Figurerna visar genomsnittligt artantal per provyta för kraftledningsgator och patrullstigar (till vänster), respektive gräsmarkstyper i länsstyrelsernas miljöövervakning av gräsmarkernas gröna infrastruktur, år Ytterligare ett sätt att illustrera vilka arter som är att specifikt inrikta sig på växtarter som normalt brukar betraktas som goda och värdefulla indikatorarter, i detta fall arter som valdes ut för Jordbruksverkets Ängs- och betesmarksinventering (Jordbruksverket 2005). Urvalet visar tydligt att aktivt hävdade betesmarker avviker genom högre artantal, medan kraftledningsgator och patrullstigar ligger relativt lågt (Figur 11). Till skillnad från Ekstam & Forshed (1992; Figur 10), så har Ängs- och betesmarksinventeringens urval en stor övervikt av arter som föredrar torra marker. Figur 12. Andel av provytor med förekomst av hävdindikerande kärlväxter baserat på urvalet i Jordbruksverkets Ängs- och betesmarksinventering (Jordbruksverket 2005), i kraftledningsgator och patrullstigar år

24 Liknande mönster får man också om man tittar på enskilda arter, i detta fall de som ingår i Ängs- och betesmarksinventeringens urval (Figur 12). Där syns en mycket stor övervikt för patrullstigar, för många av de vanligaste Ä&B-indikatorerna, exempelvis ängs-/skogskovall, liten blåklocka, knipp- /ängsfryle och prästkrage. Även gullviva och jungfrulin visar liknande mönster, även om de finns så sparsamt i data att man kanske ska vara extra försiktig med långtgående slutsatser. Utifrån båda dessa figurer av antal gräsmarksarter kan man se en märkbar tendens att patrullstigarna i genomsnitt har större antal gräsmarksarter än övriga provytor i kraftledningsgator. Detta stämmer med det förväntade, eftersom patrullstigarna hålls öppna och hävdas mer regelbundet. För att vi ska kunna dra mer säkra slutsatser behövs dock ett större datamaterial från fler områden. Figur 13. Antal provytor fördelat på indikatorvärden för fuktighet, näring, ljus och reaktionstal (motsvarar ungefär ph i marken), fördelat på två länsgrupper. Indikatorvärdena är framräknade som mängdviktade medelvärden av arternas indikatorvärde (i en skala 1-9, resp för fuktighet) enligt Ellenberg m.fl. (2001), för varje provyta. Indelningen i klasser motsvarar gränsvärden på 5,5 och 6,5 (fuktighet), 4,0 och 5,0 (näring), 6,0 och 6,5 (ljus) samt 6,0 (ph/reaktionstal) enligt Ellenbergs skala. Det är välkänt och väldokumenterat att markens fuktighet och näringshalt har mycket stor betydelse för vilken typ av vegetation som utvecklas, vilka växtarter som finns där och vilken effekt olika typer av skötsel och markanvändning får på naturvärdena (Ekstam & Forshed 1992; Grusell & Miliander 2004 och 2011). Som stöd för indelningen av ytorna efter olika 24

25 miljöfaktorer har vi använt indikatorvärden som finns framtagna för ett mycket stort antal växtarter av Ellenberg m.fl. (2001). Dessa indikatorvärden har ofta visat sig ha stor förklaringsgrad, och de har använts i ett otal olika vetenskapliga studier i många europeiska länder. En likartad indelning presenteras även av Ekstam & Forshed (1992), men Ellenbergs värden är mer heltäckande och inkluderar i stort sett samtliga de arter vi har påträffat. Det är också enklare att räkna fram ett vettigt medelvärde från en kvantitativ skala med fler klasser, även om sambandet med mätbara fysiska miljöfaktorer även där bara är indirekt och inte nödvändigtvis rätlinjigt. Baserat på vilka växtarter som finns i varje provyta, har vi räknat fram ett viktat medelvärde, där indikatorvärdena för arter med stor mängd i provytan (baserat på antalet småprovytor där de förekommer) får större genomslag än det för arter med liten mängd i provytan. Utifrån dessa medelvärden har vi sedan indelat provytorna i klasser, som grund för att illustrera skillnader i artantal och artförekomst beroende på de faktorer som indikatorvärdena baseras på (Figur 13). Indikatorvärdena för fuktighet, näring och ljus delas in i tre klasser, medan indikatorvärdet för reaktionstal (som har samband med markens ph, d.v.s. eventuell kalkpåverkan och liknande) indelas i två klasser, eftersom variationen för den faktorn i datamaterialet är mindre. Här har vi försökt använda dessa resultat för att illustrera möjliga skillnader mellan geografiska regioner, även om man måste vara medveten om att variationen inom regioner ofta är betydligt större än mellan regioner. Enligt den indelning i klasser som vi har gjort, så är det bara en mindre andel av provytorna som har vegetation som indikerar fuktig eller näringrik mark, och det är ingen större skillnad mellan de två regionerna (Figur 13). Den absoluta majoriteten av provytorna har också ljusöppna förhållandena och ingen eller låg kalkpåverkan (mätt som reaktionstal som indikerar markens ph). Där finns dock tendens till skillnader mellan regionerna, där den region i vår indelning som utgörs av Värmlands, Dalarnas och Gävleborgs län har större andel skuggpåverkad vegetation, medan mälardalslänen Stockholm, Uppsala, Södermanland och Västmanland har större andel med spår av kalkpåverkan. 25

