Metodtester för inventering av hällmarkstorräng, fukthedar och svämängar på biogeografisk nivå

Transkript

1 1(81) Institutionen för ekologi Metodtester för inventering av hällmarkstorräng, fukthedar och svämängar på biogeografisk nivå Assar Lundin, Merit Kindström, Martin Holm, Anders Glimskär Innehåll Syfte och bakgrund... 4 Avgränsning av regioner per naturtyp... 6 Stickprovsutlägg för landskapsrutor Avgränsning och inventering av hällmarkstorräng Definitioner och avgränsningsregler Fältmetodik för hällmarkstorräng Definitioner och avgränsningsregler för fukthedar Fältmetodik för fukthedar Resultat från årets datainsamling Slutsatser om hällmarkstorräng Slutsatser om fukthedar Förstudie om svämängar Avgränsningskriterier för svämängar Studieområden för utvärdering i flygbilder och fält Diskussion om avgränsning och metodik för svämängar Referenser Projektkostnader Bilaga. Artlistor för hällmarkstorräng

2 Förord Biogeografisk uppföljning ska följa upp areal och utbredning av naturtyper inom art- och habitatdirektivet samt dess viktiga strukturer, funktioner och typiska arter. Vissa naturtyper saknar en heltäckande förekomstkarta, vilket försvårar uppföljningen. Följande rapport presenterar metodiktester utifrån tidigare beskrivet koncept för de s.k. Natura-naturtyperna 4010 Fukthedar och 8230 Hällmarkstorrängar förslag samt resonemang kring tänkbar metodik och avgränsningskriterier för 6450 Svämängar. Naturvårdsverket har i samråd med ArtDatabanken (ADb) gett SLU, institutionen för ekologi i uppdrag att ta fram metodförslag för biogeografisk inventering och uppföljning av nämnda naturtyper. Rapporten utgör inte något ställningstagande från NV:s sida utan författarna ansvarar själva för innehållet. Ansvariga handläggare för projektmedel till denna studie har varit Anders Jacobson ADb och Johan Abenius NV. 2

3 Sammanfattning Projektet har haft som syfte att testa metodik för inventering av Art- och habitatdirektivets naturtyper hällmarkstorräng (8230) och fukthedar (4010) på biogeografisk nivå, alltså även utanför skyddade områden. Vi har utgått ifrån design och metodik med flygbildstolkning och fältinventering i ett stickprov av landskapsrutor med storleken 3x3 km, som är samordnat med inventering av gräsmarker inom regional miljöövervakning. Dessutom ingår här en förstudie om inventering av naturtypen svämängar (6450) med liknande metodik. Eftersom de tre naturtyperna inte finns i hela landet, har vi i samråd med Naturvårdsverket och Artdatabanken sett över regionavgränsningen, för att få en effektiv datainsamling utan att för den skull missa alltför mycket av naturtypernas förekomst i landet. För att flygbildskartera hällmarker med förutsättning att hysa pionjärvegetation (bl.a. fetbladsväxter och annueller), så har vi begränsat urvalet till öppna-halvöppna hällmarker som i nutida eller äldre flygbilder ligger i anslutning till jordbruksmark eller mark med annan kontinuerlig mänsklig störning. Hällmarker i utpräglat skogslandskap har valts bort, liksom regelbundet överspolade strandklippor. Totalt har 337 polygoner träffats inom 18 av de totalt 80 ingående rutorna, med en minsta karteringsenhet på 100 m 2. Omräknat till en totalareal motsvarar det ungefär 43 km 2 i hela landet, vilket ska jämföras med 80 km 2 i Sveriges senaste rapportering till EU. Av polygonerna har 121 valts ut genom slumpurval och fältinventerats. Många hällmarker var kraftigt överväxta av mossor och renlavar och en mindre andel kraftigt störda av tramp, och förekomsten av karakteristiska och typiska arter var oftast mycket sparsam. Den mindre andel som hade något mer gynnsam status hade mycket väl avvägd beteshävd, gärna i kombination med viss kalkpåverkan och exponering för sommartorka. Potentiella fukthedar karterades som tio polygoner inom total sex rutor i Västsverige. Vid fältbesök innehöll ingen av dem fukthed, enligt vår bedömning. Några var myr och övriga fuktig gräsmark med t.ex. veketåg. Vår bedömning är att små förekomster av fukthedar är svåra att hitta med denna metodik. De bästa förutsättningarna att hitta fukthed är troligen i anslutning till torra hedar. Vi föreslår heltäckande naturtypskartering som en effektivare metod än stickprov. Ett strikt urval måste göras utifrån artinnehåll (inte bara enstaka klockljung), och det kräver fältbesök. Svämängar har starr- och gräsdominerad vegetation som ligger vid större (oftast oreglerade) vattendrag från Dalälven och norrut och som årligen översvämmas. Baserat på fältbesök till lokaler vid Nedre Dalälven, Västerbotten och Norrbotten är vår slutsats att potentiella svämängar bör vara relativt enkla att avgränsa i flygbild, om man är noggrann med att skilja bort områden med stor andel högörter och viden. 3

4 Syfte och bakgrund Denna rapport beskriver resultaten från ett uppdrag som ska testa ett koncept för att beskriva areal och utbredning av några sparsamt förekommande naturtyper, som togs fram i 2014 års förstudie (Glimskär m.fl. 2015). Fukthedar (4010) Hällmarkstorräng (på silikatmark) (8230) I årets uppdrag ingår även: Svämängar (6450) För svämängar är uppdraget att genomföra en förstudie om förutsättningarna för en uppföljning som är samordnad med befintlig metodik för gräsmarksövervakning. Den uppföljning som projektet syftar till ska vara underlag för Sveriges åtaganden gentemot artikel 17 i habitatdirektivet och anknyter till Naturvårdsverkets projekt Biogeografisk uppföljning av naturtyper och arter. Bedömningen av naturtypernas bevarandestatus görs enligt habitatdirektivet utifrån area, utbredningsområde, strukturer och funktioner samt typiska arter. Detta fortsättningsprojekt har utgått ifrån den metodik som används från och med 2015 som ett uppdrag till SLU för det gemensamma delprogrammet Gräsmarkernas gröna infrastruktur inom regional miljöövervakning (Glimskär m.fl. 2014; Lundin m.fl. 2015), där länsstyrelser i 18 län deltar som uppdragsgivare. Genom denna samordning har vi möjlighet att med måttliga förberedelser konkretisera och testa avgränsningskriterierna i större skala, som underlag för en eventuell långsiktig uppföljning med likartad metodik. Där ingår att utvärdera hur väl naturtyperna kan identifieras och avgränsas genom datainsamling i flygbilder och i fält och vilka variabler (inklusive växter som indikatorarter) som bör användas för att beskriva tillstånd och förändringar. Enligt projektbeskrivningen ingår följande arbetsmoment i uppdraget från Naturvårdsverket: 1. Detaljerade avgränsningskriterier för flygbildstolkning och fältinventering, inklusive fältbesök 2. Kompletterande urval av rutor för fukthedar och svämängar, inklusive flygbildsinköp. 3. Flygbildstolkning med avgränsning av hällmarkstorrängar och fukthedar i landskapsrutor. 4. Inarbetande av hällmarkstorrängar och fukthedar i fältapplikation. 4

5 5. Fältinventering med avgränsning och provytor i hällmarkstorrängar och fukthedar. 6. Flygbildstolkning och fältbesök till svämängar, dokumentation och avgränsningskriterier. 7. Utvärdering, sammanställning av insamlade data och ev. förslag till metodjusteringar. Inom ramen för våra övriga uppdrag har vi under 2015 utformat metodik och datainsamlingssystem för flygbildstolkning och fältinventering (inklusive en ny applikation för fältdatainsamling) som vi relativt enkelt har kunnat anpassa för att även inkludera dessa naturtyper (Lundin m.fl. 2015; Glimskär m.fl. 2014). Inventering har genomförts i full skala vad gäller hällmarkstorrängar och fukthedar, utifrån de förslag och överväganden som gjordes i 2014 års projekt. Med erfarenheterna från detta års projekt kommer vi dock behöva revidera slutsatser framför allt vad gäller fukthedarna. För den slutliga utformningen av en inventering behövs en reviderad uppskattning av naturtypernas förekomst i landskapsrutorna och åtföljande förändringar i tillvägagångssättet. Som grund för bedömning av bevarandestatus, men också för utvärderingen av avgränsningskriterier, har vi också samlat in data för ett antal variabler för karterade ytor, såsom täckning av berg i dagen, mängd bar jord, solexponering, mossor, lavar och vedväxter samt artförekomst av karakteristiska och typiska arter. Dessa variabler utgör i sina huvuddrag ett urval från den metodik som ingår i länsstyrelsernas gräsmarksövervakning, men vi har även gjort en del kompletteringar i artlistan och för övriga variabler. Naturtypen svämängar (Nordliga boreala alluviala ängar, naturtyp 6450) sammanfaller i norra Sverige till stor del med det som länsstyrelserna i arbetet med delprogrammet för gräsmarkernas gröna infrastruktur avser med gräsmarkstypen strand-/våtäng. Att i samband med länsstyrelsernas inventering identifiera vilka av de ingående områdena som dessutom uppfyller kraven för naturtypen svämängar skulle kunna vara ett mycket effektivt sätt för samordning. Troligen är den provytemetodik som vi använder för andra gräsmarksinventeringar lämplig också för svämängar, och i så fall handlar förstudien i allt väsentligt om att hitta bra kriterier för avgränsning i flygbilder och för validering av naturtypsklassningen i fält. Till de särskilda avvägningarna för provytemetodiken kan höra bedömning av variabler som är relevanta för naturlighetskriterier samt urval av karakteristiska och typiska arter som bör ingå i provytemetodiken. Inom 2015 års projekt vi därför gjort en förstudie för svämängar liknande den som gjordes för hällmarkstorrängar och fukthedar år 2014, med fältbesök vid nedre Dalälven samt i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt Naturvårdsverkets vägledning för naturtyp 6450 finns den från 5

6 Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län och norrut. Vi har dock av resursskäl valt att i denna förstudie inte inkludera svämängar i fjällregionen, bland annat för att länsstyrelsernas inventering inte görs där i dagsläget. På samma sätt som för de andra naturtyperna i förra årets förstudie, så har Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas basinventering (Naturvårdsverket 2009a, 2009b) samt kartverktyget Skyddad natur (Naturtypskartan) använts som underlag för förstudien om svämängar. I något fall har vi dock också påträffat potentiell svämäng inom länsstyrelsernas generella utlägg. Ett antal lokaler med olika karaktär har besökts och dokumenterats i flygbilder med fältfotografier och med noteringar om påverkande faktorer, dominerande arter och tänkbara principer för avgränsning. Avgränsning av regioner per naturtyp Enligt Naturvårdsverkets vägledningar har alla de berörda naturtyperna begränsad geografisk utbredning (Naturvårdsverket 2011a-c), och för att effektivisera arbetet har vi i samråd med Naturvårdsverket och Artdatabanken begränsat inventeringen till de områden där man sannolikt kan förväntas påträffa dem. Inom de avgränsade regionerna har vi därefter valt principer för utlägg av landskapsrutor enligt ett systematiskt mönster. I enlighet med uppdragets formulering och slutsatserna från förra årets förstudie har vi utgått ifrån det stickprov som används av länsstyrelserna inom det gemensamma delprogrammet för gräsmarker som ingår i uppdraget till SLU för regional landskapsövervakning, med vissa kompletteringar. Följande arbetsmoment ingår i uppföljningen: 1. Avgränsning av region där naturtypen ska inventeras 2. Stickprovsutlägg med viss täthet av systematiskt utlagda landskapsrutor 3. Avgränsning i flygbilder med stöd av den äldre Ekonomiska kartan 4. Bedömning och inventering av polygoner i fält 5. Provyteinventering i fält inom polygoner Som beskrivs nedan använder vi inom landskapsrutorna polygonbaserad flygbildstolkning som metodik för att identifiera naturtyperna. Det effektiva stickprovet blir större med en polygonbaserad metod än med en renodlad punktgittermetod, och man får också ett mått på totalareal för naturtypen inom en landskapsruta, som direkt kan användas i arealskattningar. Den avgränsning som redovisas i Naturvårdsverkets vägledningar för naturtyperna (Naturvårdsverket 2011b; Figur 1) baseras på områden som har registrerats inom skyddade områden i basinventeringen (Skånes m.fl. 2007; Naturvårdsverket 2009a och b) och som finns upptagna i databasen 6

7 till Naturtypskartan. Detta bildar också underlag för Naturvårdsverkets rapportering till EU vad gäller naturtypernas geografiska utbredning. Enligt utbredningskartan ska hällmarkstorrängar förekomma i en relativt begränsad geografisk region, i Mellansveriges jordbruksregioner och längs kusten (Figur 1). Framför allt ska naturtypen enligt vägledningen finnas i öppna betesmarker, kust- eller åkerlandskap och vara särskilt karaktäristisk i kusttrakter och kring Vänern. Den enda övriga geografiska avgränsningen som finns uttalad är att hällmarkstorräng inte förekommer i alpin region. Utbredningen av fukthed med klockljung som den beskrivs av Naturvårdsverkets vägledning är uttalat sydvästlig (Figur 1) och överensstämmer med den huvudsakliga utbredningen av flera karakteristiska arter, framför allt klockljung, hedsäv, myrlilja och klockgentiana. Figur 1. Utbredning av fukthedar och hällmarkstorräng enligt Naturvårdsverkets vägledningar. Hällmarkstorräng I 2014 års förstudie föreslog vi en snäv avgränsning av regionen för hällmarkstorräng, i enlighet med det utbredningsområde som finns angivet i Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011b; Figur 1). Efter att närmare ha undersökt ett antal exempel i olika områden, så insåg vi att det mycket väl kan finnas områden med hällar på varierande platser i t.ex. småländska höglandet och längs med norrlandskusten, även om sådana områden totalt sett var ganska sällsynta. I synnerhet var det i gårdsnära miljöer med betespåverkan som potentiellt fina områden kunde påträffas. Efter diskussion med Jonas Grahn, med erfarenhet från naturtypsinventering på länsstyrelsen i Västerbotten, kom vi fram till att hällmarks- 7

8 torräng mycket väl kan förekomma längs med hela norrlandskusten. Flera av arterna som kännetecknar naturtypen är sydliga, men många finns också längs hela kusten och till och med i fjällkedjan. Vi tror snarare att bristen på registreringar av naturtypen i den utbredningskarta som baseras på skyddade områden beror på att de skyddade områdena i norra Sverige väldigt sällan inkluderar gårdsnära miljöer och andra måttligt störda jordbrukspräglade områden, vilket är sådana miljöer där naturtypen har störst möjlighet att finnas. Vi tror också att hällmarkstorräng kan förekomma i inre delarna av Småland och längs hela smålandskusten. I förra årets förstudie drog vi slutsatsen att utbredningen av naturtypen verkar ha ett samband med Högsta kustlinjen, vilket har att göra med att exponerade hällar är vanligare i områden med en historia av översvämning och vågpåverkan. Men om det finns exponerade hällar med rätt typ av måttlig störning ovanför Högsta kustlinjen finns det inga starka skäl till varför det inte skulle kunna finnas hällmarkstorräng där. Utbredningskartan för naturtypen antyder i alla fall att det kan finnas hällmarkstorräng i åtminstone mindre mängd på Småländska höglandet. Våra erfarenheter är dessutom att öppna-halvöppna exponerade hällar är relativt lätta att identifiera i flygbild, och därför finns det inga starka skäl att inte leta där, i områden där vi ändå ska göra kartering av gräsmarker inom ramen för vårt uppdrag från länsstyrelserna. För norra Sverige behövs dock förmodligen en geografisk avgränsning, för att hålla nere arbetskostnaden, eftersom det är så stora geografiska arealer som berörs och eftersom sannolikheten att påträffa några hällmarkstorrängar bland alla de övriga hällmarker som finns där bedöms som obetydlig. De hällmarker som finns i Norrlands inland (liksom i fjällnära miljöer) utgår vi ifrån sällan har den naturtyp som avses i Art- och habitatdirektivet. Vi föreslår därför att man följer Högsta kustlinjen längs med hela norrlandskusten (Figur 2). Vad gäller avgränsningen gentemot södra Sverige föreslår vi att man följer länsgränserna. Exempelvis följer Trafikverkets regionindelning länsgränserna, där Västra Götaland och Värmland utgör Region väst. Genom att dra gränsen vid Dalarnas och Gävleborgs södra länsgränser får vi t.ex. med hela Värmland i den södra regionen (Figur 2), vilket innebär att vi kan behandla hela Vänerns kringområde på samma sätt. 8