26 Figur 14. Antal arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992), som genomsnittligt artantal per provyta. A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). Indikatorvärdena är framräknade som mängdviktade medelvärden av arternas indikatorvärde (i en skala 1-9) enligt Ellenberg m.fl. (2001), för varje provyta. Indelningen motsvarar <5,5 (torr), 5,5-6,5 (frisk) och >6,5 (fuktig) enligt Ellenbergs skala. Figur 15. Antal arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992), som genomsnittligt artantal per provyta. A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). Indikatorvärdena är framräknade som mängdviktade medelvärden av arternas indikatorvärde (i en skala 1-9) enligt Ellenberg m.fl. (2001), för varje provyta. Indelningen motsvarar <4,0 (näringsfattig, 4,0-5,0 (näring, medel) och >5,0 (näringsrik) enligt Ellenbergs skala. Både fuktighet och näring visar synbara samband med artantal och successionsklass av gräsmarksväxter. För fuktighet har torra och friska marker något högre totalt artantal än fuktig mark, och också större andel växtarter som är gynnade av hävd och framför allt finns i den tidigaste successionsfasen efter upphörd hävd (Figur 14). För näring är det dock den mellersta klassen som visar högst artantal och störst andel hävdgynnade arter, om man ser till samtliga arter uppdelat på Ekstams & Forsheds (1992) successionsfaser (Figur 15). 26

27 Däremot, om man enbart ser till de indikatorarter som användes i Ängsoch betesmarksinventeringen, så är andelen tydligt störst i både torr och näringsfattig mark. Detta illustrerar att de två indelningarna inte är helt jämförbara, och att Ä&B-urvalet har en tydlig övervikt av arter från torr och näringsfattig mark. Detta urval är alltså betydligt svårare att använda för att indikera kvalitet i fuktigare mark, som ofta också är något mer näringsrik. Om man ser till successionsfaserna från Ekstam & Forshed (1992), så är det i ögonenfallande att näringsfattig mark har mycket större andel arter från successionsfas D, d.v.s. av skogs- och vassväxter (Figur 15). Vi tolkar det som att det finns ett tydligt inslag av växter från mager skogsmark i urvalet av områden från kraftledningsgatorna (t.ex. blåbär, lingon, ljung och kruståtel), som tydligen samsas i den näringsfattiga gruppen med ett antal Ä&B-indikatorer (t.ex. bockrot, gråfibbla, knägräs och liten blåklocka). För fuktighet, däremot, är successionsklass D mer representerad i provytor som klassas som mest fuktiga (Figur 14), vilket säkert har ett samband med att sådana marker växer igen snabbare vid svag hävd. Figur 16. Andel av provytor för arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992), i provytor med fuktighetsklass torr (<5,5), enligt vår indelning baserad på Ellenbergs indikatorvärden (se Figur 13 och 14). För varje successionsfas har vi valt ut de fem vanligaste arterna. A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). 27

28 Figur 17. Andel av provytor för arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992), i provytor med fuktighetsklass frisk (5,5-6,5), enligt vår indelning baserad på Ellenbergs indikatorvärden (se Figur 13 och 14). För varje successionsfas har vi valt ut de fem vanligaste arterna. A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). Figur 18. Andel av provytor för arter av kärlväxter baserat på det successionsstadium där de förväntas ha sin starkaste population efter upphörd hävd i äldre fodermarker (Ekstam & Forshed 1992), i provytor med fuktighetsklass fuktig (>6,5), enligt vår indelning baserad på Ellenbergs indikatorvärden (se Figur 13och 14). För varje successionsfas har vi valt ut de fem vanligaste arterna. A: Tidig successionsfas; B: Mellanfas i successionen; C: Sen successionsfas; D; Skogsfas (inklusive vassväxter). 28

29 För att ytterligare illustrera sambandet mellan dessa mått på miljöförhållanden och provytorna artsammansättning, så har vi tagit fram de fem vanligast förekommande växtarterna i respektive fuktighetsklass och successionsfas. (Figur 16, Figur 17, Figur 18). Det visar tydligt att provytorna på fuktigare mark har betydligt mindre förekomst av hävdgynnade arter som endast gynnas i tidiga successionsfaser efter upphörd hävd, medan andelen arter från sena successionfaser och skogs- /vassväxter är betydligt vanligare i fuktig mark. Bland de vanligaste arterna finns dock relativt få av de arter som normalt räknas som de mest intressanta positiva indikatorarterna. De arter som är vanliga är istället sådana ganska generalistiska arter som vitklöver, vanlig smörblomma, rödven och grässtjärnblomma. De vanligaste hävdgynnade arterna är arter som vitklöver, groblad, höstfibbla och maskrosor (Figur 16; Figur 17), som dock verkar ha svårt att hävda sig i fuktigare mark (Figur 18). Att harklöver dyker upp i fuktig mark i Figur Arter_fuktig beror troligen enbart på slumpen och på att det knappt finns några andra A-arter i provytorna på fuktig mark. Den arten finns ju annars normalt på torr och mager mark. Bland arterna från successionsfas D enligt Ekstam & Forshed (1992), så har man på torr mark dominans av skogsarter som lingon och vårfryle (vilket stödjer vårt resonemang om näringsfattig mark; Figur 15, ovan), medan fukt- och högörtsarter som älgört, gren-/brunrör och videört blir vanligare ju fuktigare det blir. Kruståtel verkar dock vara vanlig i alla fuktighetsklasserna. Ett sätt att inkludera samtliga arter för att beskriva artsammansättningen, utan förutfattade meningar om vad arterna förväntas indikera, är att använda multivariata analysmetoder för att beskriva variationen, likheter och olikheter i artsammansättning. I en ordinationsanalys skapas ett antal axlar baserat på hur likartade mönster arterna har i sin förekomst och hur likartad artsammansättningen är i olika provytor, litet grann på liknande sätt som när man räknar fram en regressionslinje i en linjär regression. En ordinationsmetod som är vanlig i analys av vegetationsdata är Detrended Correspondence Analysis (DCA), som är robust mot olika typer av variation och som ofta ger tolkningsbara resultat (Jongman m.fl. 1987). Den analysmetoden baseras t.ex. inte på något antagande om att arterna ska öka eller minska rätlinjigt i förhållande till en axel, utan även arter med största förekomst i mitten av en axel kan hanteras, och analysen har hänsyn till både arterna och provytorna, så att de fördelas längs med samma axlar på jämförbart sätt. Den första framräknade axel visar på den dominerande variationsgradienten, och därefter räknas en ny, andra axel ut baserat på den återstående, oförklarade variationen, och så vidare i flera steg. Här åskådliggörs bara de två första axlarna. Slutligen kan man välja om man vill försöka relatera dessa axlar till olika oberoende miljöfaktorer i efterhand, 29

30 eller om man vill inkludera miljöfaktorerna i själva ordinationsanalysen, så att de är med och styr hur axlarna räknas fram. Här har dock miljöfaktorerna inte tagits med i analysen. I den analys som vi har genomfört för denna rapport, så har vi även inkluderat resultat från länsstyrelsernas gräsmarksinventering, som jämförelsematerial (Figur 19). På det sättet kan man åskådliggöra hur de två inventeringarna skiljer sig från varandra i urval och artsammansättning, liksom hur patrullstigarna skiljer sig från övriga provytor i kraftledningsgatorna. Torrt Blött Skog Betesmark Åkermark Figur 19. Ordinationsanalys (DCA; Detrended Correspondence Analysis; Jongman m.fl. 1987) som beskriver variationen i vegetationens artsammansättning längs två framräknade axlar. Punkter som ligger i närheten av varandra har likartad artsammansättning. Ofta kan axlarna tolkas i termer av miljögradienter (med förslag i figuren), baserat på hur arterna fördelar sig längs med axlarna. Gröna trianglar: provytor i kraftledningsgator; Röda stjärnor: provytor längs patrullstigar; Svarta punkter: provytor i länsstyrelsernas gräsmarksövervakning. Resultaten från ordinationsanalysen visar att de tre dataseten (kraftledningsgator, patrullstigar och länsstyrelsernas gräsmarker) till mycket stor del överlappar varandra (Figur 19). De spänner alltså över en 30