9 Figur 2. Den norra avgränsningen av den geografiska region där inventeringen av hällmarkstorrängar har genomförts För södra Sverige inkluderas samtliga län (grått). För Värmland, Dalarna och norrlandslänen ingår stratum 6 och 7 enligt den stratumindelning som används av det nationella miljöövervakningsprogrammet NILS (Sjödin 2014) och som var grunden för länsstyrelsernas gräsmarks- och myrövervakning under (grönt). Till detta kommer sedan hela resten av Värmlands län samt norrlandskusten upp till gränsen för Högsta kustlinjen (rött). Fukthedar Fukthedar är svåra att identifiera i flygbild, jämfört med andra naturtyper, och det kan potentiellt ta mycket tid att i fält besöka områden som sedan visar sig inte innehålla fukthed. Därför är det särskilt viktigt att ha en bra regionavgränsning för den naturtypen. Å andra sidan behöver vi kunna få med även de som är små, har dålig bevarandestatus eller ligger i mosaik med andra naturtyper. Förutom det befintliga förslaget till regionavgränsning har vi också tagit stöd av nederbördsdata för regionen, eftersom vi antar att de fuktiga hedmiljöerna i Västsverige gynnas av hög 9

10 nederbörd, och detta antagande stöds också av en jämförelse med regionavgränsningen (Figur 3). Larsson (1973) beskriver i rapporten från en fyrtio år gammal inventering av området väster om Dals-Ed att [f]uktheden dominerar terrängen över stora arealer. Detta område är i västra Dalsland, men ändå flera mil öster om det område som markeras i utbredningskartan från den senaste rapporteringen. Vi tror därför att det större området i Dalsland i vägledningen från 2011 bättre beskriver det faktiska utbredningsområdet för potentiell fukthed (Naturvårdsverket 2011a). Larsson (1973) beskriver också förekomsten så här: Fuktheden intar mest svagt sluttande mark på bergens sidor, dalgångar och myrkanterna men även branta terrängpartier kan vara beklädda med fukthed. Det verkar alltså som att förekomsterna kan vara små och fragmenterade, och kanske kan ha förbisetts eller på annat sätt inte fångats upp av de skyddade områdena i regionen. Lars Sjögren på länsstyrelsen i Västra Götaland beskriver att många områden i Dalsland kan vara ohävdade sedan länge och att de kan ha stor dominans av t.ex. blåtåtel och pors. Det skulle alltså kunna vara så att förekomsten i skyddade områden är liten på grund av upphörd hävd och långtgången igenväxning, och att många områden har klassats bort eller inte alls upptäckts av det skälet. Vi tolkar det som att Dalsland till stor del är inom det möjliga utbredningsområdet för fukthed, vilket också överensstämmer med årsnederbörden i det området jämfört med övriga utbredningsområdet. Därför har vi utökat regionen för fukthed där (Figur 3). I Skåne finns en välkänd förekomst i söder, i Skanörs Ljung, men i övrigt visar utbredningskartan på förekomster framför allt nordväst, men också spritt i andra delar av Skåne. Enligt nederbördskartan avviker dock mellersta och nordöstra Skåne, genom en betydligt mindre årsmedelnederbörd. Kristian Nilsson vid länsstyrelsen i Skåne menar att de riktigt tydliga exemplen finns på Bjärehalvön och Hallandsåsen i nordväst. Förekomsterna i mellersta och nordöstra Skåne finns framför allt på åsarna och i hävdade marker längs med Helge å, och där är fuktheden ovanlig och inte så tydligt utvecklad. Vi har alltså justerat avgränsningen något, för att få med åsarna och området kring Helge å i mellersta och norra Skåne, istället för den grövre avgränsningen i utbredningskartorna. I övrigt för västra Skåne utgår vi dock ifrån den mer generella avgränsningen, som överensstämmer väl med nederbördsmönstren (Figur 3). 10

11 Figur 3. Avgränsning av den region där fukthed förväntas förekomma. Den streckade linjen visar den region som har angetts vid artikel-17-rapporteringen, och den heldragna linjen är den region vi har valt att studera. Som grund för avgränsningen har vi använt årsnederbörd (vänstra bilden) och antal dygn med minst 10 mm nederbörd (högra bilden). Slutsatser om regionavgränsning Slutresultatet av vår utredning om regionavgränsning är alltså att vi har utvidgat den berörda regionen för hällmarkstorräng avsevärt jämfört med Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011b; Figur 4), och om denna avgränsning visar sig få starkt stöd av fortsatt inventering och uppföljning, så kan det leda till stora förändringar i hur utbredningsområdet för naturtypen beskrivs och vilken information som kan rapporteras till EU. Vi tycker att det är en rimlig och sannolik förklaring att de områden som har identifierats i skyddade områden ger en jämförelsevis ofullständig bild av just denna naturtyp, eftersom den har mycket fragmenterad förekomst i landskapet och eftersom den sällan i sig själv har varit styrande för hur skyddade områden identifieras och avgränsas. Vi tror alltså att naturtypen i många områden är förbisedd som skyddsvärd naturtyp. Med ökad kunskap om naturtypen kanske dessa förhållanden kan ändras i framtiden. För fukthedar har vi bara gjort marginella justeringar, och de påverkar förmodligen inte vare sig kostnaderna eller arealuppskattningarna i någon högre grad. Men det känns ändå angeläget att ha en avgränsning där man inte i onödan väljer bort områden där naturtypen mycket väl kan finnas, i synnerhet som den är ovanlig och ofta kan ha dålig bevarandestatus. 11

12 Figur 4. Den slutgiltiga avgränsningen av de geografiska regionerna för inventering av hällmarkstorräng (vänstra bilden) och fukthedar (högra bilden) i årets projekt. Om man i framtida utvärderingar kommer fram till att naturtyperna har betydligt mindre utbredning än vad våra regionindelningar anger, så är det också ett intressant resultat. Det krävs dock antagligen ganska omfattande datainsamling och ett tätt stickprov för att man helt ska kunna räkna bort ett helt geografiskt område. Stickprovsutlägg för landskapsrutor Inom de avgränsade regionerna måste vi alltså utforma ett representativt och effektivt stickprov, där vi utnyttjar infrastruktur och verktyg inom befintlig miljöövervakning, i detta fall främst vad gäller gräsmarker inom regional miljöövervakning (Tabell 1). Metodtesterna i detta projekt syftar bland annat till att ge underlag för att utvärdera om de designförslag för stickprovet som vi har utformat baserat på resonemangen i förrra årets förstudie, verkligen ger tillräckliga och tillförlitliga data för inventering och uppföljning av naturtyperna på biogeografisk nivå, givet att. kunskapen om de aktuella naturtypernas mängd och utbredning är otillräcklig, åtminstone utanför skyddade områden. I förberedelserna inför inventeringssäsongen 2015 har vi tagit fram underlag för att variera tätheten av stickprovet av landskapsrutor på ett antal nivåer, som sträcker sig upp till en fyrdubbling av det grundutlägg som används av Svensk Fågeltaxering (Figur 5). 12

13 Figur 5. Exempel på fyrdubblat grundutlägg av landskapsrutor, Västra Götalands och Skåne län. Gröna och blå kvadrater motsvarar det enkla grundutlägget, tillägg av röda och orange kvadrater motsvarar en fördubbling och tillägg av gula kvadrater en fyrdubbling. 13

14 Tabell 1. Förtätat utlägg av landskapsrutor jämfört med grundutlägget för hela programperioden för det gemensamma delprogrammet Gräsmarkernas gröna infrastruktur inom regional miljöövervakning (Lundin m.fl. 2015). Jämtlands, Blekinge och Hallands län deltar inte i delprogrammet men har tilldelats ett stickprov med faktor 1 i detta projekt. Gräsmarker Faktor Rutantal Dalarnas län 1 45 Gotlands län 2 16 Gävleborgs län 1 32 Jönköpings län 1 21 Kalmar/fastlandet 1 20 Kalmar/Öland 2 6 Kronobergs län 1,5 21 Norrbotten/inlandet 0,5 38 Norrbotten/kusten 1 21 Skåne län 1 19 Stockholms län 1,5 27 Södermanlands län 1,5 19 Uppsala län 1,5 24 Värmlands län 1 36 Västerbotten/inlandet 0,5 26 Västerbotten/kusten 1 20 Västernorrlands län 1 42 Västmanlands län 2 18 Västra Götalands län 0,5 20 Örebro län 1,5 21 Östergötlands län 1 22 Eftersom resultaten för naturtyperna ska sammanställas i enlighet med Artoch habitatdirektivets regionindelning, är det angeläget att Kontinental region, med Hallands och Blekinges kustland samt Skåne, får ett tillräckligt stort stickprov. Därför användes den fyrdubbla tätheten i hela kontinental region också för hällmarkstorrängar (Figur 5). Av de förekomster som markeras i Naturvårdsverkets vägledning för 2011, så är ungefär hälften i Kontinental region ((Naturvårdsverket 2011b; Figur 6). Det är alltså mycket angeläget att både kontinental och boreal region blir väl representerade i stickprovet. 14

15 Figur 6. Gränsen mellan kontinental (sydväst om linjen genom Västra Götalands, Hallands, Skåne och Blekinge län) och boreal region (övriga landet utom fjällen) för redovisning av mängd, utbredning och bevarandestatus av naturtyperna till EU. De blå symbolerna anger förekomst av hällmarkstorräng enligt Naturvårdsverkets vägledning för naturtypen år För hällmarkstorräng ledde detta utlägg, med samma utlägg som länsstyrelserna (Lundin m.fl. 2015) i boreal region (med komplettering i Hallands län), och med ett utlägg med fyrdubbel täthet i kontinental region, till att totalt 80 rutor inkluderades i stickprovet (Tabell 2). Av dem låg 27 i kontinental region och 53 i boreal region. Av dessa karterades polygoner med potentiell hällmarkstorräng i totalt 18 rutor, varav 4 i kontinental och 14 i boreal region. Den extra förtätningen i kontinental region verkar alltså vara helt nödvändig för att få ett rimligt stort stickprov. De rutor som hade förekomst av hällmarkspolygoner låg i Blekinge, Hallands, Kalmar, Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Västra Götalands och Östergötlands län. Den preliminära slutsatsen är alltså att den befintliga utbredningskartan verkar stämma någorlunda med verkligheten, eftersom förekomsterna var framför allt i kustlän, och inga påträffades i inlandslän som Kronoberg, Jönköping eller Västmanland. 15

16 Tabell 2. Antal landskapsrutor (3x3 km) i stickprovet för hällmarkstorräng, fördelat på län och biogeografisk region. Siffror inom parentes visar antalet rutor som har förekomst av flygbildskarterade polygoner med potentiell hällmarkstorräng. Som jämförelse anges hur många av rutorna som även ingår för gräsmarker inom regional miljöövervakning (RMÖ). Antal rutor varav Kontinental Boreal Summa hällmarkstorräng RMÖ Blekinge län 3 (2) 0 3 (2) 0 Dalarnas län 0 2 (0) 2 (0) 2 Gotlands län 0 3 (0) 3 (0) 3 Gävleborgs län 0 3 (0) 3 (0) 3 Hallands län 5 (0) 1 (1) 6 (1) 0 Jämtlands län 0 1 (0) 1 (0) 0 Jönköpings län 0 3 (0) 3 (0) 3 Kalmar län 0 2 (2) 2 (2) 2 Kronobergs län 0 3 (0) 3 (0) 3 Norrbottens län 0 4 (0) 4 (0) 4 Skåne län 15 (0) 0 15 (0) 3 Stockholms län 0 4 (2) 4 (2) 4 Södermanlands län 0 3 (1) 3 (1) 3 Uppsala län 0 4 (3) 4 (3) 4 Värmlands län 0 5 (0) 5 (0) 5 Västerbottens län 0 3 (0) 3 (0) 3 Västernorrlands län 0 2 (0) 2 (0) 2 Västmanlands län 0 3 (0) 3 (0) 3 Västra Götalands län 4 (2) 4 (2) 8 (4) 5 Örebro län 0 3 (0) 3 (0) 3 Östergötlands län 0 3 (3) 3 (0) 3 Summa 27 (4) 53 (14) 80 (18) 54 För fukthedar är den geografiska regionen där naturtypen förekommer relativt liten, och arealerna är små och spridda. Därför använde vi i detta uppdrag en fyrdubbling av grundstickprovet i hela den avgränsade regionen. Av de 30 landskapsrutorna i regionen (varav hälften ligger i Västra Götalands län), så karterades polygoner med potentiell fukthed bara i 6 stycken, varav alla utom en i Västra Götalands län (Tabell 3). Redan utifrån antalet rutor tyder resultaten på att en fyrdubbling inte är tillräckligt. Även vid ett sexårigt inventeringsvarv, där det förväntade antalet rutor med fukthedspolygoner kan uppgå till totalt kanske stycken, så finns det risk för att stickprovet blir för litet för säkra slutsatser. Det gäller i synnerhet om flera av de karterade rutorna vid närmare betraktande (d.v.s. vid fältbesök) visar sig inte uppfylla kraven för att vara fukthed. Då skulle resultaten bli ännu osäkrare. 16

17 Tabell 3. Antal landskapsrutor (3x3 km) i stickprovet för fukthedar, fördelat på län och biogeografisk region. Siffror inom parentes visar antalet rutor som har förekomst av flygbildskarterade polygoner med potentiell fukthed. Som jämförelse anges hur många av rutorna som även ingår för gräsmarker inom regional miljöövervakning (RMÖ). Antal rutor varav Boreal Kontinental Summa fukthedar RMÖ Hallands län 2 (0) 5 (0) 7 (0) 0 Jönköpings län 2 (0) 0 2 (0) 0 Kronobergs län 1 (0) 0 1 (0) 0 Skåne län 0 5 (1) 5 (1) 1 Västra Götalands län 11 (4) 4 (1) 15 (5) 3 Summa 16 (4) 14 (2) 30 (6) 4 Avgränsning och inventering av hällmarkstorräng Vi har utgått ifrån vår slutsats från förra årets förstudie, att båda naturtyperna är till stor del hävdgynnade eller hävdberoende, vilket även framgår av vägledningarna. Definitionerna har alltså att ta ställning till föränderliga successionsstadier och ett känsligt beroende av olika grader av störning. Det är också sällan naturtyperna förekommer i stora, sammanhängande områden, utan en stor del av arealen förekommer troligen som små ytor insprängda bland andra naturtyper. Det gör att kriterierna för avgränsning blir mycket avgörande både för genomförandet och för slutresultatet. Definitioner och avgränsningsregler Enligt definitionerna så karakteriseras hällmarkstorrängen av pionjärvegetation av mossor, lavar, fetbladsväxter och annueller på tunna, torkpåverkade jordtäcken vid hällar. Hällmarker som inte uppfyller kraven kan vara antingen helt kala hällar, eller sådana som har ett tätt och tjockt täcke av renlavar eller mattbildande mossor. För karteringen i flygbild är det förekomsten av hällar och tunt jordtäcke som i första hand kan urskiljas, och sådana är normalt inte svåra att upptäcka i infraröda flygbilder i digitala arbetstationer med stereofunktion. Svårare är att särskilja sådana hällmarker som har den typ av tunna jordtäcken som kan hysa pionjärvegetation som är typisk för naturtypen hällmarkstorräng. Till stor del måste avgörandet göras i fält. Dock är vår erfarenhet att man till stor del kan använda ledtrådar om omgivningen och markanvändningens kontinuitet för att välja ut områden med lagom mängd kontinuerlig störning. 17

18 Relation till klassificering av markslag Eftersom det framgår tydligt redan av detta uppdrags formulering att samordning med länsstyrelsernas gräsmarksövervakning är prioriterat, så bör också de grundläggande kriterierna för avgränsning överensstämma så långt möjligt. Länsstyrelsernas gräsmarksindelning baseras på en markslagsindelning som till stor del har tagits fram inom samarbetet mellan länsstyrelserna och SLU vad gäller den fleråriga utvecklingen av en ny gräsmarksövervakning (Glimskär m.fl. 2014; Lundin m.fl. 2015, men där det även har skett en samordning med framför allt flygbildstolkningen i NILS (Lindgren m.fl. 2014). Systemet för markslagsindelning finns även beskrivet i vetenskaplig litteratur (Glimskär & Skånes 2015) Den översta hierarkiska nivån i markslagsindelningen utgörs av sju huvudtyper, som i sin tur delas in i ett antal undertyper. 1. Terrester seminaturlig fodermark 2. Åkermark och tidigare åkermark 3. Anlagd mark utom åkermark 4. Terrester naturmark utom skog 5. Naturmark med skog och/eller skogsbruk 6. Semiakvatisk mark utom skog 7. Akvatisk yta Nedan beskrivs de huvudtyper och undertyper som är relevanta för kartering av hällmarkstorräng där en avstämning av definitioner och karteringsregler behöver ske för att få största möjliga samordning och jämförbarhet. Motsvarande beskrivning finns också för fukthedar och svämängar längre fram i rapporten. 18

19 Markslag som är relevanta för hällmarkstorräng 1. Terrester seminaturlig fodermark Mark med gräsmarksvegetation som är lämplig att använda för bete eller slåtter, men som inte är lämplig att plöja eller är starkt präglad av tidigare åkerbruk. Här ingår också betespräglad block- och hällmark. När träd- och busktäckningen överskrider 60 % är vegetationen normalt så skuggpåverkad att ingen hävdpräglad gräsmarksvegetation kan finnas Hävdad betes- och slåttermark Permanent betes- eller slåttermark med gräsmarksvegetation som hävdas, men inte är lämplig att plöja och inte är starkt präglad av plöjning och tidigare åkerbruk Ohävdad betes- och slåttermark Permanent betes- eller slåttermark med gräsmarksvegetation som inte är starkt präglad av plöjning, som lämpar sig för bete eller slåtter men som inte hävdas idag Betespräglad block- och hällmark Block- och hällmark med tunt jordtäcke (<10 cm) som inte har gräsmarksvegetation men ändå tydligt påverkad av betesdrift. Ofta med tunt/påverkat bottenskikt, men kan ha vittringsgrus 4. Terrester naturmark utom skog Mark som inte är anlagd och som hålls öppen av andra orsaker än jordbruksdrift eller skogsbruk. Här ingår både mark som hålls öppen av naturliga processer eller tunt jordtäcke (fjällhedar, rasmarker, naturlig block- och hällmark) och sådan som hålls öppen av annan mänsklig användning, t.ex. skötta rekreationsytor på naturmark, naturtomter, etc Naturlig block- och hällmark Block- och hällmark med inget eller tunt jordtäcke (<10 cm) utan påtaglig betespåverkan. Ibland täckt av blad- och busklavar, mossor eller ett tunt skikt av humus 4.2. Annan mark präglad av hårt klimat och/eller naturlig störning Mark som hålls öppen av naturliga processer eller tunt jordtäcke. Här ingår fjällhabitat ovan för gränsen för produktiv skogsmark, block, hällar och klippor samt mark som störs av ras, vinderosion eller andra naturliga störningar. Hit räknas dock ej översvämnings-påverkad mark eller annan semiakvatisk mark Annan mark präglad av mänsklig störning eller mark användning Mark som inte är anlagd och som hålls öppen av annan mänsklig påverkan än jordbruksdrift eller skogsbruk. Sådan mark kan vara ett inslag i områden som domineras av anlagd mark, t.ex. mindre naturområden (glesa träddungar, naturtomter m.m.) inom campingplatser eller bebyggelseområden. Växtligheten är i huvudsak spontant etablerad (inte planterad eller insådd), men kan ändå vara skött genom t.ex. gräsklippning. Åkerrenar och vägslänter vid anlagda vägar räknas däremot till anlagd mark. Karteringsregler för hällmarkstorräng år 2015 Vår utgångspunkt i början av årets projekt var att hålla kvar vid samma karteringsregler för hällmarkstorrängar som för gräsmarker i länsstyrelsernas uppdrag, där markslagsindelningen ovan utgjorde grunden, kompletterad med underklasser för gräsmarksdominerade typer där så 19

20 behövdes. Den minsta karteringsenheten för inritande av en polygon var fortfarande 0,10 eller 0,05 hektar, med tillägget att hällmark med blottat stensubstrat och/eller tunna, exponerade jordtäcken skulle uppgå till minst 100 m 2 sammanhängande yta inom polygonen. Ganska snart vid planeringen av flygbildstolkningen såg vi dock att det var svårt att definiera polygoner med den större storleken så att karteringen av hällmarkstorrängar kändes rättvisande för hur mycket hällmarker som faktiskt fanns. Istället valde vi att konsekvent använda 100 m 2 (d.v.s. 0,01 ha) som minsta karteringsenhet för potentiella hällmarkstorrängar En konsekvens av att använda 100 m 2 som minsta karteringsenhet är dock att hällmarkstorrängspolygonernas avgränsning i många fall inte sammanfaller med annan polygontolkning, exempelvis i länsstyrelsernas gräsmarksövervakning. Hällmarkstorrängarna måste alltså karteras som ett separat polygonskikt som överlagrar annan polygontolkning. Eftersom de markslag som nämns ovan i huvudsak är tänkta att användas med en detaljeringsgrad som motsvarar 0,10 hektar minsta karteringsenhet, så är det inte säkert att hällmarkspolygonerna får något av markslagen Naturlig block- och hällmark eller Betespräglad block- och hällmark, även om det förstås kan förekomma i områden med större arealer hällmarkstorräng. Som indikeras ovan kan hällmarkstorrängarna i många fall knytas till markslagen Hävdad betes- och slåttermark, Ohävdad betes- och slåttermark eller Annan mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning. Kriterier på en annan detaljeringsgrad behövs för att avgöra hur mycket tunt jordtäcke med pionjärvegetation som ska finnas, troligen som en viss minsta andel (förslagsvis %). Vägledningarnas riktlinjer om minst 50 % berg i dagen (Naturvårdsverket 2011b) behöver vi förstås fortsatt förhålla oss till, men vi hävdar fortfarande att det bör vara den avsedda pionjärvegetationen som sådan som är i fokus, inte i första hand mängden berg i dagen. Därmed undviker vi att få med t.ex. renspolade strandklippor och överbetade eller på annat sätt starkt tramppåverkade hällmarker, t.ex. vid badklippor i områden med intensiv sommarturism. I förstudien resonerade vi om möjligheten att använda Jordartskartans kartering av hällar som stöd för polygonavgränsningen, men vi insåg snart att det tillför väldigt lite, eftersom Jordartskartan även i de mest noggrant karterade regionerna är ganska grov, samtidigt som blottad häll ofta ändå är relativt lätt att urskilja i infraröda flygbilder. 20

21 I årets projekt har vi använt följande riktlinjer för polygonavgränsning: Som minsta karteringsenhet för hällmarkstorräng polygoner används 0,01 hektar, och minsta bredd för smala remsor är 5 meter För att tunna jordtäcken ska kunna ansamlas bör stenytan ha plana till svagt lutande ytor. Enligt befintliga definitioner dras gränsen vid högst 30 lutning och nivåskillnad på högst 5 m Ytan domineras av blottat stensubstrat med hällar och/eller tunna jordtäcken med gles vegetation. Ingen dominans av hed- eller gräsmarksvegetation, renlavar eller mattbildande mossor. Markanvändningshistorik: Dagens flygbilder i kombination med gamla Ekonomiska kartan visar på kontinuitet av jordbrukpåverkan med slåtter eller bete, alternativt annan svag störning (spår av brand, tramp vid bebyggelse eller rekreationsområden, körning i t.ex. militära övningsområden). Tydlig näringspåverkan (gödsling) har dock en negativ inverkan. Normalt högst 30 % täckning av träd- och buskar, utom i begynnande stadier av igenväxning Hällmark med omgivande risvegetation av skogstyp tas inte med i karteringen. Där är sannolikheten liten att störningsregimen har varit den rätta och att det finns störningsgynnade pionjärväxter av den typ som naturtypen förväntas kunna innehålla. Tydligt översvämningspåverkade hällar karteras inte, eftersom vattnet då enligt vår erfarenhet bidrar till att spola bort de tunna jordtäckena med mineraljord där pionjärvegetation kan etablera sig. Sådana hällar ligger nära öppna vattenytor och har i många fall en zonering som är en parallell med vattenlinjen. Resultatet och erfarenheterna av årets flygbildskartering är att de allra flesta polygoner som har karterats är något eller några hundratals kvadratmeter stora (Tabell 4, nedan), och att mycket få relevanta ytor missas för att de är för små. Det var också den erfarenheten från de första karteringstesterna som var underlag för beslutet om minsta karteringsenhet på 100 m 2, och det bekräftades alltså av det fortsatta tolkningsarbetet. Inom de karterade områdena var det också knappast några områden som var avsevärt större, så det var enkelt och rättfram att utforma fältinventeringsrutiner baserat på den polygonkarteringen. 21

22 Figur 7. Exempel på mosaik med hällmark och gräsmark vid strand på Västkusten. Det blåaktiga området till vänster är dominerat av hällmark, med mörkröda partier av enbuskar. Längst ner för sluttningen mot vattnet till vänster är hällmarken klart ljusblå/turkos, vilket är ett tecken på stark vattenpåverkan, som gör att hällen blir renspolad och alltså saknar vegetation. Närmast vattnet kan man alltså oftast inte heller förvänta sig att hitta hällmarkstorräng. Även den brantare lutningen av hällen ner mot vattnet bidrar till att zonen av häll längst till vänster inte uppfyller kraven för hällmarkstorräng. Totalt har 80 landskapsrutor med arean 9 km 2 karterats, varav alltså 19 rutor innehöll potentiell hällmarkstorräng enligt flygbildstolkningen (Tabell 4). Totalt karterades 337 polygoner i de 19 rutorna, med medelstorlek 298 m2, och 137 av dessa (drygt 40 %) påträffades i en ruta i Östergötland. De fyra rutorna med flest hällmarkspolygoner hade totalt 77 % av antalet polygoner och lika stor andel av arealen. Den största karterade polygonen var 2270 m 2, och totalt var bara 25 av de 337 polygonerna större än 1000 m 2. Det hade alltså blivit en oerhört stor skillnad i mängd hällmarker om vi hade valt 0,10 hektar som minsta karteringsenhet istället för 0,01 ha, totalt bara en tredjedel av totalarealen och 7 % av polygonantalet. Fältmetodik för hällmarkstorräng Hällmarkstorrängar kännetecknas av en flora bestående av torktåliga arter som växer på tunna, ofta uttorkande, jordlager. Det område som utgör habitatet är oftast en tämligen smal zon mellan det kala berget och områden med tjockare jordlager. Metodiken måste kunna fånga in värden (växtarter) som förekommer sparsamt och spritt på så begränsade ytor. En stickprovsmetodik med tydligt, noggrant avgränsade ytor och väldefinierade avgränsningskriterier ger goda förutsättningar för att kvantitativt beskriva området, där vi kan använda även polygonerna som inventerings- 22

23 enhet. Likstora provytor ger möjlighet till kvantitativa jämförelser av t.ex. artantal, vilket har många fördelar. Till skillnad från cirkelprovytorna ger en polygonbaserad inventering möjlighet att ge en totalbild över områdets artinnehåll, även för sparsamt förekommande arter. Annars är risken att de viktigaste indikatorarterna bara påträffas strax utanför provytan och därför aldrig kommer med i datatabellen. I fältinventeringen är alltså både polygonen och provytorna inom polygonen valbara objekt med ett datainmatningsflöde (Figur 8; Figur 9). Figur 8. Verklig skärmbild från fältapplikationen Field Pad där både polygon och provytepunkter är valbara objekt kopplade till inmatningsflöden 23

24 Figur 9. Inmatningsmeny för polygon. För att undvika en mängd upprepade inmatningar av samma variabler har vissa variabler endast registrerats för hela polygonen (ex. hävdbeskrivning). I de fall en hällmark inte uppfyller kriterierna för habitatet görs inga provytor men variabler samlas ändå in för hela polygonområdet. I fält har inventeraren fått tillgång till positionerna för polygonerna och provytorna. Polygonen har bedömts först (Figur 9), och om kriterierna för att göra detaljinventering är uppfyllda har sedan provytorna inventerats. För polygonen anges markslag och hävdpåverkan, som vi antar är detsamma för alla provytor i polygonen, liksom om polygonen är möjlig att fältbesöka eller inte (och eventuell orsak till det). Dessutom registreras förekomst av växtarter enligt samma lista som för varje enskild provyta. 24

25 Figur 10. Provytornas radie är 3 meter och avståndet mellan provytorna 10 meter. I de fall provytan hamnat helt i områden med tjockt jordtäcke (mörkare brun) sker en urkoppling av flödet, här illustrerat som en röd provyta. Provytorna bidrar med underlag för att beskriva mängd av de mer frekvent förekommande arterna och för t.ex. artantal och vegetationsvariabler som är jämförbara med länsstyrelsernas och Svenska kraftnäts gräsmarksövervakning. Flödet för provytor i hällmarkstorräng är dock en förenklad variant jämfört med den metodik som används den gräsmarksövervakningen. Tanken med förenklingen är att istället kunna få tillgång till data från betydligt fler provytepunkter i varje polygon. I provytorna har bl.a. artdata samlats in och andelen habitatklassad yta har bestämts (Figur 10; se flödesschema, Figur 12). Habitatets area har i fält definierats som den areal med tunt jordtäcke där typiska eller karakteristiska arter bedöms ha möjlighet att förekomma. Det är alltså en sorts minimal tolkning som använts för varje provytepunkt, och den totala arean blir naturligtvis avsevärt större om man även inkluderar hällens yta. I länsstyrelsernas gräsmarksövervakning ingår även ett antal småprovytor med arean 0,25 m 2, som blir underlag för att ange frekvens inom den större provytan, och det ger också data som kan användas för direkta jämförelser med data från länsstyrelsernas och Naturvårdsverkets uppföljning av gräsmarker i skyddade områden (Haglund & Vik 2010). För hällmarkstorrängar tror vi dock att så små provytor är ineffektivt, eftersom det är osannolikt att man ska få så många registreringar i småprovytor av de mer sparsamt förekommande hällmarkstorrängsarterna att det motiverar den högre kostnaden. Planen var ursprungligen att redan i flygbildstolkningen klassa bort de provytepunkter som inte ansågs kunna innehålla habitat. I praktiken visade sig detta svårt, varför vi istället inventerade samtliga punkter men förkortade flödet kraftigt för de områden som var belägna på tjockare 25