31 mycket likartad variation av olika gräsmarkstyper. Det illustrerar att kraftledningsgatorna ger ett väsentligt bidrag vad gäller alla typer av gräsmarker. Om man tittar efter mer noggrant, så ser man att länsstyrelsernas data fångar in mer av extremerna, alltså har fler provytepunkter i utkanten av axlarna, framför allt i högra delen av axel 1 (den horisontella x-axeln) och i båda ändarna av axel 2 (den vertikala y- axeln). Det är delvis en konsekvens av att länsstyrelsernas inventering har ett totalt sett större stickprov, men delvis också av att de till viss del har styrt stickprovsurvalet för att tänka in många olika typer, inklusive näringsrik gräsklädd åkermark och blöta strandängar. När man ska tolka axlarna utifrån några begripliga ekologiska miljöfaktorer, så kan man återigen använda sin kännedom om vad växterna normalt har för miljökrav. Baserat på hur arterna fördelar sig längs med axlarna föreslår vi att axel 1 tolkas som en miljögradient från skog (med inslag av myrväxter) via betesmark till åkermark (med inslag av bl.a. ruderat- och vägkantsväxter). Axel 2 tolkar vi som en fuktighetsgradient, från fukt- och våtmarksväxter längst ner längs med axeln, till utpräglade torrmarksväxter längst upp i diagrammet (Figur 19). Arterna kan presenteras i ett diagram liknande Figur 19, men här har vi istället nöjt oss med att lista de tio kärlväxtarter som finns i ytterkanten av varje axel och som alltså kan förväntas vara de som tydligast indikerar vilken variation axlarna beskriver (Tabell 5). Tabell 5. De tio kärlväxter som ligger i ändarna av vardera av DCA-analysens två dominerande axlar (Figur 19). Detta är ett sätt att illustrera hur de framräknade axlarna kan tolkas i termer av ekologiska gradienter, utifrån hur växtarterna fördelar sig längs med axlarna. Axel 1 - vänster Axel 1 - höger Axel 2 - ned Axel 2 - upp Mjölon Axveronika Kärrspira Rödkämpar Tranbär Stinknäva Vasstarr Stensöta Ängsull Baldersbrå Sjöfräken Sparvnäva Ljung Majveronika Strandklo Kärleksört Blåbär Åkerförgätmigej Flaskstarr Vår-/småfingerört Lingon Ältranunkel Kabbleka Gråfibbla Skogsstjärna Kardborre-arter Brunskära Flentimotej Ängs-/skogskovall Sandnarv Topplösa Skogsfibbla Hagfibbla Gulkämpar Kärrsilja Tjärblomster Vårfryle Fältmalört Skogssäv Hagfibbla Till vänster längs med axel 1 finns många typiska skogsväxter, t.ex. blåbär, lingon och skogsstjärna, och till höger åkerogräs som baldersbrå och åkerförgätmigej (Tabell 5). Man bör dock vara medveten om att arter som finns bara på några enstaka platser i datamaterialet ibland tenderar att 31

32 hamna långt ut längs med axlarna av rena slumpskäl, och sådana arter ska alltså inte övertolkas. Exempel på sådana arter i detta datamaterial kan vara gulkämpar och fältmalört, som finns till höger längs axel 1, men ju inte alls är några typiska åkermarksväxter. Om man ser till artfördelningen längs axel 1 som helhet, så tror vi dock att vår tolkning om skog-betesmarkåkermark är någorlunda rättvisande. Längs med axel 2 ger de listade arterna en än mer entydig bild, med fuktväxter som vasstarr, sjöfräken och kabbleka åt ena hållet, och torrmarksväxter som kärleksört, gråfibbla och tjärblomster åt det andra. Med denna tolkningsram kan man ur DCA-figuren (Figur 19) med litet god vilja utläsa att kraftledningsgatorna och patrullstigarna verkar ha en viss övervikt till vänster i figurer, och att dessa provytor därför har mer skogsartad vegetation än andra i datamaterialet. Vid en mer utförlig utvärdering kan man behöva diskutera om det finns skäl att undersöka om några av dessa provytor egentligen inte ska anses uppfylla kravet för att ha ängsartad gräsmarksvegetation, om inslaget av skogsväxter som blåbär, lingon och kruståtel är alltför markant. Å andra sidan kan man också hävda att det är en fördel att inte ha alltför strängt och snävt urval, eftersom man då riskerar att missa gräsmarker med vissa värden och därmed underskatta mängden av sådana gräsmarksmiljöer. Figur 20. Andel av provytor med olika täckning av träd (vedväxter högre än 3 m, inklusive höga buskar) och buskar (vedväxter lägre än 3 m, inklusive småträd). Den vertikala täckningen bedöms enligt en sexgradig skala. Bedömningen avser en cirkelyta med 10 m radie resp. en rektangel med 10 m bredd (patrullstigar). Till kraftledningsgatornas vegetation hör förstås också träden och buskarna som ett viktigt och karaktärsgivande inslag. Alltför stor utbredning av skuggande vedväxter och behov av kraftig röjning kan ses som ett hot mot gräsmarksmiljöerna, men i många fall bidrar också en rikedom av träd- och buskarter till landskapets variation och ökad rikedom av småmiljöer och resurser för många djurarter, t.ex. fåglar. 32