26 jordtäcken och alltså inte uppfyllde de strikta kraven för att vara naturtypen hällmarkstorräng. På det sättet fick vi en klassning för samtliga punkter. För hällmarkstorrängar bör ytorna med tunt, exponerat jordtäcke tillmätas stor vikt, eftersom det i huvudsak är där som pionjärarterna kan etablera sig. I karteringen av en hällmarksnaturtyp kan ingå avsevärda arealer bar häll, liksom det kan ingå ytor med tunt jordtäcke som är täckta av mattbildande mossor och renlavar (Figur 11). Om ytor med tunt jordtäcke med pionjärvegetation saknas helt så finns inte de naturvärden som förknippas med hällmarkstorräng. Annan mark Häll Mossor på sten Habitat Mossor på sten Annan mark Figur 11. Det habitatklassade området är här markerat med gul linje. Det nakna hällområdet och mossor på sten redovisas separat. 26

27 Följande moment har ingått i fältinventeringen av hällmarkstorrängar 2015 (se även inmatningsflödet, Figur 12): Fotografering av ytan Markslag där ytan ligger Förekomst av pionjärväxter och andra växter typiska för hällmarker Solexponering Täckning av ytor med tunt jordtäcke (potentiellt habitat) Täckning av blottat stensubstrat, inklusive skorplavar Täckning av renlavar och andra busklavar Täckning av bladlavar på sten Täckning av mossor på sten Mängd block (stödvariabel för mängd stensubstrat) Tydliga spår av markstörning Deponi, t.ex. röjningsavfall Vi har valt att inkludera solexponering som fältvariabel, istället för täckning av träd och buskar, eftersom det är den faktiska beskuggningen som har störst påverkan på förhållandena hos naturtypen och därmed på bevarandestatusen. Urval av arter För årets inventering av hällmarkstorrängar har vi gjort ett urval av kärlväxter, mossor och lavar. Kärlväxtlistan bygger förutom på befintliga listor också på erfarenheter från fältbesöken under För mossor och lavar gjordes ingen ordentlig genomgång av mossor och lavar inom uppdraget 2014, utan istället har Tomas Hallingbäck vid Artdatabanken, SLU, i år tagit fram en lista med ett urval specifikt för detta uppdrag. Indikatorvärde för moss- och lavarter I förslaget till artlista för mossor och lavar (Hallingbäck 2015; Bilaga 1) har hänsyn tagits både till innehållet i befintliga listor för karakteristiska och typiska arter och till arternas generella indikatorvärde för olika ekologiska faktorer. Vid framtagande av listan har också viss avstämning gjorts mot den artlista som används av miljöövervakningsprogrammen NILS och RIS (( NILS-arter ; Weibull 2011). 27

28 Figur 12. Inmatningsflöde för provytor i hällmarkstorräng. Variabler inom boxar matas in i samma inmatningsmeny Definitioner och avgränsningsregler för fukthedar Fukthedarna är inte helt lätta att inordna i en klassificering i terrester eller semiakvatisk mark, eftersom naturtypen ofta förekommer som en övergångsform. Vid gränsdragning mot torra hedar kan man tendera att klassa dem som fuktig terrester mark, medan man i gränsdragningen mot myrar lättare hamna på icke-torvbildande semiakvatisk mark. 28

29 Markslag som är relevanta för fukthedar - våtmarker 6. Semiakvatisk mark utom skog Mark som har torvbildande vegetation på grund av hög vattenmättnad i marken (myr) eller som på annat sätt präglas och hålls öppen av vattenpåverkan. Här ingår tidvis översvämmad mark vid stränder, med eller utan vegetation. Gränsen mot terrester mark går vid högvattenlinjen ett normalår Icke-torvbildande mark utom stränder Mark som hålls öppen av annan vattenpåverkan än översvämning vid stränder och inte är torvbildande, exempelvis viss vattenmättad blöt mark eller vätar och annan mark med starkt växlande vattennivå Hävdad våtäng Ohävdad våtäng Markslag som är relevanta för fukthedar terrester mark 1. Terrester seminaturlig fodermark Mark med gräsmarksvegetation som är lämplig att använda för bete eller slåtter, men som inte är lämplig att plöja eller är starkt präglad av tidigare åkerbruk. Här ingår också betespräglad block- och hällmark. När träd- och busktäckningen överskrider 60 % är vegetationen normalt så skuggpåverkad att ingen hävdpräglad gräsmarksvegetation kan finnas Hävdad betes- och slåttermark Permanent betes- eller slåttermark med gräsmarksvegetation som hävdas, men inte är lämplig att plöja och inte är starkt präglad av plöjning och tidigare åkerbruk Ohävdad betes- och slåttermark Permanent betes- eller slåttermark med gräsmarksvegetation som inte är starkt präglad av plöjning, som lämpar sig för bete eller slåtter men som inte hävdas idag. 4. Terrester naturmark utom skog Mark som inte är anlagd och som hålls öppen av andra orsaker än jordbruksdrift eller skogsbruk. Här ingår både mark som hålls öppen av naturliga processer eller tunt jordtäcke (fjällhedar, rasmarker, naturlig block- och hällmark) och sådan som hålls öppen av annan mänsklig användning, t.ex. skötta rekreationsytor på naturmark, naturtomter, etc Annan mark präglad av mänsklig störning eller mark användning Mark som inte är anlagd och som hålls öppen av annan mänsklig påverkan än jordbruksdrift eller skogsbruk. Sådan mark kan vara ett inslag i områden som domineras av anlagd mark, t.ex. mindre naturområden (glesa träddungar, naturtomter m.m.) inom campingplatser eller bebyggelseområden. Växtligheten är i huvudsak spontant etablerad (inte planterad eller insådd), men kan ändå vara skött genom t.ex. gräsklippning. Åkerrenar och vägslänter vid anlagda vägar räknas däremot till anlagd mark Gräsmark i skogsgata Gräsmark på annan extensivt skött mark 29

30 Med detta tillägg av markslag 4.3 vill vi betona att det normalt är nödvändigt med någon typ av mänsklig störning eller markanvändning för att hålla fukthedsmiljöerna öppna, men kanske viktigare är att detta markslag kan komma ifråga i en senare successionsfas, där tidigare betesmark inte längre har vegetation som lämpar sig för bete, men fortfarande inte har övergått till skog med ett tätt träd- och buskskikt. I en sådan sen fas är dock risken att fukthedsvegetationen redan har börjat trängas ut av andra fältoch bottenskiktsväxter, t.ex. konkurrenskraftiga gräs (blåtåtel, veketåg, tuvtåtel m.m.). Möjligtvis kan fukthedar också finnas kvar längre i skogsgator, just därför att träd- och buskröjning bidrar till att hålla marken öppen över längre tid. Markslaget för annan mark med naturlig störning skulle i princip kunna vara tillämpbar, t.ex. i kustnära miljöer och i hällmarksmosaiker, men i sydvästra Sverige är även sådana miljöer där fuktheden förekommer normalt också mer eller mindre hävdpåverkad. I EU:s beskrivning av naturtypen (Hampton 2008) varnas dock för de flesta typer av mänsklig påverkan utöver svagt bete, och de potentiellt negativa konsekvenserna lyfts fram även för slåtter, bränning och mer intensivt bete. Däremot har det i Storbritannien diskuterats att använda försiktigt borttagande av grässvål och övre matjordsskikt ( sod cutting ) i en restaureringsfas. I EU-rapporten diskuteras också om det finns fall där naturtypen kan förekomma helt utan mänsklig störning, men slutsatsen är att det inte kan sägas säkert. Dock kan EU-kommissionens klassificering av fukthedarna till samma serie som hedar och gräsmarker ( serien), liksom namnet fukthed, tolkas som att man i första hand inte ser detta som en typ av våtmark, utan som fuktig terrester mark. Den europeiska naturtypsbeskrivningen (Hampton 2008) anger dock att naturtypen kan finnas även på torvtäkter i myrmark och även att tidvis översvämning och vattenmättad mark tillhör huvudkriterierna, vilket är faktorer som normalt brukar karakterisera våtmarker. Definitionerna och avgränsningskriterierna ger alltså ett ganska ambivalent intryck, vilket gör att man nog får betrakta detta som just en övergångsform. I flygbildstolkningen i årets projekt avgränsades totalt 10 polygoner med potentiell fukthed, med förekomst i 6 av de 30 landskapsrutor som ingick i årets stickprov (Tabell 5). Av dessa besöktes inte de två polygonerna på en ö i Bohuslän (ruta 595), eftersom vi inte hade möjlighet att få tag på båttransport till ön under den period då fältinventeringen genomfördes. De polygoner som karterades varierade i storlek mellan ungefär 1000 och 3000 m 2 (d.v.s. 0,1-0,3 hektar). Avgränsningskriterier för fukthed i fält Inför fältbesöken till polygoner med potentiella fukthedar har vi utgått ifrån följande naturtypsbeskrivning. Naturtypen fukthed har fukt- och hävd- 30

31 gynnad, näringsfattig vegetation på tunt eller inget torvtäcke som är mindre än 30 cm djupt. Naturtypen finns ofta i sluttningar med översilning, vilket ger en fuktig miljö utan påtaglig torvbildning. Normalt mindre än 30 % trädtäckning. För att det ska betraktas som naturtypen fukthed bör det finnas en påtaglig förekomst av karakteristiska, västliga arter (inte bara klockljung!), dit vi framför allt räknar följande arter: Klockljung Hedsäv Myrlilja Borsttåg Granspira Klockgentiana Naturtypen är ett slags övergångsnaturtyp med inslag av både myrväxter (sileshår, rosling, tranbär, odon), torrhedsväxter (ljung, ren- och bägarlavar) och fuktängsväxter (blåtåtel, ängsvädd, jungfru Marie nycklar, hirsstarr). Fukthedarna ligger ofta i kantzoner i gränsen mellan torra hedar (på högre platser) och fattigmyrar (i svackorna). Det finns också övergångar mot fuktängar och sumpskogsmiljöer, beroende på näringstillgång och trädtäckning. Vid upphörd hävd ökar förekomsten av framför allt blåtåtel och pors. Tydlig förekomst av starr, veketåg, bredbladiga gräs (t.ex. tuvtåtel) och högörter (älgört, kärrtistel) kan antyda både igenväxning och alltför näringsrika (fuktängsartade) förhållanden). Vi har haft utgångspunkten att vara mer tillåtande i ett utvecklingsprojekt som detta, för att få in data för jämförelser och som underlag för att jämka på kriterierna uppåt eller nedåt. För områden som uppenbart inte uppfyller kraven har vi dock haft regeln att inte genomföra någon datainsamling, utan endast notera att det inte är den avsedda naturtypen, på samma sätt som för hällmarkstorrängarna. De viktigaste skälen till ytor inte har klassats som den avsedda naturtypen är att det har varit myr (utpräglad myrvegetation på torvmark utan andra fukthedsväxter) eller dominans av rikare gräsmarksvegetation eller högörter (utan inslag av de karakteriska arterna). Några lokaler har haft enstaka förekomster av klockljung, men inte uppfyllt kraven i övrigt. 31

32 Sammanfattning av de kriterier som vi har använt för avgränsning av fukthedar: Fuktiga/blöta förhållanden, ofta i sluttningar eller kanter med översilning Tunt eller inget torvtäcke (<30 cm). Det kan förekomma fläckvis eller sparsamt med vitmossor och vitmosstorv. Lågvuxen, hedartad vegetation med inslag av både hedväxter, myrväxter och fuktängsväxter Förekomst av flera (helst minst tre) av de karakteristiska arterna inom det avgränsade området. Åtminstone två av arterna ska finnas spridda på flera ställen över ytan Inget eller sparsamt träd- och buskskikt (normalt <30 %) På sin höjd måttlig förekomst av igenväxningsarter som veketåg, blåtåtel, pors eller högörter Fältmetodik för fukthedar För fukthedarna har vi utgått ifrån samma provytemetodik som för gräsmarker i länsstyrelsernas gräsmarksövervakning (Lundin m.fl. 2015), förutom att vi också gör en inmatning av grundläggande variabler även för hela polygonen, på liknande sätt som för hällmarkstorrängarna. Framför allt finns där möjligheten att klassa bort polygonen som helhet, om ingen del av den visar sig innehålla fukthed. För fukthedspolygoner finns också ett visst intresse av att samla in data för arters förekomst i polygonen som helhet. Till skillnad från för hällmarkstorrängar, så har vi inkluderat variabler för träd och buskar i cirkelytan med 10 m radie, för att få större jämförbarhet med annan gräsmarksövervakning. En likhet med hällmarkstorrängarna är dock att det finns skäl att lägga provytorna tätt, för att få så bra data som möjligt för de (trots allt ganska sparsamt förekommande) karakteristiska arterna i fukthed. För framtida fukthedsövervakning tror vi också att de fem småprovytorna bör finnas med, för att den totala artsammansättningen ska kunna beskrivas på ett så nyanserat sätt som möjligt. Sammantaget blir det en litet mer tidskrävande fältmetodik, att ha många provytor som ligger tätt, men ändå med den fullständiga metodiken. Med tanke på att fukthedarna är så sällsynta och så utsatta för successionsförändringar, så tror vi att en sådan investering är motiverad. 32

33 Resultat från årets datainsamling Syftet med projektet är alltså att testa och utvärdera konceptet för inventering av naturtyperna under realistiska former, i full skala under en inventeringssäsong. Det förväntas också ge ett dataunderlag som är tillräckligt för att belysa hur användbara data blir för att ta fram de resultat för inventering och uppföljning på biogeografisk nivå. Stickprovets storlek i förhållande till träffbild och möjligheten att ta fram tillförlitliga värden för areal, tillståndsvariabler (inkl. arter) och framtida förändringar Utvärdering av avgränsningskriterier i flygbildstolkning och fältinventering. Flygbildstolkning som metod för att identifiera potentiell förekomst av naturtyperna. Urval och förekomst av arter som beskriver bevarandestatus och andra ekologiska förhållanden. Arter som indikatorer på naturvärde och ekologisk status Samband mellan olika miljö- och vegetationsvariabler ( strukturer och funktioner ) och utvärdering av i vilken mån de är användbara för att beskriva tillstånd och förändringar För hällmarkstorrängar var antalet polygoner per ruta väldigt ojämnt fördelat, så att några få rutor hade en väldigt stor andel av polygonerna. Ur statistisk synvinkel är det viktigare för säkerheten i beräkningarna att ha ett större stickprov med fler rutor än att ha mycket data i varje ruta, vilket bland annat beror på att näraliggande hällmarker kan förväntas ha likartad artuppsättning och påverkas av samma miljöfaktorer (t.ex. om de ligger i en och samma beteshage). Man kan alltså säga att polygoner i samma ruta är statistiskt beroende av varandra. För att hinna med och för att få ett något effektivare fältarbete, så valde vi därför att bara inventera ett mindre urval i rutorna med flest karterade polygoner (Tabell 4). Urvalet gjordes med ett så kallat PPS-urval ( probability proportional to size ), så att större polygoner hade större sannolikhet att väljas. Vid beräkningar för provytor eller där man ser till egenskaper hos polygonerna, måste man alltså göra en uppräkning så att man tar hänsyn till hur det urvalet är gjort. Detta är det viktigaste skälet till att en stor andel av polygonerna i vissa rutor markeras som ej inventerade i Tabell 4, där dock också ingår några få som inte kunde nås och som alltså saknar data för beräkningar. Även sådana missing data måste man ta hänsyn till vid analyser. 33

34 Tabell 4. Antal och area av karterade polygoner av potentiell hällmarkstorräng, fördelat på landskapsrutor med 3x3 km area, av totalt 61 flygbildstolkade. Arean per ruta har fördelats på polygoner som har kunnat detaljinventeras i fält ( Tillgänglig ), sådana som inte har kunnat besökas för att de har legat på eller alltför nära bostadstomt eller tydligt inte har uppfyllt kraven för att vara hällmarkstorräng ( Ej habitat ). Ytterligare några har valts bort genom slumpurval eller inte varit fysiskt tillgängliga vid inventeringstillfället ( Ej invent. ). Ruta Antal Area, m 2 Summa polygoner Tillgänglig Tomt Ej habitat Ej invent. area (6) (11) (20) (14) (11) Summa 337 (121) För fukthedar har vi kunnat bedöma naturtypstillhörigheten för alla utom två polygoner, som ligger på en ö i Bohuslän som vi vid inventeringstillfället inte hade möjlighet att komma ut till (Tabell 5). För var och en av de övriga karterade ytorna har vi dock dragit slutsatsen att de inte uppfyller kraven för att vara fukthed, och därför gjorde vi ingen detaljerad fältinventering, enligt de regler vi hade satt upp i förväg. För fukthed gjordes alltså inget slumpurval av polygoner inom landskapsrutorna, eftersom totalantalet redan från början var lägre. 34

35 Tabell 5. Antal och area av karterade polygoner av potentiell fukthed, fördelat på berörda landskapsrutor med 3x3 km area, av totalt 30 flygbildstolkade rutor inom fukthedsregionen. Arean per ruta har också fördelats på polygoner som har kunnat besökas i fält, varav dock ingen har bedömts uppfylla kraven på att vara naturtypen ( Ej habitat ), och sådana som inte har varit fysiskt tillgängliga vid inventeringstillfället ( Ej invent. ). Ruta Antal Area, m 2 Summa polygoner Ej habitat Ej invent. area Summa Uppskattning av arealen I en verklig skattning av arealer beräknas inklusionssannolikheten utifrån det verkliga antalet stickprovsenheter i relation till populationens totalt storlek för varje stratum. I utlägget för hällmarkstorrängar varierar stickprovstätheten per län, eftersom det följer utlägget i det regionala miljöövervakningsprogrammet (Tabell 1), och stratumen i denna design utgörs alltså av länen. Detta gäller dock inte i kontinental region, där en faktor 4 har använts i hela regionen, som då blir ett enda eget stratum. För fukthedar kan man vid areaberäkningar använda hela den avgränsade regionen, eftersom vi har använt en och samma stickprovstäthet, och därför behövs ingen stratumindelning inom regionen. Dock måste man förstås känna till arealen (antalet rutor i totalpopulationen av rutor) för hela regionen, på samma sätt som man behöver känna till arealen (totalantalet rutor) för varje län för hällmarkstorrängar. Som illustrerande exempel kan man ange hur stor andel av landarealen som täcks av stickprovet i t.ex. ett län, vilket motsvarar inklusionssannolikheten, d.v.s. sannolikheten att en viss punkt eller en struktur på en viss plats kommer med i stickprovet. I grundutlägget ligger landskapsrutorna med 25 km avstånd i vardera nord-sydlig och öst-västlig riktning, vilket innebär att var 25:e ruta med 25 km 2 area ingår (5x5 km). Inom var och en av dessa karteras ett område med 9 km 2 area. Exempelvis motsvarar alltså grundutlägget med faktor 1 en andel som är 1,44 % av den totala landarealen. 35

36 De senaste siffrorna för arealer per biogeografisk region finns publicerade i Artdatabankens rapport (Eide 2014) om status hos naturtyperna: Hällmarkstorräng: 50 km 2 i boreal region och 30 km 2 i kontinental region Fukthedar: 0,5 km 2 i boreal region och 2,1 km 2 i kontinental region Svämängar: 7 km 2 i alpin region och 21 km 2 i boreal region I våra beräkningar har vi kommit fram till en nationell bruttoareal av hällmarkstorrängar som är 4280 hektar, det vill säga ca. 43 km 2. Detta är i samma storleksordning som Artdatabankens skattning om 80 km 2. En beräkning baserat på alla flygbildskarterade polygoner med potentiell fukthed (Tabell 5) skulle på motsvarande sätt hamna på 49 km 2 fukthed, vilket är väsentligt mer än i Artdatabankens uppskattningar (Eide 2014). Dock har vi i fältinventeringen bedömt att ingen av de karterade polygonerna innehåller vegetation av fukthedstyp, antingen för att de är mer näringsrik fuktig ängsmark eller för att de är myr med tjockare torvtäcke och utan tydligt inslag av fukthedsväxter. Det skulle alltså i princip räcka med att en av de 10 karterade polygonerna faktiskt var fukthed för att arealskattningarna skulle komma fram till jämförbara arealer. Även en fukthedspolygon per år i ett sexårigt inventeringsvarv skulle dock ge mycket svagt underlag för areaberäkningar, så en mycket större areal skulle behöva täckas in för att man ska få ett användbart dataunderlag. Arter, vegetation och påverkan i hällmarkstorrängar Utlägget av provytor är gjort så att man ska kunna kvantifiera arternas mängd inom en polygon, men också få en jämförbar enhet (provytan) som kan användas för att kvantifiera arternas mängd totalt för en region eller annat större urval utan att behöva ta hänsyn till vilken polygon en enskild provyta tillhör. Vi har valt att lägga ut provytepunkterna med jämna avstånd i alla polygoner, men av praktiska och ekonomiska skäl har vi i år valt att bara fältinventera ett urval (normalt hälften) av provytorna i polygonerna med större areal (de större än 1000 m 2 ). Eftersom alla provytor är jämförbara, så är det inget problem att göra en uppräkning så att resultaten ändå blir helt rättvisande. 36

37 Figur 13. Antal registrerade provytor (3 m radie) med förekomst av enskilda arter/artgrupper från listan för hällmarkstorrängar (Tabell 8 och 9 Bilaga). Röd stapel: Typisk art för naturtypen hällmarkstorräng; Grön stapel: Karakteristisk art ; Orange stapel: både typisk och karakteristisk art enligt Naturvårdsverkets klassificering i vägledningen från

38 Den i särklass vanligaste K-arten är bergsyra (Figur 13), som finns i alla utom de mest överväxta eller starkt störda, tillsammans med T-arterna tuschlav och navellavar. Förekomst av dessa skulle kunna räknas som en slags minimiindikation på att det är värt att leta vidare. Som indikatorer på lite bättre kvalitet finns sedan förstås alla fetknopparna och arter som luddlosta, mandelblom, vårbrodd (K), tjärblomster (T) Kattfot (T), styvmorsviol, vårtåtel och vit-/tuvknavel har vi hittat väldigt lite eller inget av i årets inventering, men de arterna är ändå intressanta och kan fungera som komplement till andra arter, åtminstone i ett större totalt stickprov. Äkta johannesört, harklöver, kärleksört och sparv-/mjuknäva nämns inte i vägledningen (Naturvårdsverket 2011b), men är arter som vi har hittat relativt ofta och som vi tror kan fungera som indikatorarter värda att registrera. De är förmodligen inte så väldigt krävande, men man har åtminstone förutsättningar att hitta dem i någorlunda mängd. Av mossorna tror vi att gruskammossa och hårbjörnmossa kan fungera och ge användbara data. Palmmossa är en art som förhållandevis generella miljökrav, vilket var ett skäl till att vi inte tog med den i inmatningsformuläret, men eftersom den ändå är så lätt att känna igen har vi kunnat observera att den finns i anslutning till hällmarkerna på i stort sett alla fältlokaler vi har besökt. De av de påträffade arterna (Figur 13) som skulle kunna indikera ett visst mått av kalkpåverkan eller åtminstone neutralt ph är vit fetknopp, kantig fetknopp, vildlin, brudbröd, vår-/småfingerört, harmynta och gruskammossa (Ellenberg m.fl. 2001; Gardfjell & Hagner 2013; Hallingbäck 2015). Vi tror att dessa kan fungera som indikatorer, i kombination med t.ex. ängshavre, som troligen ofta kan finnas i närområdet i sådana miljöer. För väldigt vanliga arter som väggmossa och husmossa är indikatorvärdet knutet till naturtypens kvalitet i stort sett noll (förutom kanske om man skulle registrera deras mängd mer noggrant, som negativ indikation), men möjligtvis kan frånvaron av arterna ha något indikatorvärde. Det är värt att fundera på om det av något skäl kan vara önskvärt med en mer fullständig bild av växtsamhället av mossor, och då skulle även andra vanliga arter på hällmark kunna registreras, som kvastmossor, cypressfläta, enbjörnmossa, franslevermossa m.m. 38

39 Figur 14. Andel av provytor med bedömd täckning av tunt, exponerat jordtäcke som kan hysa pionjärväxter typiska för naturtypen hällmarkstorräng. Det har varit svårt att i fält bedöma mängden potentiell livsmiljö för pionjärväxter på hällmarkerna, eftersom den strukturen med tunna, exponerade jordtäcken helt enkelt har varit ovanlig och otydlig på de platser där vi har varit (Figur 14), vilket i sin tur kan vara en förklaring till att vi inte har hittat så mycket av pionjärväxterna. Där fetknoppar, annueller och andra karakteristiska växter har funnits, så har de ofta stått inblandade i gles gräs- eller mossvegetation eller i smala skrevor. Vi har dock i viss mån inkluderat även sådana ytor, men mängdklassningen blir osäker. Bara i några fall och i ett mindre antal områden har vi bedömt att det är mer än 10 % tunna, exponerade jordtäcken inom provytan (Figur 14). Figur 15. Andel av provytor med olika täckning av strukturer i fält- och bottenskiktet. Staplarna motsvarar de täckningsklasser som används vid mängdbedömning i fält. Hög täckning av busklavar och mossor kan ses som en indikation på igenväxning och dålig bevarandestatus hos naturtypen. 39

40 Mängden blottad sten har varierat mycket på de hällmarker som vi har inventerat under årets projekt (Figur 15). Ett mindre antal har i stort sett inte haft någon blottad stenyta alls inom provytan, oftast på de ställen där det har varit som mest mossor och renlavar. Andra har haft dominerande blottad häll, varav flera i årets inventering har varit starkt trampstörda ytor i närheten av bebyggelse. En stor andel av hällarna har varit överväxt med mossor. Dessa figurer visar inte direkt hur stor andel av ytan som har t.ex. gräsmark på tjockare jordtäcken (som dock normalt har varit en mindre del), så andelen av själva hällarna som är täckta av mossor kan i vissa fall vara högre än som framgår av figuren (Figur 15). Busklavar (d.v.s. oftast grå eller gulvit renlav) förekommer också ofta, men inte i lika stor mängd som mossorna. Ett mindre antal ytor har dock nästan dominans av renlavar. Det bör också nämnas att några av de ytor som redan vid första bedömningen av polygonen har bedömts som icke-naturtyp (och därför inte har detaljinventerats) har varit renlavsdominerade hällar av skogsmarkstyp. Som framgår av resultaten för arter har många hällmarker haft förekomst av tusch- och navellavar, och det är också framför allt tuschlav som har dominerat i det fåtal ytor som haft stor täckning av bladlavar på sten (Figur 15). Figur 16. Den faktiska solexponeringen av marken på provytan, med hänsyn till eventuella skuggande träd och buskar. Uppskattat värde en solig dag mellan kl 11 och 15 (sommartid). Procentvärdet anger andel av markytan som är solexponerad, indelat i fyra täckningsklasser. I beskrivningen av naturtypen i Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011b) används den vertikala täckningen av träd (krontäckning) som ett kriterium vid avgränsning mot skogliga naturtyper. Som ett stöd vid bedömning av bevarandestatus har vi inkluderat variabeln solexponering, som beskriver den faktiska skuggpåverkan från träd och buskar på hällmarken och markvegetationen i provytan (Figur 16). Till skillnad från för den vertikala täckningen tar man där också hänsyn till i vilket väderstreck 40

41 träden och buskarna står i förhållande till provytan. Vår hypotes är att solexponeringen är en viktig faktor för naturtypen, eftersom torkan och värmen som kommer av hög solexponering gynnar pionjärväxterna och missgynnar t.ex. överväxning med mattbildande mossor. Enligt våra resultat är de allra flesta av de fältbesökta hällmarkerna helt eller nästan helt solexponerade, och det är bara en liten bråkdel som är påtagligt skuggade (Figur 16). Detta är alltså inte den viktigaste hotfaktorn för de områden vi har besökt, men det påverkas också av att vi har gjort ett urval redan i flygbildstolkningen, där hällmarker med hög träd- och busktäckning inte har inkluderats, i enlighet med naturtypens definitioner. Om man ser överväxning av mossor som en hotfaktor, så kan det tydligen förekomma också i områden med sparsamt eller inget skuggande träd- och buskskikt. Figur 17. Ordinationsanalys (CCA; Canonical Correspondence Analysis; Jongman m.fl. 1987) som beskriver variationen i vegetationens artsammansättning längs två framräknade axlar, där mätta miljövariabler har lagts in i analysen. Punkter som ligger i närheten av varandra har likartad artsammansättning. Längden på de röda pilarna längs med en axel visar hur starkt korrelerad värdet på miljövariabeln är med axeln. För uttolkning av kortnamnen i figuren, se Tabell 6 och Tabell 7. 41

42 Det är svårt att belysa sambandet mellan miljövariabler och artsammansättning enbart genom att studera varje variabel för sig, eftersom arterna finns i så varierande mängd och eftersom sambanden inte alltid är rätlinjiga. Olika miljövariabler kan också visa samvariation som gör att det är svårt att skilja effekterna från varandra. Ett sätt som ofta används för vegetationsdata är multivariata analysmetoder, där man kan ta hänsyn till all variation på en gång. Vi har använt en ordinationsmetod som fördelar ut både provytor och arter längs med ett antal axlar som beskriver varsin aspekt av variationen (Jongman m.fl. 1987). Dessa axlar kan i sin tur ofta tolkas utifrån någon ekologisk/miljömässig variationsfaktor (t.ex. fuktighet). Ordinationsmetoden CCA (Canonical Correspondence Analysis) har fördelen att den även tar in en tabell med mätta eller bedömda miljövariabler i analysen, så att man kan åskådliggöra deras samband med t.ex. artförekomsten på ett enhetligt sätt (Figur 17). De arter och miljövariabler som har ingått i analysen beskrivs i Tabell 6 och Tabell 7. Den första, vågräta axeln har ett starkt samband högt artantal och blockighet i ena riktningen (åt höger), och bladlavar, mossor och blottad sten i andra riktningen (åt vänster). De arter som framför allt verkar ha ett samband med hög artrikedom är växter från något kalkpåverkade torrbackar och hällmarker, såsom harmynta, vit fetknopp och brudbröd. I årets inventering fanns sådana marker framför allt i östra Sverige, till exempel i Uppland. Varför det skulle finnas ett samband med förekomst av block på provytan har vi just nu ingen tydlig förklaring till. Längs med den andra axeln kan man urskilja en dominans av öppna och kala/störda hällar nedtill längs axeln (blottad sten, markstörning, solexponering) och några annueller som vårspärgel och vit-/tuvknavel. Upptill längs axeln finns istället busklavar, mossor och arter som väggmossa, hedlavar (islandslav) och torsklav. Den allra tydligaste variationsriktningen, om man ska tolka figuren ur ekologisk synvinkel, är egentligen en gradient från överväxta och artfattiga miljöer med triviala arter uppe i vänstra hörnet, och åt andra hållet större rikedom med mer intressanta torrmarksarter (mer eller mindre kalkgynnade) nedåt höger i figuren (Figur 17). Vår slutsats av denna övning är att det faktiskt går att urskilja någorlunda entydiga tendenser utifrån de arter och de miljövariabler vi har registrerat. Självklart finns det variation inom denna gradient, men generellt stämmer resultaten med vår upplevelse från att ha varit ute på ytorna. 42

43 Tabell 6. Växtarter som har påträffats i fältinventeringen av hällmarkstorrängar 2015 och som presenteras med kortnamn i CCA-analysen (Figur 17). Svenskt namn Kortnamn Vetenskapligt namn Gelélavar Gelelava Collema spp. Renlavar Renlavar Cladina spp. Brosklavar Brosklav Ramalina spp. Påskrislavar Paskrisl Stereocaulon spp. Islandslav m.fl. hedlavar Hedlavar Cetraria spp. Torsklav Torsklav Peltigera aphthosa/leucophlebia Filtlavar Filtlava Peltigera spp. (övriga) Tusch-/navellavar Tusch_na Lasallia pustulata/umbilicaria spp. Hårbjörnmossa Harbjorn Polytrichum piliferum Brännmossa Brannmos Ceratodon purpureus Raggmossor Raggmoss Racomitrium spp. Väggmossa Vaggmoss Pleurozium schreberi Husmossa Husmossa Hylocomium splendens Kranshakmossa Kranshak Rhytidiadelphus triquetrus Gruskammossa Gruskamm Abietinella abietina Stensöta Stensota Polypodium vulgare Tjärblomster Tjarblom Lychnis viscaria Bergglim Bergglim Silene rupestris Liten blåklocka Liten_bl Campanula rotundifolia Stor blåklocka Stor_bla Campanula persicifolia Äkta johannesört Akta_joh Hypericum perforatum Fyrkantig johannesört Fyrkanti Hypericum maculatum Bergsyra Bergsyra Rumex acetosella Kattfot Kattfot Antennaria dioica Gråfibbla Grafibbl Pilosella officinarium Brudbröd Brudbrod Filipendula vulgaris Femfingerört Femfinge Potentilla argentea Vår-/småfingerört Var_smaf Potentilla crantzii/tabernaemontani Smultron Smultron Fragaria vesca Sparv-/mjuknäva Sparv_mj Geranium pusillum/molle Stinknäva Stinknav Geranium robertianum Mandelblom Mandelbl Saxifraga granulata Kärleksört Karlekso Hylotelephium telephium Liten fetknopp Liten_fe Sedum annuum Stor fetknopp Stor_fet Sedum reflexum Gul fetknopp Gul_fetk Sedum acre Vit fetknopp Vit_fetk Sedum album Vit-/tuvknavel Vit_tuvk Scleranthus perennis/annuus Harklöver Harklove Trifolium arvense Styvmorsviol Styvmors Viola tricolor Harmynta Harmynta Satureja acinos Vildlin Vildlin Linum catharticum Vårspärgel Varsparg Spergula morisonii Åkerförgätmigej Akerforg Myosotis arvensis Luddlosta Luddlost Bromus hordeaceus Vårbrodd Varbrodd Anthoxanthum odoratum Knägräs Knagras Danthonia decumbens 43

44 Tabell 7. Miljövariabler som har ingått i fältmetodiken för provytor i hällmarkstorrängar och som presenteras med kortnamn i CCA-analysen (Figur 17 CCA). Miljövariabel Kortnamn Mängdskala Busklavar Busklava Täckning, klass 0-5 Bladlavar på sten BladlavT Mossor på sten MossorSt Blottat stensubstrat BlottadS Markstörning MarkStor Blockighet Blockigh Antal block >20 cm (klassindelning) Solexponering fältskikt SolexpFa Täckning, klass 1-4 Antal växtarter Antal_ar Totalt artantal per provyta Figur 18. Fältfotografier med exempel på hällar som är jämna och flacka och där de tunna jordlager som är lämpliga för hällmarkstorrängsväxter har god möjlighet att ansamlas. Det finns också andra faktorer som vi inte uttryckligen har registrerat i fält, men som man åtminstone kan resonera om för att förklara varför vi inte har hittat fler ytor med stor artrikedom av arter typiska för hällmarkstorräng. Solexponering och måttlig betespåverkan har vi nämnt ovan. Habitatet är som mest framträdande och tydligt i områden med låga hällar (Figur 18) tillsammans med bete och (kanske ännu viktigare) trampstörning av nötkreatur. I miljöer där hällarna är starkare välvda (Figur 19) är typiska arter oftast helt frånvarande. Tänkbara orsaker är att zonen med tunt jordtäcke är alltför smal för att de typiska arterna ska kunna hävda sig i konkurrensen och att områden med branta hällar undviks av boskapen varför störningen blir mindre (se bilder nedan). När betet upphör tar mossor och busklavar relativt snabbt över och konkurrerar ut de naturtypskarakteristiska växterna. 44

45 Figur 19. Fältfotografier med exempel på välvda hällar där de tunna jordlager som är lämpliga för hällmarkstorrängsväxter har svårare att ansamlas. Förekomst av träd förefaller också vara ha ett starkt samband med kvaliteten hos naturtypen, och detta tycks bland annat bero på att förna ansamlas i övergångszonen mellan häll och jordtäcke och där skapar en fuktigare mylla som missgynnar torranpassade växter, men också att mattbildande mossor klarar torka bättre vid viss beskuggning (Figur 20). Figur 20. Fältfotografier med exempel på hällar där lövförna ansamlas, vilket negativt kan påverka de ytor där tunna jordlager som är lämpliga för hällmarkstorrängsväxter kan ansamlas. 45

46 Slutsatser om hällmarkstorräng Kombinationen flygbildstolkning/fältinventering fungerar mycket bra. Avgränsningen av hällmarker i flygbild har stämt väl överens med fältbedömningen i de flesta fall. Habitatet är vanligast i anslutning till relativt flacka hällar där ett (mycket) tunt jordtäcke utgör en relativt bred zon. Den totala arean av habitatet är starkt beroende av vad man väljer att inkludera. Zonen med typiska/karakteristiska arter för habitatet utgör en mycket liten andel av hällmarksområdet som helhet. Om man vill ha en strikt definition av habitatet tror vi att det kan bestämmas med ett relativt fåtal karakteristiska arter, men man måste vara medveten om hur det påverkar resultatet. Vi kan relativt säkert påstå att hällmarker i trädtäckta miljöer normalt inte kan klassas som hällmarkstorräng, eftersom beskuggning och lövförna verkar gynna igenväxning med bland annat mossor och renlavar samtidigt som de missgynnar de konkurrenssvaga och torktåliga pionjärarterna. Möjligtvis bör vi vara något mer tillåtande med att ta med hällmarker i mosaik med annan mark, eftersom vi på några ställen har sett tendenser att ytor som i fält ser intressanta ut inte har kommit med. Habitatet är som mest framträdande och tydligt i områden med låga hällar tillsammans med måttligt, kontinuerligt bete och trampstörning av nötkreatur. Alltför stor variation mellan tidvis kraftig störning, omväxlande med svag eller ingen påverkan kan dock istället leda till en utarmning. Det tar tid för de tunna jordtäckena att utbildas (genom t.ex. nedbrytning av mossor), och de försvinner snabbt vid kraftig störning, liksom om hällarna är kraftigt vattenpåverkade (vid stränder). Vi tror att de hällmarker som har stor förekomst av tuschlav ofta är sådana som har varit kraftigt störda och där de stora bladlavarna är de första att kolonisera den kala stenytan. Redan direkt när den egentliga tolkningen av hällmarkstorrängar drog igång bestämde vi att använda 100 m 2, eftersom det var tydligt att de flesta ytor med hällar var små. Då får man också samma minsta karteringsenhet som den som har använts i MOTH/NILS (Gardfjell & Hagner 2013; Sjödin 2014). Om vi istället hade använt 0,1 hektar, så hade väldigt få ytor kommit med. Av de polygoner som har karterats i boreal region är de flesta omkring m 2, och bara några enstaka är m 2. För jämförbarheten är det aningen problematiskt att Basinventeringen har använt ett betydligt grövre minsta karteringsenhet (Skånes m.fl. 2007). För tolkningssäkerheten är det viktigt att vi inte enbart gör avgränsningen utifrån vårbilder, utan att vi även införskaffar sommarbilder, även om de är några år gamla. Före sommaren hade vi på förslag att flygbildstolkaren skulle kunna klassa punkter i mosaiken inom en polygon efter om de var potentiell naturtyp eller inte. Tyvärr insåg vi att man inte kan få den upplösningen att det går att avgöra i flygbild på den detaljnivån. Därför har vi inventerat alla ytor i polygonerna. Dock verkar flygbildstolkningen ändå 46

47 tillförlitlig och stämmer bra med de gränser man kan se i fält, utifrån de avgränsningskriterier vi har valt. Vi har alltså kommit fram till en ungefärlig bruttoareal av hällmarkstorräng som är drygt 40 km 2. Osäkerheten i den beräkningen är förstås mycket stor, eftersom det enligt den design vi har skissat på bara är sjättedel av ett tänkt nationellt stickprov. Dessutom är det troligen bara en mindre del av de områden vi har inkluderat som potentiell hällmarkstorräng som skulle uppfylla kraven, om man strikt följer kriterierna i Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011b). Om vi nu för resonemangets skull antar att det är rättvisande att hävda att våra resultat indikerar en lägre areal än den som baseras på de karterade arealerna i Basinventeringen i skyddade områden, så finns det olika tänkbara förklaringar till det. Redan i förra årets förstudie (Glimskär m.fl. 2015) så visade vi exempel på fall där vår typ av metodik skulle utelämna områden som Basinventeringen har inkluderat i sina arealsiffror. Figur 21 visar ett exempel där gränsen i Naturtypskartan, som arealuppgifterna baseras på, inkluderar en mosaik med stor andel arealer av gräsmark som omger de mindre fläckarna av hällmarker. Figur 21. Exempel på område som är karterat i Naturtypskartan, med hypotetiska exempel på en mer detaljerad avgränsning av ytor med skyddsvärd naturtyp. En effekt av den mindre minsta karteringsenhet som vi har valt är att vi får en mycket mer detaljerad upplösning av sådana mosaiker och därmed mycket mindre andel gräsmark inblandat i arealerna. På det sättet kan våra resultat sägas vara mer rättvisande. Å andra sidan kan en större minsta karteringsenhet också få motsatta effekter, beroende på hur den tillämpas. Om man ställer krav på att hällmarker med en viss andel blottad stenyta 47

48 och tunna jordtäcken med pionjärvegetation ska vara dominerande inom ytan, så kommer många mindre förekomster att falla bort helt, vilket i sin tur kan ge en underskattning av arealerna. Hur bruttoeffekten blir är litet svårt att säga. Om Figur 21 är representativ för hur hällmarkstorrängar har karterats i Basinventeringen, så antyder det att man ibland har varit generös med att ta med områden som har ganska liten andel sådan hällmark. Figur 22. Fältfotografi med exempel på hällar som är kraftigt vattenpåverkade och därför inte har någon ansamling av exponerad mineraljord lämplig för hällmarkstorrängsväxter. Kållandsö, södra Vänern. En annan faktor är att stora arealer av hällmarker utan tunna jordtäcken kan ha inkluderats i tidigare inventeringar. Sådana exempel påträffade vi kring Vänern (t.ex. Kållandsö), där hällarna hade stora områden med helt kalspolade hällar som alla hade tagits med i karteringen (Figur 22). Den enda vegetation som fanns var hedartad vegetation av helt annan typ (dominerad av ljung m.m.), som bara fanns kvar i de allra mest skyddade skrevorna. Om stora arealer av sådana hällar tas med, så kan det leda till överskattningar av totalarealen. Med reservation för att beräkningarna än så länge är grova och att vi inte har tagit hänsyn till den statistiska osäkerheten, så tror vi alltså att den faktiska arealen av hällmarkstorrängar, enligt Naturvårdsverkets avgränsningskriterier, troligen är betydligt mindre än den som uppges i Artdatabankens rapport. Vi kan förstås inte utesluta att flygbildstolkningen har förbisett områden som borde, och det är till och med troligt. Vi tror dock inte att det är mer än en mindre del, uppskattningsvis %. Avgränsningen av de hällmarksområden som vi har besökt har stämt mycket bra med hur man skulle vilja dra gränsen i fält, så vi ser inga skäl att ändra på 48

49 reglerna för hur karteringen ska göras, utan snarare att bara finslipa litet grann på hur de ska tillämpas. En felkälla, när vi har strävat efter att använda de senast tillgängliga flygbilderna, är att vi i vissa fall har använt vårbilder tagna mycket tidigt under året, i vissa fall redan i mars månad, och vid vår utvärdering efter säsongen ser vi en tydlig tendens att det är just i dessa flygbilder som risken för att göra felaktiga avgränsningar är störst, vilket alltså oftast har medfört att områden har missats som borde ha varit med. Vårbilderna ger annorlunda färgnyanser beroende på att vegetationen inte har börjat tillväxa, och i några fall har det varit särskilt mycket slagskuggor då solen har stått lågt vid fototillfället, vilket också har försvårat bedömningarna. Vi bör alltså undvika att enbart förlita oss på vårbilder, utan också ha med sommarbilder, även om de skulle vara tagna några år tidigare. Troligen förändras inte hällmarkstorrängarna så snabbt att några års skillnad i fototidpunkt påverkar bedömningen i någon högre grad. Slutsatser om fukthedar Under årets projekt, där vi har haft en avsevärt utökad design och karterat potentiella fukthedar med motsvarande metodik som för övriga naturtyper, så har vi alltså inte hittat någon yta som har uppfyllt kraven för naturtypen, av tio karterade områden. Vi kan förstås inte dra några långtgående slutsatser utifrån ett begränsat datamaterial, men det är ändå en indikation på att den design vi har valt inte är tillräcklig för att vi ska få tillförlitliga data. Orsaken till att vi inte har hittat mer är delvis på att naturtypen är ovanlig, och att det möjligtvis inte finns några avsevärda oupptäckta arealer utanför skyddade områden. Framför allt tror vi att vi inte med tillräcklig säkerhet kan urskilja fukthedspartier i kanter mot myrar eller i hällmarksmosaiker, eftersom det normalt är mycket små ytor, och omgivande markslag är avvikande och ger mycket få ledtrådar om vilken karaktär den tänkta fukthedsytan har. Däremot större partier av mosaiker med torra hedar relativt lätta att urskilja, och där är också den viktiga hävdpåverkan troligen mer påtaglig och lätt att värdera i förhållande till andra miljöfaktorer. Våra erfarenheter från 2015 års flygbildstolkning och fältbesök leder oss till slutsatsen att det i första hand är i mosaiker med tydliga inslag av torr hed som vi i Sverige bör leta efter fukthed utanför de redan kända förekomsterna. Det medför också att det i första hand är pågående eller tidigare hävdpåverkan som är den viktigaste förutsättningen för naturtypen, inte vattnets påverkan för att hålla marken öppen. Den vattenpåverkan som vi tror framför allt karakteriserar fukthedarna är översilning, eftersom detta är den påverkan som kan ge en kontinuerligt hög fuktighet utan markant torvbildning, eftersom vattnet hela tiden syresätts (Figur 23). Vi tror att en sådan insnävning och precisering av definitionens tillämpning till mosaiker 49

50 med torrhed och översilningspåverkan är nödvändig för att vi ska få användbara och tillförlitliga data i framtiden. Figur 23. Artrik fukthed med rik förekomst av klockljung, myrlilja m.m. i närheten av Ullared, Hallands län. Fuktheden ligger i en svag sluttning påverkad av översilning. Objektet ligger inom ett skyddat område och besöktes under 2014 års förstudie. Figur 24. Flygbild från Boarps hed i Kristianstads kommun, där de avgränsade områdena är identifierade som fukthed i basinventeringen av skyddade områden. Större rishedar med pågående hävd är förhållandevis lätta att känna igen i infraröda färgflygbilder (Figur 24). Tyvärr innehöll inte någon av de 50

51 landskapsrutor som inkluderades i årets inventering någon sådan hedmosaik, utan huvuddelen av de besökta polygonerna innehöll fuktig, betespåverkad ängsvegetation (ibland gödselpåverkad), i något fall högörtsvegetation av igenväxningskaraktär (dominerad av t.ex. älgört) och i ett par fall ren myrvegetation (Figur 25). I den fuktiga ängsvegetationen var det i flera fall veketåg som gav den brungrå nyansen i de infraröda flygbilderna (Figur 26), som vid flygbildstolkningen gav associationer till hedartad vegetation. I riktlinjerna för fukthed i Storbritannien sätter man exempelvis tydliga gränser för hur mycket av veketåg och andra gräsmarksväxter och högörter som får finnas (JNCC 2006; Hampton 2008, sidan 16). Figur 25. Fältbild från en av de karterade potentiella fukthedslokalerna. Den smala zonen till höger i bild har inslag av hedsäv och enstaka små förekomster av klockljung. Hela ytan är torvmark och alltså en del av myren, vilket innebär att den inte uppfyller kraven för naturtypen fukthed. 51

52 Figur 26. Fältbild från en av de karterade potentiella fukthedslokalerna, på en betehävdad ö i Bohuslän. Ytan är fuktig men saknar hedvegetation. Troligen ger den stora förekomsten av veketåg likartad färg i infraröda flygbilder som vissa fukthedar. Ytan är alltså gräsmark och inte fukthed. För det framtida arbetet med fukthedar drar vi tre huvudsakliga slutsatser om metodiken, baserat på årets bistra och aningen nedslående erfarenheter. För det första tror vi att en stickprovsmetodik liknande den vi har jobbat med här inte lämpar sig för en naturtyp som är så svår att säkert urskilja och som är så ovanlig i landskapet. För att få tillräckligt många träffar måste man ha ett ännu mycket tätare stickprov, och då börjar man redan närma sig en totalkartering. Med våra 3x3 km-rutor och fyrdubblad täthet karterar vi idag ungefär en sextondel av den totala landarean, och om man fyrdubblar detta ytterligare en gång så är man uppe på 25 % av landarealen. För det andra tror vi att en helt förutsättningslös kartering av små övergångszoner med fukthedar vid myrkanter och i hällmarksmosaiker helt enkelt inte är realistisk, med förbehåll för att man med ett ytterligare fördjupat utvecklingsarbete kan tänkas bli bättre på att hitta de faktiska fukthedarna i flygbilder än vad vi har lyckats med. Vi har haft med oss erfarenheter från ett stort antal skyddade områden från förra året, och vi har använt detaljerade kriterier för att avgränsa fukthedar, och ett koncept för indelning som hänger samman i förhållande till ett brett urval av gräsmarker och våtmarker, utan att lyckas få till ett användbart stickprov för fukthedar. Även om vi skulle hitta fina områden i ett mer långsiktigt uppdrag (exempelvis med samma omfattning som i år men kompletterat varje år under ett sexårigt inventeringsvarv), så skulle vi troligen ändå inte få tillräcklig statistisk styrka i arealskattningarna. 52

53 För det tredje vill vi väga in våra erfarenheter från förra årets besök till skyddade områden, där de ytor vi då besökte hade väldigt varierande karaktär och status, enligt avgränsningen i Naturtypskartan. Det finns en tendens att man har varit generös med att klassa in heterogena områden och områden som egentligen hellre skulle kallas för myr eller fuktig gräsmark. En misstanke är att man har lagt alltför stor vikt på förekomsten av enbart klockljung, medan vi tror att man i högre grad måste se till hela artsammansättningen. Det fåtal riktigt tydliga och artrika fukthedar vi påträffade under 2014 års projekt var större sammanhängande arealer som var tydligt betespåverkade och med åtminstone viss översilning. I praktiken tror vi att det som behövs för att få tillförlitliga data för fukthedar förmodligen är en fullständigt heltäckande naturtypskartering, eftersom vi efter årets erfarenheter tror att det är ganska osannolikt att med vår metodik hitta en stor mängd förbisedda områden. Med en heltäckande kartering ökar också möjligheten att inkludera mer kompletterande information och lokalkännedom. När områdena med fukthed väl är karterade (gärna med en metodik som är jämförbar med den vi använder), så är det förstås inga problem att gå vidare med att följa status och förändringar med hjälp av ett utslumpat stickprov av provytor inom dessa. 53

54 Förstudie om svämängar Naturtypen svämängar (Nordliga boreala alluviala ängar, 6450) sammanfaller i norra Sverige till stor del med det som länsstyrelserna i arbetet med delprogrammet för gräsmarkernas gröna infrastruktur avser med gräsmarkstypen strandäng (Glimskär m.fl. 2014). Att i samband med länsstyrelsernas inventering även identifiera vilka av de ingående områdena som dessutom uppfyller kraven för naturtypen svämängar skulle kunna vara ett mycket effektivt sätt för samordning. Enligt Naturvårdsverkets vägledning för naturtyp 6450 (Naturvårdsverket 2011c) finns den från Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län och norrut (Figur 27). Figur 27. Utbredningskarta med de svämängsobjekt som finns i kartskiktet för Naturtypskartan. Objekten är förstorade för att de ska bli synliga i figuren, och den röda markeringen representerar alltså inte den verkliga arean. Vår utgångspunkt är att den provytemetodik som vi använder för andra gräsmarksinventeringar troligen är lämplig också för svämängar, och därför fokuserar förstudien på att hitta bra kriterier för avgränsning i flygbilder och fält samt resonemang kring bedömning av naturlighetskriterier och urval av växtarter som är användbara för avgränsning och för att bedöma status. 54

55 Avgränsningskriterier för svämängar I Naturvårdsverkets vägledning för naturtypen svämängar (6450) (Naturvårdsverket 2011c) finns följande beskrivning: Gräsmarker längs med större vattendrag norr om den naturliga Norrlandsgränsen som översvämmas under vår och sommar. Naturtypen har använts eller används fortfarande som slåtterängar (s.k. raningar). Krontäckning av träd och buskar, som inte är av igenväxningskaraktär, är 0-30 %. Naturtypen omfattar sådana marker som ännu hålls öppna genom hävd och/eller naturliga störningar. Svämängar (6450) förekommer från Dalälven och norrut längs större vattendrag som årligen fryser och har en utpräglad vårflod. Naturtypen har använts eller an-vänds fortfarande som slåtterängar och beroende på trakt och lokala traditioner har den traditionellt haft olika namn, till exempel raningar, älvängar eller våtängar. Karaktäristiskt för naturtypen är årligen återkommande översvämningar i samband med vårfloden varvid näringsrikt sediment avsätts. Denna gödningseffekt möjlig-gör årlig slåtter, något som var viktigt i det gamla jordbrukssamhället där brist på vinterfoder till djuren ofta var ett problem. Det traditionella bruket av svämängar har till stor del upphört och majoriteten av ängarna håller numera på att växa igen. Naturtypen har ofta en relativt trivial flora som domineras av högvuxna gräs och starrarter och örter såsom kabbeleka och kråkklöver. Svämängar är viktiga för vadarfåglar som till exempel enkelbeckasin, storspov och grönbena. Även groddjur och många insekter, till exempel trollsländor, gynnas av naturtypen. I Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011c) listas också följande viktiga strukturer och funktioner för naturtypen: Naturlig vattenregim med årligen återkommande översvämningar. Tillräcklig markfuktighet. Tydligt hävdpräglad markvegetation. Öppen miljö som i normalfallet inte har mer än 30 % täckningsgrad av träd och buskar. Naturlig hydrologi. Naturlig näringsstatus (ej gödningspåverkat annat än från betande djur). En för naturtypen naturlig artsammansättning. Enligt EU:s habitatdefinition (Eriksson 2008) utgörs substratet för svämängar av flod-/älvsediment, vilket innebär att limnogena myrar med torvbildning inte räknas till naturtypen. Där ingår också att det ska ske regelbunden översvämning från vattendraget, så det är alltså den undertyp av markslag som berör semiakvatisk mark vid stränder som är aktuell (Lundin m.fl. 2015; Glimskär & Skånes 2015). 55

56 Markslag som är relevanta för svämängar 6. Semiakvatisk mark utom skog Mark som har torvbildande vegetation på grund av hög vattenmättnad i marken (myr) eller som på annat sätt präglas och hålls öppen av vattenpåverkan. Här ingår tidvis översvämmad mark vid stränder, med eller utan vegetation. Gränsen mot terrester mark går vid högvattenlinjen ett normalår Icke-torvbildande mark vid stränder Mark som hålls öppen av vattenpåverkan vid stränder, men inte är torvbildande exempelvis växlande vattennivå, vågor, strömmande vatten och isskjuvning. Här ingår både naturligt öppna strandängar och sådana som har (eller har haft) viss påverkan av bete och slåtter, men där vatten ändå är en dominerande påverkansfaktor. Den övre gränsen mot terrester mark går vid högvattenlinjen ett normalår Hävdad strandäng Ohävdad strandäng För att inom markslaget Icke-torvbildande mark vid stränder kunna välja ut de gräs- och starrdominerade svämängarna, så är de gräsmarkstyper som används inom länsstyrelsernas gräsmarksövervakning användbara, och det är tydligt i definitionerna av svämängar att både hävdade marker och sådana som idag är ohävdade kan ingå. Genom att begränsa urvalet till de marker som redan nu ingår i länsstyrelseuppdraget och som där benämns hävdad strandäng och ohävdad strandäng (Glimskär m.fl. 2014; Lundin m.fl. 2015) har man alltså kommit mycket långt med att snäva in urvalet, i kombination med den geografiska begränsningen till norra Sverige, norr om Norrlandsgränsen. Studieområden för utvärdering i flygbilder och fält För att samla på oss erfarenheter som grund för resonemang om metodik och design för svämängar, så valde vi ut ett stort antal områden i olika delar av landet, vid Nedre Dalälven samt i Norrbotten och Västerbotten. Som underlag använde vi framför allt Naturtypskartan för skyddade områden, på liknande sätt som i förstudien för hällmarksnaturtyper m..m under 2014 års förstudie. Vi besökte även några andra objekt, bland annat sådana som vi bedömde kunna vara potentiella svämängar inom de landskapsrutor som ingick i länsstyrelsernas stickprov för gräsmarker under 2015, vilket gav oss möjlighet till ett delvis oberoende test av möjligheten att nykartera svämängar. Gysinge Vid Nedre Dalälven kring Gysinge finns en stor mängd karterade svämängsområden, som ingår i Färnebofjärdens nationalpark. Där hade vi tillfälle att besöka ett stort antal områden med karterad svämäng av olika 56

57 karaktär, som vi kunde ha som jämförelseområden (Figur 28). Figur 28. Infraröd flygbild av området kring Gysinge i Färnebofjärdens nationalpark. Polygoner (vit linje) med naturtypen svämäng har hämtats från Naturtypskartan. Figur 29. Stort område med svämäng vid Åsbyvallen, sydsydväst om Gysinge. Området är det enda i omgivningen som regelbundet sköts med slåtter. Svämängen vid Åsbyvallen (Figur 29) är ett fint exempel på svämäng. Det är det enda slåtterhävdade området, är relativt stort och tydligt översvämningspåverkat. Vid vårt fältbesök i början av juni var det ovanligt 57

58 högt vattenstånd, men på sommaren är det normalt inga problem att gå torrskodd. Vegetationen var relativt enheltig,,med dominerande norrlandsstarr och gren-/brunrör, med inslag av bland annat blåsstarr, sjöfräken, vattenpilört. Vi kunde se en tendens att jättegröe kommer in från kanten, vilket skulle kunna vara negativ indikation. Jättegröe förekommer ofta som en expanderande invasiv art, som skulle kunna påverka sammansättningen av de naturligt förekommande växtsamhällena även i svämängarna, om den fortsätter att breda ut sig. Figur 30. Ohävdad svämäng vid Mackmuren, som gränsar till myr och videbuskage på högre liggande ytor (vänster i bild) samt vassbestånd längre ut mot vattnet (längre bort åt höger i bild). Mackmuren är ett område nordväst om Åsbyvallen, där det starrdominerade området gränsar mot ett större område med bladvass (Figur 30), vilket indikerar övergång till annan naturtyp och därför utgör en viktig gräns. Möjligtvis kan vassens spridning vara tecken på en pågående igenväxningssuccession. I detta område är dock gränsen mot vassbältet relativt skarp, så vår bedömning är att det normalt bör vara möjligt att dra den gränsen med ganska god säkerhet i flygbild. Det svåra är när områden med gles förekomst av vasstrån gradvis övergår i tätare enartsbestånd av vass. Inslag av vass indikerar åtminstone negativ bevarandestatus för svämängen, liksom jättegröe. Starrvegetationen är av likartad typ som andra svämängsområden, och domineras av vasstarr, blåsstarr, gren- /brunrör. Längre bort från sjön finns ett litet men relativt tydligt hak i topografin, där en smal zon med uppspolad vassförna visar var högvattnet normalt brukar gå. Den zonen sammanfaller med gränsen mot ett område med myr, som har tydligt annorlunda artsammansättning, med vitmosstorv, pors och 58

59 glesare förekomst av flask- och trådstarr och andra myrväxter. Vid haket mot myren finns också en bård med bland annat viden, vilket också indikerar att förhållandena är något torrrare och att översvämningspåverkan är svagare där. Figur 31. Betespåverkad svämäng vid norra delen av Storön, öster om Gysinge, Färnebofjärdens nationalpark. Strax öster om Gysinge finns Storön som till stor del domineras av ett par svämängsområden. Det norra området är en förhållandevis tydlig svämäng, starrdominerad, måttligt fuktig och som helhet något torrare än svämängen vid Åsbyvallen (Figur 31). I södra delen finns en diskret men ändå i fält tydlig gräns mot torrare mark som vi inte bedömer som svämäng, med en höjdskillnad vid gränsen mot svämängsvegetationen på bara några dm i höjdled. Just i gränsen mellan svämängen och den torrare marken finns också en del klibbal, som inte verkar förekomma ute på själva svämängen. Jämn mark som sluttar svagt ner mot vattnet åt öster, och vi tycker att det är tydligt att vattnet fritt kan svämma över från vattendraget in över svämängen österifrån. Vegetationen är i stort sett liknande den vid Åsbyvallen, med norrlandsstarr, vasstarr, gren-/brunrör, något blåsstarr. Längst ut vid vattnet är en tydlig zon med säv. 59

60 Figur 32. Betespåverkad svämäng vid södra delen av Storön, öster om Gysinge, Färnebofjärdens nationalpark. En bit söderut på Storön är ett mindre område, som fläckvis är tydligt påverkat av bete (Figur 32). Nedtill i flygbilden, närmast vägen och den gamla järnvägsvallen ligger ett mindre område dominerar jättegröe i en fuktsvacka. Vi fick ett intryck av att marken var något mer näringspåverkan och att den någon gång har använts som åker längre tillbaka i tiden. Betespåverkan på vegetationen i området varierar starkt beroende på topografin, där de något torrare, högre liggande ytorna är starkt betespåverkade, medan de lägre liggande ytorna har relativt orörd starrvegetation. Bara någon decimeters höjdskillnad är avgörande, och en smal rygg med gles, tramppåverkad vegetation kan skönjas som ett smalt ljusblått stråk i IR-flygbilden. Dessa ytor har inte svämängsvegetation och bör därför strikt sett inte räknas in i arealen. Mot vattendraget (Figur 32; till vänster i flygbilden, rakt fram i fältfotografiet) är en svag "levee", alltså en mer eller mindre naturlig vall som hindrar vattnet att fritt svämma in. Det var litet svårt att i fält avgöra varifrån vattnet som ger fuktpåverkan på marken i huvudsak kommer, om det är tillrinnande nederbörd från högre mark norr och västerut eller möjligtvis också genom ett en svacka (ev. ett gammalt dike) som "bryter igenom" vallen mot vattendraget. Den kan fungera både som utlopp och som inströmningsområde. Vi bedömer att det är tveksamt om översvämning från vattendraget är den viktigaste faktorn. En mer grundlig beskrivning av hydrologin skulle behövas för att avgöra hur väl området uppfyller kraven för att vara svämäng., såvitt vi kan avgöra efter ett enda fältbesök. 60

61 Figur 33. Betesmark strax öster om Gysinge, som är markerad som svämäng (gul linje) och ingår i ängs- och betesmarksobjekt (grön linje). Närmare Gysinge, strax väster om bron mot Storön finns flera ytor som ingår i ett ängs- och betesmarksobjekt (d.v.s. finns i Jordbruksverkets databas TUVA) och som är klassade som svämäng (Figur 33). De har dock betydligt starkare betespåverkan, och vegetationen verkar betydligt mer näringspåverkad. Den tydligt rödaktiga tonen i flygbilden indikerar just vad vi från vårt fältbesök bedömer att det är: frodig frisk/fuktig, betad åkermark. Därför är det svårt att förstå varför det är klassat som habitat, TUVA och N2000-område. De dominerande arterna i vegetationen är tuvtåtel, åkertistel, vitklöver, smörblomma. Om det någon gång har funnits vegetation med starr och annan svämängsliknande vegetation (vilket är tveksamt) så har den försvunnit genom den starka betespåverkan. Det finns knappast något i vegetationen som tyder på att ytan skulle vara regelbundet översvämmad. Brattby Området i med karterad svämäng ligger i ett Naturreservat i Umeälven i närheten av Vännäs. Det består av en mosaik av vatten, översvämmade områden och högre partier som inte översvämmas. Inom området förekommer både årlig slåtter och bete. Området är litet och tätortsnära, och slåttern organiseras som ett slåttergille med deltagare från byn. Slåttern görs årligen med lie och slåtterbalk, normalt i mitten av augusti, men i år sista helgen i augusti eftersom det har varit högvatten så länge, vilket gjort att det inte har gått att komma åt stora delar av området tidigare. 61

62 Figur 34. Svämängsområde vid Brattby, längs Umeälven strax sydost om Vännäsby, med gräns från Naturtypskartan (gul linje). Gränsdragningen i Naturtypskartan (Figur 34) verkar något svår att jämföra med gränserna i de flygbilder vi har haft tillgång till, vilket visar svårigheterna med att avgöra exakt vilka områden som är översvämningspåverkade utifrån en enskild flygbild. De områden som mestadels är vattentäckta verkar vara utanför avgränsningen, t ex det stråk som kommer in från nordväst. Litet märkligare är att området nordväst om punkt 1 (punkt 2 och 3 i Figur 34, högra bilden) inte är med. Det är det område som (tillsammans med område 8) slås årligen, samtidigt som det också översvämmas årligen. Området sydost om punkt 1 är heller inte med, där de lägre delarna svämmas över. Hela det området betas. Badplatsen, område 5 (Figur 34, vänstra bilden), har en helt annan markanvändning och svämmas inte heller över årligen och ska därför inte räknas som svämäng. 62

63 Figur 35. Fältfotografier från svämäng vid Brattby längs Umeälven. De två övre bilderna visar områden med årlig slåtter med lie och slåtterbalk i augusti (område 2, 3 och 8 enligt Figur 34). Det nedre fotot till vänster visar gräns mellan slåtter (till vänster i bilden) och bete (till höger). Nedre högra fotot visar betad svämäng vid område 7 (Figur 34), med grenrör, trådtåg m.m. Området vid Brattby har i de blötare delarna vegetation som är typisk för svämängar, med grenrör, norrlandsstarr, blåsstarr och trådtåg (Figur 35). Till skillnad från de hårt betespåverkade vid Gysinge, så har dessa betesytor fortfarande vegetation av den typ som är typisk för svämängar. Eftersom området är hävdat finns också mer av lågväxta arter som kabbleka, vattenmåra, brudborste. På torrare partier finns inslag av fuktängsväxter som tuvtåtel och revsmörblomma, medan kråkklöver och sjöfräken finnns mer ut mot vattnet. Området är mosaikartat, och man bör vid gränsdragningarna vara uppmärksam så att inte alltför mycket av fuktängsväxter och högörter som älgört inkluderas i det som klassas som svämäng. Här är det tydligt att vattennivån vid fototidpunkten för flygbilden kan påverka avgränsningen, vilket man bör vara uppmärksam på. Gigån Svämängarna vid Gigån ligger vid Yxsjö, nordost om Åsele (Figur 36). Eftersom detta är gränser från Naturtypskartan, så motsvarar de spikraka gränserna mot omgivande mark väl gränsen för det skyddade området. Området är en mosaik mellan områden med i huvudsak graminider och 63

64 områden som domineras av buskar. Figur 36. Delar av svämängarna längs Gigån, nordost om Åsele, med gräns från Naturtypskartan (gul linje i högra bilden). Den röda markeringen i högra bilden visar fotopunkten (och vinkeln mot söder) för den nedre vänstra bilden i Figur 37. De rödaste partierna i flygbilden är vide och småbjörk, medan det som går mot blått är graminider. Vid en oberoende avgränsning skulle förmodligen något mer av omgivningen kunna tas med. Det är litet svårt att bedöma hur mycket det svämmar över, och här skulle man möjligtvis ha hjälp av ytterligare en flygbild tagen vid högvatten, om någon sådan finns tillgänglig. Det finns ganska stora områden, framförallt uppströms och utanför de inritade områdena, som ser ut att kunna vara områden väldigt snarlika de som besöktes inom de karterade polygonerna (Figur 37). Troligen skulle man alltså kunna hitta större arealer svämäng i närheten vid en oberoende kartering. 64

65 Figur 37. Fältfotografier från svämäng vid Gigån, Yxsjö, nordost om Åsele. Substratet är det som förväntas i svämängar, med mineraljord som utgörs av sediment med kornstorleken grovmo-finmo. En del vitmossa finns i bottenskiktet, men det är alltså inte torvbildande myr. Vegetationen utgörs av bland annat kråkklöver, sjöfräken, norrlandsstarr och grenrör. I partierna med mycket vide finns en del älgört, delvis också stora tuvor med gren- /brunrör och hundstarr. Mot vattnet är det en kontinuerlig bård med sjöfräken, grenrör, kråkklöver (Figur 37). Innanför gräs- och starrbården finns vide, och längre in björk och någon tall. Troligen är det årlig översvämning, men inga synliga spår av hävd. En förfallen lada påträffades, vilket visar på att det har förekommit slåtter i området. Annars vet vi inte säkert hur länge det är sedan slåtter bedrevs. Det är lite svårt att säga huruvida de buskar och småträd som finns i området är ett steg i en igenväxning efter upphörd slåtter, eller om de ingår i en stabil vegetation som är naturlig längs vattendraget. Svansele dammängar Svansele dammängar är ett naturreservat mellan Norsjö och Jörn, som sköts aktivt med slåtter (Figur 38). Anledningen till att slåttern, som tidigare i huvudsak skett kring Kortudden, flyttat till den nordvästra delen, är att det är ett mer lättillgängligt område, och det finns inte resurser att slå hela området. Som redskap vid slåttern används röjsågar utrustade med en liten slåtterbalk, inte olik en häcksax, som klipper av vegetationen på ett bra 65

66 sätt. Gräset räfsas ihop och sätts upp på hässjorna. Efter ett tag på hässjorna tas det ner och släpas på presenningar för att läggas in i ladorna. Figur 38. Fältfotografier från de slåtterhävdade dammängarna vid Svansele I området med slåtter (Figur 38) är finns en betydligt mer artrik flora med bland annat vattenklöver, rosling, kråkklöver, tranbär, kärrspira, hundstarr, älgört, snip, slåtterblomma, vitmossa, myrbjörnmossa, piprensarmossa. Här finns också kortvuxen vide som hålls ner av slåttern. Är det att här bedrivs slåtter som gör att floran här är mer artrik? Eller är det andra faktorer, t ex att det är något torrare, som bidrar? I Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011c) står att det ska vara...naturlig vattenregim med årligen återkommande översvämningar. Översvämningsregimen vid Svansele är kontrollerad och avviker från den naturliga. Sedan kanske effekterna blir ganska lika naturliga översvämningar, kanske kraftigare och kanske når de längre ut åt sidorna än vad de gjort naturligt. Det är också för att få dessa kraftigare effekter som dessa dammängar en gång anlades. I EU:s naturtypsbeskrivning (Eriksson 2008) beskrivs utförligt hur traditionella dämnings- och översilningsmetoder kan bidra till god skötsel av naturtypen, och sådana traditionella metoder ska alltså ses som ett önskvärt komplement eller alternativ till helt naturlig vattenregim. 66

67 Figur 39. Gammal höräfsa och hässjor vid Kortudden, Svansele. Figur 40. Svämängar nedströms dammen utanför reservatet och nedströms Kortudden, inom reservatet vid Svansele. Längs östra sidan av Petikån, upp till Kortudden syns inga spår efter nylig slåtter (Figur 40). Starren och gräset växer högt och tuvrikt. Vid Kortudden, uppströms, växer vasstarr, sjöfräken, kråkklöver, kabbleka, norrlandsstarr, trådtåg, hundstarr. Det man kan se är att vegetationen i de ohävdade områdena inte avviker i någon påtaglig grad från naturliga svämängar, t ex Gigån, där inte heller någon hävd sker. Däremot har de annorlunda och inte alls lika artlik vegetation som de hävdade områdena. Rörträsk Silängarna i Rörträsk, inte så långt från dammängarna i Svansele. De anlades i slutet av 1800-talet och var i bruk fram till 1940-talet. 67

68 Figur 41. Silängarna i Rörträsk med grävda sildiken för att gynna översilning. I bilden syns en akvedukt som leder över vatten så att även andra sidan kan översilas. Här räcker inte de naturliga översvämningarna till för att göda slåttermarken. Från en högre liggande bäck leds vattnet i grävda kanaler som mynnar i övre delen av de områden som man vill översila. Ungefär i vänsterkanten av bilden här finns sådana kanaler, som dock inte syns på bilden (Figur 41). Speciellt i det här fallet är att man med hjälp av akvedukten, som syns på bilden, lett vattnet över till åns andra sida för att kunna översila även där. Vid besöket var ängarna nyligen slagna. I området finns här bland annat midsommarblomster, mossviol, slåtterblomma, stagg, ormrot, flaskstarr och fjällskära. 68

69 Storforsen, Vidsel Nedanför Storforsen, vid Piteälven i närheten av Vidsel, finns ett stort område med svämängar. Figur 42. Svämängar vid Storforsen, vid Piteälven i härheten av Vidsel. Vegetationen vid Storforsen domineras av högväxta starr och en hel del rörflen, med inslag av älgört, kråkklöver, ängsull, gren-/brunrör. Det finns också partier med buskar som vide, asp, rosor och gråal (Figur 42). Det finns inga uppgifter om att området skulle hävdas idag. Det finnns en del buskage, där det återigen är svårt att säga om buskagen är en del i en pågående igenväxning, eller om det nu råder något slags jämviktstillstånd. Buskagen och småträden fanns säkert inte där under den tid som slåtter bedrevs, men de årliga översvämningarna sätter säkert en gräns för hur mycket buskar och träd kan sprida sig. Vilhelmina Som ett exempel på en något annorlunda miljö har vi här tagit med en översvämningspåverkad mark vid en mindre å några mil nordväst om Vilhelmina, som ingår som gräsmarkstypen strand-/våtäng inom länsstyrelsernas gräsmarksövervakning (Figur 43). Lokalen har till viss del karaktär av före detta slåttermark, men inga uppgifter finns i övrigt om tidigare hävd. Spår av myrodling finns norr om ytorna. Substratet är sediment, och marken översvämmas troligen årligen. 69

70 Figur 43. Översvämningspåverkad mark vid en å nordväst om Villhelmina, som har avgränsats i flygbild inom länsstyrelsernas stickprov av gräsmarker. Bland det som detta område skiljer från andra lokaler kan nämnas att nordisk stormhatt dominerar nästan totalt på vissa områden. I övrigt finns också gott om rörflen, nordlundarv, vänderot och brudborste. Vid de två ytorna i väster ganska gott om ormbär. På vissa partier finns midjehöga starrtuvor. Vid bäcken växer hägg och röda vinbär. En hel del träd av igenväxningskaraktär omger de öppna ytorna. Kanske kan de återkommande översvämningarna försvåra etablering av träd på de ännu öppna ytorna. Detta objekt skulle utifrån vissa kriterier kunna klassas som potentiell svämäng, men det stora inslaget av bland annat nordisk stormhatt gör att man bör överväga om det istället borde klassas som högörtäng, som ju kan vara en igenväxningsfas från svämäng när högörter börjar dominera över starr. Naturvårdsverkets vägledning (Naturvårdsverket 2011c) nämner också att svämängar främst ligger vid större vattendrag, vilket kanske ska tolkas som att man inte ens behöver leta efter naturtypen svämäng vid denna typ av mindre åar eller bäckar. Ett sakskäl till det kan väl vara att översvämningen kan förväntas ha mindre påtagliga effekter i mindre vattendrag, vilket gör att den inte kan bromsa igenväxningen med högörter och buskar lika påtagligt. Jämför dock med Gigån, som beskrivs ovan, som är ett ganska smalt vattendrag men där vi ändå vill klassa stränderna som svämängar. 70

71 Övriga lokaler Vid fältbesöket påträffades också några tidigare okända lokaler med möjliga svämängar (Figur 44), varav flera upptäcktes bara genom att sakta in vid passage över broar. Figur 44. Lokaler med potentiell svämäng som påträffades utöver de i förväg flygbildstolkade, vid Kalixälven och Torneälven. De nedersta bilderna visar området för respektive av de mellersta bilderna sett ovanifrån. På vänstra bilden syns ängslador som indikerar slåtterhävd. Vid Kalixälven strax norr om Överkalix finns ett ganska hårt betat område, som enligt lantbrukaren översvämmas området fram till haket varje år (Figur 44, övre vänstra bilden). Ytan som nu betas av nötkreatur är inte så artrik eftersom vegetationen är ganska hårt nedbetat, men uppfyller troligen ändå kraven för att vara svämäng, så länge som vegetationen är av rätt typ, med dominans av framför allt starr. 71